Inspirerad av Peter Olsson på BiblioPepe har jag beslutat mig för att börja sammanfatta månaden som gått här på bloggen. Framförallt gör jag det för mig själv - istället för att leta igenom otaliga inlägg kan jag nu klicka på sista dagen i månaden när jag letar efter något som sökfunktionen inte hittar. Nåväl, here goes:

Recenserat - film

Sucker Punch (2011) - 3+ riktigt kluvna recensenter av 5 möjliga

Last Night (1998) - 4+ lojala anställda av 5 möjliga

Source Code (2011) - 2- alternativa tidslinjer av 5 möjliga

Paul  (2011) - 3 varför inte göra en film om välanpassade sci-fi fans? av 5 möjliga

Super 8 (2011) - 3+ produktionsvärden! av 5 möjliga

Harry Potter & The Deathly Hallows Part 1 (2010) - 4 payback is a bitch av 5 möjliga

Recenserat - litteratur

Hypnositören (2010) - 4 mordiska Pokémons av 5 möjliga

Paganinikontraktet (2010) - 3+ böcker som helt klart kommer filmatiseras av 5

möjliga

The Teahouse Of The August Moon (1951) - 4 militärbadrockar av 5 möjliga

Artiklar

Can't Sleep, Clown Will Eat Me, Del 1

Can't Sleep, Clown Will Eat Me, Del 2

Mistah Kurtz - he dead, Del 1

Mistah Kurtz - he dead, Del 2

Mistah Kurtz - he dead, Del 3

Kul med censur!

Titel: The Teahouse Of The August Moon

Svensk titel: Thehuset Augustimånen

Författare: Vern Sneider

År: 1951 (svensk utgåva 1957)

Sidor: 271

Förlag: Putnam (svensk utgåva Albert Bonniers Förlag)

ISBN: Min utgåva utgiven innan ISBN-systemets standardisering

När amerikanska trupper ockuperar Okinawa under andra världskrigets slutskede stöter de snabbt på problem - öborna tycks inte alls vilja arbeta på amerikanernas vis med att bygga skolor och genomgå det "uppfostringsprogram" som den prudentlige överste Purdy vill genomföra. Allra tydligast blir detta i byn Tobiki, under överseende av den alltmer frustrerade kapten Fisby. Men undan för undan börjar Fisby märka att om man faktiskt tar sig tid att lyssna på människor går det oftast mycket bättre...

Alla som har haft något intresse av Asien och/eller asiatisk kultur kommer troligen gilla den här boken. Det finns något väldigt talande i Sneiders sätt att beskriva kulturkrocken som en västerlänning kan stöta på om han eller hon kommer till ett asiatiskt land. Sneider lyckas dessutom göra det på ett förbaskat roligt sätt utan särskilt mycket pekpinnar och förnumstighet. Det är ovanligt i lite äldre litteratur som behandlar kulturkrockar och de få ställen som jag, med min analys år 2011, upplevde hade varit lite väl magstarka idag är nog fråga om översättningstabbar snarare än något från Sneiders sida. I och med att jag läste den här boken i en översättning från 1957 blir språket lika delar charmigt och lika delar arkaiskt. Trots charmen skulle jag nog rekommendera den nyfikne läsaren att skaffa den engelska originaltexten eller välja en senare översättning av verket. 

The Teahouse Of The August Moon är på det stora hela en djupt humanistisk berättelse om lyhördhet och viljan att möta andra kulturer på gemensamma villkor. Starkt anti-kolonial och varmhjärtad är det en bok som jag rekommenderar, inte minst med tanke på förra veckans händelser i Oslo.

Betyg: 4 militärbadrockar av 5 möjliga

Först några ord om Norge. Jag reagerar väldigt sällan på saker som händer utanför kultursfären här i bloggen. Det är ett aktivt val eftersom jag inte vill blanda in den övriga världen i en blogg som främst handlar om olika former av eskapism. Men vissa saker kan man inte värja sig emot. Jag ska inte spekulera och orera om vad som hänt utan helt enkelt säga att Norges sak är vår och att jag hoppas på liv och välgång för alla överlevande. Nu, mer film.

Regi: David Yates

Manus: Steve Kloves (efter J.K Rowlings roman med samma namn)

Medverkande: Daniel Radcliffe, Emma Watson, Rupert Grint mfl.

Produktionsbolag: Heyday Films

År: 2010

Längd: 146 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 11 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0926084/

Med Dumbledore död tvingas Harry och hans vänner på flykt från Voldemort och hans Death Eaters. Harry, Ron och Hermione tar sin tillflykt till skogen där de försöker komma fram till en plan för att hitta och förstöra de kvarvarande föremålen med delar av Voldemorts själ. Men medan kriget drar närmre blir det även spänningar inom den lilla gruppen...

Jag har väntat med att se den här filmen av den enkla anledning att den är uppdelad i två delar. Innan jag såg del 1 var jag väldigt osäker på varför Yates valt att bryta upp historien, men jag måste faktiskt säga att det var rätt val. Del 1 är upptakten till den stora slutstriden och eftersom den får ta sin tid med karaktärerna och deras relationer är det också en av de klart bästa filmatiseringarna av boksviten. Den är inte lika actionspäckad som de tidigare delarna, något som vissa recensenter anmärkt på, men om man har läst böckerna har man redan sett hur Rowlings stil utvecklas och blir mörkare allt eftersom huvudkaraktärerna blir äldre.

De tre huvudrollsinnehavarna, Grint, Radcliffe och Watson, har verkligen vuxit med sina roller och den tidigare svaga länken i trion, Watson, gör här ett väldigt bra jobb. Dessvärre känns det som Potter själv, Radcliffe, går lite på tomgång. Den bäste av de tre är nu som tidigare Rupert Grint. Jag hoppas verkligen att Grint kan hitta fler stora roller efter Pottersagans slut och att hans karriär inte dör med rollen som Ron.

Även regin är mer stilsäker än tidigare. Yates, som fick ta över regiansvaret i och med Harry Potter & The Order Of The Phoenix (2007), visar att han var rätt man för jobbet. Han har lyckats få fram det bästa ur sina unga skådespelare och lyckats "tygla" de väldigt spretiga elementen från de första filmerna i serien. Det enda jag har att klaga på är hur både Snapes och framförfallt Dracos karaktärer inte får tillräckligt med spelrum. I Dracos fall är det viktig motivation som kommer ha bäring på sista delen av serien som går förlorad. I Snapes fall är det lite konstigt att vi inte får veta mer om hans känslor efter att ha mördat den störste trollkarlen av dem alla. Dessutom borde alla filmer ha mer Alan Rickman.

Harry Potter & The Deathly Hallows Part 1 är helt enkelt en väldigt bra film som jag rekommenderar till alla fans av serien. Samtidigt rekommenderar jag alla filmerna från och med Harry Potter & The Goblet Of Fire (2005) - fantasyfilm på hög nivå.

Betyg: 4 payback is a bitch av 5 möjliga

Censur som företeelse har alltid fascinerat mig. Själva idén om att vissa tankar och uttryck skulle förleda oss människor till att göra icke-önskvärda handlingar är både väldigt anti-humanistisk och humanistisk på samma gång. I många fall verkar instanserna med censurbefogenhet helt enkelt se det som att de gör befolkningen en tjänst genom att skydda dem från ”den farliga konsten”. Det är visserligen ett desillusionerat humant tankesätt, men jag vill ändå hävda att konsten är fri att uttrycka allt. Därmed inte sagt att allt bör uttryckas – men möjligheten måste finnas. Det har främst med mitt personliga tycke och smak att göra, men rent generellt motsätter jag mig all form av censur.

Hur som helst planerar jag att skriva lite mer om censur här på bloggen, främst från svensk synvinkel, men även uppmärksammade internationella fall. Det kommer en artikel då och då och är ingenting jag kommer stressa fram (jag är fortfarande bara två recensioner in i Franchise Hell för den uppmärksamme läsaren – det är så snabbt jag jobbar ibland) utan låta ta sin tid. Researchdelen har dock påbörjats och jag har redan fått mig många goda skratt. Utan någon speciell ordning presenterar jag nedan lite kul kuriosa jag fått lära mig:

* Helan & Halvan-filmen Scram! (1932) förbjöds ett kort tag i Nederländerna då kristna lobbygrupper (redan då!) ansåg att en scen där komikerduon sitter på en säng med en kvinna ingen av dem var gift med var anstötlig.

* 2012 (2009) är förbjuden i Nordkorea eftersom Kim Il Sung skulle fyllt 100 det året som titeln åsyftar. Då ska för övrigt Nordkorea bli en stormakt enligt en gammal skum profetia från just Sung. Alltså kan inte världen gå under.

* Konstfilmen Visions Of Ecstasy (1989) är den enda film som blivit förbjuden i Storbritannien på grund av hädelse. Eftersom de brittiska lagarna mot hädelse försvann 2008 kommer filmen troligen släppas fri inom kort.

*  The Vanishing Prairie (1954) förbjöds i New York City i några veckor eftersom den visade en buffel födas.

* Regimen i Saudiarabien anser att Pokémon främjar sionism och hasardspel. Detta gäller dock bara Pokémonkort och inte den animerade serien.

* Cole Porter ändrade titeln till sin egen låt I get a kick out of you till I get no kick from cocaine. Titeln ändrades ännu en gång när den skulle spelas i radio till I get perfume from Spain.

* Come Together av The Beatles och Lola av The Kinks fick till en början inte spelas på BBC eftersom texterna innehöll produktnamnet Coca-Cola.

* Låten Because I Got High av Afroman får ofta ordet ”paraplegic” censurerat medan den får behålla alla sina drogreferenser.

* Red Hot Chili Peppers låt Tell Me Baby har en rad som går “life can be a little shitty”. Många radiostationer i USA censurerar raden till ”life can be a little kitty”.

Regi: J.J . Abrams

Manus: J.J Abrams

Medverkande: Joel Courtney, Elle Fanning, Kyle Chandler mfl.

Produktionsbolag: Paramount Pictures/Amblin Entertainment/Bad Robot

År: 2011

Längd: 112 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1650062/

Efter att ha förlorat sin mor i en tragisk fabriksolycka består Joes enda riktiga glädjeämne av att göra en zombiefilm tillsammans med sina vänner. Efter att ha lyckats få med skolans snyggaste tjej i produktionen börjar saker och ting se allt ljusare ut. Men under en nattlig inspelning på en övergiven tågstation blir gänget vittne till hur skolans naturkunskapslärare får ett tåg att spåra ur och explodera. Plötsligt fylls den lilla staden av militärpersonal som till varje pris vill dölja vad som var ombord på tåget...

Efter sju sorger och åtta bedrövelser kom jag äntligen iväg för att se den här filmen. Kombinationen J.J Abrams och Steven Spielberg (producent) lät på pappret som en riktig höjdare och till en början är det också riktigt, riktigt bra. Det är helt uppenbart att det här är Abrams hyllning till Spielbergs filmer från sent 70-tal och tidigt 80-tal såsom Close Encounters Of The Third Kind (1977) och E.T (1982) med typiska Spielberg-inslag som barndomens övergång till tonåring och komplicerade familjeförhållanden. Abrams har även skrivit otroligt charmiga scener om kärleken till filmskapande - scener som alla som någonsin lekt regissör (va? var det bara jag som gjorde det?) känner igen sig i.

Dessvärre börjar filmen tappa fokus efter att ungefär hälften av speltiden har gått. Det är tydligt att Abrams har velat ha med så mycket som möjligt från Spielbergs katalog, men problemet är att det blir för mycket på för kort tid. Speciellt historien om "besökaren" blir ganska urvattnad om man jämför med exempelvis tidigare nämnda filmer av Spielberg. Regin är fortfarande bra men manuset skulle definitivt behöva tajtas till en aning.

En trevlig sak med amerikanska filmer är att barnskådespelarna ofta är av yppersta klass och så även här. Joel Courtney är väldigt bra i huvudrollen, men den som stjäl showen är Elle Fanning, syster till Dakota "I may be the devil" Fanning. Elle är en mycket bättre skådespelerska är sin storasyster och jag hoppas på fler roller i storfilmer i hennes framtid. De vuxna skådespelarna är också bra, men det här är barnens film rakt av. Jag måste även nämna Riley Griffiths som den väldigt entusiastiske regissören av zombiefilmen. Han har en komisk timing som är magisk - inte minst med tanke på att detta är hans första film.

Super 8 var dessvärre inte riktigt lika bra som jag hoppats på, men här finns guldkorn till scener. Regin och barnskådespelarna är väldigt bra och Abrams visar återigen att han är en kompetent manusförfattare - även om han här, som så många andra av hans projekt, blandar scener av guld med riktiga hafsverk. Inget mästerverk, men väl värd en regnig eftermiddag.

Betyg: 3+ produktionsvärden! av 5 möjliga

Medan Marlow främst är inriktad på den mänskliga moralen är Willard mer inriktad på förändringen, inte bara utav moralen utan av allt som kriget medför. Willard visar ganska få moraliska betänkligheter men han är för den sakens skull inte onödigt grym. Han har helt enkelt accepterat krigets regler. Det är det som också leder fram till slutet på Apocalypse Now, vilket skiljer sig markant från den litterära förlagan.

Den mest uppenbara skillnaden mellan slutet på Apocalypse Now och Mörkrets hjärta är den att Willard dödar Kurtz i den förstnämnda. Skillnaden ligger också i protagonisternas uppdragsbeskrivningar. Marlow får uppdraget att helt enkelt kontrollera vad som hänt med Kurtz medan Willard bokstavligen får uppdraget att mörda honom. Det blir en konflikt mellan Kurtz och Marlow även i boken, men den blir inte lika dramatisk som i Coppolas film. Kurtz följer med nerför floden, svårt sjuk, och dör en naturlig död på resan. Willard smyger sig på Kurtz när han sover iklädd vad som kan vara en av filmens mest tydliga symboler när han dyker upp från beckmörkt och dimmigt vatten. Symbolen är givetvis att Willard har förvandlats till den best som Kurtz har blivit. Coppola gör dock en oväntad vändning när Willard får chansen att överta ”makten” från Kurtz men Willard inte tar den. Frågan som väcks är vem det är som kommer hem? Är det soldaten som lämnade hemmet eller är det besten som föddes i mörkrets hjärta?

Från ett symboliskt perspektiv finns det ganska många skillnader mellan Conrad och Coppola. I boken är, enligt mig, den främsta symbolen just mörkret. Exakt vad mörkret består av är svårt att sätta fingret på eftersom allt i boken är mörkt. De tre platserna där boken utspelar sig (London, Kongo, Bryssel) beskrivs alla som mörka och otrevliga ställen. Detta ställer också en intressant fråga till Conrad – om både Kongo och Europa är mörker, var finns ljuset? Även i Apocalypse Now regerar mörkrets symbolik. Det får inte en särskilt markant roll förrän Willard har passerat den sista amerikanska utposten, det vill säga när landet börjar göra besättningen oroliga och vända sig mot varandra.

Likaså dimman är något som förekommande både hos Coppola och Conrad. Hos Conrad fastar hans ångbåt i dimman och Marlow har ingen aning om var han är eller hur han ska navigera. I Apocalypse Now ligger dimman mest som en förstärkning av omgivningarna – särskilt mot slutet av filmen och i synnerhet i scenen där Willard börjar sin slutliga uppgift i att döda Kurtz.

Den sista symbolen jag vill ta upp är floden. Om det så är Nungfloden eller Kongofloden så är ger vattnet ett sätt att kunna ta sig från punkt A till punkt B utan att behöva ta sig igenom den tjocka djungeln. Både för belgarna i Kongo och amerikanerna i Vietnam var floden en livsviktig farled eftersom skogen var full av faror. Detta gör förvisso också floden till en extremt utsatt miljö eftersom fienden vet exakt var man behöver passera för att ta sig vidare. Både hos Conrad och Coppola utsätts besättningarna för anfall från stranden och reaktionen är den samma, skräck för det man inte kan se. De lokala stammarna i Kongo liksom de vietnamesiska soldaterna kunde sin miljö utan och innan och använde givetvis detta till sin fördel. Allt som besättningsmedlemmarna såg från land var något som rörde sig i den mörka (givetvis mörka) skogen och sen brakade helvetet löst. Floden har också en lång tradition som kulturell symbol. De första civilisationerna uppstod vid floder, med civilisation kom kultur och med kultur uppstod de första nedtecknade moraliska lagarna. Floden är alltså den ursprungliga skaparen till de värderingar som alla nämnda karaktärer brottas med.

Så vad är då det omtalade mörkrets hjärta? Varken boken eller filmen ger något riktigt svar på det. Det närmsta Conrad ger oss är följande citat:

”The brown current ran swiftly out of the heart of darkness, bearing us down towards the sea with twice the speed of our upward progress; and Kurtz's life was running swiftly, too, ebbing, ebbing out of his heart into the sea of inexorable time.”

Detta tyder på att mörkrets hjärta är flodens källa, eller för den sakens skull landet som den flyter igenom. Men om man läser vidare i citatet beskrivs hur Kurtz långsamt rinner ut precis som den ”bruna strömmen”, det vill säga floden, rinner från mörkrets hjärta. Vad är det som lämnar Kurtz? Är det mörkret, livet eller båda? Min tolkning är att det är det sistnämnda. Mörkret, det som gjort Kurtz galen, försvinner i takt med att båten tar sig närmre den vita civilisationen, men samtidigt rinner också livet ur honom. Sen kommer den stora finalen, när mörkret runnit ut och Kurtz med sina sista andetag får en stunds klarhet och utbrister: ”The horror. The horror.” Detta leder mig osökt in på nästa fråga, vad är det Kurtz inser i sitt dödsögonblick? Det finns en väldig massa svar på den frågan, men min tolkning är det att Kurtz, nu fri från mörkret som plågat honom, inser vad han har gjort och vad han blev.

Om man jämför denna utdragna och plågsamma död med Kurtz slut i Coppolas verk blir effekten av Kurtz ord en annan. Han dör som tidigare beskrivits en snabb död för Willards händer och går därför inte igenom samma process som sin litteräre förlaga. Hans sista ord, de samma som Conrads Kurtz, blir därför något av en ännu större gåta. Syftar han på kriget, människans grymhet, sin egen grymhet eller något helt annat? En ledtråd kan vara en av de radiokommunikéer Kurtz skickar till sina överordnade:

”I've seen horrors... horrors that you've seen. But you have no right to call me a murderer. You have a right to kill me. You have a right to do that... but you have no right to judge me. It's impossible for words to describe what is necessary to those who do not know what horror means. Horror. Horror has a face... and you must make a friend of horror. Horror and moral terror are your friends. If they are not then they are enemies to be feared.”

Eftersom Kurtz uppenbarligen anser sig att ha gjort skräcken till sin vän är min tolkning att han helt enkelt yttrar en ömhetsbetygelse till den enda vän han har kvar – krigets skräck, våldet och terrorn.

Slutligen några ord om adaptionen Coppola gjort från bok till film. Jag har i det här papret visat på de uppenbara skillnaderna historierna emellan men det finns mycket mer att gräva i. Coppola visar hur en historia tagen ifrån en kontext som måste känts väldigt främmande för många under sent 1970-tal kan bearbetas till en ny tid. Problemen som Conrad uttryckte är förhoppningsvis inte eviga, men de är i allra högsta grad fortfarande både levande och välmående. Jag skulle vilja påstå att historien kan sättas i vilken oroshärd eller under vilket krig som helst. Vad som skiljer främst skiljer dem åt är den nyansering av landets befolkning som Coppola inför. Detta är en naturlig utveckling efter exempelvis medborgarrättsrörelsens genomslag i USA på 1960 – talet och enligt mig fungerar därför också Apocalypse Now bättre än sin litterära förlag. Den har helt enkelt fler nyanser. Men i grund och botten är sanningen denna – en bra historia kan bearbetas till vilken kontext, samhälle och tidsperiod som helst. Det är ett utmärkande drag för en utmärkt historia.

Jämförelse mellan de två verken

Det som först slår en när man jämför Mörkrets hjärta med Apocalypse Now är den koloniala historiska kontexten. Mörkrets hjärta gavs ut 1902, det vill säga i slutet av Leopold II: s styre av fristaten Kongo. Apocalypse Now gavs ut 1979, det vill säga några år efter den amerikanska inblandningen i Vietnamkrigets slut. Något som är viktigt att poängtera är dock att Conrad skrev sin bok när Kongo var kolonialt styrt och Coppola regisserade sin film drygt 20 år efter att konflikten i Vietnam brutit ut. Vi kan alltså skönja en annan grad av reflektion av kolonialismens följder i Coppolas verk än vad vi kan i Conrads. Man kan således argumentera för att Conrads verk är kolonialt medan Coppolas ligger närmre postkolonialism eller för den sakens skull början på amerikansk neo-imperialism.

Conrad bjuder dock på kritik mot vissa av kolonialismens aspekter. Marlow är ganska kritisk till hur Kurtz har anammat urinnevånarnas ”vildhet” i vad vi i postkoloniala termer kan kalla för mimicry. Frågan är egentligen varför Kurtz har gjort detta hos Conrad. Medan vi hos Coppola finner en klar utlösande faktor (krigsstress) är Kurtz sjukdom det närmsta vi kommer till en sådan hos Conrad. Marlow upplever också Kurtz vildhet och manér som något falsk och påtaget. Detta kan tolkas på en rad sätt, men en intressant tanke är att Conrad kan ha tänkt sig att den västerländska moralen har höjt den vite mannen över detta beteende och således finner Marlow Kurtz uppträdande som falskt. En annan möjlig tolkning är att Conrad såg urinnevånarnas manér som något mer primalt och äkta – något som vi européer inte kan anamma eller riktigt förstå. Vad man måste komma ihåg är att Kongo vid den här tidpunkten till allra största del var outforskat av européerna och på så vis en bokstavlig ”vildmark” orörd av den moralitetsuppfattning som västerlänningar får genom tradition och kulturell uppfostran. Bland andra Edward Said har i sin bok Orientalism visat på hur denna dualism mellan det ”mörka Afrika” och det ”ljusa Europa” skapades under kolonialismens tidevarv för att rättfärdiga kolonialismen som sådan. Likaså kan man se ett uttryck för materialism i Kurtz handlande. Han är som tidigare sagt en elfenbenshandlare och som en konsekvens av sin påtagna gudom kan han också samla på sig en ansenlig mängd av den lukrativa varan.

En annan intressant aspekt är de olika karaktärsdrag som man i kolonialistisk litteratur och tankegods ofta tillskrev en hel folkgrupp. Homi K. Bhabha har skrivit en del om detta och menar till exempel att aggressiviteten ofta sågs som närvarande i en slags kolonial strereotyp. Även detta sågs som ett sätt för att rättfärdiga kolonialismen. För en läsare idag uppfattas detta nästan paradoxalt eftersom det i de flesta fall var kolonisatörerna som var de aggressivt handlande. Vi kan finna tecken på detta hos Conrad i och med Marlows åsikt att Kurtz vildhet är falsk. Vildheten tillhör ”de andra” – den afrikanske stereotypen.

Coppolas verk inför också en tredje dimension i narrativets konflikt genom att förlägga den till ett land som rivs sönder av ett blodigt inbördeskrig. Om vi jämför med Conrad så utspelar sig Mörkrets hjärta först och främst i ett tillstånd där den vite mannen våldför sig på den svarte. I Apocalypse Now finns även nyanseringen att den vietnamesiska befolkningen krigar mot varandra samtidigt som Kurtz har knutit de ”lokala stammarna” till sig. De lokala stammarna i Apocalypse Now utgörs av Montagnarderna (min svenska översättning), vilket var ett franskt samlingsnamn på alla de folkgrupper och stammar som bodde i de vietnamesiska bergstrakterna. Många av dessa tränades som soldater av den amerikanska armén eftersom de kände till terrängen och landet på ett sätt som de amerikanska soldaterna inte kunde göra.

Ett tema som går igen i båda verken är Kurtz galenskap. Hos Coppola är denna galenskap tydligt kopplad till kriget medan det hos Conrad har en klarare ton av att det är imperialismen som är boven i dramat. Den underliggande orsaken är dock en och samma – galenskapen yttrar sig när män (det finns väldigt få kvinnor hos både Conrad och Coppola) beger sig ifrån sina hem och ”tvingas” göra vedervärdiga saker. Frågan är egentligen hur starkt detta tvång är. Hos Coppola kan vi anta att Kurtz lyder under order och har därför en stark hedersmotivation att följa dessa. Å andra sidan får vi reda på tidigt i filmen att Kurtz är van vid att arbeta självständigt och att hans överordnade inte har brytt sig om hur han genomför sina order så länge arbetet blir gjort. Detta gör honom till en självständig karaktär inom det statiska militära systemet. Coppolas Kurtz har alltså en mängd val i hur han ska utföra sina uppdrag.

Conrads Kurtz drivs främst av girighet. Detta är inom bokens kontext fullkomligt naturligt eftersom fristaten Kongo styrdes mer som ett företag än som ett land. Conrad beskriver Kurtz i målande ordalag som något av en renässansmänniska. Varför han gör detta är en bra fråga eftersom det egentligen inte har någon bäring på historien annat än att folk ska tycka Kurtz är fantastisk. Möjligtvis är det så att Kurtz ska representera höjdpunkten av den västerländska civilisationen där renässansidealen åtminstone i semantisk mening har kommit att betyda ”upplyst”. I Conrads tappning blir då Kurtz en man vars västerländskhet (om uttrycket tillåts) fördärvas av imperialismen. Men Conrad går ett steg längre genom att inte distinkt peka på att det just är imperialismen som fördärvar Kurtz utan att det snarare är hans umgänge med ”infödingarna”. Landet i sig själv, det mörka Afrika, blir till Kurtz fördärv.

När det gäller just landet som symbol hittar vi en koppling till Coppola. Apocalypse Now är, mitt i sina blodiga stridsscener, en otroligt vacker film och innehåller fantastiska vyer och panoreringar över den vietnamesiska djungeln (eller snarare den filippinska eftersom filmen av förklarliga skäl inte kunde filmas i Vietnam) med lummiga gröna skogar. Sen händer det något. Upp till en viss punkt i filmen rör sig Willard och hans män främst i redan USA-kontrollerade områden. De är visserligen med om stormningen av en by, men poängen är att den amerikanska militären har kontrollen vilket också visar sig i stridsscenen. Men när Willard har passerat den sista amerikanska utposten i Nungfloden ändrar filmens estetik ton. Från det ständigt ekande smattret av kulsprutor hörs nu ingenting. Allt de hör är djungelns olika ljud. När de nu färdas längs floden uppstår konflikter i besättningen, något som får sitt tydligaste uttryck efter att en av dem blivit skjuten. Den moraliska västerlänningen, Willard med besättning, förlorar sitt moraliska grepp när de driver in mot mörkrets hjärta.

Här ligger också den största skillnaden verken emellan. Conrads Marlow har visserligen drag av nedbrutenhet och depressiva tendenser, men Coppolas Willard råder det inget tvivel om – han har allvarliga problem. Filmens öppningsscen visar hur Willard ligger i sängen på sitt hotellrum i Saigon och blir märkligare och märkligare. Han gråter okontrollerat, slår sönder en spegel med sina bara händer och dricker sig stupfull. När armén hämtar honom är han i så dåligt skick att de bokstavligen får ge honom en kalldusch innan han ens kan ta på sig kläderna. Denna attitydskillnad mellan Marlow och Willard kan man också se i deras förhållande till Kurtz. Marlow är mer sansad och imponeras ganska ofta av den galne elfenbenshandlaren. Willard å andra sidan beundrar Kurtz som soldat men när han slutligen träffar honom visar han ingen beundran utan snarare rädsla. Vad de bägge porträtten dock delar är att både Marlow och Willard kan ses som ett förstadium till Kurtz. Båda bär på en inre svärta även om Willards är mycket tydligare än Marlows. Denna svärta hotar dem bägge att förvandlas till en Kurtzliknande karaktär. Marlow uttrycker ett visst motstånd mot imperialismen och ser att det som européerna gör inte alltid är av godo. Han riskerar då att hamna i samma fälla som Kurtz, det vill säga genom att vara i Afrika förlora sin västerländska moral. Samtidigt visar Conrad på ett effektivt sätt att den europeiska moralen kanske inte är det högsta goda genom att kort sagt låta alla vita som Marlow träffar på innan han beger sig nerför floden bete sig som svin.

Imorgon, del avslutande del 3

Följande är en redigerad och nedkortad version av ett paper jag skrev på masternivån i litteraturvetenskap. Efter att ha sett att min uppdelning av min förra text kanske inte var världens mest läsvänliga har jag beslutat mig för att publicera följande text i tre delar. Hur som helst är det en kortare jämförande analys av Joseph Conrads Heart Of Darkness och Francis Ford Coppolas filmadaption av den samma, Apocalypse Now (1972): 

Inledning & syfte

I vår värld av intertexualitet och ständigt blandade av olika kulturformer har det blivit mer relevant än någonsin att undersöka hur ett narrativ förändras genom de vägar de tar från medium till medium. Sedan tidiga tonår har Francis Ford Coppolas Apocalypse Now varit en av mina favoritfilmer. Filmen betraktas idag av många som en av de främsta krigsskildringar som gjorts, men vad folk ofta glömmer bort är att den huvudsakliga historien har en äldre tradition att luta sig tillbaka på – Joseph Conrads Mörkrets hjärta. Det här paprets syfte är att belysa såväl skillnader som likheter mellan de båda verken och visa på hur en historia kan anpassas till en annan kontext. Det har som vidare syfte att ge exempel på några ingångar till verken från ett postkolonialt perspektiv.

Synopsis av Mörkrets hjärta

Historien tar sin början med att sjökaptenen Marlow berättar för sina passagerare om hur han jobbade som kapten på en ångbåt i Afrika. Han får ett uppdrag i att hämta hem Kurtz, en man han hört väldigt mycket om sedan han kom till Afrika men som nu är spårlöst försvunnen. Marlow måste färdas på floden till Kurtzs senast kända position för att ta reda på vad som har hänt honom. Längs med vägen blir de attackerade av vad Marlow kallar för ”vildar”. När de väl kommer fram till Kurtz station får de reda på att det var Kurtz som beordrat attacken på ångbåten. Han har, krasst nog, lyckats göra sig till härskare över de lokala stammarna genom att använda sin karisma och sina överlägsna vapen. Hans skäl för detta är att kunna samla på sig mer och mer elfenben som han hyser stor förkärlek för. Marlow lyckas dock få med sig den svårt sjuke Kurtz tillbaka nerför floden. En kort tid efter de har kommit tillbaka dör Kurtz och i sina sista andetag yttrar han orden ”The horror, the horror”. Marlow letar slutligen upp hans fästmö och informerar henne om hans sista ord var hennes namn.

Historisk bakgrund till Mörkrets hjärta

Åren 1885 – 1908 kallades det landområde som idag är Kongo för fristaten Kongo. Det var i själva verket mer av ett företag än ett riktigt land och längst upp i näringskedjan fanns den belgiske kungen Leopold II som på diverse vägar lyckats få kontroll över staten. Leopold lyckades genom osedvanlig grymhet mot lokalbefolkningen bygga upp en ansenlig förmögenhet främst genom handel med slavar och råvaror. Missförhållandena uppdagades dock genom en rapport av Roger Casement, vilket ledde till en rad gripanden och till slut även till Leopold II: s avgång. Det är oklart exakt hur många som dog under Leopolds styre, men historiker brukar göra en uppskattning mellan 10 – 20 miljoner.

Synopsis av Apocalypse Now

Kapten Willard återvänder till krigets Vietnam efter att ha insett att han inte passar in i det civila livet hemma i USA. Han får i uppdrag att leta upp överste Kurtz som har både bokstavligen och bildligt talat gått över gränsen när han beslutat sig för att leda sin egen privata armé in i det neutrala Kambodja. Som en av arméns högst dekorerade ledare är det inte bara ytterst pinsamt för den militära ledningen utan också en säkerhetsrisk. Willard får i uppdrag att eliminera Kurtz.

Willard färdas tillsammans med en grupp soldater uppför Nungfloden. När de väl kommer fram till Kurtz läger blir de tillfångatagna och upptäcker att Kurtz, uppenbart galen, gjort sig själv till en gud över sin armé. Efter en rad föreläsningar om människans natur, civilisation, krig och liknande ämnen lyckas Willard med sitt uppdrag att döda Kurtz. Kurtz har redan innan gett ledtrådar till att han är trött på sitt liv och vill att Willard ska döda honom och överta hans roll som ledare över armén. Willard ger sig dock iväg från lägret och filmen slutar.

Historisk bakgrund till Apocalypse Now

Den huvudsakliga bakgrunden till Apocalypse Now är föga förvånande Vietnamkriget. Kriget var en av förra seklets mest blodiga och långvariga konflikter.

Vietnamkriget varade mellan 1959 – 1975. Bakgrunden till konflikten var att Indokinas förra kolonialherrar, Frankrike, hade förlorat kontrollen över sina kolonier och tvingats dra sig tillbaka. Vietnam, Laos och Kambodja blev självständiga stater. Vietnam delades i två delar, nord och syd, som skulle återförenas när ett demokratiskt val kunde genomföras. Av diverse orsaker föll det sig dock så att uppdelningen av landet i mångt om mycket också blev en uppdelning av folket, med kommunisterna i norr och demokraterna i söder. Valet gick som val i länder utan demokratisk struktur brukar gå, det vill säga inte alls. Spänningarna mellan nord och syd blev allt starkare i och med folkets motsättningar med den USA-styrde ledaren Diem. När Diem mördades ökade USA sin ”rådgivande roll” i Vietnam genom att skicka fler trupper och öka biståndet till den sydvietnamesiska regeringen. I och med en attack mot amerikanska fartyg i Tonkinbukten eskalerade konflikten mellan USA och de vietnamesiska kommunisterna och kriget var i full gång.

Vietnamkriget blev som vi alla vet ett stort amerikansk misslyckande. Resultatet blev i alla fall tillbakadragandet av de amerikanska trupperna och att Vietnam blev en kommuniststat.

Imorgon, del 2: Jämförelse mellan de två verken