Alla inlägg under oktober 2014

Av Ulf - 30 oktober 2014 14:20


Regi: John R. Leonetti

Manus: Gary Dauberman

Medverkande: Annabelle WallisWard Horton, Tony Amendola mfl.

Produktionsbolag: Evergreen Media Group/RatPac-Dune Entertainment/The Safran Company

År: 2014

Längd: 99 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3322940/

 

I The Conjuring (2013) fick vi stifta en kortare bekantskap med en besatt docka vid namn Annabelle. I denna film, som i viss mån fungerar som prolog till tidigare nämnda rulle, är det Annebelle som står för spökerierna för hela slanten. Det äkta paret Mia och John försöker anpassa sig till sitt nya liv med John som ska påbörja en fast anställning på sjukhuset och Mia som väntar parets första barn. En natt bryter sig två personer in i deras hus varav en av dem visar ett abnormt intresse för Mias nya samlardocka...

 

I min recension av The Conjuring anmärkte jag på hur att även om filmen var väldigt välbekant (som den femtielfte versionen av bullshit-historien bakom The Amityville Horror (1979)) så var det mycket goda hantverket skäl nog att se den. Det samma kan sägas om Annabelle - den är bara lite sämre på alla plan. Jag gillar besatta dockor as much as the next guy, men Gary Daubermans manus är inte alls lika tajt berättat som bröderna Hayes dito till föregående film. Dauberman tangerar i princip alla klyschor som den här typen av film har men räddas till stor del av John R. Leonettis regi. Leonetti, främst känd som fotograf, har av förklarliga skäl ett riktigt snyggt bildspråk som kommer till tals. 

 

Skådespelarna sköter sig och även om det inte rör sig om Oscarsprestationer direkt finns det ingen som gör bort sig. På det hela taget är Annabelle en småmysig skräckfilm utan större tuggmotstånd. Det som räddar den upp till en trea i betyg är framförallt, återigen, hantverket. Manuset behöver ses över, men resterande inblandade verkar veta exakt vad de gör. Om jag nu bara kunde förstå varför den här filmen har orsakat upplopp på biograferna i både Frankrike och i Malmö skulle jag vara nöjd. För er som inte känner till det har filmen stoppats helt från biovisning i Frankrike efter att ungdomar börjat slåss med varandra i salongerna. Det hände bara till just Annabelle. Fenomenet spred sig till Sverige där det var en incident på i biograf i Malmö förra veckan. Skärp er, snorungar! sa den uråldrige 32-åringen.

 

Betyg: 3 Chucky är fortfarande den bästa mördardockan av 5 möjliga


Av Ulf - 26 oktober 2014 22:01

 

 

Regi: Jonathan Liebesman

Manus: Josh Appelbaum /André Nemec/Evan Daugherty mfl.

Medverkande: Megan FoxWill Arnett, William Fichtner mfl.

Produktionsbolag: Platinum Dunes/Gama Entertainment Partners/Mednick Productions mfl.

År: 2014

Längd: 101 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1291150/

 

Okej, jag tänker inte ens presentera den här filmens premiss. Om du inte vet vad den här filmen handlar om vet jag inte riktigt hur du läser det här från en grotta utanför Ulan Bator. Hursomhelst, är det här lika illa som jag befarade? Nej, det är faktiskt inte ens hälften så illa.

 

När Michael Bay annonserade att han skulle producera rebooten av mina barndomshjältar gick något sönder inom mig. Jag såg en totalt själlös produkt framför mig som hade mycket lite att göra med de ninjasköldpaddor jag växte upp med. Döm min förvåning när det här inte bara är acceptabelt utan faktiskt till och med ganska bra.

 

Nu ska vi inte slå på alltför stora pukor, det är betoning på "ganska" i den ovanstående meningen. Leonardo, Raphael, Donatello och Michelangelo ser ut som steroida monster mer än de tecknade versionerna av karaktärerna som blev mest kända. Det har irriterat mig ganska mycket innan jag såg filmen, men när jag igår satte mig i soffan för lite sköldpaddskraft insåg jag en sak - en sak som jag inte riktigt vill erkänna: Michael Bay har gjort sitt jobb som producent den här gången. Han har gjort research. Det här ligger nämligen mycket närmre serieoriginalet i design än de tidiga 90-talsvarianterna. Okej, så designen (som jag ärligt talat trodde skulle ta mig helt ur filmen) funkar, men hur är det med resten?

 

Manuset är... tja, det är ett ganska typiskt manus för Turtles. Vi får en bakgrundshistoria till karaktärerna, några schyssta actionscener och förvånansvärt rolig dialog. Om du är bekant med historien sedan innan bjuder inte manuset på några större överraskningar men puttrar på ganska okej. Skådespelarmässigt är det kanske ingen höjdare. Megan Fox kan som vanligt inte spela sig ur en blöt papperspåse, men handen på hjärtat är det rösterna till ninjapaddorna som faktiskt spelar roll. Förutom Johnny Knoxville (av alla människor) som Leonardo är det inga särskilt namnkunniga röstskådespelare man fått tag i utan har främst diverse birollsskådisar i ensemblen. De funkar riktigt bra, måste jag säga och det är dessa röstprestationer som gör hela filmen. Fightingen gör det inte...

 

De gamla filmerna producerades av Golden Harvest - världens största producent av hårdsparkande film från Hong Kong. Den här filmen producerades av Platinum Dunes - mest kända för att smäda diverse klassiska filmserier i sina reboots och remakes. Fightingen blir därefter. För att vara ninjas använder de väldigt lite ninjutsu, kan vi sammanfatta det med. När vi till sist får en längre slagsmålsscen är det mellan en datoranimerad Splinter och en version av Shredder jag valt att kalla för Optimus Shredder. Seriöst, en mech-suit?!

 

Trots avsaknaden av bra fighting, riktigt träigt skådespel från exempelvis Megan Fox och det faktum att det är en reboot som inte egentligen tillför något är TMNT anno 2014 ganska kul. Jag trodde inte jag skulle kunna säga det här seriöst, men jag ser faktiskt i viss mån fram emot uppföljaren. Även en blind Michael Bay hittar väl ibland ett korn.

 

Betyg: 3 men nu är det fem filmer där de inte fått designen på The Foot Clan rätt av 5 möjliga

Av Ulf - 25 oktober 2014 12:29

 

 

Regi: Clint Eastwood

Manus: Marshall Brickman & Rick Elice (baserat på deras musikal med samma namn)

Medverkande: John Lloyd YoungVincent Piazza, Erich Bergen mfl.

Produktionsbolag: Four Seasons Partnership/GK Films/Warner Bros. mfl.

År: 2014

Längd: 134 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1742044/

 

Historien om hur gruppen The Four Seasons slog igenom i början av 1960-talet med frontmannen Frankie Valli i centrum. Från blygsamma förhållanden i New Jersey erövrade gruppen de amerikanska poplistorna med ett antal hits. Det hårda turnerandet och framgångens pris var dock högt - inte minst när man blandar in maffian i spelet.

 

Jag har en svaghet för musik av den här typen som jag inte riktigt kan förklara. Det går stick i stäv med de flesta av mina andra musikaliska intressen, men det är något med stämsången som de här grupperna hade som går rakt in i hjärtat på mig. Clint Eastwood, som tidigare regisserat musikbiografier i exempelvis Bird (1988), har ett riktigt bra grepp om erans musik och lyfter tillsammans med manusförfattarna fram både denna och karaktärerna på ett förtjänstfullt sätt.

 

Manuset, baserat på Broadwaymusikalen med samma namn, funkar till allra största del även detta riktigt bra. Dialogen pendlar med en fin balans mellan allvar och humor och översättningen från scen till film har till största del gått smärtfritt. Det enda som verkligen bryter av illusionen om att detta inte var ett filmmanus från början är den absoluta slutscenen som jag gärna hade skippat. Filmen hade också med fördel kunnat kortats omkring 20 minuter för att tajta till den något.

 

Skådespelarmässigt är det också bra. I huvudrollen som Frankie Valli har castingavdelningen helt enkelt plockat in rollinnehavaren från första Broadwayuppsättningen, John Lloyd Young, och precis som mannen han porträtterar har han en helt omöjligt stark falsettröst som verkligen kommer till sin rätt i de många musiknumren. Noterbar är även Christoper Walken i rollen som maffiaboss - en roll han verkar vara född att spela.

 

Jersey Boys är inget mästerverk inom genren musikbiografi, men med fläckfritt hantverk, bra skådespelare och regi är den ändå ett måste för alla som gillar musik från den här eran. Lite kortare, lite tajtare och det skulle varit ännu bättre, men slutprodukten är ändå en väldigt trevlig bekantskap.

 

Betyg: 4 falsettröster som inte borde vara möjliga av 5 möjliga

Av Ulf - 23 oktober 2014 09:45


Författare: Micael Dahlén

År: 2011

Sidor: 186

Förlag: Månpocket

ISBN:  9789172322622

 

Micael Dahlén är till vardags ekonomiprofessor vid Handelshögskolan i Stockholm. Han är även hyllad författare och flitigt anlitad föredragshållare. I Monster får vi följa med Dahlén när han utforskar ett ämne som han inte kan släppa - varför är det så många kvinnor och män som drar sig till seriemördare och varför blev just nämnda brottslingar mördare?

 

Dahlén har skrivit en intressant bok, om än något kort. Bokens inledande kapitel, där Dahlén intervjuar Issei Sagawa, Peter Lundin, Dorothea Puentes och Wayne Lo är förvisso intressanta (framförallt öppningskapitlet om Sagawa - den japanske kannibalen), men boken lyfter inte riktigt förrän bokens femte intervjuperson - Charles Manson. Från att ha kunnat hålla sig relativt objektiv i sina intervjuer drabbas Dahlén av Mansons personlighet och tvingas ställa frågan om han själv har blivit ett "fan" av seriemördare. Genom en rad sociologiska experiment ger Dahlén sen svar på sina ursprungliga frågor och kommer till flera hårresande slutsatser.

 

Monster är en bok som förvisso gör en mörkrädd då och då, men samtidigt säger den inte så mycket nytt i ämnet om man har en rudimentär kunskap om psykologi och gärningsmannaprofilering (det riktiga området, inte vad vi ser på tv). Det är därför som boken egentligen inte lyfter förrän kapitlet om Charles Manson. Den som sett intervjuer med Manson vet att han bara i dessa har så nära en demonisk persona som man kan komma. Han drar in dig, fascinerar dig men skrämmer samtidigt livet ur dig. Jag kan bara föreställa mig om hur ett möte ansikte mot ansikte kan påverka en person. Om någon nu levande människa personifierar "kultledare" borde det vara Manson.

 

Jag hade önskat en längre analysdel då denna, tillsammans med mötet med Manson, är den mest intressanta delen av boken. Samtidigt har jag inte egentligen några bra förslag på hur Dahlén hade kunnat gå vidare med sina frågeställningar. Hans metod, som godtas av peer reviewers, är god och i och med att han fått vissa av undersökningsresultaten publicerade i akademiska publikationer borde de hålla måttet. Jag vill dock ha mer! Som underhållningsläsning, med lite rysningar längs ryggraden, fungerar Monster bra, men jag hade önskat att det fanns en utökad utgåva. Kanske något som kommer?

 

Betyg: 3+ kultledare av 5 möjliga

Av Ulf - 22 oktober 2014 09:06

 

 

Författare: Anders de la Motte

År: 2013

Sidor: 424

Förlag: Pocketförlaget

ISBN:  9789187319297

 

Sex månader efter att Henrik "HP" Pettersson tror att han till slut gjort sig fri från Spelet får han ett sista uppdrag som toppar allt han tidigare gjort. Spelledaren vill att han ska utföra ett attentat mot det prinsessbröllop som planeras i staden. Samtidigt gör hans syster Rebecca snabb karriär inom IT-företaget PayTag. Frågan är om PayTag är att lita på och om HP än en gång kommer lyckas manöverera i Spelets allt mer vindlande intriger.

 

Jag måste erkänna att jag helt enkelt glömde bort Anders de la Motte. Förlåt, Anders! De två första delarna i serien om Henrik "HP" Pettersson, [geim] (2010) och [buzz] (2012), har stått i min bokhylla och väntat på sin polare ett tag nu. När jag hittade hela serien på Erikshjälpen (bästa stället för billiga böcker!) slog det mig att jag helt glömt bort att serien hade avslutats. Nåja, hur som helst är jag glad att även [bubble] tillhör bland de bättre pusseldeckare jag läst i allmänhet och absolut de bästa från Sverige.

 

Anders de la Motte rör sig smidigt i både teknisk jargong som polisväsendet i sina beskrivningar. Med sin bakgrund som säkerhetschef inom IT-branschen och som polis är det inte så konstigt, men det gör de la Motte nästan unikt lämpad till att skriva teknikorienterade thrillers.

 

Det tog ett tag innan jag förstod hur smart de la Motte byggt upp historien i [bubble]. Titeln åsyftar att varje bubbla, må det vara it-branschen eller något annat, förr eller senare kommer spricka. Från mina recensionskollegor på nätet har jag läst besvikelse över att [bubble] har för mycket av allt. Ja, vid en första anblick är den här boken bra mycket mer splittrad än tidigare delar, men jag känner att just det är lite av poängen - bubblorna spricker och de la Motte alluderar till några av vår tids mest kända "bubblor" - framförallt när det gäller konspirationsteorier. Allt ifrån Palmemordet till Kalla kriget kommenteras, men gör det hela tiden med titeln i åtanke - bubblor, liksom konspirationsteorier, spricker om man petar för mycket på dem.

 

Språket är fortsatt bra och framförallt speciellt. Slanguttrycken står som spön i backen, men liksom tidigare fungerar det. Jag gillar karaktärerna och sörjer lite att serien nu är slut. Jag bävar lite inför den kommande filmatiseringen som verkligen kräver sin regissör för att förmedla den paranoia och det tempo som böckerna förmedlar. Det är bara att hoppas på det bästa.

 

Betyg: 4 revolvrar i bankfack av 5 möjliga

 

Av Ulf - 19 oktober 2014 11:31

 

 

Regi: Alexandre Aja

Manus: Keith Bunin (baserat på Joe Hills roman med samma namn)

Medverkande: Daniel Radcliffe, Juno Temple, Heather Graham mfl.

Produktionsbolag: Red Granite Pictures & Mandalay Pictures

År: 2013

Längd: 120 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1528071/

 

Ig Perrish lever en mardröm. Anklagad för att ha mördat sin flickvän, Merrin, har han ställts inför rätta. Samtidigt har hela det lilla samhället han bor i redan dömt honom på förhand. Igs tillvaro tar dock en märklig vändning då han efter en blöt utekväll vaknar med vad som verkar vara horn på utväxt. Vad som är än märkligare är att ingen längre kan dölja sina hemligheter för honom. Ig inser att vad den här kraften än är så kan den hjälpa honom att hitta Merrins mördare och rentvå sitt namn.

 

Författaren Joe Hill har de senaste 15 åren eller så försökt bevisa att äpplet inte faller långt ifrån trädet. Son till Stephen King som han är var det kanske inte en högoddsare att han skulle börja skriva skräckromaner, men än så länge har jag inte läst något av honom som ens kommit upp i farsgubbens sämstanivå. Horns är den enda av hans romaner jag inte läst och, tja, jag kommer nog inte göra det heller. Från vad jag hört är den här filmatiseringen en adaption som ligger väldigt nära boken och jävlar vilken soppa den är!

 

Horns börjar riktigt bra. Daniel Radcliffe bevisar en gång för alla att han lagt Harry Potter bakom sig (även om han också i den här filmen har konstiga saker i pannan) och gör en bra roll. Framförallt har han jättefin kemi tillsammans med Juno Temple (Merrin) och jag tror verkligen på dem som kärlekspar. Berättarstrukturen är även den intressant och Igs och Merrins förhållande berättas främst genom flashbacks som sömlöst vävs in i huvudhandlingen. Med ett soundtrack bestående av bland andra David Bowie, The Pixies och Tindersticks var jag såld. Den känslan varade i filmens två första akter.

 

Från att ha varit ganska tvetydig i sin kristna symbolik och Igs skräckblandade förtjusning till sin nya makt finns det en nyckelscen varefter hela filmen gräver ner sig i ett djupt hål för att aldrig se ljus igen. När Ig upptäcker att han är polare med ormar (thanksssss, amigo) och plockar upp en högaffel tyckte jag först att "okej, låt filmen ha den här kitschscenen. De kan inte mena allvar när de sätter den till If I Had A Heart av Fever Ray, även känd som ledmotivet till Vikings.". Tyvärr menade de allvar. Den tragiska kärlekshistorien, karaktärernas trovärdighet och manuset genomgår en sådan devalvering under de sista 45 minuterna att jag till sist tjöt av skratt över hur uselt det blev. Ta därför mitt betyg med en nypa salt. Det här är mig veterligen den enda film jag sett som har kunnat få mig att gå från "fan, det här är bra!" till att nästan kippa efter andan av skratt på mindre än en timme. Konfliktens upplösning är något av det mest ofrivilligt roliga jag sett. Se den här filmen för att bli mästerligt trollad. Jag småflinar fortfarande.

 

Betyg: 2 märkligt underhållna recensenter av 5 möjliga

Av Ulf - 18 oktober 2014 15:46

 

Regi: Gabe Ibáñez

Manus: Gabe Ibáñez/Igor Legarreta/Javier Sánchez Donate

Medverkande: Antonio Banderas, Birgitte Hjort Sørensen, Melanie Griffith mfl.

Produktionsbolag: Green Moon & Nu Boyana Viburno

År: 2014

Längd: 109 min

Land: Spanien/Bulgarien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1971325/

 

Under 2020-talets första halva börjar Solen spy ut enorma solstormar som inte bara knäcker större delen av Jordens teknologi utan även börjar förvandla planeten till en öken. För att stoppa ökenspridningen uppfinns robotar kapabla att arbeta i de hårt utsatta områdena. När robotarna misslyckas med sitt uppdrag degraderas de till tjänstefolk. För att de inte ska utveckla självmedvetande och löpa amok begränsas robotarna av två protokoll - de får inte skada någonting levande eller utföra modifikationer på sig själva eller andra robotar. När det andra protokollet bryts skickas försäkringsagenten Jacq Vaucan för att undersöka saken. Vad han finner kan förändra Jordens framtid för evigt.

 

Autómata kan vara en av de mer utskällda science fiction-filmerna på senare år. Kritiken har framförallt handlat om hur filmen "lånar" lite för friskt från olika källor, med Asimovs robotlagar som största "lån". Å andra sidan har jag ingenting emot just lånet från Asimov. När Asimovs robothistorier skulle filmatiseras fick vi inte den djuplodande och roliga utforskningen av vad liv och mänsklighet är som hans noveller bygger på. Vi fick I, Robot (2004) - en förvisso underhållande liten bagatell, men inte alls vad Asimov-fans hade förväntat sig. Sina problem till trots ligger Autómata då mycket närmre.

 

Det största av de nämnda problemen stavas Antonio Banderas. Efter att ha varit actionhunk i några år under sent 90-tal och tidigt 2000-tal har han främst gjort b-filmer och levt på gamla meriter. Jag förstår varför. Banderas kan inte (och har egentligen aldrig kunnat) skådespela. I Autómata har han helt tappat konceptet om vad subtilitet innebär och ibland är det pinsamt dåligt. En scen påminde mig till och med om Tommy Wiseau...

 

Banderas usla skådespel vägs tack och lov upp till viss mån av de kompetenta birollsskådespelarna och ett välskrivet manus. Jag kan mycket väl tänka mig att det är så här som ett eventuellt självmedvetande för maskiner skulle kunna starta. Trovärdigheten i manus, exklusive vissa minst sagt tveksamma vetenskapliga hopp, och designen på staden och robotarna tillhör filmens höjdpunkter. Sen är det kul att se Melanie Griffith i något annat än en tv-serie också. Den senaste film jag såg med henne i måste varit Cecil B. Demented - för 14 år sedan!

 

Autómata är knappast en perfekt science fiction-film, men inte heller den katastrof som recensioner fått mig att tro. Den är så nära en film om Asimovs idéer vi kommit än så länge och är intressant bara av den anledningen.

 

Betyg: 3+ givetvis var de tvungna att ha med sexbots... av 5 möjliga


Av Ulf - 17 oktober 2014 18:34


Twin Peaks återvänder: Mina nerver pallar inte mer!  

 

För lite mer än en vecka sedan kom beskedet att Twin Peaks kommer tillbaka till tv-rutan. Igår kom sen ytterligare en chock - en positiv chock, men ändå en chock: Inför serien kommer Mark Frost, en av seriens upphovsmän, släppa boken The Secret Lives Of Twin Peaks. I en intervju med Rolling Stone berättar Frost att boken har varit ett av hans drömprojekt och att handlingen ska brygga samman de 25 år som gått mellan den första serien och miniserien med premiär 2016. 

 

Det här är inte första gången som serien fått officiella böcker utgivna om sig. I min bokhylla står de tre tidigare officiella verken, The Secret Diary Of Laura Palmer (1990) , The Autobiography of F.B.I Special Agent Dale Cooper: My Life, My Tapes (1990) samt "Diane..." The Twin Peaks Tapes of Agent Cooper (1990). Samtliga är skrivna/inspelade av personer nära produktionen. Den förstnämnda boken, den klart bästa, skrevs av Lynchs dotter Jennifer och de två andra låg Marks bror Scott Frost bakom. Den sistnämnda är ingen bok som sådan utan en ljudbok endast utgiven på kassettband (kommer ni ihåg dem?). Någon gång blir det en recension av samtliga. Nåja, hur som helst gör tillkännagivandet av den nya boken mig väldigt glad. Det har aldrig blivit annat än åtminstone okej när de officiella produkterna kommit ut och jag hyser stora förhoppningar!

 

Boken kommer ut lagom till julhandeln 2015 och kommer publiceras av förlaget Flatiron i USA. Rättigheterna har hitintills sålts till Storbritannien (Pan Macmillan), Finland (Otava), Italien (Mondadorio), Brasilien (Comphania das Letras) samt Tyskland (Kiepenheur & Witsch). Om boken säljs till Sverige tänker jag lobba för att få översättningsjobbet. Som ni kanske vet har jag en bisyssla till mitt vanliga arbete och det är som korrekturläsare samt översättare. Jag har översatt allt från film till tal som skulle hållas vid EU-toppmöten. Den som lever får se, men om något förlag ser det här (hej, för övrigt) och är intresserade av rättigheterna - kontakta mig omgående!

 

Annars har det varit ganska tyst på nyhetsfronten om serien den här veckan. Vissa skådespelare, däribland Michael Horse (Hawk), har i princip bekräftat sin medverkan, men inget är officiellt än. När det blir officiellt läser du det här!

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6
7
8
9
10 11 12
13
14
15
16
17 18 19
20
21
22 23
24
25 26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards