Alla inlägg under juni 2010

Av Ulf - 29 juni 2010 20:58



Regi: Paolo Barzman

Manus: Daniel Knauf & Charles H Knauf

Röstskådespelare: Ryan Carnes, Cameron Goodman, Isabella Rossellini mfl.

Produktionsbolag: Dreamworks Animation

År: 2010

Längd: 180 min (2 x 90 min)

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: Ej granskad


Chris Moore är en juridikstudent som bor tillsammans med sina föräldrar i New York. När hans föräldrar blir brutalt mördade kontaktas Chris av en hemlig organisation som berättar för honom att han är adopterad. Hans riktiga namn är Kit Walker och han är son till organisationens ledare - den nu avlidne 21:e Fantomen. Kit beslutar sig för att ta upp sina förfäders kall och fortsätta kampen mot ondskan var han än finner den. Det finns bara ett problem - någon inom organisationen är ute efter honom.


Fantomen var min barndomshjälte nummer ett. Från det jag var tio tills jag kom upp i mitten av tonåren samlade jag gamla tidningar och andra produkter nästan slaviskt. Sedan sjönk dessvärre kvaliteten på de svenskproducerade serierna och jag slutade köpa tidningen. Fantomen har dock alltid haft en stor plats i mitt hjärta och i föräldrahemmet ligger fortfarande över 25 kompletta årgångar i världens mest överdimensionerade skrivarlåda. Det var av denna kärlek till den blåklädde hämnaren som jag fick en smärre chock när jag såg debaklet som var The Phantom (1996). Att försöka definiera allt som var fel med den filmen skulle ta hela dagen, men överlag var det avsaknaden av känsla som präglade slutprodukten. Därmed hade jag inga större förhoppningar på den här miniserien heller. Det skulle lyckligvis visa sig att jag hade fel.


The Phantom (2010) är inget mästerverk på något vis. Vad den däremot är är underhållande. Skådespelarna varierar mellan bra (Cas Anvar, Jean Marchand) till godkända. Vad som slår en är hur illa Isabella Rossellini, annars en av mina favoritskådespelerskor, sköter sig. Hon är till och med riktigt usel. Ryan Carnes varierar högt med lågt i titelrollen. Han klarar actionscenerna riktigt bra och även de flesta mer känslomässiga scenerna. Det är scenerna där han egentligen inte behöver göra särskilt mycket som blir lite platta - Carnes ser ibland lite väl bortkommen ut i nämnda scener. Måste också nämna Cameron Goodman. Damn! Var hittade de henne? Inte nog med att hon är bra skådespelerska men hon ser ut som en gudinna!


Manusmässigt lyckas The Phantom väldigt bra med att hålla upp intresset över tre timmar. Viktigast av allt är att författarna lyckats fånga den känsla som var bortblåst från 1996 års version. Det känns som att författarna har respekt för källmaterialet men ändå försöker göra något nytt med det. Jag känner att jag måste kommentera den nya dräkten på tal om nyheter. Till en början var jag minst sagt skeptisk, men efter att ha sett den i ett antal actionscener börjar den växa i mina ögon. Jag tror tyvärr inte att originaldräkten skulle översatt särskilt väl till film. De försökte för 14 år sedan och ärligt talat såg den ut som skit. Andra nyheter i manuset är att ge Fantomen en hel organisation till sitt förfogande. Det fungerar förvånansvärt bra - som en slags high tech-version av Djungelpatrullen om ni kan er Fantomenmytologi. Vad jag däremot ställer mig frågande till är varför de valde att lägga Bengalla (eller Bengalien som det kallas i Sverige) i sydöstra Asien? Varför inte Afrika? Ja, jag vet att Bengalien traditionellt är ett område i östra Indien/västra Pakistan men ändå.


Barzman har överlag lyckats med regin. Det enda han har lite problem med är skådespelarregin i vissa avseenden. Vågade han inte säga till Rossellini att han var tvungen att ta om hennes scener? Annars kan vi se hur Barzman hämtar influenser från diverse källor - från bland annat Kill Bill: Vol 1 (2003) och från Silent Hill 2: Restless Dreams (2001...det vill säga spelet kom 2001. Det kommer en filmadaption som jag bävar inför nästa år).


The Phantom kommer förhoppningsvis att bli en fullängdsserie senare i år eller nästa år. Det är en förvånansvärt fräsch version av myten och källmaterialet och lyckas faktiskt nästan få mig att glömma den där versionen vi aldrig mer ska tala om. Visst, den har sina kitschiga stunder, men luta dig tillbaka och följ med Fantomen på äventyr. Det är han värd - barndomshjälte eller inte.


Betyg: 4- blonderade och överspelande Rossellinis av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 28 juni 2010 13:58



Titel: Mockingbird

Författare: Walter Tevis

År: 1980 (ej översatt till svenska?)

Sidor: 278

Förlag: Orion Books

ISBN: 978-0-57507-915-1


I en avlägsen framtid lever den till synes perfekta roboten Spofforth en meningslös existens i New York. Litteratur, konst och annan kulturell verksamhet av mer komplicerad karaktär är sedan länge förbjuden och de fåtal människor som fortfarande finns kvar drar genom livet i en evig drogdimma. Med ingen att tjäna eller säga åt honom vad han ska göra börjar Spofforth bli ytterst deprimerad. När läraren Bentley hittar en gammal gömma med stumfilmer förslår han för Spofforth att han ska katalogisera dem. Bentley har nämligen en hemlighet - han är en av få, kanske den ende, människan som kan läsa.


Den här boken, nummer 70 i Orion Books serie SF Masterworks, hade stått i min bokhylla i några månader innan jag tog tag i den. Jag borde gjort det förr snarare än senare. Det här är nämligen en helt fantastisk bok. Som en kombination mellan tre av de stora dystopiskildringarna, 1984, Brave New World samt Fahrenheit 451, lyckas den stå på egna ben och förmedla en sällsam och sorglig historia som samtidigt är fylld med hopp om framtiden bortom den den beskriver. Vad som särskiljer den från böckerna ovan (med möjligt undantag i Brave New World) är dock den bitska kritik den riktar mot individualism och inte mot kollektivism. Tevis beskriver en värld där okontrollerad individualism har tagit död på allt från kärlek mellan människor till att böcker inte längre skrivs - för vem vill ta del av någon annans sanning när ens egen är det enda högsta? Ett annat ytterst intressant tema är hur Bentley lever tillsammans med en grupp människor som har anammat en mycket märklig version av kristendom trots att de inte kan läsa Bibeln. Hela det avsnittet ställer viktiga frågor om hur prästerskap genom historien har gett sig själva tolkningsföreträden när det kommer till det gudomliga.


Tevis har ett vackert språk och eftersom läsande och litteratur är ett av bokens huvudtema hämtar han ofta inspiration från allt från klassiker till stumfilmernas textrutor. Karaktärerna i Mockingbird är även de välutvecklade, med Bentleys uppvaknande från den icke-produktiva drogdimman som främsta ögonblick. Den enda egentliga kritik jag kan rikta mot Tevis bok är att slutet känns lite väl abrupt. Men när vägen dit är så här underhållande och tankvärd känns det som en väldigt liten sak att anmärka på. Science Fiction när den är som bäst.


Betyg: 5 heliga Sears-butiker av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 26 juni 2010 19:32



Regi: Dean Deblois/Chris Sanders

Manus: William Davies/Dean Deblois/Chris Sanders

Röstskådespelare: Jay Baruchel, Gerard Butler, America Ferrera mfl.

Produktionsbolag: Dreamworks Animation

År: 2010

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Barntillåten


Hiccup är inte som andra vikingar. Han är liten, klen och oerhört klumpig. Det är inte särskilt bra egenskaper när ens folk ligger i krig med allsköns drakar som stjäl boskap och attackerar byn gång på gång. Under en av dessa räder lyckas Hiccup trots allt skjuta ner en drake med en katapult. Ingen tror honom då draken störtar i skogen, men när Hiccup ger sig ut för att leta upp draken har han inte hjärta att döda den utan försöker dressera den.


Det här är verkligen standardanimation 1A. Det är snyggt, som alltid när Dreamworks är inblandade, men en historia som hade kunnat bli väldigt underhållande slösas i viss mån bort. Okej, okej, ja, draken på bilden ovan är otroligt söt och är filmens stjärna bland annars ganska platta karaktärer. Manuset är väldigt tunnt och röstskådespelarna gör sitt jobb men inte mer. Jag saknar överhuvudtaget den magi som många animerade filmer besitter. Det som särskiljer den ifrån resten. Det här verkar mest vara ett försök att bygga en historia runt en söt karaktär, men med exempelvis Hayao Miyazaki lyckades ypperligt i Tonari no Totoro (1988) blir det här mest en axelryckning. Här finns visserligen scener som bjuder på ett och annat skratt, men konflikten verkar hastigt påkommen och är egentligen inte särskilt intressant. De allra bästa scenerna är de när Hiccup och draken (Toothless) tränar tillsammans. Resten är tämligen ointressant.


Betyg: 2+ kattliknande drakar med en helsikes massa tänder trots namnet av 5 möjliga

Av Ulf - 18 juni 2010 19:08



Titel: The Boys Volume 1: The Name Of The Game

Författare/tecknare: Garth Ennis/Darick Robertson

År: 2007

Sidor: 152

Förlag: Titan Books

ISBN: 1-84576-494-3


Vad skulle egentligen hända i en värld där allt fler människor får superkrafter? Skulle uppdelningen mellan goda och onda vara lika tydlig som i de flesta serietidningar eller skulle moraliska tvetydigheter och övermänniskoideal frodas? I Garth Ennis andliga efterföljare till den briljanta Preacher ställs vi inför de frågorna. I Glasgow blir Hughie vittne till hur hans flickvän bokstavligen pulveriseras framför honom av en "god" superhjälte som springer rakt igenom henne. Några dagar senare kontaktats han av Butcher, en agent från CIA som undrar om Hughie är intresserad av hämnd...


Garth Ennis är min favoritserieskapare, hands down. Hans tidigare nämnda Preacher knockade mig av stolen fullständigt och The Boys är mer av samma stuk. Den här volymen samlar de sex första numren av serien som fortfarande publiceras. Det är våldsamt, ganska motbjudande på sina ställen men framförallt förbannat roligt. Jag känner inte till någon annan författare, serietidningsförfattare eller traditionell bokförfattare, som på ett så fantastiskt sätt lyckas fånga saker som man egentligen inte borde skratta åt men inte kan låta bli. Skrattet fastnar i halsen gång på gång men till sist kan man inte hålla sig. Det här är svart komik på absolut högsta nivå. Den enda jag kan likna Ennis vid är Bill Hicks under hans glansdagar.


Tecknarmässigt är det en nyans mörkare än Preacher och färgsättningen är inte lika talande och dessvärre inte lika bra. Vad jag däremot gillar med Robertsons stil är hans genomgående realistiska ansiktsuttryck även för de mer utflippade karaktärerna. Ennis inflytande är riktigt starkt även på tecknarstilen vilket man också kan läsa om i volymens avslutande skisskapitel. För någon som inte kan dra en rak linje på ett papper är detta otroligt intressant läsning och jag är fortfarande bitter för att jag inte kan teckna om mitt liv så hängde på det.


Jag kan verkligen rekommendera The Boys. Du bör dock inte ha några skrupler om vad du kan skratta åt och ska helst inte vara lättäcklad heller. Vi som står över sådan vett och etikett har en skitkul stund framför oss.


Betyg: 5 kåta bulldogs av 5 möjliga

Av Ulf - 16 juni 2010 18:20



Titel: The Lost Symbol

Svensk titel: Den förlorade symbolen

Författare: Dan Brown

År: 2009 (svensk utgåva samma år)

Sidor: 614

Förlag: Albert Bonniers Förlag (den lede fi!)

ISBN: 978-91-43-50657-0


Robert Langdon blir inbjuden att hålla ett anförande för en rad betydelsefulla personer i Capitolium, Washington D.C Det är dock inte allt som står rätt till och när Langdon finner sin välgörare Peter Solomons avhuggna hand mitt i Capitolium dras han in i ett spel om en mytomspunnen kunskapsskatt som frimurarna ska ha gömt någonstans i den amerikanska huvudstaden.


Ja, så skjut mig, jag köpte en bok från Bonniers. Skjut mig en gång till, jag köpte en bok av Dan Brown. Mitt försök att rädda mitt åh så elitistiska anseende är följande: vem bryr sig? Kampen mot den lede fi går dock vidare med ett projekt som jag inte vill avslöja än. För den som undrar varför recensionerna blir allt färre finns det ett enkelt svar - det går rätt okej fotboll på tv nu. Mer om det i en senare krönika. Just det, jag hade en bok att recensera också.


The Lost Symbol är den tredje boken i serien om Robert Langdon, symbolforskare och professionellt irritationsmoment. Karaktären har inte utvecklats sedan förra boken utan är fortfarande en slags gubbslemmig idealbild av Brown själv. Han föreläser, kommer med små inbilska påståenden och är hela tiden extremt medveten om sin egen överlägsenhet. Jag hatar Robert Langdon helt enkelt. Vad som däremot lockar med Browns ganska torftiga prosa är att mannen är ett historieberättargeni. Det här är inte stor litteratur på något vis, men som jag en gång läste om The Da Vinci Code - det är kioskvältarperfektion. Browns korta och kärnfulla kapiteluppdelning lockar in läsaren och släpper sen inte taget eftersom man alltid känner att man alltid hinner läsa ett kapitel till.


Historiemässigt befinner sig dock Brown i en nedåtgående spiral. Narrativets uppbyggnad påminner extremt mycket om förra boken om Langdon och ibland känns det som att bara platserna och målet är annorlunda. Speciellt tydligt blir detta i karaktärerna. Brown måste till nästa bok (för om det inte blir en nästa bok äter jag upp min hatt...igen) bryta upp trojkan Langdon, kärleksintresse 1a och elak man med bisarr förkärlek för självplågeri. Det kändes inte särskilt fräscht i The Da Vinci Code och det känns än mer unket här.


Som vanligt bedyrar Brown att allt i hans bok bygger på riktiga företeelser runt om i världen. Det är som vanligt också rent skitsnack. Jag skulle vilja ha en Dan Brown companion eller något samtidigt som jag läser honom så att jag enkelt skulle kunna ta reda på vad som är sant och vad som är ren fiktion utan att gå in i forskarläge efter varje kapitel.


Allt som allt är The Lost Symbol en bra tågpendlarbok. Den är lättläst, har korta kapitel och flyter på i lugn och maklig takt. Språkligt lämnar den mycket att önska och ärligt talat är den inte hälften så minnevärd som Browns förra böcker om Langdon - vad man än tyckte om dem så kommer man ihåg dem. Vill du ha något lättuggat utan större motstånd kan det här vara värt att kolla upp. Förvänta dig dock inget speciellt.


Betyg: 2 blivande filmatiseringar med Tom Hanks av 5 möjliga

Av Ulf - 7 juni 2010 18:22



Regi: Sergio Leone

Manus: Sergio Leone/Luciano Vincenzoni mfl.

Skådespelare: Clint Eastwood, Lee Van Cleef, Eli Wallach mfl.

Produktionsbolag: Constantin Film Produktion

År: 1966

Längd: 179 min

Land: Italien/Spanien/Tyskland

Svensk åldersgräns: 15 år


Blondie, Tuco och Angel Eyes är tre män på mer eller mindre fel sida om lagen. De två förstnämnda blåser småstadsbor genom att bygga upp Tucos rykte som gangster och sen överlämna honom till lagen varpå Blondie sen räddar honom. Samtidigt arbetar Angel Eyes som prisjägare och hitman. På olika sätt får de reda på att en stor guldskatt ska ligga begravd någonstans i västern. Det finns bara några små problem. Tuco vet vilken plats de ska till, Blondie var de ska gräva och Angel Eyes är fast besluten att ta reda på vart de ska.


Det finns klassiker och sen finns det klassiker. Efter att ha förfasats över att min sambo inte hade sett den kanske mest kända westernfilmen någonsin beslöt jag mig för att vi var tvugna att se den. Jag vet inte vilken gång i ordningen det var jag såg den och jag slogs av samma tanke som jag alltid gör när det gått en tid mellan gångerna jag sett den - är den verkligen så bra som jag vill komma ihåg den som? Det kan du sätta din sista böna i tomatsås att den är!


Skådespelet från de tre huvudrollsinnehavarna är utsökt. Det finns inget annat ord för det. Eastwoods kallt stoiska "hjälte" möter Cleefs genomruttna persona och ljuv filmkonst uppstår. Säga vad man vill om de två westernlegenderna, men det här är dock Eli Wallachs film rakt igenom. I rollen som Tuco (The Ugly) lyckas han skapa en karaktär som man egentligen har all anledning att hata men inte kan låta bli tycka är förbaskat charmig. Han har helt klart filmens bästa repliker också och Sergio Leone låter honom leverera dem med full finess och klass.


Regimässigt är detta Leones magnum opus. Jag tror att han varken förr eller senare kom upp i samma klass som här. De spanska vidderna har aldrig sett mer vindpinade ut och Leone vet exakt hur han ska använda dem till bästa effekt. Det här är också filmen där Leones och kompositören Ennio Morricones fungerar som allra bäst. Från det stilbildande introt till duellen väver Morricone helt fantastisk musik av de mest märkliga ljud.


Manuset är även det intressant. På ytan tycks det handla mest om en skattjakt, men när man ser tillbaka på filmen börjar fler bottnar framträda. Quentin Tarantino ska ha sagt att det mest fantastiska med Il Buono, Il Brutto, Il Cattivo är hur karaktärerna går igenom helvetet och tillbaka och egentligen inte lär sig någonting. Det ger en cynisk med samtidigt märkligt tillfredsställande twist av filmens budskap - lita på dig själv och håll ögonen på priset. Om det sen är applicerbart i verkliga livet eller inte spelar inte så mycket roll - det här är en karaktärsstudie i ren girighet. Girighet och coolhet.


Att inte ge den här filmen högsta betyg vore tjänstefel. Vissa så kallade klassiker håller inte för en andra, för att inte säga femtonde, genomtittning och förefaller väldigt passé. Den här filmen är ett av de få undantagen som ger något nytt varje gång man ser den. En av världens bästa filmer genom tiderna.


Betyg: 5 ai-ai-aa-wa-wa-wa av 5 möjliga

Av Ulf - 3 juni 2010 17:45



Titel: The Sirens Of Titan

Svensk titel: Sirenerna på Titan

Författare: Kurt Vonnegut

År: 1959 (svensk utgåva samma år)

Sidor: 224

Förlag: Orion Books

ISBN: 978-1-85798-884-0


Winston Niles Rumfoord må vara omvandlad till ren energi efter en olycka i sitt privata rymdskepp, men det finns vissa positiva aspekter med att kunna färdas fritt i tidsrymden. Exempelvis har man fullständig kännedom om allt som har hänt och allt som kommer hända i universum. Var 59:e dag sammanstålar alla energisignaturer som utgör Winston i hans gamla hem på Jorden. Där mottas hans profetior med största intresse även om han väldigt sällan ger dem. Han träffar överhuvudtaget aldrig någon alls under sina sejourer på Jorden annat än sin väldigt kyliga hustru. Men plötsligt vill Winston träffa någon. Han vill träffa Malachi Constant - världens rikaste man och ett av världens största as. Han vill berätta för Malachi att hans liv kommer ta en dramatisk vändning...


Det här var en av de få böckerna av Vonnegut som jag sparat till en regnig dag. Inte för att jag på något vis trodde den skulle vara dålig, tvärtom, utan för att jag ville avnjuta den under rätt förhållanden. Inte vet jag om jag lyckades, men som bokens sent presenterade protagonister/antagonister (beror på hur man ser det) skulle säga: "Vem bryr sig?"


Vonnegut presenterar sin djupt cyniska men samtidigt humanistiska prosa på samma sätt som han gör i sina andra böcker. Infall och förklaringar som egentligen inte för historien vidare men som berikar världen den utspelar sig i återkommer ständigt och jag älskar det. Det märks att Vonnegut verkligen älskade att berätta historier konstruera, tankar och teorier med fler bottnar än man först kan ana. Språket varierar men blir aldrig sämre än mycket bra. Vissa idéer jag funnit tryckta på några hundra sidor i dammiga filosofiböcker lyckas Vonnegut kondensera ner till ett fåtal rader och få med samma andemening. Jag är djupt imponerad.


Historiemässigt kommer den här boken säkerligen följa mig ett tag. Den pendlar mellan djupaste sadistiska infall med simpel hämnd som motiv till förbaskat rolig och underfundig. Det enda jag kan komma på som ligger boken lite till last är de väldigt långa kapiteln, vilket inte gör att man kan lägga boken ifrån sig hur som helst. Men, det skulle jag å andra sidan inte vilja göra heller.


Betyg: 5 mindfucks utöver det vanliga av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28 29
30
<<< Juni 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se