Alla inlägg under oktober 2020

Av Ulf - 31 oktober 2020 13:59


När man nås av nyheten att Sean Connery gått bort behöver man lite tröst och förströelse. Så mycket tröst vet jag inte om Kill The Zombies 2 bjuder på, men Gustaf delar med sig av sina ungdomssynder när han gjorde en zombiefilm i Ängelholm som 17-åring. Totalt obegripligt om man inte sett filmen, men där har ni tur! Den ligger på YouTube. Se först, lyssna sen!

 


Av Ulf - 31 oktober 2020 13:15

 

FFF 2020 Dag 3: Parlamentzombies och varulvar

 

Jag tror inte det finns något annat filmland som har mig så tudelad som Frankrike. Varje år ser jag ungefär lika delar fantastisk som vedervärdig film från fransoserna. Det finns vad jag kallar "bra och dåligt franskt". Dag 3 av FFF 2020 bjöd på ett exempel av varje. Dagen började dock med wrestlingdramakomedi från Nya Zeeland i The Legend Of Baron To'a (2020).

 

 

Fritz återvänder hem till sitt gamla kvarter för att sälja sitt gamla barndomshem. Det är dock enklare sagt än gjort. Kvarteret har gått ner sig rejält sedan han var där sist och styrs nu av ett gäng. Fritz pappa, den numere bortgångne legendariske brottaren Baron To'a, har alltid varit en stor stolthet för grannskapet. När hans gamla mästerskapsbälte stjäls vägrar Fritz farbror gå med på att sälja huset - bältet måste hem först.

 

Jag har alltid älskat wrestling. Det är en speciell underhållningsform vars lockelse för den oinvigde kan tyckas bisarr, men jag vidhåller att det är en konstform precis som alla andra. Det är våldsam balett med improvisationsteater. Hur kan man inte älska det? Hur som helst är jag knappast ensam om att gilla wrestling. Det är fortfarande en jätteindustri i delar av världen och en kanske lite otippad grupp som alltid haft underhållningsformen i sitt hjärta är folk från Polynesien. Många stora wrestlare har kommit, eller har påbrå, från öarna i Stilla Havet. Ett exempel är familjen Maivia-Johnson med en viss "The Rock" som känd medlem.

 

The Legend Of Baron To'a visar upp sin kärlek till wrestling samtidigt som den berättar en jäkligt kul historia. Uli Latukefu (som för övrigt ska spela just The Rock i en tv-serie nästa år) är riktigt bra i rollen som Fritz - killen som kom från hooden för att sen glömma bort sitt ursprung och komma tillbaka med ett kvastskaft där bak. Han är en bra actionskådis som definitivt är trovärdig med sin extremt rippade fysik. Kiel McNaughton långfilmsdebuterar som regissör och gör även han ett mycket bra jobb.

 

Humorn är våldsam, men sällan särskilt blodig. Sen undrar jag vad tusan det är med Nya Zeeland och att låta djur råka illa ut i deras komedier? I en massa filmer jag sett från Nya Zeeland åker djur på stryk till både höger och vänster. Tack och lov med CG, men ändå. Chilla lite!

 

Jag rekommenderar The Legend Of Baron To'a till alla fans av den speciella humorn som australiensisk och nya zeeländsk film brukar stå för. Den är inte för alla, men jag tror att actionfans kommer ta den till sina hjärtan. Dessutom är det alltid kul att se en film på ett språk man aldrig hört i särskilt stor utsträckning förr då en stor del av dialogen är på tonganska. Coolt! Betyg: 4- kayfabebrott av 5 möjliga

 

 

Den första av kvällens två franska filmer, Particles (2019), handlar om hur gymnasieeleven P.A börjar uppleva märkligheter efter ett studiebesök vid partikelacceleratorn i Cern. Och sen händer... stuff, som min podd-kollega Linda skulle sagt.

 

Kvantfysik både fascinerar och skrämmer mig, vilket gjorde att jag hade sett fram emot den här filmen. Tyvärr är den ett lysande på exempel på vad jag skrev om i inledningen - dåligt fransk. Det här är en fullkomligt sövande historia som i mångt om mycket går ut på att P.A (Thomas Daloz) sitter och stirrar dumt på hur världen förändras runt om honom eller på människor som försöker engagera honom i dialog. Men sånt är inget för P.A inte. Nej, då hade ju filmen kunnat få en handling!

 

De ansatser som Particles gör för att bygga relationer mellan sina karaktärer leder aldrig någonstans. Vi får till en början följa P.A och hans kompisgäng och deras vardag. Okej, tänkte jag, här etablerar vi karaktärer och interpersonella relationer. Nope. Det mest dramatiska som händer dem emellan (och jag önskar jag hittade på det här) är att P.A och hans bäste vän Mérou hamnar i gräl över att den förre inte vill följa med in till stan och käka tacos. I shit you not... i motsats till vad tacon antagligen hade gjort.

 

Particles är ett muserande över ingenting. Det är åtminstone en tekniskt kompetent film nog för att rädda den ifrån nollan, men det här är bara totalt slöseri med tid. Betyg: 1 partikulärt tråkig film (ba-dum-dum-dish!) av 5 möjliga.

 

 

 

De franska färgerna fick istället försvaras av kvällens tredje film, Teddy (2020). Teddy Pruvost (Anthony Bajon) är en ung man som valt att skippa gymnasiet för att jobba med vad för slags arbete han nu kan få. Annars tar han hand om sin neuropsykiatriskt sjuka mor och försöker hålla sin morbror på rätt sida lagen. Hans ljus i tillvaron är flickvännen Rebecca, men då hon snart tar studenten är deras framtid osäker. Området där Teddy bor verkar dessutom ha en varg lös som går efter fårflockarna. En kväll blir Teddy biten av... något, och hans redan bubblande frustration hittar nya utlopp...

 

Varulvsberättelser är lite som vampyrhistoriernas lillebror. Båda handlar om beroende och behov (blod eller behov av att släppa ur djurisk ilska) hos legendariska varelser, men där vampyren i sin moderna form är "elegant och belevad" är varulven fortfarande en best. Det gör i förlängningen att det inte görs lika många filmer om varulvar som vampyrer för hur varierar man berättelserna egentligen? Teddy har svaret på detta med sin lika delar body horror som kärlekshistoria.

 

Anthony Bajon står för den bästa rollprestationen i festivalfilmerna hitintills som Teddy. All frustration som karaktären känner speglas genom kroppsspråk och blickar för att sen explodera i utbrott av både verbala och fysiska slag. Den klasskamp som genomsyrar Teddy funkar också väldigt bra. Teddy har helt klart inlett ett förhållande långt över sin egen sociala status och med detta kommer det problem. Bajons kemi tillsammans med Christine Gautier (Rebecca) är också väldigt fin och trovärdig.

 

Den enda anledningen till varför Teddy inte får full pott är på grund av något så tråkigt som specialeffekterna. Filmens sista akt hade verkligen mått bra av att ha en lite större budget för vissa scener för att just skildra den nästan påträngande ilskan i berättelsen. Om du gillar coming-of-age-filmer med skräckförtecken är dock Teddy ett säkert kort. Det är inte för intet som den fick ett speciellt omnämnande av juryn i Cannes. Det händer inte varje dag för en skräckrulle. Betyg: 4+ mångalna tonåringar av 5 möjliga.

 

 

Det skulle dock bli ännu bättre än Teddy. Kvällen avslutades med den film jag kanske skrattat mest åt i år. Den taiwanesiska zombiekomedin Get The Hell Out är lika delar politisk satir som total komisk galenskap. Filmen låter oss följa parlamentsäkerhetsvakten Wang You-wei som blir en osannolik hjälte när han skyddar ett gäng journalister från att få spö av Hsiung Ying-ying, en svinförbannad parlamentsledamot som försöker stoppa öppnandet av en kemfabrik. Ying-ying tvingas avgå från sin post, men ser You-wei som en arvtagare som hon kan manipulera. Det visar sig snart att Ying-ying hade rätt - kemfabriken är farlig då den sprider en ny variant av rabies...

 

Ja, jisses, var börjar man? Taiwans politiska situation med Kina är så komplicerad att jag inte tänker ge mig in på att försöka förklara den, men Get The Hell Out är en sanslös drift med allt vad politiskt maktspel heter. Den trampar gasen i botten och släpper inte upp den förrän eftertexterna rullar. Precis som i The Legend Of Baron To'a finns här gott och wrestlingreferenser fast här uppblandat med allt ifrån referenser till klassiska zombiefilmer till japanska rollspel. Det är riktigt, riktigt over-the-top och jag älskar det! Bruce Hung och Megan Lai har sjukt bra komisk timing i sina respektive huvudroller och manuset är förvånansvärt smart. Tempot är som sagt i 180 och det finns inte en död sekund bland zombieattacker och splattereffekter.

 

Get The Hell Out knockade mig fullständigt. Träffar den rätt alla gånger? Nej, men med så mycket innehåll som formligen kastas på oss hade jag inte förväntat mig det heller. Zombie- och splatterdiggare får sitt lystmäte och fans av svart komik har också väldigt mycket att hämta här. Tur att jag är både och. Betyg: 5 bitska debatter av 5 möjliga.

 

Ikväll screenar jag polska Marygoround, kollar in retrospektet med Ginger Snaps och avslutar med lite kortfilm samt den indonesiska skräckrullen The Queen Of Black Magic. För er med immunförsvar anordnar FFF Ginger Snaps-visningen med kortfilmer på Kino klockan 19:00. Spökvandring utlovas också. Jag upprepar vad jag skrivit innan, be safe and respectful.

Av Ulf - 30 oktober 2020 17:45

 

FFF 2020 Dag 2: Tämligen trötta torsdagstyskar

 

Torsdagen bjöd bara på en film från soffans rövgrop i den tyska Sleep (2020). Den handlar om studenten Marlene som bor tillsammans med sin mor Mona. Mona plågas av fruktansvärda mardrömmar och ser gång på gång, tillsammans med diverse hemska bilder, ett hotell i dessa. Efter att Mona hittat nämnda hotell i vaket tillstånd åker hon dit för att gå till botten med vad som händer henne. Någonting skrämmer henne så pass att hon hamnar i ett katatoniskt tillstånd och det är upp till Marlene att ta reda på varför bilden av ett landsortshotell har skrämt hennes mor från vettet.

 

Sleep var inte alls dum. Michael Venus (även medförfattare till manuset) långfilmsdebut har många intressanta infallsvinklar och leker med drömlogik och arvssynd i en salig blandning. Framförallt är skådespelet här väldigt bra, från de båda kvinnliga huvudrollerna i Gro Swantje Kohlhof (Mona) och Sandra Hüller (Marlene) till uppsättningen av de mer eller mindre excentriska byborna. Jag fick en vag känsla av Twin Peaks i vissa scener, vilket för den som läst bloggen vet är ett mycket gott tecken. Bland birollsskådespelarna märks bland andra Martina Schöne-Radunski i en mindre roll som är bärlik en ung Isabella Rossellini både till utseende och uttryck. Snyggt!

 

Det är i manusarbetet som filmen tappar lite. Drömsekvenserna funkar väldigt bra, men vissa element hade jag önskat att Venus och medskribenten Thomas Friedrich hade presenterat tidigare. Nu blir det lite väl mycket tårta på tårta efter en mycket lovande inledning. Sleep befäster dock Tysklands roll som ett av festivalens starkaste långfilmsländer. Jag blir sällan besviken på genrefilmen från Tyskland och så inte heller här. Betyg: 3+ drömskogar av 5 möjliga.

 

Ikväll blir det streamingkavalkad i soffan. Nya zeeländsk wrestlingkomedi i The Legend Of Baron To'a, fransk/schweiziska konstigheter i Particles, hårig skräck i franska Teddy och avslutningsvis taiwanesisk splatterkomedi i Get The Hell Out. Allt finns att hitta på spamflix.com.

Av Ulf - 29 oktober 2020 17:45

 

FFF 2020 Dag 1: Interdimensionella rövar och bländande kortfilm



Festivalen som inte var, eller är ganska modifierad, började starkt med att släppa samtliga kortfilmspaket för året samtidigt på Spamflix. Det är en ohygglig massa film och jag tänker plocka lite här och där av dem under festivalens gång, men det paket jag alltid ser rakt igenom är de filmer som är nominerade till Mélièsen. De senaste åren har denna samling nominerade haft en skyhög klass och 2020 hade därför mycket att leva upp till. Som vanligt brukar jag inte ge kortfilmerna ett sifferbetyg eftersom jag brukar ha svårt att bedöma kort fiktion rättvist. Därför går jag på känsla och listar kortfilmerna i stigande ordning (så någon form av betyg blir det antar jag) nedan:

 

7. Lussevaka (Sverige/Storbritannien, 2020): En ung flicka är väldigt uttråkad på en julmiddag och börjar få ögonkontakt med en gammal dam över bordet. Det sätter igång flickans fantasi och märkliga saker börjar hända.

 

Jag var väl inte alltför förtjust i Lussevaka. Det är inget fel på konceptet och genomförandet, men det brister mer på manussidan. Filmen slutar när det väl börjar hända saker och det känns som det fanns mycket mer att utveckla här. Det är inte direkt en dålig kortfilm, men kommer inte upp i samma standard som resterande nominerade. Märkligt nog en av två filmer bland de nominerade med grotesk ljuddesign när det kommer till ätande och mat. Please... don't.

 

6. Migrations (Belgien, 2020): En alkoholiserad familj på den belgiska landsbygden hamnar av misstag rakt i den första kontakten mellan människor och utomjordingar. Men vad ska de här och göra egentligen? Skjut först och fråga sen!

 

Paketet inleddes med den här svarta belgiska komedin som hämtar mycket av sitt stoff från flyktingkrisen men sätter det i en absurd kontext. Det funkar rätt bra faktiskt! Karaktärerna är människor att hata, med alltifrån sin rasism till sitt övervåld, men de stöter till sist på en migrant de inte kan mucka så lätt med. Kul idé och bra genomförande även om jag skulle önska att de drog det ytterligare några snäpp!

 

5. Polter (Spanien, 2019): José är av förklarliga skäl livrädd för den poltergeist som hemsöker honom. Kanske kan den paranormala hjälplinjen bistå honom? Eller inte...

 

En tämligen rättfram skräckkomedi med ett fint budskap. Inget större tuggmotstånd som sådant, men helt enkelt en bra film som jag tror passar de flesta som gillar genren. Slutklämmen höjer filmen ett par steg och fungerar fint som en allegori över de lögner om oss själva vi ibland brottas med.

 

4. Hungry Joe (Storbritannien, 2020): Lauras efterlängtade barn, Joe, visar sig inte bara vara stor i maten utan bokstavligen okapabel till att sluta äta. Laura måste tampas både med läkare och socialtjänst allteftersom situationen blir ohållbar.

 

Laura Bayston gör den bästa rollprestationen i kvällens kortfilmer som sin hårt prövade namne. Kvällens andra film med grotesk ljuddesign gällande mat och ätande. Något med hela upplägget fick mig vagt illamående, men det är en välberättad historia som är lyfts av Baystons spel. Hamnar lite i ett jobbigt mellanläge med sin längd bara. Jag hade önskat antingen en långfilm eller kortare variant av historien då tempot i den är ojämnt. Trots det, klart sevärd.

 

 

 

 

3. The Rave (Estland, 2019): Maarja skjutsar sin pojkvän Juhan och deras gemensamma vän Eva till ett rave i en gammal bunker. Maarja bestämmer sig för att haka på då hon misstänker att Juhan och Eva har något för sig. Senare på kvällen blir de tre varse om att det ska finnas en speciell drog på det här ravet som ska slå alla andra droger tillsammans. Be careful what you wish for...

 

The Rave är en så in i helvete snygg film! Raveestetiken fångas perfekt och ljussättning samt ljuddesign är lysande. Konceptet är så pass snygg integrerat i filmen att jag kunde förbise manusets brister eftersom allt annat är på topp. Någon har pluggat sin Dario Argento innan de filmade The Rave. Psykadelisk, mystisk och en fest för både öga och öra.

 

2. Migrants (Frankrike, 2020): En isbjörn och hennes unge spolas i land i en märklig skog när deras glaciär håller på att smälta. Det är dock inte alla som välkomnar dem i deras nya miljö.

 

Icke att förväxla med den belgiska filmen med snarlik titel ovan. Migrants är den enda animerade filmen bland de nominerade och är verkligen riktigt snygg. Det där den briljerar är dock i manuset. Det är förvisso en ganska uppenbar allegori över både flyktingskrisen och den globala uppvärmningen, men att sätta det i den här kontexten gör att materialet känns fräscht och drabbande. Speciellt slutscenen, alluderande till ett ökänt fotografi, är hjärtskärande.

 

 

 

 

 

1. Ad Lib (Frankrike, 2020): Max och Julie återvänder hem till den senares lägenhet efter en karaokekväll. Det står snart klart att den uppsluppna stämningen, komplett med musikalnummer, döljer något mycket mörkare under ytan...

 

Wow! Ad Lib är ett lysande exempel på varför man gör kortfilm. Det är en lika delar lek- som fasansfull utforskning av form och berättande som jag verkligen inte såg komma! Jag vill inte säga mer än så eftersom den här filmens tunga tematik bör vara en överraskning, men se den om du kan hitta den. Djupt imponerande och huvudet högre än resten av startfältet.

 

 

 

 

Efter kortfilmskavalkaden var det dags för kvällens för mig enda långfilm. Tyvärr missade jag öppningsfilmen The Last Journey Of Paul W.R (2020) då mitt tidigare beskrivna immunförsvar inte låter mig bevista de fysiska visningarna i år. Istället blev långfilmspremiären på festivalen den amerikanska weirdo-deckar-skräckfilmen Butt Boy (2019).

 

Chip Gutchell lever ett liv som alla andra när han efter en prostataundersökningar upptäcker att han verkligen går igång på att föra upp saker där bak... och är extremt duktig på det. Snart börjar allsköns saker försvinna; fjärrkontroller, spelpjäser, hundar och människor! Ett antal år senare har Chip fått sitt liv under kontroll någorlunda igen. Det är tills han träffar en ny medlem i sin AA-grupp - en polis som utreder de mystiska försvinnandena som inträffade för att sen upphöra lika plötsligt som de började...

 

Alltså... jag brottades ett tag med hur jag skulle skriva synopsis till den här filmen. Butt Boy är definitivt unik i sin tematik, men ändå inte. Ja, det är en mörk komedi om allting som har med rövar att göra, men i grund och botten skildrar den beroendeproblematik. Mekanismerna är de samma om man missbrukar alkohol, droger, spel eller något annat.

 

Tyler Cornack (även medförfattare till manuset) har regisserat en säregen film som är lika delar rövhumor som deckarhistoria. Det funkar sådär. Filmens inledande scener funkar då de skildrar lite nyhetens behag, men mellanakten är på tok för långdragen och känns mest som ett utdraget studentikost skämt. Filmen hämtar sig dock igen i sista akten och bjuder på en spektakulär final.

 

Som helhet skulle jag vilja se att man tog saker och ting ännu längre med Butt Boy. Det är redan en knäpp film, så kör fullt ut. Släpp alla hämningar och sen får det landa vart det vill. Det här hade varit bättre som en kortfilm, men har tillräckligt många kul scener för att ändå vara sevärt. Om du tycker att filmen laggar i mittenakten, håll ut till slutet. Det är värt det. Betyg: 3- rövarhistorier av 5 möjliga

 

Ikväll screenar jag tyska Sleep (2020) från soffan och missar tyvärr Enemy Lines på Kino klockan 20:30. Ni andra kan ju alltid knalla dit, men be safe and respectful!

Av Ulf - 27 oktober 2020 21:03

 

FFF 2020: Festival...ish

 

Corona, you heartless bitch! Lunds International Fantastic Film Festival (eller FFF förkortat) har länge varit en av mina blogghöjdpunkter på året. I år bryts den traditionen av den pågående pandemin och det faktum att mina fellow skåningar inte kan följa enkla råd. Eller, tja, festivalen blir av, men i en väldigt nedbantad variant. Jag måste dock berömma festivalens ledning för det arbete de gjort (och gör!) för att ge oss genrefilmfantaster ett litet ljus i höst. I samarbete med streamingtjänsten Spamflix har de nämligen säkerställt ett filmpaket för streaming att se långt ifrån hemska virus. Man har dessutom anordnat ett fåtal fysiska visningar enligt alla pandemiregler.

 

Tyvärr kommer jag inte kunna bevista de sistnämnda. Min kropp är ett smärre virus i sig självt och jag klassar in i ett antal olika riskgrupper. Men the show must go on och jäklar vad det ska streamas! För fullständigt program rekommenderar jag att ni går in på www.fff.se och tar del av godbitarna och följer gruppen på Facebook för instruktioner gällande Spamflix. Ses i... streamingmörkret?

Av Ulf - 26 oktober 2020 16:43


Gustaf är tillbaka! Mattis skräckvälde är över! Det blir ju kanske inte direkt bättre när vi har en film med stora mängder slem... eller slime, eller sekret. Slemmigt material har många namn... och minst två färger. Och för dem som frågar - ja, jag har skaffat en ny mikrofon. Jag kommer låta som jag sitter i en kakburk ett eller två avsnitt till, sen blir det bättre.

 



Av Ulf - 25 oktober 2020 20:10

 


Regi: Aaron Sorkin

Manus: Aaron Sorkin

Medverkande: Eddie Redmayne, Sacha Baron Cohen, Mark Rylance mfl.

Produktionsbolag: Dreamworks Pictures/Amblin Partners/Cross Creek Pictures mfl.

År: 2020

Längd: 129 min

Land: USA/Storbritannien/Indien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1070874/

 

När flera högprofilerade protestledare ställs till svars för att ha satt igång kravallerna under Demokraternas konvent i Chicago 1968 är det mer än bara deras egen frihet som står på spel. Hela landet ser på när en av de mest bisarra rättegångarna i amerikansk historia avhandlas.

 

En av de kanske mest försenade filmerna de senaste 30 åren har äntligen släppts. Det har varit så många touch and goes med Chicago 7 att jag hade förpassat den till någon dunkel vrå i sinnet. När Steven Spielberg släppte projektet 2007 dröjde det alltså ytterligare 13 år innan Aaron Sorkin plockade upp bollen och fick den här spännande berättelsen gjord. USA:s nutidshistoria är alltid intressant och det verkar finnas en nästintill outsinlig brunn att ösa ur när det gäller dramatiska narrativ från 60-talet, inte minst när det kommer till kraveller.

 

Just de här kravallerna var jag inte så bekant med, så det är alltid kul att få en lektion i nutidshistoria via filmmediet. Aaron Sorkin har dessutom gjort sin research och även om filmen inte är hundra procent korrekt visade det sig vid min källkritiska granskning att vissa delar var ännu knäppare än det som skildras. Sorkin, Oscarsbelönad manusförfattare, kan nog räkna med ännu en nominering för ett manus som formligen flyger förbi trots sin längd på över två timmar. Han är en mästare på att hålla igång en story och hitta rätt ton.

 

Sorkin har hjälp av en fantastisk ensemble med bland andra Eddie Redmayne, Sacha Baron Cohen, Mark Rylance, Joseph Gordon-Levitt, Frank Langella och Michael Keaton. Det är troligen årets mest stjärnspäckade film. Alla är förstås riktigt duktiga på vad de gör, men om jag skulle välja ut en eller två blir det Cohen (som det tog halva filmen innan jag kände igen) som antietablissemangshjälten Abbie Hoffman och Frank Langella som den extremt osympatiske domaren Julius Hoffman.

 

Sorkin berättar en historia där det inte råder någon tvekan om vems sida han står på, men samtidigt drar han sig inte för att visa upp de kanske mindre hedersvärda aspekterna av de åtalade heller. De skildras som kompletta karaktärer, med fel och brister, men oavsett vad man tycker om dem står det klart att de håller på att bli mer eller mindre oskyldigt dömda.

 

Som sagt, Sorkin har tagit sig lite friheter här och där, men inget som är av jättestor betydelse. Vissa saker blev kanske lite fort överspelade (såsom Bobby Seales chockerande bokstavliga munkavling i rätten), men såvitt jag kan se är det här en bra representation av rättegången som sådan. Att det är ett förbaskat spännande rättegångsdrama hjälper också till. Det lär regna nomineringar och priser över Chicago 7. Det är den väl värd.

 

Betyg: 4 fight the power av 5 möjliga

Av Ulf - 20 oktober 2020 13:03

 

Regi: Ciarán Foy/Liam Gavin/Ben Howling mfl.

Manus: Mike Flanagan (head writer, baserat på Henry James kortroman The Turn Of The Screw)

Medverkande: Victoria Pedretti, Oliver Jackson-Cohen, Amelia Eve mfl.

Produktionsbolag: Amblin Television/Intrepid Pictures/Paramount Television Studios

År: 2020

Längd:  cirka 500 min (9 x cirka 55 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:https://www.imdb.com/title/tt10970552/

 

Amerikanska Dani Clayton tar anställning som au pair och lärare till barnen Wingrave, Flora och Miles. Efter att ha blivit föräldralösa året innan bor de båda barnen tillsammans med familjens tjänstefolk på det pampiga Bly Manor på den brittiska landsbygden. Snart visar det sig dock att Dani inte riktigt har haft klart för sig vad hon gett sig in i. Familjen Wingraves mörka förflutna hotar att bubbla upp till ytan och vad var det som egentligen hände med den tidigare au pairen?

 

The Haunting Of Hill House (2018) gjorde stort intryck på mig när den kom. Det var en karaktärsdriven skräckhistoria med utvecklat narrativ och en stämning som formligen kröp längs ryggraden på mig. Därför var jag sjukt taggad att se vad Flanagan hade kokat ihop till uppföljarsäsongen, The Haunting Of Bly Manor. Tyvärr blir det mest ett "meh".

 

Missförstå mig inte, det här är inte en dålig serie på något sätt, men den kommer inte upp i samma nivå som sin föregångare. Där det i Hill House var en dysfunktionell familj som föll sönder och samman med diverse övernaturligheter handlar Bly Manor först och främst om trasiga individer som försöker hitta ett sammanhang. Inget fel med det, men ensemblespelet blir inte lika intimt och bra. Likaså ligger skräckelementen lite vid sidan av handlingen den här gången och fungerar inte lika bra som komplement som förra vevan.

 

Nu är ju knappast allt dåligt med den här serien. Skådespelarinsatserna är mycket fina. Victoria Pedretti gör huvudrollen (Dani) till en karaktär man direkt fattar tycke för. Hon är väldigt framåt men bär ändå på en sårbarhet som får sin förklaring först senare i en av säsongens mest hjärtskärande scener. Av övriga skådespelare gör Oliver Jackson-Cohen en riktigt bra roll som ärkesvinet Peter och båda barnskådespelarna briljerar, men i synnerhet Amelie Bea Smith som den mycket förnumstiga lilla Flora.

 

Man har också lyckats få till en väldigt atomosfärisk och stämningsfull estetik vilket höjer serien ett snäpp. Det huvudsakliga problemet ligger mest i att det här inte är så mycket en skräckserie som det är en historia om olycklig kärlek med vissa övernaturliga inslag. Sant, här finns en och annan scen som fick mig att typ skita knäck, men det är också otroligt mycket dialog och suktande blickar. Serien hade kunnat kortas med ett eller två avsnitt för att få historien att passa bättre i tempo och storymässigt hade den inte förlorat särskilt mycket.

 

Jag hoppas dock verkligen att Flanagan hittar någon ny spökhistoria att adaptera till nästa år (eller nästa igen). Hans sätt att använda sig av sann gotisk litteratur i tv-serieformat är inspirerande och det är bara en tidsfråga innan han hittar lika rätt som han gjorde med Hill House igen.

 

Betyg: 3 Downton Abbey-spökerier av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19 20
21
22
23
24
25
26 27
28
29 30 31
<<< Oktober 2020 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se