Alla inlägg under september 2017

Av Ulf - 30 september 2017 12:45

 

FFF 2017 Dag 2: Bitska japaner och Vitenamflashbacks till telemarketing

 

När jag var 16 sålde jag min själ till Satan. Givetvis handlade det om en tjej jag ville imponera på. Jag hade fått ett jobb som inte var inom snabbmatsindustrin, jag var en telemarketer! Och en idiot. Allt är bättre än telemarketing. Allt. Kvällens gäster, Mars Roberge och Debra Haden från filmen Scumbag (2017), lockade fram minnena igen - fast uppskruvat till 11.

 

 

Scumbag är en självbiografisk svart komedi där Mars Roberge tar oss tillbaka till hans dagar som telemarketer i Toronto under mitten av 90-talet. DJ:n Phil blir erbjuden ett jobb för att dryga ut kassan. Han ska sälja skrivartoner tillsammans med några av stadens största original. Samtidigt försöker han balansera förhållandet till sin flickvän Christine med företagets minst sagt påfestande festkultur.

 

Scumbag är en bitvis träffande skildring av galenskaperna många dras med när man är mellan 20 - 30. Jag skriver "bitvis" eftersom jag har svårt att sätta mig in i hur det skulle vara att jobba på en arbetsplats med alla de här märkliga människorna. När det i det efterföljande regissörssamtalet kommer fram att historien till allra största del är sann undrar man hur Roberge överlevde.

 

Som många liknande filmer är Scumbag dock i viss mån i avsaknad av en röd tråd. Ja, det finns många roliga anekdoter under filmens 114 minuter, men när det i grund och botten är en coming-of-age-historia om att svälja sin stolthet blir den lite för fragmentiserad. Jag blev också något besviken på hur filmen såldes in som fruktansvärt chockerande och att folk lämnat salongerna i drivor på andra ställen. Jag väntade på något chockvärde, men väntade förgäves.

 

Det som är kul med den här filmen är den totalt galna ensemblen man fått till. Det må inte vara de största namnen rent mainstreammässigt, men gillar du punk och har sett mer än en film där människor råkar ha sex framför en kamera kommer du känna igen en hel drös personer. De har ofta mindre roller dock. Den som äger varenda scen han är med i är Ryan Beard som Cornelius - en totalt bindgalen narcissist med förkärlek för olika typer av kostymer och starka åsikter om det mesta.

 

Till syvende och sist är Scumbag en ojämn men ändå underhållande film. Den hade tjänat på att vara närmre en halvtimme kortare och blev tyvärr upphaussad till något som den inte kunde leverera fullt ut. Betyg: 3 fast Debra Hadens känsla för kostym är nästan äckligt bra av 5 möjliga

 

 

 

Kvällen inleddes dock med den japanska live-action-versionen av nästa kapitel i CLAMPS animefranchise Blood. Asura Girl (2017). Filmen följer seriens protagonist Saya, en mer eller mindre odödlig samuraj, och hennes jakt på vampyrer i en liten bergsby utanför Tokyo. Den här gången är handlingen satt till åren precis innan andra världskriget och Dai-Nippon är going strong. En grupp korrupta poliser börjar förlora medlemmar var och varannan natt och de är övertygade om att byns kommunister är skyldiga. När Saya hamnar mitt i en räd tvingas hon ta skydd hos en idealistisk ung man med en mörk hemlighet...

 

CLAMPS samurajfranchise har aldrig intresserat mig nämnvärt, så jag är fel publik för Asura Girl. Så långt, så gott, men jag kan ändå bedöma den som film och dess fighting. Och ja... det är en film... och de slåss. Det är dock inte någon bra film och fightingen är i bästa fall acceptabel, i värsta fall usel. Asura Girl är en svår film att recensera eftersom den i grund och botten känns som ett längre avsnitt av en av CLAMPS animeserier. Det är inte mer episkt, inte mer på spel och filmen puttrar på utan större tuggmotstånd. Den är inte direkt dålig, så om serien intresserar dig kan du säkert hitta saker här som du gillar. För undertecknad blev det dock mest av en gäspning. Betyg: 2 lättviktiga vampyrer av 5 möjliga.

 

Ikväll screenar jag Habit från soffan (17:00, Kino 2), försöker bota min huvudvärk så jag kan gå och bada samtidigt som hajar käkar upp Samuel L. Jackson på Högevallsbadets visning av Deep Blue Sea (19:00) och avslutar kvällen med Midnighters (21:20, Kino 1) och talkshow på Stadshallen (23:00).

Av Ulf - 29 september 2017 13:15

 


FFF 2017: Det kom en haj

 

 

Första dagen på Fantastisk Filmfestival är alltid speciell. Jag tror det här är min trettonde festival i ordningen, varav den sjätte för bloggens räkning. I år är det dock ännu en smula mer speciellt. Det är festivalgeneral Johan Barranders sista år i rollen som el hefe och han har en poäng att göra. Under kvällens avslutande talkshow, under parollen Goodbye & Goodnight, berättar Barrander om hur situationen för mindre filmfestivaler har ändrats markant under det decennium han haft hand om FFF. I och med de ständigt ökande visningsavgifterna blir mindre festivaler lidande och skulle gå rejält back om man skötte saker som förr. Därför har FFF valt att enbart ta in filmer från filmare som inte kräver några visningsavgifter alls.

 

Jag är helt på Barranders linje här. En festival ska, i min mening, vara ett sätt för filmskapare att få ut sina filmer till en publik som kanske inte annars hade gått att nå. Ja, det är klart att det finns nedladdnings- och streamingalternativ till höger och vänster, men om din film inte får distribution blir det också ofta lätt att den drunknar i det enorma medieutbud som nätet erbjuder. En filmfestival är en väg in. Föga förvånande är det också det yngre gardet filmskapare som gått med på att dumpa avgifterna. De behöver festivalpubliken, buzzet som kommer från en filmintresserad publik som mer än gärna berättar om din film för andra om de tycker den är bra.

 

En festivalvisning är mycket god reklam och bara det gör att avgifter inte borde förekomma. I grund och botten vill bolagen att festivalerna ska betala för att göra reklam för dem. Det är ett mycket märkligt förhållningssätt. Samtidigt tror jag att det paradoxalt nog är skadligt för lönsamheten. Avgifter för enskilda visningar visar på ett kortsiktigt tankesätt där det är bättre att få några tusenlappar nu än att bygga sig ett namn för både sig själv, sitt bolag och filmen i fråga. Det är en ekonomi som alla förlorar på i det långa loppet.

 

Vi var kanske inte så många där, men den återkommande talkshowen har potential att bli riktigt bra. Igår gästade specialeffektsdrottningen Aurore De Blois scenen och pratade en hel del om hur hon älskar Sverige och vill flytta hit. En intressant debatt om Svenska Filminstitutets finansiering (eller brist därav) av svensk genrefilm tog vid där De Blois utmanade Barrander om att bjuda salen på varsin skål ramen från hans kommande restaurang om hon kunde få sin genrefilm gjord med stöd från SFI. Jag håller koll. Jag vill ha ramen.

 

 

Festivalen inleddes dock med hajfilmen 47 Meters Down (2016). Den har tidigare recenserats på bloggen under namnet In The Deep och samma omdöme gäller fortfarande. Därför saxar jag in nämnda recension, först publicerad 1/8 - 2016:

Systrarna Lisa och Kate är på semester i Mexico när de beslutar sig för att tacka ja till erbjudandet att åka på hajsafari. En kul grej blir dock snart allvar när deras bur går sönder och sjunker till havsbottnen, 47 meter ner. Med luft i syrgastuberna för en timme och vattnet fullt av hajar måste systrarna och båtpersonalen arbeta tillsammans för att hitta ett sätt att rädda dem innan det är för sent.

 

Det finns vissa saker jag inte direkt är rädd för, men som jag ändå har en sådan respekt inför att de blir obehagliga ändå. Jag talar inte om hajar utan om havsdjup. Därför gillar jag också filmer som utspelar sig på djupt vatten, om det så är i ubåtar eller i hajburar. In The Deep är en tämligen ojämn film som gör mycket rätt, men också en del fel. Fotot är utsökt med fina undervattensscener och mycket verklighetstrogna specialeffekter när det gäller hajarna. Likaså är manuset helt okej från ett berättarpespektiv, även om det brister ganska markant när det gäller det vetenskapliga. Jag är ingen dykare, men till och med jag vet att mycket av vetenskapen som presenteras här är bullshit.

 

Matthew Modine siktas i en liten roll som båtkaptenen Taylor och Modine är alltid bra. Det samma kan inte sägas för huvudrollsinnehavarna, Mandy Moore och Claire Holt. Moore och Holt, mest kända från diverse b-betonade tv-serier, har inte lyckats särskilt väl med övergången från liten till stor skärm. De båda står för en konstant pendel mellan över- och underspel och regissör Johannes Roberts har inte lyckats särskilt väl med skådespelarregin.

 

Till syvende och sist måste det ändå sägas att In The Deep levererar vad den lovar. Det är en spännande undervattensthriller med vissa riktigt ångestladdade scener. Den har dock lite för många skavanker som film för att betyget ska kunna bli högre. Synd. Betyg: 3 hungriga hajar av 5 möjliga

 

Ikväll kollar jag in live action-adaption av populär japansk anime i Asura Girl, ser mycket fram emot den enligt rapporterna mycket skruvade komedin Scumbag med tillhörande regissörsbesök samt går på talkshow igen. 19:00 Kino 2, 21:00 Kino 1 och 23:00 Stadshallen respektive.

 

Av Ulf - 27 september 2017 17:50

Star Trek: Discovery - de två första avsnitten


De senaste tolv åren har varit en populärkulturell Golgatavandring för världens trekkies. Efter en ganska lovande, men inte särskilt väl genomtänkt, reboot har J.J Abrams och grabbarna totalt demolerat franchisen med två totalt usla filmer som inte gör någonting rätt. Det var med det här i åtanke som jag var en smula nervös när jag satte mig ner för att kolla in den senaste installationen. Jag hade inte behövt vara orolig.

 

Seriens två första avsnitt, A Vulcan Hello och Battle At The Binary Stars, utgör tillsammans den bästa pilot jag sett i en Star Trek-serie sedan 1993 års Emissary från Star Trek: Deep Space Nine(1993 - 1999). Kronologiskt satt mellan originalserien och Star Trek: Enterprise (2001 - 2005) utforskar serien det mycket omtalade men mycket sparsmakat visat kriget mellan Federationen och Klingonimperiet. Där Abrams ville gå mot en mer actionbetonad berättarstil och misslyckades tar Discovery upp bollen och visar att det går alldeles ypperligt att kombinera grundidén med utforskande och vetenskap med modern action. Det handlar bara om att man inte får glömma ursprunget och bygga på det som redan finns.


Alex Kurtzmans smutsiga fingrar hålls i schack av veteraner från franchisens guldålder och manuset är i helt rätt ton. Mycket av förhandssnacket har handlat om designen på seriens klingons. Om man verkligen kan sin Trek vet man att designen är fullkomligt logisk när man betänker tidsperioden serien utspelar sig i. Fjanteriuttalanden om att serien till stor mån fokuserar på kvinnliga karaktärer har också höjts. Star Trek har alltid haft kvinnor i ledande positioner och för den sakens skull en kvinnlig kapten som huvudkaraktär i en av sina serier. Vad är problemet? Discovery känns uppdaterad på så många sätt, även könsrollerna, och så måste det få vara. Kom in i 2010-talet för fan!


Det enda lilla smolket jag kan hitta i en annars juvelprydd bägare är att jag inte riktigt är säker på att Sonequa Martin-Green är rätt för huvudrollen. Hon visar upp en väldigt varierande kvalitet i de två inledande avsnitten, men jag både tror och hoppas att hon kommer hitta fotfästet i sin något spretiga framtoning.

 

Discovery är precis den serie jag ville ha. Pilotavsnitten överträffade mina förväntningar med råge. Nu hoppas jag innerligt att den här serien får några säsonger och att den del av fansen som bojkottar serien av diverse puckade anledningar tar sig i kragen. Ni vet inte vad ni missar.

 

Betyg: 5 vulcan hellos av 5 möjliga

Av Ulf - 24 september 2017 19:15

 


Regi: Ana Lily Amirpour

Manus: Ana Lily Amirpour

Medverkande: Suki Waterhouse, Jason Momoa, Keanu Reeves mfl.

Produktionsbolag: Human Stew Factory/Annapurna Pictures/Reel Chefs Catering mfl.

År: 2016

Längd:  118 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4334266/

 

I en närbelägen framtid kastas icke-önskvärda personer ut i den kaliforniska öknen för att klara sig själva. Det heter att de tillhör en "bad batch" och om de skulle lämna området är det fria skottpengar på dem. Arlen är en av de olycksaliga och redan innan första dygnet är över har hon redan förlorat en arm och ett ben till den grupp kannibaler som styr ett större område i ödemarken. Mot alla odds lyckas hon ta sig till kåkstaden Comfort där hon försöker bygga sig ett liv samtidigt som hon vill ta hämnd på kannibalerna. Det är dock lättare sagt än gjort när man får känslor för en av dem.

 

The Bad Batch har mycket som skulle kunna fungera. Ett slags alternativsamhälle mitt ute i öknen där Mad Max-liknande lagar råder låter som något som hade kunnat vara underhållande. Det börjar också bra och helsikes obehagligt med att Arlen blir av med diverse kroppsdelar. Sen... händer inget. Arlen flyr, kommer till Comfort och sen står filmen och stampar på samma ställe resten av tiden. Klart, här finns hämndhistorien, men när denna är så vagt definierad är det svårt att bry sig. Sen är det kärlekshistorien...

 

Alltså, kärlek över gränserna är fint och så, men när din partner bevisligen käkar upp dem han inte gillar kan söndagsmiddagen bli rätt jobbig. Jag antar att det hjälper att man ser ut som Jason Momoa för att sådana småsaker inte ska förstöra fredagsmyset. Momoa är inte den ende namnkunnige skådespelaren i ensemblen. I mindre roller ser vi bland andra Giovanni Ribisi, Keanu Reeves och Jim Carrey (!). Det är nästan så man undrar om skådespelarna förlorat ett vad (eller en vad) för att ha gått med på det här struntet. Antingen det eller så har Ana Lily Amirpour världens bästa övertalningsförmåga.

 

Ja, det här är Ana Lily Amirpours film efter hennes ypperliga vampyrrulle A Girl Walks Home Alone At Night (2014) och all fingertoppskänsla hon visade där är som bortblåst i The Bad Batch. Jag vet inte vad som hände här. Den klarar sig från nollan tack vare produktionsvärdena, men det är knappt!

 

Betyg: 1 kannibalkarneval av 5 möjliga

Av Ulf - 22 september 2017 17:31

 


"Late last night and the night before,

Tommyknockers, Tommyknockers,

knocking on my door.

I wanna go out, don't know if I can

because I'm so afraid

of the Tommyknocker man.”

 

Författare: Stephen King

År: 1987 (svensk utgåva 1989)

Sidor: 839

Förlag: Putnam (svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 91-582-1341-4

 

Roberta "Bobbi" Anderson, författare till en rad mer eller mindre framgångsrika västernromaner, bor i skogarna utanför den lilla staden Haven. Under en promenad snubblar hon över ett metalliskt föremål som sticker upp ur marken. Nyfiken på vad det kan vara börjar hon gräva, men föremålet tycks bara fortsätta ner i marken. Samtidigt, många mil därifrån, är Bobbis gamle vän och älskare James Gardener ute på en poesiturné som han lyckas förstöra i en rejäl bläcka. Gardener i princip flyr hem till Bobbi men gör en fasansfull upptäckt - Bobbi har nästan arbetat sig till döds med att gräva ut föremålet och hennes hem är fullt med allehanda fantastiska uppfinningar.

 

Science fiction och skräck är ofta så pass närbesläktade genres att det inte är ovanligt att en framgångsrik författare av den ena ger sig på den andra. Utöver några riktigt bra noveller och den under pseudonym utgivna The Running Man (1982) har jag dock inte läst någon bra science fiction av King. Faktum är att Kings berättelser om utomjordingar och allsköns framtidsvisioner är bland det sämsta han skrivit. The Tommyknockers är ytterligare ett exempel på detta, med "meriten" att vara den sista bok King skrev när han missbrukade. Det märks.

 

Runt 1987 hade King i princip gått i väggen och kokain och alkohol styrde hans liv. The Tommyknockers följer Kings proxy i historien, James Gardener, och hans förfall tillbaka in i sin alkoholism. Intressant nog, och med bristande självinsikt, är det just Gardeners historia som alkoholist som får honom att kunna stå emot den kraft som föremålet Bobbi gräver upp har. Gardener är en av Kings sämst skrivna protagonister i det att han trots all reflektion över sitt missbruk inte tar något som helst ansvar för det. Missbruk är ett vanligt förekommande tema hos King (av logiska skäl), men oftast låter King protagonisterna bära hans egen rädsla och  tvivel inför vad han gör med sig själv. När jag läser The Tommyknockers är det som att King har gett upp. Gardener blir en väldigt passiv betraktare av vad som sker omkring honom, men lyckas ändå rädda dagen. Det funkar inte.

 

The Tommyknockers är i princip 800+ sidor av dåligt redigerat svammel som inte skulle getts ut om någon annans namn stod på omslaget. Science fiction-elementen har sina poänger då och då och en bihandling om stadens poliskår livar upp under några hundra sidor, men hjälper också till att sätta krokben för huvudhandlingen. Det verkar som att King gärna skriver science fiction när han mår som sämst. Det är också fallet med en annan bok i hans bibliografi, vilken vi kommer till längre fram. Det vore intressant att läsa en längre science fiction-berättelse han skrivit vid sina sinnes fulla bruk. The Tommyknockers bör dock undvikas. Segment av riktigt bra historieberättande räddar den från nollan i betyg, men det här är absolut en av de fem sämsta böckerna King har skrivit.

 

Betyg: 1 knackare av 5 möjliga

IT

Av Ulf - 18 september 2017 13:15

 


Regi: Andy Muschietti

Manus: Chase Palmer/Cary Fukunaga/Gary Dauberman (baserat på Stephen Kings roman)

Medverkande: Jaeden Lieberher, Sophia Lillis, Bill Skarsgård mfl.

Produktionsbolag: KatzSmith Productions/Lin Pictures/Vertigo Entertainment mfl.

År: 2017

Längd:  135 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1396484/

 

Derry, Maine, 1988. Barn börjar försvinna spårlöst från det lilla samhället. När Bill Denbroughs lillebror Georgie inte kommer hem misstänker alla det värsta. Ett år senare är Georgie fortfarande saknad och Bill spenderar sin lediga tid med att leta efter honom tillsammans med sina vänner. Samtidigt måste han och hans vänner ducka för skolans värsting Henry och komma underfund med hur de ska förhålla sig till gruppens nya medlem, Beverly Marsh. Sakta går det upp för dem att de haft liknande skräckinjagande upplevelser om mötet med en clown, Pennywise, och att dessa händelser har något att göra med Georgies försvinnande.

 

IT är en av mina absoluta favoritböcker av Stephen King eller överhuvudtaget för den sakens skull. Miniserien från 1990 lämnade en hel del över att önska när det gällde behandlingen av historien och speciellt dess andra halva tappade rejält med fart. Därför såg jag också fram emot den här nyinspelningen och hoppades att den skulle ta med några av bokens viktiga delar som 1990 års version inte kunde ha med i och med dåtidens tv-censur. Och ja, Chase Palmer, Cary Fukunaga och Gary Dauberman har skrivit ett manus som ligger närmre Kings originaltext... men som tyvärr inte når ända fram ändå.

 

Missförstå mig inte; IT är i 2017 års tappning ett i de flesta fall bättre återberättande av Kings roman än vi hade innan, men istället för att gå på Cary Fukunagas ursprungliga vision om att ta med de mer esoteriska (och ack så viktiga!) elementen i storyn har man i mångt om mycket gjort samma adaption i snyggare tappning. Det är lite trist att man inte vågar ta ut svängarna mer. Jag tror att biopubliken hade varit mogen för berättelsen om sköldpaddan (den som vet, den vet) och Henry Bowers komplicerade förhållande till sina underhuggare. Kings roman är en av hans mest komplexa och känslostormande, framförallt när det gäller sexualitet, och det framgår inte i den här versionen heller. Ja, det finns en viss scen som inte skulle ha varit med ändå (återigen, den som vet, den vet), men framförallt i fallet Henry Bowers skulle det vara välbehövligt med en utforskan av motivation och förklaring.

 

Nåja, det som är bra gäller framförallt skådespelarna. Samtliga barnskådespelare är otroligt duktiga, men de två som spelar skjortan av samtliga är Jaeden Lieberher (Bill) och Sophia Lillis (Beverly). Framförallt Beverlys karaktär är mycket bättre än i den gamla filmatiseringen och hennes storyline är desto mer explicit och drabbande än vad den var i den samma. Stort plus ges också till Jack Dylan Grazer som gängets hypokondriker Eddie Kaspbrak. Tyvärr försvinner både Ben Hanscoms såväl som Richie Toziers karaktärer in i bakgrunden jämfört med både bok och 90-talsversionen. Kanske allra tydligast är det när det gäller Ben, vilket är riktigt synd.

 

Som ni märker finns det en mängd olika storylines att följa och det är här filmens stora miss ligger - det borde inte varit en film utan en tv-serie. Som tv-serie hade man haft tid att utforska alla dessa historier som sig bör och hade säkert kunnat ta med mer av de delar som nu ströks för att filmen skulle ha fått en NC-17-rating (dvs ekonomiskt självmord) med dem. Faktum är att det var just det som fick Fukunaga att hoppa av regissörsrollen. Jag förstår honom. En sex avsnitt lång serie på exempelvis Netflix skulle ha varit ett bättre val för storyn.

 

Bill Skarsgård sköter sig bra i rollen som Pennywise, men det här är en roll som är så tätt förknippad med Tim Curry att Skarsgård har svårt att göra något eget av den. När han är som bäst har han en mer sliskig framtoning än Curry, men han har svårt att uttrycka det förtroendeingivande som lurar in barnen i Pennywise våld i 90-talsversionen. Istället är det hundra ryck från första början och ja, när det funkar blir det riktigt bra. Det finns dock inte något subtilt när Skarsgårds tolkning. Det kan kanske tyckas märkligt att klaga på brist av subtilitet när Curry gjorde Pennywise till nästan en comic relief i vissa scener, men tonen funkade desto bättre. När Skarsgård gör sitt springande utfall mot gänget för femtielfte gången blir det mest tröttsamt.

 

De tekniska elementen är dock bra. Fotot är snyggt och musiken passande med ett tidstypiskt soundtrack. Att förlägga handlingen till slutet på 80-talet istället för slutet på 50-talet har sina poänger (inte minst med den våg av 80-talsnostalgi som fortfarande går starkt), men jag kan i viss mån sakna det amerikanska folkhemsfemtiotalet som originalet visade upp. Derry är på 80-talet mer en spegling av vår samtid, vilket gör att historien förlorar en del mystik. Barndomens vilja att tro på magins kraft har helt skalats bort och istället för "batterisyra" och silver används stålrör. Det är lite det jag gillar med boken. Den har en fruktansvärd realism kopplad till saga och tron på man kan förändra världen som barn. IT år 2017 är mer kall och cynisk både på ett bra och på ett dåligt sätt. Den får inte lika bra grepp om det band som finns mellan barnen, men samtidigt är den inte lika helylle utan skyggar inte för att visa både det ena och det andra.

 

Jag har lite svårt att sätta betyg på den här filmen. Eftersom historien har följt mig sedan tonåren kan jag den utan och innan och skulle vilja se del 2 innan jag bestämmer mig. Som enskild film, med ett betyg som kan komma att revideras, blir det dock:

 

Betyg: 4- clownerier av 5 möjliga

Av Ulf - 17 september 2017 12:05

 


Regi:   Sebastian Junger &  Nick Quested

Manus: Mark Monroe

Medverkande: Ghaith Abdul-AhadAmr Al-AzmTareq Al-Hashemi mfl.

Produktionsbolag: Goldcrest Post Production New York & National Geographic

År: 2017

Längd:  99 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt6794398/

 

För mer än sex år sedan, den 15:e mars 2011, samlades folk i protest mot regimens behandling av ett gäng tonårspojkar som hade skrivit att "folket vill att regimen faller" på en skola. Efter att de gripits och torterats krävde boende i Daraa och Damaskus deras omedelbara frisläppande. Det var gnistan som tände den krutdurk som blev inbördeskriget i Syrien och även gav ISIS möjlighet att träda fram som en maktfaktor i området.

 

Att få ett samlat grepp om kriget i Syrien är minst sagt en utmaning. Sebastian Junger, Nick Quested och Mark Monroe har lyckats med en fantastisk bedrift i sin dokumentär Hell On Earth. Det kan vara den enda dokumentär om ett pågående krig jag sett som faktiskt tar ett helhetsgrepp om en extremt komplex situation och sätter händelserna i lättförståelig kronologisk ordning. Från USA:s inte så genomtänkta behandling av Ba'ath-partiet i Irak till den syriska regimens cyniska logik (som bet dem i arslet) i hur man skulle hantera protesterna visar Hell On Earth upp en perfekt storm. Samtidigt följer filmskaparna en familj på flykt från Syrien till Europa. Det är otroligt starkt att se deras flykt filmade av dem själva.

 

Hell On Earth skyggar inte för något. Den visar upp krigets fasor utan att titta bort. Jag fick formligen tvinga mig själv att göra det samma. Jag var tvungen att se de blodiga händelserna för att låta lektionen filmen vill ge verkligen sjunka in. Om du har vek mage, ta med en påse. Att se är att förstå och jag har ett mycket bättre grepp om inbördeskrigets verklighet nu än jag hade innan. Visst, jag har sett åtskilliga filmer om konflikten i Syrien och om ISIS, men dessa har i mångt om mycket inriktat sig på en eller två större skeenden. Hell On Earth lyckas på knappt 100 minuter ge en fullt begriplig och fruktansvärt drabbande bild av vad som skett och vad som fortfarande sker. Den söker ge förklaringar till hur ISIS kunde lägga så mycket land under sig så fort som de gjorde och vad som motiverade dem. Informativt, opartiskt så gott de går och ett exempel på dokumentärfilm när den är som allra bäst. Vill du få en helhetsbild av kriget i Syrien finns det mig veterligen inget bättre sätt än att se Hell On Earth.

 

Betyg: 5 rent jävla onda regimer av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - 15 september 2017 20:00

 

Regi:  Jonathan Teplitzky

Manus: Alex von Tunzelmann

Medverkande: Brian CoxMiranda RichardsonJohn Slattery mfl.

Produktionsbolag: Salon Pictures/Tempo Productions Limited/Head Gear Films mfl.

År: 2017

Längd:  105 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2674454/

 

Knappt fyra dagar innan den allierade invasionen av Normandie brottas Storbritanniens ledare Winston Churchill både med sina tvivel om planen och om hans egen, alltmer marginaliserade, som ledare. Det är troligen bland de 96 mest spända timmarna i en fascinerande ledares liv.

 

När jag läste historia på gymnasiet hade jag en stor beundrare av Winston Churchill som lärare. Självklart blev jag nyfiken och läste på om mannen som kallats för den främste britten genom tiderna. Sisådär 15 år senare har jag fortfarande inte ett komplett grepp om vem denne extremt mångfacetterade man var. Tyvärr hjälper den här filmen inte direkt till för att ge en enhetlig bild.

 

Beslutet att förlägga filmen till dagarna precis innan Operation Overlord skulle gå av stapeln har både för- och nackdelar. Intressant nog är dessa ofta centrerade kring samma område - Churchills privata sida. Ja, det är kul att höra Churchills klassiska dräpande repliker och se honom gnabbas med frugan, men samtidigt blir han i den här filmen ofta inte så mycket mänskligare som en karikatyr på sig själv. Istället för att ge oss en hel biografi får vi nöja oss med dessa 96 timmar och vad vi kommer ihåg från historielektionerna. Jag vet ärligt talat inte vilket jag föredrar. Kan man få ett bombastiskt porträtt av både statsmannen och människan?

 

Brian Cox lär kamma hem sin första Oscarsnominering för huvudrollen. Dels älskar Akademin porträtt av välkända ledare, men framförallt gör han sitt livs roll. Från en något trevande inledning verkar Cox spela ut mer och mer ju längre filmen går. Framförallt undviker han den vanligaste fallgropen när någon ska porträttera Churchill på film - han överdriver inte. Ja, Churchill hade sina fysiska krämpor och en speciell talröst, men porträtt av honom gränsar ofta till lyteskomik. Intressant nog kan det bli en nominering för samma roll. Gary Oldman spelar Churchill i en annan film i år, Darkest Hour, vilken, som titeln anspelar på, utspelar sig under krigets tidiga dagar. Det ska bli mycket intressant att jämföra de två tolkningarna!

 

Till syvende och sist, trots fint spel från Cox och resten av ensemblen, måste jag lägga mig på ett tämligen modest betyg. Manuset har en del klavertramp i den rent historiska avdelningen och framförallt sätter film krokben för sig själv genom att försöka visa Churchills mänskliga sida och på så vis förringa hans roll som statsman. Delarna passar inte riktigt ihop helt enkelt. Gott hantverk, fint skådespel men nu hoppas jag än mer på Darkest Hour.

 

Betyg: 3 tappade hattar i havet av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2 3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29 30
<<< September 2017 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards