Alla inlägg under januari 2013

Av Ulf - 31 januari 2013 22:22


Det är farligt att botanisera bland IMDB:s användarlistor. Det är ännu farligare att göra det med en polare som är lika inne på kitschig nostalgi som du själv. Filmerna som kommer recenseras under epitetet "Kitschhimmeln" är filmer som aldrig kommer benämnas bland klassikerna, aldrig vinna några priser men som har ett potentiellt underhållningsvärde som går igenom taket. Det kan handla om barbarfilmer från 80-talet, exploitation från 70-talet eller för den sakens skull totalt oförklarliga filmer som släppts i obskyra dvd-utgåvor bara för att glömmas bort. Projektet kommer ligga vid sidan av allt det andra på bloggen och kommer med största sannolikhet aldrig bli klart. Det finns så otroligt mycket rolig kitschfilm. Först ut är The Barbarians.


Regi: Ruggero Deodato

Manus: James R. Silke

Skådespelare: Peter Paul, David Paul, Richard Lynch mfl.

Produktionsbolag: Cannon Films & Cannon Italia srl.

År: 1987

Längd: 87 min

Land: USA/Italien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0092615/


Tvillingbröderna Kutchek och Gore adopteras av en klan underhållare som av har fri lejd genom riket på grund av... något. Underhållarna leds av drottning Canary som även ansvarar för en magisk rubin som ger underhållarna makt över... något. Sång och skratt, men jag vet inte riktigt hur man använder det i en strid. En ond krigsherre överfaller underhållarna, trots bestämmelserna om fri lejd, och tar Canary och de båda pojkarna gisslan. Ett antal år senare flyr tvillingarna från sitt liv som slavar och vill nu hitta sin gamla klan.


David och Peter Paul, även kallade för "The Barbarian Brothers", gjorde en rad filmer under 80- och 90-talet som i princip går ut på att de visar musklerna och utforskar alla ordvitsar de kan komma att tänka på. The Barbarians är en produkt av den våg av fantasyfilmer som kom under 80-talet. De här filmerna producerades, inte olikt 60-talets westerns, ofta i Italien eller Spanien men med amerikanska pengar. Alla klyschor man kan tänka sig finns med och det är också det som gör den här rullen underhållande. En helt fantastisk scen (spoiler alert!) visar hur en av bröderna använder sina halsmuskler för att lossa en hängsnara. Det är bara riktiga män som klarar av något sådant.


Regissören, Ruggero Deodato, kommer vi säkert stöta på igen bland de här rullarna. Han är inte minst känd för Cannibal Holocaust (1980) - filmen som fick den luttrade italienska censuren att sätta i halsen och dra Deodato inför rätta innan han kunde bevisa att folk faktiskt inte dör på riktigt i rullen. Deodato kör sin klassiska registil här med få omtagningar och så snabb produktion som möjligt. Det är inte bra, men det är charmigt.


The Barbarians floppade totalt när den kom och drog bara in omkring tio procent av sin budget. För alla som vill se en rolig kitschrulle kan jag dock rekommendera den!


Bäst: Det italodoftande soundtracket, den extremt lökiga dialogen, produktionsdesignen

Sämst: Klippningen är riktigt, riktigt usel


Betyg: 3+ bröder som skrattar som brunstiga älgar av 5 möjliga


ANNONS
Av Ulf - 30 januari 2013 20:52


 

Regi: Tom Hooper

Manus: William Nicholson (baserad på boken av Victor Hugo med samma namn)

Skådespelare: Hugh Jackman, Russell Crowe, Anne Hathaway mfl.

Produktionsbolag: Working Title Films & Cameron Mackintosh Ltd.

År: 2012

Längd: 158 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1707386/


Jean Valjean blir fri efter 19 års straffarbete för att ha stulit en bit bröd. Nu vill han starta ett nytt liv, men det kräver att han bryter sin villkorliga dom. Efter sig får han sin gamle fångvaktare Javert och på krokiga turer dras Valjean in i vad som ska komma att bli Juniupproret.


Victor Hugos Les Misérables, eller Samhällets olycksbarn på svenska, är en av de där romanerna som verkligen träffar mig rätt i hjärtat. Det är storslaget, episkt och utforskar människans vilja och ovilja att förändra sig, bryta mönster och stå upp för vad man tror på. Sen kom musikalen. Jag vet att många verkligen älskar musikalversionen, men jag har aldrig riktigt förstått fascinationen. En handfull riktigt klassiska låtar dras ner av så otroligt mycket utfyllnadsmusik att man storknar. Vad de flesta uppsättningar av musikalen däremot brukar ha är flyt. Tom Hoopers filmversion saknar dessvärre allt vad flyt heter.


Les Misérables är ett typexempel på en feldisponerad film. Här finns guldkorn både bland sånginsatserna och skådespelarna men det finns också otroligt långa transportsträckor där jag till sist önskade att de osynliga fiolerna kunde tystna så skådespelarna kunde prata normalt och inte sångprata sig igenom sin dialog. Framförallt tar filmen aldrig slut.


Filmen har prisats för sina skådespelarinsatser, men det skulle jag säga verkligen är en sanning med modifikation. Man kan dra en skarp linje och säga att alla manliga roller är ganska usla medan de kvinnliga är bra. Hugh Jackman klarar sig okej i huvudrollen som Jean Valjean, men Russell Crowe (Javert) kan verkligen inte sjunga. Den som gör absolut bäst ifrån sig är förvånande nog Anne Hathaway i rollen som Fantine. Jag är verkligen inget stort fan av Hathaway, men hennes rolltolkning och framförallt sång är filmens höjdpunkt. Bland birollerna hittar vi även en duktig Helena Bonham Carter och, tro det eller ej, Sacha Baron Cohen.


Les Misérables stora problem är som sagt tempot, eller avsaknaden av det samma. Här behövs en rejäl klippsax och mod att göra något lite annorlunda med historien. Vidare skulle regissör Hooper behöva se över sin skådespelarregi då den är väldigt ojämn. Se musikalen istället eller läs ännu hellre boken.


Betyg: 2 fast storleken på Anne Hathaways mun skrämmer mig av 5 möjliga


ANNONS
Av Ulf - 28 januari 2013 20:14

 

 

Regi: Tarsem Singh

Manus: Mark Klein & Jason Keller

Skådespelare: Julia Roberts, Lily Collins, Armie Hammer mfl.

Produktionsbolag: Goldmann Pictures/Rat Entertainment/Misha Films

År: 2012

Längd: 106 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1667353/


Ja, det är fortfarande Snövit. Ganska känd saga och så.


Efter den riktigt stinkande avskrädeshög som var Snow White And The Huntsman  (2012) var jag inte alltför spänd på att se den här rullen. Tack och lov är det här en film och inte en serie lösryckta scener. Skriven mer som en klassisk saga och/eller komedi än den förstnämnda är det här också mycket bättre.


Julia Roberts, en av skådespelerskorna i Hollywood jag tycker sämst om på vita duken, gör en väldigt bra roll som den onda drottningen. Roberts verkar helt enkelt ha kul med rollen och spelar den mycket mer jordnära än Theron gjorde. Lily Collins är som klippt och skuren för rollen som Snövit och har sårbarheten som rollen kräver samtidigt som hon inte är ett våp.


Stilistiskt är Mirror Mirror däremot väldigt ojämn. Här finns riktigt snygg och bra design, men denna blandas med riktigt usel CGI som riktigt skär i ögonen. Manuset är också upp och ner med några riktigt roliga scener (framförallt mellan Roberts och Armie Hammers prins) mixat med scener där Singh inte kan bestämma sig för vilket ton han vill slå an. Ena sekunden är det väldigt barnvänligt och slätstruket men i andra stunder är det lite väl over the top för att vara en familjefilm. Därför faller också Mirror Mirror in i ett ingenmansland. Alla tonåringar vill se förra årets andra Snövit-film och Mirror Mirror lämpar sig inte riktigt för de allra yngsta. Det är trist, för trots sina fel och brister är Mirror Mirror den klart bästa av de två Snövit-filmerna som kom förra året. Stäng dock av innan slutscenen. Jag kräktes lite inombords.


Betyg: 3- Kafkareferenser av 5 möjliga

Av Ulf - 27 januari 2013 14:27

 

 

Regi: Sacha Gervasi

Manus:John J. McLaughlin (baserat på Stephen Rebellos bok Alfred Hitchcock and the making of Psycho)

Skådespelare: Anthony Hopkins, Helen Mirren, Scarlett Johansson mfl.

Produktionsbolag: Cold Spring Pictures & The Montecito Picture Company

År: 2012

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0975645/


Efter att North by Northwest (1959) rönt stora framgångar bestämmer sig Alfred Hitchcock för att han vill göra något annorlunda. När han hittar en artikel om den ökände mördaren, gravskändaren och transvestiten Ed Gein bestämmer han sig för att basera sin nästa film på Robert Blochs dramatisering av Geins liv i boken Psycho. Det blir ett projekt som kommer slita hårt på både Hitchcock själv och hans äktenskap med frun Alma.


Det är svårt att göra bra film om regissörer. Oftast blir det okritiska hyllningar utan någon som helst skärpa. Sacha Gervasi har i Hitchcock visat ett undantag till detta. Även om Gervasi inte går in särskilt djupt på Hitchcocks ökända attityd gentemot skådespelare är det här en intressant historia. Anthony Hopkins och Helen Mirren gör båda väldigt bra roller (jag hade inte förväntat mig något annat) och Scarlett Johansson gör en bra roll som Janet Leigh.


Huvudpremissen är förhållandet mellan makarna Hitchcock och den press som både produktionen av Psycho (1960) satte dem under och hur framförallt Alfreds svartsjuka och intresse för sina skådespelerskor började sätta käppar i hjulet för dem båda. Det är fel att säga att det är här filmens problem ligger, men Gervasi verkar inte våga ta ut svängarna i kärlekshistorien och i och med att han slätar över Hitchcocks sämre sidor blir det sällan riktigt intressant. Då är istället historien om filminspelningen och den extrema motvilja Hollywood kände inför vad som skulle bli en av de största filmklassikerna genom tiderna mer intressant.


Tekniskt kompetent, välspelat och ett plus för användningen av ramberättelsen där Hitchcock har "konversationer" med Ed Gein själv. Det lyfter dock aldrig riktigt, men ett mycket charmigt porträtt av en man och filmskapare som enligt alla utsagor inte var särskilt charmig alls.


Betyg: 3+ åh Scarlett... av 5 möjliga



Av Ulf - 26 januari 2013 20:45


Regi: Joe Wright

Manus: Tom Stoppard (efter Lev Tolstojs roman med samma namn)

Skådespelare: Keira Knightley, Jude Law, Aaron Taylor-Johnson mfl.

Produktionsbolag: Working Title Films

År: 2012

Längd: 129 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1781769/


Societetsdamen Anna Karenina inleder en affär med greven Vronsky - till besvär både för hennes make och hennes svägerskas syster, Kitty. Samtidigt försöker Annas bror rädda sitt äktenskap efter att ha blivit påkommen med att vara otrogen och en vän till brodern uppvaktar Kitty. Ja... Tolstoj.


Jag gillar inte de ryska 1800-tals-realisterna särskilt mycket. Det är som att svära i kyrkan för en litteraturvetare att medge, men jag finner ofta deras personliga levnadsöden mer intressanta än vad de skrev. Det är inget fel på realism som litterär skola, men jag tycker att både fransmännen och britterna gjorde det bättre än ryssarna. Tolstoj skrev flertalet böcker som betraktas som odödliga klassiker, däribland Anna Karenina. Den har filmatiserats ett otal gånger och den här varianten landar någonstans i mitten av de versioner jag sett.


Det positiva först. Joe Wright är en regissör med en distinkt röst och stil. Jag imponerades av honom redan i den fantastiska Atonement (2007) och han fortsätter att gå från klarhet till klarhet med bildspråk och komposition. Anna Karenina är helt enkelt ett utsökt hantverk. Regin, fotot och framförallt musiken är alla på topp tillsammans med en riktigt duktig skådespelarensemble med Keira Knightley i spetsen. Wrights nästan surrealistiska bildspråk bildar tillsammans med berättelsens realism ett eget uttryck som jag i viss mån saknat bland årets Oscarsnominerade.


Problemet är att Anna Karenina är en riktigt långsam historia. För att riktigt lyckas med en filmatisering av den här boken måste man antingen löpa hela linan ut och göra ett epos på omkring fyra timmar eller begränsa historien till sina minsta beståndsdelar. Den version som fortfarande lyckats bäst med detta är 1935 års klassiker med Greta Garbo i huvudrollen. Wright hamnar mellan dessa båda stolar och det märks framförallt i karaktärsutvecklingen som brister på flera ställen. Karaktären Anna Karenina är bland de mest komplexa kvinnoporträtt jag läst, på gott och ont, och borde således också få tid till att utvecklas. Jag tror också det är därför som boken filmatiserats så många gånger som den har - den är ett riktigt helvete att få rätt på i form av tempo och karaktärsutveckling.


Sammanfattningsvis är 2012 års version av Anna Karenina ett bländande hantverk i behov av en manusrevidering eller två. I vissa passager stämmer allt och då är det riktigt bra. Se den och avgör själv. Jag är väldigt kluven.


Betyg: 3 dapper mustasches av 5 möjliga 


Av Ulf - 26 januari 2013 13:38


Regi: Rupert Sanders

Manus: Evan Daugherty, John Lee Hancock, Hossein Amini

Skådespelare: Kristen Stewart, Chris Hemsworth, Charlize Theron mfl.

Produktionsbolag: Roth Films & Universal Pictures

År: 2012

Längd: 127 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1735898/


Nej, ingen synopsis idag. Det är Snövit... kom igen.


Åh jisses... det här är en riktig skitfilm i fin kostym. Rupert Sanders har uppgett att han ville göra en film i samma stil som Peter Jacksons Lord Of The Rings-trilogi (2001 - 2003), men skillnaden är att Jackson hade en vision och ett mål med sina filmer, Sanders har bara pengar. Det är slott, fantastiska djur, riddare och snygga specialeffekter. Bra byggstenar, men sen handlar det om att sätta ihop dem också.


Manuset misslyckas totalt med att göra karaktärerna intressanta. Den ende karaktär som får någon motivation annat än "jag är ond" eller "jag är god" är Chris Hemsworths "Huntsman". Hemsworth är också den ende av skådespelarna som inte drunknar i den här soppan. Kristen Stewart gör sin vanliga imitation av en fågelholk (är det av medicinska skäl hon inte kan stänga munnen?) men är förvånande nog inte sämst. Charlize Theron som den onda drottningen, Ravenna, är ett skolexempel på hur man inte ska skådespela. De få gånger hon inte överspelar å det grövsta är det istället underspel som gäller. Till sist kunde jag inte hålla mig för skratt varje gång Theron hade en scen. Jag tror inte det var den känslan hon försökte förmedla.


Filmen har några få scener där specialeffektsmakarna blixtrar till och gör något riktigt bra, men oftast är Snow White And The Huntsman en segdragen tolkning av den klassiska sagan som jag inte kan rekommendera till någon. Jag hoppas att förra årets andra tolkning av samma saga, Mirror Mirror (2012), är bättre. Den ligger också på listan inför Oscarsgalan. Om ni vill se en helt okej tolkning kan ni annars kolla upp Snow White: A Tale Of Terror (1997), ofta släppt med titeln Snow White In The Black Forest.


Betyg: 1 men den där sköldpaddan med blommor på skalet var rätt cool av 5 möjliga


Av Ulf - 25 januari 2013 21:45


 

Regi: Juan Antonio Bayona

Manus: Sergio G. Sánchez

Skådespelare: Naomi Watts, Ewan McGregor, Tom Holland mfl.

Produktionsbolag: Apaches Entertainment/Telecinco Cinema/Canal+ España mfl.

År: 2012

Längd: 114 min

Land: Spanien

Svensk åldersgräns: Ej satt, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1649419/


Familjen Bennett hamnar mitt i den förödande tsunami som slog in över bland annat Thailand under julhelgen 2004. Mirakulöst överlever alla fem, men nu återstår problemet att hitta varandra och dessutom överleva sina skador.


Det finns vissa händelser man inte glömmer. Trots att jag bara var fyra år gammal när Palme sköts minns jag det fortfarande genom alla vuxnas ansiktsuttryck. Likaså, även om jag var för ung för att förstå omfattningen av vad som hände kommer jag aldrig glömma Berlinmurens fall. Jag kan i detalj redogöra för vad jag gjorde på eftermiddagen den 11:e september 2001 och jag kommer ihåg de första förvirrade rapporterna om tsunamin 2004. Med ett uppskattat dödsantal på drygt 230 000 människor är det den näst värsta naturkatastrofen under min livstid. 


Det är klart att det skulle komma filmer om tsunamin och detta är den första större spelfilm som kommit ut om jag inte har fel. Sergio G. Sánchez har i sitt manus valt att fokusera på en enskild familj och den sanna historien om deras kamp för överlevnad och att hitta varandra. Att se en stor katastrof genom några enskilda personers ögon är ett välbeprövat grepp och när det gäller sådana här händelser är det nog ett måste för att man ska kunna förstå magnituden. Det fungerar väldigt bra i Lo Imposible av några olika anledningar.


Framförallt är filmen fantastiskt välspelad. Naomi Watts gör en grymt bra roll, men den som imponerade mest på mig är barnskådespelaren Tom Holland som familjens äldste son, Lucas. Det här är Hollands första film och om han fortsätter på den här banan är det inte frågan om han kommer bli en stor skådespelare utan när.


Juan Antonio Bayona långfilmsdebuterade med El orfanato (2007), en av de bästa filmerna från den spanska skräckfilmsvåg som nu verkar ha ebbat ut. Bayona har en egen stil som verkligen passar Lo imposible. Det är stora vidder och bra skådespelarregi. Jag kommer helt klart hålla ögonen på honom i fortsättningen.


Anledningen till att Lo imposible trots allt inte når högsta betyg är att den mot slutet slår över från att kännas äkta och drabbande till ganska påträngande, komplett med stråkmusik. Den misslyckas dessutom med att ge en bred bild av vad som inträffade. Det är som sagt inget fel med det personliga anslaget, men att inte ens nämna andra landområden än Thailand som drabbades känns lite trivialiserande. Trots detta, bra film.


Betyg: 4 uppvisningar i medmänsklighet av 5 möjliga


Av Ulf - 25 januari 2013 14:30

 

 

Best Motion Picture

 

Amour

Life Of Pi

Argo

Lincoln

Beasts Of The Southern Wild

Silver Linings Playbook

Django Unchained

Zero Dark Thirty

Les Misérables

 

Best Performance By An Actor In A Leading Role

 

Bradley Cooper (Silver Linings Playbook)

Daniel Day-Lewis (Lincoln)

Denzel Washington (Flight)

Joaquin Phoenix (The Master)

Hugh Jackman (Les Misérables)

 

Best Performance By An Actress In A Leading Role

 

Jessica Chastain (Zero Dark Thirty)

Jennifer Lawrence (Silver Linings Playbook)

Naomi Watts (The Impossible)

Emmanuelle Riva (Amour)

Quvenzhané Wallis (Beasts Of The Southern Wild)

 

Best Performance By An Actor In A Supporting Role

 

Alan Arkin (Argo)

Robert De Niro (Silver Linings Playbook)

Philip Seymour Hoffman (The Master)

Tommy Lee Jones (Lincoln)

Christoph Waltz (Django Unchained)

 

Best Performance By An Actress In A Supporting Role


Amy Adams (The Master)

Sally Field (Lincoln)

Anne Hathaway (Les Misérables)

Helen Hunt (The Sessions)

Jacki Weaver (Silver Linings Playbook)

 

Best Achievment In Directing

 

Michael Haneke (Amour)

Steven Spielberg (Lincoln)

Benh Zeitlin (Beasts Of The Southern Wild)

Ang Lee (Life Of Pi)

David O. Russell (Silver Linings Playbook)

 

Best Original Screenplay

 

Michael Haneke (Amour)

Quentin Tarantino (Django Unchained)

John Gatins (Flight)

Wes Anderson & Roman Coppola (Moonrise Kingdom)

Mark Boal (Zero Dark Thirty)

 

Best Adapted Screenplay

 

Chris Terrio (Argo)

Lucy Alibar & Benh Zeitlin (Beasts Of The Southern Wild)

David Magee (Life Of Pi)

Tony Kushner (Lincoln)

David O. Russell (Silver Linings Playbook)

 

Best Animated Feature

 

Brave

Frankenweenie

ParaNorman

The Pirates! Band Of Misfits

Wreck-It Ralph

 

Best Foreign Language Film

 

Amour (Österrike)

Kon-Tiki (Norge)

No (Chile)

A Royal Affair (Danmark)

War Witch (Kanada)

 

Best Cinematography


Anna Karenina

Django Unchained

Life Of Pi

Lincoln

Skyfall

 

Best Editing

 

Argo

Life Of Pi

Lincoln

Silver Linings Playbook

Zero Dark Thirty

 

Best Production Design (previously Art Direction)

 

Anna Karenina

The Hobbit: An Unexpected Journey

Les Misérables

Life Of Pi

Lincoln

 

Best Costume Design

 

Anna Karenina

Les Misérables

Lincoln

Mirror Mirror

Snow White And The Huntsman

 

Best Makeup & Hairstyling


Hitchcock

The Hobbit: An Unexpected Journey

Les Misérables

 

Best Original Score

 

Anna Karenina

Argo

Life Of Pi

Lincoln

Skyfall

 

Best Original Song

 

"Before My Time" (Chasing Ice)

"Everybody Needs A Best Friend" (Ted)

"Pi's Lullaby" (Life Of Pi)

"Skyfall" (Skyfall)

"Suddenly" (Les Misérables)

 

Best Sound Mixing


Argo

Les Misérables

Life Of Pi

Lincoln

Skyfall

 

Best Sound Editing

 

Argo

Django Unchained

Life Of Pi

Skyfall

Zero Dark Thirty

 

Best Visual Effects

 

The Hobbit: An Unexpected Journey

Life Of Pi

The Avengers

Prometheus

Snow White And The Huntsman

 

Best Documentary, Short

 

Innocente

Kings Point

Mondays At Racine

Open Heart

Redemption

 

Best Documentary, Feature

 

5 Broken Cameras

The Gatekeepers

How To Survive A Plague

The Invisible War

Searching For Sugar Man

 

Best Short Film, Animated

 

Adam & Dog

Fresh Guacamole

Head Over Heels

Maggie Simpson In "The Longest Daycare"

Paperman

 

Best Short Film, Live Action

 

Asad

Buzkashi Boys

Curfew

Death Of A Shadow

Henry

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2 3 4 5 6
7
8 9 10 11 12 13
14
15 16 17
18
19
20
21
22
23
24 25 26 27
28
29
30 31
<<< Januari 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se