Linda är sjuk – igen! Frågan är om det var Darkman som var i farten eftersom Linda absolut inte kunde förstå varför veckans titelkaraktär heter som han gör. Det gör hur som helst att de tre medlemmarna med Y-kromosomer får hålla ställningarna. Mattis hat mot Apple TV når nya höjder och han planerar dessutom på att spela in Miami Voldermort. I’d watch it! Gustaf somnar på citatknappen och levererar kanske det längsta citatet i poddens historia. Det är lika logiskt som i filmen vi sett, det vill säga inte alls. Dessutom analyserar vi skämt som kanske inte är skämt och definitivt inte är skämt efter vi är klara med dem. De luktar… skämt. Veckans viktigaste lärdom är nog trots allt att om du kan vara Bruce Campbell så bör du vara Bruce Campbell. Och om vi inte hörs nästa vecka är det bara Gustaf som inte gått med på ryssens krav för att lämna Gotland ifred.

Regi: Aaron Sorkin

Manus: Aaron Sorkin

Medverkande: Nicole Kidman, Javier Bardem, J.K Simmons mfl.

Produktionsbolag: Amazon Studios/Escape Artists/Big Indie Pictures

År: 2021

Längd: 131 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4995540/

Under den värsta kommunisthysterin i Hollywood under 1950-talet hamnar Lucille Ball, stjärnan i I Love Lucy, i blåsväder då det uppdagas att hon en gång registrerat sig som kommunistsympatisör. Utan att veta om de kommer ha en tv-serie veckans därpå är spänningarna på inspelningen värre än någonsin och saken blir inte bättre av att Balls äktenskap med Desi Arnaz, seriens andra stjärna, knakar i fogarna.

Nog för att jag visste att I Love Lucy var en amerikansk tv-klassiker som fortfarande refereras till, men att den var så pass stor som den var hade jag ingen aning om. När NCIS sågs av 47 miljoner tittare i USA 2016 var det så pass noterbart att det uppmärksammades i tidningarna. I Love Lucy hade i regel runt 60 miljoner tittare i USA – per avsnitt. Därför är det också tämligen naturligt att allt som hände Lucille Ball och Desi Arnaz var höggradig ammunition för skvallerpressen. Aaron Sorkin har i Being The Ricardos lyckats fånga både periodens Lucy-hysteri som stämning. Nicole Kidman och Javier Bardem är båda bra i huvudrollerna, men det saknas en viktig aspekt – manuset.

Det här är en intressant historia som borde gå att berätta så mycket mer om. Istället har Sorkin valt att dra ut på vissa element samtidigt som han inte låter karaktärerna utvecklas emotionellt. Isbergstekniken som Sorkin valt sig av är imponerande i vissa scener (filmens klart bästa scen är en extremt spänd repetition av en middagsscen), men irriterande i andra. Den ger inte karaktärerna det djup de skulle behöva och man kan riktigt höra att det finns en inre monolog som inte får uttryck i varken ord eller bild. Synd!

Skådespelet är som sagt bra, med en aldrig åldrande Nicole Kidman (seriöst, antingen har hon klippkort hos plastikkirurgerna eller gener som behöver studeras!) som klarast lysande stjärna. Min favorit är dock den alltid lika sevärde J.K Simmons som en av I Love Lucys birollsinnehavare, William Frawley. Jag tror ärligt talat att Simmons kan spela allt han företar sig, men det är den här rollen, den buttre och otrevlige äldre mannen med ett hjärta av guld innerst inne, som är hans paradgren.

Till syvende och sist är dock Being The Ricardos en smärre besvikelse. Alla delarna finns där, men hopkoket funkade sådär.

Betyg: 2+ eldfängda rödtoppar av 5 möjliga

Det här kan vara avsnittet som gör att folk tar avstånd från oss eller åtminstone känner sig lite obekväma om vi skulle ses. Samtliga deltagare är på sitt mest jovialt snuskiga humör och Gustaf öppnar starkt efter bara två minuter. Matti klockar in på sex (hehe, sex) minuter, Linda på 32 innan hon drar skämtet som får nedanstående reaktion i streamen och Ulf lyckas hålla sig hela 52 minuter innan han börjar prata syfilis! Så blir det med Sean Connery i rött läder, hårpiska, ridstövlar och brudklänning (!). Ulf har piercat bröstvårtan medelst katt, Matti blir traumatiserad av realistiska tentakelvaginor och Linda är sin egen Sarlaac. Schrödingers Raul Julia gör comeback från lådan och Linda berättar om sitt nyår då någon satte skidor på fötterna på henne. Detta och tyvärr mycket mer ges i veckans avsnitt!

Nu är Linda borta igen! Den här gången på ett kallt och vitt ställe. Det hade kunnat vara ett curlingkonvent, men snarare är det… Dalarna? Norge? Värmland? Ett ställe med snö i alla fall! Ulf kanaliserar sin inre spanske svärdskämpe eftersom han, som vi alla vet, är Iñigo Montoya och hans farsa mår inte så bra. Gustafs hat för ålar kommer fram i ljuset och han är verkligen i högform i veckans avsnitt med en snuskighet som hade kunnat rivalisera Farbror Överkokt Blomkål. Mattis mörka förflutna som pit monster i Örkelljungas kolgruvor avslöjas och är det egentligen värre att bli kallad för nazistsynthare eller basist? Slutet gott, allting gott, förutom till Gustaf, det ålahuet, som har fel som alltid!

Regi: Joel Coen

Manus: Joen Coen (baserat på William Shakespeares pjäs)

Medverkande: Denzel Washington, Frances McDormand, Bertie Carvel mfl.

Produktionsbolag: A24/IAC Films

År: 2021

Längd: 105 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4513678/

General Macbeth får för sina besvär i fält och lång och trogen tjänst en ny titel och kan nu titulera sig dubbel thane (feodalherre). Det räcker dock inte för Macbeth och absolut inte för hans ambitiösa hustru. På segerfesten då Macbeth ska få sin titel konspirerar de att ha ihjäl kung Duncan. Men en profetia given till honom från tre häxor skaver i Macbeths sinne och plötsligt tycks alla vara ute efter honom. Eller är de egentligen det?

Det förpliktigar att göra Shakespeare på "rätt" sätt. Alltså, när man inte tar en Shakespeare-pjäs och skriver om den efter "modern smak och tycke" utan skildrar händelserna så som Barden skrev dem har man verkligen lagt mycket på sina axlar. Fyrfaldigt Oscarsbelönade Joel Coen har gjort The Tragedy of Macbeth till en väldigt otypisk film för hans och brorsan Ethans katalog. Den avskalade stilen hade lätt kunnat göra det till en tom adaption, men tack och lov har man två riktiga giganter i huvudrollerna - Denzel Washington som Macbeth och Frances McDormand som Lady Macbeth.

Både Washington och McDormand är givetvis strålande. De tillhör vår tids största skådespelare och verkar kunna spela allt. Framförallt Washington visar prov på en imponerade spännvidd under Macbeths totala sammanbrott. Macbeth är en svår roll. Det är inte bara att fläska på med allt man kan och har utan det är de subtila vinkarna och ledtrådarna som till sist landar i komplett galenskap. Coens version av detta vaggar in tittaren i någon slags falsk förhoppning om att Macbeth kanske ska besegra sina inre demoner, även om jag både sett och läst dramat åtskilliga gånger. Imponerande!

McDormand är även hon lysande som den ärelystna Lady Macbeth. Jag kunde önskat att Coen valde att fokusera lite mer på hennes inre kamp dock. Lady Macbeth är en av Shakespeares mest intressanta kvinnokaraktärer. Hon skildras, precis som sin man, som någon vars ambition går stick i stäv med vad hon kan tolerera att göra. McDormand manipulationsspel är något utöver det vanliga.

Rent tekniskt är The Tragedy of Macbeth samtidigt en okomplicerad som märkligt komplicerad film. Coen har valt ett bildförhållande jag aldrig tror jag tidigare sett i en modern film. Filmad i skala 1:19:1 ser det mer ut som en stumfilm från 20-talet än en modern produktion. Det går igen även i scenografin. Hela filmen är inspelad på en soundstage och alla miljöer har byggts upp. Tonen är stram och avskalad och i princip helt fri från utsmyckning. Resultatet blir ett mellanting mellan teaterscen och filmmiljö vilket ger filmen en sällsam kvalitet. Personligen funkar detta stilgrepp inte fullt ut för mig. Jag hade hellre sett realistiska slottsmiljöer. Nu känns det som man tittar på världens mest påkostade teaterscen istället. Använd filmens unika möjligheter till din fördel, säger jag.

The Tragedy of Macbeth är, trots mina invändningar mot formen, en helsikes bra adaption av en av Shakespeares mest kända draman. Om du vill se en total master class i skådespel kan du inte hitta mycket bättre från 2021.

Betyg: 4 boiling troubles av 5 möjliga

Regi: Jason Reitman

Manus: Jason Reitman & Gil Kenan

Medverkande: Mckenna Grace, Finn Wolfhard, Carrie Coon mfl.

Produktionsbolag: BRON Studious/Ghostcorps/Sony Pictures Entertainment mfl.

År: 2021

Längd: 122 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4513678/

När Callie och barnen Trevor och Phoebe blir vräkta tvingas de flytta ut på landet till sin morfars gamla hus. Morfadern, känd som The Dirt Farmer i grannskapet, har nyligen gått bort och lämnat sina ägor till familjen han inte träffat på många år. Snart börjar mystiska saker hända i det gamla huset och vetenskapsintresserade Phoebe bestämmer sig för att undersöka.

Efter förra försöket att skapa en fortsättning på den älskade 80-tals-franchisen hade jag väldigt lågt ställda förväntningar på den här filmen. Det kändes lite som att om man skulle ha gjort en tredje film skulle man gjort det när Harold Ramis var i livet. Ingen ghostbusting utan Ramis bakom en proton pack! Jason Reitman, son till regissören till de två första rullarna, har dock lyckats hitta en väldigt fin medelväg mellan nostalgi och nytt. Det funkar förvånansvärt bra.

De nya barnskådespelarna är den här filmens nav och casting directorn har verkligen lyckats hitta rätt. Den mest namnkunniga av dem sedan innan är troligen Finn Wolfhard, killen som bestämt sig för att vara med i alla 80-tals-nostalgiska produktioner någonsin. Wolfhard är som vanligt bra, men det är duon Mckenna Grace (Phoebe) och Logan Kim (Podcast) som både får mest skärmtid och bäst scener. Framförallt Grace är värd att hålla ögonen på längre fram. Skådespelarensemblen rundas av med Carrie Coon och Paul Rudd i vuxenrollerna och ja… de är där. Paul Rudd är alltid charmig, men det här är helt klart ungarnas film… förutom de sista tio minuterna där en viss trio (eller kvartett beroende på hur man ser det) veteraner äger varenda sekund de har på skärm tillsammans.

Manuset känns tämligen fräscht förutom valet av skurk (no spoilers!) som känns som en upprepning efter originalfilmernas två minnesvärda antagonister. Ungarna känns som barn av sin tid och påpekar att det som hände i New York 1984 var 20 år innan de ens var födda. Det finns alltså inte en jobbig “wow-faktor” hos dem gällande de gamla händelserna vilket välkomnas. Dialogen är rapp och välskriven och actionsekvenserna funkar i de allra flesta fall väldigt väl.

Ändå känns det som det är något som saknas. Det dröjer tills filmen nästan är slut innan jag inser att det är New York jag saknar. Ghostbusters är New York och det blir helt enkelt inte samma sak när det utspelar sig i the boondocks. Å andra sidan skulle mycket av handlingen inte kunna äga rum i Det stora äpplet varken logiskt eller tekniskt, men saknaden efter rykande gatubrunnar är ändå påtaglig.

Jag kan dock inte värja mig för slutet. Det här är den finaste hyllning man kunde gjort till Harold Ramis och Ghostbusters: Afterlife är mycket mer än bara en snabb nostalgi-cash-grab. Det är faktiskt en riktigt bra familjespökkomedi. Bustin’ made me feel good again.

Betyg: 4 marshmallowinvasioner av 5 möjliga

Oroliga lyssnare kan vara lugna! Linda är inte död, hon bara verkar så när hon är tillräckligt bakfull för att flugor ska surra runt henne… i december. Resultatet blir att titlarna blir mer kaosartade än vanliga, men det är en av anledningarna till att vi gillar henne, Smulan. Vi leker också med Skype-bakgrunder som ingen ser, men om de skulle sett dem hade Ulf liknat Larry King. Vi stöter oss med Ryssland så check på det landet också. Gustaf blir upphetsad av ekorrar och skriver en Mein Kampf för singlar. Vi andra håller oss på behörigt avstånd. Vidare pratar vi kroppsdysformi i dagens animerade pärla (eller?) och Matti gör egna substantiv när han myntar begreppet “mobaborare”. Det ni!

Regi: Lana Wachowski

Manus: Lana Wachowski/David Mitchell/Aleksandar Hemon

Medverkande: Keanu Reeves, Carrie-Anne Moss, Neil Patrick Harris mfl.

Produktionsbolag: Warner Bros./Village Roadshow Pictures/Venus Castina Productions

År: 2021

Längd: 148 min

Land: USA/Storbritannien/Australien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt11286314/

Thomas Anderson har bara vaga minnen av att en gång ha varit Neo, mänsklighetens räddare i kampen mot maskinerna. Minnena har han använt sig av för att skapa en trilogi klassiska datorspel vid namn “Matrix”. När Thomas mentala hälsa börjar vackla börjar han ifrågasätta sin verklighet och finner sig snart utanför det “riktiga” Matrix igen.

Wachowski-syskonen var 90-talet personifierat när de släppte den första filmen i den här franchisen 1999. Redan då var estetiken nästan skrattretande “edgy” och genom att dra inspiration från en mängd andra filmer och böcker skapade man en modern klassiker i det avseende att den för väldigt många blev en inkörsport till science fiction-genren. Med sin något mer begränsade budget än de som efterföljarna hade fick också storyn ta större plats och första filmen är än idag en bra, om än plågsamt daterad, film. Sen kom uppföljarna. Ju mindre sagt om dem desto bättre, men från att ha varit en underhållande sci-fi-action-saga utvecklades franchisen till något löjeväckande kvasiintellektuellt dravel komplett med Messiaskomplex. De var… inte bra.

Varför Wachowskis valde att göra den här uppföljaren, nästan 20 år efter att det tämligen utskällda avslutet, vette fanken. Det kan knappast ha med pengar att göra eftersom filmen kostade cirka 190 miljoner dollar att göra och släppt under pandemin vet jag inte hur man tänkte sig att detta skulle gå runt? För närvarande har filmen gått med cirka 85 miljoner dollar i förlust. Det kan inte heller röra sig om en fanatisk fanbase, för ärligt talat – har franchisen det?

Till en början tänkte jag att Lana Wachowski kanske hade en ny historia att berätta trots allt. Öppningen med Thomas Anderson som plågad programmerare är faktiskt riktigt bra och smart skriven, trots att Keanu Reeves inte kan skådespela. Filmen tappar dock det mesta av intresse när metalinjen släpps och Thomas än en gång blir Neo. Givetvis beror detta på att ett annat ondskefullt program vill ställa till det för den ömtåliga fred som uppstod mellan maskiner och människor i slutet av förra filmen. Snark.

The Matrix Resurrections är helt enkelt inte en bra film. Från den intressanta öppningen är det här bara mer pseudofilosofi och överdrivna actionsekvenser utan spänning eller nerv. Manuset uppvisar också en förvånande egoism. Lana Wachowski har som bekant bytt könsidentitet sedan förra trilogin och just “valet att välja sitt rätta jag” är genomsyrande i manuset. Det val som Lana gjorde var personligt. Det val som Neo gör påverkar däremot hela mänsklighetens säkerhet. Därför har jag också svårt att se honom som en hjälte. När man sen blandar kärlek med kvantfysik (som Film till fikat-lyssnare vet är en dödssynd!) satt jag mest av tiden. Trots några goda avstamp och infallsvinklar är den här filmen redan lika daterad som nu metal.

Betyg: 2 matriser av 5 möjliga