Alla inlägg under december 2016

Av Ulf - 30 december 2016 13:13

 


Årskrönika 2016: Ett skitår i backspegeln

 

När man tränar kampsport lär man sig förr eller senare att det kommer en punkt då slagen inte gör ont längre. Det är då man håller på att gå ner för räkning. Hela 2016 har varit som att komma upp på åtta för att sen bli golvad igen. Med en hel hord av berömdheter som miljontals människor beundrar som gått ur tiden och ett tämligen mediokert filmår har 2016 varit ett riktigt jävla skitår.

 

Vi känner alla till att 2016 nästan blivit en filmskurk i sig själv. David Bowie, Guy Clark, Leonard Cohen, Gene Wilder, Prince och Carrie Fisher är bara några av mina inspirationskällor som gått bort. Ja, kändisar dör varje år, men det som gjort 2016 exceptionellt är att så många giganter dött med så korta mellanrum och ofta helt oväntat. Flertalet har knappt varit 60 fyllda och i en värld där man börjar prata om att världens första 150-åring redan är född är det på tok för tidigt. I och med Leonard Cohens död har jag en sista stor inspirationskälla i livet. Om 2016 kröker ett hår på David Lynchs huvud är det dags att kontakta Christopher Lloyd om den där bilen...

 

Bloggsiffrorna då? Tja, det ser tyvärr inte bättre ut där. På grund av diverse personliga problem och arbetsbörda har antal inlägg minskat från cirka 200 till cirka 180. Besökssiffrorna tappade jag när min klient för att räkna sådana på ett säkrare sätt än Bloggplatsen gör låg nere under två månader. Jag kan dock säga att jag för första året sedan jag startade bloggen 2009 har tappat. Det ena följer på det andra helt enkelt. Mindre inlägg, mindre besökare. Antalet riktigt bra filmer (femmor) har också halkat ner från förra årets 13 till 9 under 2016. Kanske är det jag som blir mer kräsen, men jag tror att kvaliteten i år har i regel varit sämre. Detta sagt innan jag sett de stora Oscarsfavoriterna för 2017. Där brukar det finnas en eller annan femma att hämta också.

 

Fram tills imorse såg 2017 ut att bli mycket bättre. Många filmer att se fram emot och framförallt Twin Peaks som kommer peppa mig till den milda grad att jag nog måste ta lugnande. Dessvärre kom en riktig pungspark innan idag. Från 1/1 2017 kommer momsen på biobiljetter höjas från 6 till 25%. En mer kulturfientlig åtgärd får man leta efter. Det kommer dock slå tillbaka rejält. I motsats till om man höjer momsen på saker som folk behöver kommer vi inte se en stadig nivå besökare som från 2016. Det finns andra vägar att gå. Streamingtjänster, diverse olagliga alternativ och billig köpfilm från över Atlanten kommer explodera i popularitet. Salongerna kommer gapa tomma i allt större utsträckning. Visst, de stora blockbuster-filmerna kommer fortfarande dra folk, men svansen av spontana biobesök kommer försvinna. Men, för all del, gräv er egen grav.

 

Själv kommer jag se exakt två filmer på SF:s biografer under 2017 (utöver de biocheckar jag behöver använda upp) - Blade Runner 2049 och Star Wars Episode VIII. Jag är fullt medveten om att SF inte är statligt ägt, men samtidigt vet jag att de är en stark lobby för allt som kan tjäna dem pengar. De får inte mer av mig än nämnda filmer. Resten av mina biobesök kommer ske på Folkets Bio. Kort sagt, den kommersiella svenska filmpolitiken kan dra åt helvete. Basta.

 

Nåväl, snart vänder vi blad och här är en önskan om ett bättre 2017 med bättre film, lika bra tv som under 2016 och att ljuset skådas och momsen sänks igen.

ANNONS
Av Ulf - 29 december 2016 17:54

 


Regi: David Mackenzie

Manus: Taylor Sheridan

Medverkande: Ben Foster, Chris Pine, Jeff Bridges mfl.

Produktionsbolag: Film 44/OddLot Entertainment/Sidney Kimmel Entertainment

År: 2016

Längd: 102 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2582782/


Bröderna Tanner och Toby har kläckt en bra plan för bankrån. Genom att slå till mot mindre kontor tidigt på morgonen och endast ta sedlar som inte kan spåras börjar de bygga upp en ansenlig summa pengar. Frågan är bara varför Toby, aldrig tidigare straffad, har dragit igång en rånturné tillsammans med sin kriminellt belastade bror? Texas Rangers-veteranen Marcus Hamilton är dem snart på spåren, men handlar brotten om ren girighet eller går det djupare än så?


Hell Or High Water är en tidskapsel för USA år 2016. Överallt märks arbetslöshet och lånekaruseller som gynnar bankerna men inte den enskilde spararen. Det är också detta som gör den här filmen till något utöver det vanliga i kriminalhistorier. Vem är egentligen protagonisten i den här historien? Kan vi verkligen beskylla bröderna Howard för vad de gör när de handlar i desperation? Taylor Sheridan följer upp fjolårets hårdkokta kriminaldrama Sicario med liknande moralisk ambivalens och jag kommer definitivt hålla koll på filmer med hans manus i fortsättningen. Sheridan har ett öga för trasiga människor som imponerar.


Imponerar gör också soundtracket. Delvis skrivet av personlige favoriten Nick Cave är det ett americana-doftande sound som passar perfekt till de dammiga Texasvägarna. Skådespelarinsatserna är även dessa väldigt fina med Chris Pine i en ganska otypisk roll och en Jeff Bridges i högform. Bridges har redan hunnit få ett antal nomineringar för sin roll och jag skulle inte bli förvånad om han även kniper en Oscarsnominering för tolkningen av den grånade Texas Rangern Hamilton.


Hell Or High Water är en väldigt bra film som är regissören David Mackenzies främsta verk hitintills. Om du vill se tät action med både hjärta och hjärna är det ett väldigt bra val.


Betyg: 4 begravda bilar av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 23 december 2016 13:48

 


Regi: Joe Dante 

Manus: Chris Columbus

Medverkande: Zach Galligan, Phoebe Cates, Hoyt Axton mfl.

Produktionsbolag: Warner Bros. & Amblin Entertainment

År: 1984

Längd: 106 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0087363/


I ett försök att hitta en unik julklapp till sin son, Billy, lyckas Randall Peltzer komma över ett mycket säreget husdjur - en varelse kallad mogwai som verkar vara väldigt intelligent och sällskaplig. Det finns bara några regler som Billy måste komma ihåg: solljus dödar mogwais, vatten är farligt för dem och de får absolut inte äta efter midnatt. När Billys mogwai, Gizmo, trots allt blir blöt blir det starten på en jul de boende i Kingston Falls sent kommer glömma.


Gremlins var alltid tänkt som en julfilm (inte minst eftersom den utspelade sig på... julen), men i ett försök att möta sina konkurrenters storfilmer gjorde Warner Bros. en kovändning och lanserade den mitt under glödande sommar istället. Det gör att den ofta inte är med på listor över julfilmer, men i och med nätets uppsjö av tyckare och listmakare börjar detta ändras. Storfilmerna den tävlade mot förresten? En fredag - lördag 1984 gick Gremlins upp tillsammans med Ghostbusters och Indiana Jones & The Temple Of Doom. Schysst biohelg det där.


Jag var livrädd för den här filmen när jag var liten. Den tonårige sonen till min dagmamma hade bestämt sig för att det här skulle han visa för mig, vid tiden fyra år gammal. Resultatet blev att mina mardrömmar befolkades av gremlins under några års tid. Det är värt att ta upp eftersom alla de ovan nämnda filmerna sägs ligga till grund för att åldersgränsen PG-13 skapades i USA, och ja, Gremlins är absolut inte en film för de yngsta. Det är däremot en förbaskat kul monsterfilm som bör ses av alla över elva år.


Specialeffekterna är galet bra. Dockorna som används är till 90% otroligt verklighetstrogna och rör sig makalöst bra! Det är egentligen bara i en scen man tydligt ser att man använt sig av stop motion. En sak som verkligen slog mig när jag nu såg om den var den detaljrikedom som alla scener har. Den kända bioscenen när de gröna småjävlarna tittar på Snow White (1937) är till exempel full av så många filmreferenser att jag var tvungen att pausa för att räkna dem. Detaljrikedom som denna gör att en film blir levande.


Skådespelarmässigt är filmen okej, utan någon som verkligen lyser. Zach Gilligan är okej i huvudrollen, men den som stjäl showen  (bland de mänskliga karaktärerna det vill säga) är min ungdomskärlek Phoebe Cates. Även Polly Holliday är riktigt sevärd i rollen som den avskyvärda Mrs. Deagle.


Chris Columbus är lite av en julfilmsexpert och det märks när det kommer till manusarbetet. Kingston Falls, filmad på samma set som Back To The Future (1985) ser ut som ett julkort i all sin prakt. Helt enkelt är snö Columbus medium. Med bra regi av Joe Dante är Gremlins en tekniskt väldigt skickligt gjord film. Det som drar ner betyget ett litet snäpp är att Columbus trots allt ibland har svårt att skriva karaktärer utan att de blir som karikatyrer. Det är kanske medvetet för att ge Gizmo och hans onda avkomma större utrymme, vad vet jag? Problemet är bara att vissa karaktärer känns lite väl slätstrukna.


Till syvende och sist är Gremlins dock en perfekt film att avsluta mitt lilla julprojekt med. Nu tar jag semester några dagar och tänker inte se en enda julfilm mer! God jul!


Betyg: 4+ husdjur med ansvarsklausuler av 5 möjliga

Av Ulf - 22 december 2016 19:15

 


Regi: Charles E. Sellier Jr.

Manus: Michael Hickey

Medverkande: Lilyan Chauvin. Robert Brian Wilson, Britt Leach mfl.

Produktionsbolag: TriStar Pictures & Slayride

År: 1984

Längd: 96 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0088117/


Julafton 1971 blir den då femårige Billy vittne till hur hans föräldrar mördas i ett vägrån. Mördaren, som bar tomtekläder, fångas aldrig och Billy och hans bror växer upp på ett barnhem. Billy utmärker sig genom att varje december bli våldsam och surmulen, något som en av nunnorna som driver stället tror beror på undertryckta minnen. Tretton år senare ska Billy fasas ut i samhället och får anställning i en leksaksbutik. Det går bra... sen kommer december.


Den spekulativa postern och titeln till trots är Silent Night, Deadly Night en av de bättre slasherfilmerna från tidigt 80-tal. Den är väldigt annorlunda i sitt upplägg än sina mer välkända genrekollegor i att Michael Hickeys manus vill utforska psykologin bakom mördarens handlingar och inte bara säga att "jaja, han är en mördarzombieclown eller något sådant. Vem kokar kaffe?" Det är klart att det inte är det mest djuplodande porträtt av förträngda minnen du sett, men bara att ambitionen finns där och följs konsekvent fram tills filmens sista tredjedel är anmärkningsvärt.


Filmens avslutande akt är mer av en standardiserad slasherjakt, men en underhållande sådan. Billys totala flipp på julafton 1984 kastar alla former av psykologiska ambitioner överbord, men då är du redan så pass investerad i karaktärerna att jakten faktiskt blir ganska spännande. Effekterna är ofta riktigt bra i all sin praktiska gloria och skapade tillsammans med filmens ämne en sådan stor kontrovers att protestmöten med arga föräldrar hölls i USA. Dels vände sig föräldrarna mot att tomten porträtterades som en yxmördare (trots att detta inte var något nytt inom skräckfilmen), men framförallt var det, föga förvånande, de många nakenscenerna som fick puritanerna att sätta riktigt i halsen. Det gör att den här filmen inte är helt lätt att hitta i oklippta versioner än idag.


Skådespelet är väl knappast på topp och regin haltar här och där, men överlag är Silent Night, Deadly Night överraskande bra. Gillar du skräck som inte helt rör sig efter mallen 1A och är beredd att bortse från att den charmigt daterade stilen ibland blir irriterande daterad är det här absolut en film för dig. Om jag inte hade blivit så grymt distraherad av den actionfigur av Jabba The Hutt som visas i bakgrunden ganska ofta. I need that!


Betyg: 4 naughty! av 5 möjliga

Av Ulf - 21 december 2016 10:45

 


Regi: Richard Donner

Manus: Shane Black

Medverkande: Mel Gibson, Danny Glover, Gary Busey mfl.

Produktionsbolag: Warner Bros.& Silver Pictures

År: 1987

Längd: 110 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0093409/


Som en riktigt taskig 50-årspresent får den rutinerade polisen Murtaugh en ny partner i den självmordsbenägne Riggs. Samtidigt begår dottern till en gammal armékompis självmord, men Murtaugh misstänker att fallet inte är så enkelt som så. Riggs och Murtaugh dras in i en relaterad knarkhärva men frågan är vem som ska ha ihjäl dem först - langarna eller de själva?


Likt Bruce Willis och skyskrapor fulla med terrorister är den första filmen om Riggs och Murtaugh kopplad till julen utan att vara en julfilm som sådan. Handlingen är försatt till några dagar i december och soundtracket innehåller främst julmusik. Gott så. Dessvärre har Lethal Weapon inte åldrats riktigt lika väl som Die Hard (1988). Förvisso blev det Mel Gibsons riktigt stora genombrott (hans Mad Max-filmer hade främst kultstatus under första halvan av 80-talet), men jag måste säga att jag glömt hur mycket han spelar över i den här filmen! Vissa scener är väldigt, väldigt bra, men dessa blandas med scener av hur Gibson i princip spärrar upp ögonen och frustar för att spela "galen". Det kan vara en av de mest frustrerande tolkningar av "man med ångestproblematik" jag känner till. Frustrerande eftersom de scener där han verkligen låter känslorna komma fram är magiska i skådespelskvalitet i jämförelse med hans mer komiska diton.


Danny Glover är mycket jämnare i rollen som Murtaugh och den skådespelare som driver filmen framåt. Gary Busey spelar dessutom en riktigt bra skurk som har filmens bästa replik ("IT'S CHRISTMAS!!!") och med sin rågblonda kalufs ser ut som en Kalle från Kalles kaviar på steroider. Jag gillar Gary Busey helt enkelt!


Richard Donner, veteran i registolen redan 1987, står för en bra regi med undantag från tidigare nämnda överspelsscener från Gibson. Framförallt märks det att han är van vid att regissera actionscener. Shane Blacks manus är ojämnt men helt okej. Ibland blir han dock lite för villig att blanda smärtsamma dramascener med mer slapstickbetonad actionkomedi vilket gör att filmen i viss mån får en inkonsekvent ton. Slutscenen är också, om än spektakulär, rejält dum. 


Lethal Weapon är väldigt upp och ner, men en sak man definitivt kan säga om den är att den var stilbildande. Många av de klassiska buddy cop-klichéerna fick sin början eller sitt genombrott här. I retrospekt verkar den stilbildande faktorn i viss mån mot filmens eget bästa - den känns lite för bekant helt enkelt. Det är dock fortfarande en kul film och ett alternativ till Die Hard så här i juletid.


Betyg: 3+ too old for this shit av 5 möjliga

Av Ulf - 20 december 2016 12:00

 


Regi: Harold Ramis

Manus: Richard Russo & Robert Benton (baserat på Scott Phillips roman)

Medverkande: John Cusack, Billy Bob Thornton, Connie Nielsen mfl.

Produktionsbolag: Focus Features & Bona Fide Productions

År: 2005

Längd: 92 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0400525/


Charlie Arglist är en brännvinsadvokat för maffian och på väg att göra antingen sitt livs största misstag eller lägga grunden till ett nytt och bättre liv. Tillsammans med strippklubbs- och porrmagnaten Vic Cavanaugh bestämmer sig Charlie för att förskringra drygt två miljoner dollar från sin chef. Problemet, förutom det uppenbara med att ha maffian i hälarna, är bara hur de båda ska lyckas lämna landet med pengarna.


The Ice Harvest var en film jag blev rekommenderad när jag eftersökte alternativa julfilmer på ett forum. Den uppfyller i alla fall julkriteriet i och med att hela filmen utspelar sig på julafton. Vad den inte uppfyller är särskilt mycket när det gäller underhållning. Trots bra skådespelare som John Cusack och Billy Bob Thornton samt regi av Harold Ramis lyckas den här filmen inte lyfta nämnvärt. Det är i mångt om mycket manusets fel.


Jag har inte läst källmaterialet, men det känns som att Richard Russo och Robert Benton glömt en del av karaktärsutvecklingen. Jag hade väldigt dåligt grepp om Charlies karaktär (eller brist därav) tills ganska långt in i filmen. Är han en antihjälte? En idiot? En bra kille som hamnat snett? Istället blir manuset en rad händelser som flyter samman utan egentlig koppling annat än att Charlie och Vic jagas av en torped samtidigt som de konsumerar tillräckligt mycket alkohol för att lägga in ett mindre husdjur i burk.


The Ice Harvest har dock sina stunder ibland. Cusack är fortfarande en av mina favoritskådespelare när det kommer till porträttera hur man flippar ut. Dessutom är Connie Nielsen sevärd i rollen som filmens femme fatale, Renata. Det finns också en och annan scen som är riktigt kul. Problemet är att man inte kunnat bestämma sig för vilken ton filmen ska ha. Den försöker vara galghumoristisk, men blir oftast mest brutal utan egentligen poäng eller underhållning. Jag älskar galghumor, men det här var mest trist. Inte värdelöst, men ganska trist. Inget att skriva till tomten om.


Betyg: 2 och vad är det med John Cusack och regn? av 5 möjliga

Av Ulf - 19 december 2016 15:48

 


Varför den japanska postern? Jo, när starwars.com endast har högupplösta bilder på över 5 MB tyckte jag det var lite overkill...

 

Regi: Gareth Edwards

Manus: Chris Weitz & Tony Gilroy

Medverkande: Felicity Jones, Diego Luna, Donnie Yen mfl.

Produktionsbolag: Lucasfilm/Walt Disney Studios Motion Pictures/Allison Shearmur Productions mfl.

År: 2016

Längd: 134 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3748528/


Imperiet tar ett allt hårdare grepp om galaxen, men saknar det sista avgörande vapnet som en gång för alla skulle göra dem till härskare över stjärnorna. Den före detta imperieingenjören Galen Erso har gömt undan sig själv och sin familj på en avlägsen planet då han vet vad det kan betyda om han blir tillfångatagen och tvingas att arbeta på vapnet. När Galen ändå tillfångatas lämnas hans dotter, Jyn, att klara sig själv. Cirka 15 år senare får hon möjligheten att äntligen ta hämnd och kanske hjälpa till att rädda galaxen på vägen.


Satt mellan episod 3 och 4 av Star Wars-sagan har Rogue One en rejäl uppförsbacke att klättra redan från start. Minnet av de underväldigande prologfilmerna och som väg in till den fantastiska del 4 väger tungt på filmen. Jag hade inte alltför höga förhoppningar eftersom filmer där man vet hur allt ska sluta sällan brukar engagera mig nämnvärt. Förra årets Star Wars Episode VII: The Force Awakens fick dessutom en lite för generös recension av mig. När jag sett om filmen landar den på en bekväm svag fyra och ja, det är stor skillnad mellan 4- och 4+ i min bok. Rogue One är inte heller den en femma, men tar ändå platsen som tredje bästa film i serien från förra årets rulle.


Rogue One är en ojämn film. Den börjar fantastiskt med storspelande Mads Mikkelsen och Ben Mendelsohn för att sen tappa rätt mycket i form av uppbyggnad. Det är väldigt mycket planethoppande fram och tillbaka. Jag antar att detta ska ge en skala över hur stort Star Wars-universumet faktiskt är, men vissa utflykter känns mest onödiga. Det ger andra akten ett splittrat intryck. När vi dessutom har en totalt överspelande Forest Whitaker som tar plats började jag skruva lite på mig i salongen. Det som räddar den andra akten är introduktionen av seriens bästa droid än så länge, K-2SO. Alan Tudyk levererar K-2:s repliker perfekt och blir filmens stora comic relief. Och comic relief behövs - Rogue One är mycket mer av en rak krigsfilm än vi är vana vid att se gällande Star Wars och det är på gott och ont. Felicity Jones och Diego Luna är adekvata i kvinnlig respektive manlig huvudroll, men handen på hjärtat hade de kunnat plocka in vilka skådespelare som helst att fylla de rollerna. De är okej, varken mer eller mindre.


Filmens tredje akt bjuder på kanske det största slaget i franchisens historia. Det är ömsom vin och ömsom vatten. Alla scener som utspelar sig på marken är fantastiskt spännande och välgjorda, men det förvånar mig ännu en gång att man inte kan göra en vettig rymdstrid i Star Wars längre! Det är snabba klipp, explosioner utan andrum och slutklämmen är förbaskat löjlig. Jämför detta med den infernaliskt spännande uppbyggnaden i slutstriden i del 4 och den lämnar mycket över att önska. Det vägs dock upp till okej scener ändå med några inslag som långtida fans säkert lägger märke till. Jag ska inte avslöja vad de är, men det är något riktigt, riktigt häftigt. När filmen sen avslutas med kanske en av de bästa scenerna i franchisen får jag ändå kapitulera - det här är en mycket bra film.


Mycket av förhandssnacket har handlat om hur man plockat tillbaka en karaktär från de döda - inte bara i Star Wars-universumet utan även från vår verklighet. Peter Cushing "repriserar" sin roll som Grand Moff Tarkin trots att han varit död sedan 1994. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det här. Det vore fullkomligt ologiskt att inte ha med karaktären i filmen, men samtidigt är CG:n inte riktigt där än. Guy Henry har dock studerat Cushings karakteristiska röst väldigt väl och om jag ska fria eller fälla måste jag nog välja det förstnämnda. Den andra CG-karaktären hade jag helst sluppit dock.


På tal om röstskådespelare återvänder James Earl Jones till sin paradroll som Darth Vader. Vader har inte särskilt mycket tid på skärmen i Rogue One, men den tid han har använder han desto bättre. Detta är i princip första gången vi ser Vader "go full Sith". Nej, gnällspiken med emo-sminkningen i episod 3 räknas inte.


Nämnas bör också Donnie Yen och Wen Jiang. Med inte så lite inspiration ifrån en viss japansk filmserie stjäl Yen föga förvånande de fightingscener han är med i. Hans samspel med Jiang är också mycket, mycket lyckat.


Med god regi av Gareth Edwards (som jag inte varit särskilt imponerad av tidigare) och en vidareutveckling av John Williams klassiska musik av Michael Giancchino blir Rogue One en högtidsstund för alla fans av franchisen. När manuset dessutom täpper till kanske den största logiska luckan i hela serien kan jag bara applådera. Så länge filmerna håller den här klassen får Disney gärna fortsätta pumpa ut en om året.


Betyg: 4 skitarga siths av 5 möjliga



 

Av Ulf - 17 december 2016 23:15

 


Regi: Bob Clark

Manus: Roy Moore

Medverkande: Olivia Hussey, Keir Dullea, Margot Kidder mfl.

Produktionsbolag: Film Funding Ltd. of Canada/Vision IV/Famous Players mfl.

År: 1974

Längd: 98 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0071222/


Jullovet stundar i den lilla collegestaden och eleverna på det lokala hemmet för kvinnliga elever gör sig redo för att åka hem till sina familjer. När en av dem försvinner spårlöst kopplas polisen in. Efter att först inte ha tagit dem på allvar dras en utredning igång när en ung flicka hittas mördad i en närbelägen park. När flickhemmet dessutom börjar få mystiska samtal från en "Billy" börjar polisen lägga ihop ett och ett. Frågan är bara om det är för sent?


Den andra Bob Clark-filmen i rad, men den här gången är det en desto jämnare regi än i A Christmas Story (1983). Black Christmas brukar tillsammans med en handfull andra filmer sägas vara bland de första slasherfilmerna, men även om den i mångt om mycket följer samma struktur dras mina tankar mer till de italienska förlagorna från Dario Argento än till Jason och grabbarna i mask. Det är mer komplicerad psykologisk karaktärsutveckling än i gemene slasher och i regel också högre kvalitet på både klippning och filmteknik. John Carpenter sneglade mer än lite på den här filmen när han gjorde Halloween (1978). Konceptet med POV-kamera, en final girl och upptäckten av morden följer samma struktur och vissa bildrutor känns nästan som tagna från Carpenters mer kända skräckklassiker.


Skådespelsmässigt har Black Christmas ganska namnkunniga skådisar som John Saxon, Margot Kidder och Olivia Hussey. Dessa gör också bra ifrån sig i sina roller. Dessvärre har de också samlat en rad riktiga bottennapp i rollistan. När Kidder, Hussey eller Saxon spelar mot dessa blir skillnaden ibland extremt tydlig. Klipptekniken är då desto jämnare och vissa scener är väldigt snyggt redigerade.


Det som höjer Black Christmas över mittenfållan när det gäller skräckfilmer är dock manuset. Jag bryr mig om de här karaktärerna. "Billy" är också en av 70-talets mer obehagliga filmmördare även om vi först och främst ser honom i POV-tagningar. Användandet av telefonen som "terrorredskap" är också väldigt effektivt. Det något tvetydiga slutet gör också sitt för att låta filmen stanna kvar i tankarna ett bra tag efter eftertexterna. Kombinera allt detta med några scener som är förbaskat roliga och du får en riktigt bra julskräckfilm. Enligt uppgift ska den ha varit Elvis favoritskräckfilm. Bara en sådan sak gör den värd att se.


Betyg: 4 julgalningar av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2 3
4
5
6
7 8
9
10
11
12
13
14
15
16 17
18
19 20 21 22 23
24
25
26
27
28
29 30
31
<<< December 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se