Alla inlägg under mars 2013

Av Ulf - 31 mars 2013 21:05

 

 

Regi: Don Coscarelli

Manus: Don Coscarelli (baserat på David Wongs bok med samma namn)

Skådespelare: Chase Williamson, Rob Mayes, Paul Giamatti mfl.

Produktionsbolag: M3 Alliance/M3 Creative/Midnight Alliance mfl.

År: 2012

Längd: 99 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1783732/

 

Som alla andra har jag mina dagliga små ritualer; saker som blivit så pass vardagliga att man inte tänker på att man gör dem längre. En av dessa är att varje dag, vardag som helg, kolla in dagens artiklar på Cracked. En av skribenterna för Cracked heter David Wong och för några år sedan släppte han sin bok John Dies At The End efter några år som onlinetext. Givetvis var jag tvungen att läsa den och precis som Wongs artiklar var den fruktansvärt rolig. Jag var däremot lite tveksam till hur man skulle kunna översätta Wongs galenskaper till film. Wongs ordvrängande till prosa passar bra till dialogen i Coscarellis filmatisering, men dessvärre fungerar inte resten av manuset lika bra.

 

John Dies At The End (John) handlar om en ny drog kallad Soy Sauce, och vad konsekvenserna blir när folk börjar använda den. När John, sångare i bandet Three Armed Sally, testar Soy Sauce börjar han se saker som inte borde finnas där. För att göra saken än värre börjar tid, rum och till och med liv bli väldigt relativa begrepp för John. Samtidigt försöker David dels hjälpa sin "avlidne" vän och dels försöka förstå varför Jorden plötsligt hotas av en invasion av varelser från en annan dimension. Allt leder tillbaka till Soy Sauce.

 

Som ni märker av den något förvirrade synopsisen är det här ingen lätt film att sätta fingret på. Polaren jag såg den med beskrev den som "The Matrix på svamp" och det är en beskrivning lika god som någon annan. Det är total galenskap och däri ligger också problemet - medan boken hade ett lika knäppt narrativ gav den desto mer tid åt att utforska karaktärerna, de metafysiska koncepten och för den sakens skull storylinen. För mig som läst förlagan var det ganska enkelt att hänga med, men jag vet inte riktigt hur bra John hade fungerat som film om jag inte hade haft förkunskapen. Paradoxalt nog är den på samma gång ytligare och mer komplex än texten den baseras på. Det är helt enkelt en helt för jävlig bok att filmatisera! Jag skulle hellre sett den som en tv-serie då den kunde ha gett desto mer tid åt allt den skulle behöva ge tid åt.

 

Skådespelarmässigt fungerar John helt okej, även om det är Paul Giamatti som spelar skjortan av huvudrollsinnehavarna i sin ack så lilla biroll. Om jag hade varit casting director skulle jag hittat en roll till Giamatti i alla filmer. Så bra är han.

 

Sammanfattningsvis är John, trots sina problem, en film som ligger klart över medelbetyg. Jag skulle dock rekommendera att du läser boken först. Dessutom, när du ändå är på det, gör Cracked till en vana du med. Det finns ingen annan sajt på nätet där du lär dig fler roliga faktoider per dag.

 

Betyg: 3+ köttmonster av 5 möjliga



ANNONS
Av Ulf - 30 mars 2013 21:45


Regi: Steven Soderbergh

Manus: Scott Z. Burns

Skådespelare: Rooney Mara, Jude Law, Catherine Zeta-Jones mfl.

Produktionsbolag: Di Bonaventura Pictures & Endgame Entertainment

År: 2013

Längd: 106 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2053463/


Jag är väl inte alltför förtjust i Steven Soderberghs registil och drog mig lite för att se den här filmen när den damp ner i min dropbox för förhandskopior. Framförallt tycker jag att Soderbergh gör på tok för utdragna filmer som tappar fokus efter halva speltiden. Den här gången har han dock lyckats att spinna ett väldigt tätt nät av Scott Z. Burns mångbottnade manus.

 

Side Effects handlar om hur Emily Taylors liv vänds upp och ned när hennes make kommer ut från fängelset. Allt borde egentligen vara bra, inte minst eftersom maken "bara" satt inne för insideraffärer och verkar ha lärt sig sin läxa. Emily hamnar dock i en djup depression och börjar gå till den framgångsrike psykiatrikern Jonathan Banks för behandling. Banks föreslår en ny medicin för Emily - en medicin tillverkad av ett företag han fått en större summa pengar från för att genomföra en studie av. Till en början går också allt fint. Sen kommer biverkningarna...

 

Side Effects är en riktigt smart dramathriller som dels tar upp ett viktigt ämne (vem tjänar på våra lyckopiller?) och dels har fint skådespel och bra manus. Rooney Mara har väl inte imponerat på mig särskilt mycket innan, men här visar hon att hon kan skådespela - så länge hon inte försöker spela svensk hackare. Den riktiga stjärnan bland skådespelarna är däremot Jude Law. Law är nästan brottsligt underanvänd som skådis nuförtiden med tanke på att han alltid åtminstone är "bra" och ibland helt "fantastiskt bra". Law har ett eget uttryck och en intensitet i sitt skådespel som är få förunnat. För att göra skådespelarensemblen så mycket vackrare har vi dessutom Catherine Zeta-Jones i en biroll. Om det finns en vackrare kvinna i Hollywood idag vette fanken vem det skulle vara.

 

Burns manus är även det bra, även om det finns en markant skarv mellan filmens två delar. Utan att avslöja för mycket så känns Side Effects som två olika filmer. Den första halvan är förvisso intressant, men lyckas invagga tittaren i en slags falsk säkerhet att man sett det här förut och att man vet exakt hur allt kommer sluta. I mitten kommer sen en rejäl scenförändring som sakta men säkert börjar rucka på alla förväntningar och fördomar. Mot de sista 20 minuterna av filmen satt jag som på nålar. Det är en rent briljant filmkonstruktion.

 

Jag skulle verkligen vilja ge Side Effects högsta betyg, men trots den smarta konstruktionen tappar filmen i tempo mot första aktens slut. Det gör att uppbyggnaden bromsas in och får börja om på noll igen. Det är riktigt synd och egentligen ett problem som ligger framförallt i klippningen. Men, för den som vill se något smart, välspelat och relevant rekommenderar jag ändå Side Effects varmt.

 

Betyg: 4+ blodiga biverkningar av 5 möjliga


ANNONS
Av Ulf - 28 mars 2013 20:40

 

 

Regi: Douglas Aarniokoski

Manus: Luke Passmore

Skådespelare: Shawn Ashmore, Brianna Barnes, Ashley Bell

Produktionsbolag: Guy A. Danella Productions, Preferred Content, Faction M

År: 2011

Längd: 87 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1756799/


Det är mycket postapokalyps i mitt liv just nu. Det finns få saker som är så kittlande som en riktigt bra dystopi där samhällets lagar och regler inte gäller. En värld där man antingen slåss eller dör, precis som den här filmens tagline vill berätta för oss. Problemet med The Day är att även om konflikten är glasklar (slåss eller bli mat) är manuset så pass händelsefattigt och karaktärerna så pass tråkiga att jag nästan ville att de skulle bli käk.

 

Handlingen i The Day kretsar kring en grupp om fem personer som i den ständiga kampen för överlevnad hittar ett övergivet hus. Snart visar det sig dock att huset är en riggad fälla som den lokala kannibalgruppen (alla orter har väl en sådan?) har gillrat. Sen följer en timmes action och på det eftertexter. Det trista med den här filmen är att den gör många saker som gäller inramningen rätt, men samtidigt missar exempelvis handling och karaktärsutveckling. Fotot är utsökt med dimmiga hedar, en värld som verkligen ser skitig och nedgången ut samt karaktärer som inte sett en dusch på några månader. Skådespelarna är också okej, med Dominic Monaghan som största namn.

 

Till syvende och sist är The Day helt enkelt ingen bra film. Det går inte att göra avkall på handling hur bra inramning man än har. Den känns mest som ett dubbelavsnitt i valfri serie på postapokalypstemat. Vi får inte lära känna karaktärerna och för den sakens skull inte ens reda på vad som hände som gjorde världen till en död ödemark. Luke Passmore försöker få igång en historia om hur gruppens ledare vill hitta ett ställe att plantera en burk fröer han räddade ifrån... tja... vi säger Cthulhu, men det leder ingenstans. För diggare av rödfärg i spektakulära former och varianter kan The Day ändå vara något att se. Personligen behöver jag mer charm, mer handling och/eller karaktärer jag bryr mig om.

 

Betyg: 2 kanniballedare med mohawks av 5 möjliga

Av Ulf - 26 mars 2013 17:32


Svensk titel: "Memoarer är prostitution" - En omtvistad självbiografi

Författare: Julian Assange

År: 2011 (svensk utgåva 2012)

Sidor: 352 (inklusive appendix)

Förlag: Canongate Books Ltd. (svenskt förlag: Norstedts)

ISBN: 978-91-1-304772-0

 

"Information befriar oss. Den ger oss möjlighet att ifrågasätta handlingarna hos dem som helst ser att vi inte frågar något eller kräver några svar. [...] Vi attackeras väldigt ofta trots att vi bara försvarar de principer regimerna valts för att upprätthålla. Vi är folkets internationella kontrollorgan och vet att vi har rätt att ta reda på vad regeringar och diplomater gör bakom stängda dörrar. [...] Och de regeringar som inte lyssnar är dömda att falla."


Att kalla Julian Assange för "kontroversiell" vore dagens underdrift. Assanges framtoning som mannen som sticker ut hakan för yttrande- och pressfrihet har inte fallit i god jord hos många mäktiga män och kvinnor. I den här boken, ett utkast av vad som skulle ha blivit hans officiella memoarer, får vi följa Julian från uppväxten på olika orter i Australien till den offentliga person han är idag. Från tonårens upptäckt av datorernas makt i och med införskaffandet av sin C64 till kometkarriären på den dolda internationella hackerscenen visas en komplex man. Mediebilden av Assange har ofta varit den att han är arrogant, osocial och en besserwisser. Det är klart att man kan spåra delar av dessa påståenden i Assanges text, men jag skulle vilja hävda att han inte framstår som mer arrogant än någon annan. Det intressanta som framträder om Assanges person är att även om han ibland kan verka arrogant kan han alltid backa upp sina uttalanden med kunskap. Är han en besserwisser? Absolut! It takes one to know one, men som jag brukar säga: hellre det än en wenigerwisser.

 

Eftersom det här i första hand är ett utkast, och inte den kompletta bok som Assange först hade tänkt sig, är det svårt att veta exakt vilka delar som skulle utvecklats mer i en redigeringsprocess. Det finns ingen väg runt att Assange måste bemöta våldtäktsanklagelserna han blivit jagad för. Det här kapitlet borde ha varit mycket längre och mer ingående. Assange hänvisar till en argumenterande text han skrivit på nätet, men det är ändå en smula konstigt att förlaget inte valde att publicera åtminstone delar utav denna text i boken. Förvisso vill Assange inte ha något att göra med dessa memoarer (se den svenska titeln), men när förlaget ändå publicerar en rad olika WikiLeaks-relaterade dokument i bokens appendix så varför inte nämnda text?

 

Assange går ändå igenom anklagelserna och pekar på en rad ganska otroliga sammanträffanden om det inte skulle röra sig om att allt i utredningen inte gått rätt till. Det har skrivits tonvis om det här fallet redan och jag ska inte dröja kvar vid det. Assange själv anser att det handlar om något som fått alldeles för stora proportioner och att alla handlingar var mellan samtyckande vuxna människor. Ett våldtäktsåtal är givetvis väldigt allvarligt och Assange behandlar inte hela situationen alltför väl (exempelvis med några kängor åt svensk feminism) men personens moral eller icke-moral kan inte förminska vad WikiLeaks lyckats med som projekt.

 

Så vad har då WikiLeaks lyckats med? Sedan sajten först lades upp har man avslöjat en lång rad missförhållanden över hela världen. Man har avslöjat korruption i Kenya, krigsförbrytelser utförda av USA, hjälpt till under Den arabiska våren och publicerat uppgifter om den isländska bankskandalen för att nämna några. Det är en imponerande lista bedrifter som Assange och hans medarbetare har lyckats med. Assanges filosofi om total transparens har mött betydande juridiskt motstånd från många håll (framförallt amerikanskt) och han har hyllats för den samma av lika många. Huvudsaken är denna: Assange plockade upp tankar och idéer om vad man kunde använda nätet till och samlade dem under ett tak. I och med WikiLeaks kan makthavare inte längre vara säkra på att deras skelett i garderoben inte kommer luftas. Det har gjort WikiLeaks till en viktig kugge i internationell politik och som vi alla vet kan man inte stoppa en idé.

 

Att sammanfatta Assanges komplexa karaktär i en recension av det här slaget är inte lätt. Är han Satan själv? Det anser i alla fall vissa amerikanska politiker som seriöst diskuterade skottpengar på honom. Är han informationens teknologiske frälsare? Det anser i alla fall vissa islänningar som tackar honom för avslöjandet av bankskandalen. Sanningen ligger troligtvis som alltid någonstans i mitten. Assanges text kommer säkert inte omvända några benhårda WikiLeaks-hatare eftersom det är en grundläggande skillnad i hur vi tänker och resonerar om informationsfrihet som ligger i botten. Kanske kan boken hjälpa till att skilja på personen Assange och projektet WikiLeaks? Det vore en tjänst för båda parter.

 

Rent språktekniskt måste jag berömma Assange för en välskriven text med förvånansvärt många litterära och historiska referenser. Det understryker kanske Assanges rykte som besserwisser (eller ja, han bekräftar det själv i en passage), men det är inte varje dag man läser en samhällskritisk skrift från idag som refererar till ryska 1800-talsförfattare i samma andetag som man diskuterar krypteringsteknik. Även om boken är ett utkast är den lättläst och har en klar röd tråd. Rent betygsmässigt kan jag dock inte ge en ofullständig bok högsta betyg. Här finns saker som verkligen skulle behöva jobbas på, förklaras och benas ut. Kanske kan vi hoppas på några officiella memoarer om några år, även om jag inte tror att det kommer så bli. Memoarer må vara prostitution, men Assange är åtminstone en prostituerad med integritet.

 

Betyg: 4 samhällsomstörtare av 5 möjliga


Av Ulf - 25 mars 2013 22:24


"'Tis true my form is something odd,
But blaming me is blaming God;
Could I create myself anew
I would not fail in pleasing you.

If I could reach from pole to pole
Or grasp the ocean with a span,
I would be measured by the soul;
The mind's the standard of the man."

 

 - från False Greatness av Isaac Watts, använd som post scriptum av Joseph Merrick i sina brev

 

Joseph Merricks liv var ett exempel på hur det i samma tid, på samma plats, finns potential för både djup humanism och tragisk dehumanisering. Eftersom ingen med säkerhet kunde säga vad Merrick led av för sjukdom antog de flesta Londonbor på 1880-talet den fiktiva historien om att hans mor skulle ha blivit attackerad av en vild elefant under graviditeten. Skadorna hon ådrog sig i anfallet skulle ha varit anledningen till Merricks skador.

 

I slutet av 1970- och början av 1980-talet blev John Merricks historia bakgrund till både en framgångsrik pjäs och sedermera filmatiseringen, kort och gott betitlad The Elephant Man (1980). Mel Brooks, mest känd för sina satir- och parodifilmer, hade lyckats få rättigheterna att producera filmen och ville ge regissörsstolen till David Lynch. Lynch, trots sina framgångar med Eraserhead (1977), hade det riktigt kärvt ekonomiskt i början av 80-talet. Han arbetade deltid som takläggare när Brooks ringde honom och gav honom erbjudandet att göra sin första film inom studiosystemet. Lynch hade inget val än att tacka ja. Det skulle visa sig bli en riktig lyckoträff.

 

 

Verklighetens Joseph Merrick, foto 1889  

 

Dramatiseringen av Joseph Merricks liv (i filmen och många biografer kallad för "John") följer den historiske personens liv relativt väl. Dr. Frederick Treves, föreståndare på London Hospital, ser Merrick på en cirkusföreställning för "missfoster" och blir fascinerad av honom. Till en början är John bara en kuriositet även för Dr. Treves, men när Merrick behöver läggas in på sjukhus börjar Treves inse att det finns mer med Merrick än bara den groteska ytan. Efter många år av misshandel och dehumanisering börjar John tala igen och uppvisar en intellektuell nyfikenhet och en oväntad godhet från någon som blivit behandlad så illa. Men trots att John blir det stora samtalsämnet i Londons societet är världen utanför sjukhusets väggar i regel inte särskilt välkomnande och förstående.

 

Det här är en av mina favoritfilmer. Jag har sett den åtskilliga gånger, men bölar lik förbannat som ett barn åtminstone en kvart av speltiden. John Hurt gör sitt livs roll som John Merrick och Anthony Hopkins (med hår!) är inte långt efter. Framförallt är det kontrasten mellan Dr. Treves djupa humanism och samhällets lika djupa dehumanisering som knäcker mig varje gång. Merricks död, både i verkligheten och filmen, är ett bevis för detta. På grund av hans sjukdom kunde han inte sova liggandes. En kväll plockade John bort alla kuddarna från sin säng (vilka han sov sittande mot) och lade sig ner. Han kvävdes och/eller bröt nacken - för att han, enligt Treves uttalande, bara ville sova som alla andra. Det mest tragiska är vad som hände med Merrick efter hans död. Alla fina ord till trots och Treves kamp för att få John accepterad slutade han sina dagar som ett medicinskt kuriosaobjekt i en anatomisamling.

 

 

Merrick sågs ofta i en huva av det här slaget. Det var ett sätt att hålla nyfikna borta då den associerades med pest.  

 

Lynch understryker dualismen mellan humanism och dehumanisering genom att visa på industrialismens avigsidor. Filmen är full av smutsiga och farliga maskiner, människor som sliter i koldamm och folk som bränts av ånga och explosioner i sjukhussalarna. Treves uttrycker det väl: "Abominable things these machines - you can't reason with them." Han hade lika gärna kunnat tala om en av vår fulaste sida som varelser - mobbmentalitet och en förmåga att glömma vår empati i grupp. Givetvis kan man också dra parallellen till att det är normen som är det djuriska eftersom normen i viss mån kan främja våra mest basala drifter. Det syns inte minst i scenerna när en sjukhusanställd tar betalt för att folk ska få se Merrick i sitt sjukhusrum. Besöken används inte minst för att skrämma kvinnorna som männen drar dit. Det är i princip vad vi gör idag med skräckfilm på bio. Mobbmentaliteten visas även den upp i all sin avskyvärdhet. Det är inte förrän John vrålar ut filmens mest kända replik som folkmassan börjar backa: "I am not an elephant! I am not an animal! I am a human being! I am a man!"Vi borde alla tänka på de orden då och då. Eller ja, det behöver inte specifikt vara "elefant". 

 

 

Förspel i viktorianska England  

 

The Elephant Man blev en stor framgång för Lynch. Filmen nominerades till åtta Oscars varav Lynch själv nominerades både för manus och regi. Även om filmen inte vann några statyetter hade den ändå en varaktig inverkan på galan. Många i filmbranschen ville att Akademin skulle ge filmens make-up en special-Oscar. Akademin vägrade, men redan nästa år infördes kategorin "Best make-up" - något som de flesta är övertygade om i mångt om mycket var The Elephant Mans förtjänst. Karriären pekade spikrakt uppåt för Lynch, men ett illa övervägt beslut höll på att kosta honom dyrt.

 

 

Av Ulf - 23 mars 2013 14:56


Notering: Efter att ha kämpat med en ordentlig podcast under några veckor slutade projektet i en söndrig mikrofon. Därför läggs podcastidén på hyllan och jag sätter igång med att recensera böcker här igen.   


Svensk titel: Farornas väg + Tidens hjul (2 delar)

Författare: Robert Jordan

År: 1990 (svensk utgåva 1992/1993)

Sidor: 814

Förlag: Tor Books (svenskt förlag: Natur och Kultur)

ISBN: 0-812-51181-6

 

Året var 1996 när mitt försök att beta mig igenom all fantasy som givits ut på svenska ledde mig till Robert Jordans fantasyepos The Wheel Of Time (1990 - 2013). Jag hade aldrig läst något liknande. I motsats till annan modern fantasy jag satt tänderna i var WOT inte bara ett karaktärsgalleri av stereotyper utan dessa kändes som riktiga personer. Jordans värld kändes mer verklighetstrogen och jordnära, även om här fanns både magi och en särdeles typisk huvudkonflikt.

 

The Eye Of The World (Eye) tar sin början som så många andra fantasyhistorier med en profetia. Profetian talar om hur en man ska återfödas som Draken - mannen som en gång så gott som förstörde världen i sin kamp mot Den Mörke. Som ett resultat av denna kamp blev den manliga sidan av den magiska urkällan, som ligger till grund för allt användande av magi, korrumperad. En man som rör vid urkällan blir förr eller senare galen. Det är de kvinnliga magikerna, Aes Sedaierna, som "tar hand om" de män som trots allt rör vid källan. Till den lilla byn Emond's Field kommer en Aes Sedai med sin väktare på jakt efter tre pojkar som tros på något sätt ha en koppling till Den Mörke. När byn attackeras måste alla inblandade fly för sina liv och ta reda på vad Den Mörke egentligen vill med pojkarna.

 

Jag har många gånger funderat över varför just WOT har fastnat hos mig under så många år. På grund av att Jordan skrev relativt långsamt läste jag om serien två gånger i samband med att en ny bok kom ut. Någon gång i gymnasiet bestämde jag mig för att inte röra böckerna igen förrän alla delarna fanns ut. Jordan dog 2007 utan att ha hunnit slutföra sitt verk. Innan han dog lämnade han över anteckningar och detaljerade beskrivningar av handlingen till Brandon Sanderson, vän och även han fantasyförfattare. För drygt en månad sedan kom så äntligen den sista boken ut i serien och min självpåtagna exil från Jordans värld kunde lyftas. Men vad är det då som gör serien så speciell? Hade den åldrats med stil sedan jag läste den sedan sist? När jag slog ihop min kopia av Eye kan jag lyckligtvis svara ja på den sista frågan. Svaret på den första frågan tror jag är psykologi och karaktärsutveckling.

 

Det är inget fel på exempelvis Tolkiens, Eddings eller Kerrs fantasyvärldar, men däremot är det "fel" på deras karaktärer. De framstår som attributsdrivna (exempelvis: "Jag är girig och det tänker jag vara resten av böckerna") och handen på hjärtat inte särskilt intressanta. Istället är det världarna de befolkar som är det jag tar med mig från dessa författares böcker. Med Jordan får jag en välutvecklad fantasyvärld och välutvecklade karaktärer. Den ende andre fantasyförfattare jag stött på som ger dessa två områden lika stor vikt är George R.R Martin.

 

Jordan och Martin har ytterligare en mycket viktig beröringspunkt när det gäller karaktärerna - de kvinnliga karaktärerna är lika viktiga som de manliga. Det är uppfriskande att läsa en fantasysaga där halva befolkningen inte ses som kuttersmycken, damer i nöd eller så ouppnåeligt mäktiga att man inte kan relatera till dem. Eye presenterar en lång rad karaktärer, manliga som kvinnliga, som står över tidigare nämnda attributsstyre. De är knappast perfekta; de bråkar, grälar, är giriga, ogina och känns då och då som allt annat än hjältar. Det är också det som gör dem levande.

 

Eye har många tematiska grepp som påminner om vår egen värld. Vi får träffa på rättrådiga religiösa fundamentalister, maktmissbruk som hotar världen och miljöförstöring för att bara nämna några. Eye visar också på svårigheterna att gå en moralisk balansgång när man har obeskrivbar makt vid sina fingertoppar men vet att man är dömd om man sträcker ut handen och använder den. Allt detta presenteras i en prosa som flyter fint, med egna idiomatiska uttryck, sånger, dikter och språk som påminner om våra egna. Det enda negativa jag har att säga om Eye är att den i viss mån tappar tempo i mitten. Nu väntar jag bara på min nya kopia av tvåan för att fortsätta!

 

Betyg: 5 smutsiga urkällor av 5 möjliga

Av Ulf - 21 mars 2013 20:30


Damn fine cup of coffee del 4: Kärlek i postapokalypsens tid

 

Fem år, en skilsmässa och stort finansiellt risktagande - det var vad Eraserhead (1977) kostade David Lynch. Efter att Lynch hade rönt framgångar med sina kortfilmer erbjöd AFI honom ett stipendium för att studera film vid deras skola i Los Angeles. David ansåg dock att skolan var för begränsande och skulle hoppa av när han fick klartecken att han fick göra en film helt enligt egen design och huvud om han stannade kvar. Lynch presenterade då ett manus till en 45 minuter lång film vid namn Gardenback. AFI ansåg att Gardenback (en film som tog upp otrohet och äktenskapsbrott på ett typiskt surrealistiskt Lynch-vis) var för lång för en film utan ordentligt narrativ. Eraserhead blev Lynchs nästa försök att pitcha en idé. Efter att med nöd och näppe fått sitt manus godkänt kunde produktionen kunde börja.

 

Vad handlar då egentligen Eraserhead om? Den surrealistiska berättarformen till trots är grundstoryn ganska enkel att definiera: Den unge Henry kontaktas av sin flickvän, Mary, efter att hon mystiskt försvunnit för en tid. Hon vill att Henry ska träffa hennes föräldrar och äta middag hos dem. Väl där släpper Mary bomben - Henry har blivit far. Eller, som Mary säger, så är läkarna inte säkra på att avkomman ens är ett barn. Paret gifter sig och flyttar hem till Henry med sin minst sagt bisarra son/dotter (förklaras aldrig vilket) och försöker leva ett så vanligt familjeliv som möjligt - något som inte är så enkelt som det låter.

 

 

 

Suddgummihuvudet själv


Den subtila tematiken är det som gör Lynchs långfilmsdebut till en oförglömlig upplevelse. Det görs ständiga referenser till att historien utspelar sig i en amerikansk stad efter ett kärnvapenkrig. Rädslan för bomben, som i allra högsta grad var levande på 70-talet, genomsyrar hela filmen men det som gör Eraserhead speciell är att kriget aldrig blir ett huvudtema - det är redan historia när filmen börjar. Istället handlar filmen om livet efter kriget och de fasor som det fört med sig. Mutationer, strålskador och i princip total avsaknad av växtlighet är vardagsmat i den här världen. Strålningen kan dessutom förklara varför Henry och Marys barn ser ut som det gör. Märk väl att detta bara är min tolkning av filmen. Som med allt annat av Lynch finns det lika många tolkningar som det finns tittare.

 

Henry upplever hallucinationer under berättelsens gång. En ständigt återkommande syn är den av The Lady In The Radiator som är precis vad namnet antyder - en kvinna som Henry tror bor i skrymslena i hans element. Dessa hallucinationer, och speciellt då kvinnan i elementet (komplett med vad jag tror är ansiktstumörer), ger en total känsla av hopplöshet. Det finns inget kvar av den gamla världen att förundras över efter kriget. Det märks inte minst i den sång som elementkvinnan sjunger där hon berättar att i himmeln är minsann allt bra och där händer goda saker.

 

 

In heaven everything is fine.. AH! What's that on your face?!  

 

I och med att Henrys och Marys förhållande knakar alltmer i fogarna försöker Henry till sist finna tröst hos den åtråvärda damen på andra sidan hallen. När han får reda på att han knappast är speciell för henne utan bara en i raden av älskare tar filmen också sin sista, plågsamt mörka, vändning. Men slutar det inte på en ljus not? Det sista vi ser är hur Henry omfamnar The Lady In The Radiator i ett vitt sken. Han hittade vägen ut från hopplösheten till slut...

 

Barnet som Henry och Mary får är en karaktär som man aldrig glömmer. Exakt hur Lynch gjorde så att hans skapelse rörde på sig har aldrig avslöjats. Han fick till och med folk som arbetade med filmen att blunda när han förberedde scenerna med barnet. Det första som slår en är att barnet, som aldrig får ett namn, mest av allt liknar en mycket stor spermie - något som aldrig blev eller skulle ha blivit. I motsats till vanliga barn har det inget som talar för det. Det är knappast sött, skriker hjärtskärande mest hela tiden och vägrar äta. Henry, som efter ungefär halva filmen lämnas ensam med barnet, tycker till och med att det skrattar åt honom och hans misslyckande.

 

Eraserhead har ofta felaktigt tolkats som Lynchs rädsla inför faderskapet (hans förstfödda dotter var tre år gammal när inspelningen började), men det finns ändå en ledtråd i Lynchs privatliv som kan sätta barnet i ett nytt ljus. Davids dotter Jennifer föddes med två stora klumpfötter och fick under sina första levnadsår genomgå en rad smärtsamma operationer. Kanske handlar filmen inte så mycket om Davids rädsla för faderskapet så mycket som sin rädsla för att misslyckas som far? Utan att helt avslöja slutet tror jag att det är en rimlig tolkning med tanke på vad som händer innan Henry träffar The Lady In The Radiator i ljusskenet.

 

Eraserhead är i mina ögon en fantastisk film som med stämning, ljudspel, kameraarbete och specialeffekter lyckas fånga hopplöshet och rädsla på ett lysande sätt. En av filmens officiella taglines beskrev det väldigt bra: Where your nightmares end. Filmvärlden blev också tagen av Lynchs första långfilmsdebut. Inte minst fick han lovord från ett något oväntat håll i form av Mel Brooks. Brooks skulle bara några år senare ge Lynch chansen att regissera en film som skulle få en hel hop Oscarsnomineringar och bli Davids biljett in till filmens absoluta finrum. 


Av Ulf - 19 mars 2013 21:55


The Silence Of The Lambs (1991) var, oavsett vad man tycker om den, en milstolpe i thrillergenren. Det är en av få renodlade thrillers som vunnit mer än en enstaka Oscar och en av få filmer överhuvudtaget som vunnit de "fem stora". Det är vad Oscarsstatyetterna för bästa film, skådespelare, skådespelerska, regi och manus brukar kallas för. Personligen tycker jag att det är en fantastisk film som fortfarande håller. Den blev stilbildande för 90-talets thrillers och har än idag inflytande över genren. Filmen har många klassiska scener, men min favorit är när mördaren, "Buffalo Bill", dansar till Q Lazzarus fantastiska låt Goodbye Horses samtidigt som hans senaste kidnappningsoffer försöker ta sig upp ur den brunn hon hålls fången i. Det är ett av de där sällsynta ögonblicken där bildspråk, foto, musik och skådespel bara klickar perfekt.


Scen: "I'd fuck me"

 

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1 2
3
4 5
6
7 8 9
10
11
12
13
14
15
16 17
18
19
20
21
22
23
24
25 26
27
28
29
30 31
<<< Mars 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se