Alla inlägg under mars 2015

Av Ulf - 30 mars 2015 22:17


Regi: Kevin Dunn

Manus: N/A

Medverkande: Mark Calaway, Bryan Danielson, Brock Lesnar mfl.

Produktionsbolag: WWE

År: 2015

Längd: 240 min (med pre-show 365 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: N/A

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3756558/

 

Allt i livet tar sin tid och en sak som fått stryka på foten för mig det senaste året är att följa med i wrestlingcirkusen annat än i recaps. Ett event som jag inte missat sedan jag var liten parvel är dock Wrestlemania. Förra årets upplaga hade många minnevärda ögonblick och trots att jag förstått från min recap-läsning att manusförfattandet varit riktigt uselt (även med WWE:s standard!) på sistone såg jag som alltid fram emot det här spektaklet. För det är just vad det är - ett spektakel och i sina bästa stunder ett fruktansvärt underhållande sådant. Dessvärre lyckades inte WWE med att upprepa förra årets fina svit matcher.

 

Match 1: Daniel Bryan vs Bad News Barrett (c) vs R-Truth vs Dean Ambrose vs Luke Harper vs Dolph Ziggler vs Stardust (Ladder match - IC Title)

 

Den på papper och i nätforum mest uppsnackade matchen rent wrestlingsmässigt inledde också galans huvudkort. Det verkar som att WWE vill att IC-titeln ska betyda något igen när de släpper lös både Daniel Bryan, Dean Ambrose och Dolph Ziggler i kampen om bältet. Resterande tävlande, inklusive titelinnehavaren Barrett, var det få som trodde skulle avgå med segern. Mycket riktigt plockade också Bryan hem titeln efter en match med bra tempo, galna spots och ett feelgood-slut. Mycket bra öppningsmatch. Matchbetyg: 4+/5

 

Match 2: Seth Rollins vs Randy Orton


Jag kan för mitt liv inte förstå varför så många älskar Randy Orton. Han har i princip ingen karaktär, okej men inte lysande skills i ringen och ser konstant uttråkad ut. Att sätta honom mot en kille som Rollins är i princip att säga till Rollins att göra det mesta av arbetet. I långa stunder av matchen såg det också ut som att Rollins i princip gjorde allt på egen hand. Till sist vaknade dock Orton till liv och det med råge. Matchen sista tre minuter flyttade upp betyget ett pinnhål när Orton avslutade med en av de mest brutala RKO:s jag sett. Matchbetyg: 3/5

 

Match 3: Triple H vs Sting (No count-out, no disqualifictation)

 

Låt mig vara rak och öppen med en gång - mitt tioåriga jag älskade Sting. Jag började titta på WCW när Sting var kung och hans matcher mot Ric Flair är riktigt fina wrestlingminnen. Ingen trodde att Sting skulle sätta sin fot i en WWE-ring förrän han hastigt och lustigt signades och debuterade tidigare i år. Med det sagt var det upplagt för en fantastisk kraftmätning mellan Sting, den sista soldaten från WCW, och Triple H, en ledande figur inom WWE under många, många år. Efter en av de lökigaste/mest roande entréer jag sett på år och dar av Triple H (seriöst, har man Arnold Schwarzenegger i sin promo och en hel bunke T-800 på scen struntar jag i hur löjlig din mask är) drog matchen igång och ja, trots sin ålder kan Sting fortfarande wrestlas. Sen brakade allt löst.

 

Jag förstår att WWE älskar att använda gamla avdankade legender för att få billiga pops från publiken, men jag har nog aldrig sett så många grånade män vid ringside som under andra halvan av den här matchen. Hela NWO och hela D-Generation X ställde sig på var sin sida om de två kombatanterna. För det första, jag vill inte se en skakig Scott Hall rumla omkring runt ringen och för det andra överskuggade alla pensionärerna vad som pågick i ringen. WWE missade det här ögonblicket under Invasion-storylinen och har säkert grämt sig sedan dess. Femton år senare funkar det inte. Med en clean win för Triple H som kontrapunkt blev hela tillställningen ännu en variant av hur de gamla medlemmarna från The Kliq alltid kan göra som de vill. Synd på en lovande match. Matchbetyg: 2/5

 

 

Match 4: AJ Lee & Paige vs The Bella Twins

 

Att WWE behandlar sina kvinnliga wrestlare sunkigt är snarare en regel än ett undantag. AJ Lee har i sociala medier tillsammans med flertalet andra kvinnliga wrestlare försökt ändra på det under det senaste året. Det... har inte gått så bra. Huvudkortets fjärde match var precis lika kort och meningslös som de matcher dessa damer brukar få dras med. Det kanske kan komma att ändras någon gång, men denna gång var inte under Wrestlemania XXXI. Det är inte konstigt att WWE tappar alla sina kvinnor som kan wrestlas till sina konkurrenter. Jag väntar bara på att AJ Lee kommer försvinna. Matchbetyg: 2-/5

 

Match 5: Rusev (c) vs John Cena (U.S. Title)


Berättelsen om amerikanska wrestlare mot ryska är inte direkt ny. Som en kvarleva av Kalla kriget kommer den här storyn upp gång på gång och för det mesta är det ganska trist. I fallet Rusev vs Cena har åtminstone en part gjort sitt jobb och spelar sin roll väldigt väl - och det är inte John Cena. Rusev har byggts upp som en ostoppbar maskin och gjorde en av kvällens mest spektakulära entréer till ryska nationalsången och körandes en tank. Det är sånt här fejder som vi sett tusen gånger innan behöver - spektakel! Rusev verkar också riktigt brutal. Det syns att han tränat både Muay Thai och Sambo på sättet han rör sig och gör sina moves. Han verkar helt enkelt trovärdig. Sen var det det vanliga köret. Efter att ha blivit halvt ihjälslagen lyckas Cena göra sina five moves of doom (tm) och vi hade en ny mästare. Fram tills dess lyckades dock Rusev återigen skina i ringen. Matchbetyg: 3-/5


Match 6: Bray Wyatt vs The Undertaker

 


Efter förra årets chockförlust för The Undertaker (den första på Wrestlemania någonsin) återvände The Dead Man till ringen för första gången sedan dess. Bray Wyatt, den självutnämnde "new face of fear", var på pappret en intressant matchning till Undertaker. Båda två är fruktansvärt duktiga på att agera ut en wrestlinghistoria och det syns. Wrestlingmässigt var det bättre än Undertakers match förra året, men det är klart att han är till åren kommen. Något som lös med sin frånvaro var dock de spektakulära entréerna vi vant oss vid från båda wrestlarna. Visst, det var något utöver det vanliga, men inget att skriva hem om efter att man sett Triple H med sina T-800:s eller Rusev i en jäkla tank. Undertaker fick dock sin "hämnd" och frågan är om det blir en match mot Sting nästa år? Det är väl ungefär det enda som Taker har kvar att göra. Matchbetyg: 3/5

 

 

Match 7: Brock Lesnar (c) vs Roman Reigns (WWE Championship)

 

Om Rusev är brutal är det inget mot vad Brock Lesnar är. Jag är full av beundran för Lesnar och tror att om hans karriär i UFC inte fått ett abrupt slut i och med hans divertikulit så hade han kunnat vara champ än. Om man slår Randy Coture i sin tredje MMA-match någonsin är man något utöver det vanliga. Det är klart att WWE knappast är samma sak, men det faktum att man som tittare vet att Lesnar kan slåss med de bästa på riktigt gör att han också får en trovärdighet i ringen som få andra har. Och hans moves... jävlar, hans moves. Den här matchen var den enda under kvällen som också hade en känsla av stormatch. Publiken var på tårna, Lesnar plockade ner Reigns på jorden och allt var som det skulle. Sen kom Seth Rollins inspringande med sitt Money In The Bank-kontrakt, stal titeln och avslutade Wrestlemania XXI i ett antiklimax som inte ens en blind höna hade kunnat missa.  Matchbetyg: 3+/5

 

Jag måste säga att Wrestlemania XXI var en besvikelse, men inte en överraskande sådan. Med en build-up som varit allt annat än bra har WWE konstant skjutit sig i foten. Det behövs nytt blod hos det kreativa teamet i WWE när slutbetyget blir en ljummen 3/5 för årets största wrestlingevenemang. Bah. Tack och lov har WWE nu valt in den mest uppenbara mannen som inte var i Hall of Fame sedan innan, The Macho Man Randy Savage. Dessutom, att se Ronda Rousey i en WWE-ring var minst sagt coolt. Annat än det... tja... underväldigande.

ANNONS
Av Ulf - 28 mars 2015 22:30


    


 

Regi: Jesús Franco

Manus: Jesús Franco & Julián Esteban

Medverkande: Ursula BuchfellnerAl Cliver, Antonio Mayans mfl.

Produktionsbolag: Eurociné/J.E. Films (Julian Esteban Films)/Lisa-Film

År: 1980

Längd: 102 min

Land: Spanien/Frankrike/Tyskland

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0080486/

 

Skådespelerskan och modellen Laura Crawford kidnappas i samband med en publicitetsturné i ett icke namngivet Syd- eller Mellanamerikanskt land. Kidnapparna kräver en rejäl lösensumma för henne och hennes agent skickar iväg Peter Weston, känd för att kunna lösa situationer som denna. Vad ingen har räknat med är att ön som kidnapparna håller till på är hem för en kannibalstam...

 

Jesús Franco var mannen som filmstudios gick till när de försökte casha in på vad som var populärt inom skräckgenren för tillfället. Notoriskt usel hantverkare och manusförfattare som han var lyckades Franco trycka ut över 200 filmer som regissör innan sin död. Devil Hunter (originaltitel: El Caníbal) är en av dessa rullar. Som vanligt när det gäller Franco följer det också samma mönster: hitta vilken subgenre inom skräck som fått mycket uppmärksamhet på sistone (kannibalfilm, inte minst med Deodatos ypperliga Cannibal Holocaust, 1980) och gör en billig kopia med betoning på "billig". Multiplicera antalet nakna bröst med tio och du har en Franco-film.

 

Devil Hunter är slarvig från början till slut. Skådespelet är obefintligt, manuset likaså och den vill aldrig ta slut! När Franco inte vet vad han ska göra för att förlänga filmens speltid faller han tillbaka på antingen långa, svepande panoramashots utan mening eller en sexscen. Det var inte ovanligt att Francos filmer marknadsfördes och klassificerades som porr i USA och Devil Hunter är inget undantag. När varken splatterscenerna eller något annat kan leva upp till genrestandard blir det dock mest en gäspning.

 

Det måste dock sägas att den är ofrivilligt underhållande då och då. Exempelvis kunde de inte hitta tillräckligt med mörkhyade personer att spela kannibaler så mitt i denna stam i okänd djungel finns det spanska män i porrfilmsmustasch och glasögon. Likaså var den engelska dubben jag fick tag i (efter att först fått tag i en på grekiska, en på italienska och en på vad jag tror var bulgariska) gjord av en och samme kille. Då och då verkade det som han inte orkade/glömde dubba en scen så originalljudspåret låg kvar. Det är den kvalitetsnivån vi talar om.

 

Betyg: 1 fis i filmhistorien av 5 möjliga

 


Chockerande idag?: Såvida du inte tycker nakenhet är skamligt så knappast. Det finns scener som ämnar till att vara chockerande och som säkert hade varit det om de vore välgjorda, men nej, när the big bad guy har halva pingisbollar som ögon (faktiskt!) förstår ni att ni kan se värre saker på tv vilken kväll i veckan som helst. 

 

Förbjuden i: Island, Tyskland, Argentina, Storbritannien


Fortfarande förbjuden i: Argentina, Island, Tyskland

 

 

ANNONS
Av Ulf - 26 mars 2015 21:25


På Östra Förstadsgatan 16 i Malmö huserar Sveriges kanske häftigaste retrokafé. Efter att ha varit segstartad följde jag med några polare till stället i somras. Det var kärlek vid första ögonkastet. Pixel K.a.f.e har som inget annat ställe jag besökt i det här landet lyckats sätta fingret på den kärlek och entusiasm många av oss 80- och 90-talister känner inför spel. Med sin inredning, arkadkabinett, flipperspel och evenemang såsom spelturneringar (där undertecknad vann Mario Kart-turneringen i somras. Bara en sådan sak liksom!) är Pixel ett unikt kulturellt vattenhål i Malmö. 

 

Dessvärre går det inte riktigt så bra för Pixel som man skulle hoppats. Därför har man nu startat en kampanj på Facebook vid namnet Rädda Pixel! Om ni inte besökt kaféet, gör det. Jag lovar er, ni kommer bli lika tokkära som jag är i stället. Om jag hade bott i Malmö hade det varit mitt andra hem. Stöd ett kulturellt unikum som bara inte får försvinna!    



Av Ulf - 23 mars 2015 22:50

 

Regi: Blair Erickson

Manus: Blair Erickson (baserat på H.P Lovecrafts novell From Beyond)

Medverkande: Katia WinterTed Levine, Michael McMillian mfl.

Produktionsbolag: Sunchaser Entertainment/Before The Door Pictures/Favorit Film

År: 2013

Längd: 87 min

Land: Tyskland/USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2011276/

 

Journalisten Anne Roland kan inte släppa försvinnandet av sin gamle vän, James. Fyra år tidigare har hennes vän försökt skriva en bok om Project MKUltra - ett illegalt projekt där USA:s regering utsatte ibland ovetande testpersoner för psykotropiska droger för att utröna möjligheterna för tankekontroll. James lyckades få tag i samma drog som CIA använde sig av och använde den på sig själv i forskningssyfte. När Anne börjar nysta i James försvinnande leder spåren dels till CIA:s experiment och dels till en mystisk radiosignal ingen verkar kunna identifiera.

 

När jag var liten hade jag en kort period där jag var fascinerad av kortvågsradio. Min far lärde mig grunderna och snart satt jag och rattade in olika stationer världen över. Något som alltid fascinerade mig var de så kallade "number stations" som bestod av en röst, ibland ackompanjerad av musik, som läste nummersekvenser på olika språk. Jag förstod aldrig vad det kunde vara, men glömde snart bort kortvågsradion till förmån för andra intressen. Många år senare hittade jag en artikel på nätet om just dessa stationer. Det visade sig att det inte bara var jag som var förvirrad över dem. Ingen kan med säkerhet säga vad alla stationerna är. Perfekt för en skräckfilm. Banshee Chapter lyckas förvånansvärt bra för en film som baseras på en historia av en av världens mest ofilmbara författare, H.P Lovecraft. 

 

I princip alla filmer som baseras på Lovecrafts historier är tämligen värdelösa. Därför hyste jag inga större förhoppningar för Banshee Chapter. Den överraskar dock med ett intressant manus som förvisso pendlar mellan ganska originellt och klichéartat men håller intresset uppe hela vägen. Framförallt är den jäkligt creepy! Den lyckas trycka på absolut rätt knappar för mig och gör med små medel saker som flertalet rullar med större budget inte lyckas med. Blair Erickson står för god regi och framförallt är arbetet med ljus och mörker väldigt drabbande.

 

Banshee Chapter gör att jag har lite större förhoppningar för framtida Lovecraft-filmatiseringar. Det är nämligen en sak vi kan vara säkra på - det lär komma fler!

 

Betyg: 4 fast för lite tentakler av 5 möjliga

Av Ulf - 21 mars 2015 09:56

 


Regi: Joel Potrykus

Manus: Joel Potrykus

Medverkande: Joshua BurgeJoel Potrykus, Teri Ann Nelson mfl.

Produktionsbolag: Sob Noisse Movies

År: 2014

Längd: 97 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 11 eller 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2656588/

 

Marty må ha ett vikariat på en bank, men varför nöja sig med det när man kan fiffla till sig småsummor och spendera dagarna med att spela gamla NES-spel med sin Power Glove? När en av Martys fiffelaffärer slår bakut tvingas han dock resa sig från soffan och fly hals över huvud. Med sig på resan har han sin Power Glove, nu kombinerad med Freddy Krueger-klor, och en stor dos paranoia.

 

Sedan jag såg öppningsscenen till Buzzard för drygt ett år sedan har jag väntat på att få tag i hela filmen. Det var värt väntan. Jag hade förväntat mig en småkul slackerkomedi med referenshumor, men vad jag fick vad något så tragikomiskt och svart att jag flera gånger nästan tjöt av skratt. Det här är Larry David och Louis C.K på metadon och jag fullkomligt älskar det!

 

Regissören och manusförfattaren Joel Potrykus har skapat ett lika delar cyniskt som älskvärt porträtt av min generations ultimata loser. Hans dialog och framförallt fysiska humor är minst sagt drabbande. Den skulle dock inte fungera alls lika bra utan Joshua Burge i huvudrollen. Burge har varit en fast punkt i Potrykus filmografi under några år nu och jag hoppas att han får mer uppmärksamhet i framtiden. Han har ett utseende som påminner om en yngre och ännu mer anemisk Steve Buscemi och lyckas alltid se ut som ett mellanting mellan döende och skitförbannad.

 

Buzzard är den sista delen i Potrykus så kallade "djurtrilogi" där kortfilmen Coyote (2010) och Ape (2012) utgör de tidigare delarna. Om någon vet hur jag kan få tag i dessa är jag djupt tacksam. Det enda jag hittat är en trailer till den sistnämnda och eftersom det verkar vara i stil med Buzzard är jag mycket angelägen att få tag i en kopia. Potrykus är för närvarande en för smal regissör för att få större spridning annat än på filmfestivaler, men jag hoppas verkligen att fler ser hans filmer och ser det komiska geni han besitter. Med det sagt är Buzzard inte en film för alla. Du bör uppskatta mörk humor och troligen vara 80-talist för att uppskatta filmen till fullo. Om du uppfyller dessa båda krav är Buzzard dock något du inte får missa!

 

Betyg: 5 lågbudgetpärlor av 5 möjliga

Av Ulf - 19 mars 2015 17:45

 


Regi: Marjane Satrapi

Manus: Michael R. Perry

Medverkande: Ryan Reynolds, Gemma Arterton, Anna Kendrick mfl.

Produktionsbolag: 1984 Private Defense Contractors/Mandalay Vision/Studio Babelsberg mfl.

År: 2014

Längd: 103 min

Land: USA/Tyskland

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1567437/

 

Jerry lever ett tillbakadraget liv i en liten småstad där han arbetar på en VVS-fabrik. Vad hans kollegor inte vet är att Jerry har en lång historia av mentala problem och måste enligt domstolsbeslut besöka en psykolog regelbundet. När Jerry slutar ta sin medicin börjar han återigen höra röster. Den här gången är det hans husdjur som talar till honom i form av den elaka katten Mr. Whiskers och den lojale hunden Bosco. Saker och ting blir bara mer och mer komplicerade när Jerry av misstag råkar döda en kvinna från jobbet. Men Mr. Whiskers har en idé...

 

Premissen till The Voices är så svart som den kan bli och den som känner mig vet att svart komedi är bland det bästa jag vet. Ryan Reynolds är också riktigt bra i huvudrollen som Jerry och gör också samtliga röster till sina alter egon i filmen. När dessutom den undersköna Gemma Arterton har en stor biroll i filmen kan jag bortse från att även Anna Kendrick har det. The Voices är också stundtals förbaskat rolig, men saknar ändå det där lilla extra.

 

Som så ofta handlar det om ett manus som skulle behöva en eller två genomarbetningar till. Manuset, skrivet av Michael R. Perry, har studsat runt mellan olika studios och agenter sedan 2009 och genomgått nyskrivningar på vägen. Det märks i och med att The Voices ger ett tämligen splittrat intryck. I ena stunden är det en pass mörk komedi som du kan hitta utan ficklampa för att i nästa bli mer thrillerlik. Kort sagt har den inte en genomgående röd tråd i sin ton, vilket stör.

 

The Voices är trots min kritik en film att kolla in. Här finns scener och ögonblick som gör den sevärd (om du har stark mage och galghumor) och en film med en talande, ond katt måste man på något sätt rekommendera per default. Den hade dock kunnat bli så mycket mer i rätt händer och om manuset hade tajtats till.

 

Betyg: 3- onda husdjur av 5 möjliga

Av Ulf - 17 mars 2015 09:01


Twin Peaks återvänder: Förvirringen är total  

 

De senaste dagarna har ryktena surrat som flugor kring en för gammal körsbärspaj. Allt började med en Q&A som David Lynch höll på Brisbane Gallery of Modern Art i samband med öppnandet av hans utställning Between Two Worlds. Frågestunden, som leddes av moderatorn David Stratton, behandlade ämnen som konstpolitik och finansiering av den samma innan Lynch släppte bomben:

 

"I'm not sure at this point if it's happening. Certain complications are in the way."


Dagarna efter uttalandet lät Lynch dock mer optimistisk i en intervju med ABC News:

 

I haven't returned yet and we're still working on the contract, but I love the world of Twin Peaks and I love those characters. And I think it will be very special to go back into that world.

 

Ingenting är bekräftat än, men jag är inte allför negativ... än. För den som läst biografier om Lynch kommer det inte som någon chock att det är kontraktsstrul. Han ska vara notoriskt svår att förhandla med, vilket går tillbaka till produktionen av Dune (1984). I och med allt strul som den produktionen orsaka Lynch har han sedan dess krävt en nivå av kreativ kontroll över sina alster som är väldigt mycket högre än de flesta andra etablerade regissörer. Jag förstår honom, men samtidigt var Twin Peaks lika mycket Mark Frosts skapelse som Lynchs. Om Lynch (mot förmodan) inte skulle återvända till serien skulle det förvisso vara ett rejält dråpslag, men det skulle nog främst ge Frost ett större lass att dra. Jag tror inte att serien inte blir av. Varför? Jo, för att Showtime kan inte backa.

 

Showtime har sedan i oktober förra året byggt upp återkomsten till 2016 års största tv-händelse. De har skrivit kontrakt med flera etablerade skådespelare från tidigare säsonger och de har beställt en bok av Mark Frost. Att punga ut denna summa och sen tyst slinka iväg igen kommer inte funka. Showtime har enligt rapporter haft ett smärre ekonomiskt bakslag de senaste åren i och med att deras streamingtjänst inte har kunnat roffa åt sig marknadsandelar från mer namnkunniga tjänster såsom Netflix. Förutom att förlora ekonomiskt på en misslyckad satsning riskerar de att tappa i anseende hos investerare om man gör ett tillkännagivande av den här magnituden som sen inte blir av.

 

Vad är då problemet, om det ens finns något? Som tidigare skrivet tror jag att det främst handlar om att Lynch kräver kreativ frihet. Twin Peaks var aldrig en högbudgetserie och lär inte bli det den här gången heller, så jag tror inte det handlar om pengar. Såvida inte Lynch kräver total insynsblockad eller liknande kommer Showtime att vika sig. De har inte råd med annat.

Av Ulf - 15 mars 2015 00:52

 


 

Regi: Sam Taylor-Johnson

Manus: Kelly Marcel (baserat på E.L James roman med samma namn)

Medverkande: Dakota JohnsonJamie Dornan, Jennifer Ehle mfl.

Produktionsbolag: Focus Features/Michael De Luca Productions/Trigger Street Productions

År: 2015

Längd: 125 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2322441/

 

När Anastasia Steeles lägenhetskamrat blir sjuk och riskerar att missa sin intervju med den mytomspunne affärsmagnaten Christian Grey får den förra rycka in och genomföra nämnda pratstund. Mr. Grey ser något hos Anastasia som får honom att vilja knyta henne till sig - och inte minst visa henne vad ett rum fullt av leksaker kan... hahaha, nej, jag kan inte. Jag kan verkligen inte skriva en synopsis på den här filmen. Jag trodde jag skulle kunna hålla mig relativt objektiv i åtminstone inledningen till den här recensionen, men nej, jag kan inte ta en film där protagonisten heter "Anastasia Steele" på allvar. 

 

Fifty Shades Of Grey har sedan den publicerades för fyra år sedan blivit en smärre sensation. Alla har åtminstone hört talas om den och med över 100 miljoner sålda exemplar kommer den alltid ha en plats i populärkulturkuriosan. Boken, som är en vidareutveckling av en fan fiction till Twilight (2008), är i min mening något av det sämsta som publicerats på bred front de senaste 20 åren. Jag, som av princip alltid läser slut böcker jag börjar på, fick ge upp efter drygt hundra sidor då det är den mest vedervärdiga prosa jag skådat utanför internetforum. För den som känner mina läsvanor är jag inte särskilt kräsen av mig när det kommer till just språkbehandling, så länge det finns en bra och engagerande story. Det snällaste jag kan säga om storyn i den del av boken jag mäktade med är att den trots allt har bokstäver som sätts tillsammans till begripliga ord. Och sen kom filmen...

 

Filmen damp ner i min dropbox för någon dag sedan och det vore ett smärre tjänstefel att driva en filmblogg och inte skriva om en av årets mest omtalade rullar. Jag stålsatte mig därför för vad som komma skulle. Efter drygt två timmar insåg jag att det här inte är en film. Det är lösryckta scener med skådespelare som är lika engagerande som två blöta papperspåsar (det enda som blir blött i den här filmen...) och med samma avsaknad av story som i boken. Enligt obekräftade rykten ville Bret Easton Ellis adaptera boken. Jag tror inte ens han hade lyckats rädda den här tågkraschen till svammel, men nu valde man istället den relativt oerfarna Kelly Marcel (Saving Mr. Banks, 2013) som manusförfattare. Visserligen har inte Marcel särskilt mycket att jobba med från början, men med dialog som kan få vilken språkcoach som helst att slita hårrötterna ur skalpen hjälper hon inte direkt till heller.

 

Dakota Johnson och Jamie Dornan innehar huvudrollerna i detta magnum skitus och de kan redan nu göra plats på prishyllan för nästa års Razzie för sämsta filmpar. De har ingen kemi överhuvudtaget. Att säga att de inte är trovärdiga i sina roller räcker inte. På något sätt lyckas de inte ens vara trovärdiga som människor. Kombinera denna brist på talang tillsammans med "regin" från Sam Taylor-Johnson så får man en av de sämsta filmer jag någonsin sett - alla kategorier.

 

Det här är inte bara dåligt, åh nej, vi är så långt bortom "dåligt" att "dåligt" står kvar och hostar i vägdammet och undrar var vi tog vägen. Jag förstår att Fifty Shades Of Grey ska vara eskapism och inget mer. Det är inget fel med eskapism. Jesus, jag gjorde ett helt projekt om ett 70-tal filmer som egentligen bara är eskapism i och med Franchise Hell. Det är bara det att när en film är så här pass uselt gjord på alla plan så fungerar det inte ens som eskapism. För att tala klarspråk - var är kuken?

 

Fifty Shades Of Grey har i reklamkampanjerna byggts upp som den heta filmen som gör saker som ingen annan vågar. För den som är det minsta intresserad av film förstår man redan från början att det är skitsnack. Porrindustrin åsido har vi kunnat se explicita sexscener på film sedan urminnes tider. Den här filmen försöker istället slå rekord i att visa så många skrev den kan i närbild utan att visa skådespelarnas könsorgan en endast gång. För handen på hjärtat, Fifty Shades Of Grey är tantsnuskets renässans. Inget fel med det heller, men om ni ska göra en film om alternativ sexualitet måste ni väl ändå kunna visa en naken kropp?!

 

Jag hade kunnat hålla på så mycket längre med allt som är fel med det här skräpet, men jag tror ni har förstått andemeningen nu. Fifty Shades Of Grey är inte bara en dålig film; den går inte att sätta betyg på eftersom det inte är en film. Det är något som är fångat på film, det kanske ser ut som en film, låter som en film, men låt er inte luras - det här kan vara första tecknet på den totala dekadensen. Inte för att den är moraliskt förkastlig utan för att från ett konstnärligt perspektiv skiter mänskligheten ut bättre saker med sina smartphones på lunchrasten. Barbarerna är vid portarna! Rom faller! Rädda vad som räddas kan!

 

Betyg: 0 det är synd om människorna... av 5 möjliga

 

 

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2 3
4
5
6
7
8
9 10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se