Alla inlägg under september 2012

Av Ulf - 30 september 2012 13:20



FFF 2012 Dag 9: Manborgs, galningar, retroslasher och bioöl

 

Fantastisk Filmfestival är över för den här gången och sista dagen bjöd på en hel del godsaker. Avslutningsceremonin, som traditionellt hålls på innergården till Filmstaden, hade i år flyttat in i Salong 1. Det är något speciellt med att stå och öla i en biosalong. Kanske påminner det mig om biobesök nere på kontinenten där man ibland knappt kan se skärmen för all cigarettrök. De dagarna är sedan länge förbi åtminstone på den västra halvan av kontinenten och ibland kan jag faktiskt sakna det. Att se en riktigt sunkig b-film med ett glas öl och en cigarett i en lika sunkig biograf har en slags rustik charm över sig. Jag läser väl in för mycket i att jag kunde få dricka burköl på bio igår, men det var väldigt mysigt måste jag säga!

 

Avslutningsceremonin och prisutdelningarna som följde hade en väldigt skön känsla över sig. Jag har flera gånger under veckans gång varit inne på det, men det tål att upprepas att FFF:s starkaste kort är att man kommer så nära allt. Skådespelare och regissörer minglar med vanliga dödliga och vid ett flertal tillfällen under festivalen har jag hamnat i långa filmdiskussioner med främlingar som senare visat sig vara allt från kompositörer av filmmusik till filmbolagsdirektörer. Organisationen bakom FFF ska ha en eloge för sättet de arbetar på helt enkelt!

 

På något sätt hade jag lyckats missa samtliga filmer som fick pris igår. En på grund av jobb, en på grund av sjukdom och en halv på grund av bussföreseningar. Hur som helst beslutade den internationella juryn (George A. Romero, Hélène Cattet och Timo Vuorensola) sig för att ge sitt pris till den irländska Dollhouse (2012). Enligt festivalgeneral Barrander arbetar man på en extravisning av nämnda film under nästa vecka. Får försöka komma iväg och se den då!

 

Kortfilmspriset kneps av polska Noise (2011) och litauiska Aurora (Vanishing Waves, 2012) tog hem Méliès D'Argent-priset. Den sistnämnda lyckades jag se halva av då jag flydde in på Kino för att undkomma ett regnoväder. Det var ett misstag eftersom jag inte lyckades följa med i den surrealistiska drömskildringen ordentligt. Det enda jag kan konstatera efter att ha sett halva filmen är att den är grymt snygg, rejält skruvad och förtjänar en ordentligt titt.

 

Sista festivaldagen hann jag med tre filmer, vilket gör att mitt festivalfacit slutade på 21 av 45 features. Jag tappade tyvärr rejält i tempo under mina sjukdagar och kunde inte nå upp till mina planerade 31 features. Nåja, det finns alltid nästa år. Sista dagen började med världspremiären (!) av Danielle Harris soloregidebut Among Friends (2012). En grupp vänner samlas för en 80-talsinspirerad middag där deras mörka hemligheter dras fram i ljuset en efter en under middagens mordmysterietema.

 

Jag hade ganska stora förhoppningar på den här filmen, inte minst eftersom den ville sätta en 80-talsprägel på en moden slasher utan att den för den sakens skull utspelas under 80-talet. Jag blev dock ganska besviken. Idén att använda en mordmysterielek som visar sig vara ett riktigt mordmysterium är bra, men utförandet är ganska hafsigt. Här finns riktigt bra scener (bland annat med Kane Hodder i en liten biroll) men som helhet är det en ganska blek film. Framförallt skulle "skurken" behöva en mycket starkare motivation. Ganska okej rulle men inget jag lär komma ihåg om några månader.Plus för Harris egen cameo iklädd sin clowndräkt från Halloween IV: The Return of Michael Myers (1988) dock. 2 idéer som skulle behövt mer bearbetning av 5 möjliga.

 

 


Då var kortfilmen som visades innan Among Friends desto roligare. Den spanska sci-fi-kitschen i Decapoda Shock (2011) handlar om en astronaut som återvänder till Jorden förvandlad till hälften man, hälften krabba. Nu måste han ta reda på vad som hände hans familj medan han var borta. Om ni har sett Beastie Boys videos från 90-talet vet ni vad ni har att vänta i form av estetik. Riktigt bra och skruvat!

 

Kvällens andra film, nyinspelningen av Maniac (2012), var en "trevlig" överraskning. Jag hade förväntat mig en nedtonad variant av originalet från 1980, men här sparas det inte på blod, psykoser och annat äckel. I och med att man i likhet med originalet först och främst får följa huvudkaraktären genom hans egen point of view blir Maniac en väldigt grafisk och obehaglig film - inte minst i scenerna där vi får se psykotiska meltdowns från mördarens eget perspektiv! Elijah Wood gör huvudrollen förbaskat bra. Att han kunde spela psykotisk visste jag redan i och med hans roll i Sin City (2005), men den bredd han visar upp i Maniac har jag inte sett honom besitta innan! Skiftningarna mellan "normalanpassad" till psykotisk är imponerande. Maniac är ljusår ifrån de vanliga tv-mördarna vi ser vecka efter vecka i kriminalshower. Det här är genuint obehagligt och bra! En studie i kriminalpsykologi med ett italodiscodoftande soundtrack. Det enda som hindrar den från att nå högsta betyg är att den ibland tappar lite väl mycket i tempo. Annars är det en av de bästa skräckremakes jag sett. Pluspoäng för nicken till Silence of the Lambs (1991) i och med användandet av Q Lazzarus kriminellt underskattade låt Goodbye Horses. 4+ hober med jägarknivar av 5 möjliga.

 

 

 


Efter Maniac sprang jag och ett drygt 50-tal till över till Kino för festivalens avslutningsfilm, Manborg (2011), och förfilmen Blackstory (2012). Blackstory kretsar kring komplicerade förhållanden mellan en grupp personer i Wien och vad som händer när en av dem beslutar sig för att mörda en annan i kompisgänget. En svart komedi med flera riktigt roliga och dråpliga scener, inte minst med den stackars killen från Jehovas vittnen som bara vill dela ut Vakttornet men hela tiden rumlar in i händelsernas centrum.

 

Manborg sen är en film som försöker efterlikna 80-talets direct-to-video actionrullar och lyckas över all förväntan. I kriget mot helvetets arméer blir en man uppgraderad till hälften man, hälften cyborg efter sin död. Han blir... MANBORG! Nu vill han hämnas! Manborg tangerar alla klyschor du kan tänka dig från 80-talets actionrullar med bland annat arenafighting, dåligt synkat ljud, stop-motion och överdrivet skådespel. Det här är egentligen mer en stilstudie än en film. Riktigt underhållande, men där Dead Sushi (2012) hela tiden lyckades överraska med sin galenskap blir Manborg ganska upprepande under sina 60 minuters speltid. Jag kommer ändå tvinga alla jag känner att se den. 4 manboys... er... borgs av 5 möjliga.

 

 

Med det avslutas årets rapportering från FFF. Jag hoppas ni har sett massa bra film och haft kul! Det har jag haft. Ses nästa år! Goodbye Horses!  

 

 


ANNONS
Av Ulf - 29 september 2012 15:15


FFF 2012 Dag 8: Sydstatsaction och döda skaldjur från öst  

 

Sushi. Jag tror inte jag känner till någon annan maträtt som har ett spann mellan knappt ätbar och fantastisk gourmetmat på samma sätt som den japanska nationalrätten. Jag är inte på något sätt en sushikännare, men det är klart att man i alla fall i Sverige ändå kan upptäcka en markant skillnad i kvalitet mellan olika sushirestauranger. Av Lunds fyra större sushiställen i centrum är jag flitligast kund hos Zen Sushi. Prisvärt, oftast snabb service och lite egna specialare. Stans bästa sushi hittar man dock på Rå Epok. Det enda problemet är att det då och då är så knökat med folk i den lilla lokalen att kön ringlar sig ut på gatan. Trea kommer Wasabi. Dyrare än de andra ställena, inte bättre kvalitet men trevlig lokal. Sen finns det där fjärde stället... Tabemono. Efter två matförgiftningar går jag helt enkelt inte dit längre. Nuff said.

 

Så varför denna lilla odyssé genom centrala Lunds sushiställen? Jo, igår såg jag nämligen en film som fick mig att koka ris mitt i natten och skära till lite grönsaker till en fattigmanssushi. Noboru Iguchis lågbudgetsplatter Dead Sushi (2012) är bland det roligaste jag sett på bio på många år. I motsats till många andra japanska genrefilmer är Dead Sushi precis rätt typ av knäpphet. Den är enkel att följa med i men slutar aldrig överraska. Här finns buskis, splatter, japansk monsterfilm, kung fu-slagsmål och talande äggsushis som sprutar syra för att nämna några infall. Framförallt har du ingen aning om vad som kommer hända härnäst. Det är ständiga överraskningar, fantastiskt usel cgi varvat med helt okej traditionella specialeffekter och räkor med huggtänder. Ja... jag vet inte hur jag ska beskriva den här filmen! Den handlar i alla fall om sushikocken Keiko som rymmer hemifrån efter att hennes far, en berömd sushikock, behandlat henne som skit en gång för mycket. Keiko får ett jobb som värdinna på ett litet värdshus dit ett läkemedelsföretag kommer på retreat. Men läkemedelsföretaget skuggas av en mystisk man som verkar ha sin egen agenda. Snart flyger både sashimi och nigiri omkring och försöker äta upp människor!

 

Dead Sushi är en av de där filmerna som skapar problem för mig som recensent. Som film betraktat är den ganska dålig (inte det sämsta jag sett på långa vägar dock!) men underhållningsvärdet är genom taket. Det är också det som den här bloggen i viss mån går ut på - att bedöma filmer som ses som "mindre värda" på samma meriter som de mer finkulturella alstren. Till syvende och sist handlar film för mig om två saker: filmkonst och underhållning. Om man lyckas få med båda i en och samma film är det oftast en klassiker i min bok. Dead Sushi är inte filmkonst utan snarare mest konstigt. Men herregud vad jag skrattade! Kommer jag se om den? Ja. Kommer jag köpa den på dvd? Ja. Kommer jag se resterande lågbudgetskräckrullar som Iguchi har gjort? Ja. Det är en klar femma enligt mig. 5 tonfisksmördare med överdimensionerade yxor av 5 möjliga.

 

 

Innan Dead Sushi visade den 70-talsdoftande franska kortfilmen Antoine et les héros (Antoine and the heroes, 2012). En ung man tvingas välja mellan två filmer med sina favoritskådespelare, den rövsparkande kung fu-stjärnan Jim Kelly och scream queen-bruden Angela Steele. Gränsen mellan de två filmerna blir dock allt suddigare när Antoine knockas medvetslös. Gillar du kung fu-rullar, zombiefilmer och kitsch är Antoine and the heroes väl värd att kolla upp.

 

Kvällen inleddes dock med actionpärlan The Baytown Outlaws (2012). Tre bröder tar hand om "problem" i Alabama medan polisen ser mellan fingrarna med deras förehavanden. När de kontaktas av en kvinna för att hämta tillbaka hennes gudson från exmaken befinner sig bröderna snart utanför sin vanliga lilla fiskdamm. Det blir en lång och actionfylld resa tillbaka till Alabama.

 

Jag gillade verkligen The Baytown Outlaws och blandningen mellan extremt våldsam action, humor och kitsch den presenterar. Tänk er en The Boondock Saints(1999) satt i sydstaterna och med ännu mer fokus på action istället för nämnda films sociala patos och ni kommer ganska nära. Här finns lite av varje. En Billy Bob Thornton som slemmig skurk, bikerchicks som guns for hire och vägpirater ala Mad Max (1979). Framförallt lyckas den med allt som tidigare recenserade (2012) misslyckades med. Det här är en road movie med intressanta karaktärer och ett klart mål. Good show! 4- Free Bird-solon av 5 möjliga.

 

 

Ikväll avslutar jag festivalen med att kolla in Danielle Harris senaste, Elijah Wood som knäppgök och en... Manborg? 

ANNONS
Av Ulf - 27 september 2012 21:42

 

FFF 2012 Dag 7: Tyska kårar och prettoamerikanskt  

 

Jag är tillbaka på banan igen efter min envetna förkylning och hade en kväll av ömsom vin ömsom vatten på FFF denna extremt regniga torsdagsafton. Regnet i sig gav mig en ursäkt att låna ut ett paraply till Romero som bevistade kvällens andra visning. Så jepp, jag flanerade i regnet med Romero ikväll. Vad gjorde du? Nej, men skämt och sido, det är en av de saker jag verkligen uppskattar med FFF. Även om duktiga regissörer bör hyllas går många andra festivaler till överdrift med att hålla "pöbeln" så långt borta från filmfolket som möjligt. Jag är glad att det inte finns några sådana divafasoner på FFF. 

 

Kvällens första film var den tyska 205 - Zimmer der Angst (205 - Room of Fear, 2011). Katrin har precis flyttat in i en studentkorridor när hon börjar höra märkliga rykten om tjejen som bodde där innan henne. Tydligen försvann hon spårlöst och resterande korridorsboende verkar rygga tillbaka bara man nämner rum 205. Medan de vanliga korridorsintrigerna utspelas (vem stal min mat? vem låg med vem etc.) verkar någon vilja kontakta Katrin via skolans nätverk. En tjej som delar namn med den försvunna hyresgästen...

 

Det här är en verklig solid skräckrulle som visserligen tangerar många klichéer (inte minst japanska sådana) men ändå gör något nytt med dem. Manuset är välskrivet utan för den sakens skull briljant och skådespelarna, i synnerhet Jennifer Ulrich i huvudrollen, gör mycket bra ifrån sig. Det var minst sagt en märklig känsla att se Ulrich på duken och sen upptäcka att man sitter nästan bredvid henne. FFF strikes again! Hur som helst, om du gillar skräck och spökhistorier med en twist eller två är det här väl värt att kolla upp! 4 varför finns inte sådana där klubbar i Lund? av 5 möjliga.

 

 


Kvällens andra pass var däremot inte lika kul. Den spanska kortfilmen Unfarewell (2011) var den klart sämsta kortfilm jag sett på festivalen och huvudfilmen Sun Don't Shine (2012) den klart sämsta långfilmen jag sett under veckan. Unfarewell följer en farfar och hans barnbarn. Farfadern berättar historier för sonsonen för att slippa bemöta den lilla byns mörka hemlighet. Jag... vet inte. Det här är så förbaskat uselt. Jag undrar om man kan hitta sämre skådespelare om man bara plockar ut någon på måfå ur en folkmassa. Nej... bara nej. Undvik. Tack och lov varade den bara i 16 minuter.

 

Sun Don't Shine handlar om Crystal och hennes pojkvän på en mardrömslik road trip i Florida. Om jag säger att det ligger något i bagaget antar jag att ni vet vad jag menar. Festivalkatalogen liknar den bland annat vid Bellflower (2011) - en film som jag verkligen avskydde. Länken där går till min recension av nämnda rulle för övrigt. Sun Don't Shine är precis lika pretentiös och trist. Jag gillar verkligen road movie-genren, men då det är en ganska satt formel (punkt a till punkt b) måste du kunna presentera intressanta karaktärer och dilemman för att det ska funka. David Lynch fattade det i Wild At Heart (1990) liksom Ridley Scott slog huvudet på spiken i Thelma & Louise (1991). De senaste åren verkar dock road movien blivit en ursäkt för att filma natur och ha en "poetisk" berättarröst som pratar strunt. Det är just det som Sun Don't Shine är. Långa tagningar med skakig handkamera, dialog som nästan verkar som stream of consciousness och totalt platta karaktärer. En av de sämsta filmer jag sett under 2012. 1 köp ett stativ! av 5 möjliga

 

 

Imorgon ser jag förhoppningsvis bra americana, käkar sushi, tar en öl och försöker hålla sushin nere till japansk gore. 

Av Ulf - 26 september 2012 21:04


FFF 2012 Dag 6: Sjukstuga och screeners


Det var väl själve fan också! Jag är fortfarande sjuk, men nu biter jag ihop och kör på. Febern är borta. Dagen spenderades trots det hemma med både betalt och obetalt jobb. Man kan vara bra sjuk och fortfarande jobba hemifrån. Det är att ta sig till något ställe som är det jobbiga. Hur som helst har jag plöjt igenom två screeners till festivalfilmer som jag hade liggande från snälla filmbolag. Det är en uppmaning till fler filmbolag, om någon representant skulle läsa det här - skicka screeners och dvds. Jag recenserar allt. Intressant nog är det främst bokförlag som nappat på den idén. Kom igen, filmbolagsfolk!

 

Idag var såldes en lite speciell dag utanför det reguljära festivalschemat. Först ut var Eddie: The Sleepwalking Cannibal (2012) - en dansk-kanadensisk samproduktion om hur en dansk konstnär, Lars, med kreativitetsstopp flyttar till Kanada av alla ställen för att bli lärare. På skolans konstkurs går en stum man i medelåldern som skolan låter gå på lektionerna då hans mor var en stor välgörare bidragsgivare. Mannen, Eddie, behöver dock någonstans att bo, och lotten faller på Lars. Men det visar sig att Eddie har en hemlighet om nätterna. Gissa vilken?

 

På det hela taget en ganska trevlig film som tyvärr inte riktigt vet om den vill vara en skräckkomedi fullt ut eller en renodlad skräckfilm. Här finns några riktigt bra scener - inte minst när Lars upptäcker att han kan "styra" Eddies nattliga aktiviteter - men tja, det känns som en bagatell om än en ganska rolig sådan. Se den om du inte har något bättre för dig och vill ha en film du kan småle åt. 2+ vänliga kannibaler av 5 möjliga. Om inte annat kan ni se den på Kino, lördag 29/9 klockan 13:30.

 

 

 


Kvällens andra film, Livide (2011), var en glad överraskning. Jag är vanligtvis inte så imponerad av den lilla vågen av fransk skräckfilm som kommit de senaste tio åren, men det känns som Alexandre Bustillo och Julien Maury vill berätta något med sin film annat än vad som brukar vara fallet med de franska skräckfilmerna - bra uppbyggnad som mynnar ut i blodbad. Livide handlar om Lucie, en hemtjänstpraktikant som har ett ganska blekt och tråkigt liv. Under hennes första dag som praktikant får hon följa med sin handledare till den kända (och ökända) dansläraren Jessel. Jessel har legat i koma i ett antal år och verkar vara helt frånkopplad från världen. När Lucie får höra att det ska finnas en skatt gömd i Jessels stora kråkslott till hus bestämmer hon sig tillsammans med sin pojkvän och en polare att försöka hitta den. En gammal dam i koma kan väl inte ställa till problem? Eller?

 

Livide har något speciellt i sin design som verkligen tilltalar mig. Det var det här jag tänkte mig när filmatiseringen av Silent Hill (2006) dök upp. Manuset haltar tyvärr något och framförallt slutet trotsar all logik. Det är väldigt... franskt. Men en bra uppbyggnad, helt okej skådespelare och snygg design var vad jag behövde en sjukstugedag som denna. 3+ ballerinor från helvet av 5 möjliga. Se den imorgon på Kino klockan 21:30.

 

 

 

Imorgon tar jag på mig vinterrocken och rullar iväg till Kino för att se de två första visningarna. De koreanska varulvarna får ursäkta.


 

Av Ulf - 25 september 2012 00:17


FFF 2012 Dag 5: Hårdkokta fransmän och docksöta yrkesmördare  

 

Hack, host, snörvel, stön och stånk. Nej, jag har inte blivit en zombie (än...) men den alltid lika trevliga filmfestivalssjukan har slagit till. När man packar några hundra människor i ett trångt utrymme i förkylningstider är det ett under om man inte blir lite krasslig. I retrospekt var det nog inte så smart att gå ut ikväll med tanke på att jag fick sjuka mig från dagjobbet idag, missar kvällens filmer och låter som en trasig motor till en Trabi. Nåja, så länge jag inte gör som jag gjorde på Stockholms Filmfestival 2002 och spyr på en flygvärdinna på vägen hem. Det var det dock värt. David Lynch var hedersgäst den gången. Jag vet inte om flygvärdinnan tyckte det var värt det, men nu svamlar jag.

 

Hur som helst spenderades måndagen med franska gangsters i Le guetteur (The Lookout, 2012) och de bedårande yrkesmördarna i Geoffrey Fletchers Violet & Daisy (2011). Båda filmerna lyckades precis hanka sig upp på ett betygssteg högre än vad jag först var beredd att ge dem. Le guetteur handlar om den professionella bankrånaren och krypskytten Vincent och vad som händer när ett jobb går väldigt fel. En välspelad film med ganska tät stämning och bra foto, men utan ordentlig karaktärsutveckling. Till stor del påminner Le guetteur om ett mer påkostat tv-avsnitt av valfri thrillerserie. Framförallt är filmens huvudskurk ganska dåligt underbyggd. Om den varit längre och mer krut lagts på just karaktärerna hade det här kunnat bli riktigt bra. Det fina fotot och den täta stämningen för dock upp den till 3- i Frankrike har alla män mustasch av 5 möjliga.

 

 

 

Le guetteur föregicks av den spanska kortfilmen Nexo (2012). En musiker upptäcker att den nya smartphonen han köpt visar trädgården utanför bäste polarens hus. På något sätt verkar han vara där samtidigt som han är i sin lägenhet... En bra början med suggestiv stämning mynnar tyvärr ut i ingenting. Synd på bra uppbyggnad.

 

Bättre var då kortfilmen innan Violet & Daisy, den schweiziska Employee of the month (2011). Oliver Beguin har regisserat en väldigt charmig och rolig kortfilm om vad som händer när diverse mytologiska varelser blir arbetslösa och måste gå på arbetsintervju. Beguin, som introducerade sin egen film, fick höra rungande applåder och många skratt från publiken. Det var han värd.

 

 

 

Violet & Daisy handlar om två tonåriga yrkesmördare som tar ett jobb för att få råd med ett par designerklänningar. Jobbet blir dock mer komplicerat än de kunde tänka sig. Violet & Daisy börjar väldigt bra (bara scenen med en hit i nunnekläder är obetalbar) men faller tyvärr in i en ganska typisk "quirky girls do quirky things"-standard efter ungefär halva speltiden. Ändå kan jag inte släppa den. Alexis Bledel är charmig som bara få, och Saoirse Ronan äger varje scen hon är med i - inte minst de mot en kakbakande James Gandolfini (för att låna en fras från festivalkatalogen). Dialogen är vass, fotot snyggt men den saknar något som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Det är kul att filmen är uppdelad i "kapitel" - inte olikt exempelvis Pulp Fiction (1994) - men det kan vara just uppdelningen som gör att filmen tappar lite i tempo trots att de enskilda scenerna minst sagt är actionladdade. Som ni märker är jag riktigt kluven till Violet & Daisy, men eftersom jag hellre friar än fäller blir det 4- invärtesblödningardanser av 5 möjliga.

 

Ikväll stannar jag hemma med te och whiskey. Hepp.

 

 







 

Av Ulf - 24 september 2012 00:03


FFF 2012 Dag 4: Stumma vampyrer och koreanska epos  


Efter gårdagens missräkning hann jag trots allt med en del idag. Jag mötte upp med två vänner för att gå och se Night of the Living Dead (1968) på duk för första gången i mitt liv. Trots att jag sett den otaliga gånger i allsköns varianter (NOTLD är troligen den film jag äger flest exemplar av. Jag har till och med den hemskt färglagda versionen på VHS någonstans) är det helt klart en film som gör sig bäst i stort format. Romero själv var på plats även idag för att säga några korta ord innan filmen drog igång, till min vän Martins stora glädje. När vi pratade om våra fotoögonblick med Romero kunde vi båda konstatera att trots att vi intervjuade en hel del band och artister under vår tid på en musiktidning så var det först nu som vi kände någon form av nervositet och risk av att bli star struck. För den som inte är fan av skräckfilm är det nog svårt att förstå exakt hur betydelsefulla Romeros filmer var. Det är lite som att träffa Elvis.

 

Även om NOTLD fortfarande är en sevärd film med många klassiska scener märks det att tiden sprungit ifrån den. Jag pratar inte om blod och gore nu utan snarare saker som kontinuitetsklippning och tempo. Vissa skådespelarinsatser är också lite väl överdrivna, men på det hela taget hade jag fortfarande jäkligt kul i fåtöljen. Därav blir det 4 gummitarmar av 5 möjliga till Night of the Living Dead. Och nej, jag kör inte en synopsis på NOTLD. Seriöst, om ni inte känner till handlingen i den rullen undrar jag varför ni läser det här inlägget.

 

 

 

Vännerna följde även med på film nummer två för dagen, Carl Theodor Dreyers stumfilmsklassiker Vampyr (1932). Det är alltid speciellt att se stumfilm på duk, och dagen till ära debuterade Malmö-bandet Death and Vanilla sin nyskrivna originalmusik till verket. Moogsynthen blandades med dova trummor och skorrande basgångar i Lunds Stadsteater. Filmen följer Allan Grey, en resande ung man som är intresserad av det övernaturliga. När han tar in på ett värdshus i en liten stad börjar han misstänka att en vampyr härjar i trakten. Vampyr är något alldeles speciellt. Death and Vanilla borde turnera med sin livemusik till den här filmen - så bra är den. Långa stunder satt jag nästan som i trans medan de  magiska bilderna sköljde över mig. En bioupplevelse utöver det vanliga som jag kommer leva på länge. Det enda som störde helhetsintrycket var damen snett bakom mig som då och då brast ut i konstteoretiska diskussioner med sin vänninna. Det kan jag dock varken klandra filmen eller musiken för. Om ni har chansen att se Vampyr med nämnda livemusik så måste ni ta den! Det är helt klart det häftigaste jag sett hittills på festivalen! 5 lurande skuggor av 5 möjliga till Vampyr.

 

 
Kvällen avslutades med den i princip utsålda visningen av det koreanska krigseposet Mai wei (My Way, 2011). Filmen, delvis inspirerad av sanna händelser, följer de två pojkarna Jun-shik Kim och Tatsuo Hasegawa under Japans ockupation av Korea och fram till andra världskrigets slut. På brokiga vägar lyckas de två alltid stöta ihop under kriget och blir motvilliga vänner i stridigheterna som för dem från Korea till de franska stränderna under D-day. Det låter episkt och det är episkt utav bara helvete! Regissören Je-kyu Kang (även medförfattare till manuset) brassar på för kung och fosterland från första början. Problemet är att även om filmen imponerar rent tekniskt haltar historieberättandet betänkligt på sina ställen. Jag blev helt enkelt mätt på episka slagscener när relationerna mellan karaktärerna blev lite hipp som happ. Om du ser att den ska gå på bio någonstans nära dig är den värd en titt för just de tekniska aspekterna, annars... tja... jag kommer nog inte se om den. 2+ kan vi sluta använda skakig kamera i alla actionscener nu, tack? av 5 möjliga. Innan det koreanska krigsdramat visades kortfilmen My Brother's Keeper (Or How Not To Survive The Apocalypse) (2012). Bror och syster har tagit skydd i en kyrkoruin medan apokalypsen rasar omkring dem. En ganska trevlig kortfilm som jag kände att regissören (Jen Moss, som även introducerade sin film) gärna kunde utvecklat till en lite längre rulle - inte minst när man har undersköna April Pearson att arbeta med! 

 

 

Imorgon kör jag en screener efter jobbet och masar mig sen iväg till Kino för docksöta yrkesmördare. Killing me softly! Just det, fick höra att herr festivalgeneral läser bloggen! Skoj! Kommentera gärna...:) 

Av Ulf - 23 september 2012 09:45


FFF 2012 Dag 3: Romero och en lite för skön soffa


Ack och ve! Efter en full arbetsvecka och sexton timmars arbetsdagar torsdag/fredag var jag verkligen inte i form när jag vaknade i morse. Romero kunde jag dock inte missa så jag bet i det odöda äpplet och rumlade iväg. Efter Romero, en snabbvisit på det lokala thaihaket och fyra timmars sömn på en lite för skön soffa tog jag beslutet att ställa in kvällens filmgående. Usch vad ansvarsfull jag är. Nej, men skämt och sido så började jag lukta skämt och behövde en kväll i hemmet. Hold my calls, miss Moneypenny. Men jag fick med mig svar från Q&A med Romero och en bild med zombiefarfar själv. Here goes:

 

"Dead guys can't run!" - en eftermiddag med George A. Romero

 

     


Vissa saker tycks vara eviga, tänker jag när jag står lutad mot ett räcke inne på Lunds Stadsteater. En av dessa saker är att det oavsett arrangör alltid blir långa kötider när det gäller festivaler. Jag tjuvlyssnar på tre killar framför mig och deras planer på en egen zombiefilm. Nu börjar jag känna igen folket i köerna och jag småpratar lite med några av dem. Berättar om bloggen, delar ut visitkort.

 

Plötsligt springer en festivalarbetare förbi med mannen vi är här för i släptåg. Jag fumlar upp kameran men lyckas fotografera min egen tumme. Det avgör saken; nästa festival ska jag ha en fotograf med mig. Romero går in på teatern men kommer ut lika snabbt igen. "Another way" förmedlar han. När han kommer tillbaka fem minuter senare är det "Yet another way!" som gäller. Många är de som påpekat att zombiefilmens gudfader ser otroligt snäll ut. Han ger också det intrycket. Jag tror nästan det är symptomatiskt för folk som gillar skräck och gore - vi verkar få ut något genom vårt intresse som gör att vi kan släppa ganska mycket agg och frustration. Jag brukar säga att de två trevligaste subkulturer jag brukar stöta på är hårdrockare och skräckfans. Det kanske ligger något förlösande i att bejaka livets mörkare sidor genom konst och kultur? Det är tankar som dessa som snurrar runt i huvudet när jag slår mig ner på en stol i teatern. Några minuter senare möts Romero av rungande applåder och frågestunden tar sin början.

 

(Obs, jag har nedan försökt samla frågorna i tematiska grupper och inte kronologisk ordning!)

 

Allmänt om våra odöda vänner

 

Hur kom du på idén att förflytta zombierna från de karibiska öarna till vårt eget närområde? Och hur kom du på idén att det enda sättet att stoppa en zombie är att skada hjärnan?


Jag kallade aldrig dem för "zombies" utan för "ghouls". Traditionella zombies är inte odöda utan snarare skendöda. Jag resonerade som så att om de döda verkligen skulle komma tillbaka så måste det ha något med hjärnan att göra. Därför blev det logiskt att hjärnan också blev deras svaga punkt. Jag ansåg inte att jag gjorde något särskilt originellt med min film (Night of the Living Dead, 1968), men jag gjorde kanske något originellt med dött folk.

 

 

När började dina zombies få mänskliga drag och kvalitéer? Hur gick det till?


Night of the Living Dead (NOTLD) skulle från början vara en fristående film och jag ville inte ens göra en uppföljare. Det tog närmre tio år innan jag gick med på att göra Dawn of the Dead (1978). Det var i den filmen som zombierna började få mänskliga drag. Jag kände teamet bakom västra Pennsylvanias första stora köpcenter och blev helt till mig när de visade mig runt. Det var där som idén om en satir om konsumtionssamhället föddes. Det var också i Dawn of the Dead som jag började kalla dem för zombies. I nämnda film har zombierna något av en personlighet. I senare zombiefilmer jag gjort, exempelvis Day of the Dead (1985) och Land of the Dead (2005), handlar det mer om ihågkommet beteende från när de levde. De kommer aldrig bli smarta nog att lösa exempelvis finanskrisen, men deras ihågkomna beteende ger dem förmågan att till viss mån arbeta i grupp. Jag tänker aldrig göra en The Omega Man (1971) där zombierna styr samhället eller för den sakens skull en Planet of the Apes (1968) med zombies.

 

Vad tycker du om springande zombies?


De kan inte springa! Döda killar springer inte!

 

Nu när "överlevnadsguider" för zombieapokalypsen och dylikt har blivit populära - vad skulle din strategi och val av vapen vara?

 

Jag tror inte att apokalypsen kommer, men fråga Max Brooks! (författaren till The Zombie Survival Guide) Han tar med sig vapen upp på scenen och visar deras för- och nackdelar! Men om jag skulle välja något skulle det kanske vara ett jetpack så jag kunde sticka långt som fan därifrån!

 

Om en person blir infekterad av en zombie när hon/han är liten, kommer personen fortfarande växa och åldras?


Jag har aldrig brytt mig särskilt mycket om de där frågorna. Det finns så många hål och frågetecken i mytologin att jag helt enkelt använt zombierna som något att berätta allegorier med. (Festivalgeneral och panelordförande Johan slår fast att de stannar i åldern. Så enkelt var det)

 

 

Zombietrilogin

 

 

 

 

Vad var din reaktion på Night of the Living Deads framgång och vad har filmen betytt för din karriär?


Jag trodde aldrig att den skulle bli så stor som den blev! Den kostade cirka 100 000 dollar att göra och genererade ungefär 700 000 dollar i biljettförsäljning. Då är det klart att man vill göra mer film! NOTLD sågades av kritikerna. Bland annat skrev filmkritikern Roger Ebert en artikel om hur biografer i Chicago lät barn se filmen. Jag gjorde ju knappast filmen för barn! Hur som helst blev det enklare att jaga finansiärer till uppföljarna på grund av filmens framgångar. Jag tror att NOTLD blev ansedd som viktigare än den egentligen var på grund av den påstådda kritiken mot behandlingen av landets svarta befolkning. Men filmen möjliggjorde min karriär och har gjort att jag till största mån kunnat förbli oberoende och arbeta utanför studiosystemet.

 

Vad är dina tankar om zombiegenrens politiska aspekter i allmänhet och dina egna filmers sådana i synnerhet?


Vi tänkte inte alls på någon politisk dimension när vi gjorde NOTLD. Vi var arga, unga filmskapare, besvikna över att 60-talets ideal med fredsrörelsen inte tycktes förändra något. Det var därifrån filmens energi och ilska kom ifrån. Alla tolkade NOTLD som ett inlägg i rasdebatten, men det var inget vi tänkte på. När manuset skrevs var karaktären vit. Duane Jones fick rollen eftersom han helt enkelt var den bäste skådespelare vi kände. Det tog mig några år att inse att man inte kunde casta en svart skådespelare på det här sättet utan att skapa viss kontrovers. Eftersom vi inte såg NOTLD som en politisk film var jag också tveksam till eventuella uppföljare, men när vi gjorde Dawn of the Dead bestämde jag mig för att lägga till en medveten politisk dimension - något som har varit fallet med mina zombiefilmer sedan dess.

 

Blir inte politiska teman och dylikt begränsande för kreativiteten?


Jag tänkte som sagt inte på det med NOTLD. Där var det mer Duane som var orolig, inte minst för scenen där han slår ner en vit kvinna. Hur skulle folk reagera på det? Det var inget jag tänkte på men jag förstod i efterhand att jag var tvungen att vara lite mer försiktig. Försiktigheten smög sig på efter Dawn of the Dead och just försiktighet är kvävande för kreativiteten. Survival of the Dead (2009) led lite av att jag just var lite för försiktig. Även Land of the Dead hade drag av detta, inte minst eftersom den gjordes inom studiosystemet.

 

Hur ställer du dig till att Night of the Living Dead blev public domain?


Det var ett misstag. Vår originaltitel var Night of the flesh-eaters men studion döpte om den. I samma veva råkade copyright-märkningen på postern och titeln försvinna. Å ena sidan är jag förbannad över att det gick som det gick, men å andra sidan kan en del av filmens framgångar bero på att den var gratis att visa och distribuera. Det kan faktiskt vara ett tips för nya filmmakare: Om ni har en bra film som ni inte kan få distribuerad - släpp copyrighten fri.

 

Stämmer det att studion ville ändra slutet på Night of the Living Dead och även lägga till en kärlekshistoria?


Det där med kärlekshistorien stämmer inte, men Columbia ville ändra slutet till att några skulle överleva. Jag vägrade, men jag har blivit lite mer flexibel med åren. Till exempel ändrade jag mig angående slutet till Dawn of the Dead.

 

Vilken eller vilka zombiekaraktärer är dina favoriter?

 

Jag måste säga att Bub från Day of the Dead och Big Daddy från Land of the Dead är mina favoriter. Efter NOTLD ville jag att alla mina huvudkaraktärer i zombiefilmerna skulle vara svarta. Det finns på tok för få bra roller för svarta skådespelare i USA. Hur som helst så ville inte Universal ha en svart leading man i Land of the Dead. Det här var alltså 2005! Anledningen de gav var att den europeiska publiken inte skulle acceptera en svart hjälte. Därför lade jag ner desto mer arbete på huvudzombien, Big Daddy. (Big Daddy är svart, reds anm.) Det var mitt långfinger till studion.

 

Vad anser du om Tom Savinis re-make av Night of the Living Dead?


Vi gjorde den först och främst för att försöka få tillbaka copyrighten på vår gamla film, men dessutom var det ett tillfälle för mig att uppdatera kvinnorollerna från originalet. Det var tidens anda, men kvinnorna i originalet var verkligen våp. 

 

 

Övrig filmografi

 

 

 

Kan vi förvänta oss några uppföljare till Creepshow (1982) med dig inblandad?


Jag skulle verkligen vilja göra en sådan, men jag tror inte det kommer hända. Skräckantologier är inte precis producenternas favoritgenre. De är svåra att promota till en mainstream-publik, men personligen älskar jag dem!

 

Vad hände med din inblandning i filmatiseringen av Resident Evil (2002)?

 

Capcom anlitade mig för att göra en serie reklamfilmer när de skulle lansera Resident Evil II (1998) och det ledde till att produktionsbolaget New Constantin ville att jag skulle göra en spelfilmsadaption av tv-spelsserien. Jag skrev ett manus som alla älskade men högsta hönset på New Constantin lade in sin vetorätt. Det är första och enda gången jag fått sparken från en film.

 

Vilken film ur din egen katalog tycker du bäst om?


Martin (1976) av den enkla anledningen att den ligger närmst min ursprungliga vision. De tre stadierna i processen - manusskrivande, inspelning och klippning - fungerade utan de vanliga problemen som brukar uppstå med en film och jag slapp kompromissa.

 

Vad var tanken bakom tolkningen bakom vampyrmytologin i Martin?


Jag gillade alla möjligheter till ironiska vändningar i och med att huvudkaraktären, åtminstone enligt mig, inte är vampyr. Det är också här filmens huvudkonflikt. Det är helt enkelt bara en ny sida av legenden.

 

Hur var det att arbeta med Stephen King och adaptionen av The Dark Half (1993)?


Stephen lämnade mig ifred för att skriva mitt manus och han gillade slutprodukten. Vi hade egentligen inte så mycket kontakt när det kom till The Dark Half, men Stephen är enkel att arbeta med. Han gjorde bland annat en voice-over till Diary of the Dead (2007) och vi arbetade tillsammans med Creepshow. Jag kommer ihåg att han inte tyckte alltför bra om Viveca Lindfors under den inspelningen. Lindfors hade ganska många egna idéer och Stephen gillar inte när man ändrar i hans historier.

 

Var fick du idén till Monkey Shines (1988)?


Det var helt enkelt en adaption av Michael Stewarts roman med samma namn. Det är en av få raka adaptioner jag gjort, men jag lade till Jekyll & Hyde-temat, det vill säga att apan agerade ut huvudkaraktärens undermedvetna.

 

Kan du berätta lite om Bruiser (2000)?


Det är en av mina favoriter av filmerna jag gjort. Tyvärr finansierades den av Canal+ och när filmen var klar hade Canal+ hunnit byta ägare två gånger. De nya cheferna förstod inte filmen och därför blev den en ganska obskyr film utan ordentlig marknadsföring. 

 

Varför motorcyklar och riddare tillsammans i Knightriders (1981). Det är minst sagt en märklig kombination.


Jag ville göra något inspirerat av Arthursagan, men ingen köpte mitt manus. Sam Arkoff (inflytelserik skräckfilmsproducent, reds. anm) visade intresse men ville att riddarna i mitt manus skulle färdas på motorcyklar. Först trodde jag han var galen, men till sist tänkte jag "varför inte?".

 

Ser du någonsin dina gamla filmer?


Ibland är jag tvungen, men igår kväll fick jag tack och lov gå (visningen av Martin, reds. anm). När jag träffade min fru, Suzanne, så var jag dock tvungen att se om dem för att visa henne vad det var jag sysslade med. Men du kan inte se ditt eget arbete som en enhet utan några års distans. När du arbetar med en film lever du verkligen den filmen. Då blir det svårt att se den som annat än delar där man antingen lyckades eller misslyckades.

 

 

Övrigt

 

Vad är ditt förhållande till Dario Argento och tankar om era samarbeten genom åren?


Dario är en fantastisk kille. Det ryktades om att vi skulle göra en remake av hans Profondo Rosso (1975) tillsammans, men vad som egentligen hände var att Darios bror och långtida producent, Claudio, kom med idén till mig. Jag hade ingen aning om att de hade brutit med varandra, men fick reda på detta när jag till sist fick tag i Dario. Projektet rann logiskt nog ut i sanden vid det tillfället. Argento gjorde också en omklippning av Dawn of the Dead för de europeeiska marknaderna. Han ansåg att han kände den europeiska publiken bättre än vad jag gjorde. Argentos version tog bort mycket av humorn och filmen fick problem med censuren i många länder. Det var dock en deal jag och Dario hade från första början så det var ingenting jag anklagade honom för. 

 

Har du läst Joe Hills novell om dig och ditt filmskapande?


Jag har läst den och tyckte det var en underbar historia, väldigt respektfull om än inte särskilt sann. Joe Hill, som son till Stephen King, var med redan i Creepshow och jag misstänker att det kan ha varit hans fars sätt att föra in honom på skräckbanan.

 

Hur är det att arbeta med Tom Savini?


Tom är en av de trevligaste personer jag någonsin träffat. Bara en sådan sak som att han var med och invigde min sons tatueringstudio förra året. Jag ville ha med honom i teamet till Land of the Dead också, men Universal ville inte anställa honom. Anledningen var att Tom inte har ett eget företag och Universal kunde inte stämma honom om något gick fel! Tom bor fortfarande i sitt lilla hus med alla sina latexmasker. Intressant nog var det företaget ägt av hans gamla assistent som fick kontraktet till Land of the Dead, men jag fick i alla fall med Tom i en cameo i filmen.

 

Finns det några regissörer i Hollywood idag som inspirerar dig?


Jag gillar verkligen Tarantino, del Toro och Rodriguez, men annars tycker jag de flesta är ganska ojämna och framförallt att de skyggar för politiska budskap.

 

Finns det några andra monster som fascinerar dig?


Bra fråga. Zombies kan vara, representera och tolkas som vad som helst. Övriga filmmonster är ganska låsta till sina konventioner. Jag skulle nog gradera vampyrer som en ganska god tvåa ändå, även om dessa har översexualiserats. Jag skrev en version av Dracula och slogs av hur subtil sexualiteten i Bram Stokers verk är jämfört med moderna vampyrhistorier. Kanske kan jag uppfinna någon utomjordisk varelse med zombiernas goda egenskaper? Det hade inte varit något med syra i blodådrorna dock. Jag ser skräckhistorier som allegoriska och något kul, jag "tror" inte på dem. Jag tror mer på Batman än på zombieapokalypsen. 

 

Finns det några andra zombiefilmer du gillar?


Jag är inte särskilt imponerad av de moderna zombiefilmerna. Exempelvis tyckte jag att remaken av min egen Dawn of the Dead saknade syfte. Zombies har blivit en så stor del av det kulturella medvetandet att jag inte skulle bli förvånad om det dyker upp en zombiekaraktär i Sesame Street snart. Folk går i zombie walks och lägger ner en massa tid på sina kostymer. När jag ber folk lägga på smink och vandra omkring i tio timmar klagar de eftersom de är fackligt anslutna!

 

Vad har du för inspirationskällor?


Trots att det inte är skräck var det Michael Powells The Tales of Hoffmann (1951) som fick mig att vilja göra film. Jag älskar Orson Welles, men inte Citizen Kane (1941) utan snarare hans Shakespeare-adaptioner som Othello (1952) och Macbeth (1948). Jag tror till och med att jag till viss mån stal från Othello när jag gjorde NOTLD. I övrigt gillar jag John Ford och Howard Hawks. Många tror att jag dragit mycket inspiration från Hitchcock, men om sanningen ska fram tycker jag att han är ganska tråkig.

 

Vad är din inställning till systemet där publiken finansierar en film via mindre bidrag?


Åh, ger ni mig fem dollar allihop? Nej, men det finns inga löften med sådana system. Jag har svårt att arbeta med två eller tre producenter, hur skulle det då bli med några tusen? Ny media och fördelarna med den är alltid intressant, men det verkar som det alltid blir samma killar som står som ägare till systemen. Problemet är att få din film distribuerad. Ta exempelvis Paranormal Activity (2009). Den hade inte fått den distribution den hade om inte Spielberg hade plockat upp den. Det är de stora killarna som bestämmer i slutändan.

 

Du har lyckats hålla en väldigt jämn nivå i din karriär. Varför tror du att du har lyckats göra det medan så många andra har haft en nedåtgående kurva?


Jag vet inte riktigt. Jag tittar på nyheterna och ser världen omkring mig. Kanske håller det mig ung? Men jag blir mer och mer frustrerad med industrin. Det handlar bara om pengar. Jag vill inte göra något som Saw (2004). Jag tror att publiken fortfarande gillar mina idéer. Det gäller bara att övertyga producenterna.

 

Hur ser du på det kommande valet ur ett zombieperspektiv?


Tja, det finns en zombie som kandiderar i alla fall... Jag hoppas att han inte vinner.

 

 

 

 

 


 

 


Av Ulf - 22 september 2012 11:46



FFF 2012 Dag 2: Designervirus, anusfrukt och spanska varulvar

 

Festivalens andra dag och redan nu presenterade sig vad jag tippar kommer bli en av de starkaste kandidaterna till årets internationella pris - Antiviral (2012). Antiviral är Brandon Cronenbergs, son till legendariske skräckmästaren David Cronenberg, första långfilm och han är definitivt någon att hålla ögonen på. Filmen handlar om labbteknikern Syd March och hans jobb på en klinik som säljer virus och bakteriella infektioner tagna från kändisar. Klinikens kunder har samtliga en brinnande längtan att komma så pass nära sina idoler att de delar samma sjukdomar. March försöker dock tjäna lite extrapengar genom att smuggla ut virus i sin egen kropp för att sälja på svarta marknaden. En dag injicerar han sig dock ovetandes med ett designervirus som haft ihjäl klinikens största kassako, megastjärnan Hannah Geist. Nu måste March ta reda på vad som egentligen hände Geist och hur han kan förhindra att det händer honom. 

 

Det är inte svårt att se vilket familjeträd som grenen Brandon vuxit ifrån. Han delar sin fars filmiska intresse för den mänskliga kroppen, vad som är liv och hur vi kan manipulera det. Tematiken med kändisdyrkan är tyvärr inte alltför långt ifrån sanningen heller. Cronenberg har verkligen lyckats med det mesta. Hans skådespelarregi är fantastisk och han har definitivt hittat en leading man i Caleb Landry Jones som gör en enastående insats i rollen som Syd March. Den avskalade designen, minimalistiska musiken och ett smart manus är andra faktorer som gör Antiviral till min favorit på årets festival hitintills. Det enda jag har att anmärka något på är tempot. Man hade lätt kunnat klippa bort tio minuter utan att någon skada skett. Snarare hade filmen blivit än mer drabbande. Antiviral får ändå 4+ kanyler av 5 möjliga.

 

 

Kvällen började dock med den portugisiska kortfilmen Banana Motherfucker (2011). Ett filmteam attackeras av mördarbananer när de är på uppdrag i icke-namngiven djungel. Gorefest och skräckparodier följer. En ganska rolig kortfilm, men inte alls i samma klass som kvällens andra förfilm, den spanska La migala (Bird Spider, 2011) där en man med spindelfobi köper en fågelspindel som han släpper lös i sin lägenhet - allt för att få något annat att tänka på än att hans flickvän lämnat honom. För någon med stark aversion mot spindlar, såsom undertecknad, var detta ren och skär skräck. Snygg produktion, bra manus och uppbyggnad. Se den!

 

Banana Motherfucker efterföljdes av den japanska psykedeliska trippen The Warped Forest (2011). Besökare till en kurort med varma källor försvinner spårlöst och hamnar i en värld där de inte tycks komma ihåg sina tidigare liv. Istället lever de i vad som verkar vara en blandning mellan svenska barnprogram från 70-talet och valfri fetischporrfilm. Det är... mycket märkligt. Jag har pluggat både japanska och japansk historia och har rätt okej koll på japanska kultur, men de enda tematiska markörer jag kan hitta är den besjälade naturen ala Shintoism och en ännu skummare version av Akira Kurosawas Dreams (1990). Saker som färgskala och scenografi påminner mig om de tidigare nämnda barnprogrammen från 70-talet. Vilse i pannkakan  (1975) på crack kanske? På typiskt japanskt manér genomsyras också filmen av både subtil och inte subtil alternativ sexualitet. När jag på Facebook igår försökte beskriva vad jag kallade för "rövhålsfrukter" fick jag ganska många frågor om jag säger så. För att ta dessa som exempel så verkar alla innevånare i skogen älska en slags limegröna frukter med vad jag bara kan beskriva som ett anus i mitten... och det... pulserar. Frukterna plockas för övrigt från skrevet på elaka skogsnymfer. Japan! Hur som helst är The Warped Forest lite för skum för sitt eget bästa. Här finns riktigt roliga scener mitt i all galenskap men bristen på riktig konflikt, riktning och mål gör att den får 2+ rövhålsfrukter av 5 möjliga.

 

 

 

Japan!

 

 

Roligare var då den spanska (mycket från Iberiska halvön idag!) varulvsrullen Lobos de Arga (Game of Werewolves, 2011). En semiprofessionell författare återvänder till byn där han växte upp för att vara hedersgäst vid en ceremoni. Byborna bemöter honom dock med misstänksamhet - något som snabbt förvandlas till renodlad aggression när det visar sig att författaren bär på det blod som kan befria byn från en gammal varulvsförbannelse. Tänk er en spansk Shaun of the Dead (2004) med varulvar istället för zombies och ni kommer ganska nära sanningen. Det är roligt, rappt och framförallt ser varulvarna ut som förbaskade varulvar och inte förvuxna vargar. Väl värt en koll! 4 lykantroper av 5 möjliga till Lobos de Arga.

 

 

På dagens program står Q&A med George A Romero, förhoppningsvis ett fototillfälle med den samme, William Friedkins senaste och filippinska zombies. Brains!

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1 2
3
4
5
6
7 8 9
10
11 12 13 14 15
16
17 18
19
20
21 22 23
24 25 26 27
28
29 30
<<< September 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se