Alla inlägg under maj 2010

Av Ulf - 29 maj 2010 19:44

 


Frank drar upp masken och andas in djupt. Dorothy ryggar tillbaka medan Frank låter en hand glida över hennes axelband. "Baby wants to fuck" gnyr han fram mellan de skarpa inandningarna.


Med möjligt undantag i Tim Curry kunde ingen spela äcklig bad guy som Dennis Hopper. Ovanstående beskrivna scen från den lysande Blue Velvet (1986) kan vara en av de mest obehagliga jag någonsin sett. Idag dog Hopper i cancer. Världen är en fantastisk skådespelare fattigare.

ANNONS
Av Ulf - 29 maj 2010 16:50



Regi: Greg Mclean

Manus: Greg Mclean

Skådespelare: Josh Jarratt, Cassandra Magrath, Kestie Morassi mfl.

Produktionsbolag: 403 Productions

År: 2005

Längd: 104 min

Land: Australien

Svensk åldersgräns: 15 år


Liz och Kristie, två brittiska tjejer i 20-årsåldern, semestrar på Australiens ödsliga västkust. De bestämmer sig för att bila över hela kontinenten tillsammans med nyvunne polaren Ben. Ett av stoppen på vägen är den enorma meteorkratern Wolf Creek. När gänget ska åka därifrån inser de till sin förskräckelse att bilen inte vill starta. Som tur är får de hjälp av den förbipasserade outbackveteranen Mick. Främlingar kan man ju alltid lita på, eller?


Wolf Creek är en långsamt uppbyggd studie i terror. Det finns inga övernaturligheter, inga killar i hockeymasker eller med knivhandskar utan helt enkelt den oförlåtande australiensiska naturen och de kufar som valt att bosätta sig så långt bort från civilisationen man kan komma. Det är avskalat, effektivt och väldigt stämningsfullt.


Skådespelarmässigt lyckas filmen höja sig över genregenomsnittet. Det är mycket Josh Jarratts förtjänst  i rollen som Mick, men även de andra sköter sig väldigt bra. Utöver Jarratt är jag speciellt imponerad av Kestie Morassi (på postern) som Kristie. Det var tydligen fler än jag. Enligt trivia från IMDB lyckades hon skrämma slag på filmteamet så pass att de bröt en scen för att de trodde att något hade gått fel.


Manusmässigt är det här en relativt enkel historia. När historien är så här pass välkonstruerad och flytande är det till filmens fördel. Vissa kanske kommer att tycka att den är lite väl långsam till en början, men låt dig vaggas in av de vackra naturbilderna och den spirande romansen mellan två av huvudrollsinnehavarna och förbered dig på en minst sagt grafisk andra halva. Det tål att sägas - om du har problem med realistiskt skildrat våld (det vill säga, inte blodfontäner som står tre meter upp i luften) kanske inte det här är filmen för dig.


Greg Mclean har lyckats skapa en film som förtjänar mer uppmärksamhet utanför hemlandet. Den finns billigt på en uppsjö ställen så om ni vill se en spännande och intressant skräckfilmsthriller rekommenderar jag Wolf Creek varmt.


Betyg: 4 Crocodile Dundee-referenser av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 28 maj 2010 17:38



Titel: Blondie

Författare: Birgitta "Blondie" Andersson

År: 2010

Sidor: 328

Förlag: Lind & Co

ISBN: 978-91-85801-79-4


I sin självbiografi berättar Birgitta Andersson, främst kallad "Blondie", om sin uppväxt och sitt liv på samhällets skuggsida. Från fattiga förhållande på Söder i Stockholm till epitetet som Sveriges gangsterdrottning många år senare får vi följa med Blondie genom hennes tunga drogmissbruk, sitt liv som prostituerad, uppskattad journalist, förfalskare och mor.


Jag visste inte riktigt vad jag väntade mig av den här boken. Jag hade redan några liknande levnadsöden i bokhyllan, så som Richard Flingas Iskallt och stenhårt, som var ett intressant levnadsöde om än inte en särskilt bra bok. Dessvärre har Blondie samma problem. Andersson har levt ett liv som få ens kan fatta, men häri finns också ett problem - jag vet inte om jag tror henne. Gång på gång berättar Andersson att hon är en ytterst skicklig bedragerska som kan ta sig ur hotfulla och jobbiga situationer med sina skådespelartalanger. Ibland fick jag känslan att fabulerandet hon beskriver också har smugit sig in i bokens sidor. Antingen det, eller så är verkligen de allra flesta män i Sverige våldsamma djur som inte vill något hellre än att våldta kvinnor. Missförstå mig inte, jag tror säkert att många av upplevelserna Andersson beskriver i boken är fullständigt korrekt återgivna, men alla?


Som de flesta andra har jag någon eller några i min bekantskapskrets som fastnat i knarkträsket. Det är antagligen oundvikligt om man inte växer upp helt skyddad från omvärlden. Jag tänker tillbaka på folk jag känt som har varit narkomaner vid ett eller annat tillfälle i sina liv. De har också historier att berätta, både trevliga och mindre trevliga, men deras berättelser är inte den enorma svärta den här boken utstrålar. Det är sant, jag tillhör inte samma generation som Andersson och samhället har säkerligen förändrats markant för de som hamnar på dekis, men kan det ha ändrats mycket? Det tål definitivt att undersökas och om det visar sig att jag har haft helt fel är jag man nog att erkänna det. Jag återkommer i frågan.


Nåväl, som jag redan varit inne på är detta mer ett intressant levnadsöde än vad det är en bra bok. Språket varierar mellan att vara otroligt träffande och kännas som kanonkulor i magen till att bli forcerat och för svävande för min smak. Det är väl egentligen det enda jag kan säga om saken utan att recensera en människas liv. Självbiografier lider på så sätt lite av samma recensionssvårigheter som dokumentärer men i ännu större utsträckning. Så om levnadsöden är er kopp te generellt är det här ett av de mest spektakulära jag läst om. Själv är jag rejält kluven.


Betyg: 2+ eländes-eländes-elände av 5 möjliga

Av Ulf - 25 maj 2010 16:12



Titel: Nattfåk

Författare: Johan Theorin

År: 2008

Sidor: 384

Förlag: Månpocket

ISBN: 978-91-7001-702-5


Joakim och Katrine flyttar till en ödsligt belägen gård på Öland där de tänker ge sina barn, Livia och Gabriel, en uppväxt man inte kan få på samma sätt i gamla hemstaden Stockholm. Med sig i bagaget har dock Joakim sin syster Ethels död. Efter en drunkningsolycka på gården blir Joakim dessutom allt mer övertygad om att de inte är ensamma på ägorna...


Har du läst John Ajvide Lindqvists lysande Människohamn? Då finns det inte så mycket att hämta här. Det här är i grund och botten en urvattnad version av samma stämning, öliv och karaktärer. Premisserna skiljer sig främst åt i att Lindqvist för in mycket mer av sin karakteristiska magiska realism i sin bok. Det är kanske inte rättvist att jämföra två böcker med varandra på det här viset, men då Nattfåk och Människohamn dessutom kom ut samma år är det svårt att inte dra paralleller.


Theorins språk är helt okej, men inget som sticker ut. Han är dessutom helt okej på karaktärer. Det är det som är problemet - det är bara "helt okej". Vad som stjälper den här boken är dock en narrativ struktur som skulle behövt både en och två genomgångar till. Två bihandlingar hade enkelt kunnat strykas och dessa sidor hade hellre kunnat gå till att bygga upp stämningen kring fyrarna och gården. Just det, Lindqvists bok hade också en spöklik fyr på framsidan.


Boken stoltserar med att ha blivit utnämnd till "årets bästa nordiska kriminalroman". Ja, måhända, men är det verkligen en kriminalroman? Är det inte en spökhistoria som försöker vara en kriminalroman men misslyckas? Spökerierna och de mystiska händelserna på gården är de intressanta delar i boken - kriminalhistorien haltar betänkligt. Allt som allt, en splittrad läsupplevelse.


Betyg: 2+ öländska väderfenomen av 5 möjliga

Av Ulf - 24 maj 2010 17:36

 


Under sex säsonger har vi kunnat följa händelserna på en mystisk ö där x antal människor har underhållit oss med mer och mer ologiska krumsprång. Under förra årets decemberranking skrev jag att Lost till sist hade kollapsat under sin egen tyngd och blivit ganska löjlig om man försökte analysera vad som egentligen hände. Trots det var den underhållande. Nåja, sista säsongen var en berg och dalbana utan dess like när det gällde underhållning kontra logik och sammanhängande story. Jag var dock ganska positiv till hur saker och ting utvecklade sig - tills igår.


Sista avsnittet, eller dubbelavsnittet om man ska vara petig, var en förvirrad sörja där fan och hans moster skulle ha cameos och lyckliga slut. "Förklaringen" på vad tusan som hänt på ön under sex säsonger lyckades bara bli en övertydlig efterkonstruktion. Ärligt talat, jag bryr mig in om vad eventuella fanboys säger - detta var helt enkelt inte bra utan ett totalt fragmenterat slut som föll tillbaka på en trött kristen-judisk världsbild som jag in i det sista hoppades på att slippa.


Det är svårt att skriva något mer specifikt om sista avsnittet utan att spoilers stora som Titanic slinker med i den här texten. Låt mig bara säga att den som väntar på att få svar på några av de mest efterhängsna gåtorna i serien kommer bli besviken. Samtidigt kan jag inte tycka riktigt illa om avsnittet som sådant. Det här är ett riktigt bra fristående tv-avsnitt, med betoning på fristående. Om det inte skulle stå som avslutning för en av det senaste decenniets största tv-serier vore det okej.


Lost är slut och må skiten vila i frid. Ännu en tv-serie att lägga till handlingarna. Det tråkiga är att om 10 år kommer jag antaligen knappt komma ihåg den. Det är synd på en serie vars första säsong fick mig att räkna ner dagarna tills nästa avsnitt.


Av Ulf - 17 maj 2010 12:04



Regi: Christian Alvert

Manus: Travis Milloy

Skådespelare: Dennis Quaid, Ben Foster, Antje Traue mfl.

Produktionsbolag: Constantin Film Produktion

År: 2009

Längd: 108 min

Land: USA/Tyskland

Svensk åldersgräns: 15 år


Bower har en allmänt kass dag. Efter att ha vaknat upp i en tank på ett rymdskepp försöker han pussla ihop sitt minne av varför han egentligen är där. Tillsammans med sin befälhavare, Payton, kommer han fram till att man befinner sig på ett generationsskepp som lämnat jorden för att kolonisera en planet. Men var är alla i besättningen? Varför var det ingen som väckte dem när det var deras skift? Och framförallt, vem är det som springer omkring i skuggorna?


Pandorum är en film med många, mycket bra, idéer. Det är klart att många är stulna ifrån tidigare storverk inom genren (likheterna med Alien är ibland slående) men manuset kommer även med egna infallsvinklar. Att låta minneförlusten från den långa sömnen som krävs för interstellära resor bli en del av historien är ett lika enkelt som genialt beslut. Det ger manuset alla möjligheter att slänga egentligen vad som helst på oss så länge det presenteras på ett trovärdigt vis.


Jag kan inte komma över det - Ben Foster är så äckligt lik en kollega till mig i den här filmen. Hur som helst så sköter han sig riktigt bra (skådespelaren, inte min kollega...som däremot sköter sig bra på jobbet...äh, vad fan) och lyckas ge ett porträtt av en man som har ett uppdrag som han måste genomföra till varje pris. Han får sällskap av Dennis Quaid, antagligen den mest namnkunnige skådespelaren i den här filmen, som gör vad han ska - varken mer eller mindre. Då är den kvinnliga huvudrollen, spelad av Antje Traue, mer intressant i sin Ripley-liknande roll.


Även om filmen har många bra idéer skulle man behöva se över manuset en gång till. Vad som slog mig när eftertexterna rullat var varför vi behövde mordiska varelser överhuvudtaget? Är det inte nog med ett skepp som håller på att skaka sönder på drift någonstans i universum där du, ditt befäl, en halvgalen kock och två rövsparkande fighters är de enda tecknen på liv? Det här hade kunnat bli en klassisk klaustrofobisk film i stil med Cube (1997). Nu blir helhetsintrycket dessvärre ganska splittrat. Regin är snygg men varierande i kvalité. Alvert är grym på stämningsscener och långa, svepande kameraåkningar genom mörka korridorer. Han är dessvärre inte lika bra på skådespelarregi. Alvert hade enkelt kunnat få ut mer av exempelvis Quaid.


Pandorum är trots sina brister en film som är värd att titta närmre på om man som jag gillar genren. Den är inget mästerverk på något vis och känns ibland irriterande med sin bortslösade potential, men den duger för en slö kväll.


Betyg: 3 det var en tysk, en vietnames och en amerikan som gick genom ett övergivet rymdskepp, stoppa mig om ni hört den förut av 5 möjliga

Av Ulf - 16 maj 2010 18:41



Regi: Ken Burns

Manus: Geoffrey C. Ward

Skådespelare: Jack Johnson, James Earle Jones, Stanley Crouch mfl.

Produktionsbolag: Florentine Films

År: 2004

Längd: 220 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej granskad


Det här är den smått otroliga historien om Jack Johnson, den förste svarte tungviktsvärldsmästaren i boxning. Under närmre fyra timmar får vi följa hans liv, från hans blygsamma bakgrund i en liten håla i Texas till hans död då hans kista följdes av tusentals människor genom Chicagos gator. Det här är en historia om rasmotsättningar och mod, men framförallt om en man som gav blanka fan i vad folk tyckte och tänkte.


Det är aldrig lätt att recensera en dokumentär. Det enda man egentligen kan bedöma är huruvida källmaterialet verkar sannolikt (och om man har tid försöka bekräfta det) samt filmens uppbyggnad och hur den griper tag i en eller inte. Historien om Jack Johnson är en av de där historierna som nästan verkar för bra för att vara sann. En svart kille, född en generation efter slaveriet avskaffats i USA, kämpar mot ofantliga orättvisor till att bli världens bäste boxare. Medan fiktiva karaktärer som exempelvis Rocky Balboa främst hade sin klassbakgrund att slåss mot fick Johnson slåss mot ett system genomsyrat av rasism och en vägran att låta en svart man hävda sig. Det hade enkelt kunnat bli en pekoral historia som man viftar bort med en suck, men Johnson själv är en så intressant karaktär att man sitter som klistrad. I en tid där en svart man kunde bli lynchad för att titta på en vit kvinna på fel sätt levde Johnson ogift med tre vita kvinnor. I en tid där genomsnittsarbetaren drog in 3 000 dollar om året drog Johnson in samma summa på en bra kväll. Och i en tid då boxningsvärldens främsta titel inte ens erbjöds till svarta att kämpa om lyckades Johnson dominera sporten så totalt att de helt enkelt inte hade något val än att låta honom få chansen. Samtidigt porträtteras inte Johnson som en helyllekille som aldrig gjorde några fel - både hans krassa kvinnosyn och hans alkoholism diskuteras ingående.


Trovärdighetsmässigt håller den här dokumentären för provet. Det påstås inga absoluta sanningar från sentida historiker, utan allt som inte kan beläggas med datum och plats redovisas med viss skepsis. Det är ett tour-de-force av research som måste tagit åtskilliga år att färdigställa. Flera kända skådespelare lånar ut sina röster till att läsa citat från samtida tidningsartiklar och från Johnsons egen självbiografi. De tre återkommande boxningsexperterna i filmen verkar också helt säkra på sina uttalanden.


Finns det då inget dåligt med dokumentären? Jo, trots att den är tänkt att visas i två delar känns den lite väl lång. Jag delade upp den under två dagar, men ett nästan fyra timmar långt porträtt av samme man blir lite väl mycket. Speciellt eftersom vissa citat och påstående verkar gå igen i annorlunda kontexter, vilket gör att dokumentären ibland känns upprepande. Trots detta kan jag inget annat än rekommendera den här filmen. För den som har minsta intresse av boxning, nutidshistoria eller helt enkelt gripande personöden - se den här filmen...om ni har en eftermiddag att undvara.


Betyg: 4 gyllene leeden av 5 möjliga

Av Ulf - 15 maj 2010 19:50



Regi: Jon Harris

Manus: James McCarthy/James Watkins/J Blakeson

Skådespelare: Shauna Macdonald, Joshua Dallas, Natalie Jackson Mendoza mfl.

Produktionsbolag: Celador Films

År: 2009

Längd: 94 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15 år


Att beskriva den här filmens handling är så gott som omöjligt utan att ge spoilers för den första filmen, så om ni planerar att se den - sluta läs nu. Annars förutsätter den här filmen att första delen slutade med det "lyckliga" slutet. Sarah kom ut ur grottan, svårt chockad men vid liv. Hon tas till det lokala sjukhuset där hon får vård för sina skador. Dessvärre kommer hon inte ihåg något från de senaste dagarna. Stadens sheriff är minst sagt misstänksam eftersom de övriga tjejerna som gav sig in i grottorna fortfarande saknas. Han tvingar upp Sarah ur sjuksängen för att vägleda dem in i grottan, som vi alla vet inte är tom...


The Descent (2005) var en lågbudgetskräckis som kom, såg och segrade. Det var en av de bästa skräckfilmerna under förra decenniet med sin blandning av psykologisk och fysisk skräck, klaustrofobisk stämning och trovärdiga karaktärer. Uppföljaren tar dessvärre bort allt det där och ersätter det med otroligt oinspirerade skådespelare, ett manus som läcker som ett såll med sina logiska luckor och förutsägbara bu-effekter.


Vissa av skådespelarna är tillbaka från del ett och de går igenom sina scener medan de verkar titta på klockan. De nya skådespelarna är riktigt usla, med Gavan O'Herlihy som sheriffen som värsta exempel. Hans extremt onyanserade skådespel som tuff auktoritetsfigur blir bara extremt tröttsamt. Men det som verkligen sänker den här filmen är manus och regi. Från originalets krypande och långsamma uppbyggnad har uppföljaren utvecklats till en väntan på de grottlevande varelserna. De verkar åtminstone ha kul i sina roller. Hur som helst innehåller manus så pass många logiska luckor att jag skulle bli kvar här hela kvällen om jag skulle räkna upp alla. Det märkliga är att luckorna inte påverkar filmens handling i stort, men när man hela tiden slås av hur fruktansvärt lata de tre (!) manusförfattarna varit är det inte riktigt en film man kan komma in i.


Regin av Jon Harris är riktigt tråkig. Det märks verkligen att det här är hans första film som regissör. Harris har tidigare främst arbetat som klippare för en del bra filmer, däribland första The Descent, och borde nog hålla sig till det jobbet.


Jag hade väntat mig en uppföljare på samma tema som originalet, även om jag var fullt medveten om att den knappast skulle vara lika bra. Dessvärre kan jag inte ens rekommendera den här filmen som popcornunderhållning. Det här är bara uselt.


Betyg: 1 toalettdykningar av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15 16
17
18
19
20
21
22
23
24 25
26
27
28 29
30
31
<<< Maj 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se