Alla inlägg under juli 2018

Av Ulf - 29 juli 2018 13:26

 


Regi: Ari Aster

Manus: Ari Aster

Medverkande: Toni ColletteAlex Wolff, Gabriel Byrne mfl.

Produktionsbolag: PalmStar Media

År: 2018

Längd: 127 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:https://www.imdb.com/title/tt7784604/

 

Annies mor var alltid en väldigt egen och privat kvinna som hon ville skydda sina barn ifrån. När modern dör tvingas Annie brottas med skulden över att inte ha varit världens bästa dotter samtidigt som märkliga saker börjar hända hennes familj - i synnerhet hennes tonårsdotter Charlie. En tragisk olycka lägger sten på börda och Annie måste kämpa med insikten att vad som händer bara är i hennes huvud... eller är det?

 

Jag gick in till Hereditary förväntandes en ganska generisk skräckrulle som fick mig bort från den tryckande hettan (det blir ingen tredje Cruel Summer eftersom jag fick fly dagens första film på grund av trasig AC), men fick något helt annat. Det närmsta jag kan likna filmen vid är att 70-talets långsamt uppbyggda skräckfilmer med långt mer djupgående psykologi än mainstreamskräcken sett sedan dess.

 

Toni Collette är fantastisk i huvudrollen som Annie och får spela ut hela känsloregistret. Hon påminner mig inte så lite om Frances McDormand i den här rollen, vilket är ett väldigt högt betyg. Med Oscarsakademins lite mer moderniserade syn på skräck de senaste åren skulle jag inte bli förvånad om hon kniper en nominering. Collettes samspel med framförallt Milly Shapiro (Charlie) tillhör filmens höjdpunkter.

 

Ari Aster, både manus och regi, långfilmsdebuterar med Hereditary och har helt uppenbart redan hittat sin unika röst. Asters manus låter filmen ta sin tid, vilket gör de tämligen få reella skräckscenerna desto mer effektiva. Hans öga för att skapa obehaglig stämning är också väldigt bra och filmen får nästan en slags mardrömsliknande kvalitet där det ologiska verkar fullkomligt logiskt inom sin kontext. Aster är helt klart ett namn att hålla koll på framöver.

 

Hereditary har ett slut som kommer dela folk. Eftersom jag personligen är intresserad av vad slutet visar hade jag förkunskap om vad som händer och tycker därför också att slutet är väldigt passande. Gå in med ett öppet sinne eller ännu hellre - se den här filmen hemma, själv i ett nedsläckt rum. Jag önskar nästan att jag hade gjort det.

 

Betyg: 4+ klickljud av 5 möjliga

 

Av Ulf - 27 juli 2018 17:15

 




Cruel Summer del 2: Jurassic World: Fallen Kingdom & Solo

 

Dag två av min flykt från sommarvärmen bestod av två filmer som jag egentligen inte ville se på bio. Anledningarna är olika, men liknande. Jurassic World: Fallen Kingdom (2018) följer en förvisso underhållande men ack så överskattad popcornrulle. Solo: A Star Wars Story (2018) är å andra sidan Disneys sätt att mjölka Star Wars-franchisen på allt de kan och tvångsmata en redan mättad marknad. Nåja, jag fick spendera några timmar i svala biosalonger i alla fall.

 

Jurassic World: Fallen Kingdom utspelar sig tre år efter att den nya parken fick överges. Dinosaurierna lever kvar på den lilla ön Isla Nublar utanför Costa Ricas kust, men när öns tidigare vilande vulkan plötsligt vaknar uppstår ett dilemma - ska man rädda dem eller låta dem dö? Claire och Owen bestämmer sig för att hjälpa rädda ett antal arter, men frågan är om de som bekostar räddningsaktionen har rent mjöl i påsen?

 

Den första filmen i den rebootade franchisen var om inte ett mästerverk på något sätt så åtminstone underhållande på ett klassiskt äventyrsvis. Uppföljaren följer samma väg som uppföljaren till 1993 års film gjorde - allt är lite sämre, lite dummare och lite drygare. Det här var tanken när filmen hade passerat halvtid. Den sista akten gjorde dock att jag tyvärr fick skriva upp "lite" till "mycket".

 

JW är bland det dummaste jag sett i år. Antalet kreativa misstag kan fylla en hel anteckningsbok, men det som verkligen slår spiken i kistan är karaktärerna och skådespelet. Bryce Dallas Howard fortsätter sin nedåtgående spiral som en av de sämsta skådespelerskorna på blockbustersscenen idag och det blir pinsamt uppenbart att regissör J.A Bayona valt att lägga fokus på hennes fysiska attribut istället för något annat. Det är mycket, mycket hoppande bröst om vi säger så. Hennes parhäst Chris Pratt klarar sig någorlunda bättre, även om han går på halvfart och mest verkar vänta på att skräpet ska vara över. För att göra en rutten ensemble komplett har filmen givetvis en irriterande och brådmogen unge och Jeff Goldblum får bara göra två scener. Tyvärr öppnar man också dörren för ytterligare en film. Låt oss hoppas på en svalare sommar så jag slipper se den på bio. 1 cg-saurie av 5 möjliga.

 

 


I motsats till gårdagen var det inte svårt för andra filmen att överglänsa den första. Trots det visade det sig att mina farhågor om Solo till allra största mån var sanna. Solo låter oss följa en 20+ Han Solo under hans tidiga dagar på Corellia - en planet som alla egentligen bara vill fly. Han lyckas ta sig därifrån, men får inte med sig sin flickvän Qi'ra. Några år senare, efter att ha fått utbildning som pilot hos imperiet, får Han chansen att göra en enorm stöt tillsammans med bland andra en viss wookie och en viss gambler för att kunna rädda Qi'ra. Saker går dock föga förvånande inte riktigt som planerade.

 

Någonstans måste nostalgihumpandet ta slut. Förhoppningsvis är det med Solo, men jag är inte alltför övertygad om det. Alden Ehrenreich är en total felcasting i huvudrollen som Han Solo och besitter inte ett uns av Harrison Fords charm. Ehrenreich är dock inte den som gör bort sig mest i filmen. Emilia Clarke visar återigen att hon inte kan bära en roll som inte har med drakar att göra. Herregud, vad dålig hon är!

 

Träiga skådespelarinsatser till trots (Donald Glover gör en bra Lando Calrissian trots allt) visar filmen några få ljusglimtar här och där. Samspelet mellan Han och Chewbacca fungerar emellanåt och jag fick Star Wars-gåshud vid ett tillfälle. Sen är det all den här nostalgifetischen som får mig totalt ur storyn. Det behövs inte att man hela tiden gör alluderingar och tributes till de äldre filmerna. Jag förstår om det är tematiska diton, men när man slänger in totalt meningslösa repliker som bara ska fungera som en länk till det gamla (exempelvis säger en stormtrooper "move along, move along" i samma röst som i A New Hope) blir det bara drygt.

 

Produktionen är som vanligt snygg, musiken sitter där som en smäck, men vi måste gå vidare nu. Det finns en galax av berättelser. Gör något nytt, våga lämna de gamla karaktärerna och teman bakom er. Det är inte för intet som folk börjar tröttna nu. 2 bad feelings about this av 5 möjliga.






Av Ulf - 25 juli 2018 23:30

 























 

 

 

 

 

 

 

 

Cruel Summer del 1: Beast & A Quiet Place

 

 

Den här sommaren har varit och är något av det tuffaste jag genomgått. Jag brukar inte orera jättemycket om mitt privatliv på bloggen, men jag känner att det här är viktigt att få ut och förstå. Sedan tonåren dras jag med ulcerös kolit. Det är kort sagt en kronisk inflammationssjukdom som påverkar magen. För att kunna fungera hyfsat tar jag en drös mediciner. Dessa gör mig extremt känslig för värme.

 

Ni ser vart det här barkar, eller hur? För att göra en lång historia kort har jag fått ställa in alla planer för sommaren och suttit inomhus större delen av tiden. Det hjälper inte nämnvärt innan solen gått ner och med temperaturer på upp mot 35 grader i dagarna beslutade jag mig för att bosätta mig på Lunds biografer kommande kvällar. Målsättningen är att se två filmer per dag tills jag får slut på saker jag kan tänka mig se. Ikväll föll valet på den brittiska thrillern Beast (2017) och den amerikanska skräckrullen A Quiet Place (2018)Min egenpåtagna exil i biomörkret börjar.

 

 

Beast handlar om den unga Moll som lever ett tillbakadraget liv på Jersey där hon sköter om sin sjuke far, arbetar deltid som historieguide och försöker undvika konflikter med sin mor. Sedd som familjens svarta får på grund av en händelse som inträffade i hennes unga tonår får Moll till sist nog och ger sig ut på en rejäl utekväll. Utekvällen håller på att sluta riktigt illa, men Moll blir räddad av Pascal, en man som hennes familj aldrig skulle accepterat. Givetvis faller Moll stenhårt för Pascal - men är han den han utger sig för att vara?

 

Om du ska se en thriller i år är det Beast du ska se. Det här är inte bara den bästa thriller jag sett i år utan jag får leta rejält i minnet för att komma på något som ens kommer i klass med den. Beast är så långt ifrån dussinthrillers eller who-dun-it-deckare du kan komma. Istället bygger Michael Pearce (manus och regi) upp sitt drama långsamt och krypande. Det är lika delar ett drama om klassamhället som det är en spännande mördarjakt. Samtidigt har Pearces manus en så pass trovärdig beskrivning av både ansträngda familjeförhållanden och destruktiva förhållanden att jag måste ge en varning: Se inte den här filmen själv om du har jobbiga erfarenheter av ovanstående. Jag misstänker att den kan fungera som en riktigt trigger för många. 

 

Pearces fantastiska manus till trots hade filmen fallit pladask om det inte vore för huvudrollsinnehavarna. Johnny Flynn (Pascal) och Jessie Buckley (Moll) är ett kärlekspar som kommer gå till filmhistorien om världen är rättvis. Det är den ju inte, men jag lovar att jag definitivt kommer komma ihåg dem. Buckleys pendlande mellan att försöka vara den perfekta dottern i en societetsfamilj och hennes ilska över hon blir behandlad av den samma är magisk. Flynn har en närvaro som hoppar av duken och verkligen går rakt igenom tittaren. Jag är helt jäkla hänförd!

 

Som ni märker är jag komplett såld när det gäller Beast. Det är det bästa jag sett i år än så länge och jag skulle tro att den behåller det epitetet när vi summerar 2018. 5 Jerseyhistorier av 5 möjliga.

 

 

A Quiet Place hade den jobbiga uppgiften att följa Beast. Det är en mycket speciell skräckfilm som verkligen lever upp till sitt namn. Antalet talade repliker kan troligen räknas på båda händernas fingrar, resten sköts med teckenspråk. Anledningen till att familjen Abbott har blivit experter på ASL är att alla lever i skräck för varelser som uppfattar det minsta ljud du gör. Om de hör dig dör du. Familjen har trots detta klarat sig lite drygt 400 dagar med nästan alla familjemedlemmar i behåll. Nu är dock Evelyn, mamman i familjen, gravid och ska föda vilken dag som helst. Det är inte så lätt att göra tyst...

 

A Quiet Place börjar sitt koncept väldigt väl, men det dröjer inte länge förrän man skiter i det berömda blå skåpet. Anledningen kallas konsekvens. De extremt känsliga öronen på de livsfarliga varelserna kan höra i princip den minsta gren brytas ena sekunden och vara helt döv för springande den andra. På bilden ovan ser vi hur sandgångar ska hålla fotstegen tystare. God idé, men det låter fortfarande när du springer i ett tunnare lager sand! Och graviditeten... herregud! Okej, jag vet att olyckor händer, men Evelyn blev gravid efter att monstren börjat patrullera grannskapet. De har en affär i närheten som inte är särskilt plundrad. Trä på dubbla kondomer, idiot! Seriöst!

 

Nåväl, konceptet är som sagt helt okej, även om det i princip är Tremors (1990) i nytappning och actionsekvenserna pendlar mellan bra och godkända. Manuset är dock som sagt så urbota dumt att jag inte kan ge den högre än en tvåa. Den hade kunnat vara bra och... producerad av Michael Bay. Goodnight, folks! 2 monster med selektiv hörsel av 5 möjliga.

 

 

Av Ulf - 23 juli 2018 12:41

 


Regi: David M. Rosenthal

Manus: Brooks McLaren

Medverkande: Theo James, Forest Whitaker, Grace Dove mfl.

Produktionsbolag: Paul Schiff Productions & Sierra/Affinity

År: 2018

Längd: 113 min

Land: Kanada/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:https://www.imdb.com/title/tt5246700/

 

Will befinner sig med sina blivande svärföräldrar i Chicago när något dramatiskt händer på den amerikanska västkusten. All form av telekommunikation dör och strömmen går över till synes hela landet. Nu måste Will ta sig tillbaka till sin flickvän i Seattle tillsammans med dennas far, Tom, som inte riktigt är Wills största fan...

 

How It Ends är ett typexempel på en film där jag vill hoppa upp och smälla till manusförfattaren. Anledningen är missad potential. Brooks McLarens apokalyptiska story skildrar de dramatiska händelserna från en intressant vinkel i och med att vi som tittare inte heller har någon aning om vad som hänt med USA:s västkust. Theo James gör en okej roll som Will, men det är framförallt Forest Whitaker som briljerar i rollen som den hårdföre Tom. Manuset har en känsla av en road movie genom ett land som är på väg mot fullständig kollaps, men som inte redan är där. Det är alltså mer preapokalyps än postapokalyps. Sen schabblar McLaren bort historien.

 

Ungefär vid halvtidsstrecket försvinner en karaktär spårlöst för att sen inte återvända eller ens omnämnas igen. Bara det är illa, men ironin när en film med titeln How It Ends har ett totalt skräpslut är värre. Sista akten går så pass emot tidigare etablerad karaktärsutveckling och rim och reson att jag bara kunde sucka. Uppbyggnaden tills det brakar samman är dock intressant som sagt. Jag kan inte komma på att jag sett alltför många filmer eller serier där fokus ligger på de som är i utkanten av en apokalyptisk händelse och inte mitt uppe i det. Exakt vad som hänt är oklart och filmen presenterar en del teorier även om man inte kommer till någon slutsats. När den sista akten börjar hade filmen dock gärna fått sluta och blivit vad den egentligen hade tjänat på att vara - en serie.

 

Betyg: 2 förstörande sistaakter av 5 möjliga

Av Ulf - 21 juli 2018 12:01

 


Regi: Laurent Herbiet

Manus: Laurent Herbiet/Hamid Hlioua/Bernard Minier (baserat på Bernard Miniers roman)

Medverkande: Charles Berling, Julia Piaton, Pascal Greggory mfl.

Produktionsbolag: Gaumont Television

År: 2017

Längd: cirka 360 min (6 x cirka 60 min)

Land: Frankrike

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5736758/

 

Poliskapten Martin Servaz kallas till den lilla bergsbyn Saint-Martin för ett lika märkligt som bestialiskt brott. Industrimannen Lombards favorithäst har blivit halshuggen och kadavret har lämnats på en bergstopp. Fallet tar dock snabbt en ännu märkligare vändning när hår tillhörande seriemördaren och tillika Martins gamle partner Julian Hirtmann hittas på hästen. Är det en slump att Martin fått fallet och att Hirtmann sitter på rättspsyk på samma ort? Knappast...

 

Äsch, jag fastnade i Frankrike och deras polisserier trots allt. En serie som utspelar sig i de snöiga Pyrenéerna gick liksom inte riktigt att motstå i sommarhettan. Framförallt inte eftersom det är en välskriven och väldigt välspelad serie med riktigt schyssta produktionsvärden.

 

Det hade enkelt kunnat bli platt fall. Premissen med en seriemördare som kanske drar i trådarna utanför sin cell, kanske inte, känns ganska gjord vid det här laget. Tack och lov har man lyckats både casta och skriva Hirtmann väldigt väl. Hirtmann, mycket obehagligt spelad av Pascal Greggory, är inte de stora gesternas karaktär utan är precis så kall och kalkylerande som jag föreställer mig att en sådan personlighet hade varit i verkligheten. Han är fullkomligt övertygad om att han inte begått något fel, men samtidigt bortförklarar han inte de brott han är anklagad för. Mycket bra!

 

Även Charles Berling är bra i huvudrollen som Martin och hans partner Iréne, spelad av Julia Piaton, klarar sig också väldigt väl. Intressant nog ser hon ut att kunna vara Meryl Streeps lillasyster. Framförallt gillar jag hur manuset tidigt duckar den kanske största klyschan i serier med en manlig polis med kvinnlig partner - att de ska bli kära. Nope, hon är lesbisk. Så, avklarat, vilket är jäkligt skönt.

 

Manuset matchar de fina skådespelarinsatserna till allra största del, även om man har vissa problem med övergångarna hur fallet utvecklar sig. Jag är tämligen säker på att Miniers roman gjorde detta smidigare. Serien hade tjänat på att vara två avsnitt längre och låta saker ta sin tid helt enkelt. Även om man kan se serien som avslutad lämnar den tillräckligt många lösa trådar som gör att jag skulle välkomna en andra säsong. Om inget annat ska jag undersöka om Minier skrivit en fortsättning i bokform.

 

Glacé har ett bra manus och fina skådespelarinsatser vilket gör att jag absolut rekommenderar den. Med snyggt foto och en isande upplösning (hehe) förstår jag att den fick stor uppmärksamhet i hemlandet. Nu ska jag försöka ta mig ifrån Frankrike. Jag kan dock inte lova något.

 

Betyg: 4 snöbollsfantasier av 5 möjliga

Av Ulf - 17 juli 2018 22:09

 

 

Regi: Alexandre Laurent

Manus: Alexandre Laurent & Laurent Vivier

Medverkande: Carole Bouquet, Fred Testot, Manon Azem mfl.

Produktionsbolag: Septembre Productions

År: 2017

Längd: cirka 360 min (6 x cirka 60 min)

Land: Frankrike

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6467482/

 

Polisdetektiv Damien Carrot har levt merparten av sitt liv med en fruktansvärd hemlighet. Han är son till den ökända seriemörderskan La Mante ("Bönsyrsan") som dömts för mord på åtta män som på olika sätt hade förgripit sig på barn och kvinnor. Nu härjar en copycat-mördare i Paris och La Mante, eller Jeanne Deber som hon egentligen heter, erbjuder polisen sin hjälp. Hon har bara ett villkor - att hon ska få träffa Damien igen efter 20 år.

 

Inspirerad av den tidigare franska polisserien jag såg gav jag mig i kast med La Mante kort därefter. Serien har blivit vida omtalad även utanför Frankrike och jag gick därför in med ganska högt ställda förväntningar. Jag borde lära mig att inte göra det. La Mante är absolut inte någon dålig serie, men i jämförelse med exempelvis The Forest (2017) saknar den det kanske viktigaste elementet för att en serie ska få sin egen identitet i den här mycket överbefolkade genren. Serien saknar hjärta.

 

Paradoxalt är den på alla sätt, utom manuset, överlägsen The Forest. Den är tajtare regisserad, har mycket bra skådespelare i framförallt huvudrollerna Carole Bouquet och Fred Testot och lyckas också binda ihop en ganska tät historia. Det den tappar bort i alla stenhårda och tuffa karaktärer är felbarheten. Alla i den här serien är så duktiga på vad de gör att det känns som man tappat bort själen i berättelsen, även om den i mångt om mycket handlar om felbara familjer och saker vi gör bakom lyckta dörrar.

 

Trots ovanstående kritik följde jag serien med spänning tills det näst sista avsnittet. Avslöjandet om vem som är copycat-mördaren är så over the top att jag mest kunde skratta. Om det hade spelats seriöst och inte varit som att trycka på en knapp för att en karaktär ska göra en helomvändning hade det kunnat funka. Nu blir det mest skrattretande. Seriens amerikanska inspiration ligger också tung och ofta försöker La Mante vara en fransk variant av amerikanska 90-talsfilmer. Det funkar sådär.

 

La Mante var något av en besvikelse. Nu ska jag rota upp en polisserie från ett annat land.

 

Betyg: 3- bönsyrsor av 5 möjliga

Av Ulf - 14 juli 2018 22:50

 


Regi: Julius Berg

Manus: Delinda Jacobs

Medverkande: Suzanne Clément , Samuel Labarthe, Alexia Barlier mfl.

Produktionsbolag: Carma Films

År: 2017

Längd: cirka 360 min (6 x cirka 60 min)

Land: Frankrike

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6560040/

 

Sextonåriga Jennifer försvinner spårlöst i skogsområdena som omgärdar en småstad i Ardennerna. Den nytillträdde poliskaptenen Decker börjar gräva i försvinnandet samtidigt som han inser att allt kanske inte är som det verkar vara på hans nya hemort. Samtidigt försöker hans underordnade, Virginie Musso, få bukt med sin bångstyriga tonårsdotter som tillsammans med en vän verkar sitta på mer information än de berättar om Jennifers försvinnande. Och vem är egentligen Eve, den mystiska kvinnan som arbetar som fransklärare på stadens gymnasieskola?

 

Jag önskar att det kom fler sådana här serier. Istället för att som i Netflix Marvelserier dra ut på storylines till bristningsgränsen för att kunna nå den där magiska 13-avsnittsgränsen har man i fallet med The Forestgjort tvärtom. Det är tajt berättat utan att för den sakens skull gå för snabbt framåt och den korta längden gör att man enklare kan hålla rätt på alla trådar. För den som undrar, ja, det här är en avslutad serie där det inte lämnas så mycket som ett halmstrå kvar till en långköraruppföljare.

 

Det är manus och foto som spelar huvudrollerna i The Forest. Man har hittat en fantastisk inspelningsplats där staden verkligen omgärdas av de djupa skogarna som känns lika hotande som vackra. Även om man på vanligt deckarmanér kastar ut villospår här och där blir de aldrig för många och för långsökta, förutom ett dito som verkligen pressar trovärdighetens gränser. Det är tack och lov inte huvudspåret, så jag kan i viss mån godta det. Skådespelet är också okej, även om det inte är någon som direkt sticker ut. Manusets stora problem ligger i karaktariseringen av Virginie Musso. Hon är helt enkelt värdelös som polis. Gång på gång går hon sin egen väg och håller på att sätta både sig själv och sina kollegor i skiten. Eftersom vi blir presenterade för Musso först blir det lite hon som får axla huvudrollen och bli den vi ska identifiera oss med. Det funkar sådär när hon upprepande gånger gör dumheter.

 

Trots min kritik mot vissa manusaspekter är The Forest en perfekt sommarserie. Den har lagom längd, är spännande och berättar en historia med vändningar och äckelskap som borde fängsla även deckarveteranerna. Klar rekommendation.

 

Betyg: 4 djupa skogar av 5 möjliga

Av Ulf - 12 juli 2018 20:09

 


Regi: Jeff Wadlow

Manus: Michael Reisz/Jillian Jacobs/Jeff Wadlow mfl.

Medverkande: Lucy Hale, Tyler Posey, Violett Beane mfl.

Produktionsbolag: Blumhouse Productions

År: 2018

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6772950/

 

Ett gäng collegeelever drar till Mexico för sitt sista vårlov innan de tar examen. Väl där träffar de en kille som tar dem med till ett ödelagt gammalt missionshus (som man gör?). En omgång sanning och konsekvens får ett märkligt efterspel när gruppen inser att spelet fortsätter efter de kommit hem, och inte bara det - vägrar du spela så dör du.

 

Blumhouse Productions har ett ganska bra track record när det kommer till skräck som ligger lite över mittfåran men ändå inte lyckas få någon större status efter att filmer dragit in många gånger sin egen budget på bio. Truth Or Dare hade förvisso en riktigt löjlig premiss, men jag tänkte att Blumhouse kanske kunde göra något av den som kunde underhålla för stunden. Det gick inget vidare.

 

Truth Or Dare har den tvivelaktiga äran att vara den dummaste film jag sett under 2018 hitintills. Karaktärerna springer runt panikslagna i 100 minuter och när de får världens mest uppenbara chans att avsluta spelet är de helt enkelt för korkade att ta den. Man kan göra ett dryckesspel av manuset där tittaren tar en drink varje gång alla karaktärerna missar en uppenbar utväg. Risken för alkoholförgiftning är dock överhängande.

 

På tal om karaktärerna är de känslolösa stereotyper av klass 1A. Min vän dog? Äsch, inget mot den där gången jag skrubbade knäet. Skräckgenren brukar vara full av stereotyper och troper, men i dessa filmer spelas dessa allt som oftast för komiska ändamål. I Truth Or Dare går man all in med seriositeten och resultatet blir väldigt ofrivilligt roligt.  Teamet behärskar inte ens en sådan sak som smink och låter riktigt usel CG göra jobbet där en make up-artist säkert hade kunnat få ut något åtminstone halvdant.

 

Om ni vill se något ofrivilligt roligt är Truth Or Dare ett bra val att se med polarna. Om ni vill se något bra, leta vidare.

 

Betyg: 2 det är underhållande i alla fall av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2018 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards