Alla inlägg under november 2009

Av Ulf - 29 november 2009 22:59

Jag älskar amatörkultur. Rättelse, jag älskar bra amatörkultur. Det kan bli rätt kul faux paus om man inte är uppmärksam. Som när jag under en konstutställning satte mig på en stol som tydligen skulle symbolisera "det ensamma i existensen" eller någon annan bullshit. Nej, istället vill jag slå ett slag för mina hjältar på nätet vars videos och artiklar jag följer slaviskt. I ingen inbördes rangordning presenterar jag de bästa egenproducerade kulturgärningarna på nätet.


1. The Angry Video Game Nerd


Hur kan man inte älska James Rolfe? I tre år har han förgyllt nätet med sin egenproducerade show där han som klassisk nörd spelar de sämsta tv-spel som världen skådat. Hans andra saker, producerade under namnet Cinemassacre, är också bra. Rolfe har en stil som gör att han är väldigt hit-or-miss. Vissa saker känns bara dumma medan andra är sjukt roliga. Klicka på länken för att själv bilda dig en uppfattning.



2. The Nostalgia Critic


Doug Walker spelar The Nostalgia Critic vars uppgift är att recensera allt som kan kallas nostalgi (först och främst film) och svära över hur fruktansvärt det är. Walker är också mannen bakom sajten Thatguywiththeglasses.com där han har samlat en helt sjuk mängd talangfulla videoskapare för att bilda vad som kan vara nätets mest lovande videosajt. Bland övriga favoriter på sajten kan jag nämna Linkara (Atop The 4th Wall), Sean Fausz (Epic Fail) och Lindsay Ellis (The Nostalgia Chick). Om du inte redan besökt sajten, gör det nu och se fram emot veckor med underhållning.



3. Zero Punctuation


Ben "Yahtzee" Croshaw recenserar ett tv/datorspel i veckan och har ofta både en och två fräna kommentarer om det. Som hans namn åsyftar pratar Croshaw extremt fort och oftast utan paus mellan meningarna. Tänk er verbal diarré i fem minuter med en allt som oftast extremt lyckad animerad backdrop och ni har en idé om vad som väntar er. Hittas här.



4. Knappnytt


Den enda svenska showen på listan och egentligen den enda svenska webshowen jag hittat som är värd att nämnas. I Knappnytt dissikerar tygkatten Knatten aktuella händelser på ett riktigt roligt sätt och när till och med undertecknad är med i ett avsnitt (nummer 12) måste jag ju nästan nämna den här på listan. Kolla in Knappnytt här.



5. Cracked


Artiklar, artiklar och återigen artiklar skrivna om allt tänkbart och otänkbart och dessutom förbannat roligt. En ny artikel och/eller lista, fotoparodi, video etc varje dag. Är dessutom helt öppen för alla att skriva för. Räkna inte med att bli publicerad dock om du inte kan dina saker. Läs här.

Av Ulf - 27 november 2009 10:43

 


Efter händelserna i förra filmen bor Lisbeth Salander utomlands. När hon får reda på att hennes "förmyndare", tillika våldtäktsman, Nils-Erik Bjurman inte har skött sina åtaganden återvänder hon till Sverige. Samtidigt anställer tidningen Millennium en ny journalist för att rota i en traffickinghärva. När både journalisten och hans flickvän blir mördade blir Lisbeth misstänkt för morden. Alla spår leder dock till den mystiske Zala - en skuggfigur i den undre världen.


Andra delen i Millenniumtrilogin liknar mest en Dan Brown-thriller i sin osannolika uppbyggnad, men trots allt var boken relativt intressant mycket tack vare Lisbeths karaktär. Det är därför inte särskilt konstigt att filmen väljer att fokusera på henne. Noomi Rapace lyckas däremot inte upprepa den fina rollprestationen från den första filmen. Hon levererar replikerna stötvis och utan särskild inlevelse. Ja, jag vet att Lisbeth ska vara lite "speciell" men jag tänkte snarare på en psykotisk William Shatner i vissa scener. Det är dock antagligen inte Rapaces fel utan den stolpiga dialogen.


Michael Nyqvist är faktiskt den bättre av de två huvudrollerna - vilket jag inte trodde jag skulle säga efter hans ganska bleka porträtt i första filmen. I birollerna är det blandad kompott. Paolo Roberto spelar sig själv och det hela blir mest skrattretande. Jag tror helt enkelt inte att man kan leverera repliker som "Jag fick nog in minst 100 slag i fejan på snubben" utan att man låter som en gangster från en pilsnerfilm. Däremot är Lena Endre alltid en trevlig syn och gör en bra roll även här. Vad som fäller birollerna är däremot skurkarna som verkar helt bortkomna i rollerna. Speciellt "Zala" spelad av Georgi Staykov är totalt vedervärdig och kan ha den värsta ryska accent jag någonsin hört. (Nej, Staykov är inte ryss utan bulgar.)


Manuset är en enda jävla röra. Boken hade en spännande traffickinghärva som knöt samman alltihop. Här lämnas den samma i baksätet, eller kastas ut från bilen överhuvudtaget, bara efter en dryg halvtimme in i filmen. Eller som journalisten Dag säger: "En hora är bara en hora, vem bryr sig?" Tydligen inte ens filmskaparna. Istället för att fokusera på traffickinghärvan blir filmen helt "The Lisbeth Salander Show" och verkligen frossar i hennes karaktär. Speciellt tröttsamt blir det med de utdragna sexscenerna mellan Lisbeth och hennes flickvän/kk Miriam Wu. Från en rent, låt oss säga estetisk, synvinkel klagar jag inte men rent filmiskt hade man kunnat fokusera på lite andra saker än att återigen fastslå Lisbeths diversitet när det gäller sex.


Regin, av annars så duktige Daniel Alfredson, är oinspirerad och ganska blek. Den är inte direkt dålig, men har inte heller något av Alfredsons annars så vackra bildspråk. Alfredsons skådespelarregi är inte heller något att hurra för, vilket märks inte minst när det gäller Rapace. Överhuvudtaget ger regin (och filmen) ett stressat intryck och skulle antagligen behövt ett halvår till i produktion för att göra källmaterialet rättvisa.


Det här är ingen dålig film som sådan. Den är inte särskilt bra heller utan blir mest till en parantes. Däremot lyckades den bli en rätt kraftig besvikelse efter den utmärkta filmatiseringen av Män som hatar kvinnor. Jag tror jag hyr sista delen en regnig söndag eller nåt istället för att se den på bio. En dussinfilm.


Betyg: 2+ samtidigt överproducerade som underproducerade besvikelser av 5 möjliga


Av Ulf - 26 november 2009 19:54

 



Ta en lite närmre titt på postern. Jepp, det är hela handlingen där, kondenserad till två meningar. Eller, tja, det är något med en hämndhistoria och en präst också, men det är rätt trist. Ok, ok, jag ska inte var elak på förhand. Här är "handlingen":


Joshua Harlow har vunnit en "turnering" för lönnmördare. Han får tio miljoner men återvänder ändå till turneringen när den hålls nästa gång, nu ute efter hämnd. Samtidigt har prästen Joseph MacAvoy tappat tron och tror numera på Jack Daniels istället. Han stöter på en annan av deltagarna i tävlingen som lurar honom att svälja en spårsignal så att han ser ut som en medtävlande på mördarnas radar. Inte bra. Sen så finns där en kinesisk hit(wo)man som också är med på ett hörn.


Robert Carlyle, vad fan hände? Vad gör du i den här filmen? Du är en duktig skådespelare! Att Ving Rhames är med är inte så konstigt; han spelar bara i skräp nuförtiden, men Carlyle? Nåja, Carlyle ger den här filmen åtminstone lite klass vilket man inte kan säga om de andra skådespelarna. Ving Rhames spelar sin vanliga "angry black man" som han har gjort så länge någon kan minnas. Speciellt pinsamt blir det när han ska visa känslor. Låt oss bara säga att Rhames inte riktigt har övat på det registret tillräckligt. Den tredje större rollen innehas av Kelly Hu. Vem? Just det, ingen kommer ihåg Hu om hon försvinner från skärmen för några sekunder.


Stolpigt skådespel kan jag leva med - det är mer regel än undantag i dumactiongenren - men manuset är så fruktansvärt uselt att jag inte kan börja lista alla problem. Premissen i sig är det väl inget fel på. En slags Battle Royale i stadsmiljö med professionella mördare istället för skolungdomar. Vad som det däremot är något riktigt fel med är hur manuset senare kommer att utveckla sig. En "lönnmördare" är enligt alla definitioner jag fått lära mig en mördare som dödar någon tyst och effektivt (tänk: ninja) och inte spränger byggnader i luften eller skjuter alla på en strippklubb bara för skojs skull.


Det här är en oerhört grafisk film men problemet är att det inte är underhållande våld vi bjuds på - det är bara rått. Undantaget är en scen med en parkour-inspirerad jakt men annars är det bara riktigt dumt och brutalt utan någon som helst finess. Jag är definitivt inte den som ratar en film för den är för våldsam (läs föregående recensioner!) men det här är bara dumt. Regin...ja, regin vill jag inte ens tala om. Den är något av det sämsta jag sett i actionfilmsgenren på mycket, mycket länge.


The Tournament är en stark utmanare till årets sämsta film. Dock är den inte ens dålig på ett kitschigt sätt. Den är bara riktigt, riktigt usel.


Betyg: 1- av 5 möjliga. (Nej, Mr. T är inte med i filmen. Då hade jag i alla fall stått ut)

Av Ulf - 24 november 2009 19:20

 


Att Aftonbladet skiter i det blå skåpet är ingen ovanlighet - de praktiskt taget bor där - men jag slutar aldrig förvånas över hur kvällspressjournalister försöker skapa moralpanik för att sälja lösnummer. I dagens Aftonbladet kunde man läsa om hur Erika Eriksson, 27, misstänks ha mördats av en kille hon träffade online när hon spelade World of Warcraft. Detta slås upp med stora rubriker och även om artikelförfattarna är noga med att försöka att inte sensationalisera uppgifterna med sitt språkbruk åker dock stora moralspöket fram då och då.


Artikeln kontrasterar mellan hur Erikas stora intresse var fotboll, ett så kallat "sunt" intresse, och hennes andra intresse, spelet. Spelet ägnade hon sig åt på nätterna då hon "steg in i World of Warcrafts våldsamma värld." Har ni någonsin spelat spelet? Är det särskilt våldsamt för att vara ett datorspel? Inte då. Vad skulle det egentligen spelat för roll om spelet hade varit våldsamt? Visa mig den politiskt eller moraliskt obundna undersökning som fastslår att våldsamma datorspel, filmer, böcker, jazz, ninjaglorifiering, Power Rangers, Pokémon, rollspel, hårdrock eller tusen andra mer eller mindre löjliga föremål för moralpanik faktiskt är skadliga?


När jag skrev min D-uppsats i litteraturvetenskap kom jag i kontakt med en rad främst amerikanska moralpanikattacker som uppstått efter 9/11. Alla följde samma mönster - en yttre faktor hotar vår amerikanska "värdegrund" och/eller vill ha ihjäl oss. I fallet 9/11 är det logiskt att det dök upp några knäppskallar eftersom landet var i chock. Men snälla lilla Aftonbladet, är detta verkligen applicerbart på Sverige och med World of Warcraft som syndabock? Är inte detta bara förbannat lat och sensationslysten journalistik? Har ni något syfte annat än ekonomisk vinning för att rapportera om detta? Är det nyheter?


Men det är inte slut där! Åh nej, Aftonbladet måste ha en back-up om deras datorspelsvinkel skiter sig. Det visade sig också att den misstänkte hade spelat vampyr i ett lajv! Nej! Rollspelen anfaller! Akta er för latexsvärd och 12-sidiga tärningar! Ärligt talat, vem tror ni att ni lurar, Aftonbladet? Det här är bara så dumt att hälften kunde vara nog. Skulle ni skriva ut rubriken om det rörde sig om något annat än ett ämne man kan koppla till en moralpanik? Skulle rubriken "Erika, 27, misstänks ha mördats av rörläggare - polisen förtegen om rörläggningens eventuella inverkan på mannens psykiska tillstånd" sälja tidningar? Eller ja, det lät visserligen tillräckligt efterblivet för att vara underhållande. Skriv något sådant nästa gång, Aftonbladet! Eller stäng dörren till skåpet - det luktar.

Av Ulf - 24 november 2009 17:12

 


Hoffman står ensam som Jigsaws lärljunge efter händelserna i förra filmen. Han har dock inte räknat med att polisen inte är idioter och inte FBI heller så Hoffman riskerar att åka dit en gång för alla. Samtidigt sätter han igång ännu ett spel designat av sin läromästare.


Den som läste min recension av föregående film vet att jag inte gillade Costas Mandylor nämnvärt i rollen som Hoffman. Om jag inte minns helt fel så klagade jag över att han inte ens var trovärdig som människa. Mandylor fortsätter sitt slaktande av skådespelaryrket här men Tobin Bell återvänder tack och lov i en rad flashbacks och ger filmens skådespel åtminstone lite klass emellanåt. I övrigt är det samma gamla trötta skådespelare som i förra filmen. Inget riktigt uselt men inte något bra heller.


Manuset är dock en rejäl förbättring från föregående film. Här finns åtminstone en symbolik bakom "spelet" och fällorna som saknades nästan helt i femman. Det känns också som att spelets syfte faktiskt har bäring på något annat än huvudpersonens ego och är särskilt intressant i våra tider av ekonomisk kris. Samtidigt så är premissen väldigt amerikansk och bygger i stort på det amerikanska sjukvårdssystemets ruttenhet - något som kan bli daterat väldigt snabbt i och med att Obamas omtalade reform nu verkar gå igenom. Men just nu känns den faktiskt ganska så aktuell.


Det här är ingen superb film på något sätt. Den är ganska dum och förutsägbar, men den har den där speciella Saw-känslan som saknades i förra filmen. Det gör den åtminstone intressant för stunden och lagom hjärndöd en tråkig eftermiddag eller kväll.


Betyg: 2 hämndlystna cancerpatienter from beyond the grave av 5 möjliga

Av Ulf - 23 november 2009 13:40

 


Ni som har läst mina tidigare inlägg om den här berättelsen kan historien utan och innan redan så jag tänker inte ge mig på att återge den igen. För den som intresserad rekomenderas mina recensioner av filmatiseringarna. Hur som helst, hur är originaltexten?


Mathesons I Am Legend kretsar mer kring Nevilles ensamhet än filmatiseringarna, med möjligt undantag för den senaste. Historien byggs upp ganska långsamt och suggestivt och "vampyrerna" är klart de mest intressanta av de nu fyra varianter jag har skrivit om i mina recensioner. Ingen förklaring ges på varför de har blivit som de har blivit även om det hintas om biologisk krigsföring. Men vad som är mest intressant med dem är hur de beskrivs, inte som monster utan som offer för en sjukdom. Neville är fast besluten att försöka hitta ett botemedel även om han inte, som exempelvis sin inkarnation i den senaste filmatiseringen, är vetenskapsman.


Hela historien har ett djupt drag av upplysningstidens tankar med "själv är bäste man" och Neville framstår ofta som en modern variant av Robinson Crusoe. Som jag nämnt innan lyckas han lära sig komplicerade naturvetenskapliga experiment genom att helt enkelt gå till biblioteket och låna böcker om biokemi och medicin. Men hur märkligt det än kan låta så förefaller det helt logiskt inom bokens kontext. Neville blir läsarens guide in i en märklig men samtidigt trovärdig värld.


Mathesons språk är enkelt och flyter bra men han har en benägenhet att när man minst anar det falla tillbaka på ganska trista språkvändningar man oftast hittar i litteratur från romantiken. Det är mycket "curses!", "wither!" och "alas!" som stör en annars modern språkdräkt. Jag har också lite problem med hur kapitlen är uppdelade. Jag är den typ av läsare som vill ha jämnlånga kapitel. Jag bryr mig inte om huruvida de är långa eller korta, men en viss konsekvens är alltid trevligt. Matheson har ingen konsekvens alls utan kan blanda kapitel på 30 sidor med kapitel på två.


Men, som jag alltid propagerar för, det är historien som antingen friar eller fäller en bok. Jag är, som ni säkert förstått vid det här laget, väldigt fascinerad av den här historien för både de moraliska dilemman den ställer samt att jag helt enkelt skulle vilja vara helt ensam i en storstad för en dag eller två bara för att göra exakt vad jag ville utan konsekvenser. Man får nämligen inte glömma att trots att Mathesons värld befolkas av blodsugare nattetid så finns det också potential för ganska roliga infall. Filmatiseringen med Will Smith tog tillvara på detta och hade bland annat en scen där Smith tränar golf från däcket på ett hangarfartyg. Det är mycket väl något sådant som jag själv skulle kunna få för mig om jag hade varit helt ensam i en stad.


Mathesons originalhistoria är mörkare och hemskare. Den filmatisering som ligger närmst är The Last Man On Earth även om slutet är helt ändrat. Men vilken adaption är den bästa egentligen? Kan man göra en adaption som är bättre än sin originalkälla? Absolut är mitt svar. Ett lysande exempel på detta är Forrest Gump som har väldigt lite att göra med sin källa. Likaså anser jag (bring on the nerd rage!) att Peter Jacksons adaptioner av Tolkiens Lord Of The Rings är mycket bättre än fantasyguruns extremt överskattade och långsamma alster. Men gäller detta även för I Am Legend?


Jag måste svara nekande på den frågan. Trots att boken har sina brister är den förbannat bra och har ett slut som får håren att resa sig i nacken på den mest luttrade. Om den senaste filmatiseringen hade haft ett starkare slut, ett lite större fokus på den utsatthet som Neville känner och dessutom behållit original-vampyrerna hade den kommit upp i samma klass eller kanske till och med överträffat den. Anledningen till att jag trots allt ger boken och den senaste adaptionen samma betyg är helt enkelt för att boken inte riktigt når upp till det högsta betyget. Samtidigt är den ett steg närmre perfektion än filmen så om ni så vill, sätt ett extra plus i kanten för boken. Så, nu är jag färdig med I Am Legend för ett bra tag framöver.


Betyg: 4+ nyblivna legender av 5 möjliga

Av Ulf - 22 november 2009 23:09

 


Jag var på bio för första gången på vad som känns som evigheter idag. Tack till Frida för biljetten. Här är lite tankar.


Ebenezer Scrooge är mycket möjligt den snålaste och suraste mannen i hela London. Sju år efter att hans affärskompanjon Marley har dött blir Scrooge hemsökt av hans vålnad. Marley varnar honom att om han inte ändrar sitt liv kommer han, likt honom, att få vandra planlöst i efterlivet släpande alla sina synder efter sig. Genom tre vålnader visar sig de forna, de nutida och de framtida jularna för Scrooge - händelser som Scrooge inte kan ignorera betydelsen av.


Jag skulle våga påstå att Dickens A Christmas Carol kan vara en av de mest välkända berättelserna i västvärlden från de senaste 200 åren. Den har filmatiserats otaliga gånger och även om man inte har sett någon av dessa filmatisering eller läst boken kan de flesta åtminstone återge handlingen i stora drag. Därför är det inte heller en lätt uppgift att göra ännu en nytolkning av verket i fråga. Men faktum är att Robert Zemeckis och framförallt Jim Carrey har lyckats över all förväntan.


Jim Carrey, mannen med gummiansiktet, behöver inte slita ansiktet ur led för den här filmen eftersom den är inspelad med så kallad "performance-capture" - det vill säga filmade skådespelare som sedan gjorts om med CGI. Zemeckis har varit en av pionjärerna bakom den här tekniken men tyvärr har hans tidigare försök, The Polar Express och Beowulf, mest liknat skräp. Tredje gången gillt lyckas Zemeckis få till det. Carrey står som modell för en rad roller. Han spelar dels huvudrollen som Ebenezer Scrooge och dels alla tre vålnaderna och han gör det med stil! Carrey är något så ovanligt som en amerikansk skådespelare som faktiskt tagit sig tid att lära sig ordentlig brittisk accent. Tillsammans med hans fysiska komik blir detta ett otroligt häftigt porträtt av en av litteraturens stora karaktärer.


Det här är helt klart Carreys film rakt igenom, men också Gary Oldman måste nämnas. Oldman har de övriga stora rollerna och briljerar med sin som vanligt underbara röst. Överhuvudtaget har jag nog aldrig sett performance-capture som är lika livfull som den är fantasieggande förr.


Manuset, adapterat av Zemeckis, är väldigt bra och lyckas få med bokens kärna samtidigt som det lyfter in vissa detaljer som filmatiseringarna brukar utelämna. Vissa scener är till och med rätt kusliga. Visserligen lägger också Zemeckis till och tar bort saker som man kanske kan diskutera. Speciellt tydligt blir det i en passage som bryter av mot filmens ton och stil där det verkar som att Zemeckis främst funderat över vad som skulle se bra ut i 3-D. Jag förstår inte riktigt hela 3-D-trenden (kanske skriver ett inlägg om det senare i veckan) och såg också filmen i gammal hederlig 2-D. Det här är dock små klagomål på en annars underbar film. Det är definitivt Zemeckis bästa sedan Forrest Gump och det var 15 år sedan nu. Jag kan verkligen rekomendera den här filmen. Den har ersatt 1970-talsversionen som min favoritadaption av Dickens klassiska saga för stora och små.


Betyg: 5- "humbug" av 5 möjliga

Av Ulf - 20 november 2009 12:08

 


Bernie har det inte så lätt här i livet. Född som den yngste sonen i en hårt arbetande familj i norra London är han knappast händelsernas centrum. Han blir vald sist på gympan, är klent byggd och har i stort sett "mobboffer" stämplat i pannan. Bernies liv får dock en ny vändning när dagen för hans bar mitzvah närmar sig med stormsteg. Bernie beslutar sig för att göra sin fest till tidernas bästa. Det finns bara ett problem - VM-finalen i fotboll spelas samma dag. Men Englands landslag har aldrig nått finalen och kommer inte göra det i år heller. Eller?


Gregg Sulkin (Bernie) är väldigt bra i huvudrollen och kommer säkert att gå vidare till större filmer, men den som stjäl showen helt är Eddie Marsan i rollen som Bernies far, Manny. Manny är en extrem stereotypisk judisk man, men där exempelvis Woody Allen numer gör ganska trötta tolkningar av samma stereotyp ger Marsan nytt liv åt den samma. Hans minspel och fysiska komik är helt obetalbara. Helena Bonham Carter har den kvinnliga huvudrollen och gör som alltid ett bra jobb. Dessutom, Bonham Carter i 60-talskläder är en fröjd för ögat.


Manuset, baserat på författaren Peter Straughns egna upplevelser, har sina toppar och dalar. Ibland går det lite väl långsamt fram, men samtidigt ger det karaktärerna chansen att växa. För mig som är intresserad av internationell fotboll innehåller filmen också en rad mer eller mindre subtila skämt som fotbollsfans kommer fatta men kommer gå andra helt förbi. Men manusets starkaste punkt är förhållandet mellan far och son, eller bristen på den samma. Som tittare lider vi med Bernie men samtidigt kan man inte låta bli att känna en väldig sympati för Manny, hur mesig han än är. Filmens sista scener är dessutom magiska.


Regin kanske hade behövt lite stramare tyglar, men på det hela taget är det här en väldigt bra och hjärtvärmande film. Gillar ni dysfunktionella brittiska familjer, torr humor och en gnutta fotboll får ni inte missa den här filmen. Ni andra kan säkert ha rätt kul åt den ni också.


Betyg: 4 stiff upper lips av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3
4
5 6 7 8
9 10 11
12
13
14
15
16
17
18 19 20
21
22
23 24
25
26 27
28
29
30
<<< November 2009 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards