Alla inlägg under oktober 2017

Av Ulf - Torsdag 26 okt 18:06

 

 

Regi: Jack Bender (first director)

Manus: David E. Kelley/Stephen King/Sophie Owens-Bender (head writers, baserat på Kings roman)

Medverkande: Brendan Gleeson, Harry TreadawayMary-Louise Parker mfl.

Produktionsbolag: David E. Kelley Productions/Nomadicfilm/Sonar Entertainment mfl.

År: 2017

Längd:  cirka 600 min (10 x cirka 60 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt4354880/

 

Kriminalinspektör Bill Hodges löste aldrig sitt sista stora fall. Några månader innan hans pension plöjde en okänd gärningsman medvetet rakt in i en kö med arbetssökande med en stor Mercedes. Efter pensionen består Hodges vardagar mest av eftermiddags-tv, skräpmat och alkohol. Räddningen kommer från oväntat håll. Han blir kontaktad av en man som påstår att det var han som körde Mercedesen...

 

Om du undrar hur Stephen King-varianten av Kurt Wallander skulle vara behöver du bara se Mr. Mercedes. Detta är ännu tydligare i filmatiseringen av boken som jag recenserade här på bloggen förra året. Boken var väldigt bra, men det här är ett av få fall gällande King där adaptionen är snäppet vassare. Det här är 2017 års bästa tv-deckare, alla kategorier.

 

Brendan Gleeson var Kings första och enda val i rollen som Bill Hodges om den här filmatiseringen skulle bli av. Det märks även om du läst böckerna om honom då det är Gleeson som beskrivs på pricken. Som alltid är Gleeson magisk i sin roll och andas nytt liv i gamla trötta troper om den försupne ex-snuten som inte kan släppa det där fallet. Hodges framstår som en ytterst mänsklig karaktär som har hängt med trots att livet inte varit så snällt mot honom. Han är dock ingen martyr eller offer utan plockar upp sig själv efter varje motgång. Dessutom har han bra musiksmak. Serien har ett lysande soundtrack med Hodges förkärlek för americana och singer/songwriters som T Bone Bunett och Leonard Cohen. Jag kan bara applådera.

 

På andra sidan står antagonisten, Mr. Mercedes, eller Brady Hartsfield som karaktären egentligen heter. Harry Treadaway har det där märkliga utseendet som gör att han kan pendla mellan att vara hypertrevlig och skräckinjagande på en sekund. Det är få skådespelare, i synnerhet så här pass unga, förunnat. Dynamiken mellan Treadaway och Kelly Lynch i rollen som hans mor tillhör seriens höjdpunkter. Det mycket märkliga förhållandet dem emellan är kvar från boken och är minst lika obehagligt på tv. Även Brady har schysst musiksmak och rundar ut soundtracket med gammal amerikansk punk som The Ramones och altrockare som The Pixies på spellistan.

 

Hodges jakt på Mr. Mercedes är bland det mest spännande jag sett på tv i år och då visste jag redan hur det skulle sluta. Det är den i särklass mörkaste tv-serie som baserats på någon av Kings böcker och jag älskar den totala utsatthet, ångest och uppgivenhet som den förmedlar när dessa uttryck även punkteras av svart humor. Det här är dock ingen dussinthriller när det kommer till våldet. Om du är känslig bör du välja en annan serie. Här finns några rejält jobbiga scener redan i pilotavsnittet. Nu väntar jag som på nålar på nästa säsong. Det finns tre böcker om Bill Hodges och jag vill ha alla tre filmatiserade och sen inget mer. Det räcker så. En perfekt thrillertrilogi. Make it so!

 

Betyg: 5 blodiga bilfärder av 5 möjliga

 

ANNONS
Av Ulf - Söndag 22 okt 18:00

 


Regi:  Joe Penhall & David Fincher (creator/showrunner)

Manus: John Douglas & Mark Olshaker (head writers, baserat på deras bok)

Medverkande: Jonathan Groff, Holt McCallany, Hannah Gross mfl.

Produktionsbolag: Denver and Delilah Productions/Netflix/Panic Pictures

År: 2017

Längd:  cirka 600 min (10 x cirka 60 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5290382/

 

De två FBI-agenterna Holden Ford och Bill Tench börjar intressera sig för kriminalpsykologi i slutet av 1970-talet. Som ett led i att utbilda landets poliser om det ökande antalet mord med märkliga förtecken blir de båda förgrundsfigurer i vad som brukar kallas gärningsmannaprofilering. Men alla ser inte med blida ögon på deras nya idéer.

 

Sedan barnsben har min generation blivit matad med proceduraldeckare på tv. Somliga av dessa har försökt sätta en viss spinn på kriminalpsykologi, exempelvis Criminal Minds (2005) och alla sämre efterapningar av Seven (1995). Oftast har dessa försök fallit platt. Den ganska välgenomtänkta start som första säsongen av Criminal Minds hade mynnade snart ut i serial killer of the week och det verkar vara den gängse gången. Att skriva en sammanhängande historia under flera säsonger som fokuserar på kriminalpsykologi verkar helt enkelt vara förbaskat svårt. Glöm allt det där. Mindhunter är serien jag väntat på.

 

Mindhunter baseras på den sanna historien om hur gärningsmannaprofilering togs upp som disciplin vid FBI och har därför en verklig händelsekedja att förhålla sig till. Det gör att Joe Penhalls och David Finchers serie inte kan sväva ut alltför mycket samtidigt som den fortfarande är fruktansvärt spännande.

 

Den som läser bloggen vet att jag är intresserad av det här ämnesområdet i stort och manusförfattarna John Douglas & Mark Olshaker har inte gjort mig besviken. Det ger en trovärdighet att det är agenterna själva som skrivit manuset utifrån egna upplevelser och deras insikter är djupt fascinerande. David Fincher återvänder till genren han själv var med att popularisera med tidigare nämnda Seven. Även om han "bara" regisserat fyra av tio avsnitt i första säsongen ligger hans skugga tung över hela produktionen. Fincher har arbetat som showrunner tillsammans med Joe Penhall och om du gillar Fincher i övrigt kommer du känna dig som hemma med Mindhunter.

 

Skådespelarmässigt är serien utsökt med Jonathan Groff och Holt McCallany i huvudrollerna. De bildar ett klassiskt polispar med uppkomlingen Holden (Groff) och veteranen Bill (McCallany) som skulle känts något klyschigt om det helt inte var att det var så händelserna inträffade. Bland de kvinnliga rollerna gör Hannah Gross (relativ nykomling i större sammanhang) och Anna Torv väl ifrån sig. Den som äger varenda scen han är med i är dock Cameron Britton i rollen som den karismatiske och totalt hänsynslöse seriemördaren Edmund Kemper.

 

Det är dock manuset som är Manhunters stora förtjänst. Det är väldigt intressant att se hur begrepp som vi tar för givna i deckare idag formuleras från grunden och samtidigt hur arbetet påverkar agenterna. Med en produktion som verkligen ser ut som något som Fincher hade kunnat släppa på bioduken och ett tidstypiskt och bra soundtrack kan jag inte ge Mindhunter annat än högsta betyg. Det här är showen med stort S för dig som gillar kriminalpsykologi. Jag är helt knockad och väntar med spänning på säsong 2. För oss som är intresserade av sådant här är vägen redan utstakad med ett antal vinjetter i början av avsnitten. Det kommer bli mycket, mycket värre...

 

Betyg: 5 samtal med monster av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Torsdag 19 okt 18:00

 

 

Regi: Mike Flanagan

Manus: Mike Flanagan & Jeff Howard (baserat på Stephen Kings roman)

Medverkande: Carla Gugino, Bruce Greenwood, Carel Struycken mfl.

Produktionsbolag: Intrepid Pictures/Netflix

År: 2017

Längd:  103 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt3748172/

 

I ett försök att tända gnistan i sitt avsvalnade äktenskap åker Jessie och Gerald till sitt sommarhus mitt ute i Maines urskogar. När en sexlek går väldigt fel finner sig Jessie fastkedjad vid en säng med sin make död på golvet. Samtidigt stryker en hungrig vildhund runt i omgivningarna och ingen har någon aning om att paret ens åkte till huset. Nu måste Jessie kämpa både för att komma loss rent fysiskt såväl som psykiskt ifrån den passiva roll hon vant sig vid.

 

Gerald's Game är en av de där Stephen King-böckerna som stannat med mig. Trots de problem jag anmärkte på i min recension av källmaterialet vill den inte riktigt släppa taget och är en bok jag ska läsa om igen när jag börjar nå slutet på mitt Stephen King-projekt. Jag har en känsla av att boken kommer mogna alltmer ju längre tid jag ger den. 

 

Nåja, nu var det filmatiseringen det skulle handla om. Sommaren och hösten har varit full av allsköns filmatiseringar av King-böcker, somliga bra och somliga jag helst vill glömma. Gerald's Game är kanske inte den mest kända av Kings böcker och jag tror det har varit bra för Mike Flanagan. Han har inte haft en hel massa förväntningar att leva upp till från horder av fans utan på sin höjd ett stort intresse från King-fans. Flanagan har tillsammans med Jeff Howard skrivit ett manus som ligger mycket nära boken, men som skalar bort vissa händelseförlopp. Den största förlusten är möjligen att vi inte får/kan följa den herrelösa hunden, Princes, tankar. Den febriga förvirring som King beskriver tankarna hos djuret med tillhör bokens höjdpunkter. Det hade å andra sidan också varit riktigt svårt att filma. Bihandlingen med The Moonlight Man blir också något intryckt och rumphuggen, även om den gamle Twin Peaks-bekante Carel Struycken gör en mycket obehaglig uppenbarelse.

 

Flanagan är redan ett etablerat namn inom skräck- och thrillergenren utan att ha haft den där riktigt stora hiten. Här visar han på riktigt fin fingertoppskänsla när det kommer till skådespelarregi och blick, även om han har lite problem med att få ett konsekvent uttryck från Carla Gugino i den kvinnliga huvudrollen. Gugino är jättebra när hon får spela mot någon, men klarar inte riktigt av soloscenerna lika väl. Istället är det Bruce Greenwood som den slemmige och självförhärligande Gerald som stjäl showen.

 

Jag hade hoppats på att Flanagan och Howard inte skulle fega ur när det kommer till Jessies bakgrundshistoria och tack och lov gjorde de inte det. Tillbakablickarna till solförmörkelsen när Jessie var 12 år gammal tillhör bokens starkaste och mest obehagliga scener och Flanagan regisserar dessa väldigt skickligt. Han gör även kopplingen som finns mellan den här historien och Dolores Claiborne (1992). För den oinvigde delar Jessie ett märkligt telepatiskt ögonblick med huvudkaraktären i denna bok under solförmörkelsen och det är denna historia hon senare berättar om med kvinnan som står över en brunn. 

 

Gerald's Game som film gör det mesta rätt, men jag saknar i viss mån det lite mer utdragna tidsförloppet från boken. Å andra sidan är vissa saker bättre och mer strömlinjeformade i Flanagan och Howards manus. Det är en lite annan variant av historien och därmed med egna förtjänster. Om du gillade boken kommer du gilla filmen... och sen kan vi debattera vilken som är bäst tills korna kommer hem.

 

Betyg: 4 spöken från förr av 5 möjliga

Av Ulf - Tisdag 17 okt 18:00

 

 

Regi: Denis Villeneuve

Manus: Hampton Fancher & Michael Green

Medverkande: Ryan Gosling, Harrison Ford, Ana de Armas mfl.

Produktionsbolag: 16:14 Entertainment/Alcon Entertainment/Columbia Pictures mfl.

År: 2017

Längd:  165 min

Land: USA/Storbritannien/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt1856101/

 

Trettio år har gått sedan Rick Deckard pensionerade sin sista replikant och försvann spårlöst. Under tiden som gått har världen sett en kollaps av viktiga ekosystem och även ett förbud mot de gamla replikantmodellerna. En blade runner anställd av LAPD, 'K', tillhör den nya generationens replikanter och arbetar med att jaga och pensionera de äldre modellerna. När han under ett uppdrag gör en märklig upptäckt tvingas 'K' ge sig ut på jakt efter Deckard och konfrontera en hemlighet som kan betyda slutet för mänskligheten som vi känner den.

 

Jag formligen älskar Blade Runner (1982) och anser den som en av få science fiction-filmer från 80-talet som inte naggats av tidens tand och inte bara är underhållande utan har något att säga också. Tre och ett halvt decennium senare kom till sist uppföljaren. Den har blivit hyllad av allt och alla som ett mästerverk, så jag kunde inte undgå väldigt högt uppskruvade förväntningar. 2017 års replikantjakt är också en snygg film med bombastiskt ljudspår och rätt soundtrack, men också ett tomt skal i jämförelse med originalet.

 

Med en speltid på 164 minuter borde man kunna berätta en riktigt bra och utvecklad historia. Istället består Hampton Fancher & Michael Greens manus till stor del av flygscener över ett dimmigt framtida L.A och karaktärer som fånstirrar på varandra några minuter åt gången. Världsbyggandet i originalet kändes så självklart och organiskt, men framtäder här som krystat och överanvänt. Allt är för rent - till och med smutsen.

 

Den första filmen hade utvecklade karaktärer som kändes levande i sina olika motiv. Blade Runner 2049 har schablonmässiga diton som känns som de mest kryssar i de rutor de måste för filmen. Det gäller alla utom några mindre birollskaraktärer och Ana de Armas som 'K's virtuella (och inte virtuella) flickvän. Ryan Gosling klarar sig undan med hedern i behåll i alla fall, men Harrison Ford verkar mest trött. Skådespelet är helt enkelt en mixed bag.

 

Det som filmen verkligen gör bra är ljuddesign och soundtrack. Biosalongen gav en maffig upplevelse i de avseendena, i synnerhet det förstnämnda. Även om Hans Zimmers soundtrack försöker kanalisera Vangelis från 1982 lyckas han inte fullt ut utan har en benägenhet att brassa på lite väl mycket hela tiden. Det är kanske orättvist att jämföra med ett av filmhistoriens främsta soundtrack dock, så jag måste ändå säga att Zimmer sköter sig bra. Likaså är produktionsdesignen fantastisk... när den tillåts vara det. Allt som oftast täcks den av ett ärtsoppstjockt lager av dimma, vilket motverkar den skala man försöker förmedla. Medan originalet glänste av regn, neon och natt är uppföljaren satt i en väldigt blek värld (förklarat med de ekologiska katastroferna) som ser ut som vilken annan post-apokalyps som helst. Med lite smartare val hade Blade Runner 2049 kunnat bli årets snyggaste film. Nu är även detta blandat.

 

Till syvende och sist - hade jag kul och hade uppföljaren något att säga? Nej, faktiskt inte. Blade Runner 2049 är ett tomt skal till film som gärna vill försöka förmedla djup men endast klarar av det då och då. Den säger ingenting om identitet och rättigheter som originalet gjorde och är åtminstone en timme för lång. Den har ljusglimtar här och där, men det här är ett perfekt exempel på hur stil försöker tränga sig före substans, men mest lyckas irritera. Betyget får filmen främst för de trots allt imponerande tekniska lösningarna som är vackra att titta och lyssna på. Se om originalet istället och fantisera ihop en fortsättning på egen hand. Jag lovar att den kommer vara mer originell än Blade Runner 2049 och kanske till och med sakna trötta bibelreferenser.

 

Betyg: 2+ rejäla besvikelser av 5 möjliga

Av Ulf - Måndag 16 okt 16:45

 

Regi: Nikolaj Arcel

Manus: Akiva Goldsman/Jeff Pinkner/Anders Thomas Jensen mfl. (baserat på Stephen Kings romansvit)

Medverkande: Idris Elba, Matthew McConaughey, Tom Taylor mfl.

Produktionsbolag: Sony Pictures Entertainment (SPE)/Media Rights Capital (MRC)/Imagine Entertainment mfl.

År: 2017

Längd:  95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1648190/

 

I universums centrum står ett stort torn. Tornet binder samman alla världar och även gränserna till vårt universum. Unge Jakes mardrömmar handlar om hur detta torn är under attack av någon som kallas för "Mannen i svart". Givetvis tror inte hans mor eller styvfar på honom utan vill skicka honom på klinisk utredning. När Jake känner igen personalen från kliniken som Mannen i svarts hantlangare flyr han och finner sig snart i en ny värld - en ny värld där det kanske finns någon som kan stoppa Mannen i svart.

 

Jag ville verkligen inte se The Dark Tower med tanke på all den kritik den fått av inte bara andra kritiker utan även Stephen King-fans. Det råder dock ingen tvekan om att filmatiseringen av i huvudsakligen den första delen i romansviten är en av årets största filmer, även om vi med facit i hand mycket riktigt kan se att den inte blev något vidare. Därmed inte sagt att det inte finns ljusglimtar.

 

Både Idris Elba och Matthew McConaughey är stencoola i rollerna som revolvermannen Roland respektive Mannen i svart. Speciellt McConaughey gör en tolkning av Kings ikoniske skurk som vi inte sett på film tidigare. Med en nästan allsmäktig självklarhet bestraffar han hantlangare som gjort bort sig, men det som gör honom så bra är att han fångat den barnsliga förtjusningen som karaktären har för att skapa till synes slumpmässigt lidande.

 

Där tar också det som är genuint bra med The Dark Tower slut. Tom Taylor är okej i rollen som Jake, men fina skådespelarinsatser till trots kämpar man emot manuset större delen av tiden. The Dark Tower omfattar i skrivande stund åtta böcker med en komplicerad mytologi och bakgrundshistorik. Eftersom King skrivit på sagan sedan 70-talet kan det nästan vara en överväldigande uppgift att sätta sig in i alla kopplingar till hans andra verk, alla återkommande karaktärer och tematiken. De fyra manusförfattarna sa "vi skiter i det och gör en actionfilm istället". Förvisso följer filmen den första boken ganska troget, men alla saker som inte direkt har att göra med huvudhandlingen har skalats bort. Jag har inga problem med Jakes något nya roll i berättelsen, men däremot har jag stora problem med bristen på bakgrund till exempelvis Rolands karaktär.

 

Ovanstående vore enkelt att fixa. Till att börja med kanske man inte ska göra filmen 95 minuter lång. Jag hade absolut kunnat tänka mig att den första boken hade kunnat få plats på kanske 150 minuter och då också kunna göra utvikningar och ge förklarande scener. Vad vi fick var istället en formelmässig god vs. ond-historia som inte engagerar nämnvärt. Var är dramat? Var är de svulstiga nästan operettliknande scenerna? Var är alla särdragen?

 

The Dark Tower är inte en katastrof som film betraktat. Däremot är det en av de värsta adaptioner jag sett på mycket länge. Snälla, gör om, gör rätt.

 

Betyg: 2 manusförfattare som glömde sin faders ansikte av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - Lördag 14 okt 09:41

 

 

Regi: Natalia Leite

Manus: Leah McKendrick

Medverkande: Francesca Eastwood, Leah McKendrick, Peter Vack mfl.

Produktionsbolag: GTE Productions/Syncretic Entertainment/Villainess Productions

År: 2017

Längd:  95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt5091530/

 

Noelle ska börja sista året på sin mastersutbildning i bildkonst, men har kört fast. Allting hon gör ser ut som varianter på vad hon gjort tidigare. När klassens stjärnelev, Luke, bjuder in henne till en fest förväntar sig Noelle en kul och avslappnande kväll bort från studierna. Istället slutar kvällen med att hon blir våldtagen av Luke. Under en konfrontation med honom några dagar senare dör Luke i en olyckshändelse. Noelle får plötsligt inspiration till både sitt mastersarbete och ett sätt att ge igen på de våldtäktsmän som systemet skyddat...

 

Rape-revenge-genren har varit tämligen avsomnad de senaste 20 åren, vilket är ganska märkligt när man tänker efter. Den katarsis som film kan ge borde ha lett till att i takt med att fler kvinnor vågar berätta om sina upplevelser så borde också genren fått ett uppsving. Det behöver inte vara så komplicerat egentligen. Våldtäktsmän är rövhål, här kommer hämnden. M.F.A hade enkelt kunnat ta den vägen och det hade blivit en thriller i raden som troligen skulle glömts bort inom ett år eller så. Därför är det väldigt spännande att se hur filmen istället tar en mer problematiserande väg samtidigt som den inte gör avkall på genrens grunder. Våldtäktsmännen i M.F.A är inte av fula gubben-varianten, utan består av collegeelever som gått på myten om sin egen storhet och/eller är äckligt priviligerade.

 

M.F.A låter oss följa en förvandling av huvudkaraktären, Noelle, från ett offer till en aktiv hämnare. Gott så. Vad den också gör är att ta upp det moraliskt tveksamma i Noelles handlingar. Ja, hämnden må vara ljuv, men som filmen visar vet man aldrig vem man skadar i förlängningen. Hämnd är inte en isolerad handling utan kommer påverka andra omkring dig. Leah McKendrick tar upp detta på ett väldigt bra sätt i sitt manus. Framförallt är manuset inte svartvitt utan visar att det faktiskt finns bra killar, men att dessa i regel inte kan sätta sig in i offerrollen på samma sätt som den som blivit utsatt, vilket vi tyvärr vet i nio av tio fall är kvinnor. Det enda som jag skulle vilja att McKendrick utforskade lite mer är just det som höjer filmen över det mesta i genren - det etiska dilemmat med hämnd. Det och ändra titeln. För en icke-amerikan låter titeln som en biografi över en rappare eller dylikt.

 

Noelles karaktär påminner mig inte så lite om Jessica Jones, vilket är en komplimang. Francesca Eastwood är mycket bra i huvudrollen och pendlar hela tiden mellan brinnande ilska och ifrågasättande av sitt eget handlande. Även manusförfattaren Leah McKendrick gör en mycket bra roll som Noelles rumskompis Skye.

 

M.F.A är en väldigt drabbande och bra film. Jag vill dock ge ett varnings ord om att den innehåller rejält med grafiska våldtäktsscener och därför alldeles säkert kan fungera som trigger. I övrigt är det en viktig film om ett viktigt ämne som du bör se.

 

Betyg: 4+ kreativa konstprojekt av 5 möjliga

Av Ulf - Torsdag 12 okt 20:45

 


Regi: Jon Watts

Manus: Jonathan Goldstein/Jon Watts/John Francis Daley mfl.

Medverkande: Tom Holland, Michael Keaton, Robert Downey Jr. mfl.

Produktionsbolag: Marvel Studios & Pascal Pictures

År: 2017

Längd:  133 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2250912/

 

Några månader efter händelserna i Captain America: Civil War (2016) börjar Peter Parker bli otålig när han väntar på att han ska få nästa uppdrag av Tony Stark. Istället för action fylls hans dagar av high school samt hans kvällar av tämligen händelselösa patruller runt staden. Detta ändras i en handvänding då han kommer en vapenliga med lite väl avancerad arsenal på spåren - vapen som uppenbart är baserade på utomjordisk teknologi.

 

I min recension av Captain America: Civil War skrev jag att det var lite för tidigt att uttala sig om Tom Hollands insats som Spider-Man. Efter hans första solofilm som nätkastaren måste jag tyvärr säga att det inte riktigt håller. Holland må vara 19 år fyllda, men han ser inte en dag äldre ut än de 14 han ska spela. Jag kan inte ta en icke-byxmyndig Spider-Man på allvar. Tyvärr.

 

Jag är ganska trött på Marvels envishet att skicka Spider-Man tillbaka till high school hela tiden. En av anledningarna till att jag gillade Spider-Man i serietidningarna var att han hade en tydlig progression som karaktär. Homecoming är ytterligare en variant av tonårsangst-Spider-Man och det är lite väl mycket high school-film över det här. Med alla referenser till John Hughes-filmer är det inte direkt något man smyger med heller. Holland fastnar tyvärr mitt i det här och hans tolkning kanske har mer med sättet karaktären är skriven på än avsaknad av talang.

 

Den som däremot verkar ha hur kul som helst är Michael "Birdman" Keaton som spänt på sig vingarna igen, denna gång som en av Spider-Mans första gissel, Vulture. Vulture har länge varit i ropet som skurk i en Spider-Man-film och jag måste säga att man lyckats ta en tämligen menlös karaktär och gjort honom hotfull. Det är mycket Keatons förtjänst och han visar återigen att han kan ta vilken roll som helst och göra den till sin egen.

 

Det som stör med Homecoming förutom det jag skrev innan är istället manuset i stort. När man inte behöver köra hela bakgrundshistorien och således har omkring en halvtimme extra att lägga på karaktärsutveckling bör man göra detta. Istället är Homecoming 133 minuter av så välbekant stoff att det är svårt att hålla sig engagerad. Här finns en del roliga scener, en Keaton i högform och tillräckligt många detaljer för det ändå ska bli en trea i betyg. Slutet lovar dock gott och mer. 

 

Betyg: 3 halvdana spindlar av 5 möjliga

Av Ulf - Söndag 8 okt 16:30

 

FFF 2017 Dag 10: The End Of An Era

 

Nu känns det lite tomt igen. Efter tio dagar med sjukt bra film, lite sisådär film, fantastiska människor och alldeles för lite sömn är Fantastisk Filmfestival över för den här gången. Det som känns lite extra tomt är att det var festivalgeneral Barranders sista kväll som bas för tillställningen. Johan Barrander var den förste som plockade upp mig till pressbevakningsnivå och för det är jag väldigt tacksam. Med en passion för film som jag känner igen mig själv i och en arbetskapacitet som är bland det sjukaste jag sett har Barrander jobbat ihop imponerande meritlista under sina år på festivalen. Nu går han vidare till att öppna en restaurang specialiserad på ramen och jag är säker på att det kommer gå minst lika bra. Tipsar lite så här helt utan baktankar att Lund behöver fler bra matställen, Malmö har redan så många.

 

Avslutningsdagen bjöd på en väldigt blandad kompott där jag såg några av festivalens absolut bästa filmer men också den i särklass sämsta. Jag började dagen med att screena kanadensiska Flora (2017) från soffan. Jag gick in med ganska lågt ställda förväntningar (med senaste filmen om onda växter jag såg i åtanke), men insåg snabbt att detta var något helt annat än filmen som sänkte M. Night Shyamalans trovärdighet en gång för alla.

 

 

En grupp botaniker ska genomföra sitt examensarbete genom att kartlägga en tidigare i princip orörd del av den amerikanska urskogen. Det enda tidigare försöket att tämja vildmarken kom i form av en by där de boende försvann under mystiska omständigheter. Snart står det klart för teamet att man snubblat in i en uråldrig organisms domäner och prioriteringen ändras från examensarbete till överlevnad.

 

Flora är ännu ett exempel på hur man kan göra mycket med små medel. Enligt gästande Teresa Marie Doran (kvinnlig huvudroll och en massa ansvarsområden under produktionen) valde man att försätta handlingen till 1929 av flera olika anledningar. Exempelvis hittade man en gammal T-Ford (visserligen från 1931, men men) som man kunde använda sig av och även om det krävde lite arbete med att tillverka tidstypiska kläder råder det inget tvivel om att lägga handlingen till skogsmiljö i en tid då det inte fanns GPS eller mobiltelefoner gör isolationen mer påtaglig. Produktionsmässigt sett är alltså Flora utsökt, med en viss brasklapp för användandet av väldigt tydlig digitalkamera. Det ger å ena sidan filmen en väldigt skarp kontrast, men å andra sidan tog det samma mig ur berättandet då och då. Ett filter kanske hade varit på sin plats.

 

Manuset är vad som höjer Flora över merparten av filmer där unga vuxna ignorerar min kardinalregel och går för att dö i skogen. Med en imponerande research och ett vetenskapligt tillvägagångssätt hos karaktärerna lyckas filmen med att skapa en obehaglig situation som bara förstärks i och med att skogen är helt tyst. Man har helt enkelt redigerat bort all fågelsång och andra ljud och miljön känns märkligt steril. Det ger en suggestiv känsla som fungerar väldigt bra, något som förhöjs i och med att man förstår att filmens scenario har hänt på riktigt, om än i mycket mindre skala.

 

Med ett bra manus, produktionsdesign och soundtrack lyckades Flora hålla mitt intresse in i mål. Skådespelarinsatserna är lite skakiga här och där och filmen kunde gott kortats ner lite, men ändå ytterligare en imponerande independentfilm producerad för mycket små medel. Betyg: 4 svampar du inte vill bo i av 5 möjliga

 

 

Kvällens första film på duk för mig, filippinska Saving Sally (2016), höll på att bli ett antiklimax då den lite otippat blev festivalens enda utsålda visning. Jag lyckades knipa sista platsen till sist och blev totalt knockad av vad jag trodde skulle bli en sockersöt asiatisk romcom.

 

Marty är en aspirerande serietecknare som går sista året på gymnasiet. Hans bästa vän, Sally, är skolans tekniska underbarn och hans stora kärlek. Det är bara det att Sallys fosterfamilj inte vill att hon ska träffa några pojkar överhuvudtaget och Marty är för osäker på sig själv för att agera. Än värre blir det när Sally berättar att hon skaffat en hemlig pojkvän, den tio år äldre klubbägaren Nick. Marty hamnar precis där han inte velat hamna - i ett triangeldrama där han måste hjälpa Sally att få träffa sin slemmige pojkvän.

 

Okej, ovanstående kanske låter ganska sockersött och som en typisk tonårsromansfilm, men Saving Sally ligger väldigt nära mästaren i genren, John Hughes, i form av innehåll. Den som har läst bloggen ett tag vet att jag är väldigt svag för John Hughes filmer i allmänhet. Dock har Saving Sally inte bara en bekant form utan även en mycket säregen stilism. Filmens bakgrunder är samtliga tecknade och Marty ser många av filmens karaktärer så som han skulle tecknat dem i sina serier. Oftare än inte är detta som monster. Det är svårt att beskriva stilen i ord så kolla upp en trailer! Den gör att filmen får en helt egen känsla och jag kan inte komma på jag sett något liknande förr. Möjligtvis kan man jämföra stilismen i viss mån till Scott Pilgrim vs. The World (2010), men mycket mer utstuderad.

 

En romcom är dock aldrig starkare än kemin mellan huvudrollsinnehavarna och även här träffar Saving Sally mitt i prick. Enzo Marcos är bra som Marty, men Rhian Ramos är en fullkomlig uppenbarelse som Sally. Hon har en utstrålning som kan smälta även det mest cyniska av hjärtan med sin kombination av tuffhet, melankoli, intelligens och utseende. Jag utmanar alla heterosexuella män (och lesbiska kvinnor) att inte bli störtkär i henne från första scenen.

 

Saving Sally var festivalens stora överraskning och det är det som är så kul med just festivaler. Var annars hade jag blivit totalt förälskad i en filippinsk high school-film? Betyg: 5 seriereferenser av 5 möjliga

 

 

Efter en talkshow med retrospekt över festivalgeneral Barranders avslutningsshower genom åren och samtal med teamet bakom Schneeflöckchen (2017) och tidigare nämnda Teresa Marie Doran från Flora var det dags för juryn att tillkännage vinnarna av Méliès d'Argent för Lund. För en gångs skull blev jag inte besviken. De nominerade filmerna var (mitt betyg inom parentes):

 

1. Bakerman (Danmark, 5)

2. Schneeflöckchen (Tyskland, 5)

3. Into The Forest (Frankrike/Sverige, 4)

4. Crone Wood (Irland, 4-)

5. Habit (Storbritannien, 4-)

6. 47 Meters Down (Storbritannien/USA, 3)

7. Juleblod (Norge, 0)

 

Som ni ser har det varit ett fantastiskt bra år när det gäller de Méliès-nominerade filmerna... förutom Juleblod (2017) som vi kommer till. Jag hade varit nöjd med vilken som helst från plats 1 - 5 och var således glad när tyska independentmiraklet Schneeflöckchen kammade hem priset. Mycket välförtjänt och en seger för hårt och dedikerat arbete. När dessutom min favoritkortfilm, Dreamlife (2017), tog hem priset för bästa kortfilm har jag inget att klaga på. Överlag var årets startfält bland de nominerade filmerna jämnare än på många år och programgruppen kan klappa sig själva på axeln. Sen var det Juleblod...

 

Att dela ut priset som en film är nominerad till innan man screenar filmen ifråga borde vara en föraning om att vad man kommer se kommer suga. Att säga att Juleblod suger är dock en förolämpning till andra saker som suger - havet, dräneringsslangar och akvariepumpar får ursäkta. Den som läst bloggen ett tag vet att slashers är en av mina svaga punkter. Jag älskar formeln, de överdrivna stereotyperna och de karismatiska ondingarna. Juleblod har inget av detta.

 

En mördare besatt av julen har ihjäl diverse människor han bedömt som "elaka". Efter ett antal blodiga jular grips han och döms till livstids fängelse. Några år senare rymmer han och... ja, ni fattar. Det är Halloween (1978) utan talang och innovation. Slashers behöver inte vara innovativa, tvärtom ligger mycket av deras charm i upprepningarna. När man gör en slasher 2017 med så här lama dödsscener, ofrivilligt roliga skådespelarinsatser och ett manus som på flera ställen säger emot sig själv (exempel: "Vi har inte hittat någon koppling till personerna på listan. Det enda de har gemensamt är att de varit omskrivna i media i samband med brottsmål") vet jag inte vad jag ska tänka. Om jag kunnat göra det bättre själv? Jag har gjort det bättre själv i den urusla Ha ha ha, you're dead! som filmades med skakig VHS-kamera i högstadiet. Den hade bättre specialeffekter om inget annat. Juleblod var festivalens sämsta film, alla kategorier, och en stark kandidat till årets sämsta rulle. Undvik! Betyg: 0 katastrofer till film av 5 möjliga.

 

 

Festivalen slutade dock i dur. Efter att Barrander blivit slammad genom ett "bord" av wrestlaren Harley Rage screenades den sjukt roliga mockumentary-filmen Top Knot Detective (2017). Här får vi följa en tillbakablick på 90-talsserien med samma namn och framförallt dess "stjärna", Takashi Takamoto. Takamoto är lite av Japans svar på Ed Wood när det kommer till samurajfilm och tv och regissörerna och tillika manusförfattarna Aaron McCann & Dominic Pearce har gjort en kärleksfull hyllning med allt som finns att älska med galen japansk media. Jag tänker inte säga mer än så. Se Top Knot Detective utan att leta upp bilder eller läsa annat om den. Jag skrattade så jag grät emellanåt. Betyg: 5 DEDUCTIVE REASONINGS av 5 möjliga.

 

Slutligen ska årets Skitfint pris delas ut. Jag väntar fortfarande på att någon ska ta emot det. Kategorierna är de vanliga:

 


Best Short Film: Dreamlife
Best Visual Effects: Saving Sally
Best Use Of Original Song Or Cover: N/A (nothing stood out this year)
Best Original Score: Death On Scenic Drive
Best Art Direction: Saving Sally
Best Editing: Top Knot Detective
Best Cinematography: Saving Sally
Best Adapted Screenplay: Habit (from the novel "Habit" by Stephen McGeagh, adapted by Simeon Halligan)
Best Original Screenplay: Bakerman (David Noel Bourke)
Best Directing: Bakerman (David Noel Bourke)
Best Supporting Actress: Bakerman (Siir Tilif)
Best Leading Actress: Saving Sally (Rhian Ramos)
Best Supporting Actor: Schneeflöckchen(David Gant)
Best Leading Actor: Bakerman (Mikkel Valdsholt)

Best Picture: Bakerman


Med det stänger vi bevakningen av Fantastisk Filmfestival 2017. Vi kör vidare mot nästa år! It's been grand!

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9
10
11
12
13
14
15
16 17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2017 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se