Alla inlägg under juli 2010

Av Ulf - 31 juli 2010 14:59



Regi: Christopher Nolan

Manus: Christopher Nolan

Skådespelare: Leonardo DiCaprio, Jospeh Gordon-Levitt, Ellen Page mfl.

Produktionsbolag: Legendary Pictures

År: 2010

Längd: 148 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11 år


I en framtid/alternativ verklighet där mänskligheten har lärt sig att dela sina drömmar leder Cobb en grupp personer som anlitas av mäktiga affärsmän för att stjäla hemligheter från konkurrenterna. Cobb har dock ett allvarligt problem. På grund av misstankarna om att han mördade sin fru kan han inte återvända hem till sina barn. När han kontaktas av en japansk affärsman som vill ha hjälp att plantera en idé i en konkurrents hjärna istället för att stjäla information får han dock chansen att få den stående arresteringsordern nedlagd. Men att plantera en idé är mycket svårt, så gott som omöjligt och det blir inte lättare av att Cobbs undermedvetna bild av sin fru försöker göra allt för att sabotera för honom...


Jag är förstummad. Jag var tvungen att vänta en kväll tills jag recenserade den här filmen för jag ville inte falla i fällan av att skriva en entusiastisk hyllning av något som jag dagen efter skulle ifrågasätta. Nu har det gått omkring 20 timmar sedan jag lämnade biosalongen och jag är säker - Inception är årets bästa film. Det kan till och med vara den bästa filmen på flera år.


Christopher Nolan har tidigare vunnit beundran hos både älskare av smarta thrillers med Memento (2000) och hos actionfansen med The Dark Knight (2008). Det är bra filmer båda två men det här är verkligen hans mästarprov. Nolan har skrivit en historia som är ofantligt komplex men ändå enkel att följa med i. Vid filmens klimax återges inte mindre än fem parallellhandlingar med olika varianter av samma karaktärer samtidigt och otroligt nog är det ändå enkelt att hänga med. Att Nolan kan det här med action har han visat i tidigare nämnda Batman-film och i Inception tar han det ett steg längre. Det här kan vara en av de smartaste sci-fi/thriller/actionfilmerna jag sett. Jämförelsen med The Matrix (1999) är enkel att göra men där The Matrix kanaliserade filosofiska spörsmål på ungefär samma djup som en "Filosofi för dummies-bok" studerar Inception på högskolenivå. Detaljrikedomen i manuset är utsökt och Nolans regi helt utan skavanker.


Nolan har också lyckats knyta en fantastisk ensamble till filmen. Inte mindre än två Oscarsvinnare (Michael Caine och Marion Cotillard) och fem Oscarsnominerade (Leonardo DiCaprio, Tom Berenger, Pete Postletwaite, Ellen Page och Ken Watanabe) medverkar och Nolan lyckas få ut det mesta av dem. DiCaprio är bra i huvudrollen, men vad som verkligen slog mig var hur duktig Tom Berenger, mest känd för dumaction, kan vara med rätt manus. Även Ellen Page förtjänar ett extraomnämnande. Page är enligt mig den främsta skådespelerskan i Hollywoods yngre division och här visar hon återigen varför.


Som ni förstår av min hyllning ovan är Inception något alldeles extra. Det är en frisk fläkt för ett filmår som varit riktigt torftigt. Extra glad blir jag över att se att en film som Michael Bay inte varit inblandad i på något sätt lägger sig överst på biolistorna världen över. Inception gör dig en smula smartare och får dig att tänka till - något som är få filmer, inte bara sommarsäsongens stora spektakel, förunnat. Gå och se!


Betyg: 5 om-inte-den-här-filmen-får-Oscars-ska-jag-äta-upp-min-nya-hatt av 5 möjliga

Av Ulf - 30 juli 2010 15:48


 


Regi: Maria Lease

Manus: Maria Lease

Skådespelare: Denise Crosby, Rip Torn, Candace Hutson mfl.

Produktionsbolag: Channeler Enterprises

År: 1991

Längd: 93 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år


Elliot Wade flyttar till en mexikansk landsortshåla för att starta upp byns gamla dockfabrik. Fabriken är minst sagt i skriande behov av ett besök från Simon & Tomas men uppe på hyllorna står det redan ett dussintal färdiga dockor som lämnats kvar av förra ägaren. Samtidigt, en liten bit därifrån, öppnar en arkeolog vad han tror är en gammal mayagrav. Han släpper löst något som nog borde förblivit instängt...


Ibland undrar jag hur snacket på filmbolagen går när man gör en sådan här film. "Tja, jag har ett manus om mördardockor. Skulle det kunna vara nåt?" "Ja! Vi lägger en mindre budget på det här eposet och sen lutar vi oss tillbaka och ser stålarna rulla in!" Eller nåt. Hur som helst är det här precis vad jag väntade mig - en popcornslasher utan särskilt mycket hjärna. Works for me.


Denise Crosby lämnade Star Trek: The Next Generation (1987 - 1994) för att hon var rädd för att hennes karriär skulle bli lidande. Ja...just det ja. Crosby gör ett ganska okej jobb i den här filmen. Rip Torn, en gång Oscarsnominerad för Cross Creek (1983), får spela en klyshig arkeolog som har ungefär lika stor respekt för fornminnen som talibanerna. Candace Hutson är också rätt skön som den tioåriga dottern som blir lite väl intresserad av gamla mexikanska dockor.


Manuset har hål i sig stora att köra gaffeltruckar igenom, men hade vi väntat oss något annat? Mexikanerna framställs som otroligt vidskepliga män med sombreros som käkar burritos dagarna i ända, alternativt väldigt katolska kvinnor med vippiga kjolar. För att alla mexikaner är som en Taco Bell-reklam i verkligheten! Regin är, tja, knappt där. Den är usel men inte så pass usel att den förhindrar en från att följa filmens "logik". Det är också den enda film som Lease regisserat. Undrar varför? Vissa scener är dock fruktansvärt omedvetet roliga. Ett exempel är killen som fastnar i en symaskin, får en hjärtattack (i en slasher...really) och spenderar sina sista sekunder i jordelivet med att nypa sig själv i bröstvårtorna. Filmkonst, mina damer och herrar.


Ja, jag klagar och klagar, men som jag sa inledningsvis är den här filmen helt enkelt vad man förväntar sig. Den är inte smart, inte överdrivet våldsam för att vara en skräckrulle, men den funkar ändå rätt bra helt enkelt på grund av att den aldrig försöker vara något den inte är. Filmen är skräp och de inblandade visste att den var skräp. Som sömning underhållning någon kväll är den dock godkänd.


Betyg: 2- nippletwists av 5 möjliga

Av Ulf - 28 juli 2010 22:11

 


Regi: Christopher Cain

Manus: John Fusco

Skådespelare: Emilio Estevez, Kiefer Sutherland, Charlie Sheen mfl.

Produktionsbolag: 20th Century Fox

År: 1988

Längd: 107 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år


William H. Bonney, mer känd som Billy the Kid, flyr från vad som antaligen kommer bli hans hängning. Han får fristad hos en engelsk nybyggare som tagit rollen som fadersgestalt för en grupp unga män som inte har någonstans att ta vägen. Bonney anpassar sig relativt väl till gruppen innan deras välgörare blir skjuten över en landdispyt med politiska förtecken. Arga som bara ett gäng indrivare (vilket är deras arbetsbeskrivning) kan bli ger de sig ut för att leta reda på männen som sköt deras chef och om de inte kommer med levande, tja,

då kommer de med i alla fall på ett eller annat sätt.


Jag hade inte sett den här filmen på år och dar och var rädd för att tidens tand skulle tuggat sönder den som med så många andra genrefilmer från 1980-talet. Det visade sig dock att mina farhågor var onödiga - det här är något så ovanligt som en bra western. Missförstå mig inte nu, jag älskar westerngenren, men det är

sällan den görs bra. När det väl kommer en bra film i genren är den ofta rent magisk men när den dålig är den lika ofta rent usel. Young Guns landar mellan stolarna här. Det är en oftast välspelad westernskröna med rolig och rapp dialog samt ett förvånansvärt vackert foto. Vad som sticker ut som en katt bland hermeliner är dock musiken med sina extremt 80-talsinfluerade spår. Märkligt nog är det väldigt sällan som man brassar på med syntharna utan försöker hålla sig till mer subtil musik. Det gör ironiskt nog syntharna än mer malplacerade

när de väl kommer.


Manuset håller ganska hög klass och regin är helt okej - speciellt för en kille som två år senare gjorde en film som kan vara en av de sämsta i världshistorien: skräckfloppen Wheels of Terror (1990). Cain har dessutom ansvaret för

The Next Karate Kid (1994) så jag antar att han la all sin talang i Young Guns och sen försökte leva på den. Han har i alla fall definitivt inte visat upp ens en tillstymmelse till samma bildspråk och talang senare under sin karriär.


Young Guns är väl värd att kolla in om du gillar en bra western, en bra actionrulle eller båda delar. Det är inte en perfekt film, men den är helt klart en av de bästa westernfilmerna de senaste 25 åren, vilket är ganska sorgligt i sig själv.


Betyg: 4- peyotetripper av 5 möjliga

Av Ulf - 24 juli 2010 00:02



Titel: Flashforward

Författare: Robert J. Sawyer

År: 1999 (ej översatt till svenska)

Sidor: 320

Förlag: Tor Books

ISBN: 0-312-86712-3


Lloyd Simcoe är en lysande fysiker som arbetar vid CERN för att försöka skapa den så kallade Higgsbosonpartikeln - ett experiment som skulle låta forskarna förstå varför partiklar har massa. Något går dock väldigt fel och alla människor på planeten upplever en blackout. Under blackouten ser alla en kort "vision" av sig själva 21 år in i framtiden. Konsekvenserna av visionerna och alla dödsfall som inträffade när hela världen stängde av sig själv en stund blir enorma. Samtidigt som Lloyd försöker pussla ihop sitt liv igen efter att hans fästmös dotter dött under blackouten försöker hans kollega Theo förstå varför han inte såg något. Snart kontaktas han av en person som har något väldigt oroväckande att berätta - i sin vision såg han en rapport om Theos mord.


Flashforward inspirerade en lysande tv-serie som lades ner tidigare i år - dessvärre innan den ens kommit igång ordentligt. Jag bestämde mig för att införskaffa boken och slogs genast av hur olik den är sin senare adaption. Det här är mycket mer grundad science fiction med komplicerade filosofiska och fysiska resonemang som får dig att tänka till både en och två gånger. Tv-serien var en snabbt berättad actionfest som egentligen bara hade huvudpremissen med en blackout med tillhörande visioner gemensamt med sitt källmaterial.


Robert J. Sawyer har skrivit en fascinerande bok som kommer utmana dig som läsare. Problemet är att karaktärerna inte är särskilt intressanta. De verkar mestadels vara där som ett nödvändigt ont för att föra fram Sawyers mycket spännande tankar om vår framtida värld. Något jag verkligen uppskattade var de små "faktabitar" som Sawyer stoppar in. En favorit är hur prins Charles anses för mentalt störd för att ta över den engelska tronen och kronan lämnade till prins Harry som helt sonika upplöser den brittiska monarkin.


Det finns två stora typer av science fiction enligt mig: idé- respektive karaktärsdriven. Som bäst blir en fusion av de två. Ibland kan man hitta böcker vars idéer fascinerar en till den milda grad att det inte gör något om karaktärerna är träiga. Det är tyvärr inte fallet med Flashforward som alla sina goda idéer till trots faller platt när det kommer till att knyta ihop historien. Theos mordhistoria känns mest som en efterkonstruktion för att ha något att hänga upp sista akten på och karaktärerna biter aldrig riktigt tag i en. Trots detta är Flashforward läsvärd på grund av sättet som den utmanar läsaren att fundera över fri vilja kontra determinism. Förvänta dig dock inget mästerverk.


Betyg: 3 och-de-tänker-bygga-en-sån-där-manick-några-kilometer-från-där-jag-bor?! av 5 möjliga

Av Ulf - 22 juli 2010 19:54



Titel: The Collector

Svensk titel: Samlaren

Författare: John Fowles

År: 1963 (svensk utgåva 1964)

Sidor: 305

Förlag: Little, Brown And Company

ISBN: 978-0-316-29023-4


Frederick Clegg lever ett ensamt liv med sin fjärilssamling som största hobby och tidsfördriv. En dag får han syn på den vackra konstskoleeleven Miranda Grey och blir som besatt av henne. Efter att ha vunnit en stor summa pengar kan han köpa sig ett ensligt hus på landet och sluta arbeta. Hans besatthet med Miranda blir allt värre tills han en dag kidnappar henne och beslutar att hålla henne instängd i husets källare tills hon lär känna honom och i slutändan att sig älska sin fångvaktare...


Jag hörde först talas om den här boken via en morbid liten hobby jag har - rättspsykologi. Den dök upp gång på gång i texter om seriemördare och annat löst folk och har egentligen bara Catcher In The Rye som konkurrent till vilken bok från 1900-talet som inspirerat flest mordiska knäppgökar. Att den här historien skulle ligga till grund för psykiskt sjuka människors brott är enklare att förstå än att Holden Caulfields eskapader skulle göra det. Frederick Clegg är en oerhört obehaglig karaktär som inte är lätt att sätta fingret på. Rättspsykologisk sett brukar man koppla sexualitet till de flesta seriemördares brott. Det intressanta är att Clegg inte uppvisar något som helst sexuellt intresse av Miranda. Hans "kärlek" till sin fånge verkar genuin på ett väldigt omoget vis och det gör honom bara mer skrämmande.


Boken handling berättas först av Clegg och stämningen är så tät att man skulle kunna skära i den med kniv. Dessvärre låter Fowles Miranda komma mer till tals i bokens andra del. Till en början var jag entusiastisk inför berättarbytet men ångrade mig ett femtiotal sidor in - Miranda är en pretentiös fjant som inte vet vad som är bäst för henne själv. Som värst blir det när hon har chansen att fly men inte kan förmå sig att verkligen slå till den man som hållt henne fången i flera månader eftersom hon är pacifist! Smaka på den! Hennes naivitet och samtidigt väldigt snobbiga tankar om konst och estetik gör henne till en karaktär som det är väldigt svårt att tycka om. Det är klart att vi sympatiserar med hennes situation, men jag började störa mig allt mer på hennes utsvävningar. I synnerhet hennes återberättande av hennes "nästan-förhållande" med den omkring 20 år äldre konstnären G.P - en lika stor om inte större fjant än Miranda.


Medan Clegg är en utmejslad och fängslande karaktär blir Miranda aldrig mer än ett historieberättarelement. Det ger dessvärre boken ett ganska splittrat intryck som förstärks av Fowles ganska pladdriga stil i delen där Miranda får föra historien vidare. Det är inte på något vis en dålig bok men inte heller lika bra som jag hade hoppats på.


Betyg: 3 anledningar till varför pacifism inte fungerar när du blir kidnappad av 5 möjliga

Av Ulf - 20 juli 2010 22:29



Regi: Mark Neveldine & Brian Taylor

Manus: Mark Neveldine & Brian Taylor

Skådespelare: Gerard Butler, Michael C Hall, Logan Lerman mfl.

Produktionsbolag: Lionsgate

År: 2009

Längd: 95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år


Någon gång i en inte alltför avlägsen framtid heter det stora folknöjet Slayers. Det är ett spel där spelare styr dödsdömda fångar genom en serie strider. Om en spelare överlever 30 strider får hans "avatar" gå fri. Den främste spelaren/avataren kallas för Kable och har bara tre strider kvar till frigivning. Kable är dock inte som sina medfångar - han vet något som aldrig någonsin får komma ut och vissa är beredda att rigga spelet för att se till att det inte gör det.


Jag var länge skeptisk till den här filmen då det lät som en blandning mellan kitschmästerverket The Running Man (1986) och boken Snow Crash av Neal Stephenson. Det verkade helt enkelt vara ett mischmash som inte hade något eget att komma med. Min skepsis visade sig vara befogad. Gamer är en film i brist på egna idéer, men är trots det relativt underhållande. Michael C Hall äger varenda scen han är med i som den excentriske datormogulen Ken Castle och Gerard Butler ser lika hård ut som han alltid gör i sina actionroller. Regimässigt är filmen adekvat om än inte något jag kommer komma ihåg. Där den däremot brister är manuset.


Filmens första tredjedel ger en intressant tolkning av onlinespel och en fingervisning om vart spelindustrin kan vara på väg - om än inte i lika extrem grad. Dessvärre tappar filmen fokus under sin andra halva och utvecklas mer till en ordinär actionrulle utan hjärna. Det är inget fel med det, men jag vill ha mina actionfilmer smarta eller dumma - inte dumsmarta.


Gamer är en film som mycket väl kan underhålla en kväll om man vet vad man vill ha. Om det är action med lite mer substans än Michael Bays produktioner men ändå inte något man måste engagera sig alltför mycket i kan det vara ett väl så gott val som något annat.


Betyg: 3- vad World of Warcraft önskade att det var av 5 möjliga

Av Ulf - 17 juli 2010 17:13



Titel: Rage

Svensk titel: Raseri

Författare: Stephen King (under pseudonym "Richard Bachman")

År: 1977 (svensk utgåva 1987)

Sidor: 183

Förlag: Legenda AB

ISBN: 91-582-1302-3


Charlie Decker är en på de flesta vis vanlig high school-elev som en dag går bärsärkargång i skolan och tar en klass med elever som gisslan. Innan dess har han dessutom hunnit skjuta två lärare. Givetvis är polisen snabbt på plats och försöker få Charlie att släppa sin gisslan. Men Charlie har ingen avsikt att döda någon annan - han vill bara att folk ska se sig själva för dem de är...


Richard Bachman var Stephen Kings pseudonym för saker han inte ansåg passa in under sitt vanliga författarskap. Rage är hans första bok under namnet och ett av hans små guldkorn som dessvärre förhållandevis få har upptäckt. Språket känns igen från Kings vanliga böcker, men har en annan dimension av stream of consciousness som verkligen sätter oss mitt i Charlie huvud och tankar. Karaktäriseringen av just Charlie är bokens största förtjänst - mycket eftersom han inte är den "vanlige" skolskjutaren. Han är inte mobbad, har visserligen lite hälsoproblem, men är på det hela taget skrämmande normal. Det är inte förrän King börjar gräva i hans psykologiska bakgrund som vi inser att normaliteten är en skickligt konstruerad fasad som döljer något helt annat. Det påminner inte så lite om hur J.D Salinger porträtterade Holden Caulfield i Catcher In The Rye.


Dessvärre har Kings bok, liksom Salingers, blivit en inspirationskälla för diverse foliehattar och skolskjutare. Det har till och med gått så långt att King själv begärt att boken ska tas ur tryck. Den kan därför vara relativt svår att få tag i, men av någon anledning verkar den finnas på en mängd svenska bibliotek om ni vill läsa den.


bör man läsa den? Absolut, skulle jag säga. Rage är en kort. spännande och tankvärd roman som verkligen undersöker tonårslivets baksidor. Intressant nog gjorde den nästan större intryck på mig när jag läste den den här gången än när jag läste den som tonåring. Jag kände att jag kunde uppskatta den på fler plan och med en helt annan distans ett tiotal år senare. Det är en roman som ställer frågor om vad det innebär att vara sin egen människa och vad som egentligen är samhällets fernissa. Det är teman som är väl så viktiga och intressanta att ta upp.


Betyg: 4+ smutsiga hemligheter av 5 möjliga

Av Ulf - 15 juli 2010 17:06



Titel: Jag är inte rabiat. Jag äter Pizza: En bok om Sverigedemokraterna

Författare: Niklas Orrenius

År: 2010

Sidor: 235

Förlag: Månpocket

ISBN: 978-91-7232-189-2


Niklas Orrenius samlar omkring 20 av sina krönikor skriva om Sverigedemokraterna i den här boken som ger en god överblick över partiets framväxt. Det här är en viktig bok, inte minst eftersom många slår ifrån sig så fort man ens nämner partiets namn och vägrar ta reda på vad de egentligen står för. Det här är en genomgående tes i Orrenius bok - det journalistiska Sveriges oförmåga att på ett objektivt vis hantera ett parti som med svenska mått mätt klassas som extremt. Det är både tankvärt och viktigt; inte minst eftersom journalister som kategoriskt vägrar skriva objektiva artiklar om partiet i grund och botten ägnar sig åt tyst censur.


Orrenius har ett sakligt språk som inte slår över till att bli torrt. Just språket är också ett av Orrenius främsta verktyg. Genom att inte demonisera men inte heller förringa Sverigedemokraternas syn på flyktingar och invandring framstår budskapet hos Sverigedemokraterna som så mycket tydligare. Det är dock en tveeggad sanning. Som Orrenius beskriver saken verkar det finns en relativt sansad falang inom partiet och en, i brist på bättre ord, "extrem". Partiledare Jimmie Åkesson beskrivs som en representant för den förra - en slipad politisk hjärna som är duktig på att debattera och gärna tonar ner Sverigedemokraternas mer extrema förflutna. För andra sidan beskrivs partisekreterare Björn Söder - en "pitbull", för att använda Orrenius egna ord. Så vilken är då den officiella linjen? Det är svårt att utröna eftersom jag inte kan se representanter från andra större partier i Sverige ha så olika retorik och ändå kunna verka inom samma rörelse. Det blir en intressant dynamik.


Det här är en ytterst välskriven samling med krönikor som borde läsas av alla som ska rösta i höst. En annan recensent kanske skulle hålla sig neutral i sin recension, men ni känner mig vid det här laget - personligen anser jag att Sverigedemokraterna är ett gäng förvirrade bakåtsträvare som utan historiesyn. Men, och det här är i sammanhanget det allra viktigaste, jag skulle dö för deras rätt att få uttrycka sina åsikter. Precis som jag skulle göra för alla andra. Varför? För att det är en av demokratins grundpelare och demokrati är, som Churchill sa, det sämsta styrelseskicket - förutom alla andra som prövats.


Betyg: 4 ut med trollen i ljuset av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30 31
<<< Juli 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards