Alla inlägg under april 2011

Av Ulf - 28 april 2011 22:09


Titel: Blodläge

Författare: Johan Theorin

År: 2010

Sidor: 415

Förlag: Månpocket

ISBN: 978-91-7001-855-8


Per Mörner flyttar till en gammal stuga på Öland med sina två barn från ett tidigare äktenskap. Det öländska landskapet lockar fram minnen, inte bara hos Per utan även hos hans granne, Vendela, som efter många års frånvaro återvänder till ön med sin man Max. Pers tillvaro skulle vara direkt idyllisk om inte hans dotter lidit av en mystisk sjukdom och om han inte blivit kontaktad av sin förvirrade far som han knappt talat med på flera år. Det visar sig att Pers far, Jerry, har ett ännu mörkare förflutet än han befarat...


Jag har tidigare på bloggen recenserat Theorins Nattfåk och beklagat mig över ett splittrat intryck och mer än lite sneglande på John Ajvide Lindqvist (skriv snabbare, John! Jag vill ha mer!). Det gläder mig att Theorin verkar ha hittat en egen röst nu. Det här drar mer mot kriminalromanshållet än tidigare nämnda bok och de övernaturliga elementen är nedtonade och öppna för mycket mer tolkning än tidigare. Det fungerar mycket bättre helt enkelt. Theorin har dessutom putsat sin prosa och språket flyter väldigt bra. Framförallt är det här en spännande historia som höll mig intresserad rakt igenom.


Vad jag vänder mig lite emot är den gammeldags moral kring viss typ av sexualitet som skymtar här och där. Jag är av den kanske lite märkliga uppfattningen att man inte kan generalisera om en yrkeskår och säga att person x troligen är så och så för att han eller hon jobbar med y. Det uppstår en viss offermentalitet hos vissa av karaktärerna som helt enkelt inte känns särskilt genomarbetad utan förklaras utifrån väldigt trubbiga definitioner.


Till syvende och sist hade jag en trevlig lässtund med Blodläge även om det inte är en helt fantastisk bok som jag kommer bära med mig genom hela livet. Men, som underhållning är det gott nog.


Betyg: 3 älvstenar av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 26 april 2011 23:14

Regi: Sylvain Chomet

Manus: Sylvain Chomet (baserat på Jacques Tatis manus med samma namn)

Medverkande: Jean-Claude Donda, Elidh Rankin, Duncan McNeil mfl.

Produktionsbolag: Ink. Digital/Django Films/Ciné B mfl.

År: 2010

Längd: 80 min

Land: Frankrike/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 7 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0775489/


En scenmagikers karriär börjar bli lidande när nya former av underhållning, exempelvis rockmusik, slår igenom. Modfälld reser han till Skottland för att uppträda i en liten fiskeby. Där träffar han den unga servitrisen Alice som bestämmer sig för att följa med magikern till Edinburgh för att finna ett nytt liv.


Jaques Tati är en legend inom filmens värld och det med rätta. Med små medel, ännu färre repliker och skarpsynta observationer av mänskligt beteende skapade han en handfull tidlösa komedier. L'illusionniste baseras på ett tidigare oproducerat manus av Tati och är en av de vackraste filmer jag någonsin sett. Av naturliga skäl (Tati dog 1982) valde man att animera filmen. I en värld där överanvändning av CGI regerar den animerade filmen är det en uppenbarelse att se en traditionellt animerad film med CGI-animationer där de lämpar sig och inte mer. Illusionisten själv, baserad på Jaques Tati, är en tragisk karaktär med ett alltför stort hjärta. Han låter människor utnyttja hans godhet för sin kärlek till konsten som har varit hans levebröd. Samtidigt är hans förhållande till den unga Alice ett vackert fader-dotterförhållande med en viss svärta då Alice inte verkar inse att mannens magi inte är på riktigt och att han inte gjord av pengar. Vänliga gester blir till krav från Alice och i vissa scener tyckte jag riktigt illa om henne.


L'Illusionniste ska ses på duk. Jag såg filmen inför Oscarsgalan i år på min alldeles för lilla datorskärm, men när jag idag fick chansen att se den på duk (ensam i biosalongen med min polare dessutom) fick filmen ytterligare en dimension. Landskapen, de fantastiska landskapen, blev skarpare och mer episka och musiken än mer rörande.


L'illusionniste fick dessvärre, trots Oscarsnomineringen, inte den uppmärksamhet den förtjänade i Sverige. Sylvain Chomet är, trots att detta var hans fjärde nominering på fem filmer, ofta bortglömd i det kalla Nord. Gör dig själv och Chomet en tjänst och skaffa den här filmen. Gör dig själv en ännu större tjänst och se den på duk om tillfälle ges.


Betyg: 5 bitska kaniner av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 23 april 2011 20:56


   


Originaltitel: Bright-sided: How the relentless promotion of positive thinking has underminded America

Författare: Barbara Ehrenreich

År: 2009 (svensk utgåva 2011)

Sidor: 232

Förlag: ? (svenskt förlag Leopard Förlag)

ISBN: 978-91-7343-334-1


När Barbara Ehrenreich får sin bröstcancerdiagnos råder läkaren henne att hon ska se sin cancer som en gåva - ett sätt att utveckla sig själv på. Ehrenreich tar mycket illa vid sig och gör en djupdykning i varför det i västvärlden i allmänhet och USA i synnerhet är "förbjudet" att vara nedstämd och ledsen även om man har en fullgod anledning. Är ens påbudet med att ständigt tänka positivt ens en god idé under de bästa förutsättningar?


De som känner mig vet att jag inte alltid är världens gladaste. De senaste månaderna har jag fått vända hela mitt liv 180 grader då flickvän, hem och jobb försvann på en vecka. Det är klart att en sådan omställning blir chockartad och att man sörjer. När det var som mörkast fanns det dock en person som höll mig under armarna och visade mig att det är okej det här med sorgeprocess. Gå igenom den och du kommer vara starkare på andra sidan. Det är klart att jag visste om det här själv rent intellektuellt, men det är lätt att känna sig som en sämre människa än genomsnittet när man inte riktigt orkar ta tag i saker och ting. Det är därför Ehrenreichs bok är därför en otrolig befrielse för mig att läsa.


Boken visar på ett tydligt sätt hur överdrivet positivt tänkande kan leda till mycket skrämmande konsekvenser. Bland annat får finanskrisen en ganska tydlig orsaksförklaring i den överdrivna optimism som fanns hos finansfolk världen över. Ehrenreich visar hur analytiker som motsatte sig talet om guld och gröna skogar fick rådet att inte "vara så negativa". Ett annat exempel, som verkligen bara får mig att vilja skrika av vanmakt, är The Secret av Rhonda Byrne, eller som den beskrivs i ett avsnitt av The Simpsons: "The Secret power of wanting stuff". I korthet går boken ut på att om man skickar ut positiv energi och visualiserar att man kommer klara en sak kommer man också göra det. Det kanske låter oskyldigt, men Ehrenreich tar upp fall med personer som ruinerat sig med detta tankesätt eftersom det inte tar hänsyn till de bakomliggande faktorerna till problemen man försöker lösa. För att hårddra - om ett träd faller på dig kanske du ska kasta dig åt sidan istället för att vara positiv om att det inte kommer träffa dig.


Det bästa med Ehrenreichs bok är att hon inte ställer upp en antites med negativt tänkande (hur skulle det se ut?) utan gör helt enkelt en syntes av positivt och negativt tänkande - den där lilla saken som kallas för realism. Realistiska förväntningar på dig själv och andra gör också att du inte kommer falla lika hårt när saker går fel. För saker kommer gå fel - tricket är om vi kan lära oss från våra misstag eller upprepar dem.


Föga förvånande är Ehrenreichs text väldigt centrerad kring USA och det är väl egentligen det jag har att invända. Ibland är det svårt att finna relevansen för mig som svensk (exempelvis megakyrkorna med urvattnade former av kristendom och istället positivt tänkande som ledstjärna) och jag kom på mig själv med att vilja ha en svensk undersökning av samma problematik. För även om vi knappast är i samma positiva sötsliskighetsskål som genomsyrar mycket i USA så är vi definitivt på väg dit i en begränsad utsträckning. Speciellt tydligt blir det om du går in på arbetsförmedlingen och ser alla "coacher" eller bläddrar i valfri veckotidning och ser annonser om diverse new age-rådgivning. Det är knappast något fel med positivt tänkande, men att, ursäkta franskan, sitta på röven och hoppas att saker ska ordna sig för du är positiv är både naivt och farligt.


Betyg: 4 jag ska också bli coach - tänk att få betalt för att spy plattityder! av 5 möjliga


Av Ulf - 21 april 2011 22:48

Regi: Peter Berg

Manus: Vincent Ngo & Vince Gilligan

Medverkande: Will Smith, Charlize Theron, Jason Bateman mfl.

Produktionsbolag: Relativity Media/Blue Light/Weed Road Pictures mfl.

År: 2008

Längd: 92 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0448157/


John Hancock, alkoholiserad superhjälte med en benägenhet att ha i sönder mer saker än en stenkross, är troligen Los Angeles mest hatade man. När han räddar pr-konsulten Ray från att bli påkörd av ett tåg inleder Ray en kampanj för att få den råbarkade och försupne Hancock till folkets hjälte.


Hancock var en film som gick mig helt förbi när den kom. Jag avfärdade den snabbt som bara ännu en dum sommarblockbuster som jag inväntar på dvd och sen glömmer bort. Men Hancock försvann ur mitt sinne även efter dvd-utgåvan kom, och ärligt talat; med troligen världens mest intetsägande filmposter var det inte så konstigt. När dessutom trailersen främst visar slapstickkomedi förpassade jag filmen i skräphögen. Tre år senare, aprilkväll, inget att göra, Hancock på tv - äh, vad fan, vi kör.


Will Smith har gång på gång visat att han kan bära en storfilm på egen hand. Jag tror inte någon annan skådespelare i Hollywood kan spela killen man skulle vilja vara polare med lika bra. I Hancock får han dels göra sin vanlige hjälteroll men även vara en riktig skitstövel. Smith lyckas återigen med sin roll. De övriga skådespelarna, inklusive Charlize Theron, är ganska anonyma och gör ärligt talat inte så mycket väsen av sig.


Det som gör Hancock till en helt okej superhjätefilm är manuset. Vi har alla sett dussintalet superhjältefilmer som i princip följer samma mall - hjälte skapas, hjälte presenterar sig för samhället, hjälte får stryk av skurk/och eller gör något som får honom/henne hatad, hjälte räddar dagen och får nytt självförtroende. Hancock är intressant då filmen saknar en central skurk utan fokuserar mer på vad det egentligen innebär att vara en hjälte. Det finns en "slutstrid" men denna är mer ett sätt att illustrera karaktärsutveckling på än det klassiska "rädda-hela-världen-köret".


Missförstå mig inte, jag älskar superhjältar (jag skrev till och med min mastersuppsats om dem) men ibland kan jag bli lite trött på att de personliga problem som hjältarna måste övervinna är så... banala. Det finns vissa undantag (exempelvis Batmans trauma över sina föräldrars död eller Iron Mans alkoholism och hjärtproblem) men ofta känns det som att problemen i Marvels eller DC:s universum löses enkelt med en käftsmäll. I Hancock är hjälten inte så mycket en antihjälte som han är ett komplett arsle och det är ärligt talat uppfriskande.


Dessvärre är det även manuset som stjälper filmen något. Filmen är förhållandevis kort och den skulle behöva vara ungefär en halvtimme längre. Speciellt tydligt blir detta i filmens andra halva som skulle behövt mer karaktärsutveckling för att hålla ihop den väldigt goda starten bättre. Dessutom finns det några större logiska luckor i historien som irriterar. Regin är oftast helt okej, men det finns några scener här och där som skulle behöva mer arbete.


Hur som helst är Hancock en helt okej film med vissa scener gjorda av komiskt guld. En film som fick mig att skratta så magen krampade två gånger måste jag ändå rekommendera.


Betyg: 3+ innovativa sätt att lösa fängelsebråk på av 5 möjliga

Av Ulf - 19 april 2011 11:06


Regi: Timothy Van Patten

Manus: David Benioff & D.B Weiss (baserad på George R.R Martins roman med samma namn)

Medverkande: Sean Bean, Jason Momoa, Isaac Hempstead-Wright mfl.

Produktionsbolag: HBO

År: 2011

Längd: 65 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Troligen 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1480055/


Tiderna håller på att förändras i de sju kungarikena. I norr verkar det som legendariska varelser kommer ut ur skuggorna och en bit längre söderut nås adelsmannen Eddard Stark av budet att kungen är död. Den nye kungen, Eddards gamle vapendragare Robert Baratheon, besöker sin vän för att övertala honom att lämna sin post och bli hans närmste rådgivare. Samtidigt, över havet, planerar en gammal fiende sin återkomst och snart står det dessutom klart att kungens död kanske var planerad.


När jag var yngre var jag galen i fantasy. Jag läste i princip allt jag kom över och lyckades på så vis mätta min fascination för genren till den milda grad att jag inte läst fantasy på flera år nu. Det har främst att göra med att jag inte tror det finns någon genre där det är så otroligt långt mellan mediokert och bra med möjligt undantag för deckargenren. Med det sagt är George R.R Martins romansvit A Song Of Fire & Ice en serie böcker jag fått rekommenderad om och om igen men aldrig tagit tag i. Nu måste jag läsa dem.


HBO:s Game Of Thrones fick mig att tappa hakan. Jag har sällan sett något lika välproducerat för TV och manuset visar upp fantasygenrens absolut bästa sidor - en ny värld att leka och utforska känslor som ambition, hämnd, kärlek och passion i. I försnacket har serien kallats för "The Sopranos möter Lord Of The Rings" och jag måste säga att liknelsen är slående. Skådespelarna är överlag väldigt, väldigt bra - inte minst Sean Bean (intressant nog tidigare känd från just Lord Of The Rings) som Eddard Stark och Isaac Hempstead-Wright i rollen som hans yngste son. Inte heller gällande regin kan jag komma med några större invändningar. Det enda som tycks lite malplacerat ibland är HBO:s trademark - våld och sex. HBO har verkligen gjort den amerikanska tv-marknaden en stor tjänst genom att producera saker som andra studios inte skulle tagit i med tång, men ibland verkar det som deras arv som "provokatören" inom amerikansk tv blir ett ok som de måste dra efter sig. Kort sagt, bara för att du kan visa halshuggningar och orgier behöver du inte göra det så fort tillfälle ges.


Ovanstående är dock en mycket liten invändning och överskuggar inte vad som kan bli årets tv-serie. Fantastiskt välproducerad, bra skådespelare och bra manus. Gör dig själv en tjänst och hitta den streaming någonstans - det här är för bra för att vänta på att det ska komma till Sverige.


Betyg: 5 halshuggningar och bröst av 5 möjliga

Av Ulf - 18 april 2011 19:51

Titel: Googlekoden

Författare: Andreas Ekström

År: 2010

Sidor: 256

Förlag: Månpocket

ISBN: 978-91-7232-215-8


Google, världens största informationstjänst, sätts under lupp av Andreas Ekström, journalist på Sydsvenskan. Ekström ställer sig frågan varför Google prompt vill organisera all världens information och samtidigt behålla ett moraliskt sätt att arbeta på. Det är en fascinerande inblick i en typ av storföretag som jag ärligt talat inte trodde fanns.


Som gammal anhängare av ung, arg och röd-träsket, finns det vissa föreställningar om världen som är väldigt svåra att rucka på för min del. En av dessa är att  storföretag inte kunde bli så dominanta som de blivit om de inte varit hänsynslösa. Det är en ganska nedslående tanke som jag tyvärr får bekräftad då och då, exempelvis i den tidigare recenserade Affärer i blod och olja. Det var en av anledningarna till varför jag efter jag läst ut Googlekoden försökte hitta mer kritik mot företaget än den som Ekström själv tar upp. Det var svårare än vad jag trodde (och nej, jag använde inte Google till nämnda eftersökningar). Det är klart att det finns problem med Google, bland annat deras förhållingssätt till Kina diskuteras i boken, men att ett företag som omsätter x antal miljarder varje år fortfarande arbetar efter sin grunddevis "Don't be evil" är väldigt charmigt. På det hela taget skulle jag säga av det jag fått ut av Ekströms bok och egna efterforskningar så ligger Google definitivt på plussidan när det kommer till otvetydigt "goda" eller "onda" handlingar.


Det är just informationsbiten som är Ekströms starka sida. Jag underhölls och informerades i ett snabbt tempo med initierade intervjuer från både Google-anhängare och motståndare. Det är ganska tydligt att Ekström beundrar Google och jag måste nog instämma i hyllningskören. Därmed inte sagt att boken är onyanserad då kritikerna också får komma till tals. Jag hade kanske önskat lite mer fokus på just Google i Kina, men överlag känns detta som en ganska så komplett orientering i vad som får företaget att ticka. För den som vill ha en snabbkurs i ett av vår tids viktigaste företag kan den här boken rekommenderas varmt.


Betyg: 4 lika geniala som enkla slogans av 5 möjliga


Av Ulf - 17 april 2011 12:58

Det kommer nog inte som någon överraskning att jag älskar skräckfilm. Jag har en speciell plats i mitt hjärta för 80-talets franchiser som blev vissa filmstudios bröd och vatten. De producerades fort, drog in pengar och blev i vissa fall en del fall upptagna i den kollektiva populärkulturen. Fast vilken är egentligen den främsta skräckfranchisen under de senaste 30 åren?


För att ta reda på detta givetvis livsviktiga faktum spenderade jag en eftermiddag med att definiera vad som utmärkte en skräckfilmsfranchise och kom fram till att det vore ett projekt jag inte kunde se slutet på. Jag behövde en avgränsning. Valet föll på något så pass tråkigt som pengar - vilka tio franchiser har dragit in mest pengar till sina respektive studios sedan 1980?


I vissa fall fick jag rucka på reglerna då originalfilmen kom på 1970-talet men merparten av franchisen kom senare. Jag har heller inte gjort ett överslag på hur mycket olika produkter som omgärdat filmerna har inbringat utan helt enkelt baserat listan på biljettförsäljning. Listan som följer nedan är således de tio mest inkomstbringande skräckfranchiserna de senaste 30 åren räknat på biljettintäkter och med hänsyn tagen till inflationsjustering:


1. Friday the 13th

2. Saw

3. The Exorcist

4. Halloween

5. A Nightmare On Elm Street

6. Scream

7. Paranormal Activity

8. Amityville Horror

9. Texas Chainsaw Massacre

10. The Omen


Listan är till viss del problematisk då Paranormal Activity-filmerna inte kan räknas som en franchise än men det är definitivt på väg dit. Dessutom kommer plats 5 och 6 byta plats med varandra efter att Scream 4 (2011) har gått några veckor på bio. Hur som helst, om jag skulle ändra listan efterhand skulle den troligen aldrig bli klar. Så, utan vidare dröjsmål, här kommer den första recensionen i en lång rad i ett projekt jag valt att kalla Franchise Hell. Håll till godo!



 


Regi: Sean S. Cunningham

Manus: Victor Miller

Medverkande: Betsy Palmer, Adrienne King, Kevin Bacon mfl.

Produktionsbolag: Georgetown Productions Inc./Sean S. Cunningham Films

År: 1980

Längd: 95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0080761/


Sommarlägret vid sjön Crystal Lake ska öppna igen efter att ha varit stängt under många år. De lokala byborna kommer ihåg alla dödsfall och olyckor som hänt på området som de dubbat till "Camp Blood". Ett gäng lägerledare anländer till stugorna några veckor i förväg för att fräscha upp stället. Vad de inte vet är att någon absolut inte vill att lägret ska öppna igen...


Sean S. Cunninghams Friday the 13th må inte ha varit den första moderna slasherfilmen, men det var definitivt filmen som satte konventionerna på kartan. Framförallt är det en studie i estetik från det tidiga 80-talet. Kläder, frisyrer och filmteknik är alla perfekta exempel. Men när jag såg om den första filmen i serien igår visade det sig att tiden verkligen sprungit ifrån den i vissa avseenden. Mest tydligt blir det i uppbyggnaden som inte hämtar så lite inspiration från Halloween (1978). Där nämnda film skötte sin uppbyggnad i stadsmiljö gör Friday the 13th det samma i skogsmiljö. Man hade kunnat argumentera för att känslan av  isolation skulle bli starkare (det kommer senare filmer i serien visa) men allt det gör är att tittaren får se på tok för många point of view-sekvenser från någon som går runt i en skog och spionerar på folk. Det blir helt enkelt tråkigt.


Skådespelarna, med undantag för Betsy Palmer, är riktigt usla och inte ens en ung Kevin Bacon kan komma undan med anseendet i behåll. Det är egentligen mer regel än undantag i slashers men när det är så pass illa så att man faktiskt reagerar då är det riktigt illa. Vad som däremot fungerar bra än idag är Harry Manfredinis musik. Den har hämtat väldigt mycket inspiration från Bernard Herrmanns musik från Psycho (1960) men gör samtidigt något eget. Faktum är att soundtracket är så pass bra att det ibland inte känns som det hör hemma i filmen, vilket i viss mån gör det problematiskt.


Friday the 13th är på det hela taget en ganska charmig film som bör ses om inte annat för att den var filmen som satte slasherkonventionerna på kartan. Det finns dock mycket bättre slashers, inte minst senare installationer i serien i fråga.


Betyg: 2+ giftekseksem av 5 möjliga

Av Ulf - 16 april 2011 00:25

 


Regi: Yann Demange

Manus: Charlie Brooker

Medverkande: Jaime Winstone, Andy Nyman, Riz Ahmed mfl.

Produktionsbolag: Zeppotron

År: 2008

Längd: 141 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej granskad (IMDB). Troligen 15 år.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1285482/


Under en säsong av brittiska Big Brother bryter zombieapokalypsen ut. Big Brother-huset blir genast ett av de säkraste ställena att befinna sig på i England, men hur ska de ta sig därifrån - om de ens kan ta sig därifrån?


Big Brother är en lysande idé till ett tv-program som utförs fruktansvärt dåligt. När Robinson hade premiär snackades det om "mobbnings-tv". Struntprat, det här rör sig om på tok för mediakåta människor som får bli fulla och pinka på mattor i  tv några månader för att sedan blir c-kändisar. Vad jag menar är att konceptet i sig har potential. Gör ett Stanford Prison Experiment av det. Där har vi något som skulle vara värt att se. Vilken kanal vågar? Nåja, Dead Set livar upp det infantila vardagslivet framför kamerorna med zombies. Det gillas.


I fem avsnitt får vi följa de kvarvarande deltagarna i huset samtidigt som pojkvännen till en av produktionens scriptor försöker ta sig genom den av odöda översvämmade landsbygden. Det är en fascinerande parallellhandling med två helt olika tekniker av suspens och för den delen filmteknik. Å ena sidan har vi den klassiska zombiehistorien - personer instängda i ett hus (exempelvis Night Of The Living Dead (1968)) - och å andra sidan har vi den på senare år så populära "ta sig från punkt a till punkt b-zombierullen" (exempelvis 28 Days Later (2002)). Med andra ord, båda de dominerande narrativen i genren får samsas i samma produktion. Personligen tycker jag att spänningen mellan personerna i huset är den klart bättre delen, inte minst tack vare Andy Nyman som den extremt påfrestande producenten. De övriga skådespelarna är också bra, speciellt huvudrollsinnehaverskan Jaime Winston, och produktionen är minst sagt proffsig.


Dead Set har dock sina skavanker här och där. Pilotavsnittet är perfekt avvägt på sin standard-dramalängd på cirka 43 minuter men resterande delar är bara 23 minuter långa. Det gör att vissa saker känns väldigt framhastade och såväl karaktärsutveckling som manus blir lidande ibland.


Ovanstående är dock mindre invändningar. De bästa zombiefilmerna och serierna kommer de senaste 15 åren från Storbritannien (undantaget är The Walking Dead (2010)) och det här är bara ännu ett bevis på detta faktum. Med torr brittisk humor, zombiejakt satt till sköna popdängor och ett roligt koncept kan jag inte annat än rekommendera Dead Set. För en fullpoängare hade den dock behövt vara längre.


Betyg: 4 producenter med tysk porrfilmsmustasch av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4
5
6
7
8 9 10
11
12
13
14
15
16 17
18 19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se