Alla inlägg under juni 2020

Av Ulf - Söndag 28 juni 23:15


Regi: Luca Bercovici

Manus: Luca Bercovici & Jefery Levy

Medverkande: Peter Liapis, Jack Nance, Mariska Hargitay mfl.

Produktionsbolag: Empire Pictures/Ghoulies Productions

År: 1984

Längd: 81 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt0089200/

 

Föräldralöse Jonathan får oväntat ärva ett stort gods ute på landsbygden och blir helt tagen av både huset och den skattkammare av ockult litteratur där finns. Kanske lite för tagen eftersom han snart, till sin flickvän Rebeccas förtret, börjar experimentera med svart magi. Det är inte så smart det där...

 

Ghoulies är en liten pärla. Först pitchad som en semi-seriös film 1983 fick den en budget på 12 miljoner dollar av 20th Century Fox... sen droppade de den. När Gremlins gjorde rent hus på biograferna sent 1984 såg Empire Pictures sin chans och snappade upp den refuserade filmen. Produktionen var back on track... men med en budget cut på 92%. Alla inblandade visste att de inte kunde göra filmen de först planerat på en så pass liten budget så man skrev helt enkelt om manuset, fick folk att jobba gratis och så vidare. Resultatet blev den totalt framhastade Ghoulies som hade premiär bara månaderna efter Gremlins. Och den är fantastisk just på grund av Ed Wood-filmskapandet den står för!

 

Skådespelarmässigt har man två riktigt duktiga namn i Jack Nance (David Lynchs favorit) och Mariska Hargitay i sin filmdebut. De två är sevärda på riktigt, men de två absolut mest underhållande skådisarna i filmen är Peter Liapis i huvudrollen och Michael Des Barres som hans far. Det är överspel i den högre skolan vi snackar om och det passar filmen perfekt.

 

Sen är det specialeffekterna. Alltså, fulare skapelser än monstren i den här filmen har jag sällan eller aldrig skådat! Speciellt den där saken på postern. Det är en vattendemon för övrigt. Jag skulle säga att det mer ser ut som dagen efter ett besök på valfri mexikansk restaurang, men ja, charmen sitter definitivt i uselheten! Budgeten sträcktes så långt att man inte hade råd med tillräckligt med smink i vissa scener och helt enkelt tänkte att "äsch, vi kör ändå!". På den nivån är det. Samtidigt finns det något beundransvärt med effekterna. Att göra en så här pass specialeffektstung film för en miljon är ett smärre mirakel i sig självt.

 

Ghoulies hade lätt kunnat vara en själlös mjölkning av den framgång som Gremlins hade stått för, men det är uppenbart att de här filmskaparna verkligen vill göra något ordentligt, även om de inte hade medlen till det. Det är en fantastiskt underhållande film och dum som fan!

 

Mest schlockiga scenen: Hela filmen? Nåja, om jag ska välja något är det Michael Des Barres totala överspel när han "vaknar till liv" igen. Det är som att se en stumfilm fast från 80-talet.


ANNONS
Av Ulf - Torsdag 25 juni 11:14

 


Regi: Bonni Cohen & Jon Shenk

Manus: N/A

Medverkande: Steve Bert, Marisa Kwiatkowski, Maggie Nichols mfl.

Produktionsbolag: Actual Films/Afterimage Public Media/Netflix

År: 2020

Längd: 103 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt11905462/

 

Inför OS i Rio 2016 publicerade Indinapolis Star en artikel om anklagelser gällande sexuella utnyttjanden i USA:s OS-trupp för gymnaster. När fler och fler idrottskvinnor träder fram med sina historier pekar allt mot ett korrupt system med framförallt en förrövare - ansvarige läkaren Larry Nassar.

 

Gymnastik är en konstig sport. Jag tror inte jag känner till någon idrott där utövarna tränar så förbannat hårt för en stund där spotlighten är på just dem för att sen "glömmas bort" i fyra år till nästa OS. Den ambition och det driv de här idrottarna visar, i kombination med att pengarna inte alls på samma nivå som många andra sporter, gör det till den perfekta grogrunden för övergrepp. Bonni Cohens och Jon Shenks Athlete A visar detta fast med något varierande resultat. Det är enkelt att bygga en berättarstruktur där det finns en klar antagonist (Nassar) och protagonist (gymnasterna). Vad Athlete A försöker göra är att utvidga detta till att tala om organisationen bakom i stort. Det är också här Cohen och Shenk i viss mån misslyckas.

 

Missförstå mig inte, det är en viktig historia som behöver berättas, men som dokumentär hade det varit mer intressant (och troligen av större värde för utvecklingen framåt) om mer fokus hade lagts på systemet som möjliggjorde den här typen av övergrepp. Det är alltid viktigt att de som drabbats får komma till tals, det kan vi nog alla hålla med om, men från ett undersökande perspektiv är jag efter halva filmens speltid mer intresserad av hur de strukturella felstegen ser ut.

 

Athlete A är en bra skildring av överlevande från sexuella övergrepp, men missar i det strukturella. Jag skulle gärna sett att den var en halvtimme längre och fick med båda delar. Som ett tidsdokument om vad som hände funkar dock filmen bra. A mixed bag.

 

Betyg: 3 rumänska tränardemoner av 5 möjliga

 

 

ANNONS
Av Ulf - Lördag 20 juni 22:15


Regi: Larry Cohen

Manus: Larry Cohen

Medverkande: Michael Moriarty, Andrea Marcovicci, Garrett Morris mfl.

Produktionsbolag: Larco Productions

År: 1985

Längd: 87 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt0090094/


Jason är minst sagt skeptisk till den nya dessertflugan som slagit landet - The Stuff. Han blir inte mindre misstänksam när han en natt ser hur den så kallade desserten rör på sig av egen maskin. Dessvärre verkar alla vara som helt besatta av The Stuff och Jason talar inte bara för döva öron utan hans familj försöker tvinga honom att äta den vita sörjan. När en industrispion, David, anlitad av ett konkurrerande företag börjar undersöka The Stuff verkar dock Jason ha hittat en allierad.


Som en lågbudgetversion av Soylent Green (1973) blandat med The Blob (1958) är The Stuff en film som bara kunnat göras under det glada 80-talet. Med manus och regi av independentfilmlegenden Larry Cohen är det här en film som troligen inte kunnat göras i det mer traditionella studiosystemet och fått så pass stor spridning som den fick. Cohens vana trogen är det effekter först, story sen och The Stuff fläskar på med rejält med det förstnämnda... med mer eller mindre lyckat resultat. Halva filmen är till och med ganska snygg, men andra halvan ser verkligen ut som amatörteater gone bad. Enligt rapporter var Cohen så missnöjd med specialeffektsteamet han anställt att han således bara betalade dem 50% av deras lön. That's Cohen for you!


Skådespelarmässigt finns här inget att tala om som så. Det är i bästa fall dåligt, i värsta fall uselt, men jag hade inte förväntat mig något annat. Michael Moriarty har de flesta och bästa replikerna i rollen som David, men han påminner mig mest om den återkommande prästen i The Simpsons som inte råkar heta Lovejoy. Han har samma "melodiska" uttryck i allt han säger och det är helt klart att han inte ens försöker.


The Stuff är lite för beroende av sin hook att människor kommer köpa allt med mördande reklam och är idag också tämligen bortglömd. Den är dock underhållande på ett lättuggat sätt (pun intended) som också är den här filmrecensionsseriens mest utmärkande drag. Good enough.


Mest schlockiga scenen: Här finns, I shit you not, en kung fu-fajtandes karaktär som heter Chocolate Chip Charlie. Alla scener med honom är guld.

Av Ulf - Onsdag 17 juni 22:16

 


Regi: Jonathan Milott & Cary Murnion

Manus: Nick Morris/Ruckus Skye/Lane Skye

Medverkande: Lulu Wilson, Kevin James, Joel McHale mfl.

Produktionsbolag: Yale Productions/BoulderLight Pictures/BondIt Media Capital mfl.

År: 2020

Längd: 93 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt10314450/

 

Becky har haft ett minst sagt jobbigt år. Hennes mor har gått bort i cancer, hennes far tänker sälja deras sommarhus som hon älskar och till råga på allt har han redan träffat en ny kvinna. När pappan, Jeff, ångrar sig gällande huset tänker han och dottern spendera en helg tillsammans däruppe. Becky är inte särskilt nöjd över att nya flickvännen med son är med, men det blir snart väldigt mycket värre. En grupp förrymda fångar invaderar deras hem och det verkar som de letar efter något speciellt...

 

I subgenren "pre-pubertala flickor är överdrivet våldsamma" (andra exempel inkluderar Léon samt Hanna) har det inte hänt så mycket de senaste åren. Det verkar som att det kommer en sådan här film, eller en bunke på samma tema, kanske var femte år. Det är inte överraskande egentligen. De är enkla att göra, har ett satt formula och drar oftast in flera gånger sin budget. Sen är vissa av dem riktigt bra också. Becky (vad är det med att alla de här filmerna bara ska ha ett personnamn som titel?) tillhör inte de bästa, men absolut inte de värsta heller.

 

Castingen är helskum. Det finns inget annat sätt att säga det på. Lulu Wilson i huvudrollen är helt okej, även om hennes karaktär redan från början uppenbart är en sociopat. Oavsett hur hennes karaktär är skriven är Wilson väldigt trovärdig i rollen. Nej, det märkliga kommer när vi ser vem som spelar skurkarna. Gängets ledare spelas av... Kevin James?! Ja, den Kevin James. Den usle komikern vars skämt verkar ha övervintrat från 90-talet.

 

Det tog halva filmen innan jag kände igen honom under allt skägg och alla nazitatueringar. Det mest förvånande är att lika illa som jag tycker om honom som komiker lika bra tyckte jag han var i den här rollen. Sjukt obehaglig och James borde satsa på fler sådana här roller istället för att plåga oss med "komik". Sen har vi den gamle wrestlaren Robert Maillet i rollen som James högra hand. Ja... vad säger man?

 

Manuset till Becky är det svagaste kortet. Här finns inget som vi inte sett ett dussintal gånger tidigare i berättarform. Då lyckas Jonathan Milott & Cary Murnion mycket bättre med sin regi. Becky är en förvånansvärt blodig och våldsam historia som med råge överträffar de flesta skräckfilmer i form av gore och blod. Se den inte om du är äckelmagad! För mig som gillar sådana effekter var det dock mest kul!

 

Becky kanske inte är något jag kommer komma ihåg om något år eller så, men det är fullgod underhållning som ligger klart över medel. Något för genrefansen.

 

Betyg: 3+ Paul Blart, neo-nazi av 5 möjliga

Av Ulf - Söndag 14 juni 22:02

 


Regi: Spike Lee

Manus: Spike Lee/Danny Bilson/Paul De Meo/Kevin Willmott

Medverkande: Delroy Lindo, Jonathan Majors, Clarke Peters mfl.

Produktionsbolag: 40 Acres & A Mule Filmworks/Rahway Road Productions

År: 2020

Längd: 154 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9777644/

 

Fyra Vietnamveteraner återvänder till Vietnam närmre 50 år efter att de lämnade det. Deras uppdrag är att hämta hem sin stupade kamrat, Norman, som de var tvungna att begrava i djungeln. Vad de har behållit för sig själva under alla år är att de dessutom begravde en hel last med guldtackor, ämnade för de vietnamesiska sympatisörerna under kriget...

 

Spike Lee följer upp sin välförtjänt Oscarsvinnande film BlacKkKlansman (2018) med den här märkliga blandningen mellan skröna, amerikansk historia och krigsfilm. Man kan lugnt säga att Da 5 Bloods skjuter från höften och lyckas på något märkligt sätt träffa de flesta mål den siktar på. Trots det är det här en betydligt svagare film än Lees senaste rulle.

 

Det finns något nästan dokumentärt över Da 5 Bloods tekniska sida. Flashbacks från 70-talet filmas i 4:3-format för att få en mer autentisk känsla och ett stort antal kameratekniker och för den delen kameror används under filmens gång. Varför vet jag inte. Det är mer distraherande än något annat. Det vanligtvis för Lee så träffsäkra valet av ljudspår är också lite upp och ner och kommer inte upp i hans vanliga standard. Det gör däremot hans skådespelarregi.

 

Lee är en mästerlig regissör när det kommer till att få ut det bästa av sina skådespelare. Bäst av alla är Delroy Lindo i rollen som den PTSD-drabbade Paul. Lindo lyckas verkligen göra Paul till en karaktär som man förvisso känner sympati för, men som man måste erkänna är komplett jäkla galen. Hans monologer mot slutet av filmen är sånt som kan landa en Oscarsnominering. Att hans karaktär är fanatisk Trump-supporter passar in i all sin absurditet och Lindo spelar skjortan av resten i ensemblen, trots att  även dessa gör mycket lyckade roller.

 

Manuset är som sagt lite spretigt, men jag gillar grundpremissen. Det känns som en mer seriös take på den brutalt underskattade Three Kings (1999) och det är ett gott betyg. I och med att filmen släpptes i år, med tanke på allt som händer i världen för närvarande och i USA i synnerhet är Da 5 Bloods också helt rätt i tiden. Möjligen kan kopplingarna till BLM-rörelsen kännas lite påklistrade i efterhand, men parallellen känns också nödvändig att göra.

 

Det enda som Lee inte tycks kunna regissera är actionscener. Det funkar inte bättre här än det gjort i många av hans tidigare mer actiontunga produktioner och här borde han ha en medregissör. Fast, säg det till Spike Lee och du får nog en känga någonstans solen inte skiner.

 

Da 5 Bloods är en ojämn resa, men ändå en sevärd film. Framförallt är det kul att den släpptes på Netflix så att den fick en stor publik trots pandemi. Gott så!

 

Betyg: 3+ guldfeberdrömmar av 5 möjliga

Av Ulf - Onsdag 10 juni 23:00

 


Regi: Stan Winston

Manus: Mark Patrick Carducci & Gary Gerani (baserat på Ed Justins dikt)

Medverkande: Lance Henriksen, Jeff East, John D'Aquino mfl.

Produktionsbolag: De Laurentiis Entertainment Group/Lion Films

År: 1988

Längd: 86 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt0095925

 

När Ed Harleys son omkommer i en olycka orsakad av ett gäng tonåringar är hämnd det första han har i åtanke. Legenden bland gårdarna på landsbygden där Ed bor säger att det bor en gammal kvinna i skogarna som har "krafter". Ed söker upp kvinnan som hjälper honom att åkalla Pumpkinhead, en hämnddemon som inte går att stoppa förrän han avslutat sitt uppdrag. Det är bara det att Ed snart ångrar sig och att priset för att åkalla en demon är väldigt, väldigt högt...

 

Pumpkinhead är en av de där skräckrullarna jag alltid tänkt att jag skulle se, men aldrig kommit för mig att faktiskt ta mig tiden till. Jag förstår egentligen inte varför. Med en alltid lika väderbiten som sevärd Lance Henriksen i huvudrollen och Stan Winston, legendarisk specialeffektsmakare med fyra Oscars under bältet, borde jag ha kollat in den här rullen tidigare. Jag är väldigt glad att jag till sist gjorde det.

 

Pumpkinhead har alla troper som 80-talsskräckfilmer brukar ha med dumma tonåringar som åker till en stuga i skogen, the final girl och allt det där. Vad den dock har som höjer den över det mesta i genren bortom de mest uppenbara klassikerna är just Henriksen och Winston. Winston har föga förvånande ett öga för visuella detaljer och gör denna, den första av hans två filmer i regissörsstolen, till en fest för ögat. Filmen osar gotik och är i mångt om mycket en visuell hyllning till skräckfilmen under det som brukar kallas för Hollywoods guldålder. Sen är det specialeffekterna...

 

Winston må inte ha jobbat med specialeffekterna till den här filmen själv, men han var övervakande producent för teamet. Det märks. Winston vann sin första Oscar för Aliens (1986) och plockade sedan två för Terminator II: Judgement Day (1991) med vilken han i princip revolutionerade specialeffektsfältet tillsammans med sin sista Oscar för Jurassic Park (1993). Monsterdesignen i den här filmen påminner inte så lite om den han gjorde efter Gigers sketcher till den förstnämnda Oscarsvinnaren. Tänk en xenomorf blandat med en klassisk demondesign. Det skriker Winston över designen. 

 

Pumpkinhead gjorde för tre miljoner dollar. Den ser ut att ha kostat det tiodubbla. Med en story som är lika delar slasher, folksaga och gotisk sedelära är det en av de klaraste skimrande pärlor från det förflutna jag hittat på mycket länge. Det är klart, andra halvan av filmen kan inte riktigt leva upp till den spektakulära inledningen, men gillar du monsterfilm är Pumpkinhead en blast from the past du borde kolla in!

 

Mest schlockiga scenen: Faktiskt inte så många att tala om, men en barbröstad Lance Henriksen med eldkastare är en syn för gudarna.

Av Ulf - Söndag 7 juni 22:30

 


Regi: Deborah Brock

Manus: Deborah Brock

Medverkande: Crystal Bernard, Jennifer Rhodes, Kimberly McArthur mfl.

Produktionsbolag: Concorde Pictures

År: 1987

Längd: 77 min (tyvärr klippt kopia)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt0093996/

 

Fem år efter att Courtney och hennes syster Valerie överlevde en galen mördares bärsärkargång försöker Courtney leva som en normal tonåring. Hon och hennes vänner åker iväg till ett ensligt beläget hus för att festa och repa inför deras kommande spelning på skoldansen. Men Courtney har fruktansvärda mardrömmar om en läderklädd man med gitarr - som råkar ha en borr modell enorm istället för stämskruvar...

 

Den tänkta slasherparodin (började som en parodi, gjordes om till "seriös film") Slumber Party Massacre (1982) kom mitt i toppen på den första slashervågen och blev oväntat lyckad på biograferna. Det skulle dock dröja fem år innan uppföljaren kom och den här gången fanns det ingen tvekan - det här skulle bli en parodi utan dess like! Om man lyckades? Åh, herregud ja!

 

Tropen med gänget ungar som åker iväg ensamma, övernaturliga mördare (som kanske/kanske inte verkar i drömmar), den farliga sexualiteten - allt finns här. Det som dock gör den här filmen så pass underhållande är dock antagonisten, Driller Killer. Spelad av Atanas Ilitch i en av sina tre roller någonsin är Driller Killer en av de klart mest minnesvärda skräckfilmsmonstren från 80-talet. Hur kan man inte älska en odöd (?) rockabillydemon med den största gitarr du sett, utrustad med en massiv borr där stämskruvarna borde sitta? Och just det, han sjunger också.

 

Slumber Party Massacre II är något av en hybrid mellan slasher, svart komedi och musikal! Det tillhör inte vanligheterna direkt och låtarna är ofta sjukt catchy. Det är dock Ilitch som tar hem showen även här med riktigt dåliga musikerordvitsar, en helt okej rockabillyröst och framförallt dans.

 

När Roger Corman producerar brukade det bli knäppt, men det här är knäppt även för Corman. Det är en höjdare bland b-filmsskräckrullarna från 80-talet och bör absolut inte missas av fans till genren.

 

Mest schlockiga scenen: Det går knappt att beskriva. Det måste ses. Länk nedan:

 

Av Ulf - Fredag 5 juni 23:00

 

Saxat från 2019-06-18:

 

"'Schlock', från jiddisch 'shlak', något som är dåligt eller dåligt gjort. Inom film använt för att beskriva något du vet är objektivt dåligt, men som du ändå uppskattar. I viss mån utbytbart med 'b-film'. Skitfinkultur älskar schlock. Därför kommer jag då och då under sommaren (även känt som blockbusterdödens land) att kolla tillbaka på gamla schlockfavoriter, se nya jag får rekommenderade och givetvis även ge min egen åsikt om dessa"

 


Jepp, då är det sommar igen och inte ens blockbusterdöden kan rädda en filmhungrig bloggare längre. Covid-19 har i princip gjort att hjulen i Hollywood stannat av helt, annat än tv-serier som legat i pipelinen sedan innan. Det gör att jag i sommar kommer främst fokusera på gammal film av ovanstående karaktär samt "världsfilm", i brist på bättre ord - film från andra ställen i världen som jag missat i och med att de inte fått en riktig release här. Först ut i år är The Gate (1987).



Regi: Tibor Takács

Manus: Michael Nankin

Medverkande: Stephen Dorff, Christa Denton, Louis Tripp mfl.

Produktionsbolag: The Vista Organisation/Alliance Entertainment/Gate Productions

År: 1987

Längd: 85 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt0093075/

 

Tioårige Glen ska lämnas ensam hemma tillsammans med sin tonåriga syster Alexandra för första gången. Det hade inte varit några problem om det inte varit för den "grotta" som Glen och hans polare Terry har upptäckt i trädgården. Det visar sig nämligen att grottan är en port till helvetet (var annars?) och genom en rad olyckliga sammanträffanden är den på väg att öppnas...

 

The Gate var en sådan film jag bara sett omslaget till säkert ett hundratal gånger (inte minst i den klassiska gamla katalogen från Melody Line!) men aldrig kommit för mig att se. Det visade sig att det är en liten gömd pärla! En ung Stephen Dorff gör sin filmdebut i huvudrollen som Glen och Michael Nankin har skrivit ett manus som inte bara är nostalgiskimrande så här i efterhand utan faktiskt tämligen spännande på sina ställen!

 

Den som spelar den verkliga huvudrollen i filmen är dock specialeffektsmakaren Frank C. Carere. Hans monsterdesign och framförallt användande av forcerat perspektiv är sjukt imponerande för att vara för en lågbudgetfilm från 80-talet. Det var för övrigt Carere som även låg bakom effekterna i Cronenbergs klassiker Videodrome (1983), men tyvärr verkar det inte som han fick några större uppdrag senare i sin karriär. Hans sista credit är 20 år gammal så antingen har han dragit sig tillbaka eller gått ur tiden. Synd vilket som!

 

The Gate har diverse logiska luckor och halvkassa birollsinsatser, men seriöst, vem bryr sig när skådespelare i latexdräkter försöker ha ihjäl folk samtidigt som de ser ut att vara cirka 30 centimeter långa? Inte jag i alla fall! För diggare av 80-talskitsch är The Gate något att kolla in!

 

Mest schlockiga scenen: Allt med smådemonerna (se föregående paragraf) och det faktum att ett metalband har ett sublimt baklängesmeddelande på sin skiva där de beskriver hur man stänger porten. Masking for the save!

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2020 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se