Alla inlägg under juni 2012

Av Ulf - 28 juni 2012 12:57


Nikita Sergeyevich Khrushchev (1894 – 1971)

 

Om Kennedy var känd för att vara lugn var hans politiske motståndare Khrushchev raka motsatsen. Han avbröt ofta viktiga förhandlingar för att förolämpa sin motståndare, han störde möten i FN: s generalförsamling genom att dunka i bordet och skrika på ryska och han uppvisade offentlig rasism mot exempelvis bulgarer och ungrare. Han gjorde sig också ovän med Mao genom att förolämpa Stalin, som under sin levnadstid var nära vän med Mao. Dessa excentriciteter till trots får man absolut inte avskriva Khrushchev som en allt igenom dålig ledare. Många historiker vill få Khrushchev till att verka som en buffel utan några diplomatiska förmågor, men faktum är att han under Kubakrisen uppvisade ett diplomatiskt kunnande som var väl i klass med Kennedy. Han gjorde mycket för att öppna upp samtal mellan Sovjet och USA och på så vis hjälpte han att lätta på det kalla krigets spänning, även om också detta blev en stöttesten med Mao.[1]


I Dicks verklighet har Khrushchev ingen motsvarighet, då Sovjetunionen inte existerar. De landområden som utgjorde Sovjet kontrolleras istället till viss mån av tyskarna. Inte heller i Abendsens verklighet existerar unionen. Här har landet som bekant delats upp mellan de allierade.


Khrushchevs handlingar under krisen tyder på att trots att han var en skicklig ledare och förhandlare, trots sina väldokumenterade excentriska sidor. Att placera missilerna på Kuba var också logiskt från ett sovjetiskt perspektiv och även om Khrushchev måste ha insett att det skulle bli kris om de upptäcktes framstår det som handlingar av en man som kände sig hotad, och det med all rätt, av de amerikanska missiler som fanns i unionens grannländer.


Ledarskap i The Man in the High Castle

 

De båda motståndarna i Dicks verklighet är som bekant Tyskland och Japan. Japan styrs av kejsar Hirohito och Tyskland styrs av Hitlers förre sekreterare Martin Bormann. Även om Bormann dör relativt omgående i berättelsen är det han som står bakom planen som sätter igång krisen. Det är därför hans beslut och personlighet jag ska se närmre på och inte Goebbels. Goebbels framstår främst som någon som håller med om Bormanns beslut och bara ska verkställa det. Levnadsåren som anges består av två värden där det första är vår verklighet och det andra i Dicks.


Kejsar Showa Hirohito (1901 – 1989/1901 -?)

 

När Hirohito kom till makten i Japan 1926 hade landet varit under praktiskt taget militär kontroll sedan sekelskiftet. Hirohito följde i samma fotspår och beordrade invasionen av Manchuriet 1931. Sex år senare fungerade Manchuriet som en språngbräda för en fullskalig invasion av övriga Kina. De japanska truppernas grymhet och vägran att följa internationell krigsrätt gjorde att bland annat USA fördömde de japanska aktionerna och skar av oljeexporten till landet. Detta var en av huvudanledningarna till den japanska attacken mot Pearl Harbor 1941 – Japan ville ha fritt fram att expandera i Asien utan att någon drog in export av råvaror. När USA vägrade började kriget i Stilla Havet. I vår verklighet vet vi hur det gick; attacken blev ganska misslyckad eftersom en stor del av den amerikanska flottan var ute på militärövning. Detta gjorde att USA snabbt kunde agera och trycka tillbaka den japanska offensiven.[2]

                     

I The Man in the High Castle förekommer inte de här militärövningarna. Övningarna gjordes på order av president Roosevelt och utan hans ledarskap tog USA en totalt isolationistisk position till andra världskriget. Inga militärövningar innebar att hela flottan låg i hamn när japanerna attackerade och efter ockupationen av Hawaii kunde japanerna fortsätta österut mot kusten. Detta är i stort allt vi får veta om Hirohitos ledarskap i Dicks verklighet. Det nämns också att han hatar nazisterna, speciellt SS, trots alliansen de hade under kriget.[3] Faktum är att det inte finns ett enda stycke i boken som utspelar sig på de japanska öarna utan allt sköts av de lokalt anställda tjänstemännen i de japanskkontrollerade staterna i USA. Detta stämmer ganska bra överrens med den historiska bild man brukar tillskriva Hirohito; han hade full kontroll och överblick av vad som skedde men föredrog att hålla sig själv i bakgrunden och delegera.[4]


Martin Bormann (1900 – 1945/1900 – 1962)

 

Martin Bormann arbetade under kriget som Hitlers privata sekreterare och ansågs av många vara den som skulle ta över ledarskapet efter führerns död. Utöver att han hade Hitlers fulla förtroende vet man inte särskilt mycket om Bormann som person. Han ansågs utöva stor makt eftersom han dels hade Hitlers öra och dels hade hand om alla viktiga dokument som cirkulerade runt i högkvarteret. Han anses främst ha varit en otroligt duktig administratör och inte en lysande soldat. Bormann försvann spårlöst efter kriget och många trodde att han lyckats fly landet och möjligen levde i Sydamerika. Dessa teorier sköts i sank 1972 när hans kvarlevor hittades i Berlin.

                    

The Man in the High Castle ger inte en förklaring på varför Bormann sätter den hemliga planen i rörelse. Bormanns handlingar är ganska ur karaktär om man jämför med hur han agerade i verkliga livet. Administratör som han var skulle han säkerligen fokuserat på att bygga upp landet igen efter kriget och inte starta ett nytt bara 15 år senare. Nazisternas samhälle beskrivs som en social katastrof där endast de teknologiska framstegen förhindrat en kollaps.[5] Kanske kan detta vara en förklaring på varför Bormann ville starta ett nytt krig – för att ta bort fokus från de inrikespolitiska problemen. Detta är en historiskt tämligen vanlig strategi när det gäller hårt pressade statsmän och kvinnor. Det ges också tecken på att de olika avdelningarna inom det nationalsocialistiska partiet främst sysslar med interna maktkamper och egentligen inte bryr som om landets välgång i stort. Ett krig, en gemensam fiende, hade kunnat få dessa parter att åtminstone sluta en temporär fred.



[1] Internetkälla: Okänd(a) författare, Wikipedias sida om Nikita Khrushchev, publiceringsdatum löpande (free source editing), hämtat 2007-01-04 från http://en.wikipedia.org/wiki/Nikita_Khrushchev  , utskrift i författarens ägo.

[2] Bok: Marius B. Jansen, The Making of Modern Japan, Harvard 2000, s. 625 - 674.

[3] Dick, s. 183

[4] Jansen,  s. 635 ff.

[5] Dick, s. 80 – 91.

Av Ulf - 27 juni 2012 15:12


 

Regi: Stuart Rosenberg

Manus: Sandor Stern (baserad på Jay Ansons bok The Amityville Horror: A True Story)

Medverkande: James Brolin, Margot Kidder, Rod Steiger mfl.

Produktionsbolag: AIP/Cinema 77/Professional Films

År: 1979

Längd: 117 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0078767/


George och Kathy Lutz flyttar in i sitt drömhus tillsammans med sina fyra barn. Huset, i idylliska Amityville, visar sig dock vara hemsökt av både det ena och det andra - inte minst från morden som skedde där ett år innan familjen flyttade in. När George dessutom börjar uppträda alltmer märkligt börjar familjen inse att huset kanske var billigt av en anledning...


The Amityville Horror är en av de där franchiserna som egentligen inte borde finnas. Baserad på Jay Ansons "verkliga" historia finns här egentligen bara material till en film. En snabb koll på Wikipedia visar dock att det finns tio filmer i serien. Jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig igenom hela högen om alla är lika usla som originalet. Det här är nämligen en av de sämsta förstafilmerna i en franchise jag sett.


James Brolin och Margot Kidder är båda helt okej skådisar när de får rätt roller. I The Amityville Horror bjuds vi på ett fruktansvärt och konstant överspel från båda parter. Faktum är att alla skådespelare spela över något å det grövsta i den här filmen. Jag vet inte vad regissör Rosenberg höll på med, men det här verkar nästan som ett stilgrepp snarare än dålig regi. Vad som däremot inte kan ses som ett stilgrepp är den urusla klippningen. Det är sällan jag sett en så dåligt klippt film. All suspens i scenerna går förlorad och enkla saker som kontinuitetsklippningen är under all kritik.


Historien bakom The Amityville Horror är en historia för sig (haha). Ansons bok är givetvis ren bullshit. Det är ingen större sak, filmer har baserats på falska historier förr (host, Braveheart (1995), host), men skillnaden är att Anson i princip förstörde en del människors yrkesliv med sin bok. Efter stämningar och annat groll tog Anson tillbaka att hans berättelse skulle vara sann och kallade den istället för "i princip sann". Classy... Hur som helst är det inte konstigt att en så här pass förvirrad historia blir till ett förvirrat manus. Det här är mest en seg, tråkig och långdragen historia som bör undvikas. Okej, bara nio filmer kvar i serien...


Betyg: 1 dålig fastighetsaffär av 5 möjliga


Av Ulf - 25 juni 2012 13:07


Scream (1996) definierade den senare halvan av 1990-talet. Jag var redan inne på detta i min recension av nämnda film, men nu när jag sett de fyra filmerna igen är jag helt bombsäker - det finns ingen annan film som summerar åren 1996 - 2000 på samma sätt som Scream. Det är ett faktum på ont och gott, men jag förstår hur den första filmen kunde bli en så pass stor succé som den blev. Dessvärre har filmernas extrema 90-talscentrering (även om två av filmerna kom på 2000-talet) också daterat de delar som inte är direkt relaterade till historien på ett sätt som 80-talets slasherrullar inte lider av.


Hjältinnan i franchisen, Sidney Prescott, går fyra ronder mot maskerade mördare samtidigt som hon och hennes omgivning gör filmreferenser till höger och vänster. Igenkänningsfaktorn i referenserna är hög och Williamson ska ha beröm för att inte alltid välja de mest uppenbara beröringspunkterna. Problemet är att det som kändes smart och fräscht i första filmen blir gammalt och utslitet per definition i de senare delarna. Hela poängen med Scream var att leka med genrekonventioner och det var något som första filmen gjorde jäkligt bra! När de största genrekonventionerna är avklarade blir filmerna dock alltmer standardiserade och formelmässiga - något som alla ironiska ordvitsar i världen inte kan råda bot på.


Som ren underhållning är franchisen ofta ganska bra, men som ni märker har jag problem med att den hela tiden ska se sig själv som smartare än sitt källmaterial. Neve Campbell må ha huvudrollen i serien men för mig har det alltid varit David Arquettes klantige polis med ett hjärta av guld som varit höjdpunkten bland karaktärerna. Likaså är filmerna sprängfyllda med roliga cameos och bra musik. Exempelvis vet jag inte om jag hört så här mycket Nick Cave i en filmserie tidigare. Problemet med franchisen är att dess delar är bättre än dess helhet; mer så än någon annan serie jag recenserat hitintills. Det ger ett intressant dilemma som kvantifierbara betyg inte kan svara på. Ta därför seriens plats i listan med en nypa salt. Nåväl, nästa franchise: The Amityville Horror


Recenserande filmer i serien:


Scream (1996) - 4 Republicalåtar jag hade glömt av 5 möjliga

Scream 2 (1997) - 3 riktigt löjliga slut av 5 möjliga

Scream 3 (2000) - 2- mest ett gnyende och inte ett skrik av 5 möjliga

Scream 4 (2011) - 2 spökmasker som borde få vila i frid nu av 5 möjliga


Snittbetyg (plus och minus borträknade): 2,75 (avrundat till 2,8)

 

Klara franchises:

 

1. The Exorcist - 3,0 (fler plus än nummer 2)

2. The Texas Chainsaw Massacre - 3,0

3. Scream - 2,8

4. The Omen - 2,6

5. Friday The 13th - 2,3

6. Saw - 2,1

Av Ulf - 24 juni 2012 23:17


Regi: Wes Craven

Manus: Kevin Williamson

Medverkande: Neve Campbell, Courtney Cox, David Arquette

Produktionsbolag: Corvus Corax Productions/Outerbanks Entertainment/The Weinstein Company

År: 2011

Längd: 111 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1262416/


Tio år efter händelserna i Scream 3 återvänder Sidney till Woodsboro för att promota sin självbiografi. Dewey, nu sheriff i staden, kallas till platsen för Sidneys boksignering när ett hot riktas mot henne. Det verkar som någon väntat på att Sidney ska komma hem...


I en tid av reboots, remakes och annat re, re, re var det kanske inte så konstigt att Wes Craven och Kevin Williamson valde att återvända till Scream. Mycket riktigt dröjer det inte heller länge innan vi får de nya "skräckreglerna" som gäller vid en reboot presenterade för oss. Så långt allt väl, men vad Craven och Williamson gjorde med den första filmen i serien var att analysera ett fenomen som var på väg att dö ut - den renodlade slasherfilmen. I Scream 4 är vi fortfarande uppe i vågen av remakes som varit lata manusförfattares bröd och vatten de senaste åren. Därför är det också svårt för Williamson att komma med roliga och intressanta observationer om trenden i fråga då det helt enkelt inte finns någon distans att tala om. Vad vi istället får är ännu en film i Scream-franchisen och inte så mycket mer än det. Här finns inte originalets stilbildande manus utan snarare mer av det vanliga.


De återvändande skådespelarna verkar åtminstone ha kul, även om Neve Campbell inte har åldrats med stil. Det märks att hon främst gjort skräp de senaste tio åren och att hennes skådespelartalang har blivit lidande för det. Framförallt levererar hon sina repliker med antingen över- eller underspel. Lika illa är det inte med Courtney Cox och David Arquette, även om de inte heller verkar har så god kemi längre (kanske inte så konstigt då paret låg i skilsmässa under inspelningen).


Scream 4 är en film som försöker vara smartare än vad den är, men som inte har något nytt att komma med. Jag vet att Williamson kan skriva spännande och smarta manus. Försöket att väva in modern teknik i storyn är bra, inte minst med tanke på att originalfilmen byggde på mobiltelefonens ständigt ökande popularitet och spridning under mitten på 1990-talet. Jag önskar att Williamson hade fokuserat mer på den här aspekten i sitt manus. Som det är nu är både Williamsons berättande och filmen i stort väldigt avslagen utan att för den sakens skull vara usel. Funkar för stunden, inget speciellt.


Betyg: 2 spökmasker som borde få vila i frid nu av 5 möjliga

Av Ulf - 23 juni 2012 13:14

 

 

Regi: Jeff Nichols

Manus: Jeff Nichols

Medverkande: Michael Shannon, Jessica Chastain, Shea Whigham mfl.

Produktionsbolag: Strange Matter Films

År: 2011

Längd: 120 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1675192/


Curtis plågas av mardrömmar med apokalyptiska förtecken. Rädd för att han har drabbats av samma paranoida schizofreni som hans mor har kämpar han både mot mardrömmarna och för att hålla ihop sin familj. Samtidigt kan Curtis inte släppa varningarna han upplever han fått utan börjar bygga ut skyddsrummet i trädgården - något som sätter allt större press, såväl ekonomisk som känslomässig, på familjen.


Take Shelter gick mig ganska obemärkt förbi, trots hyllningarna i Cannes och irritationen på diverse nätforum över att den inte fick några Oscarsnomineringar. Det var egentligen inte förrän Michael Tappers recension i Sydsvenskan som jag kopplade att det här kanske var något jag inte borde missa. Take Shelter är också i sina bästa stunder en väldigt mäktig och skrämmande film, men det finns tyvärr också partier i den som gör berättandet omständigt.


Skådespelarmässigt är filmen en fullpoängare. Nichols favoritskådis, Michael Shannon, gör en fantastisk rolltolkning av arbetarklasshjälten som inte vill medge för sig själv eller andra att något kanske är fel med honom. Shannons spel är lågmält, eftertänksamt och framförallt väldigt intensivt i de stunder det behöver vara det. Denna variation gör att jag som tittare aldrig riktigt visste var jag hade Curtis. I en film om mental hälsa, paranoia och liknande är detta en väldigt bra sak. Jessica Chastain är även hon bra i rollen som Curtis fru, hemmakerskan som försöker hålla ihop familjen till varje pris. Chastain går verkligen från klarhet till klarhet och hennes roll i den här filmen är bara ytterligare en anledning att hålla ögonen på henne.


Nichols regi är oklanderlig. Jag har gillat det jag sett av honom tidigare, men det här är ytterligare ett snäpp högre på skalan. Framförallt kan han konststycket att jobba med små medel, såväl skådespelarmässigt som berättartekniskt, och jag längtar redan efter att se hans senaste rulle, Mud (2012). Manuset är också det bra, men här finns det tyvärr lite skavanker som skulle kunna slätas ut. Mot mitten av filmen dras tempot ner till nästan stillastående i vissa scener. Om jag hade varit överdrivet generös hade jag kanske kunnat argumentera för att dessa scener är så långdragna som de är för att dra in tittaren i Curtis känslotillstånd, men nej, Take Shelter är en film som skulle behöva tajtas till. Det är också därför den, trots mycket goda idéer och lysande skådespelarinsatser inte räcker ända fram till en fullpoängare. Men håll ögonen på Nichols! Han kommer bli en av vår tids stora regissörer!


Betyg: 4 nu kan jag ASL-tecknet för "storm" och... inget mer av 5 möjliga

Av Ulf - 22 juni 2012 17:46


Regi: Ridley Scott

Manus: Dan O'Bannon

Medverkande: Sigourney Weaver, Tom Skerritt, Harry Dean Stanton mfl.

Produktionsbolag: 20th Century Fox & Brandywine Productions

År: 1979

Längd: 117 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0078748/


Fraktskeppet Nostromo är på väg hem till Jorden när skeppets dator plötsligt väcker besättningen mitt ute i ingenstans. Datorn visar sig ha plockat upp ett nödanrop från en närbelägen planet. Motvilligt beger sig besättningen ut för att ta reda på vad anropet rör sig om, men inget hade kunnat förbereda dem för vad de kommer hitta...


Efter besvikelsen som var Prometheus (2012) har de gamla filmerna i Alien-franchisen naturligtvis dykt upp i samtal jag haft de senaste veckorna. I princip samtliga mina vänner hävdar att den första filmen är den bästa medan jag styvnackat har hållt fast vid min åsikt att originalet inte kan slå Aliens (1986) på fingrarna. Gårdagens titt på den förstnämnda ändrade inte min åsikt.


Missförstå mig inte, Alien är en jäkla bra film, men jag kan se fler uppenbara problem med den än vad jag kan med uppföljaren. Stämningen, specialeffekterna, scenografin och produktionsdesignen är fantastiskt bra redan i film nummer ett, men manuset har sina irriterande luckor. Jag såg den omklippta director's cut-versionen igår som intressant nog är en minut kortare än originalet. Ridley Scott öppnar filmen med att säga att detta är hans definitiva version efter att ha sett sitt verk otaliga gånger under årens lopp. Gott så, men de stora manusluckorna är ändå inte tätade. Det jag irriterar mig mest på är det ologiska tidshoppet efter chestburstern (den där mysiga saken i John Hurts mage för en som inte pratar nörd) till att besättningen ger sig på jakt efter varelsen. Logiken säger att det måste ha gått åtminstone fem eller sex timmar mellan de två scenerna, men det finns inget i manus eller regi som indikerar detta. Det kanske verkar som en småsak, men faktum är att Scotts regi och O'Bannons manus har de här luckorna ganska ofta. Resultatet blir en ibland ganska dåligt sammanhållen historia.


Utöver problemen med manus och i viss mån regi är Alien dock fortfarande en fröjd att se. Sigourney Weaver, inte riktigt så badass som i de senare filmerna men tuff ändå, fick ett välförtjänt genombrott i sin roll som Ripley och de andra skådespelarna gör även de mycket väl ifrån sig. Det enda irritationsmomentet är Veronica Cartwright som den extremt gnälliga Lambert. Hon gör inte dåligt ifrån sig på något sätt, men hennes karaktär är helt enkelt för irriterande skriven för mitt tycke. Vidare är H.R Gigers tidigare nämnda design något att dö för. Det har sagt i fler recensioner än jag kan räkna att Gigers design först och främst bygger på hotfull sexualitet, men jag tror det är därför den också fungerar så bra fortfarande. Förvriden kroppsuppfattning och sexualitet som bakgrundstema går att finna i skräckberättelser så långt tillbaka som till antiken och det är något som aldrig kommer sluta skrämma. Faktum är att Gigers design var sexualiserad till den milda grad att filmteamet fick göra konstanta ändringar för att kunna få igenom den med tanke på censuren.


Alien är, trots sin betydelse för filmhistorien och mytbildningen kring filmen, inte en perfekt rulle. De tidigare nämnda manus- och regiproblemen gör att den inte får högsta betyg. Om den fortfarande är sevärd? Damn straight!


Betyg: 4+ perversa schweizare med märkliga mardrömmar av 5 möjliga


Av Ulf - 21 juni 2012 14:03


Regi: Bobcat Goldthwait

Manus: Bobcat Goldthwait

Medverkande: Joel Murray, Tara Lynn Barr, Mackenzie Brooke Smith mfl.

Produktionsbolag: Darko Entertainment

År: 2011

Längd: 105 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1912398/


Frånskilde Frank lever ett liv med ständigt återkommande migrän, högljudda grannar och hämndfantasier riktade mot en värld som han upplever belönar dumhet, ytlighet och attacker mot samhällets svaga. När han dessutom inom loppet av några dagar får sparken från sitt jobb, en cancerdiagnos och meddelandet att hans exfru tänker gifta om sig bestämmer sig Frank för att ta sitt liv - men inte förrän han åtminstone tagit död på den mest irriterande realitystjärna han känner till. Under sitt uppdrag träffar Frank den 17-åriga Roxy som övertygar honom att det här med att skjuta människor som inte förtjänar luften de andas är bra mycket roligare än att skjuta sig själv...


Jag hade inga som helst förväntningar på den här filmen. Den bisarra kombinationen av Bobcat Goldthwait, mest känd som "Zed" från Police Academy-serien (1984 - 1994), samhällskritik och action gjorde mig dock nyfiken. God Bless America går i samma fotspår som exempelvis Natural Born Killers (1994), men uppdaterar sina tematiska grepp för att passa medielandskapet som vuxit fram sedan dess. Trots ganska typiska stilgrepp ( exempelvis känns klassisk musik och actionscener som det är gjort till döds) lyckas Goldthwait få fram sitt budskap på ett väldigt tilltalande och tydligt sätt. I motsats till Mickey och Mallory i tidigare nämnda Natural Born Killers finns här ingen direkt kritik riktad mot media utan mer mot zeitgeisten i allmänhet. Eller som Frank frågar en reporter från en illa maskerad parodi på Fox News innan han skjuter honom: "Why do you have to be so mean all the time?"

 

Goldthwait är uppfriskande förbannad över vad han upplever som samhällets brist på substans, vänlighet och vanlig hyfs. Det är klart att vi inte kan agera som Frank gör, men Goldthwait visar på hur program som exempelvis American Idol (här kallat American Superstarz) förminskar och fördummar tittaren till att skratta åt människor som gör bort sig. Jag är inte bättre själv, jag har skrattat åt människor som gör bort sig på Idol, men Goldthwait sätter saker och ting i ett lite bredare perspektiv som vissa kanske skulle kalla pretentiöst, men som jag kallar rättfärdig indignation:


"It's not nice to laugh at someone who's not all there. It's the same type of freak-show distraction that comes along every time a mighty empire starts collapsing. 'American Superstarz' is the new colosseum and I won't participate in watching a show where the weak are torn apart every week for our entertainment."


Rent tekniskt är God Bless America en väldigt snygg film utan att för den sakens skull överdriva med "coola" effekter. Skådespelarna, i synnerhet Tara Lynne Barr som Roxy, gör samtliga mycket bra ifrån sig och Goldthwaits regi ligger också på plussidan. Den enda anledningen till att den här filmen inte får högsta betyg är manuset. Det har riktigt bra och rolig dialog och god karaktärsutveckling, men tempot saktar ner lite väl mycket i mitten. Filmen hade gärna kunnat skära bort cirka tio minuter och bara vunnit på det. Men, om du vill se något tankeväckande med snygg produktion och bra skådespelarinsatser rekommenderar jag den här filmen varmt. Filmen är dock inte för alla då den på sina ställen är väldigt våldsam. 


Betyg: 4+ indignerade medelålderskrisande män av 5 möjliga



Av Ulf - 20 juni 2012 23:37


Regi: Adam Deyoe

Manus: Adam Deyoe/Joshua Klausner/Loren Semmens

Medverkande: James C. Burns, Scott Peat, Marissa Merrill mfl.

Produktionsbolag: N/A

År: 2012

Längd: 95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1650042/


Efter zombieapokalypsen (va? igen?) flyr Elvis och Tweeter till en ö utanför Florida där det ryktas att ett antal överlevande har byggt ett läger. De båda blir dock snart varse om att allt inte riktigt står rätt till på ön heller och att den inte precis är zombiefri...


Ännu en onsdag, ännu en zombieapokalyps. Det här är, trots den slitna premissen och den låga budgeten, inte så illa som jag befarade. Ett forum jag hänger på sålde in filmen som en blandning mellan valfri zombierulle och Battle Royale (2000). Jag vet inte riktigt var den sistnämnda filmen kommer in i handlingen (båda utspelar sig på en ö?) men Dead Season vet åtminstone vad den vill vara; zombiesplatterkul utan några vidare förvecklingar. Och splatter lyckas den med. Det här är riktigt rödfärgat och slafsigt mest hela tiden och därför en fröjd för genrefantasten i mig.


Skådespelarna sköter sig okej, regin är okej, allt är okej utom klippningen och i viss mån musiken. Klippningen missar i kontinuitet ganska ofta och musiken är bara... opassande på sina ställen. Men den här rullen lyckas underhålla och förgylla en sömnig kväll utan att för den saken skull vara något speciellt. En brukssplatterrulle om jag någonsin sett en. Gott så.


Betyg: 2 goda jerkybitar av 5 möjliga


Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4
5
6
7 8 9 10
11
12 13
14
15
16 17
18
19
20 21 22 23 24
25
26
27 28
29
30
<<< Juni 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards