Alla inlägg under december 2014

Av Ulf - 31 december 2014 12:24



Årskrönika - 2014


   


Året drar sina sista djupa suckar och tack och lov för det. 2014 har varit ett riktigt skitår för Skitfinkultur. Efter att ha haft en ökning på närmre 30 procent under 2013 lade sig 2014 års ökning på den mycket mer modesta procentsatsen 2,5. När jag analyserat vilka inlägg som varit årets mest och minst populära är det svårt att se en trend annat än i tid. Föga förvånande är inläggen kring Oscarsgalan mina mest populära inlägg, följda av min bevakning av FFF. Bland mina minst populära inlägg återfinns framförallt recensioner som skrivits under bloggens lågsäsong, som i år inföll under juli månad. Precis som under 2013 var april höjdarmånaden. I år slog april till och med det gamla besöksrekordet! Så långt följer det ett bekant mönster - våren är bloggens bästa period och sommaren dess sämsta.

 

En flytt till egen domän påbörjades i november och har dragit ut rejält på tiden då jag blivit upptagen med en massa avlönat arbete. Många små irritationsmoment har gjort att jag inte haft någon riktig kraft att lägga på bloggen efter FFF. Framförallt har det varit ett antal deals som varit på vippen att gå igenom men stupat på mållinjen av en eller annan anledning.

 

Nåväl, 2014 har inte bara varit slit och tråkiga nyheter. Tidigare nämnda FFF 2014 var ytterligare tio dagar av ren filmglädje där jag bland annat fick träffa och intervjua kannibalfilmens okrönte konung Ruggero Deodato. Hösten bjöd även på den oväntade och fantastiska nyheten att min favorit-tv-serie genom alla tider, Twin Peaks, kommer tillbaka efter drygt 25 år borta från etern. Jag har givetvis också sett en hel del bra film. FFF:s fingertoppskänsla gör att jag ofta kan luta mig tillbaka och se mina polare jaga efter filmer jag redan sett under årets sista månader. Det syns även i bloggen. Sex av årets 17 femmor kom under dessa tio dagar. Det är imponerande.

 

När jag tittar tillbaka på förra årets krönika har jag lyckats med två av mina fyra ambitioner. Jag har startat upp mitt projekt om Star Trek och börjar även bli klar att presentera mitt projekt om Stephen King. Mitt projekt om David Lynch har dock fortsatt försummats och det tidigare uttänkta superhjälteprojektet har runnit ut i sanden. Nåja, allt träffar inte måltavlan helt enkelt. Istället har jag dragit igång mitt projekt om Video Nasties; ett arbete om cirka 45 delar som jag bör kunna slutföra under 2015. Jag lovar dock inget och har då ingenting lovat.

 

Det är en trött recensent som ser fram emot att vända blad. För ett mer lyckosamt 2015! Skål!

 

/Ulf Nilsson, Skitfinkultur

ANNONS
Av Ulf - 30 december 2014 18:21

 


Regi: Keishi Ohtomo

Manus: Nobuhiro Watsuki

Medverkande: Takeru Satou, Emi Takei, Tatsuya Fujiwara mfl.

Produktionsbolag: Warner Bros./Amuse/Shueisha mfl

År: 2014

Längd: 138 min

Land: Japan

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3029558/

 

Några år efter händelserna i första filmen lever Kenshin Himura ett tillbakadraget liv i en nystartad dojo tillsammans med sina vänner. Det har gått lång tid sedan någon kände igen honom som en av Boshinkrigets grymmaste soldater och Kenshin fortsätter att i det tysta sona för sina brott. När en annan veteran från kriget vägrar ge upp den gamla vägen dras Kenshin dock motvilligt in i striden - en strid som mycket väl kan avgöra Japans framtid.

 

Första filmen i live action-adaptionen av den seglivade mangan och animen Rurouni Kenshin (1996 - 1998) var en överraskande bra film med högt tempo. Därför var jag också ganska entusiastisk över uppföljarna som ska knyta samman trilogin. Nu vet jag inte ens om jag orkar se den sista filmen i serien. Det är inte för att Kyoto Inferno är den sämsta film jag sett precis utan snarare för att den är så jäkla långdragen!

 

Filmers speltid är som vi alla vet en relativ siffra. Tre timmar kan kännas för kort medan en och en halv timme kan kännas som en evighet. Kyoto Inferno tappar i princip allt tempo som första filmen hade och det är väldigt, väldigt mycket prat och lite verkstad. När actionscenerna väl kommer är de dock fortfarande väldigt underhållande. Det är bara det att utfyllnaden mellan dessa känns som just detta - utfyllnad. Flertalet bihandlingar går ingenstans alls och den tidigare humorn är ersatt av rejäla skopor ångest.

 

Det som fortfarande funkar väldigt bra är Takeru Satou i huvudrollen som Kenshin, fotot, musiken och framförallt kampscenerna. Föga förvånande är de riktigt genomarbetade och man kan verkligen se den klassiska stridskonsten i både rörelsemönster och tekniker. Utan ett bra manus står detta sig dock ganska slätt i jämförelse med de bästa filmerna i genren. När filmen dessutom slutar mitt ut i ingenstans och inte med en särskilt intressant cliffhanger blev jag mest trött. Om jag ser del tre får det bli när jag är riktigt uttråkad.

 

Betyg: 2+ katanas utan udd av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 29 december 2014 14:00

 

 

Regi: Matthew Warchus

Manus: Stephen Beresford

Medverkande: Bill NighyImelda Staunton, Dominic West mfl.

Produktionsbolag: Calamity Films

År: 2014

Längd: 120 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns:  7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3169706/

 

Medan den största strejken i Storbritanniens historia härjar i små gruvsamhällen runt om i landet anländer Joe till London för att närvara vid sin första Prideparad. Han tas snart upp i gemenskapen i den nystartade föreningen LGSM (Lesbians & Gays Support The Miners) som startats som stöd för de strejkande gruvarbetarna. Gruppens ledare, Mark, menar att gruvarbetarna utsätts för samma påtryckningar och förtryck som samhällets homosexuella. LGSM fokuserar sin kampanj på den lilla waelsiska byn Onllwyn, men frågan kvarstår om de hårdbarkade gruvarbetarna ens kommer acceptera deras hjälp?

 

Det här är en på många sätt viktig film och inte bara på det mest uppenbara viset. Pride handlar förvisso främst om HBTQ-rättigheter, men på ett bredare plan handlar den om allas rättigheter att få arbeta under acceptabla förhållanden. Baserad på verkliga händelser visar Pride på vad som kan hända om man väljer att se människor för vad de gör och inte för vem de är. I dagens Europa, med skenande arbetslöshet, kan vi alla behöva en påminnelse om detta. Att påminnelsen sedan levereras med lika delar skratt som allvar är bara ett plus i kanten.

 

Pride är ytterst välspelad och fans av brittisk film kommer känna igen stora delar av skådespelarensemblen. En av mina favoritskådespelare, Bill Nighy, har en liten men betydande roll och Dominic West gör ännu en lysande prestation som gruppens "ålderman", Jonathan. Likaså är Matthew Warchus regi fläckfri. Det enda som drar ner betyget något är Stephen Beresfords manus. Missförstå mig inte, det är ett bra manus, men Beresford borde arbetat lite mer på tempot i sitt berättande.

 

Pride berättar en viktig del i Storbritanniens nutidshistoria. Den berättar om hur samarbete över generationsklyftorna blev en viktig seger inte bara för landets homosexuella utan även för arbetarrörelsen. Med ett pathos som hade mig på gränsen till tårar vid flertalet tillfällen och med många gapskratt rekommenderar jag Pride varmt.

 

Betyg: 4+ waelsiska bakelser av 5 möjliga

Av Ulf - 28 december 2014 10:27

 


Regi: Bennett Miller

Manus: E. Max Frye & Dan Futterman

Medverkande: Channing Tatum, Steve Carell, Mark Ruffalo mfl.

Produktionsbolag: Annapurna Pictures/Likely Story/Media Rights Capital

År: 2014

Längd: 134 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1100089/

 

Även om bröderna Mark och David Schultz båda vunnit guld under 1984 års olympiad i Los Angeles för de en något tynande ekonomisk tillvaro. En dag får Mark ett telefonsamtal från multimiljonären John du Pont som vill hjälpa honom med detta. Som brottningsentusiast vill han skapa en träningsanläggning på sitt enorma familjegods Foxcatcher. Med 1988 års olympiad som mål börjar Mark träna under John, men snart visar sig hans välgörare vara allt annat än stabil.

 

Som jag väntat på den här filmen! Kampsport av olika slag är ett av mina största intressen och historien om John du Pont och bröderna Schultz är en mörk legend inom den världen. Med en fantastisk skådespelarensemble och en bra regissör var också mina förväntningar högt ställda. De kom tyvärr lite på skam.

 

Foxcatcher är en otroligt välspelad film. Steve Carell gör sitt livs roll som den lika delar obehaglige, lika delar nästan infantile John du Pont. Jag har inte varit ett fan av Carells komedier, men här får han visa att han har mycket mer att ge än komik baserat på lägsta gemensamma nämnare. Det samma gäller Channing Tatum i huvudrollen. Med en filmografi som främst består av buddy cop-filmer eller renodlad action har han knappast varit något att skriva hem om tidigare. I Foxcatcher gör han rollen som Mark Schultz till sin egen och framförallt i samspelet med Mark Ruffalo (David Schultz) är hans uttryck helt rätt. Ruffalo har sedan tidigare visat riktigt bra spännvidd i sitt skådespelarkunnande och rollen i Foxcatcher är inget undantag. Så långt allt väl. Sen är det manuset som ställer till det.

 

E. Max Frye & Dan Futterman har skrivit ett manus som verkligen skulle behöva några redigeringsomgångar till. Det är fullt av långsamma och utdragna scener som troligen ämnar att låta karaktärerna fördjupas, men endast lyckas med att dra ner tempot. Framförallt är jag inte vän med hur de båda väljer att porträttera Mark. Visst, jag kan köpa att Mark Schultz hade en inre kamp som hette duga, men att bara låta honom uttrycka den under en, intensiv, scen funkar inte särskilt bra. Likaså måste jag ställa mig frågande till kronologin i manuset som skulle behöva en bra mycket tydligare struktur.

 

Foxcatcher är ingen dålig film, men ändå en besvikelse. Med det här materialet borde den blivit bättre och den har stunder av ren briljans, inte minst i och med Bennett Millers skådespelarregi. Nu är det en film som troligen kommer glömmas bort inom ett år, efter att skådespelarna landat diverse prisnomineringar. Synd.

 

Betyg: 3+ flygande maror av 5 möjliga

Av Ulf - 26 december 2014 19:27

 

Regi: Lucio Fulci

Manus: Vincenzo Mannino & Dardano Sacchetti

Medverkande: Jack HedleyAlmanta Suska, Howard Ross mfl.

Produktionsbolag: Fulvia Film

År: 1982

Längd: 91 min

Land: Italien

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0084719/

 

Polisen Jack Headly är på väg att gå i väggen. Det blir inte bättre av att han sätts att lösa de brutala kvinnomord som hemsökt New York. Headlys jakt på mördaren går inte obemärkt förbi. Snart får han motta telefonsamtal från gärningsmannen själv och inser att han måste ha hjälp för att få fast mördaren innan han slår till igen.

 

Lucio Fulcis hyllning till den under det tidiga 80-talet allt mer sällsynta giallogenren är också ett bra avsked till den. Det är extremt våldsam thrillerspänning med sexuella förtecken rakt igenom. Naket i var och varannan scen, konstblod färgat så rött att det nästan sticker i ögonen och smart arbete med färgskala, kamera och musik. Trots att den tangerar alla klassiska gialloelement sågades The New York Ripper av både kritiker och genreentusiaster när den kom. Jag förstår ärligt talat inte varför. Det här är nämligen en av de bättre filmerna på Video Nasties-listan.

 

Det är klart, som den mesta annan film inom genren med engelsk dubb är skådespelet inte på topp och det finns vissa problem med manusets tempo. Den klassiska 70-talscharmen (trots att den är gjord 1982) väger dock upp det. Speciellt italosoundtracket och den gryniga filmkvaliteten transporterar tittaren tillbaka till en tid med v-jeans och blå ögonskugga.

 

Som de flesta andra filmer på listan lämpar sig inte The New York Ripper för den lättstötte. Eftersom det är en thriller- och eller skräckfilm producerad av en italienare under den här tidsperioden är det både väldigt mycket sex och väldigt mycket våld - ofta i kombination. Om du gillar genren är det här ett bra val.

 

Betyg: 4 amerikanskitalienska mordhistorier av 5 möjliga

 

Chockerande idag?: Faktiskt ja. Om du inte är van vid den här typen av filmer skulle jag tänka en eller två gånger innan jag såg den här rullen.

 

Förbjuden i: Argentina, Australien, Kanada, Finland, Tyskland, Norge, Storbritannien


Fortfarande förbjuden i: Tyskland, Storbritannien (klippt version tillåten i båda länderna)

Av Ulf - 21 december 2014 19:45

 


Regi: James Bryan

Manus: Garth Eliassen

Medverkande: Jack McClellandMary Gail Artz, James P. Hayden mfl.

Produktionsbolag: Frederick Productions/Empire Studios

År: 1981

Längd: 82 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0182996/

 

Craig, Peter, Ingrid och Joanie ska ut och campa i skogen ovetandes om alla människor som försvunnit i nämnda skogsområde på sistone. Snart får de veta varför.

 

Jag tror i princip alla filmtokar jag känner en eller annan gång planerat att spela in en skräckfilm. Det är inte så konstigt eftersom skräck troligen är den genre där produktionsvärdena varierar mest - från högbudget med etablerade skådespelare till saken du och dina polare filmade i trädgården. Skillnaden mellan vad kompisgänget gjorde och personerna bakom Don't Go In The Woods... Alone är att de på något vis fick ge ut sin film på video. Rent tekniskt och talangmässigt är nog mitt eget tonårsalster Blod, blod, blod del 7 något vassare. Men (och det är ett stort "men" här) den här filmen är också bland det mest ofrivilligt roliga jag sett.

 

Skådespelet, om man kan kalla det så, är under gränsen för uselt. Det är nästan talangfullt i sig att kunna leverera enkla repliker med en sådan här brist på känsla i både kroppsliga och ljudmässiga uttryck. På tal om ljudet är det en historia för sig självt. Min gamla kopia på dvd är mycket riktigt remastrad så långt man nu kunde remastra det som redan var uselt i original. Faktum kvarstår att ljudet troligen spelades in på en sound stage och ljudansvariges jobb var att synka det i nivå med vad som hände på skärmen. Det gick... sådär... och är fruktansvärt kul i all sin klumpighet.

 

Filmens skurk är en icke-namngiven man i någon slags hemgjord rustning av trä. Jag kunde nästan hålla mig för skratt tills han började skrika. Och som han skriker! Han skriker gutturala vrål kombinerade med pipiga rösttoppar som jag måste utmana vänner och bekanta att försöka härma.

 

Don't Go Into The Woods... Alone är tekniskt sett en av de sämsta filmer jag sett. Den är dock så pass usel att jag måste ge den en trea för rent underhållningsvärde. Det här är kitschguld!

 

Betyg: 3 sovande ljudtekniker av 5 möjliga

 

 

 

 

Chockerande idag?: Inte ens chockerande då.

 

Förbjuden i: Tyskland, Storbritannien


Fortfarande förbjuden i: Tyskland

Av Ulf - 19 december 2014 15:56

 


Svensk titel: Hjärtan i Atlantis

Författare: Stephen King

År: 1999 (svensk utgåva: 2001)

Sidor: 523

Förlag: Scribner (svenskt förlag: Bra Böcker)

ISBN: 0-684-85351-5

 

"Sometimes when you're young, you have moments of such happiness, you think you're living on someplace magical, like Atlantis must have been. Then we grow up and our hearts break into two.”

 

Heart In Atlantis är Stephen Kings uppgörelse med sin egen generation och det amerikanska 1960-talet. Genom två kortromaner och tre noveller får vi följa olika karaktärer som på något sätt alla sammankopplas med antingen Carol Gerber eller Bobby Garfield i den lilla staden Harwich. King har skrivit flertalet novell- och kortromansamlingar utifrån ett visst tema, men mig veterligen är detta den första han skrivit där karaktärerna ständigt återkommer i olika konstellationer. Det gör att det jag brukar klaga på när det gäller Kings noveller, den ojämna kvaliteten, i viss mån vägs upp av den striktare ramen. Därmed inte sagt att alla är lika bra.

 

Den första historien, Low Men In Yellow Coats, utspelar sig 1960 i just nämnda Harwich. Bobby Garfield fascineras av sin nyinflyttade granne, den excentriske Ted Brautigan. En oväntad vänskap mellan generationsgränserna uppstår då unge Bobby och den åldrige Ted båda visar sig ha ett brinnande intresse för litteratur. Men när Ted ger Bobby ett uppdrag börjar den senare inse att allt i staden kanske inte är som det ska vara. Någon letar efter hans nya vän. Någon som klär sig i gula överrockar och patrullerar gatorna - och det är upp till Bobby att se till att de inte får tag i Ted.

 

Den andra kortromanen, som delar namn med bokens titel, Hearts In Atlantis, utspelar sig 1966 på University of Maine. Peter Riley, som tidigare varit en duktig elev, börjar tappa allt mer i betygskatalogerna när han och hans klasskamrater på studiehemmet i princip blir besatta av kortspelet Hjärter (Hearts). Samtidigt som hans betyg börjar dala träffar Peter den politiskt intresserade Carol Gerber och blir blixtförälskad. Med brinnande krig i Vietnam inser Peter att han måste ta ställning samtidigt som han får upp sina betyg. Om inte annat kommer han snart befinna sig i djungeln själv.

 

Dessa två historier utgör den absolut största delen av boken och är också bäst respektive sämst. Low Men In Yellow Coats är ytterligare en av Kings mycket fina barndomsskildringar, men det som skiljer den från de flesta andra han skrivit är det nästan allomfattande mörker den utspelar sig i. Visst har King haft mörka teman i sina barndomsskildringar tidigare, men där protagonisterna i exempelvis IT (1986) eller The Body (1982) har sina vänner och annan gemenskap att förlita sig på känns Bobby väldigt ensam. Visserligen har han sin vänskap med Ted, men eftersom Ted är en jagad man kan han inte "skydda" Bobby från hemskheterna världen utsätter honom för. När dessutom hans bäste vän, John Sullivan, åker iväg på sommarläger (det är alltid sommar i Kings barndomsskildringar) lämnas Bobby att försvara sig själv. 

 

Low Men In Yellow Coats beskriver också den pirrande känsla av ung kärlek man kan få precis innan tonåren i och med Bobbys flickvän Carol Gerber. En händelse i den här kortromanen som involverar just Carol blir en katalysator för resten av boken. Jag vill inte avslöja vad den är (eftersom den kommer så oväntat), men det är nyckelscenen till resterande historier i samlingen. För att få ut så mycket som möjligt av berättelsen krävs det dock att du är bekant med Stephen Kings magnum opus, The Dark Tower (1982 - 2012), då den på ett mycket påtagligt sätt är kopplad till den här serien. Dessa referenser ströks helt när berättelsen filmatiserades under titeln Hearts In Atlantis (2001). Denna film baseras alltså inte på berättelsen med samma namn utan en berättelse i boken med samma namn. Förvirrad än?

 

Low Men In Yellow Coats är bokens bästa historia. King återvänder till sina barndomsskildringar som han är så fruktansvärt duktig på att teckna. Det enda jag egentligen har att invända mot är att den kanske inte är så lätt att förstå för dem som inte läst The Dark Tower, men kopplingen gör det till en liten bonus för King-fans som jag.

 

Bokens andra kortroman, Hearts In Atlantis (förvirrad än?), må kretsa kring Peter Riley och hans politiska uppvaknande, men det är Carol Gerber som är navet allt kretsar kring. Här presenteras även karaktärer som återkommer i novellerna och på så vis är kortromanen ett viktigt inslag i det sammanlagda narrativet. Problemet är att den är på tok för lång. Jag skulle vilja dela av den på hälften och slänga in en ny historia om Bobby på de kortade sidorna. Det hade dels gett boken ett bättre flyt och dels hade det gett lite större insikt i Bobbys uppväxt efter händelserna i Low Men In Yellow Coats. Här finns bra passager, främst de med Carol som här utvecklas till min favoritkaraktär i historierna, men på det hela taget är det på tok för pratigt och förvånansvärt händelsefattigt.

 

De två efterföljande novellerna utspelar sig efter Vietnamkrigets slut och gör nedslag i sidokaraktärers liv från de två kortromanerna. Den första, Blind Willie, utspelar sig under loppet av en dag i december 1983 på en trottoar i New York. Willie Shearman, veteran från kriget, är utåt sett en vanlig affärsman, men när han pendlat till sitt kontor förvandlas han till tiggaren "Blind Willie". Anledningen är en händelse han och hans kamrater utsatte en viss Carol Gerber för när de var unga. En kort och kärnfull novell som leder in till Why We're In Vietnam där John Sullivan (se Low Men In Yellow Coats) anländer till en begravning för en av hans gamla armékamrater, 1994. Under ett samtal med hans gamla befäl får vi  varför John sedan striden i Dong Ha ser en gammal vietnamesisk kvinna, som han kallar för Mama-san, vart han än går.

 

Boken avslutas med den kortaste av de fem historierna, men kanske den som drar mest på hjärtsträngarna. Heavenly Shades Of Night Are Falling utspelar sig 1999 då Bobby Garfield återvänder till Harwich efter mer än 40 års frånvaro. Det finns något han måste göra. Något han lovade en gammal vän. Jag kan inte säga mer om den avslutande novellen utan att spoila överraskningen, men jag måste erkänna att jag fällde en tår eller två när den var slut. Det är det som Hearts In Atlantis också gör allra bäst - det är en samling berättelser som till en början verkar stå för sig själv, men efter man läst titelhistorien börjar man uppleva hur dessa karaktärers öden vävs in med varandra mer och mer. King har helt klart försökt att ge sin bild om hur Vietnamkriget formade hans generation och slutsatsen står att läsa redan i det inledande citatet från Easy Rider (1969): "We blew it". 

 

Det finns en nästan övernaturlig svärta som genomsyrar denna annars tämligen socialrealistiska King-bok. En svärta som kommer ifrån insikten om att de försökte, de kämpade men de misslyckades. Precis som ön Atlantis sjunker Kings babyboomgeneration hur mycket kärlek de än vill ge och ta. Redan i titeln finns det en domedagsprofetia, men på samma sätt ett hoppfullt meddelande - det går att älska även om landet självt sjunker.

 

Betyg: 4 golden oldies av 5 möjliga

Av Ulf - 18 december 2014 18:41

 

Twin Peaks återvänder: Don't play in the street!


Efter oktober månads bombmatta av Twin Peaks-relaterade nyheter har det varit en lugn november och start på december. De senaste dagarna har lite fler detaljer och rykten börjat sippra fram dock, så jag tänkte att det var på sin plats för en uppdatering.


Sheryl Lee (Laura Palmer/Maddy Ferguson) har råkat i luven på engelska The London Evening Standard i och med en artikel de skrev om henne. Artikeln var tydligen full av rena lögner, så Lee kände sig tvungen att ge ett pressmeddelande via sin agent där hon bland annat säger att hon blivit tillfrågad att återvända till serien och tackat ja. Hur detta kommer skötas och vilken (eller vilka) av sina roller hon ska spela förtäljer inte historien.

 

I en intervju med The Wall Street Journal bekräftar även Catherine E. Coulson (The Log Lady)att hon kommer reprisera sin roll. I typisk David Lynch-anda bad han Coulson att ta hand om sitt vedträ även efter serien slutat. Det är alltså till och med möjligt att det är samma bit trä som återvänder 25 år senare. Detaljer! Historien om hur Lynch berättade nyheterna för Coulson är också helt underbar:

 

"The phone rang and it was David calling, and he was calling from Paris on Skype. He said, 'We wanna be working together with you, and we're gonna do Twin Peaks.'" Coulson told Vulture. "We chatted for a while about the Log Lady, how she had matured a little bit. Then I said, 'What can I tell people?' He said, 'Tell them it's too early to talk about in detail, and don't play in the street."

 

Dessvärre verkar det inte som en annan fanfavorit, The Little Man From Another Place, kommer återvända. I en uppdatering på Facebook sa Michael J. Anderson följande:

 

"I realize now that me reappearing in the Newest Twin Peaks is a contradiction, an oxymoron if you will. That moment when I first appeared in Cooper's dream was such an unexpected shock to the nervous system of the viewers that left them petrified, frozen and paralyzed. It wasn't some brilliant character acting on my part. It was David's brilliant access to the surreal that never failed us.

 

In the following decades people have replayed that terrifying moment in order to help overcome the fear of it, and in the process came to love the character (and circumstance) generating that fear. My returning to Twin Peaks would be just to see that lovable fear generator again. My original function on TP (to help create a shocking edge for reality) can no longer be done by someone as familiar (and dare I say loveable, LOL) as me. It's beautiful and wonderful that the fans would like to see me some more and I'm sure I'll milk that for all it's worth LOL, but in all honesty, my involvement is probably very unlikely. But, I understand why."

 

Andra skådespelare som uttryckt en vilja att återvända om de blir tillfrågade är Piper Laurie (Catherine Martell), Kimmy Robertson (Lucy Moran), Joan Chen (Josie Packard) och Carel Struycken (The Giant). Sedan innan har både Kyle MacLachlan (Agent Dale Cooper) och Michael Horse (Deputy Hawk) uttryckt intresse.

 

Producenten för säsong 3, Showtime, har sedan tio dagar tillbaka öppnat seriens officiella hem på nätet. Just nu finns här inte så mycket att beskåda, men enligt rykten kommer sajten fungera som en samlingplats för flertalet mini-episoder som leder in till huvudavsnitten. Den som lever får se.

 

Slutligen lite random godis. Ett filmat samtal mellan två av mina hjältar, David Lynch och Patti Smith, där de bland annat diskuterar Twin Peaks, sändes på BBC Two för drygt en månad sedan. Du hittar videon här. Enligt flertalet källor ser den uppdaterade tidsplanen för serien ut så här:

 

Vår/Sommar 2015: Serien spelas in

 

Hösten 2015: Mark Frosts bok The Secret Lives Of Twin Peaks kommer ut (tidigare datum pekade mot julhandeln 2015)

 

Juni 2016: Premiär för avsnitt 1

 

Stay tuned and don't play in the street!

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2 3
4
5
6 7
8
9
10
11
12 13 14
15
16
17
18 19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29 30 31
<<< December 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se