Alla inlägg under augusti 2014

Av Ulf - 31 augusti 2014 10:56

 


Regi: William Eubank

Manus: William Eubank & Carlyle Eubank

Medverkande: Brenton ThwaitesOlivia Cooke, Laurence Fishburne mfl.

Produktionsbolag: Automatik Entertainment & Low Spark Films

År: 2014

Längd: 97 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2910814/

 

Nic och hans bäste vän Jonah hjälper den förres flickvän flytta till västkusten. De båda vännerna har dock en annan agenda också. En hackare med taggen Nomad har tagit sig in i deras privata servrar på MIT och därifrån förstört en mängd viktiga data i skolans nätverk. Nic och Jonah spårar Nomads signal till ett isolerat område i Nevada. När de undersöker det nedgångna huset de hittar vid signalpunkten blir allt plötsligt svart. När Nic vaknar upp är han i ett strikt kontrollerat sjukhus där alla bär skyddsdräkter och vägrar berätta för honom varför han är där...

 

När jag läste "trovärdiga hackerscener" i beskrivningen jag fick var jag redan såld. Om någon vet vad de sysslar med när det gäller att skildra hacking på film kan det bli riktigt spännande. Exempelvis brukar jag nämna Sneakers (1992) som en ofta bortglömd pärla i den här genren. The Signal börjar också bra, med en paranoialiknande känsla av att vara övervakad. Dessvärre ändrar filmen helt karaktär när Nic vaknar upp på sjukhuset. Från att ha varit en smart uppbyggnad blir det mest antydningar som staplas på antydningar och en så uppenbar story att plot twisten nästan känns förolämpande enkel att räkna ut.

 

Om manuset behöver bearbetning (och framförallt riktning!) fungerar däremot William Eubanks regi bra. Det ska sägas att The Signal knappast ser ut som den lågbudgetfilm den är och det är mycket tack vare Eubanks val när det gäller regi och ett väldigt snyggt foto. Eubanks har främst arbetat som fotograf tidigare och det märks helt enkelt. Skådespelsmässigt funkar filmen över medel med Laurence Fishburne som största (enda egentligen) skådis jag sett i något annat av rang.

 

The Signal är alltså en tekniskt kompetent film, men saknar riktning. Jag kan förlåta tekniska brister om man berättar en god historia, men har svårt att göra det omvända. Det är inte en usel film på något sätt, bara bortslösad potential och synd på vad som hade kunnat bli en smart science fiction-rulle istället för att ständigt skriva tittaren på näsan.

 

Betyg: 2 magiska ben av 5 möjliga

 

The Signal visas på FFF 2014, onsdagen 1/10, klockan 20:00 på Kino 1

Av Ulf - 29 augusti 2014 19:39

 


Regi: James Ward Byrkit

Manus: James Ward Byrkit

Medverkande: Emily BaldoniMaury Sterling, Nicholas Brendon mfl.

Produktionsbolag: Bellanova Films & Ugly Duckling Films

År: 2013

Längd: 89 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2866360/


Åtta vänner samlas för en middagsbjudning samma kväll som en komet kommer ytterst nära Jorden. Om det beror på kometen eller inte är något oklart, men snart börjar märkliga saker hända och vännerna inser att de är fast i en meta- och kvantfysisk mardröm.

 

Jag säger som Keanu Reeves: Whooooooa. Det här var så trippat att jag höll på att trilla av soffan. James Ward Byrkits debutlångfilm som regissör är en film som med små medel lyckas kittla hjärnbarken på ett väldigt tilltalande sätt. För någon vecka sedan skrev jag att det var ont om filmer som kan falla in i genren "hard sci-fi", det vill säga science fiction där vetenskapen är trovärdig och teoretisk möjlig. Coherence är inte en film som du kan slötitta på. Det krävs full fokus för att hänga med i alla svängarna med alternativa verkligheter och multiversum. Därför är det väldigt imponerande hur Byrkit håller ihop sitt manus rent storymässigt. Här finns till och med en blinkning till att Nicholas Brendons karaktär blev känd genom en tv-serie. I Coherence verklighet (där filmen börjar i alla fall) var det dock inte genom Buffy The Vampire Slayer (1997 - 2003) utan genom Roswell (1999 - 2002).

 

Det jag i viss mån har att invända mot Byrkits manus är däremot dialogen. Kvaliteten på dialogen är helt okej, men karaktärerna håller aldrig tyst utan pratar konstant i munnen på varandra. Det blir ganska påfrestande efter ett tag. Däremot är skådespelarinsatserna helt okej, med Brendon och Baldoni som fixstjärnor. Brendon fick aldrig något riktigt lyft efter sin roll i Buffy, vilket jag alltid har tyckt varit konstigt. Här visar han att han inte bara kan spela comic relief utan faktiskt har ett varierat uttryck.

 

Med ett starkt, storydrivet, manus med intressanta förhållanden karaktärerna emellan är Coherence en fröjd för science fiction-diggaren. Den missar full pott av en enkel anledning - jag vill ha mer av allt. Filmen är något kort för sitt eget bästa, de olika alternativa verkligheterna är väldigt lika varandra (vilket i och för sig är en del av poängen, men mot slutet kunde man önska något annat) och Byrkit skulle behöva be sina skådespelare att tagga ner lite i dialogen. Ändock, mycket bra!

 

Betyg: 4 whoooooooa av 5 möjliga

Av Ulf - 26 augusti 2014 21:33

 


Svensk titel: Sommardåd & Vinterverk

Författare: Stephen King

År: 1982 (svensk utgåva 1983/1984)

Sidor: 592

Förlag: Putnam (svenskt förlag: Bokförlaget Legenda AB)

ISBN: 91-582-1895-5


Det finns novellsamlingar och så finns det novellsamlingar. Visserligen är Different Seasons mer av en samling kortromaner än en antologi av noveller, men den sorteras fortfarande in under det förstnämnda i bokhandlarnas klassificeringar. Hur som helst innehåller Different Seasons fyra kortromaner, varav inte mindre än tre av dem blivit hyllade (nåja, två har blivit hyllade, en snarare bortglömd) filmatiseringar.


Rita Hayworth & Shawshank Redemption inleder samlingen med en historia om en fängelserymning som tar lika delar inspiration från Leo Tolstoy som filmen Escape From Alcatraz (1979). Andy Dufresne blir oskyldigt dömd för dubbelmordet på sin fru och dennas älskare. När han skickas till det ökända fängelset Shawshank blir han snart bekant med ställets “fixare”, Red. Red och Andy blir vänner och fixaren beskriver deras vänskap de 27 år som Andy spenderar bakom lås och bom.


Givetvis blev den här kortromanen filmen The Shawshank Redemption (1994), hyllad och nominerad till sju Oscars. Filmen har blivit populär och följer sitt källmaterial nästan till punkt och pricka. Det gör att det är svårt att i efterhand skaffa sig en unik uppfattning om just kortromanen utan att man kommer att tänka på filmen. Berättarmässigt fungerar historien bra, men lider av samma problem som filmen: vi har sett det förrut. Jag bestrider inte att Rita Hayworth & Shawshank Redemption är en välkonstruerad fängelsehistoria, men det är just det - den känns något konstruerad. Karaktärerna sticker inte ut tillräckligt mycket för att det ska bli en originell tolkning av fängelselivet. Trots det en helt okej kortroman.


Samlingens andra kortroman, Apt Pupil, är då mycket mer intressant. Tonårige Todd Bowden har en äldre granne som han anklagar för att vara en förrymd krigsförbrytare, Kurt Dussander, som arbetat i nazisternas dödsläger. Efter att först ha förnekat anklagelserna tvingas Dussander erkänna sanningen, men istället för att gå till polisen tvingar Todd honom berätta om lägren och vad de gjorde där - inte bara av intresse utan även som ett sätt att försöka förstå sig själv.


Apt Pupil tillhör de få saker jag läst av King som gjort mig genuint illamående. King, välkänd för att skriva äckliga och blodiga scener, lyckas balansera på den berömda knivsudden och gör berättelserna om lägren så levande och vedervärdiga att i alla fall jag drog efter andan både en och två gånger. Dussander är en intressant karaktär i sig själv. Han är inte ideologisk nazist så mycket som han verkligen, verkligen gillade sitt arbete. Samtidigt är han inte sadistisk i och med att han inte får någon reell njutning av sina handlingar. Istället berättar han sina historier med en illa dold nostalgisk klang om en tid då han var en del av något större än sig själv, även om detta råkade vara en fruktansvärd regim. Även Todd är en intressant karaktär, men här framträder de sadistiska dragen mycket tydligare. Som läsare anar man ganska snabbt att Todd är en sann psykopat som försökt passa in i samhällets mönster men i och med bekantskapen med Dussander börjar detta grepp om verkligheten svikta allt mer. Apt Pupil är en väldigt effektiv och drabbande kortroman där King skapat en av sina mest intressanta antagonoister i Kurt Dussander. Eller om det är han som är antagonisten? Eller är det Todd? Eller båda? Det är upp till läsaren att avgöra.


Samlingens höjdpunkt kommer i den fantastiska The Body. Gordie och hans vänner spenderar de sista sommardagarna mellan mellan- och lågstadiet med att spela kort och snacka skit i en trädkoja. När en i gänget, Vern, råkar höra att hans ligist till storebror hittat liket av Ray Brower, en pojke i deras ålder som försvunnit spårlöst några veckor innan. Gänget beslutar sig för att de ska gå de dryga fem milen till fyndplatsen för att “göra upptäckten” själva, rapportera in fyndet och bli lokalhjältar.


The Body blev filmen Stand By Me (1986) och jag framhåller både kortromanen och filmen som några av de främsta uppväxtskildringarna någonsin. Allt ifrån rädslan för förändring och tonåriga lustar till uppgörelsen med vuxenvärlden och de fördomar denna har gentemot unga beroende på vart de kommer ifrån behandlas. Karaktärsporträtten är utsökta, dialogen känns äkta och Kings målande beskrivningar av framförallt den tryckande hettan får bläcket nästan att rinna av sidorna. Det finns vissa historier och berättelser som känns nästan nödvändiga för att man ska kunna förstå någon i en viss ålder. The Body är en av dessa. Har du någonsin varit (eller vill du någonsin förstå) en tolvårig pojke är den här kortromanen ett måste. Jag kan inte berömma den nog.


Den avslutande kortromanen, The Breathing Method, är tyvärr inte riktigt i samma klass som de övriga. David är en medelålders advokat i New York som blir medlem i en exklusiv herrklubb av ett slag. Utmärkande för klubben är att varje kväll avslutas med en historia berättad av en av medlemmarna. Den mest prestigefyllda historien varje år berättas torsdagen före jul. Dr. Emlyn McCarron berättar den historia som får David att till slut börja ana att klubben inte riktigt är vad den utger sig för att vara. Det är en historia om en ung kvinna, en graviditet och profylaxandning.


The Breathing Method är den enda av samligens kortromaner som inte filmatiserats och det finns en ganska enkel anledning till detta - historien håller inte måttet. King bygger stämningar väldigt fint och historien som Dr. McCarron berättar är riktigt kuslig, men precis när historien är på väg att lyfta tar den slut väldigt abrupt. Det är riktigt synd och jag skulle definitivt vilja att King återvänder till klubben i senare verk. Det finns definitivt bra historier att berätta här, men The Breathing Method känns inte som den bästa metoden (pun intended) för att göra detta.


Två fantastiska kortromaner, en helt okej och en mindre bra. Hur betygsätter man något sådant? Man går helt enkelt på känslan som hela verket ger. Different Seasons är ett lysande exempel på hur helheten kan vara större än delarna. Kortromanernas undertitlar beskriver förloppet av både ett helt år och en människas liv. Det är tillsammans med dessa som Different Seasons säger något om förgänglighet, födelse, död och återskapande. Jag har snart läst alla novell- och kortromanssamlingar som givits ut av King och jag måste säga att Different Seasons är den allra främsta. Det sällsamma tempot, det ständigt underliggande hotet och det bitterljuva i alla historierna bildar tillsammans en väv som lyckas säga något om människan, samhället och metafysiken. Det är stort - inte minst för en författare som de flesta fortfarande avfärdar som slaskskräck.


Betyg: 5 årstider av 5 möjliga  

Av Ulf - 25 augusti 2014 20:57

 


Regi: Zachary Donohue

Manus: Zachary Donohue & Lauren Thompson

Medverkande: Melanie PapaliaDavid Schlachtenhaufen, Adam Shapiro mfl.

Produktionsbolag: Cliffbrook Films & Onset Films

År: 2013

Längd: 81 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2503154/

 

Doktoranden Elizabeth Benton får igenom sitt förslag på avhandling gällande människors beteende under video- och textchat online. Studieobjektet blir The Den, ett Chatroulette-liknande program där användare kopplar upp sig för att prata med slumpmässigt utvalda andra medlemmar. Efter några hundra "konversationer", med allt från vänligt prat till de obligatoriska exhibitionistiska dårarna, får Elizabeth se vad som verkar vara ett riktigt mord. Snart börjar märkliga saker hända Elizabeth och hennes bekanta, saker som alla kan härledas tillbaka till The Den...

 

Found footage-filmer kan som bekant vara både guld och kattskit. Om man gör det rätt kan de olika teknikerna förhöja en fantastisk historias realism och få tittaren att bli del av berättandet på ett mycket effektivt sätt. Om man gör det fel blir det mest ett tröttsamt sätt att göra budgetfilm på. The Den gör allting rätt de första 40 minuterna innan berättelsen spårar ur.

 

Det börjar som sagt bra. Alla som någonsin använt sig av en smartphone och/eller ett chatprogram kommer känna igen sig. Melanie Papalia är charmig och bra i huvudrollen och alla de små detaljerna (och irritationsmomenten) med digital kommunikation berörs på ett eller annat sätt. Själva mordhistorien börjar också bra, men faller under sin egen "smarthet" efter ett tag. Zachary Donohue & Lauren Thompson vill väldigt gärna köra ett antal varv i sina konspirationsteorier, men kör fast i ganska bekanta hjulspår. Donohue står även för regin och det märks ganska tydligt varifrån han fått sin inspiration ifrån. Flera filmiska citat återfinns, mer eller mindre smart insprängda, och man kan även se tydliga influenser ifrån tv-spelsvärlden med kameravinklar, ljud och ljus som inte påminner så lite om Silent Hill-spelen.

 

The Den hade kunnat bli något riktigt, riktigt bra, men i och med sin ojämna kvalitet hamnar filmen lite i limbo. Jag kommer dock hålla ögonen på Donohue i fortsättningen då han trots allt är en intressant talang.

 

Betyg: 3 onda Appleprodukter av 5 möjliga

Av Ulf - 24 augusti 2014 15:54

 


Regi: Jeremy Saulnier

Manus: Jeremy Saulnier

Medverkande: Macon BlairDevin Ratray, Amy Hargreaves mfl.

Produktionsbolag: The Lab of Madness/Film Science/Neighborhood Watch mfl.

År: 2013

Längd: 90 min

Land: USA/Frankrike

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2359024/

 

Sedan hans föräldrar mördades har Dwight fört en tynande tillvaro i sin gamla slitna blå Pontiac. När polisen meddelar honom om att föräldrarnas mördare ska släppas fri väcks Dwight ur sin dvala om beslutar sig för att ta hämnd. Det är bara det att Dwight inte är världens främste lönnmördare och mördarens familj inte precis tänker låta udda vara jämt...

 

Med goda recensioner, över en sjua på IMDB och en enkelt med lockande premiss verkade Blue Ruin kunna bli en riktig pärla. Det börjar också bra med Dwight som en väldigt speciell protagonist. Det är inte så vanligt att man ser någon skildras på film som helt enkelt gett upp. Inga stora gester, inget missbruk utan bara en total känsla av hopplöshet. Det första halvtimmen lovar alltså riktigt gott, men sen börjar problemen med Saulniers manus. Han vet helt enkelt inte riktigt vilken typ av film han vill göra - en regelrätt thriller eller en svart komedi.

 

De galghumoristiska delarna av manuset är klart starkare än de rena thrilleraspekterna och jag önskar att Saulnier hade fokuserat på dessa. Dwight blir nämligen en allt mer tragikomisk figur i sina försök att hämnas sina föräldrar. Att spela på dessa element hade gjort filmen mycket mer intressant och framförallt underhållande. Som det är nu suckar jag mest åt Blue Ruin och framförallt Saulniers oförmåga att skriva trovärdiga karaktärer. Ja, det är klart att man kan vara ett klantarsle när man ställs inför extrema situationer, men Dwight är inte bara klantig utan agerar ganska ofta utan all form av logik. Att detta på något sätt skulle vara en del av hans personlighet går inte heller ihop. Det finns en bra historia här, men Saulnier slarvar bort den. Synd.

 

Betyg: 2 klantiga mördare av 5 möjliga

Av Ulf - 23 augusti 2014 18:30

 

 

Regi: Richie Mehta

Manus: Richie Mehta

Medverkande: Gillian Anderson, Haley Joel Osment, Rufus Sewell mfl.

Produktionsbolag: Resolute Films and Entertainment/The Harold Greenberg Fund/Telefilm

År: 2013

Längd: 93 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7 eller 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2048770/

 

Många år efter en lovande ung forskare försvinner spårlöst hittar hans son, Erol, bevis för att forskaren kanske hade kommit något verkligen banbrytande på spåren - ett sätt att använda artificiella svarta hål till att färdas genom tid och rum. Tillsammans med sin farfar försöker Erol återskapa faderns experiment, allt medan hans privata liv blir allt mer komplicerat.

 

Som två skådespelare man främst förknippar med 90-talet är det lite märkligt att se både Gillian Anderson och Haley Joel Osment i samma film. Det hela blir ännu märkligare av att Osment, som jag knappt ens sett ett foto av sedan A.I (2001), bara verkar ha vuxit på längd och bredd men inte ändrat ansiktsdrag. Om någon skådespelare i Hollywood har ett babyface är det Osment. Nåja, utseende till trots gör Osment helt okej ifrån sig i rollen som Erol. De bästa scenerna har dock Gillian Anderson som hans mor. Anderson blev orättvist bortglömd efter sin paradroll som Dana Scully i The X-files (1993 - 2002) och har först på senare år lyckats få en del bra manus att arbeta med igen. 

 

I'll Follow You Down är något så ovanligt som ett ömsom teknikdrivet, ömsom karaktärsdrivet science fiction-drama. Det är knappast en genre det går tio på dussinet av och filmen som sådan har en intressant premiss. I'll Follow You Down haltar dock lite på både manus- och regissidan. Relativa nykomlingen Richie Mehta har främst arbetat med samproduktioner mellan Kanada och Indien innan och dessa är bra mycket mer intressanta i framförallt stil. När det gäller science fiction-delarna lyckas han förmedla idéer och tankar bra, men de mer karaktärsdrivna delarna är inte lika bra. Karaktärerna agerar på för dem tämligen okonsekventa sätt och lyckas således väva in sig själva i en tidsresebubbla som inte känns särskilt trovärdig. Mehta borde haft bättre koll på de här delarna. När det inte kommer så många science fiction-rullar med den här typen av tankekraft (om då än någon inkonsekvent) kan det ändå vara värt att ta en titt på I'll Follow You Down.

 

Betyg: 3 Osmentansikten som måste fastnat i tiden av 5 möjliga

Av Ulf - 22 augusti 2014 18:30


 

Regi: Robert Stromberg

Manus: Linda Woolverton

Medverkande: Angelina JolieElle Fanning, Sharlto Copley mfl.

Produktionsbolag: Roth Films & Walt Disney Pictures

År: 2014

Längd: 97 min

Land: USA & Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1587310/

 

För några år sedan kom en hel drös olika tolkningar av Snövit. Vissa var okej, andra var ett totalt slöseri med tid, vissa var totalt vedervärdiga. Mig veterligen är Maleficent den första filmen i en planerad rad ombearbetningar av Törnrosa - en historia som jag måste säga att jag föredrar framför Snövit. 

 

Jag förutsätter att alla känner till den klassiska sagan. Om ni inte gör det, seriöst, gå till ett bibliotek. Den här varianten fokuserar dock inte på Törnrosa utan först och främst på titelfiguren Maleficent, den onda fén i tidigare varianter av sagan. I Linda Wolvertoons tappning är Maleficent inte så mycket en ond fé som hon är en fé som blivit brutalt behandlad och sviken av människovärlden. Det ger henne en reell anledning till att kasta den berömda förbannelsen över kungens dotter. Överhuvudtaget är det det här som Maleficent gör bäst - ger motivation och täpper till logiska luckor i sagan... i alla fall ibland.

 

Det finns en stor anledning att se den här filmen och det är Angelina Jolie. Om någon passat till rollen som Maleficent är det hon. Utseende- och uttrycksmässigt är det verkligen att se en gammal Disneyfigur komma till liv. Jolie har inte gjort särskilt mycket bra de senaste åren och även om Maleficent inte är en fantastisk film spelar hon skjortan av resten av ensemblen här och visar vart skåpet ska stå. Förutom Jolie och i viss mån Sam Riley är det Maleficent dessvärre inte en särskilt välspelad film. Alla birollerna spelar över å det grövsta, inte minst en ständigt fånleende Elle Fanning som prinsessan Aurora.

 

Även produktionen är en blandning av högt och lågt. Fantastiska miljöer blandas med CG-effekter som får mig att vilja klösa ur ögonen. Framförallt är det väldigt inkonsekvent. Karaktärer ser extremt "glansiga" och lättviktiga ut medans miljöerna verkligen är sagolika.

 

Maleficent är trots mina reservationer en helt okej film. Den är bra mycket bättre än tidigare nämnda Snövit-adaptioner. Utan Angelina Jolie skulle det här dock vara riktigt tomt, vissa smarta manusknep till trots.

 

Betyg: 3- töntar till prinsar av 5 möjliga

 

 


Av Ulf - 17 augusti 2014 14:00


Regi: Randall Lobb

Manus: Randall Lobb

Medverkande: Kevin Eastman, Peter Laird, James Avery mfl.

Produktionsbolag: FauxPop Media & iProductions

År: 2014

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3817848/

 

Året var 1984 då de oberoende serietecknarna Peter Laird och Kevin Eastman lånade pengar av en släkting för att kunna trycka och publicera det första numret av Teenage Mutant Ninja Turtles. Från de första kultförklarade utgåvorna insåg Eastman & Laird snart att de hade en väldigt oväntad hit. När serien började sälja mer än exempelvis ett av Marvel Comics flaggskepp, The Avengers, förvandlades snart Lairds och Eastmans blygsamma inkomst till miljonklassen.

 

Randall Lobb, Isaac Elliott-Fisher och Mark Hussey kämpade i flera år för att kunna berätta historien om sin barndoms seriehjältar och det märks verkligen. Turtle Power har en bra energi och en riktig entusiasm från filmskaparna som smittar av sig. Framförallt lyckas den fånga den enorma mediehysteri som rådde runt ninjasköldpaddorna och hur mycket de betydde för så många barn.

 

Det här skulle enkelt ha kunnat bli ett återberättande av saker vi redan visste och hållit sig väldigt generellt, men i och med att Lobb och grabbarna fått med skaparna Eastman & Laird och använder intervjuerna med dessa som dokumentärens grundstomme blir det både informativt och underhållande. Speciellt intressant är licensieringen av produkten och hur medieimperiet byggdes. Hur Turtles förvandlades från en ganska våldsam produkt riktad mot tonåringar och äldre till att riktas främst till barn. Det är också kul att filmskaparna fått med i princip hela skådespelarensemblen som gjorde rösterna till de gamla tecknade avsnitten. Den här filmen är också något av det sista som James Avery (Shredder) medverkade i innan sin död.

 

Dessvärre ljuger undertiteln. Det här är inte den kompletta historien om Turtles. Tiden fram till och med den första spelfilmen dokumenteras noga och kärleksfullt, men efter det blir det väldigt hastigt. Allt som hände efter den tredje filmen i serien nämns överhuvudtaget inte förutom ett kort inslag om Lairds reboot av serien i början av 2000-talet. Den animerade filmen från 2007 nämns inte alls och ingen åsikt om årets reboot ges. Det gör att dokumentären känns något inkomplett. Det som dokumenteras är dock väldigt bra och rekommenderas till alla som växte upp med sköldpaddorna och alla som är intresserade av seriebranschen i allmänhet.

 

Betyg: 4 halvskal av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4
5
6
7
8
9 10
11
12 13
14
15
16
17
18
19
20
21
22 23 24
25 26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards