Alla inlägg under juli 2020

Av Ulf - Fredag 31 juli 13:45

 

“...what is the mother of carelessness if not assumption?”

 

Författare: Stephen King

År: 2019 (svensk utgåva 2019)

Sidor: 664

Förlag: Scribner (svensk förlag: Albert Bonniers Förlag)

ISBN: 978-91-0-018472-8

 

Luke Ellis vet att han alltid varit ganska mycket smartare än de flesta. När han vid tolv års ålder gör antagningsprov till några av USA:s främsta universitet spås han en lysande framtid. Det som istället händer är att Lukes föräldrar mördas och Luke blir kidnappad. Han vaknar på det så kallade "Institutet" - en plats där han och andra barn utsätts för experiment för att förstärka deras psykiska talanger, som har allt annat än med intelligens att göra. Luke vet bara en sak - han måste rymma.

 

Om läsning hade gett ljud ifrån sig skulle The Institute låtit "slurp" för mig. Jag formligen slukade den här boken och det tillhör inte vanligheterna att jag läser dryga 650 sidor på lite över ett dygn. Så bra är den. The Institute pekar tillbaks på en del av Kings tidigare verk, inte minst Firestarter (1980), och mycket av tematiken är välbekant, men King visar hur han behärskar karaktärsbyggande som få andra författare. Det gäller framförallt hans protagonister, barnen.

 

King har ofta haft barn som huvudkaraktärer i sina böcker och på något vis lyckas han alltid fånga en slags naivitet blandat med att han aldrig någonsin underskattar dem på grund av deras ålder. Luke Ellis hade i en sämre författares händer kunnat bli en riktigt jobbig typ med sin extrema intelligens, men King ger honom också ett stort mått av emotionell intelligens vilket gör honom till en väldigt bra protagonist. Han lyckades även lura mig fullständigt med en av sina andra karaktärers motivation, vilket sällan brukar vara fallet. Lysande!

 

Även skurkgalleriet är bra, med den känslokalla chefen för institutet, Mrs. Sigsby, som främsta höjdpunkt. Hon är väldigt, väldigt lätt att hata och den katarsis som uppstår av hennes slutgiltiga öde är som balsam för såren hon orsakat. För The Institute berättar en fruktansvärd historia om tortyr och oetiska experiment och Mrs. Sigsby är den byråkratiska hondjävul som möjliggör dessa.

 

Strukturellt bjuder The Institute på en intressant uppbyggnad. Den börjar med en berättelse på omkring 50 sidor som inte verkar ha något med resterande handling att göra innan den knyter an till huvudhandlingen nästan 500 sidor senare. Eftersom King med detta egendomliga grepp redan planterat karaktärerna i den inledande berättelsen hos oss kan tempot i bokens avslutande tredjedel hela tiden bibehållas utan att behöva saktas ner för nya introduktioner. Även avslutningen ställer intressanta frågor om fatalism kontra fri vilja och jag kommer läsa vidare om några av påståendena som görs i de avslutande kapitlen. Så pass noga som King är med sin research har jag dock en känsla av att de stämmer.

 

The Institute sällar sig till Kings absoluta toppböcker och att han fortfarande kan leverera historier av den här kalibern är imponerande. Rekommenderas varmt. Om den inte blir en tv-serie eller film inom några år är det dags att käka hatt igen.

 

Betyg: 5 djupa skogar i Maine av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Tisdag 28 juli 22:45

 


Regi: Michael Beach Nichols

Manus: Michael Beach Nichols & Christopher K. Walker

Medverkande: Christopher Barcia, Trevor J. Blank, Andrew Caldwell mfl.

Produktionsbolag: Crush Pictures/No Weather Productions/Topic Studios

År: 2019

Längd: 78 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9097270/

 

Ett dokumentärfilmsteam följer "anti-clownen" Wrinkles som föräldrar i Florida kan anlita för att skrämma olydiga barn. Men vad är egentligen på riktigt, vad är påhitt och vad ligger mittemellan?

 

Premissen för Wrinkles The Clown är också dess styrka. Att clownen verkar i Florida, länge ansett som knäppgöksstaten nummer ett borta i väst, känns fullkomligt logiskt. Dessvärre är det här mest en upprepning av vad så många tidigare dokumentärer/beskrivningar av fenomenet clownskräck redan har gjort.

 

Mer eller mindre löjliga dramatiseringar som tagna ur en lågbudgetskräckfilm blir nästan så pinsamma att jag inte orkade. Det gjorde jag förvisso inte heller. Jag stängde av efter en halvtimme, men såg andra halvan när jag vek tvätt idag. Så engagerad var jag... fram tills minut 50 eller så.

 

Det kommer en ofantligt smart twist i dokumentärens tredje akt som ställer allt på sin spets. Allt vi tidigare sett får en ny innebörd och det är också här som dokumentärens absoluta fokus borde legat. Tyvärr kan det inte riktigt rädda filmen till högre betyg än den får. För mycket av speltiden har gått åt för den särdeles tråkiga presentationen. Om Michael Beach Nichols hade förlagt två tredjedelar av filmens speltid på det som visas efter minut 50 och inte tvärtom hade det blivit en mycket mer intressant film. Man kanske också hade hunnit lyfta blicken från Florida. Om du har någon timme över kan det här vara sevärt. Se till att stå ut de första 50 minuterna och du blir belönad. Irriterande felklippt.

 

Betyg: 2+ för smart för sitt eget bästa av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Fredag 24 juli 23:45

 


Regi: Dave Franco

Manus: Dave Franco & Joe Swanberg

Medverkande: Dan Stevens, Alison Brie, Sheila Vand mfl.

Produktionsbolag: Black Bear Pictures

År: 2020

Längd: 88 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt10003008/

 

Charlie och Josh åker tillsammans med sina respektive, Michelle och Mina, till ett strandhus. Planen är att fira att Charlie och Mina precis är på väg att ta ett stort steg i arbetslivet, men vad de två andra inte vet är att den spänning som finns mellan de båda är på väg att mynna ut i något de båda kommer få ångra - inte minst eftersom någon verkar ha filmat dem...

 

Det här var en rejäl genremashup! The Rental börjar som en film om 30+-par som helst av allt vill ligga med sina bästa vänner för att sluta i en slasher. Vägen mellan de båda genrerna är lång, men Dave Franco lyckas hålla ihop sin film tämligen väl, inte minst tack vare fina skådespelarinsatser.

 

Franco, brorsa till den lite mer namnkunnige James med samma efternamn, visar med sin regidebut prov på väldigt fin skådespelarregi. Det gäller inte minst alltid sevärda Alison Brie i rollen som Michelle. Brie spelar skjortan av de övriga som inte på något sätt är dåliga de heller. Framförallt är det ensemblespelet som imponerar och Franco kan vara något på spåren här med regissörsrollen. Han har dock lite mer att lära när det kommer till manusförfattandet.

 

Okej, jag gillar när man mixar och matchar genres på ett oväntat sätt, men det krävs sin skribent för att detta ska bli naturligt. Franco och Joe Swanberg är inte riktigt där än. När man ser till deras tidigare alster är det tydligt att det är Swanberg som fått dra det tyngre lasset och om Franco bara får lite erfarenhet även som manusförfattare kan han bli någon att hålla ögonen på även gällande detta. Som det är nu har The Rental lite för tydliga skarvar för att fungera fullt ut och sista akten känns något oinspirerad. Fullgod underhållning dock.

 

Betyg: 3 yuppies i strandhus av 5 möjliga

Av Ulf - Tisdag 21 juli 21:32

 


Regi: Brett Pierce & Drew T. Pierce

Manus: Brett Pierce & Drew T. Pierce

Medverkande: John-Paul Howard, Piper Curda, Jamison Jones mfl.

Produktionsbolag: Cailleach Productions

År: 2019

Längd: 95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8305806/

 

17-årige Ben spenderar sommaren tillsammans med sin far i en turisthåla där denne driver småbåtshamnen. Ben har inte alltför höga tankar om stället, men blir snart vän med sin kollega Mallory. Det är bara det att det håller på att hända något i grannhuset. Pojken där är rädd för sin mor och Ben börjar undersöka varför...

 

Intressant nog är The Wretched årets mest framgångsrika film på bio sett till antalet veckor på förstaplatsen. När alla storpremiärer sköts upp fick de fåtal biografer som fortsatte ha öppet i USA hålla tillgodo med filmer som kanske inte riktigt brukar toppa mer än en helg. The Wretched lyckades behålla förstaplatsen på biotoppen i USA i fem veckor. Det är rätt coolt för en skräckfilm, pandemi eller inte.

 

Jag förstår också varför den här filmen kunde suga sig fast vid förstaplaceringen. Det är en variation på gamla klassiska skräck- och thrillerteman (vars specifika anfader, Rear Window anno 1954, fortfarande är ohotad etta), men lyckas göra något eget av dessa. Eller ja, lyckas och lyckas - de delar man lånat från exempelvis tidigare nämnda film och dess efterföljare är också ganska typiska. Bröderna Pierce (både manus och regi) har dock några riktigt bra idéer att tillägga, men tyvärr följer de inte dessa fullt ut. Det gör att The Wretched har svårt att hitta sin egen identitet, men å andra sidan är den tillräckligt välbekant i tematiken för att den ska slå på bred front.

 

Hantverket är helt klart över medel för genren och en mix mellan praktiska och datorgenererade effekter gör att den får en närmst tidlös look. Skådespelarmässigt är den väl kanske inte särskilt mycket att skriva hem om, men den som åtminstone äger sina scener är Piper Curda som är sjukt charmig. Jag hade inte förväntat mig något annat av ännu (!) ett begynnande stjärnskott från Disney Channel. De verkar ärligt talat producera inte bara hälften av alla filmer på bio utan även skådespelarna numera.

 

The Wretched klarar sig absolut över godkäntgränsen och jag kan rekommendera den till genrefans och folk som gillar skräck men kanske inte vill ge sig i kast med de allra mest bloddrypande eller skräckinjagande inkarnationerna på film.

 

Betyg: 3 men jäääävlar vad de finns många plot points som inte går någonstans av 5 möjliga

Av Ulf - Fredag 17 juli 23:40

 

Regi: Natalie Erika James

Manus: Natalie Erika James & Christian White

Medverkande: Emily Mortimer, Robyn Nevin, Bella Heathcote mfl.

Produktionsbolag: AGBO/Carver Films/Nine Stories Productions

År: 2020

Längd: 89 min

Land: Australien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9072352/

 

När Kays 80-åriga mamma Edna försvinner spårlöst från sitt hem på den australiensiska landsbygden åker hon och hennes dotter, Sam, dit för att bistå med sökandet. Efter tre dagars fruktlöst sökande dyker Edna plötsligt upp i köket en morgon som inget har hänt. Hon vägrar prata om vart hon har varit och Kay börjar oroa sig för att senildemensen har slagit till med full kraft till sist. Men tänk om det är något som bara ge samma symptom som senildemens?

 

Australiensisk skräck är, när den når hit, oftast bland de bästa filmerna i genren. Natalie Erika James långfilmsdebut (även manus tillsammans med Christian White) uppfyller återigen denna tes. James har gjort en film som vida överskrider hennes ringa erfarenhet i långfilmsformatet och det här är hands down kanske 2020 års bästa skräckrulle än så länge tillsammans med The Invisible Man (2020). Styrkan ligger framförallt i tvetydigheten och skådespelet.

 

Manuset kan som sagt tolkas på fler än ett vis och du kanske inte alls håller med om min tolkning. Det gör det till en film att komma ihåg. Här finns lager på lager med undertext och James lyckas få fram det absolut bästa i sina skådespelare för att förmedla det. Bäst av de tre huvudrollsinnehavarna är, med liten marginal men ändock, veteranen Robyn Nevin i rollen som Edna. För alla som sett någon sjunka allt djupare ner i demensdimmorna är det ett lika delar hjärtskärande som skrämmande porträtt.

 

Scenografi och bildspråk bör också nämnas. Filmen utspelar sig till allra största del i vad som ser ut som en gammal kolonialvilla och huset känns levande och inbott. Huset självt spelar en stor roll i filmens narrativ, inte minst mot slutet, och här har man verkligen hittat rätt. Bildspråket och kompositionen är även den utsökt med små medel som talar stora ord. Det enda jag har att anmärka på är att James och White hade kanske kunnat vara lite mer tydlig med vissa relationer mellan karaktärerna och att storyn behöver stramas upp lite i mittakten. Annars är det här en fantastiskt bra skräckfilm med både hjärta och hjärna.

 

Betyg: 4+ år av ensamhet och glömska av 5 möjliga

Av Ulf - Torsdag 16 juli 13:15

 

Regi: Régis Roinsard

Manus: Régis Roinsard, Romain Compingt, Daniel Presley

Medverkande: Lambert Wilson, Olga Kurylenko, Sidse Babett Knudsen mfl.

Produktionsbolag: Trésor Films/Mars Films/Wild Bunch mfl.

År: 2019

Längd: 105 min

Land: Frankrike/Belgien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6270534/

 

Nio översättare kontrakteras för att översätta den avslutande och väldigt efterlängtade delen i en populär trilogi. För att motverka att texten läcker innan publicering går översättarna med på att spendera två månader i en övervakad bunker, totalt avskilda från omvärlden. När de första tio sidorna, trots de rigorösa säkerhetsarrangemangen, läcker online blir dock det tidigare välbetalda jobbet till en mardröm... speciellt eftersom säkerhetsläckan hotar att läcka hela manuset om hen inte får en lösensumma.

 

Pusseldeckare i stängt rum och med en litterär twist? Jag är så där. The Translators är en oftast lyckad variation på whodunnit-mysterie och har några riktigt smarta vändningar. Dessvärre lider den också något av att det är för många karaktärer. Det är svårt att knyta an till vissa av dem då de inte uppvisar några större personlighetsdrag och skådespelet är varierande från väldigt bra till ganska svajigt.

 

Ironin i att se en dåligt översatt kopia av filmen spelade också in i min bedömning. Det är inte filmens fel som sådant, men översättningen gjorde att vissa saker blev förvirrande på ett sätt som de troligen inte hade varit om jag hade talat franska.

 

På tal om språk är det ett av filmens starkaste kort. Översättarna, naturligtvis väldigt språkbegåvade, kommunicerar med varandra på en rad olika språk, inte minst för att förvirra deras "fångvaktare". Att använda språket i sig som en del i historieberättandet är inte jättevanligt när det kommer till film och jag hade gärna sett mer av den varan i andra filmer.

 

The Translators må inte vara en film jag kommer komma ihåg om några år, men den är klart över medel i både underhållningsvärde och utförande. För alla diggare av genren rekommenderas den. För er som ser på thrillers bara lite då och då kan ni säkert hitta något bättre.

 

Betyg: 3 arga italienare av 5 möjliga

Av Ulf - Söndag 12 juli 22:14

 

Regi: Aaron Schneider

Manus: Tom Hanks (baserat på C.S Foresters roman The Good Shepherd)

Medverkande: Tom Hanks, Stephen Graham, Michael Benz mfl.

Produktionsbolag: Sony Pictures Entertainment/Stage 6 Films/Bron Creative mfl.

År: 2020

Längd: 91 min

Land: Kanada/Kina/USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6048922/

 

När USA gick in i andra världskriget 1941 blev den tidigare nog så viktiga Atlantpassagen ännu viktigare och ännu farligare än innan. Kapten Krause ombord på Greyhound ska leda en konvoj till de allierade i Europa, men för att göra detta måste konvojen passera genom ett område där de inte kan få luftunderstöd... och i vattnet lurar en mindre flotta tyska ubåtar.

 

Tom Hanks ger sig på manusförfattande igen med den här andra världskriget-rullen och gör bra ifrån sig. Subgenren (pun intended!) ubåtsfilm är något som jag alltid gillat, men det är ovanligt att se en hel film från den andra sidan - alltså en konvoj eller liknande som hela tiden ligger i riskzonen för en attack. Jag kan efter den här filmen säga att det fanns nog få uppdrag under kriget som var mer frustrerande än att strida mot ubåtar.

 

Hanks fångar den här frustrationen perfekt i sitt manus med små medel. Det är inte stora "oh my God, we're all going to die!"-scener utan hopbitna käkar och blickar som förmedlar den utsatthet som besättningen upplever. Regissör Aaron Schneider, tämligen oprövad i långfilmsformatet, gör också ett fint jobb med att få ut det bästa av sina skådespelare.

 

Greyhound är dock först och främst en actionfilm till sjöss och inte en film för stora rollprestationer. Skeppen spelar huvudrollerna och även en landkrabba som undertecknad kunde hänga med i alla nautiska termer utan problem. Filmen får egentligen bara problem när man försöker förmänskliga karaktärerna. Deras personlighetsdrag känns tämligen påklistrade. Exempelvis är Hanks karaktär religiös till nästan det löjliga och har en idé om att han inte kan sova ombord på ett skepp. Han är kapten! På en överfart som i bästa fall varar flera dagar! Dumheter.

 

Trots dessa mindre skavanker är Greyhound en jäkligt spännande film som jag rekommenderar till alla historieintresserade. Det är också ett exempel på att man kan göra en väldigt snygg film för 50 miljoner och få den att se ut som den kostat minst det trippla. Föredömligt kort och klockar in på dryga 90 minuter. Se och lär, filmskapare.

 

Betyg: 4 bredsidor av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - Fredag 10 juli 11:46

 


Regi: Chuck Russell

Manus: Chuck Russell & Frank Darabont (baserat på Theodore Simonsons & Kate Phillips manus)

Medverkande: Kevin Dillon, Shawnee Smith, Donovan Leitch Jr. mfl.

Produktionsbolag: TriStar Pictures

År: 1988

Längd: 95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt0094761/

 

När något slemmigt från rymden landar i en amerikansk småstad blir innevånarna snart varse om att den till synes ganska ofarliga slemklumpen är allt annat än något man vill leka med. Den tycks också växa för varje offer och frågan är varför regeringen skickat ett team för att hindra någon från att lämna staden?

 

The Blob är ett typexempel på hur man gör en reboot på rätt sätt. Baserad på Steve McQueen-rullen med samma namn från 1958 är det en uppdatering som heter duga. Det mest uppenbara är uppdateringen i specialeffekterna. The Blob anno 1988 har ingen rätt att se så snygg ut som den gör för en relativt lågbudgetskräckrulle. Både "slemmet" och de överraskande blodiga praktiska effekterna när det gäller dess offer tillhör det bästa som 80-talet kunde bjuda på i specialeffektsmakeri.

 

När man kollar vem som ligger bakom filmen är ovanstående kanske inte så konstigt. Chuck Russell hade precis regisserat den kanske bästa uppföljaren i A Nightmare On Elm Street-serien med A Nightmare On Elm Street III: Dream Warriors (1987) och plockade med sig delar av teamet därifrån. Bland annat en ung Frank Darabont som på 90-talet skulle blomma ut till att bli en av de bästa tolkarna av Stephen Kings verk samt ytterligare några år senare ligga bakom att överföra The Walking Dead (2010) till tv-format. Det finns helt enkelt talang i drivor här.

 

Bland skådespelarna är det en imponerande ensemble av "ah, den där killen känner jag igen, men jag vet inte var jag sett honom tidigare!". Det är inte är särskilt välspelad film som sådan, men det är inte heller uselt så det stör. Den kanske mest namnkunniga skådisen i en större roll är Shawnee Smith som senare blev en mainstay i Saw-filmerna.

 

The Blob är popcornunderhållning på hög nivå. Om du gillar nostalgisk skräck med åtminstone lite bett i sig rekommenderas den varmt.

 

Mest schlockiga scenen: Ytterligare en märklig sak - den ser så förbaskat tidlös ut! Möjligen alla hockeyfrillor daterar den något, men annars är kitschen, förutom premissen i sig, ganska frånvarande.

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16 17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2020 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se