Alla inlägg under juli 2016

Av Ulf - 26 juli 2016 15:30

 


Regi:  Matt & Ross Duffer (skapare)

Manus: Matt & Ross Duffer (skapare)

Medverkande: Winona Ryder, Finn Wolfhard, Millie Bobby Brown mfl.

Produktionsbolag: 21 Laps Entertainment

År: 2016

Längd: cirka 8 x 50 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4574334/


Mike, Dustin, Lucas och Will tillhör knappast skolans tuffaste gäng. Istället spenderar de merparten av sin tid med att spela rollspel tillsammans. Efter en spelkväll försvinner Will spårlöst. När vännerna är ute och letar efter honom stöter de på den märkliga flickan Eleven. Iklädd sjukhuskläder och med rakad skalle verkar hon vara på flykt från någon. Samtidigt försöker även Wills familj med allt de kan tänka på för att hitta honom. Spåren pekar snart mot en forskningsanläggning som skyddas av militären...


Jag tror alla barn av 80-talet har sett E.T the Extra-Terrestrial (1982) någon gång. Många har prisat olika delar av filmen med allt ifrån manus till den klassiska musiken som utgångspunkter. Det som alltid slog mig när jag såg filmen var dock scenen nästan precis i början när vi kommer in i en spelomgång av Dungeons & Dragons. Nog för att jag gillar rollspel i sig, men det var inte det som fångade mig. Istället var det den känsla och stämning som Spielberg kunde bygga upp i något så vardagligt som ett gäng ungar som sitter runt ett bord och spelar spel. När jag var liten kunde jag aldrig sätta fingret på exakt vad det var och har därför helt enkelt kommit att kalla det för "Spielberg-stämningen" - det vill säga förmågan att hitta en genuin känsla i det enkla. Varför hela den här utläggningen av Spielbergs mer än 30 år gamla rulle? För att Stranger Things ger mig den här känslan mest hela tiden.


Stranger Things utspelar sig under tidigt 80-tal av ett flertal anledningar. Avsaknaden av mobiltelefoner och internet gör att historien känns desto mer trovärdig. Det är många situationer i serien där ett mobiltelefonsamtal eller efterforskningar på nätet skulle kunna lösa problem. Jag tror inte vi är riktigt medvetna om hur stor del av berättartekniken som faktiskt förändrats med framväxten av kommunikationsnäten. Hur du än skriver din historia måste du åtminstone förhålla dig till modern teknik. Eller gör man som The Duffer Brothers - backar bandet och eliminerar tekniken överhuvudtaget.


Nu är det inte främst tekniken som står som huvudanledning till att förlägga serien till 80-tal. Den mest uppenbara anledningen är att det var under denna period som Spielberg regisserade och/eller producerade sina främsta filmer med ovan nämnda stämning. Hela serien är ett kärleksbrev till Spielberg, men det finns även andra tunga influenser. Stephen King har varit väldigt positiv till serien och prisat den i intervjuer och på sociala medier. Det är inte så konstigt. Tematiken känns väldigt kopplad till King och framförallt hans böcker från 80-talet. Det mest talande exemplet är IT (1986) - en historia om en grupp barn som inte är särskilt populära socialt ställs mot obeskrivlig ondska. Det finns även andra, tekniska aspekter, till seriens kronologiska förankring. Musiken består i princip enbart av hits från 80-talet som kanske låg lite utom de mest populära topplistorna och när The Duffer Brothers till och med använder sig av pålagt VHS-brus (i HD-kvalitet, ironiskt nog) och typsnitt som för tankarna till Stephen King är det svårt för en skräckdiggare i min generation att värja sig. Soundtracket som inte är hämtat från diverse artister är skrivet av medlemmarna i gruppen SURVIVE - en grupp som jag upptäckte i och med en annan 80-talsdoftande produktion, The Guest (2014). Tänk en synthmatta signerad Carpenter och du vet vad du har att vänta dig.


All teknisk briljans och referenser åsido vore inte Stranger Things något att skriva hem om såvida den inte hade haft de rollprestationer och manus den bjuder på. Winona Ryder gör en mycket bra roll som Wills desperata mor, Joyce. Det var länge sedan jag såg Ryder i något överhuvudtaget och ännu längre sedan jag såg henne i något bra. I vissa stunder spelar hon över något, men jag tar hellre det än underspel. 


Ryder må vara bra, men Stranger Things är barnskådespelarnas serie. Samtliga är otroligt bra, men de två som verkligen sticker ut är Gaten Matarazzo som Dustin och Millie Bobby Brown i rollen som Eleven. Brown har flertalet känslomässiga scener som hon spelar med en inlevelse långt bortom hennes ringa ålder. Matarazzo fungerar som gängets comic relief, men hans porträtt av en ung kille med ett handikapp (en bensjukdom som gör att hans tänder inte kommit ut som de ska) har samtidigt en svärta under ytan. Stort plus får även Natalia Dyer i rollen som Mikes storasyster Nancy.


Utöver den smittande stämningen bjuder manuset på en spännande historia om vänskap, övernaturligheter och coming-of-age. På sina ställen är den ganska mörk och skrämmande, så jag vet inte riktigt om jag håller med om att det skulle vara den familjeserie den i mångt om mycket lanserats som. Det här är ett lysande exempel på varför vi i Sverige utöver 11-årsgränsen skulle haft en PG-13. Men framförallt följer Stranger Things i samma tradition som Netflix andra serier - den är i princip omöjlig att sluta titta på! När Netflix dessutom sin vana trogen släpper en hel säsong åt gången är lyckan gjord. Med tajt regi, karaktärsutveckling som heter duga och en berättarglädje jag sällan sett maken till är Stranger Things en serie du inte får missa. Det är det bästa som gått på TV (nåja, nät-tv) i år och om inget fantastiskt händer fram tills nyår lär det förbli så också.


Betyg: 5 konstiga men underbara saker av 5 möjliga

Av Ulf - 23 juli 2016 17:30

 


Regi:  Bryan Singer

Manus: Simon Kinberg

Medverkande: James McAvoy, Michael Fassbender, Jennifer Lawrence mfl.

Produktionsbolag: Marvel Entertainment/TSG Entertainment/Bad Hat Harry Productions mfl.

År: 2016

Längd: 144 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3385516/



När världens första mutant, En Sabah Nur, vaknar efter sin mångtusenåriga vila i Egypten ställs Xavier och hans elever för ett större hot än någonsin. En Sabah Nur, omdöpt till det lite mer talande "Apocalypse", samlar fyra krigare runt sig och sätter ut för att förstöra det som människorna byggt upp medan han varit borta. Samtidigt försöker Xavier får en ung Jean Grey att släppa fram sina krafter - något som kanske kommer få ödesdigra konsekvenser.


Fox filmer i Marvels universum har i jämföresle med Marvels egna fört en något tynande tillvaro. Marvel Studios suktar alldeles säkert efter att få filmrättigheterna till sina mutanter tillbaka helt och hållet, men om vi ser till vad Fox har gjort med licensen bortsett från snedtrampet med X-Men: The Last Stand (2006) har de verkligen ett bra track record. Apocalypse är ytterligare en riktigt bra film i deras X-Men-serie och är ett spännande actionäventyr fullt med blinkningar till oss serieläsare för att förhöja upplevelsen.


Castingen är som vanligt på topp. Fassbender återvänder som Magneto och McAvoy som Professor X. Deras samspel, inte olikt det mellan Patrick Stewart och Ian McKellen i de äldre filmerna, är navet som hela narrativet snurrar runt. Å ena sidan har vi Professor X:s altruism och å andra sidan har vi Magnetos väldigt ambivalenta inställning till världen och mänskligheten. Det blir till bra drama. Nykomlingarna sköter sig också bra. Kodi Smit-McPhee gör en god insats som Nightcrawler, men framförallt är det Sophie Tutner som gör en mycket, mycket bra Jean Grey. Dessutom är det kul att man castat en Storm som faktiskt ser ut och uppträder som karaktären i fråga. Den som dock äger varenda scen han är med i är Evan Peters som Quicksilver. Jag vill ha en solofilm med honom! När alla Marvelkaraktärer får solofilmer är Peters definitivt värd sin!


Manuset följer förvisso en ganska vanlig mall för X-Men (människor är onda, mutanter måste bestämma sig för hur de ska ställa sig till detta), men funkar samtidigt bra. Dialogen flyter på och med Bryan Singer i registolen kan man inte gå fel när det gäller X-Men. Apocalypse är en tämligen tråkig skurk, men det är inte heller han som spelar huvudrollen här utan ovan beskrivna konflikt. Apocalypse blir egentligen mest till det yttre hot som mutanterna måste göra ett handgripligt val till. Med en slutscen efter eftertexterna som bygger upp till nästa film är Fox X-Men-filmer de enda superhjältefilmer de enda som spelar i samma liga som Marvels egna produktioner. Det är ett gott betyg om något.


Betyg: 4 fenixar på gång av 5 möjliga

Av Ulf - 20 juli 2016 13:00

 


Regi:   Jason R. Goode

Manus: Andre Harden

Medverkande: Jamie Bamber, Marie Avgeropoulos, Aleks Paunovic mfl.

Produktionsbolag: Hope of Glory Pictures/Jenkinson/Goode Productions

År: 2015

Längd: 90 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4470266/



Will och Dawn har fallit på hårda tider och saker och ting blir bara värre när Wills utlovade jobb visar sig inte gå igenom. På väg hem plockar de upp två liftare, Lee och Cheryl. När de är ytterst nära att köra på en gammal man som senare dör av frostskador tvingas de övernatta på ett motell mitt ute i ingenstans. Det visar sig dock att mannen hade en hemlighet. Koordinater till ett byte från ett gammalt bankrån. I sin desperata ekonomiska situation går Will och Dawn med på att följa med ut i vildmarken på jakt efter bytet... i den mycket kalla vildmarken.


Numb är typiskt en sådan film jag älskar att se på sommaren. När det är varmt ute (nåja, här i Skåne är det åtminstone sol) blir filmer som utspelar sig i snölandskap så mycket mer effektiva för mig. Det börjar också väldigt bra med en tajt och spännande uppbyggnad. Jamie Bamber gör en bra roll som Will och resten av ensemblen sköter sig okej. Efter ungefär halva speltiden var jag helt och hållet fast och engagerad i historien. Sen vänder det rejält.


Från att ha varit intressant och spännande börjar Andre Hardens manus tappa i fart och karaktärsutvecklingen känns klumpig och tafatt. Själva överlevnadsmomementen i den iskalla kanadensiska vildmarken får inte heller särskilt stort utrymme, även om man lägger stor tid på sminkning av frostskador och dylikt. Nedkylning kan vara ett av de mest dramaturgiskt "korrekta" sätten att dö på i och med det långsamma och brutala händelseförloppet. Tyvärr lyckas inte Numb fånga detta särskilt väl.


För den speltid som var bra, ett vackert foto (svårt att få till något fult i den fantastiska skogen) och en slutkläm på manuset som jag inte hade räknat ut får Numb ändå ett klart godkänt betyg. Det är ingen fantastisk film, men det som gör mig mest besviken är att den hade alla möjligheter till att kunna bli riktigt, riktigt bra. Nu blir det mest okej.


Betyg: 3- avdomnade fötter av 5 möjliga

Av Ulf - 17 juli 2016 13:17

 


Regi:   James DeMonaco

Manus: James DeMonaco

Medverkande: Frank Grillo, Elizabeth Mitchell, Mykelti Williamson mfl.

Produktionsbolag: Blumhouse Productions/Platinum Dunes/Universal Pictures mfl.

År: 2016

Längd: 105 min

Land: USA/Frankrike

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4094724/


Två år efter händelserna i The Purge: Anarchy (2014) är det valår i USA. På ena sidan står kandidaten som tycker att den årliga traditionen med tolv timmars laglöshet är en bra sak och på den andra står senator Charlie Roan som vill avskaffa den. Roan, själv offer för traditionen, ser ut att gå mot segern. Som ett sista försök att bibehålla makten inför de styrande en ny regel till årets Purge - högt uppsatta politiker, som tidigare varit off limits, är nu fritt villebråd...


The Purge: Anarchy var sinnesbilden av en framhastad och onödig uppföjare som egentligen inte gjorde någon glad. Eller ja, den gick ju rejält med vinst, så den gjorde investerarna glada i alla fall. Med Election Year hade man ett lysande tillfälle att göra en kommentar på den rådande situationen i USA. De poänger man plockar är dock mest yta och lite substans. Ja, en kvinnlig kandidat (läs: Clinton) på "vänsterkanten" står mot en manlig (läs: Trump) på "högerkanten" och lite BlackLivesMatter inslängt som extra krydda. Det blir dock aldrig särskilt kritiskt eller spännande av en enkel anledning - James DeMonaco kan verkligen inte skriva manus.


DeMonaco har i princip bara skrivit skräp under sin karriär, men de få filmer han skrivit som haft en mindre budget och utspelat sig på ett eller ett fåtal ställen har han ändå behärskat ganska okej. Ju större frihet man ge DeMonaco desto sämre verkar han bli på att hålla ihop story och karaktärer. Election Year är ändå ett fall framåt från Anarchy i och med att den här filmen har en handling och är inte bara en till synes utbytbar samling scener. Vad som irriterar mig är att DeMonaco hade alla ingredienser för en riktigt bra film här, men klarar inte av att bland ihop dem. Vad vi lämnas med är en dussinactionrulle som gör ansatser till något större men som hela tiden faller på näsan. Mycket synd.


Betyg: 2 det smäller fint i alla fall av 5 möjliga

Av Ulf - 14 juli 2016 13:15

 


Regi:  Roland Emmerich

Manus: Nicolas Wright/James A. Woods/ Roland Emmerich mfl.

Medverkande: Liam Hemsworth, Jeff Goldblum, Jessie T. Usher mfl.

Produktionsbolag: Stereo D/Twentieth Century Fox Film Corporation

År: 2016

Längd: 120 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1628841/


På dagen 20 år efter att utomjordingarna drevs tillbaka av en samlad planet (fast mest USA) återvänder de slemmiga varelserna för rond 2. Under de år som gått mellan attackerna har världens länder levt i relativ fred och enorma tekniska landvinningar har gjorts. Dylan Hiller, son till den tragiskt bortgångne hjälten från förra kriget, Steven Hiller, är skvadronsledare för planetens nya elitflygare. Han kommer minst sagt få leva upp till sin fars rykte när det åter är dags att strida på den fjärde juli.


När Independence Day gick upp på biograferna 1996 var jag 14 år gammal och tyckte att det bland det coolaste jag någonsin sett. Någonstans i bakhuvudet visste jag dock redan där och då att det inte var en bra film som sådan utan en magnifik popcornunderhållningsrulle med allt jag gillade. Rymdskepp! Aliens! Action! Explosioner! Lyckan var fullständig. Jag hade inga illusioner om att denna senkomna uppföljare skulle vara en bra film den heller, men tonåringen inom mig längtade efter allt det där som gjorde första filmen så underhållande. Och ja, jag fick allt det där. Rymdskeppen är större, aliensen likaså och explosionerna är massiva. Ändå saknas de viktigaste pusselbitarna. I Independence Day: Resurgence finns inget personligt anslag och det gör den till en två timmar lång kedja av explosioner utan syfte.


Det är inte så konstigt heller. ID2 har fem (!) manusförfattare där originalet hade två. Katastroffilmskungen Emmerich tillhör förvisso dessa och han står för regin även denna gång. Någonstans på vägen tappade Emmerich & co dock stora delar av vad som gjorde originalet så underhållande. Till allra största del är det avsaknaden av Will Smith som skaver. Att skriva ut karaktären är sin sak, men då måste man ersätta honom med någon med likvärdig star power och förmåga att äga en scen. Om vi ska vara snälla är Jessie T. Usher inte riktigt där än. Om vi ska vara ärliga är han ungefär lika intressant som att se färg torka.


Det som fortfarande funkar är Jeff Goldblums ständigt förvirrade forskare (det vill säga hans paradroll i många filmer utöver de två i den här serien), men utan Smith som bollplank för han en tuff kamp utan att uträtta så mycket. Den som verkar ha absolut mest roligt med sin roll är då istället Brent Spiner som den återvändande Dr. Okun. Spiner, en gammal Star Trek-favorit, spelar sin roll precis lika yvigt och over the top som i förra filmen och blir den som äger varje scen han är med i.


Dessvärre funkar som sagt inte manuset något vidare. Den första filmen var förvisso knappast originell, men den hade en berättarglädje med sitt tema som inte finns här. Första filmen var ett spektakel med hjärta om än inte hjärna. Uppföljaren har inte något av det.


Betyg: 2- men de har uppdaterat sin brandvägg åtminstone av 5 möjliga

Av Ulf - 12 juli 2016 21:22

 


Regi:  Christopher Landon

Manus: Carrie Lee Wilson/Christopher Landon/Emi Mochizuki

Medverkande: Tye Sheridan, Logan Miller, Joey Morgan mfl.

Produktionsbolag: Broken Road Productions/Brucks Entertainment/Paramount Pictures mfl.

År: 2015

Längd: 93 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1727776/


Ben och Carter har beslutat sig för att sluta i den lilla scoutgrupp som de tillhört sedan barnsben. När man går på high school finns det viktigare saker att bry sig om, anser de, som tjejer... och tjejer. De vet dock inte hur de ska berätta nyheten för Augie, den tredje i vänkretsen och en superscoutentusiast utan dess like. Men något är på väg att hända i staden. Något där kunskaper om hur man hanterar yxa och båge inte är alltför pjåkiga att ha...


Ibland är det så enkelt. Scouts Guide To The Zombie Apocalypse är en urbota dum tonårssplatterkomedi med hjärtat på rätta stället. Det är allt som behövs. Den försöker inte vara stor konst eller berätta något djupare om mänsklighetens varande utan är en rak zombieslafsfest kombinerat med high school-komedi. Humorn är extremt hit or miss och varierar mellan billiga sexistiska skämt man mest slår sig för pannan för med små guldkorn av total komisk briljans. Jag menar, den som kom på idén med zombies på studsmattor eller zombieversionen av ett Britney Spears-fan vill jag festa med.


Att kalla Scouts för en välspelad film är att ta i så man spricker. Den är kompetent spelad utan någon som visar prov på större talang för komisk närvaro. Istället är det manuset och regin som höjer den här filmen över dussintalet liknande. De beskrivna stunderna av komiskt guld fungerar väldigt bra tillsammans med Landons regi. Landons regi pekar mycket mot 80-talets zombierullar. Han förlitar sig mycket på praktiska effekter och smink. Resultatet blir en bra mycket splattigare film än gemene CG-zombierulle. Det är nästan lite Tom Savini över det ibland - inte minst scenen med katterna... Jag lämnar det öppet för tolkning.


Scouts är en popcornrulle och ska ses som en sådan. Stendum, ibland osmaklig, men framförallt underhållande!


Betyg: 3 alltid redo av 5 möjliga

Av Ulf - 10 juli 2016 20:06

 


Regi:  Alejandro Amenábar

Manus: Alejandro Amenábar

Medverkande: Ethan Hawke, Emma Watson, David Thewlis mfl.

Produktionsbolag: Mod Producciones/First Generation Films/FilmNation Entertainment mfl.

År: 2015

Längd: 106 min

Land: Spanien/Kanada

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3319920/


Ibland kan man bara kasta upp armarna i luften och inse att det inte finns något att säga om en så här ointressant film. Total kapitulation, för tråkig för att ens hata.

Av Ulf - 7 juli 2016 15:35

 


Regi:  Ariel Vromen

Manus: Douglas CookDavid Weisberg

Medverkande: Kevin Costner, Gary Oldman, Tommy Lee Jones mfl.

Produktionsbolag: BenderSpink/Campbell Grobman Films/Lionsgate mfl.

År: 2016

Längd: 113 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3014866/


Under ett viktigt uppdrag för att fastställa var en cyberterrorist gömmer sig dör CIA-agenten Bill Pope innan han hinner ge sina överordnade informationen. I ett desperat försök att rädda vad Pope vet anlitar CIA en läkare som experimenterat med minnesforskning. Han påstår att han kan transplantera minnen från Pope till en annan person. Valet för den extremt farliga operationen faller på yrkeskriminelle Jericho, men när Jericho lyckas rymma efter ingreppet blir han en man jagad av både CIA och männen som Pope försökte sätta dit.


Med en bra ensemble och science fiction-förtecken var Criminal upplagt för trevlig popcornunderhållning. Det börjar också bra med tio minuters högoktanig action med Ryan Reynolds som Bill Pope. Sen sker den ovan beskrivna minnestransplantationen och det blir väldigt löjligt, väldigt fort. Skådespelarna visar sig inte direkt från sina bästa sidor heller. Gary Oldman och Kevin Costner verkar ha en inbördes tävling om vem som kan över- respektive underspela mest och har man Reynolds i sin film borde man också hitta ett sätt att använda honom mer. Det var ett bra tag sedan jag såg Costner i något bra och är det något han inte kan spela så är det bad guy. Hans försök att switcha mellan Popes och Jerichos personligheter är skämskuddeaktig. Den enda som kommer undan med hedern i behåll är Gal Gadot (hon har ett bra år även om hon är med i skräp) som Popes fru Jill.


Det finns gott om löjliga filmer som ändå fungerar i och med att de är medvetna nog att de inte försöker vara hundra procent seriösa. Jämför gärna med kitschmästerverket Face/Off (1997) som har en liknande tematik. Det är inte en bra film på något vis men så jäkla over the top att jag inte kan undgå att le när jag ser den. Criminal förblir en kall och cynisk film utan att för en sakens skull ha skärpa. Actionsekvenserna gör att den dock får ett svajigt godkänt betyg, men det är ett ordentligt skamfilat minus efter tvåan.


Betyg: 2- tråkthrillers av 5 möjliga


Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards