Alla inlägg under juni 2014

Av Ulf - 28 juni 2014 18:30


Regi: Kelly Dolen

Manus: Stephen M. Coates

Medverkande: Jaime Bamber, Daniel Lissing, Lachy Hulme mfl.

Produktionsbolag: Screen Corporation & Rapid Fire Entertainment

År: 2014

Längd: 93 min

Land: Australien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, definitivt 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1418754/

 

Den ökände seriemördaren känd som John Doe ska efter flera månaders rättegång få sitt straff. Åtalad för att ha haft ihjäl 33 återfallsförbrytare är han en hjälte för somliga och skurk för andra. Journalisten Ken Rutherford får en sista intervju med John innan domen ska ges. Varför gjorde han vad han gjorde och kan man kalla vigilanterättvisa för rättvisa överhuvudtaget?

 

Jag har nog inte sett Jaime Bamber i någonting sedan Battlestar Galactica (2004 - 2009), men där var han troligen den av seriens större karaktärer som lämnade minst intryck på mig. Därför är jag heller inte särskilt förvånad över att Bamber inte är rätt val av skådespelare för att bära den här typen av film. Rollen som John Doe borde ha spelats av någon med mycket mer karisma. Bamber har förvisso en scen här och där som han gör riktigt bra, men helhetsintrycket är något splittrat. Det gäller tyvärr också manuset.

 

John Doe har poänger i sitt manus i och med att det tvingar oss att tänka och förhålla oss till karaktärernas, och då i synnerhet Joes, handlingar. Någon vidare analys av om vigilanterättvisa är rätt eller fel ger den oss däremot inte. Coates verkar nöjd med att påpeka att det nuvarande rättssystemet inte fungerar, men ger egentligen bara ett extremt alternativ på vad som skulle kunna göras åt det. Däremot problematiserar manuset rätt bra gällande medborgargarden och liknande samt vad som händer när folkvalda politiker inte längre har någon vidare koll på det folk de är valda att representera.

 

Som ni märker är jag ganska splittrad när det gäller John Doe. När den funkar trycker den på flera intressanta punkter, men lika ofta tappar filmen bort sig i svartvit retorik. Är det en bra film? Tja, stundtals. Är det en dålig film? Även där stundtals. Filmen ger ett väldigt ambivalent intryck, men är ändå ganska sevärd. Med lite manusbearbetning skulle den dock ha blivit mycket bättre.

 

Betyg: 3 rättskipare av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 25 juni 2014 22:01

 


In Memoriam: Eli Wallach (1915 - 2014)

 


Jag är den ende jag känner som äger en Stetsonhatt. Cowboy- och westernmyter var en stor del av min barndom. Kalla dem moderna riddare om ni så vill. En fiktiv plats med enkla regler där hjälten blev skjuten i axeln och skurken alltid åkte fast. Sedan såg jag Il Buono, Il Brutto, Il Cattivo (The Good, The Bad & The Ugly, 1966) och inget var sig likt. Eli Wallachs antihjälte Tuco, även kallad "den fule", blev en av mina favoritkaraktärer i film överhuvudtaget. 

 

Wallach var definitivt inte bara westerns. Att han var en skådespelare med bred kunskap och förmåga att spela olika roller är hans hedersoscar från 2011 ett tecken på. Den gavs inte honom för någon speciell roll utan för en hel livstid av oförglömliga rollprestationer. Bland annat var han en mycket duktig Shakespeare-tolkare. För mig kommer han dock först och främst vara Tuco, karaktären som fick mig att på allvar uppskatta antihjälten som arketyp. Och aldrig har Tuco varit bättre än i nedan länkade scen. Tack för alla minnen, Mr. Wallach.

 

ANNONS
Av Ulf - 24 juni 2014 11:09

 


 

Regi: Gareth Evans

Manus: Gareth Evans

Medverkande: Iko Uwais, Yayan RuhianArifin Putra mfl.

Produktionsbolag: Pt. Merantau Films & XYZ Films

År: 2014

Längd: 150 min

Land: Indonesien/USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, definitivt 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2265171/


Kort efter händelserna i förra filmen kontaktas Rama av en internutredare som berättar för honom att syndikatet han hjälpte till att förstöra bara var en liten kugge i ett stort maskineri. Ramas handlingar har fått de större spelarna i den indonesiska undre världen att lägga märke till honom. Internutredaren vill att Rama ska gå undercover för att få fast de korrumperade poliser som backar gangsterfamiljerna. I gengäld ska utredaren hjälpa Ramas familj. I och med att hans familj hamnat i skottlinjen anser sig Rama inte ha något val utan börjar under täckmantel arbeta sig upp i den brottsliga hierarkin.

 

När jag recenserade The Raid: Redemption (2011) avslutade jag texten med följande ord: "Postern ovan uttrycker att det är den bästa actionfilmen på ett decennium. Minst, säger jag. Minst." Därför var jag både extremt taggad och en smula orolig för att se uppföljaren. Hur toppar man något sådant? Skulle en actionrulle hålla för 150 minuter? Efter att ha sett del två i Gareth Evans saga om Rama kan jag lägga alla sådana farhågor åt sidan. Det här är så pass bra att jag önskar att jag kunde lägga till ett betygssteg.

 

I princip allt är bättre i del två än i första filmen. Jag skrev i min recension av förra rullen att manuset och skådespeleriet spelade andrafiol till actionscenerna. Med en speltid på 150 minuter var Evans tvungen att skriva ett bra mycket mer engagerande manus för att det skulle gå ihop och han har verkligen lyckats! Tydligen ska Berandal ha varit den första filmen i serien, men eftersom den krävde en ganska stor budget skrev Evans det som skulle bli Redemption som första del. När jag skriver "ganska stor budget" menar jag med indonesiska mått mätt. Den första filmen kostade 1.1 miljoner dollar att göra. Eposet som utgör del två kostade mycket riktigt mer, men med en prislapp på endast 4.5 miljoner dollar börjar man undra vad fan de amerikanska actionregissörerna håller på med med sina monsterbudgets.

 

Iko Uwais har mycket mer att göra i huvudrollen som Rama den här gången och han gör det riktigt bra. Fightingen är lika utsökt ihopsatt som i förra filmen och ser verkligen ut att göra ont! Dessutom är ljuddesignen så pass bra att man känner varje stöt, slag och spark i kroppen. Som kampsportsutövare kände jag igen flertalet tekniker som jag själv tränat. Skillnaden mellan Evans filmer och andra filmer med kampsportsbaserad action är att det förvisso ser flashigt ut men känns samtidigt som det verkligen skulle fungera. Precis som gällande förra filmen ska ett varnande finger höjas - det här är en extremt brutal film. Om du inte klarar av att se riktigt, riktigt våldsamma scener bör du hålla dig borta även från del två. Om ni inte tar mitt ord på det så ta den amerikanska censuren. Ökända för att släppa igenom merparten av allt våld utan några större problem fick Evans gå in och göra en del klipp för att filmen inte skulle klassas som NC-17 (not for children under 17) och således döma filmens chans att göra en rejäl vinst i USA. Många amerikanska biografer vägrar nämligen att visa NC-17-filmer.

 

Jag har verkligen försökt att hitta något som helst negativt med Berendal, men det går inte. Det är den ultimata actionfilmen, punkt slut. Den enda som kan toppa den är nog Evans själv med den planerade tredje delen. Väntan har börjat.

 

Betyg: 5 fulländade actionrullar av 5 möjliga

Av Ulf - 21 juni 2014 11:00

 

 

Regi: Brian Spitz

Manus: N/A

Medverkande: Patrick Moote, Axel Braun, Jonah Falcon mfl.

Produktionsbolag: greenskyFILMS

År: 2013

Längd: 84 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligtvis 11 eller 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2708946/

 

Det finns sätt man inte vill bli känd på. Fråga bara komikern Patrick Moore som blev nätkändis efter en video där han friar till sin flickvän sågs över tio miljoner gånger på fyra dagar. Moore friade på en basketmatch med kameran till storbildskärmen inzoomad på honom och hans tilltänkta. Hon sa nej och sprang därifrån. En av anledningarna ska ha varit att hon tyckte att Moore hade på tok för liten penis. Unhung Hero är Moores försök att besvara denna fråga, dels för sin egen skull och dels för alla män som någon ställt sig den: spelar storleken roll?

 

Unhung Hero faller in i samma fack av dokumentärer som exempelvis Morgan Spurlock och Michael Moore sysslar med - underhållningsdokumentärer med budskap. Om man tar dem med en nypa salt kan de vara rätt underhållande och/eller rörande, men förhoppningsvis vet alla att de här produktionerna överdrivs, redigeras och skrivs om för att passa det egna narrativet. Det kan man i viss mån säga om all dokumentärfilm, men nämnda subgenre brukar dra det till sin spets. Därmed inte sagt att det inte finns något att hämta här.

 

Moore bjuder verkligen på sig själv under sin resa för att testa olika metoder för att förstora sin ädlare delar. Vi får följa med på allt från penistyngdlyftning (jepp...) till skumma "läkare" som vill injicera saker direkt i hans könsorgan. Med hela frierihistorien (och det faktum att han fick ett öknamn som syftade på hans lilla mandom i high school) är det inte så konstigt att Moore har börjat grubbla. Å andra sidan verkar det ibland som han är tämligen ovetande om saker som de flesta här i Sverige verkar ha full koll på. Är det bristen på amerikansk sexualupplysning som visar sig här, månne?

 

Vissa fördomar visar sig faktiskt vara sanna. Världens största kondomfabrik gör kondomer i olika mått för olika världsdelar. En "normal" i Europa är "large" i Asien exempelvis. Mest bisarrt blir det när Moore åker runt i norra Asiens "penisparker". Ja, parker helt dedikerade till skulpturer och statyer av det manliga könsorganet.

 

Unhung Hero är inte så mycket upplysande som den är underhållande. Vi får aldrig ett bra svar på frågan som ställs. Som tidigare aktiv sexualupplysare för en studentorganisaion fick jag själv den här frågan ganska ofta. Vad svarar man? Så länge man inte har vad som kallas för mikropenis (jepp, det är en vedertagen medicinskt term) kan du ge en kvinna orgasm - om du vet hur du ska göra. Det handlar mer om kunskap och teknik än storlek, men någon med stor penis behöver i regel inte vara lika "duktig" på sex. Case closed.

 

Betyg: 3 arga koreaner av 5 möjliga

 

Av Ulf - 17 juni 2014 21:45

 

 

Regi: Mike Flanagan

Manus: Mike Flanagan & Jeff Howard (baserat på Flanagans och Jeff Seidmans kortfilmsmanus)

Medverkande: Karen GillanBrenton Thwaites, Katee Sackhoff mfl.

Produktionsbolag: Intrepid Pictures/Blumhouse Productions/WWE Studios mfl.

År: 2013

Längd: 104 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2388715/

 

Tim Russell släpps ut från tvångspsykiatrisk ungdomsvård strax efter sin tjugoförsta födelsedag. Fast besluten att lägga sitt gamla liv bakom sig kontaktas han omgående av sin två år äldre syster, Kaylie. Kaylie undrar om han glömt vad de lovade den där natten när deras föräldrar dog? Om vad som verkligen hände i föräldrahemmet för elva år sedan och vad de beslutade sig att göra dagen Tim släpptes. Tim, väldigt motsträvig att gräva i det förflutna, går med på att åka till sitt gamla hus och möts där av den mystiska spegel som syskonen var övertygad om hade något att göra med föräldrarnas död...

 

Oculus är en märklig film. Med ena foten stadigt planterad i klassika haunted house-genren (även om det främst råkar röra sig om en sak i huset och inte huset själv) och den andra i någon slags experimentiell skräckhybrid är den tämligen unik. Samtidigt känns det som Mike Flanagan och grabbarna inte riktigt vågar ta steget fullt ut utan förlitar sig ibland på ganska billiga skrämseleffekter. Likaså försöker manuset vara lite för smart för sitt eget bästa. Alla tidshopp, förlorade minuter och sekunder, blir till sist lite för mycket. De är i viss mån nödvändiga för historiens premiss, men Flanagan drar det till sin spets.

 

Jag måste dock säga att det är kul att se Katee Sackhoff i en bärande roll på vita duken. Jag har varit stort fan av Sackhoff sedan hon spelade Kara 'Starbuck' Thrace i nyversionen av Battlestar Galactica (2004 - 2009), men sedan dess har hon mest haft småroller i andra, inte lika bra, tv-serier. I Oculus får Sackhoff spänna skådespelarmusklerna igen och är den klart bästa i ensemblen. Det finns egentligen ingen i gänget som verkligen sticker ut dock utan Flanagan satsar på att manuset ska dra det stora lasset. Och ja, som konstaterat, försöker manuset vara lite för smart ibland och snubblar på sig själv. Därmed inte sagt att det inte finns att hämta något från Oculus. Här finns en del scener som är riktigt jäkla creepy och överraskande. För dig som gillar genren finns här alltså en hel del att hämta. Jag har sett både bättre och sämre spökerier, men ändå klart över medel.

 

Betyg: 3+ om man krossar en besatt spegel, fortfarande sju års olycka? av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - 15 juni 2014 18:27

 

 

Regi: Seth MacFarlane

Manus: Seth MacFarlane/Alec Sulkin/Wellesley Wild

Medverkande: Seth MacFarlane, Charlize Theron, Amanda Seyfried mfl.

Produktionsbolag: Bluegrass Films/Fuzzy Door Productions/Media Rights Capital mfl.

År: 2014

Längd: 116 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2557490/


Albert har inte sin bästa dag. Trots att han lyckas snacka sig ur en duell blir han skjuten i benet och hans flickvän dumpar honom. När den vackra Anna anländer till den sömniga lilla hålan leder det på snåriga vägar till att Albert utmanar flickvännens nye pojkvän på duell. Nu har Anna en vecka på sig för att lära Albert att skjuta tillräckligt bra att han åtminstone kan träffa en lada. Samtidigt anländer en ökänd revolverman till hålan...

 

Ibland vet man precis vad man kommer få. Det här är Seth MacFarlane 1A. Vissa skämt träffar, ett fåtal är hysteriskt roliga och resten skjuter mest över målet. Jag gillar MacFarlane i de halvtimmeslånga sjok han har att hushålla med i Family Guy (1999) och American Dad! (2005), men i längre saker än så blir MacFarlanes extremt ojämna skämt mest påfrestande. Det syntes inte minst i hans senaste alster på bioduken, Ted (2012), som var ömsom vin, ömsom vatten. Det Ted hade var ändå en relativt intressant karaktärskemi. A Million Ways To Die In The West är en mycket typisk komedi som rent manusmässigt inte bjuder på några överraskningar. Men sen är det det där med när MacFarlane träffar rätt.

 

AMWTDITW (den förkortningen!) har ett fåtal scener som fick mig att kippa efter andan av skratt. Samtidigt har den ungefär lika många scener som mest fick mig att sucka och undra över om jag skulle göra något annat med min tid. MacFarlane själv är väl ingen lysande skådespelare, men fungerar okej i huvudrollen. Då är birollskaraktärerna desto roligare, med bland andra Giovanni Ribisi, Sarah Silverman och Neil Patrick Harris i rollerna. Faktum kvarstår dock att karaktärskemin var bättre i Ted än den är här. Det är ett ganska dåligt tecken när en av rollerna i den förra var en animerad nalle. Jag måste dock ge ett litet plus för två riktigt smarta cameos, varav en som till och med placerar filmen i Quentin Tarantinos löst sammansatta universum. Det är en ganska märklig tanke.

 

AMWTDITW fungerar för stunden, ger några riktigt roliga scener här och där, men gjorde inget större intryck på mig. MacFarlane fungerar helt enkelt bättre i animerad form.

 

Betyg: 2+ dödliga marknader av 5 möjliga

Av Ulf - 14 juni 2014 20:51

 

 

Regi: Kenneth Branagh

Manus: Adam Cozad  & David Koepp (baserat på Tom Clancys karaktärer)

Medverkande: Chris Pine, Keira Knightley, Kenneth Branagh mfl.

Produktionsbolag: Mace Neufeld Productions/Di Bonaventura Pictures/Buckaroo Entertainment mfl.

År: 2014

Längd: 105 min

Land: USA/Ryssland

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1205537/

 

Efter att ha skadats allvarligt i tjänsten tvingas löjtnant Jack Ryan pensionera sig från sin militära bana. När han undergår rehabilitering kontaktas han av en handledare vid CIA, Thomas Harper, som berättar för honom att han fortfarande kan tjäna sitt land. Harper vill att Ryan, som uppvisat betydande analytiska kunskaper, utåt sett ska arbeta på Wall Street som analytiker, men i själva verket hålla koll på transaktioner som ser ut att ha med terrorverksamhet att göra. Tio år senare har Jack skaffat sig ett komfortabelt liv med fästmö och nämnda skivbordsjobb när han börjar upptäcka märkliga saker hända med konton i Ryssland...

 

Tom Clancys CIA-agent Jack Ryan har filmatiserats förr med både bra och mindre bra resultat. Senast vi såg honom var det i den halvdana The Sum Of All Fears (2002), då med Ben Affleck i huvudrollen. Den här gången får Chris Pine, troligen mest känd för sin roll som Captain Kirk i J.J Abrams nya Star Trek-filmer, ikläda sig rollen och gör det lite si så där. Pine klarar inte riktigt av att slå om mellan rollens två ansikten - det som analytiker och det som actionhjälte. Han är ingen katastrof, men slår inte de gamla Ryan-tolkarna, Harrison Ford och Alec Baldwin, på fingrarna. Den som istället har de bästa scenerna är Kenneth Branagh som den ryske oligarken Viktor Cherevin. Branagh lyckas hela tiden balansera på gränsen mellan att vara en stereotyp skurk och genuint obehaglig.

 

Branagh står även för regin och att den gamle Shakespeare-tolkaren kan regissera visste jag redan. Det verkar inte spela någon roll vilken film eller genre Branagh tar sig för. Han har alltid en speciell fingertoppskänsla när det gäller att plocka fram det bästa ur texten han ges och så även här. Vad jag däremot noterat är att hans skådespelarregi, när det inte gäller honom själv, inte är lika vass.

 

Jack Ryan: Shadow Recruit är den första filmen om karaktären som inte baseras på en Tom Clancy-roman. Manuset är en fräsch reboot av karaktären och det ska bli spännande att se hur det här utvecklar sig. Det är så här man ska göra en reboot om man nu ska - ta en karaktär men berätta en egen historia. Det blir bra mycket mer intressant.

 

Betyg: 4 men jag saknar James Earl Jones av 5 möjliga

Av Ulf - 9 juni 2014 23:30


Originaltitel: A Game Of Thrones: The Graphic Novel: Volume Three

Författare: George R.R Martin (i samarbete med Daniel Abraham)

Tecknare: Tommy Patterson & Ivan Nunes (färg)

År: 2014 (svensk utgåva 2014)

Sidor: 192

Förlag: Apart Förlag AB (originalförlag: Bantam Books)

ISBN: 978-91-980734-7-8

 

Serieadaptionen av George R.R Martins fantasyepos fortsätter där volym 2 slutade. Konflikten mellan Eddard Stark och Jaime Lannister har lett till att den förre inte längre innehar platsen som kungens Hand. Samtidigt har Catelyn Stark tagit Tyrion Lannister tillfånga i den snabbt eskalerande spänningen mellan de båda familjerna. Situationen för de båda döttrarna Stark blir allt farligare i huvudstaden och när kungen dör i en "olycka" verkar allt barka rent åt vintern.

 

Även om jag till en början var något skeptisk till den här adaptionen måste jag säga att den växer för varje volym. Som Martin skriver i sitt förord i volym 1 så är det här "en annan version" av historien och inte ett komplement till vare sig böckerna eller tv-serien. Det må vara så som Martin har tänkt sig, men jag tycker serievarianten fungerar ypperligt som just ett komplement.

 

Jag har i mina recensioner av tidigare volymer varit inne på att jag framförallt tycker att de olika grupperingarna i Martins universum faktiskt presenteras bäst här. Jag har visserligen bara läst de två första böckerna i serien, men det största problemet med Martins författarskap i min mening är just det stora persongalleriet. Det ger visserligen en levande värld, men när utrymme inte ges i samma utsträckning till alla karaktärer blir det lite förvirrande ibland. I serieversionen fungerar tempot ofta bättre än i både tv- och bokvarianter.

 

Cato Vandrare fortsätter sin lysande språkbehandling i översättningen och jag vill ha mer! Killen kan verkligen vrida och vända på fraseringar för att få rätt nyanser och det är inte vanligt när det gäller svenska serieöversättningar. Aparts utgåvor (även The Walking Dead) har generellt mycket bättre språk än många översättningar. Som barn av 80-tal växte jag upp i en ålder med ofta riktigt dåliga svenska översättningar. Som ni kanske kommer ihåg hette Wolverine bland annat "Järven" på svenska och Daredevil "Demonen". Det blev bara så... fel.

 

A Game Of Thrones är en svår titel att recensera. I grund och botten är det här historien som vi har sett den på tv eller läst den i böckerna. För mig fungerar serien främst som det komplement som Martin säger att den inte är. Däremot, vem bryr sig när komplementet är så här tilltalande?

 

Betyg: 4 äsch, tappa inte huvudet nu, Ned av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4 5 6
7
8
9
10
11
12
13
14 15
16
17
18
19
20
21
22
23
24 25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se