Alla inlägg under november 2017

Av Ulf - Onsdag 29 nov 21:48

 


Regi: Don Mancini

Manus: Don Mancini

Medverkande: Alex Vincent, Brad Dourif, Fiona Dourif mfl.

Produktionsbolag: Universal 1440 Entertainment

År: 2017

Längd: 119 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB http://www.imdb.com/title/tt3280262/

 

Några år efter händelserna i Curse Of Chucky (2013) har Chuckys senaste offer, Nica, precis blivit förflyttad från ett rättspsykiatriskt sjukhus med högsta säkerhetsgrad till ett där hon får ta emot besökare. Anklagad för de mord som Chucky utförde försöker Nica pussla ihop vad som hände med domstolens beslut att hon lider av en personlighetsstörning. Det går ganska bra... tills en viss docka hittar till sjukhuset. 

 

Om jag räknat rätt är Cult Of Chucky den sjunde (!) filmen i franchisen om dockan man inte vill ha under julgranen. Jag nämner detta eftersom en film med ordningsnummer sju i en serie är i regel inte så här pass underhållande. Cult Of Chucky är en slasherrulle som förvisso bryter den fjärde väggen här och där, men ändå vågar ta sig själv seriöst utan att be om ursäkt. 

 

Don Mancini, skaparen till Chucky, återvänder återigen till både manus och regi och det märks att han har riktigt kul med de här filmerna. Istället för att göra en själlös produkt som pliktskyldigt avhandlar alla de klassiska slashertroperna leker Mancini inte bara med seriens etablerade mytos utan även med filmiska referenser på både ett ganska subtilt sätt.

 

Brad Dourif, den evige rösten till Chucky, gör sin paradroll ännu en gång och har även den här gången sällskap av dottern Fiona Dourif i den kvinnliga huvudrollen. Värt att notera är att även Alex Vincent spelar sin roll som Andy, Chuckys första terroroffer, för första gången i större utsträckning sedan 1992 års Child's Play 2.

 

Alla vet att en Chucky-film knappast är högboren kultur, men för fans av slashers är underhållningsvärdet i Cult Of Chucky högt. En kul överraskning som definitivt är värd att kolla in om du gillar genren!

 

Betyg: 3+ vintage dolls av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Söndag 26 nov 12:30

 

 

Regi: Steve Lightfoot (showrunner)

Manus: Ross Andru/Ken Kristensen/Angela LaManna (head writers)

Medverkande: Jon Bernthal, Amber Rose Revah, Ebon Moss-Bachrach mfl.

Produktionsbolag: ABC Studios/Marvel Television/Netflix mfl

År: 2017

Längd: cirka 572 min (13 x cirka 44 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5675620/

 

Efter att ha levt under radarn ett tag tvingas Frank "The Punisher" Castle återigen städa upp gamla synder från sitt förflutna. Det verkar som någon har information om den dödspatrull Castle var medlem av under sin tjänstgöring i Afghanistan - information som pekar på att Castles familj kanske inte alls bara var på fel plats vid fel tillfälle utan att det var ett beställningsjobb... som råkade missa Frank.

 

Det borde egentligen inte vara så svårt att göra en adaption av Marvels favoritvigilante. Alla ingredienser för ett lyckat actiondrama finns redan på plats och speciellt idag, med konservatismen på frammarsch i USA, borde det finnas hur mycket som helst att problematisera och dra ifrån. Och ja, när Netflix version av förbannade Frank gör just detta - kopplar sig själv till nutida problematik och kombinerar med allmängiltiga teman som sorg och krigets fasor - blir det här också väldigt bra. Sen var det bara resten av manuset också...

 

Med sitt facit har jag vissa förväntningar på en Netflix-produktion av en Marvel-serie. Framförallt förväntar jag mig att den är skriven så att man helt enkelt inte kan sluta titta. Det finns exempel på serier i deras bakkatalog där detta inte riktigt funkade, men när man insåg detta var man ändå så långt in i serien att man lika väl kunde se klart den. Runt avsnitt 6 av The Punisher tröttnade jag ganska betänkligt. Det är inget bra tecken. Framförallt tröttnade jag på att historien stod och stampade på samma ställe på tok för länge. Man kan bara visa flashbacks från Franks lyckliga familjeliv så många gånger innan de börjar förlora sin effekt. Ja, jag förstår att det är ett sätt att försöka skildra PTSD på, men ibland funkar subtilitet så mycket bättre.

 

Samtidigt har The Punisher några saker den lyckas riktigt bra med. Jon Bernthal är fortfarande den bäst castade skådisen i Netflix Marvel-serier och han har några fantastiska scener i sin soloserie. Likaså är Amber Rose Revah mycket bra i den kvinnliga huvudrollen (även om hennes karaktär kan vara den sämsta befälhavaren någonsin) och serien har även i övrigt en bra ensemble. Soundtracket funkar också riktigt bra, med en skön blueskänsla kryddat med Bruce Springsteen-pastischer.

 

Tack och lov visar säsongens två sista avsnitt en markant förbättring i historieberättande och pekar mot en intressant fortsättning som fans av källmaterialet kan se fram emot. Om den kommer eller inte får vi se i och med att The Punisher välförtjänt blivit den av Netflix Marvel-serier som tillsammans med Iron Fist (2017) fått fränast kritik. Den som lever får se, men klart står att både The Punisher och Bernthal förtjänar bättre än den här mycket ojämna serien.

 

Betyg: 3- kreativa plastikoperationer av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Torsdag 23 nov 21:15

 

 

He was after all, a novelist, and a novelist was simply a fellow who got paid to tell lies. The bigger the lies, the better the pay.

 

Författare: Stephen King

År: 1989 (svensk utgåva 1990)

Sidor: 460

Förlag: Viking (svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: N/A

 

Thad Beaumont må ha skrivit två böcker som hyllades av kritikerna, men försäljningssiffrorna uteblev. Under pseudonymen George Stark har hans hårdkokta deckare om antihjälten Alexis Machine däremot sålt i miljonupplagor. När en läsare lägger ihop två och två och inser att Stark och Beaumont är samma person bestämmer sig Thad för att ta livet av sin pseudonym. Snart börjar det dock hända märkliga saker. Personer i Thads litterära bekantskapskrets börjar dö på de mest bestialiska sätt - och alla spår pekar mot George Stark.

 

The Dark Half kan vara en av de böcker av Stephen King jag läst flest gånger. Inte nödvändigtvis för att det är en av hans bästa, men den är väldigt typisk för Kings produktion mot slutet av 80-talet. King berör många av sina tidigare teman under decenniet och gör dessutom ett bokslut över sin egen pseudonym, Richard Bachman, men den här boken. Eller ja, egentligen gjorde han ju inte det eftersom Bachman återkommer gång på gång även efter The Dark Half, men det var ett ärligt menat försök.

 

Det är svårt att riktigt sätta fingret på varför jag ständigt återkommer till The Dark Half. Den tangerar som sagt mycket som King skrivit sedan innan i och med den plågade författarprotagonisten, det komplicerade familjelivet och de övernaturliga händelserna däremellan. Det enda som egentligen sticker ut är karaktären George Stark.

 

Det är enkelt att teckna en hemsk skurk, men det krävs en riktig mästare för att göra en karaktär så pass obehaglig att den tycks hoppa upp från boksidorna. King är riktigt bra på det där med antagonister och Stark är inte något undantag. Kontrasten mellan Thads övre medelklasstillvaro och Starks råbarkade manér mer hemmahörande i en ruffig bar blir väldigt effektiv. Kanske är det därför jag också gillar boken? Berättelsen har en tradition i det genom litteraturhistorien ofta utforskade temat med dualismen inom människor med en ond respektive god sida. Som sådan fungerar The Dark Half väldigt bra.

 

När jag läser igenom ovanstående text känns det som jag i viss mån ursäktar mig för att jag gillar den här boken, men det är inte min mening. Jag är dock fortfarande lika vilse när jag läste den den här gången som jag brukar vara. Jag återvänder säkert till den igen om några år och kanske kan jag då sätta fingret på varför jag alltid just tycks återvända. Som bok ligger den över medel i Kings bibliografi och om du gillar sakerna han skrev på 80-talet är chansen stor att du gillar även The Dark Half.

 

Betyg: 3+ onda pseudonymer av 5 möjliga

Av Ulf - Söndag 19 nov 19:30

 


Regi: Dee Rees

Manus: Dee Rees & Virgil Williams (baserat på Hillary Jordans roman)

Medverkande: Carey MulliganGarrett HedlundJason Clarke mfl.

Produktionsbolag: Armory Films/ArtImage Entertainment/Black Bear Pictures mfl.

År: 2017

Längd:  134 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2396589/

 

Henry McAllan drömmer om att skapa ett liv för sig själv, hustrun Laura och deras två barn på en bondgård i Mississippi under tidigt 1940-tal. På gården jobbar familjen Jackson vars äldste son, Ronsel, drar ut i andra världskriget. När han och Henrys bror Jaime återvänder från Europa har de svårt att komma tillbaka till vardagslivet, inte minst det faktum att de för några månader sedan stridit tillsammans med nu förväntas vara rasfiender.

 

Jag blir inte riktigt klok på Mudbound. Den har fantastiska delar, såsom Carey Mulligans skådespel och Rachel Morrisons foto. Samtidigt har den ett mycket splittrat berättande som ligger filmen till last. Dee Rees och Virgil Williams har en mängd olika bihandlingar att dra i och har svårt att etablera en huvudkonflikt fram tills filmens sista tredjedel. Likaså använder de sig av ett märkligt stilgrepp med berättarröster från olika karaktärer som fasas ut mer och mer ju längre filmen går. Jag är inte riktigt säker på vad de vill uppnå med detta eftersom det snarare tar tittaren ur berättelsen än förhöjer den.

 

Carey Mulligan är filmens stora höjdpunkt på skådespelarsidan som den hårt prövade Laura. Mulligan har redan haft en imponerande karriär och går från klarhet till klarhet, inte bara i sina roller utan sättet hon väljer filmer att medverka i också. Hon påminner mig på något sätt om Jodie Foster i både det sistnämnda och uttryck. Båda kan på en sekund pendla mellan att vara sårbar till stentuff. Mulligan kan mycket väl plocka sin andra Oscarsnominering för den här rollen.

 

Fotot är som sagt utsökt. Rachel Morrison har haft en väldigt bra miljö att jobba med och är mästerlig på att använda ljus och skugga till sin fördel. Överhuvudtaget är Mudbound en tekniskt mycket lyckad film. Problemen ligger i det tidigare beskrivna manuset. Jag kan mycket väl tänka mig att berättelsen fungerar mycket bättre i bokform då man i filmatiseringen ibland har svårt att hitta egentligen vad man vill berätta i de många bihandlingarna. Mot filmens sista tredjedel lyckas man dock få lite bättre fokus och det blir också filmens klart starkaste del.

 

Mudbound kommer bli en Oscarsfavorit av många orsaker, men personligen är jag inte helt såld. Det är en ojämn film med vissa riktiga toppar och en mycket bra tredje akt. Den skulle dock behövt lite bearbetning på flera andra plan.

 

Betyg: 3 leråkrar av 5 möjliga

Av Ulf - Fredag 17 nov 21:15

 



Regi: Kevin Phillips

Manus: Ben Collins & Luke Piotrowski

Medverkande: Owen CampbellCharlie TahanElizabeth Cappuccino mfl.

Produktionsbolag: Higher Content/Neighborhood Watch/Om Films mfl.

År: 2017

Längd:  100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt5112578/

 

Bästa vännerna Zach och Josh lever ett vanligt high school-liv med trånande efter flickor, skola och nyfikenhet när det gäller allt från droger till vapen. När de två träffar på Zachs gamle vän Darryl blir en lek snart allvar när Darryl av misstag omkommer under ett slagsmål mellan honom och Josh. I panik döljer vännerna kroppen, men medan Zach brottas med dåligt samvete verkar Josh nästan oberörd...

 

Super Dark Times spretar åt alla håll den kan spreta åt. Med en titel som knappast väcker rätt associationer pendlar den mellan att försöka vara ett seriöst high school-drama, thriller, skräck och allt däremellan. Vissa manusförfattare klarar av att bolla en mängd olika genres i samma film, men Ben Collins & Luke Piotrowski tillhör inte dessa. Som tämligen nya skribenter av långfilmsmanus har de förvisso flera intressanta infallsvinklar i sin historia, men lyckas inte fullt ut med någon.

 

Utöver det splittrade berättandet är det framförallt dialogen jag vänder mig mot. Av och till skär den verkligen i öronen och det av en enkel anledning: förortsbor svär inte så här mycket. Antalet "fuck" är i paritet med något av Quentin Tarantino och det blir i den här filmen extremt lökigt. Om det hade varit en eller två karaktärer som pratade såhär hade jag inte reagerat, men när till och med Zachs mamma säger till sin son: "Can't you give me a fucking hug?" blir det lite skämskudde över det.

 

Super Dark Times är Kevin Phillips första långfilm som regissör och även om han har potential måste han öva ordentligt på sin ojämna skådespelarregi. Jag blev inte förvånad över att han främst arbetat som filmfotograf på tidigare produktioner. Det här är nämligen en film som är alldeles för snygg för resten av sina beståndsdelar. Phillips leker med kamera och framförallt skuggor på ett mycket säreget sätt. Det är just detta och andra tekniska vinningar (såsom ett bra soundtrack) som trots allt lyfter filmen till ett godkänt betyg. Det är inte mer än så dock och du kan hitta mycket bättre fredagsunderhållning än det här.

 

Betyg: 2 vackert filmade bagateller av 5 möjliga

Av Ulf - Tisdag 14 nov 19:33

 


Regi: Akiva Goldsman (showrunner)

Manus: Bryan Fuller & Alex Kurtzman (head writers)

Medverkande: Sonequa Martin-Green, Doug Jones, Shazad Latif mfl.

Produktionsbolag: CBS Television Studios/Living Dead Guy Productions/Roddenberry Entertainment mfl.

År: 2017

Längd:  cirka 540 min (9 x cirka 60 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5171438/

 

Efter gårdagens avsnitt, Into The Forest I Go, tar Star Trek: Discovery en paus tills januari. Jag tyckte det därför var läge att titta lite närmre på hur serien har utvecklats sedan mitt hyllande av de två första avsnitten för ungefär en och en halv månad sedan. Dysterkvistarna bland fansen har kallat Discovery för den sämsta serien i franchisen och att den saknar det som utmärkte de äldre installationerna. Enligt mig kunde de inte ha mer fel.

 

Discovery har på sina nio första avsnitt lyckats ta en franchise som i princip var död och begraven efter att filmerna som utspelar sig i det alternativa Kelvin-universumet börjat floppa och fullständigt vänt skutan. Serien är det bästa av två världar. Det är action kombinerat med science fiction-spekulation på hög nivå. Röster har höjts om att nivån av teknologi som Federationen har tillgång till skulle bryta mot kanon i och med att serien utspelar sig innan Kirk och grabbarna gav sig ut på uppdrag. Jag undrar mest hur man som tittare kan missa att mycket av den här tekniken, inte minst den kontroversiella spordriften, förr eller senare kommer krascha och orsaka stor förödelse. Tekniken kommer helt sonika bli förbjuden inom Federationen av en händelse eller serie händelser som kommer ställa saken på sin spets.

 

Det som skiljer Discovery från tidigare serier är de tydligare definierade interpersonella relationerna karaktärerna emellan. Detta var ett måste i moderniseringen av franchisen och manusförfattarna sköter det väldigt bra. Likaså är kontinuiteten mycket mer betydande i Discovery än tidigare, med möjligt undantag för de senare säsongerna av Star Trek: Deep Space Nine (1993 - 1999).

 

Med berättelser som kombinerar den tidigare nämnda actionen med att på typiskt Trek-manér plocka in aktuella sociala frågor gör att även jag som sett de övriga serierna otaliga gånger är på tårna och har oftast ingen aning om vad som ska hända. Det är minst sagt uppfriskande! Ett bra exempel på detta är sättet som gårdagens avsnitt porträtterade sexuella övergrepp på. Det sågs ur ett manligt perspektiv med en klassisk "stark man som kan ta vara på sig själv" men som av psykologisk nedbrytning inte kunde värja sig. Det var verkligen ett starkt tv-ögonblick och gav säkert många män ett annorlunda perspektiv jämfört med tidigare.

 

Huvudberättelsen om kriget mellan Federationen och Klingonimperiet är också den intressant, inte minst eftersom den alluderats till otaliga gånger under årens lopp men aldrig utforskats ordentligt. Jag har i princip ingenting att klaga på när det gäller Discovery. Det är en fantastisk present till alla fans och kan säkert väcka intresset hos fler. Jag kommer sitta som på nålar tills januari.

 

Betyg: 5 rymdhopp av 5 möjliga

 

En liten personlig betraktelse. Just nu är det inte så många recensioner på bloggen. Detta beror på en mycket jobbig period för mig rent privat just nu. Jag ska inte orera om vad som händer eller vad som hänt, men ville ändå lämna en förklaring. Recensionerna kommer igång igen med vanlig frekvens när livet blir lite enklare.

Av Ulf - Lördag 11 nov 20:48

 


Regi: Zak Hilditch

Manus: Zak Hilditch (baserat på Stephen Kings kortroman)

Medverkande: Thomas Jane, Molly Parker, Dylan Schmid mfl.

Produktionsbolag: Campfire

År: 2017

Längd: 102 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt6214928/

 

Wilfred James har stora planer för det arv hans hustru Arlette fått efter sin far. Med ytterligare 100 hektar till gården i Hemingford Home tror han att han kan bygga något att lämna till deras son Henry. Arlette har dock tröttnat på lantlivet och vill att de ska sälja allt och flytta till stan. Efter att ha försökt med allt för att Arlette ska komma på bättre tankar lyckas Wilfred få med sig Henry i att döda henne. Det är dock bara början på Wilfreds bekymmer...

 

Kortromansamlingen Full Dark, No Stars (2010) består av fyra berättelser om hämnd varav tre blivit filmatiserade, 1922 medräknad. Samlingen innehåller några av Stephen Kings finast utmejslade karaktärsporträtt och är en liten gömd skatt för den som gillar hans böcker. Filmatiseringen av 1922 följer källtexten ganska väl, men den saknar i viss mån det som höjde kortromanen ytterligare ett snäpp - driv.

 

Hemingford Home är en plats som King återvänder till lite då och då och för fans av hans arbete finns här många fina kopplingar till framförallt The Stand (1978). Det är en plats där saker och ting växer ur proportion väldigt lätt och där har filmatiseringen inte riktigt lyckats. I Heminford Home ska exempelvis den omgivande naturen vara ett ständigt hot i allmänhet och de ständigt närvarande majsfälten i synnerhet. Filmatiseringen av 1922 berättar en mycket rakare historia, utan de många små instick som jag älskade med originalet.

 

Skådespelet är av varierande kvalitet, med en mycket bra Thomas Jane i huvudrollen och tyvärr en ständigt underspelade Dylan Schmid i rollen som Henry. Resten befinner sig någonstans i mitten, även om det kan vara värt att hålla ögonen öppna för Kaitlyn Bernard som Henrys kärleksintresse Shannon. Hon har ett uttryck och en look som gör att jag inte skulle bli förvånad om hon blir upplockad till fler och större produktioner.

 

Problemet med 1922 är att den inte lyfter. Den rullar makligt på i sina drygt 100 minuter och gör vad den ska på ett bra, men aldrig lysande, sätt. Kort sagt, jag kommer fortfarande ihåg boken fem år efter jag läste den, vilket jag tyvärr inte kommer göra med filmatiseringen. Trots det blir betyget relativt högt. Det finns inget riktigt dåligt (förutom Schmid) här... det är bara det att det inte finns något direkt fantastiskt heller. Gillar du genren, varför inte?

 

Betyg: 3 råttor i majsen av 5 möjliga

Av Ulf - Tisdag 7 nov 21:15

 


Regi: Heidi EwingRachel Grady

Manus: N/A

Medverkande: "Etty", Chani Getter, Ari Hershkowitz mfl.

Produktionsbolag: Loki Films

År: 2017

Längd: 95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7 eller 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt7214842/

 

Dokumentärfilmarna Heidi Ewing och Rachel Grady följer tre avhoppare från en chassidisk-judisk församling i New York. Den ultraortodoxa församlingen ser dock inte med blida ögon på avhoppen och försöker sätta käppar i hjulen för dem.

 

Heidi Ewing och Rachel Grady är ett väletablerat dokumentärfilmarpar vid det här laget och det är inte första gången som de skildrar olika varianter av stora världsreligioner. Deras film Jesus Camp (2006) blev mycket uppmärksammad när den kom för sin skildring av barnprofeter inom amerikansk kristendom. När de nu återvänder till religionsområdet med One Of Us är det tyvärr ett steg tillbaka.

 

Missförstå mig inte, det är klart att de här personerna har historier att berätta och det råder inget tvivel om att de blivit/blir illa behandlade, men den andra sidan får tyvärr knappt komma till tals. Efter 95 minuter vet jag inte mycket mer om de chassidiska judarna som jag inte visste innan. Ewing och Grady berättar förvisso historien om hur församlingen kom till New York efter Förintelsen och som redan tveksamma mot reformer slöt sig inom sig själva. Mycket mer blir det inte. Vi får exempelvis aldrig reda på varför det är en sådan enorm sak att lämna församlingen. Det är ju klart att om man tillhör en liten religiös avknoppning vill man inte förlora medlemmar, men det är knappast så att församlingen håller på att dö ut. I en dokumentär letar jag efter förklaringar och förtydliganden från båda håll. One Of Us har inte detta.

 

Människoödena som dokumentären presenterar är dock väldigt intressanta. Huvudfokus ligger på "Etty" och hennes kamp för vårdnad om barnen efter att hon lämnat sin våldsamme make. Det hade räckt med den här historien. Den klarar av att bära hela filmen och de andra avhopparnas berättelser kommer lite i skymundan. Synd.

 

One Of Us har förvisso sina ovan nämnda människoöden, men som dokumentärskildring är det tyvärr en väldigt partisk film. Jag förväntade mig bättre av Ewing & Grady.

 

Betyg: 2+ märkliga hattar av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2017 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se