Alla inlägg under november 2010
Det är en mörk dag för filmälskare. Leslie Nielsen, mest känd för sina komiska roller i bland annat The Naked Gun-filmerna (1988 - 1994), och Irvin Kershner, främst känd för att ha regisserat den i mitt, och många andras, tycke främsta filmen i Star Wars-sagan, The Empire Strikes Back (1980) har gått ur tiden. Skitfinkultur tar en tyst minut, tackar Nielsen för skratten och Kershner för fanboytjuten, och konstaterar att två veteraner inte kommer roa oss med nya filmer.
Leslie Nielsen (1926 - 2010) Irvin Kershner (1923 - 2010)
Hittade följande lista på bloggen Bibliopepe som i sin tur hade hittat den via en vän på Facebook. Hur som helst, om man vill få en snabbkurs i litteraturhistoria är den här listan en lika bra början som något annat. Böcker i fetstil har jag läst, böcker i kursiv har jag påbörjat. BBC tror att gemene man/kvinna bara läst sex av nedanstående böcker. Hur många har du läst?
1. Pride and Prejudice - Jane Austen
2. The Lord of the Rings - J.R.R Tolkien
3. Jane Eyre - Charlotte Brontë
4. The Harry Potter Series - J.K Rowling
5. To Kill a Mockingbird - Harper Lee
6. The Bible
7. Wuthering Heights - Emily Brontë
8. Nineteen Eighty-Four - George Orwell
9. His Dark Materials - Philip Pullman
10. Great Expectations - Charles Dickens
11. Little Women - Louisa M Alcott
12. Tess of the D'Ubervilles - Thomas Hardy
13. Catch 22 - Joseph Heller
14. The Complete Works of William Shakespeare
15. Rebecca - Daphne Du Maurier
16. The Hobbit - J.R.R Tolkien
17. Birdsong - Sebastian Faulk
18. Catcher in the Rye - J.D Salinger
19. The Time Traveler's Wife - Audrey Niffenegger
20. Middlemarch - George Eliot
21. Gone With The Wind - Margaret Mitchell
22. The Great Gatsby - F Scott Fitzgerlad
23. War and Peace - Leo Tolstoy
24. The Hitchhiker's Guide to the Galaxy - Douglas Adams
25. Fahrenheit 451 - Ray Bradbury
26. Crime and Punishment - Fyodor Dostoyevsky
27. Grapes of Wrath - John Steinbeck
28. Alice in Wonderland - Lewis Carroll
29. The Wind in the Willows - Kenneth Grahame
30. Anna Karenina - Leo Tolstoy
31. David Copperfield - Charles Dickens
32. Chronicles of Narnia - C.S Lewis
33. Emma - Jane Austen
34. Persuasion - Jane Austen
35. The Lion, The Witch and the Wardrobe - C.S Lewis
36. The Kite Runner - Khaled Hosseini
37. Captain Corelli's Mandolin - Louis De Bernieres
38. Memoirs of a Geisha - Arthur Golden
39. Winnie the Pooh - A.A Milne
40. Animal Farm - George Orwell
41. The Da Vinci Code - Dan Brown
42. One Hundred Years of Solitude - Gabriel Garcia Marquez
43. A Prayer for Owen Meaney - John Irving
44. The Woman in White - Wilkie Collins
45. Anne of Green Gables - L.M Montgomery
46. Far From The Madding Crowd - Thomas Hardy
47. The Handmaid's Tale - Margaret Atwood
48. Lord of the Flies - William Golding
49. Atonement - Ian McEwan
50. Life of Pi - Yann Martel
51. Dune - Frank Herbert
52. Cold Comfort Farm - Stella Gibbons
53. Sense and Sensibility - Jane Austen
54. A Suitable Boy - Vikram Seth
55. The Shadow of the Wind - Carlos Ruiz Zafon
56. A Tale Of Two Cities - Charles Dickens
57. Brave New World - Aldous Huxley
58. The Curious Incident of the Dog in the Night-time - Mark Haddon
59. Love In The Time of Cholera - Gabriel Garcia Marquez
60. Of Mice and Men - John Steinbeck
61. Lolita - Vladimir Nabokov
62. The Secret History - Donna Tartt
63. The Lovely Bones - Alice Sebold
64. Count of Monte Cristo - Alexandre Dumas
65. On The Road - Jack Kerouac
66. Jude the Obscure - Thomas Hardy
67. Bridget Jones's Diary - Helen Fielding
68. Midnight's Children - Salman Rushdie
69. Moby Dick - Herman Melville
70. Oliver Twist - Charles Dickens
71. Dracula - Bram Stoker
72. Frankenstein - Mary Shelley
73. The Secret Garden - Frances Hodgson Burnett
74. Notes From A Small Island - Bill Bryson
75. Ulysses - James Joyce
76. The Inferno - Dante Alighieri
77. Swallows and Amazons - Arthur Ransome
78. Germinal - Emile Zola
79. Vanity Fair - William Makepeace Thackeray
80. Possession - A.S Byatt
81. A Christmas Carol - Charles Dickens
82. Cloud Atlas - David Mitchell
83. The Color Purple - Alice Walker
84. The Remains of the Day - Kazuo Ishiguro
85. Madame Bovary - Gustave Flaubert
86. A Fine Balance - Rohinton Mistry
87. Charlotte's Web - E.B White
88. The Five People You Meet In Heaven - Mitch Albom
89. Adventures of Sherlock Holmes - Sir Arthur Conan Doyle
90. The Faraway Tree Collection - Enid Blyton
91. Heart of Darkness - Joseph Conrad
92. The Little Prince - Antoine De Saint-Exupery
93. The Wasp Facory - Iain Banks
94. Watership Down - Richard Adams
95. A Confederacy of Dunces - John Kennedy Toole
96. A Town Like Alice - Nevil Shute
97. The Three Musketeers - Alexandre Dumas
98. The Curious Case of Dr. Jekyll & Mr. Hyde - Robert Louis Stevenson
99. Charlie and the Chocolate Factory - Roald Dahl
100. Les Miserables - Victor Hugo
Regi: Paul Gross
Manus: Paul Gross
Skådespelare: Paul Gross, Caroline Dhavernas, Joe Dinicol mfl.
Produktionsbolag: Rhombus Media/Whizbang Films Inc.
År: 2008
Längd: 114 min
Land: Kanada
Svensk åldersgräns: 15 år
Seregant Michael Dunne blir sårad i strid i första världskrigets Europa och skickas hem till Kanada för att läka sina skador. Dunne har dock inga planer på att återvända utan åberopar psykiska besvär så att han inte ska skickas tillbaka till fronten. Istället blir han rekryteringsofficer i hemlandet. En dag träffar Michael på den väldigt krigsentuasiastiske unge mannen David som inte har kunnat ta värvning på grund av sina astmaproblem. Saker och ting blir komplicerade när det visar sig att Davids syster är den sjuksköterska som Michael blev kär i på sjukhuset.
Det finns en uppsjö bra filmer om både andra världskriget och Vietnamkriget (och minst lika många dåliga) men första världskriget har av någon anledning ofta blivit ganska styvmoderligt behandlat i filmhistorien. Min teori är att andra världskriget har klart definierade bad guys i nazisterna och Vietnamkriget har den komplexa situationen med Kalla kriget och protesterna på hemfronten. Första världskriget är å andra sidan ganska svårt att få grepp om. Det finns inga ideologiska motpoler som i det andra världskriget och det finns inget bakomliggande hot såsom dominoteorin. Allt som finns är ond, bråd död, med stridande som egentligen inte har någon koll på varför de strider. Samtidigt finns det riktigt spektakulära och gripande historier även från första världskriget, så som Röde Baronen eller för den sakens skull vapenvilan vid jul då tidigare stridande spelade fotboll och höll bön tillsammans.
Det finns alltså en djup historieskatt att gräva ur och Passchendaele använder sig i princip inte av någonting alls. Slaget vid Passchendaele var ett av krigets blodigaste och mest utdragna slag, men vad vi istället får se här är en riktigt träig kärlekshistoria, Paul Gross illa dolda försök att framställa sig själv som supersoldaten framför alla supersoldater och en sista halvtimme i skyttegravarna. Filmen heter Passchendaele, inte Jag blev kär i min sjuksköterska och strosade runt med henne i naturen i 90 minuter innan något händer. Det finns gott om bra kärlekshistorier satta till en krigsfond - det mest uppenbara exemplet torde vara Casablanca (1942) - men det här är fruktansvärt långtråkigt och utan någon som helst kemi mellan huvudrollsinnehavarna.
Dialogen, även den skriven av Gross (börjar vi se ett tema här?) är riktigt stolpig och låter som den kommer från närmsta tantsnuskroman. Regin (av gissa vem?) är i sina bästa stunder frånvarande och i sina sämsta usel. Det enda som kan sägas till den här filmens försvar är att de trots allt hittat väldigt vackra naturmiljöer att strosa runt i. Men det räcker knappast med vacker natur och tal om krig i en film som ska skildra ett enormt fältslag. Visa oss det förbannade fältslaget! Inte bara 20 minuter av det! Sammanlagt dog mellan 460 000 och 849 000 soldater i slaget. Förtjänar inte det en film utan en Paul Gross som går och tittar lystet på sjuksköterskor mer än halva speltiden? Undvik, eller ännu bättre, gör en film om det faktiska slaget!
Betyg: 1+ lervällingsslag av 5 möjliga
Så kom den då till slut - domen mot männen bakom The Pirate Bay. Mellan fyra till tio månaders fängelse och ett samlat skadestånd på 46 miljoner kronor. Någonstans gnuggar studiohuvuden sina händer i förtjusning över en dom som inte kan beskrivas som något annat än ett beställningsjobb. En maffiahit, gå direkt i fängelse utan att passera gå.
Det är i sammanhanget viktigt att få rätt på begreppen för att förstå hur felaktig domen är. Killarna döms alltså för medhjälp till brott mot upphovsrättslagen. Det krävs ordentlig hjärngymnastik för att förstå hur den definitionen ens kan vara ett brott. Ett långsökt men målande exempel är att man skulle kunna bli dömd på samma grund genom att berätta för någon var banken ligger:
"Ursäkta min gode herre, men vet ni var Sparbanken ligger?"
"Ja, vänta så ska jag förklara hur ni tar er dit. Eller, vänta lite nu... hur vet jag att du inte tänker använda min vägbeskrivning för att råna banken?"
The Pirate Bay lämnar inte ut upphovsrättsskyddat material utan pekar ut var upphovsrättsskyddat material finns. Man kan tycka vad man vill om detta faktum, men i grund och botten är det den enskilde nedladdaren som begår ett brott, inte vägvisaren. Hovrätten menar att piraterna underlättat för folk att begå brott. Det må så vara, men individen har eget ansvar för sina handlingar och bara för att du har möjligheten att stjäla något innebär det inte att du gör det. Men det är klart, det är mycket enklare att åtala några "representanter" för hela fildelningsvärlden istället för att driva enskilda processer mot alla fildelare. Och nej, det räcker inte med att säga "vad då? Alla laddar ju ner, det är klart att de är skyldiga!". Vi har något som kallas beviskrav i Sverige, eller åtminstone trodde jag det. Hovrätten gick väl igenom alla ip-loggar de kunde hitta, eller? Skaffade bevis för att Kalle Svensson från Haparanda använde sig av The Pirate Bay för att ladda ner nya Metallica? Eller för att Anna Andersson från Bjärred drog ner senaste avsnittet av True Blood? Inte? Men ni har väl mer än indicier för att avgöra ett av de viktigaste upphovsrättsmålen i Sveriges historia? Inte det heller nej... så ni baserar era argument på att alla vet hur det ligger till? Ger några vaga siffror om antalet nedladdningar med bas i en torrent från The Pirate Bay och tar kafferast? Ja... det verkar ju som en process som har gått helt rätt tillväga.
Fildelningsvärlden har fått sina första riktiga martyrer. Baksmällan kommer dock bli jobbig när hovrätten inser att de inte gjort ett dugg för att minska fildelningen och istället skämt ut svenskt rättsväsende som verkar vara till salu nuförtiden. Hej hå, och en flaska med rom...
Titel: Pet Sematary
Svensk titel: Jurtjyrkogården
Författare: Stephen King
År: 1983 (svensk utgåva 1984)
Sidor: 492
Förlag: Doubleday (svenskt förlag Bokförlaget Legenda AB)
ISBN: 91-582-0606-X
Dr. Louis Creed flyttar med sin fru, två barn och katt till den lilla staden Ludlow i Maine för att arbeta som läkare på University of Maine. Louis blir snabbt god vän med den äldre mannen som bor över gatan, Jud, och hans fru. En dag tar Jud med Louis och hans familj på en vandring upp till den så kallade "Jurtjyrkogården" - en plats där grannskapets ungar i generationer begravt sina hädangångna husdjur. När Louis dotters katt blir påkörd tar Jud med Louis till området bakom kyrkogården - en plats helig för den indianstam som en gång bodde i vad som idag är Ludlow. En plats där det otänkbara kan inträffa...
Nu har jag bestämt mig. Jag ska läsa om alla böcker av Stephen King jag läste som yngre tonåring. Efter att ha hittat den här boken på en loppmarknad tänkte jag tillbaka till första gången jag läste den och att jag ärligt talat tyckte den var ganska dålig. Men, för det klart överkomliga priset av fem kronor tänkte jag ge den en andra chans. Jag är glad att jag gjorde det.
Pet Sematary utforskar de mörkaste djupen i mänsklig sorg. Jag kan inte beskriva den på något annat sätt än så. Där de flesta av Kings andra romaner åtminstone har någon ljusglimt mot slutet av berättelsen är Pet Sematary en av de mest deprimerande böcker jag läst - men på ett bra sätt! King visar återigen sin fantastiska förståelse för hur barn agerar och talar. Dessvärre är hans inte alltför nyanserade kvinnoporträtt tillbaka de också och Louis fru, Rachel, verkar ibland mest vara med som ett historieberättarelement.
Kings språk är som Kings språk brukar vara - antingen gillar man hans pratiga stil (vilket jag gör) eller så gör man inte det. Han saknar definitivt inte förmåga att med språket uttrycka känslor och få läsaren att känna det som är nedtecknat. Det är gott nog för mig som alltid hävdar att det är handlingen i en roman som är huvudsaken - ett vackert språk är bara en bonus. Jag vänder mig dock lite mot att Kings kapiteluppdelning inte är lika tajt som jag vant mig vid. Det blir gärna väldigt korta kapitel blandat med väldigt långa. Jag skulle uppskattat lite mer konsekvens.
Överlag är Pet Sematary en välskriven bok som mycket väl kan vara en av Kings absolut mörkaste. En sak är säker - läs den inte på en kyrkogård.
Betyg: 4 zombiekatter av 5 möjliga
Regi: Tomas Alfredson
Manus: Anders Jacobsson/Sören Olsson/Michael Hjorth/Tomas Tivemark
Skådespelare: Martin Andersson, Cajsa-Lisa Ejemyr, Johan Ulveson mfl.
Produktionsbolag: SVT Drama
År: 1995
Längd: 100 min
Land: Sverige
Svensk åldersgräns: 7 år
Högstadiet börjar gå mot sitt slut för Bert Ljung och han har trots tappra försök inte blivit av med oskulden. En dag flyttar en ny tjej, Victoria, in i grannlägenheten och Bert blir störtförälskad. Det finns dock rikligt med problem att övervinna, såsom grälande föräldrar, en sextokig kompis, en lika våldsfixerad kompis och framförallt - Carl-Philip, hockeydåren som Victoria gått och förälskat sig i.
Om ni inte har haft en ytterst sorglig barndom vet ni vem Bert är. Efter en rad böcker av radarparet Anders Jacobsson och Sören Olsson tog sig karaktären in i tv-rutan via den mycket populära serien som kort och gott hette Bert (1994). Under åtta avsnitt presenterades bland det bästa i ungdomsserieväg som producerats i Sverige. En känsla för detaljer, tonåriga tankesätt och fruktansvärt rolig och surrealistisk humor gjorde att serien mycket välförtjänt gick hem hos de flesta tonåringar. Det var därför ett naturligt steg att göra en långfilm med karaktären.
Filmen har, precis som serien, fruktansvärt roliga ögonblick men varvar dessa med utforskande av tonårskärlek på ett så pass bisarrt sätt att igenkänningsfaktorn och trovärdigheten paradoxalt nog blir slående. Martin Andersson är perfekt i rollen som Bert och Cajsa-Lisa Ejemyr är docksöt så det räcker och blir över i rollen som Victoria. Det som gör den här filmen är dock först och främst den imponerande birollsensemblen. I mer eller mindre stora roller kan man bland annat se Povel Ramel, Lasse Berghagen, Magnus Härenstam, Per Moberg, Sarah Dawn Finer, Allan Svensson, Peter Dalle, Henrik Schyffert och Lill-Babs för att nämna några. Det finns dock två skådespelare som äger varenda scen de är med i - Johan Rheborg som musiklärare med "experimentella" intressen inom musikens värld (du kommer aldrig glömma Rheborg som pepparkaka) och David Boati som Berts numera våldsfixerade vän Lill-Erik. Boati filmar tydligen fortfarande, men jag kan inte minnas att jag sett honom i något annat. Som Lill-Erik, "hela världens lille ovän", är han helt perfekt i alla fall.
Tomas Alfredson, som regisserade tv-serien, har även regisserat långfilmen. Han har ett otroligt öga för detaljer och redan här kan man se det bildspråk som han skulle komma att utveckla i senare produktioner. Manuset, om än inte lika tokroligt som serien, är även det bra. Det enda jag egentligen kan klaga över är att filmen ibland går in i transportsträckor.
Kort och gott, för alla som gillade serien, böckerna eller har varit tonåring i det avlånga landet Sverige, så håller den här filmen fortfarande.
Betyg: 4 våldsjournaler av 5 möjliga
Sedan den 8 november har Aftonbladet Kultur publicerat ett antal artiklar som granskar Bonnierkoncernens ägande och inflytande i Sveriges medielandskap. Som ni kanske vet har jag sedan tidigare kritiserat Bonniers i ganska skarpa ordalag. Således är det trevligt att se att en stor tidning nu tar tag i problematiken. Jag skrev i en tidigare artikel att jag ville bojkotta Bonniers publikationer. Det är så gott som omöjligt om man ska skriva om media i Sverige. Åsa Linderborg på Aftonbladet Kultur säger det bra när hon hävdar att ”ingen annanstans i den så kallade fria världen har en förlagskoncern sådan makt över bokbranschen i alla dess led.” Linderborg har vidare fullständigt rätt i att maktkoncentrationen hos Bonniers skapar en likriktning och förhindrar nytänkande och spännande litteratur och film att nå ut till en bred publik i Sverige.
Bonniers nästan monopolliknande ägande av framförallt förutsättningarna för biografvisning i Sverige är beklämmande att se. Genom SF Bio kontrollerar man mellan 65 (SF:s egna siffror) till 90 procent av biografmarknaden i landet. Små uppstickare, så som Folkets Bio, för en tynande tillvaro. Genom att distributionsbolagen står i beroendeställning till SF Bio blir det dessutom svårt för andra aktörer att visa en film om SF inte först ger sitt tysta godkännande – och lita på att man inte tänker släppa saker ifrån sig som man tror man kan tjäna pengar på.
Vi har idag en regering som vill privatisera i princip allt, från apoteksavregleringen till järnvägarna. Var finns denna vilja för fri marknad när det kommer till kulturskapande och distribution? Dessvärre verkar det som att det uppstått ett slags symbiosförhållande mellan Bonniers och den borgerliga alliansen. Johannes Wahlström och Dan Josefsson skriver i sin artikel om hur regeringen underlättat för Bonniers expansion genom införandet av nya lagar. I gengäld, även om det inte finns konkreta bevis men tämligen starka indicier, bjöd Bonniers på blå valpropaganda i sina publikationer. Exempelvis den traditionellt neutrala (men Bonnierägda) DN valde att börja stödja alliansen lite väl lägligt. Även köpet av TV4 är diskutabelt, med statssekreterare Ingrid Eiken som största frågetecken. Eiken har nämligen starka kopplingar till Bonniers genom sin make. Om de rödgröna vunnit valet skulle sannolikt Bonniers ägande av TV4 granskats och koncernen skulle ligga riktigt illa till. Men vad förväntar man sig av kultur- och medieägande när vi har en kulturminister som tycker ”kultur” är ett negativt laddat ord…
Jan Scherman, vd för TV4, uppger i en debattartikel idag att det är bra att Bonniers granskas, men att det finns fler stora medieaktörer som behöver granskning. Vidare uttrycker han att ”maktkoncentrationen i media har haft Bonniers som enda tydliga måltavla. Det har inte handlat om det principiellt viktiga om hur makten utövas, oavsett om ägaren är stor eller liten.” Läs den där meningen en gång till. Byt sedan ut ”Bonniers” mot valfri diktators namn. Det viktiga för Scherman är alltså inte att medierna ska vara fria utan att de ska styras av upplysta despoter. Scherman redogör också för påtryckningar från förra ägarna inte gick igenom eftersom han, som en annan mediesuperhjälte, stod på sig. Det är bra, Scherman, men menar du att Bonnierkoncernen inte utövar några som helst påtryckningar på dig och TV4? Att de är nöjda med att stå på pappret som ägare och laborera med hur mycket reklam man kan trycka in i ett program på 45 minuter? Scherman varnar för riskkapitalister och ägare och aktörer som inte anammar den viktiga principen om att demokrati ska vara medias grundsten. Nej, vi vet ju alla att Bonniers låter sitt heliga anlete skina och ger oss nyheter som inte är vinklade åt något håll…
Noterat: Min utgåva har undertiteln "spaningsgruppen som löste mordet på Helén i Hörby". Ingen bild funnen till denna utgåva.
Titel: Jakten på en mördare
Författare: Tobias Barkman
År: 2009
Sidor: 374
Förlag: Bonnier Pocket
ISBN: 978-91-7429-061-5
När Kristianstads polisdistrikt drabbas av sitt första spaningsmord på ett decennium faller lotten att lösa fallet på nyutnämnde kriminalchefen Per-Åke Åkesson. Åkesson och hans kollegor lyckas lösa både det här mordet och flera andra. Samtidigt har Malmös polisdistrikt inte kommit någonstans med att lösa det uppmärksammade mordet på tioåriga Helén Nilsson i Hörby. Efter att de två distrikten slagits samman och Åkesson av diverse anledningar hamnat ute i kylan bestämmer han sig för att börja nysta i det nu nästan 15 år gamla mordet.
Jag slås av ett replikskifte som jag och min syster en gång hade om min absoluta tv-favorit Twin Peaks (1990 - 1991). Hon tyckte det inte var så konstigt att jag tyckte om serien så mycket eftersom, som hon sa, "du bor i Twin Peaks". Jag kommer alltså från Hörby, den lilla sömniga skånska småhålan varifrån Helén Nilsson försvann 1989. Den här boken visar hur rätt min syster hade.
Hörby, runt 1989, var fullt av diverse kufar och märkliga människor. Åkesson uppger förvånat i boken att han undrar vad som egentligen pågår på orten. Vid tiden av Heléns försvinnande rörde sig över 20 personer dömda för sexualbrott och/eller våld mot barn i byn.
Barkman har skrivit en reportageroman som håller väldigt hög klass. Han undviker de vanligaste fällorna man hittar i andra kriminalreportage, så som klyschiga och fingerade dialoger. Barkman medger att vissa dialoger är fingerade för att kunna visa på hur polisarbetet fungerade, men det märks aldrig. Språket är rappt, journalistiskt och lätt att ta till sig. Däremot märkte jag att jag skulle vilja ha en lite bättre kapitelindelning. Det är väldigt långa kapitel vilket gör att man bör ha lite tid när man sätter sig ner med boken. Dessutom skulle jag vilja ha ytterligare lite mer fokus på jakten på Heléns mördare. Det är visserligen främst av personligt intresse eftersom jag kommer från just Hörby.
Det här är en väldigt bra bok, om än med vissa tveksamheter i redigeringen, för den som vill veta hur svensk polis arbetar med mordutredningar - fjärran ifrån amerikanska tv-serier.
Betyg: 4 skånska småhålor jag aldrig kommer se på samma sätt igen av 5 möjliga
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
7 | |||
8 | 9 |
10 |
11 |
12 |
13 |
14 | |||
15 | 16 |
17 |
18 |
19 |
20 |
21 | |||
22 | 23 |
24 |
25 |
26 | 27 | 28 | |||
29 | 30 |
||||||||
|