Alla inlägg under maj 2020

Av Ulf - Torsdag 28 maj 21:45

 

Regi: Kirill Sokolov

Manus: Kirill Sokolov

Skådespelare: Aleksandr Kuznetsov, Vitaliy Khaev, Evgeniya Kregzhde mfl.

Produktionsbolag: White Mirror Film Company

År: 2018

Längd: 99 min

Land: Ryssland

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7672068/

 

Matvey ska träffa sin flickväns föräldrar för första gången, men det är inget vanligt besök det gäller. Hans flickvän, Olya, har berättat för honom att hennes far förgrep sig på henne när hon var liten och att hon vill att Matvey dödar honom. Det visar sig dock bli enklare sagt än gjort och när det dessutom visar sig att Olya inte riktigt talat sanning blir det starten på förvecklingar med väldigt mycket blodspillan.

 

Jag fortsätter min resa i filmvärlden nu när Hollywood mer eller mindre gått i dvala. Why Don't You Just Die! är troligen den första ryskspråkiga komedi jag sett på minst tio år och minst sagt en överraskande bekantskap. När man kollar synopsisen ovan är det kanske svårt att föreställa sig att det är komedi det rör sig om, men WDYJD är bland de bättre svarta komedier jag sett på sistone. Mycket är tack vare filmens stora stjärna, Vitaliy Khaev som pappa Andrey. Khaev ser ut som man korsat en människa med en tjur ungefär och har en scennärvaro som trumfar alla andras. Huvudrollen innehas av Aleksandr Kuznetsov och är inte fy skam den heller, med fantastiskt vackra Evgeniya Kregzhde som Olya, filmens femme fatale.

 

Kirill Sokolovs influenser är många och uppenbara, men det blir aldrig pastisch av det. Istället lyfter han lika delar Sergio Leone som Quentin Tarantino till sin film, inte minst den senares berättarstruktur och den förres bildspråk. Det är mycket inzoomningar på ögon och soundtracket är fyllt med spaghettiwesternmusik... i kombination med rysk folkmusik, klassisk musik och punk. Det är ett lika galet ljudspår som filmen är.

 

Gjord med små medel (enligt rapporter hade de inte råd att tapetsera ett rum som används så de skrev ut tapetmönster från en färgskrivare) men med stor berättarglädje är Why Don't You Just Die! en filmpärla från öst som du bör kolla in. Om du har svårt för blod och gore bör du dock hålla dig långt borta. Det här kan vara en av de våldsammaste filmer jag sett i år, men våldet blir aldrig grymt utan mer åt splatterkomikhållet. För oss diggare av blodiga effekter är det här dock en höjdare!

 

Betyg: 4 sega ryssar av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Måndag 25 maj 19:15

 



Regi: James Lebrecht & Nicole Newnham

Manus: James Lebrecht & Nicole Newnham

Medverkande: Larry Allison, Dennis Billups, Judith Heumann mfl.

Produktionsbolag: Higher Ground Productions

År: 2020

Längd: 106 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8923484/

 

Några år efter Woodstock inträffade en annan typ av "festival" bara ett stenkast därifrån, men som inte är alls lika välkänd. På sommarlägret Camp Jened samlades en stor grupp ungdomar som alla hade någon form av funktionsvariation. För många blev lägret det första mötet med andra som mötte liknande utmaningar som de själva. Andan från Camp Jened skulle visa sig vara ihållande och ledde fram till långtgående lagändringar på nationell nivå i USA. Det här är dokumentären om lagförslag 504 och hur den antogs, om och med människorna som kämpade för den.

 

James Lebrechts & Nicole Newnhams dokumentär om medborgarrättsrörelsen för människor med funktionsvarianter är med all rätta en av årets hittills mest hyllade dokumentärer. Med ett väldigt stort filmmaterial från deltagarna på Camp Jened till sitt förfogande lyckas de båda inte bara berätta om de historiska händelserna, utan också få tittaren att lära känna aktivisternas personligheter. Scenerna från sommarlägret är ofta både jäkligt roliga och tragiska och lägger en fin grund till vad som kommer senare.

 

För den (som jag) som inte känner till historien sedan innan ska jag inte avslöja gruppens slutplan eftersom den är både lika spektakulär som inspirerande. Det är också här jag skulle velat ha lite mer fokus. Även om sommarlägerscenerna som sagt är intressanta och underhållande på sitt sätt känns det som detar upp lite väl mycket av filmens speltid. Den riktiga kärnan ligger i den politiska kampen som dominerar filmens sista tredjedel.

 

En omstrukturering med att låta sommarlägret utgöra en tredjedel och kampen två tredjedelar skulle vara att föredra. Kanske hade Lebrecht och Newnham valt att följa något färre personer och på så vis kortat ner filmens inledning. Nåväl, det är ju knappast som att scenerna inte ger något, så det här är mindre klagomål.

 

Crip Camp handlar av förklarliga skäl främst om personer med funktionsvariationer, men i ett vidare perspektiv visar den också på hur alla marginaliserade grupper riskerar att bli illa behandlade. Det är ingen tillfällighet att gruppen fick stöd av både The Black Panthers och lokala grupper från HBTQ-scenen. Det är kort sagt en inspirerande historia, inte minst för alla som har en sida av sig själv som kanske inte alltid platsar in i samhällets alla gränsdragningar.

 

Betyg: 4 rullstolsrace av 5 möjliga

 

ANNONS
Av Ulf - Fredag 22 maj 18:00

 

Regi: Juliano Dornelles & Kleber Mendonça Filho

Manus: Juliano Dornelles & Kleber Mendonça Filho

Skådespelare: Bárbara Colen, Thomas Aquino, Udo Kier mfl.

Produktionsbolag: Ancine/Arte France Cinéma/Globo Filmes mfl.

År: 2019

Längd: 131 min

Land: Brasilien/Frankrike

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt2762506/

 

Teresa återvänder till sin lilla hemby på den brasilianska landsbygden för att gå på sin farmors begravning. Snart börjar dock märkliga saker hända för innevånarna i Bacurau. Deras mobiltelefoner slutar fungera, byn tycks inte längre finnas på några kartor online och när en hel familj boendes lite utanför byn blir mördad är paniken nära. Bacurau står inför ett eldprov med korrumperade politiker, skjutgalna amerikaner och, varför inte, ett UFO.

 

Jag vet ärligt talat inte om Bacurau går att platsa in i någon enskild kategori. Till en början verkar det socialrealistiskt drama med vissa komiska förtecken och filmen ångar på utan större överraskningar. Sen kommer ett UFO. Det borde det göra i alla filmer. Sen exploderar filmen i brutalt underhållningsvåld för att återanknyta till sina dramatiska rötter. Vi slänger in lite science fiction och western också när vi ändå är på gång. Det är knäppt, kul och förbaskat annorlunda!

 

Det märkliga är att alla de här historierna kopplas samman på ett väldigt tydligt sätt. Den långsamma starten gör att vi lär känna karaktärerna i byn, vilka alla mer eller mindre verkar vara kriminella, vilket gör att vi också kan börja bry oss om dem. Vår ingång till historien, Teresa, får snart ta en baksätesplats för en Pacote (Thomas Aquino), en Robin Hood-liknande hitman, och antagonisten Michael, spelad av en alltid lika sevärd Udo Kier.

 

Bakom allt det här finns också ett tydligt budskap om hur illa exploatering av naturresurser och urinnevånare kan gå - för alla inblandade. Att lyckas med det här samhälleliga patosen i en film som ständigt byter infallsvinklar och ton är imponerande. Bacurau är en film jag sent kommer glömma. I och med att den var med och tävlade i Cannes förra året har även vi europeer relativt lätt för att hitta den. Det rekommenderar jag att du gör om du vill se något väldigt annorlunda, men samtidigt märkligt välbekant. John Carpenter är en klar inspirationskälla för Juliano Dornelles & Kleber Mendonça Filho och alla som hämtar inspiration ifrån honom är A OK i min bok! Tänk en ohelig allians mellan Carpenter och en Fellini mot slutet av sin karriär och du kommer ganska nära Bacurau.

 

Betyg: 5 märkliga skrönor av 5 möjliga

Av Ulf - Måndag 18 maj 21:25

 

Regi: Simon Rumley

Manus: Simon Rumley/Terry Stone/Will Gilbey

Skådespelare: Terry Stone, Leo Gregory, Andy Beckwith mfl.

Produktionsbolag: Gateway Films

År: 2019

Längd: 111 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4444956

 

Samtidigt som fascismen sveper över Europa lyckas Jack "Spot" Comer bygga upp den första riktiga dynastin i organiserad brottslighet i England. När en yngre förmåga, Billy Hill, börjar arbeta för honom verkar Comers imperium dock börja svaja betänkligt och frågan är om han släppt Hill alldeles för nära?

 

Ah, gangstersagor med titelprefixet "Once upon a time..." - jag älskar er. Om man enkelt vill platsa in en film i en gangstertradition finns det få titelkonventioner som är bättre att använda sig av. Simon Rumleys gangsterrulle utspelar sig dessutom i en för mig ganska färsk miljö. Det är inte jätteofta vi får se film som till stor del utspelar sig under andra världskriget i England och som inte har med kriget i sig att göra. Det är intressant i sig.

 

De två huvudrollsinnehavarna, Terry Stone (Jack Comer) och Leo Gregory (Billy Hill) är dessutom väldigt bra i sin maktkamp. Framförallt Stone är som klippt och skuren för sin roll. Med imponerande smink lyckas filmteamet få den 49-årige Stone att se riktigt gammal och härjad ut. Jag trodde uppriktigt talat att han var i 65 - 70-årsåldern. Gregory påminner inte så lite om en yngre Viggo Mortensen både till utseende och uttryck. Kort sagt är Once Upon A Time In London en väldigt välspelad film.

 

Det fina skådespelet och fotot till trots tappar filmen mig något när det gäller manuset. Det är ofta ganska långa transportsträckor mellan ögonblick av fullkomlig briljans och tempot hade absolut behövt tajtas till. Regimässigt är det dock bättre, med flertalet intressanta infallsvinklar. Framförallt gillar jag hur det "typiskt" brittiska kommer fram. För den som spenderat mer än några utekvällar i London vet så är det brittiska sättet att lösa pubkonflikter på ganska... våldsamt om vi håller oss konservativa. Det är inte fråga om skjutvapen utan snarare knivslagsmål och det gör sig ofta mycket bättre i den här typen av film. Vilket pucko som helst kan trycka på en avtryckare, men att se en enorm snubbe dessutom beväpnad med kniv närma sig sitt tilltänkta offer blir mycket mer spännande... och i det här fallet brutalt.

 

Once Upon A Time In London kommer inte gå till historien som en av de bästa gangsterfilmerna genom tiderna, men det är fullgod underhållning och en liten crash course i Londons kriminella nutidshistoria. Well played, chaps.

 

Betyg: 3+ dartpilar i pannan av 5 möjliga

Av Ulf - Tisdag 12 maj 19:00

 

 

Regi: Gille Klabin

Manus: Carl W. Lucas

Skådespelare: Justin Long, Donald Faison, Sheila Vand mfl.

Produktionsbolag: EchoWolf Productions

År: 2019

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4354756/

 

Frank har efter 16 år som försäkringsjurist slutligen hittat målet som kommer göra honom ett namn. När hans vän Jeff insisterar att de två ska ut och göra stan för att fira går dock något väldigt snett. Frank tar en för honom okänd drog som inte vill lämna honom. Det märkliga är att drogen inte enbart tycks ge hallucinationer utan även en förmåga att resa i tid och rum...

 

Whoa... trippy. Carl W. Lucas manus till The Wave hade lyst upp som en julgransbelysning om man testat pappret för hallucigener. Det är också filmens både största styrka och svaghet. Justin Long spelar en väldigt typisk Long-karaktär i rollen som Frank. Han är framgångsrik och älskvärd, men lite tafatt. Dessutom tycks Long aldrig åldras. Vad häller de i vattnet i Hollywood? Hur som helst har Long redan tidigare visat att han klarar av att bära en film och är helt okej, om än inte lysande, även här. Dessutom är det kul att se Donald Faison (Jeff) på vita duken igen. Det var ett tag sedan!

 

Lucas manus leker mycket med tid och rum, men jag känner att det kunde tagit ännu några steg på galenskapsskalan. Här finns många missade chanser att använda tidsresandet som intressanta plot points, men större delen av filmen ägnas åt Franks (förvisso förståeliga) vilja att komma ner från ruset. Det är egentligen inte förrän i filmens sista akt som Frank inser vilka krafter han har att leka med och även då blir det lite för lite, lite för sent.

 

Trots detta finns det mycket att tycka om med The Wave. Den påminner mig om svunna tiders science fiction-romaner (tänk 60-talet) i sin uppbyggnad och stil och är en story som hade kunnat författas av exempelvis Philip K. Dick. Som förstlingsverk i registolen är det också en bra början för Gille Klabin. Kan vara värd att hålla ögonen på.

 

Betyg: 3+ trips in time and space av 5 möjliga

Av Ulf - Lördag 9 maj 23:00

 

Regi: Severin Fiala & Veronika Franz

Manus: Severin Fiala/Veronika Franz/Sergio Casci

Skådespelare: Riley Keough, Jaeden Martell, Lia McHugh mfl.

Produktionsbolag: FilmNation Entertainment & Hammer Films

År: 2019

Längd: 108 min

Land: Storbritannien/Kanada/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7347846/

 

Sex månader efter att deras mor tagit sitt eget liv inser tonårige Aidan och hans lillasyster Mia att de kommer bli tvungna att spendera julen tillsammans med faderns nya flickvän, Grace. Syskonen, som skyller sin mors död på att Grace kom in i deras liv, är minst sagt avigt inställda till sin nya styvmor och det hela blir inte bättre när den ödsliga stugan de semestrar i får strömavbrott. Samtidigt som en snöstorm blåser upp är deras far fast i närmsta samhälle och syskonen förstår att det bara är dem och Grace kvar på flera mils håll.

 

The Lodge var den första film som landat i min Dropbox på snart en och en halv månad. Coronan ställer till det även med digitala kopior tycks det som, men den här var värd att vänta på! Eller vänta och vänta, jag hade inte några förväntningar alls när jag började se den här filmen eftersom det tycktes vara mer på det klassiska temat "inget-bra-händer-i-skogen". The Lodge visar sig dock vara mycket smartare än så.

 

Fiala, Franz och Casci har skrivit ett manus som lurar tittaren att det är dummare än vad det är. Det är ganska häftigt, då manusförfattare gärna brukar försöka det motsatta, med mer eller mindre lyckade resultat. Som tittare vaggas vi in i en säkerhet med vad som ska komma, tror vi, för att saker och ting sedan ska ställas rätt på huvudet. Det är inte fråga om några långsökta plot twists heller utan ett naturligt, om än otroligt, händelseförlopp.

 

Mycket är det Riley Keoughs förtjänst i rollen som Grace. Redan från början får vi reda på att hon är den enda överlevande av en domedagskult, vilket givetvis har satt rejäla psykiska ärr i henne. Samtidigt som hon försöker vinna styvbarnens godkännande finns alltid skammen och den självpåtagna skulden för deras mor självmord i bakgrunden. Keough spelar rollen med en sårbarhet och när vi väl presenteras för henne har vi till en början barnens bild av henne som "den där kvinnan som ska försöka ersätta vår mamma.". Det blir riktigt bra dynamik och karaktärsutveckling när vi inser att sanningen kanske inte är riktigt lika lätt som vi letts till att tro.

 

The Lodge var för mig en total överraskning. Det är ett psykologiskt kammarspel med skräckförtecken och förbaskat kusligt på sina ställen. Sista akten spar inte på krutet heller och tittaren lämnas med ett positivt obehag. Om det inte vore för att första akten släpade lite väl mycket och vissa mindre plot holes här och där skulle det bli högsta betyg. Nu blir det gott och väl:

 

Betyg: 4 styvmödrar med psykotiska tendenser av 5 möjliga

Av Ulf - Onsdag 6 maj 12:35

 

Regi: Lukasz Kosmicki

Manus: Lukasz Kosmicki & Marcel Sawicki

Skådespelare: Bill Pullman, Lotte Verbeek, James Bloor mfl.

Produktionsbolag: Watchout Studio

År: 2019

Längd: 102 min

Land: Polen

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6445414/

 

Mitt under Kubakrisen 1962 skickas det gravt alkoholiserade mattegeniet Joshua Mansky till Warszawa för att representera USA i en vänskapsmatch schack mot Sovjetunionen. Mansky dras snart mot sin vilja in i storpolitiken då CIA vill att han ska agera kontaktperson till en agent... och plötsligt är insatsen mycket högre än ett parti schack.

 

Jag har ett litet specialintresse gällande Kubakrisen eftersom den var en stor del av min C-uppsats i litteraturvetenskap. Ju mer jag läser om den desto mer förbluffad blir jag över att det inte smällde. Det var så mycket som kunde gått helt åt helsike, och Kennedy är verkligen värd allt cred han får för sin medlingsförmåga. Lukasz Kosmickis The Coldest Game är förvisso en fiktiv historia satt till en reell historisk bakgrund, men det som gör den så pass lyckad som den är är att den känns relativt trovärdig

 

Bill Pullman gör en jättebra roll som Mansky och det finns få skådespelare som är lika skickliga på att spela slitna och nedgångna än honom. Det här är mycket en one-man-show, men om jag ska nämna någon annan är det Aleksey Serebryakov som den ytterst obehaglige General Krutov. Vidare är det enkla faktum att filmen är från Polen en stor fördel.

 

Det är alltid intressant att se historiska skeenden genom andras ögon än de gamla vanliga. De polska filmer som kommer hit brukar vara antingen uppgörelser med katolicismen eller om andra världskrigets fasor, men The Coldest Game visar att polsk filmindustri är mycket mer än bara så. Det gäller bara för filmerna att komma hit! Sen blir det lite övertydligt vad de tycker om ryssarna, men som en polsk kvinna i min bekantskapskrets brukar säga: "De är lömska, de där ryssarna!". Det finns no love lost mellan de länderna!

 

The Coldest Game har sina skavanker, inte minst i form av schackmatcherna som är sisådär realistiska, men på det hela taget är det här en spännande spionthriller som förtjänar mer uppmärksamhet. Ligger på Netflix just nu. Go get.

 

Betyg: 4- aspackade genier av 5 möjliga

Av Ulf - Lördag 2 maj 22:00


Regi: Patrice Laliberté

Manus: Patrice Laliberté/Charles Dionne/Nicolas Krief

Skådespelare: Réal Bossé, Guillaume Laurin, Marie-Evelyne Lessard mfl.

Produktionsbolag: Couronne Nord

År: 2020

Längd: 83 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt10307440/

 

Antoine förbereder både sig själv och sin familj för när katastrofen kommer. Inte nöjd med vanlig prepping beger han sig ut i den kanadensiska vildmarken för att tillsammans med en handfull andra deltagare gå en överlevnadskurs, ledd av den hårdföre Alain. När en hemsk olycka inträffar ställs dock allt på sin spets och Antoine och de andra tvingas inse att de kanske måste använda sina kunskaper snarare förr än senare.

 

Jag försöker utforska lite film som kanske ligger utanför den mest typiska Netflix-kön då och då. Tjänsten har en hel del att komma med när det kommer till både europeisk och kanadensisk film, vilket gör att man åtminstone får lite andra perspektiv än det strikt amerikanska. Jag hoppas på en storsatsning på asiatisk film snart, men tillsvidare duger den kanadensiska The Decline gott.

 

Högaktuell i en tid av covid-19 och social distansering lyckas The Decline överraska med att inte vara så formelmässig som man vid första anblick kan tro. Den kanadensiska naturen gör underverk för fotot och Alain, väldigt bra spelad av Réal Bossé, är en riktigt obehaglig typ. Guillaume Laurin är en bra everyman som Antoine, men den som är filmens riktiga badass är helt klart Marie-Evelyne Lessard som ex-soldaten Rachel. 

 

Actionsekvenserna är välregisserade och känns oftast trovärdiga, inte minst i slagsmålsscenerna där det inte är tal om några flygande high kicks utan med klar bas i krav maga och jujutsu. Snyggt. Det jag vänder mig lite mot gällande The Decline är att vi inte har tillräckligt med tid för att lära känna de flesta karaktärerna. Jag brukar klaga på att filmer är för långa, men detta är ett sällsynt exempel på en film som hade tjänat på att vara 20 minuter längre. Inte heller lyckas man riktigt knyta ihop säcken i slutet med ett osedvanligt dumt taktiskt beslut som känns som det går helt mot karaktärsutvecklingen vi sett i filmen tidigare.

 

Hur som helst kan jag rekommendera The Decline. Det är inte världens bästa actionthriller, men den är klart över genomsnittet och det är kul att Netflix nu också satsar på film från Quebec på franska. Gör dig själv en tjänst och ändra inställningar till originalspråk. Det borde ärligt talat vara standardvalet alltid.

 

Betyg: 3+ preppers på jakt av 5 möjliga


Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2020 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se