Alla inlägg under november 2012

Av Ulf - 29 november 2012 20:11

 

 

Regi: Jack Sholder

Manus: David Chaskin

Medverkande: Mark Patton, Kim Myers, Robert Englund mfl.

Produktionsbolag: New Line Cinema/Heron Communications/Smart Egg Pictures mfl.

År: 1985

Längd: 82 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0089686/


Jesse är nyinflyttad på Elm Street fem år efter att Nancy hade sin fajt med Freddy i den första filmen. Även om han har lite problem att passa in i skolan är livet rätt skönt. Han har en spirande romans med kvarterets hetaste tjej och snart börjar även skolproblemen lösa sig. Ja, allt hade varit bra med Jesse om han inte hade sådana fruktansvärda mardrömmar...


Om man frågar någon som inte är ett fan av de här filmerna om de kommer ihåg A Nightmare On Elm Street II (NOSII) är det sällan någon kommer ihåg den. Om man däremot säger att det är "den där delen i serien med den uppenbart homosexuelle killen" kommer de flesta som sett den ihåg huvuddragen. Det är också det som är NOSII:s styrka - den kanske på ytan ser ut som en typisk slasheruppföljare väldigt snabbt producerad efter den första blivit en hit, men när man skrapar lite på denna yta märker man snabbt att allt i den här filmen handlar om sexualitet i en eller annan form.


Vi har en tonåring som håller på att komma in i dejtingscenen samtidigt som han upptäcker att en "alternativ personlighet" vill ta sig fram ur hans kropp. Bildspråket som omgärdar karaktären är ett bildspråk som oftast används för att sexualisera kvinnliga karaktärer. Samtidigt som detta pågår är skolans värsta lärare uttalat inne på S&M och har ett ganska osunt intresse för sina manliga elever. Dialogen mellan Jesse och hans polare Brady är inte heller sällan mycket laddad.


Givetvis var allt ovanstående meningen. Manusförfattare David Chaskin tog mycket inspiration ifrån sina egna rädslor som tonåring - rädslor som inte sällan var kopplade till om han skulle våga komma ut eller inte. Jag hade kunnat fortsätta mycket längre, men jag tror jag har förklarat min poäng. Eller, det är inte bara min poäng. NOSII har blivit en smärre kultfilm bland homosexuella skräckfans. Det har skrivits akademiska uppsatser om den och det är troligen, tillsammans med originalet, den mest diskuterade filmen i serien. Inte illa för en rulle som från en början bara skulle vara en snabb kassako.


Tyvärr är NOSII sorgligt bortglömd bland de flesta andra. Det är en film som bör lyftas upp som ett bra exempel på hur man gör en snabb uppföljare med både hjärna och hjärta. Rekommenderas.


Betyg: 4 hjärnspöken... eller? av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 28 november 2012 20:45


Jag vet inte hur många gånger jag skrivit namnet "David Lynch" i den här bloggen. Lynch var regissören som fick mig att gå från filmintresserad till filmbesatt. Därför har jag till sist beslutat mig för nästa projekt efter Franchise Hell. Det blir ett något kortare projekt än förra gången, men något som jag velat göra ett tag: allt av David Lynch. Projektbeskrivning kommer när tidigare nämnda Franchise Hell är slutfört. Men, för att fira att jag till sist har kunnat bestämma mig för en gångs skull blir det lite Lynch idag.


Fred går på fest. Inget konstigt med det, tvärtom kan han behöva koppla av efter de senaste dagarnas händelser. Snart kontaktas han dock av en man på festen som har världens bästa trick att visa honom...


Scen: "Give me back my phone!"


 

ANNONS
Av Ulf - 25 november 2012 16:16

 

Regi: John Stockwell

Manus: Kendall Lampkin

Medverkande: Cam Gigandet, Anson Mount, Freddy Rodríguez mfl.

Produktionsbolag: The Weinstein Company & Voltage Pictures

År: 2012

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt2095605/


När Seal Team Six sätts i träning för ett topphemligt uppdrag börjar ryktet om att de ska gå efter Bin Laden spridas i enheten. Samtidigt försöker CIA desperat bekräfta Bin Ladens närvaro i ett bostadskomplex i Pakistan.


Åh herregud... Med ovanstående titel förväntade jag mig knappast en storfilm, men kanske en någorlunda sober dramatisering av vad som hände natten då Bin Laden till sist hittades. Det är en ganska stor nutidshistorisk händelse som jag pinsamt nog inte vet mer om än att ett Navy Seal-team sköt honom i en lägenhet i Pakistan. Eftersom National Geographic (av alla) står som en av distributörerna för filmen och The Weinstein Company är medproducenter trodde jag, naivt nog, att det här kunde bli ganska schysst ändå. Jag har sällan sett en så uppenbar propagandafilm för USA:s marinkår som denna. Seal Team Six är för marinkåren vad Top Gun (1986) var för flygvapnet. Skillnaden är att den sistnämnda filmen fortfarande är underhållande och någorlunda välspelad trots att den är propaganda. Så är inte fallet med Seal Team Six. Istället för Tom Cruise får vi Xzibit (när gjorde han något sist?) och istället för Kelly McGillis får vi Kathleen Robertson. Vem tusan är det? undrade jag och kunde med IMDB:s hjälp konstatera att hon är mest känd för att ha haft en biroll i Beverly Hills 90210 (1990 - 2000). Nu vet ni vilken nivå vi ligger på. Ett märkligt sammanträffande är att filmens regissör hade en biroll i just Top Gun. Go figure...


Trots de minst sagt träiga skådespelarna är det manuset som trots allt är värst. I en film av det här slaget hade man åtminstone kunnat få med någon kommentar om huruvida det är rätt att döda och inte ställa inför rätta. Äsch, sån där moral är så jobbigt - vi demoniserar våra fiender istället, det funkar alltid. Ironin vet inga gränser när filmen börjar på Gitmo och en soldat senare förklarar skillnaden mellan USA och terroristerna med att säga att USA följer Genévekonventionen. Kendall Lampkins pseudodokumentära stil i manuset blir rent utav outhärdlig efter ett tag och dialogen... Gud... dialogen!


Det här är inte ens kul som en dålig film. Seal Team Six bör slutförvaras med annat radioaktivt avfall och glömmas bort.


Betyg: 1 tiny American flags for everyone! av 5 möjliga


Av Ulf - 24 november 2012 17:19


Regi: Morgan Spurlock

Manus: Morgan Spurlock & Jeremy Chilnick

Medverkande: Jason Bateman, Will Arnett, Morgan Spurlock mfl.

Produktionsbolag: Electus

År: 2012

Längd: 82 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: N/A

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2294729/


Morgan Spurlock tar en titt på manlig skönhet och fåfänga. Vad är egentligen en riktig man? Någon som låter skägget växa till midjan? Någon som tränar sju dagar i veckan? Eller kan det vara de metrosexuella männen eller för den sakens skull deras belackare?


Jag är nu övertygad om att Spurlock bara kan göra bra film omkring hälften av gångerna han försöker. Super Size Me (2004) är fortfarande filmen som han lyckats bäst med, men även The Greatest Movie Ever Sold (2011) är bra. Samtidigt har Spurlock gjort bottennapp som Where In The World Is Osama Bin Laden? (2008) och den här rullen. Mansome har en intressant frågeställning i vad idealbilden av maskulinitet egentligen är i vårt moderna samhälle. Dessvärre går större delen av filmen ut på att visa upp stereotyper från lägret som anser att de här med utseende är irrelevant och de som går in lite för mycket för att behaga.


Spurlock avhandlar typiskt manliga attribut såsom skägg, mustascher och muskler men missar den grundläggande frågan om varför det finns skönhetsideal i samhället. Några av de intervjuade personerna i filmen springer ganska fort förbi det som enbart en evolutionär konstruktion för att kunna föra arten vidare. Visst spelar den roll, en ganska stor roll till och med, men hur ser verklighetens par egentligen ut? Om man ska lyda under något slags kvantifierbart ideal, varför är det oftast den som uppträder bäst som också får de mest stabila förhållandena? Jag skulle vilja tro att det har i mångt om mycket att göra med att utseende spelar in som biologisk funktion men så länge man inte ser helt anskrämlig ut är charm så mycket viktigare. Eller för att sammanfatta det hela: du kan få ligga en jäkla massa på ett snyggt utseende, men om du inte vet hur du för dig trillar du snabbt på näsan. Nåväl, något att tänka på i alla fall, kära läsare.


Anledningen till att den här filmen, trots sina eviga försök att förstärka redan tröttsamma stereotyper, får ett godkänt betyg är på grund av en av personerna de följer - världsmästaren i skäggodling, Jack Passion. Jacks intresse för att odla världens snyggaste skägg är märkligt fascinerande, inte minst eftersom han går in för sitt intresse som en elitidrottsman. Jag vill se en hel dokumentär om honom istället!


Betyg: 2 då var Netflix-debuten avklarad av 5 möjliga


Av Ulf - 23 november 2012 23:31


Regi: Sean Byrne

Manus: Sean Byrne

Medverkande: Xavier Samuel, Robin McLeavy, John Brumpton mfl.

Produktionsbolag: Omnilab Media/Ambience Entertainment/Film Victoria

År: 2009

Längd: 84 min

Land: Australien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1316536/


Brent försöker komma över sin fars död samtidigt som han balanserar skola, vänner och flickvän. När den stora skoldansen står för dörren blir Brent bjuden av ett av skolans original, Lola. Han tackar vänligt men bestämt nej. Lola är inte bra på det där med att bli nekad...


Ännu ett forumtips och de kan som bekant vara alltifrån guld till kattskit. Jag har haft bra erfarenheter av australienska skräckrullar förr så jag kände att det här ändå var värt en titt. The Loved Ones är en riktigt skum film - på ett bra sätt. Det är lika delar Prom Night (1980) som Hostel (2005) men med en surrealistisk touch som gör den unik.


Framförallt är det skådespelarna som gör den här filmen. Robin McLeavy fick sitt genombrott för sin roll som den totalt bindgalna Lola och det var hon värd. McLeavy har med hjälp av manusförfattaren och regissören Sean Byrne skapat en klassisk skräckfilmsskurk som i ena sekunden är docksöt för att i andra svänga till mordisk. McLeavy gör det med sådan lätthet att hennes rollprestation både är roande och skrämmande. Hon får dock god hjälp av framförallt John Brumpton i rollen som hennes far (endast kallad "Daddy" genom hela filmen).


Manuset är en underhållande soppa. En bihistoria som aldrig leder någonstans får omkring tio minuter av den 84 minuter korta filmen men så fort filmen fokuserar på Lola och Brent är den något utöver det vanliga. Jag kan inte förstå varför nämnda bihistoria finns med överhuvudtaget. Det är grymt irriterande eftersom det här hade varit nära en fullpoängare annars. Nåväl, om du vill se en annorlunda skräckrulle som har sina utflippade ögonblick är The Loved Ones ett bra val.


Betyg: 4 is it finger lickin good?! av 5 möjliga


Av Ulf - 21 november 2012 22:45



Regi: Wes Craven

Manus: Wes Craven

Medverkande: Heather Langenkamp, Robert Englund, Johnny Depp mfl.

Produktionsbolag: New Line Cinema/Media Home Entertainment/Smart Egg Pictures

År: 1984

Längd: 91 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0087800/


Nancy och hennes vänner drömmer alla om en brännskadad man med en knivförsedd handske. När en tjej i kompisgänget, Tina, inte vågar sova själv beslutar sig de andra för att hålla henne sällskap. Under natten dör Tina och givetvis är det ingen som tror på deras historier om mardrömmar som kan ha ihjäl en. Nu är det upp till Nancy att ta reda på sanningen om vad som håller på att hända och hur de kan stoppa det.


Efter att ha suttit igenom en mängd skräp under Franchise Hells andra del kommer nu den sista franchisen i projektet - A Nightmare On Elm Street. Jag såg den här filmen första gången som elvaåring och jävlar vad den skrämde mig! Wes Craven må ha skapat karaktären Freddy Krueger, men det var Robert Englund som gav honom liv. Englunds rolltolkning gjorde honom till den första stora skräckikonen under 80-talets skräckvåg. Vilken biffig kille som helst kunde spela Jason Vorhees eller Michael Myers, men Englund gav Freddy ett eget sätt att röra sig på, egna uttrycksmedel och framförallt en egen röst. Freddy var den förste större slasherskurken som hade repliker. Hans spensliga kroppsbyggnad gjorde honom också desto mer skräckinjagande än jättarna i de andra serierna. Englund slog helt enkelt ett frivarv och byggde merparten av sin karriär på sin ikoniska roll som Freddy.


Englund hade själv klarat av att göra det här till en okej film, men när samspelet tillsammans med Heather Langenkamp (Nancy) fungerar så pass bra som det gör lyfter det filmen flera snäpp. Överlag är skådespelarna förvånansvärt bra för en 80-tals-slasher. Johnny Depp har sin första större filmroll som Nancys pojkvän Glenn och John Saxon spelar Nancys far som i egenskap av polis också har som uppdrag att utreda Tinas död.


Wes Craven har skrivit ett nästintill perfekt skräckfilmsmanus till den här filmen. Det enda han skulle behövt rätta till är det förvirrande slutet. Slutet var också en stor stöttesten mellan Craven och producenterna och flertalet varianter filmades. Slutet som kom med i filmen var... något? Craven fick dock full kontroll över regin och visar att han med rätt manus är en av de bästa skräckregissörerna de senaste 50 åren.


Som ni märker är jag väldigt svag för A Nightmare On Elm Street. Utöver att den är en grymt bra slasher är den dessutom en tidskapsel som innehåller 91 minuter 80-tal. Om jag vill drömma mig tillbaka till en pastellfärgad barndom är det här en av rullarna jag kollar på.


Betyg: 5 80-tals-mardrömmar av 5 möjliga





Av Ulf - 18 november 2012 22:59

 

Regi: Simon West

Manus: Richard Wenk & Sylvester Stallone

Medverkande: Sylvester Stallone, Jean-Claude Van Damme, Dolph Lundgren mfl.

Produktionsbolag: Nu Image Films

År: 2012

Längd: 103 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1764651/


Barney Ross och hans samling mordiska legosoldater har ett val att göra - antingen enkel resa till Gitmo eller hämta något ombord på ett kraschat plan någonstans i en gammal Sovjetrepublik. Och just det, ju mer som exploderar desto bättre.


Jag gillar verkligen idén bakom både denna och föregående del om Sylvester Stallones bindgalna anhang. Att försöka samla alla klassiska actionskådisar från 80-talet är briljant, men liksom nummer ett i serien lider The Expendables 2 av att den inte riktigt vet vad den vill vara. Den är som absolut roligast och bäst när den kör actionparodi fullt ut, men när Simon Wests manus dessutom blandar upp med mer eller mindre seriösa scener blir intrycket väldigt splittrat. Arnold Schwarzeneggers omtalade comeback till actiongenren efter sin politiska karriär varar sammanlagt i kanske fem minuter. Likaså är gästinhoppet av Chuck Norris på tok för kort.


Att peka på vem som är sämst skådis i det här gänget är inte ens lönt. Alla utom Bruce Willis är urusla, men det är som det ska vara. Skillnaden märks inte minst i en scen mellan just Willis, Stallone och Schwarzenegger. Willis spelar sin roll rakt av utan några större problem men lyckas spela skjortan av sina motspelare i en kort dialogscen. Det stora problemet med skådespelarna är inte att de är usla, det väntar man sig, men många (i synnerhet Stallone) talar så förbaskat sluddrigt att det mest låter som en rad diftonger som staplats ovanpå varandra. Jag borde använda vissa dialogscener i undervisningssyfte. Tolka Stallone och vinn en chokladkaka eller nåt.


Det tidigare omtalade splittrade manuset är tyvärr det som också stjälper filmen. Det är för löjligt för att ta seriöst och ibland för seriöst för att ta löjligt. Till nästa del (klart det blir en nästa del!) hoppas jag på att alla inblandade vågar ta steget fullt ut och bjuder på den där överdrivna actionsoppan som jag längtar efter under hela filmens speltid.


Betyg: 2+ men det är ganska charmigt med en galen svensk actionhjälte som spelar just svensk av 5 möjliga


Av Ulf - 17 november 2012 18:41

 

Regi: Gregory Jacobs

Manus: Joe Gangemi & Steven Katz

Medverkande: Emily Blunt, Ashton Holmes, Martin Donovan

Produktionsbolag: Blueprint Pictures & Section Eight

År: 2007

Längd: 91 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0486051/


Två collegestudenter som aldrig träffats delar bil när de ska åka hem till julfirande i Delaware. Snart visar det sig dock att den ena av dem vet oroväckande mycket om den andre. Saken blir inte bättre när de blir tvingade av vägen mitt ute i ödemarken och temperaturen bara sjunker och sjunker...


En film som stått i min hylla för vad som verkar vara en smärre evighet. Igår var det dock dags och jag måste säga att jag blev ganska positivt överraskad. Den här är lika delar thriller som skräck som i sina bästa stunder visar upp en väldigt bra karakaterisering. Därmed inte sagt att Wind Chill inte har problem. Manuset spretar lite väl mycket och även om karaktärerna genomgår en schysst förändring genom historien känner jag att det inte riktigt finns någon protagonist. Tjejen (det här är en av få filmer där inga karaktärer har ett namn) är oftast riktigt otrevlig och bitchig och killen är inte bättre han. Eller som mitt filmsällskap igår utbrast: "Men sätt på varandra och be done with it! Det lär ju hålla värmen om inget annat".


Även om manuset också har ett antal logiska luckor har Wind Chill något som gör att jag faktiskt tyckte om den. Mycket är fotots förtjänst. En snötyngd skog är enkel att få vacker på film, även i mörker, och beslutet att förlägga filmen till just denna lilla avkrok bara någon timme från närmsta bebyggelse gör isolationen ganska drabbande samtidigt som man kan se en väg ut. Skådespelarna är överlag bra och regin helt okej. Wind Chill är ingen fantastisk film på något sätt, men den håller för en titt. Kanske jag till och med ser om den när temperaturen kryper under nollan här i Skåne.


Betyg: 3 genvägar som blir senvägar av 5 möjliga


Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2 3
4
5
6 7 8 9 10 11
12
13
14
15
16
17 18
19
20
21
22
23 24 25
26
27
28 29
30
<<< November 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se