Alla inlägg under februari 2015

Av Ulf - 28 februari 2015 21:45


Everything Trek del 8: The Original Series 1.29 - 2.3

 

 

1.29 Operation: Annihilate!

 

Sändes: 13/4 1967

Stardate: 3287.2

Manus: Steven W. Carabatsos

Regi: Herschel Daugherty

Platser:

Ingraham B (omnämnd som nu öde koloni)

Levinius V (se föregående)

Theta Cygni XIII (se föregående)

Beta Portolan (huvudplanet för en nu utdöd civilisation)

Deneva (koloniserad cirka 2160 och hem för cirka en miljon kolonisatörer varav cirka 100 000 i huvudstaden. Omnämnd som en av de vackraste kolonierna i Federationen och ett led i en transportlinje för gruvdrift)

Starbase 10 (omnämnd)

Betyg: 3+/5

 

En våg av till synes oförklarlig galenskap sveper genom galaxen och utplånar befolkningen vart den än bryter ut. Enterprise skickas för att undersöka om kolonin Deneva kan vara epidemins senaste offer. Kirk har personliga skäl till att undersöka planeten då hans bror, Sam, bor där tillsammans med sin familj. Insatsen blir dock allt högre när även Spock blir infekterad på planeten och Kirk ställs inför ett fruktansvärt val - döda planetens innevånare eller riskera att epidemin sprids vidare till ännu fler befolkade världar. 

 

Med den fantastiska titeln Operation: Annihilate! avslutades den första säsongen av Star Trek. Det är ett bra avsnitt med fint spel från framförallt Leonard Nimoy, men har sina uppenbara brister. Som så ofta är det tyvärr William Shatner som inte riktigt uppbåda den närvaro han borde ha i de mer känslosamma scenerna. Detta skulle bli bättre ju längre serien gick, men det är tydligt här att manuset genomgick lite för många omskrivningar för att det skulle kännas helt enhetligt och troligen är det inte därför enbart Shatners fel. Trots allt en värdig avslutning på en förstasäsong som är mycket bättre än vad många casual fans ger den credit för.

 

 

 

Set phasers to fun!

 



2.1 Amok Time


Sändes: 15/9 1967

Stardate: 3372.7

Manus: Theodore Sturgeon

Regi: Joseph Pevney

Platser:

Altair VI (omnämd som huvudplaneten i Altair-systemet - ett system som hämtar sig efter inbördeskrig och nu uppvaktas av både Klingonerna och Federationen)

Regulus V (omnämnd som hem för "eel birds")

Vulcan (en av de viktigaste planeterna i Federationen och hem till rasen med samma namn. En ökenvärld med tunn luft och röd himmel.)

Betyg: 4/5

 

Spock är inte sig själv. Utåtagerande och känslosam kräver han att Enterprise ska släppa av honom på Vulcan för permission. När Starfleet istället skickar Enterprise till insvärningsceremoni för presidenten av Altair-systemet tvingas Spock till sist förklara varför han känner att han måste återvända hem. Han är drabbad av Pon Farr - den vulcanska parningstiden som infaller en gång vart sjunde år - och om han inte återvänder hem för ett besök hos sin fru kommer han att dö av den kemiska obalans som tillståndet orsakar. Kirk väljer att gå emot order och föra sin vän till Vulcan.

 

Förutom att vara ett bra avsnitt är Amok Time dessutom en av de viktigaste episoderna av originalserien för den fortsatta kontinuiteten. Här introduceras givetvis begreppet "Pon Farr", som återkommer i senare serier och avsnitt, men även den berömda vulcanska hälsningen med ett v-tecken bildat med två fingrar åt vardera håll och orden "live long and prosper". Det visar även planeten Vulcan för första gången och för den delen andra vulcans än Spock. Slutligen etablerar den traditionen att alla vulcanska män har namn som börjar på "S" och alla vulcanska kvinnor namn som börjar med "T'". Mycket trivia på en gång där. Så pass mycket att jag höll på att glömma att detta också är det första avsnittet där Walter Koenig gestaltar den återkommande karaktären Pavel Chekov. "Nuclear wessels" indeed.

 

Amok Time författades av science fiction-legenden Theodore Sturgeon och är en riktig revansch för hans första avsnitt i serien, 1.15 Shore Leave.Nimoy lyckas sälja hela konceptet med Pon Farr väldigt väl och det är mycket tack vare honom som avsnittet inte blir den buskis det hade kunnat bli. Den enda anledningen till att det inte får högsta betyg är den ganska förutsägbara tredje akten, med en plot twist som man kan se komma från en mils avstånd. Avsnittet slutar däremot på en high note med ett av få ögonblick då Spock ler från öra till öra. Bara en sån sak är värd din tid.

 

 

Kal-if-fee, or the ancient art of the vulcan cock block


 

  

2.2.  Who Mourns For Adonais?


Sändes: 22/9 1967

Stardate: 3468.1

Manus: Gilbert Ralston

Regi: Marc Daniels

Platser: Antos IV (omnämnd som hem till gigantiska maskar som kan generera elektricitet)

Pollux IV (belägen i Beta Geminorum-systemet och hem till en utdöd civilisation som kan ha varit de grekiska gudarna)

Pollux V (belägen i Beta Geminorum-systemet. Saknar intelligent liv.)

Starbase 12 (omnämnd)

Betyg: 2-/5

 

Under ett scanningsuppdrag i Beta Geminorum-systemet blir Enterprise stoppat av vad som ser ut som en stor, grön, hand... ja. Snart därefter blir de kontaktade av en varelse på planeten Pollux IV som insisterar på att skeppets officerare ska komma ner till honom på planeten. Det har gått 5 000 år sedan han, Apollo, träffade på människor sist - då som deras gud.

 

Varje gång jag ser om Star Trek bävar jag inför det här avsnittet. Efter en rad höjdaravsnitt smyger sig Who Mourns For Adonais? in som en fis i en hiss. Tempot segar ner sig till kryptakt och ärligt talat känns det som ett ytterst fjantigt avsnitt. Allra värst är det idag mycket unkna kvinnoporträttet av en av skeppets officerare. Du vet, ger man en kvinna en klänning faller hon benhårt för dig även om du är ett as. Bara så du vet.

 

Nåväl, anledningen till att det här avsnittet ändå kommer upp till en tvåa är premissen, som trots allt är ganska intressant. Flertalet serier och böcker har återanvänt temat med antikens gudar som aliens, mest uppenbart i Stargate SG-1 (1997 - 2007), men det känns som man hade kunnat göra så mycket mer med det här. Det här är det enda avsnittet i serien som Gilbert Ralston skrev och för det är jag tacksam.

 

 

Feel the power of my wollen sandals!

 

 

2.3 The Changeling

 

Sändes: 29/9 1967

Stardate: 3541.9

Manus: John Meredyth Lucas

Regi: Marc Daniels

Platser:
Antares (omnämnd som en "ödslig plats")

Maluria (ett stjärnsystem bestående av fyra planeter med cirka fyra miljarder innevånare)

Betyg: 4/5

 

Ett nödmeddelande från ett vetenskapsteam stationerat i Maluria-systemet når Enterprise. Innan de hinner dit blir de dock attackerade av vad som visar sig vara en rymdsond, NOMAD, av gammalt jordiskt ursprung. Förmodad förstörd kort efter sin uppskjutning år 2002 visar det sig att NOMAD istället reparerades av en annan sond, av utomjordiskt ursprung. Reparationen har dock medfört vissa ändringar i programmeringen... så som att döda fyra miljarder malurianer.

 

Vänta lite nu här... såg jag just ett avsnitt av Star Trek som har en body count på fyra miljarder?! Jepp, så gick det till på Kirks tid, pojkar och flickor! Om föregående avsnitt symboliserade allt som tidens tand har tuggat av på originalserien är The Changeling snarare tidlöst. Ett välskrivet manus, bra skådespel och moraliska dilemman, vad mer kan man begära? Två kul faktoider från det här avsnittet är hur George Lucas tyckte om ljudet som NOMADS laser gör så pass mycket att han "återanvände" (läs: stal) det till Han Solos blaster i Star Wars och hur en av Mars-landarna döptes efter avsnittets skurk ifråga. Känns lite ödesmättat att döpa en obemannad sond till NOMAD, men vad vet jag? The Changeling är helt klart ett mycket sevärt avsnitt som inte bör missas!

 

 

 

 Hey, human, my optic centre is up here!

 


ANNONS
Av Ulf - 27 februari 2015 19:25

 


In Memoriam: Leonard Nimoy (1931 - 2015)

 


När jag var liten var jag ännu mer av en liten professor än vad jag är idag. Jag hade huvudet i molnen, hade svårt att förstå varför människor agerade som de gjorde över vad jag ansåg vara "småsaker" och var mer intresserad av vad som fanns ute i rymden än vad som fanns runt hörnet. När jag såg Leonard Nimoy på tv-skärmen för första gången var det som att hitta en själsfrände. Man kan helt enkelt inte prata om Leonard Nimoy utan att prata om Spock och Star Trek.


De som läser bloggen vet att jag ofta hyllar science fiction-serien som var en stor del till Nimoys framgångar. Det är mer än en serie för mig. Under min uppväxt visade Nimoy, genom Spock, mig vad uppoffring var när han offrar sig för sina skeppskamrater i The Wrath Of Khan, vad en utböling kan uträtta genom hårt arbete och aldrig sviktande pliktkänsla och samtidigt att logiken enbart var början till visdom. 

 

Skådespelare, författare, regissör, musiker och en herrans massa andra saker - Nimoy var allt det där och lite till. Han kommer dock alltid för mig vara min vän genom Spock. Han som också undrade varför människor agerade som de gjorde över småsaker och aldrig svek sina vänner.

 

Dif-tor heh smusma, Mr. Nimoy. Jag kommer aldrig glömma dig.

ANNONS
Av Ulf - 26 februari 2015 21:45


 

Regi: Lucky McKee & Chris Sivertson

Manus: Lucky McKee & Chris Sivertson

Medverkande: Sidney AllisonCharon R. Arnold, Shay Astar mfl.

Produktionsbolag: Modernciné

År: 2013

Längd: 89 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2527186/

 

När Maddys barndomsvän Alexis dör under en cheerleaderträning beslutar hon sig för att straffa de hon anser vara skyldiga. Genom att infiltrera hejaklackslaget lyckas hon både blir mer populär och komma i position för att göra livet surt för Alexis gamla vänner. Allt går enligt planerna tills alla cheerleaders dör i en bilolycka orsakad av skolans fotbollslag. Men om de nu är döda, varför går de fortfarande omkring i skolan i sina cheerleaderuniformer och varför tycks de få plötsliga och våldsamma anfall?

 

Jag vet inte. Jag behövde komma bort från Oscarsgalan, titeln var kul och jag hade hört blandade åsikter från skräckforumen jag läser. Det var nog för att ge All Cheerleaders Die en chans. Det är inte direkt som jag förväntade mig ett mästerverk, men när recensenter vars åsikter jag oftast håller med om skrev att den var kul så tänkte jag ändå ge den en chans. Det var ett misstag. Det här är 89 bortslösade minuter.

 

All Cheerleaders Die är inte en totalt vedervärdig film, det kan jag inte säga, då den har sina poänger här och där. Det är bara det att manuset läcker som ett såll. Här finns en del smarta idéer och kommentarer om tonårsliv (om än ytliga sådana), men oftast slänger manusförfattarna ur sig en dåligt underbyggd händelse som plot twist. Det funkar inte. Mest trött blir jag på de obligatoriska lesbiska scenerna. Missförstå mig inte, jag struntar fullständigt i vilken läggning folk har eller inte har, men de senaste åren har film i allmänhet och amerikansk film i synnerhet haft ett sätt att sensationalisera lesbiskt sex på som känns ganska ruttet. Det blir inte en del av karaktären utan det blir karaktären. Jämför exempelvis med förhållandet mellan Willow och Tara i den fantastiska Buffy: The Vampire Slayer (1997 - 2003). Där är sexuell läggning inte hela deras personligheter utan egentligen bara en liten del.

 

All Cheerleaders Die hamnar på fel sida av det mesta och är en film ni kan skippa med gott samvete om ni så gillar high school-film, skräck eller båda.

 

Betyg: 1 Oscarsbaksmälla av 5 möjliga

Av Ulf - 23 februari 2015 17:43

 


Oscarsgalan har kommit och gått och även om jag gjorde sämre ifrån mig i tippningen den här gången än förra året är jag mer än nöjd med felen jag hade. Det var skönt att se att Whiplash fick mer uppmärksamhet än jag trodde och att Big Hero 6 snuvade How To Train Your Dragon 2 på statyetten för Best Animated Feature. Neil Patrick Harris var helt okej som värd, även om hans värdskap inte lär gå till historien som något av det bästa någonsin. Det som gjorde störst intryck var istället SVT:s produktion av sin galasändning, eller brist därpå.

 

I sociala medier har programledaren Hanna Persson fått ta emot massiv och ganska osaklig kritik. Jag känner inte Persson, har aldrig träffat henne och är säker på att hon är duktig på vad hon gör i vanliga fall. Dessvärre verkar hon inte kunna särskilt mycket om film. Samtidigt kan jag bli lite trött av den "kritikstorm" som riktats mot henne. SVT:s produktion var en katastrof i plattityder, dåligt kunnande (även från de som borde haft koll) och innehållslöshet. Det var inte Perssons fel. Persson har i sin blogg skrivit om saken och jag håller med henne i stort, med undantag för en sak - om du får reda på en månad i förväg att du ska vara programledare för en svensk kringproduktion till årets största filmgala, se då till att se filmerna. Det är sant att alla inte har haft svensk premiär, men det finns sätt runt det. Jag, som knappast har SVT:s resurser, har skrivit till bolag, tjatat på distributörer, fått gryniga förhandskopior textade på kroatiska och så vidare, men jag har ändå lyckats se merparten av filmerna. Detta samtidigt som jag jobbar heltid med avlönat arbete och tränar upp till tio timmar i veckan. Det går om man vill, men viljan fanns tydligen inte där.

 

Detta är inte kritik mot Persson direkt utan mot stora delar av den svenska kritiker- och journalistkåren. Jag vet att kulturjournalistik inte står högt upp på dagordningen i Sverige längre, men för oss som verkligen bryr oss spelar den fortfarande roll. Det går tillbaka till varför jag år ut och år in spenderar tid på att skriva den här bloggen. Jag vill att en kritiker, eller vem som helst som uttalar sig om kultur och konst, ska ha sett, läst, hört och/eller upplevt vad hen uttalar sig om. Det är det minsta man kan begära för att ha ett jobb som många skulle ge sin högra arm för.

 

Om jag är avundsjuk? Det är klart jag är avundsjuk! Jag gnetar på, skriver, får en intervju här och ett recensionsexemplar där. Därför svider det när någon som uppenbarligen inte lagt ner samma arbetsinsats får sitta och leda en Oscarssändning. Är det Perssons fel? Nej, det är synen på kultur i allmänhet och film i synnerhet som något som endast finns i underhållningssyfte. För mig och för många andra spelar det roll. Det är därför folk klagar och irriteras. Sedan kan man önska att de lär sig föra fram sina åsikter på ett värdigt sätt och inte sänka sig till okvädesord och förolämpningar. Det är lågt och leder absolut inte till någon förändring. Med de orden lägger jag Oscarssäsongen 2015 bakom mig och återgår till vad jag gör bäst - skriver om all film som jag hinner se.

Av Ulf - 23 februari 2015 07:30

 


And the winners are... Samtliga Oscarsvinnare 2015

 

 

 

Best Short Film - Live Action: The Phone Call

Best Short Film - Animated: Feast

Best Documentary - Short Subjects: Crisis Hotline: Veterans Press 1

Best Documentary - Features: CitizenFour

Best Achievement In Visual Effects: Interstellar

Best Achievement In Sound Mixing: Whiplash

Best Achievement In Sound Editing: American Sniper

Best Achievement In Music Written For Motion Pictures - Original Song: Selma (Glory)

Best Achievement In Music Written For Motion Pictures - Original Score: The Grand Budapest Hotel

Best Achievement In Makeup & Hairstyling: The Grand Budapest Hotel

Best Achievement In Costume Design: The Grand Budapest Hotel

Best Achievement In Production Design: The Grand Budapest Hotel

Best Achievement In Editing: Whiplash

Best Achievement In Cinematography: Birdman

Best Animated Feature: Big Hero 6

Best Foreign Language Film Of The Year: Ida (Poland)

Best Writing, Screenplay Based On Material Previously Produced Or Published: The Imitation Game

Best Writing, Screenplay Written Directly For The Screen: Birdman

Best Achievement In Directing: Alejandro González Iñárritu (Birdman)

Best Performance By An Actress In A Supporting Role: Patricia Arquette (Boyhood)

Best Performance By An Actor In A Supporting Role: J.K Simmons (Whiplash)

Best Performance By An Actress In A Leading Role: Julianne Moore (Still Alice)

Best Performance By An Actor In A Leading Role: Eddie Redmayne (The Theory Of Everything)
Best Motion Picture Of The YearBirdman

 

Skitfinkulturs facit: 19/24 = 79 % (I'll do better next year)

Av Ulf - 21 februari 2015 00:45

 

Skitfinkultur tippar Oscarsgalan 2015

 

Efter att ha suttit med femtielva mejladresser, telefonsamtal och liknande ger jag officiellt upp med att försöka få tag i fler filmer inför årets Oscarsgala. Det grämer mig lite att jag inte kommer hinna se Timbuktu (2014) innan galan, men jag kommer helt enkelt inte ha tid att ta mig en biograf imorgon. Sånt är livet. Bland de andra filmer som jag faktiskt har fått tag i men inte hinner se hittar vi två av de tre kvarvarande nominerade till Best Original Song, Begin Again (2013) och Beyond The Lights (2014). Jag har dock lyssnat på de nominerade låtarna och gjort min bedömning utifrån denna genomlyssning. Viktigt att poängtera är att mitt nedanstående tips inte är vad jag anser bör vinna utan vad jag tror kommer att vinna. Med förra årets tippningsresultat på 87,5 % brukar jag veta vad jag snackar om. Hoppas jag inte får äta upp de orden på måndag! Risken är att jag får göra just det eftersom galan är ovanligt svårtippad i många klasser i år. Det borgar för en spännande natt mot måndag! De tippade vinnarna i fetstil. Håll till godo.

 

 

Best Motion Picture

 

American Sniper

Birdman

Boyhood

The Grand Budapest Hotel

The Imitation Game

The Theory Of Everything

Selma

Whiplash

 

 

Best Performance By An Actor In A Leading Role

 

Steve Carrell (Foxcatcher)

Bradley Cooper (American Sniper)

Benedict Cumberbatch (The Imitation Game)

Michael Keaton (Birdman)

Eddie Redmayne (The Theory Of Everything)

 

 

Best Performance By An Actress In A Leading Role

 

Marion Cotillard (Two Days, One Night)

Felicity Jones (The Theory Of Everything)

Julianne Moore (Still Alice)

Rosamund Pike (Gone Girl)

Reese Witherspoon (Wild)

 

 

Best Performance By An Actor In A Supporting Role

 

Robert Duvall (The Judge)

Ethan Hawke (Boyhood)

Edward Norton (Birdman)

Mark Ruffalo (Foxcatcher)

J.K Simmons (Whiplash)


 

Best Performance By An Actress In A Supporting Role

 

Patricia Arquette (Boyhood)

Laura Dern (Wild)

Keira Knightley (The Imitation Game)

Emma Stone (Birdman)

Meryl Streep (Into The Woods)

 


Best Achievment In Directing


Alejandro González Iñárritu (Birdman)

Richard Linklater (Boyhood)

Bennett Miller (Foxcatcher)

Wes Anderson (The Grand Budapest Hotel)

Morten Tyldum (The Imitation Game)

 

 

Best Original Screenplay


Birdman

Boyhood

Foxcatcher

The Grand Budapest Hotel

Nightcrawler

 

 

Best Adapted Screenplay

 

American Sniper

The Imitation Game

Inherent Vice

The Theory Of Everything

Whiplash

 

 

Best Animated Feature

 

Big Hero 6

The Boxtrolls

How To Train Your Dragon 2

Song Of The Sea

The Tale Of Princess Kaguya

 


Best Foreign Language Film

 

Wild Tales (Argentina)

Tangerines (Estonia)

Timbuktu (Mauritania)

Ida (Poland)

Leviathan (Russia)

 


Best Cinematography

 

Birdman

The Grand Budapest Hotel

Ida

Mr. Turner

Unbroken

 

Best Editing

 

American Sniper

Boyhood

The Grand Budapest Hotel

The Imitation Game

Whiplash

 

Best Production Design


The Grand Budapest Hotel

The Imitation Game

Interstellar

Mr. Turner

Into The Woods



Best Costume Design

 

The Grand Budapest Hotel

Inherent Vice

Into The Woods

Mr. Turner

Maleficent

 

 

Best Makeup & Hairstyling

 

Foxcatcher

The Grand Budapest Hotel

Guardians Of The Galaxy

 


Best Original Score

 

The Grand Budapest Hotel

The Imitation Game

Interstellar

Mr. Turner

The Theory Of Everything

 

 

Best Original Song

 

Lost Stars (Begin Again)

I'm Not Gonna Miss You (Glen Campbell: I'll Be Me)

Everything Is Awesome (The LEGO Movie)

Glory (Selma)

Grateful (Beyond The Lights)

 

 

Best Sound Mixing

 

American Sniper

Birdman

Interstellar

Unbroken

Whiplash

 

 

Best Sound Editing

 

American Sniper

Birdman

The Hobbit: The Battle Of The Five Armies

Interstellar

Unbroken

 

 

Best Visual Effects

 

Captain America: The Winter Soldier

Dawn Of The Planet Of The Apes

Guardians Of The Galaxy

Interstellar

X-Men: Days Of Future Past

 

 

Best Documentary, Short

 

Crisis Hotline: Veterans Press 1
Joanna
Our Curse
The Reaper
White Earth

Best Documentary, Feature

 

 

Best Short Film, Animated

 

 

Best Short Film, Live Action

 

Aya
Boogaloo and Graham
Butter Lamp
Parvaneh
The Phone Call

Av Ulf - 20 februari 2015 19:30

 


Regi: Isao Takahata

Manus: Isao Takahata & Riko Sakaguchi (baserat på den japanska folksagan Bambuskäraren)

Medverkande: Aki AsakuraYukiji Asaoka, Takeo Chii mfl.

Produktionsbolag: Studio Ghibli/Dentsu/Hakuhodo DY Media Partners mfl.

År: 2013

Längd: 137 min

Land: Japan

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2576852/

 

Prinsessan Kaguya föds ur en bambustjälk och tas omhand av en skogshuggare och hans fru. Kaguya växer snabbare än andra barn och lär sig saker utan att ens behöva tänka på dem. Fler och fler märkliga händelser övertygar skogshuggaren att hans adoptivdotter är ödesbestämd för att bli en prinsessa. Mot Kaguyas vilja flyttar familjen till huvudstaden för att dottern ska kunna uppta sin rättmätiga plats bland adel och kejsare.

 

Studio Ghibli har inte haft sina bästa år på sistone. The Wind Rises (2013) var den konstnärlige ledaren och mentorns Hayao Miyazakis förmodade sista verk och även hans sämsta film på många år. The Tale Of Princess Kaguya följer lite i samma spår. Det är en fantastiskt vacker film rent tekniskt med en tecknarstil som påminner mer om den klassiska mangan från tecknarstilens början än den typiska Ghibli-stilen. Färgskalan är blek och dov och det myllrar av detaljer i de genomarbetade bakgrunderna. Men sen var det det där med manuset...

 

Filmen är baserad på en gammal folksaga och vad som brukar utmärka just sådana sagor är att de ofta är korta och kärnfulla. De skulle kunna berättas runt lägerelden och var sällan epos. Kaguya är allt annat än kort och kärnfull. Med en speltid på 137 minuter kan man bara se så många vackra bilder innan man är mätt och längtar efter välutvecklade karaktärer och/eller manus. Det är här filmen tappar mycket. Kaguya själv är förståeligt nog den som utvecklas mest under filmens gång, men de styvnackade birollerna verkar som huggna i sten. Det blir inte så mycket drama av att ständigt slå skallen mot en metaforisk vägg.

 

Filmen hämtar sig dock med ungefär 25 minuter kvar på klockan. Plötsligt känner jag igen Ghibli igen. Det är lekfullt och fantastirikt men samtidigt med stygn av sorg och saknad. Det är dock för få riktigt bra delar för att filmen ska kunna få högre betyg än den får. Här finns briljans, det är trots allt Ghibli, men det är för långt mellan pärlorna. Samtidigt är den den klart bäst gjorda animerade filmen rent tekniskt jag sett från förra året. Jag är något kluven, men jag hade väntat mig mer.

 

Betyg: 3 bambuskott av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - 20 februari 2015 14:12

 


Regi: Rory Kennedy

Manus: Mark Bailey & Keven McAlester

Medverkande: Henry Kissinger, Hugh Doyle, Richard Armitage mfl.

Produktionsbolag: Moxie Firecracker Films

År: 2014

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3279124/


När Richard Nixon skrev under Parisfördraget om ett vapenstillestånd mellan Nord- och Sydvietnam 1973 var förhoppningarna att detta skulle leda till en tvåstatslösning likt den i Korea. När Nixon fick avgå i samband med Watergateskandalen ett år senare drog dock Nordvietnam nytta av den inrikespolitiska förvirring som rådde i USA och bröt vapenvilan. I april 1975 var de framme vid Saigon. Rory Kennedy berättar i sin dokumentär om vad som hände under de sista dagarna innan Sydvietnam kapitulerade och vad som hände med de hundratusentals sydvietnameser som riskerade livet genom att stanna i landet.

 

Vietnamkriget är och förblir det troligen största nationella traumat i amerikansk historia, med möjligt undantag för 9/11. Fram tills dess hade USA aldrig förlorat ett större krig och att man skulle göra det i Vietnam av alla ställen var otänkbart. Krigets moraliska grund, eller brist därpå, åsido berodde det som en intervjuperson säger i slutet av den här dokumentären på "många löften och fina ord som gång på gång bröts." Last Days In Vietnam hade lika gärna kunnat heta How We Fucked Up One Final Time. Den kanske inte hade varit lika enkel att sälja då förvisso.

 

Jag personligen visste ganska lite om just det allra sista skedet i Vietnamkriget och således fyller dokumentären i en lucka i mitt nutidshistoriska kunnande. Som ren information om vad det var som hände fungerar Kennedys dokumentär alltså bra. Problemet är att den trots åtskilliga intervjuer med personer som var med blir tämligen opersonlig. Det verkar inte riktigt som Kennedy vet vad han vill förmedla. Ska det vara en rak och informativ dokumentär eller ska den beröra de personliga historierna som kom utifrån händelserna? Genom att försöka göra båda blir det ibland ganska utdraget och inte alls lika drabbande som det hade kunnat bli.

 

Last Days In Vietnam handlar till syvende och sist inte så mycket om vietnameserna som den handlar om de välmenande amerikanerna. Det är egentligen inte förrän i slutet som vi får se några riktiga känslor ifrån dessa veteraner och konsekvenserna för de vietnameser som blev kvarlämnade hanteras i några få enkla textblock innan eftertexterna. Som sagt, som information om vad som hände de där dagarna fungerar dokumentären bra, men den är i stort behov av tydligare kontext och ett bredare berättande. Värt att notera är att eftersom dokumentären distribueras av PBS finns den att se gratis via YouTube, så om intresse finns för en Oscarsnominerad dokumentär är det bara att söka.

 

Betyg: 2+ luftbroar av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3 4 5
6
7
8
9
10 11
12
13 14 15
16
17 18 19 20 21
22
23
24
25
26 27 28
<<< Februari 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se