Alla inlägg under april 2012

Av Ulf - 29 april 2012 23:45


Regi: Joss Whedon

Manus: Joss Whedon

Medverkande: Robert Downey Jr., Chris Evans, Mark Ruffalo mfl.

Produktionsbolag: Marvel Enterprises & Marvel Studios

År: 2012

Längd: 142 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0848228/


När ett högenergiexperiment går fel vid en topphemlig S.H.I.E.L.D.-anläggning lyckas Loki (jag kallar honom vid hans "Marvelnamn" i recensionen) ta sig tillbaka till Jorden från den dimensionsportal han skickades till i slutet av Thor (2011). Nick Fury inser att han inte kan hantera situationen på egen hand utan kallar samman de hjältar han kontaktat genom åren för att bilda en superhjältegrupp - The Avengers. Allt är dock inte frid och fröjd bland hjältarna som har uppenbara problem att samarbeta. Samtidigt planerar Loki sin hämnd...


Ja, då var det dags. Efter lite drygt fyra år sedan filmen först utannonserades fick jag äntligen bänka mig i biofåtöljen för att se The Avengers. Jag hade försökt tona ner mina egna förväntningar så mycket jag kunde. Jag visste att även om det var Joss Whedon (även känd som en av de främsta moderna superhjälteförfattarna och skapare till serier som Buffy The Vampire Slayer (1997 - 2003) och Firefly (2002 - 2003) ) som satt vid sparkarna kunde den färdiga filmen knappast motsvara mina förväntningar. Det gjorde den inte heller, men bra nära.


Joss Whedon har koll. Han förstår superhjältarna han skriver om och det är så otroligt tydligt jämfört med exempelvis när Kenneth Branagh regisserade tidigare nämnda Thor. Branagh är en duktig regissör, ibland till och med lysande, men ett superhjälteepos kräver någon som förstår sig på karaktärerna - så enkelt är det. The Avengers hade lätt kunnat bli en total soppa med karaktärsalluderingar hit och glimtar i ögat dit, men Whedon lyckas hålla spektaklet på rätt nivå så att även ett icke-fan kan hänga med i svängarna. Whedon är dessutom lika bra på rolig och rapp dialog som han alltid har varit.


Samtidigt blir det tydligt att The Avengers bara är första akten i något större. Filmen bygger på samma mall som de filmer som byggt upp till den: hot presenteras, skapandet av hjälten (i det här fallet gruppen), hot avvärjs. Det är en väldigt simpel historia men den fungerar väldigt bra som vad man brukar kalla för curtain raiser inom filmbranschen - en film vars huvudsakliga syfte är att presentera en karaktär/grupp karaktärer för senare filmer att bygga vidare på. Curtain raisers brukar sällan eller aldrig vara de bästa i en serie filmer, något vi sett i otaliga superhjältefranchiser - exempelvis med X-Men (2000) och Batman Begins (2005). Den i Marvels filmer numera obligatoriska scenen till eftertexterna ger också en stark fingervisning om vart uppföljaren/uppföljarna siktar. För seriefans räcker det med att säga Infinity Gauntlet Saga och/eller Cosmic Cube. För den icke insatte räcker det med att säga att det kommer bli fett ös.


Skådespelarna sköter sig ypperligt i de flesta fall med Robert Downey Jr.s Iron Man som starkaste kort. Det är även kul att se hur avsaknaden av Edward Norton som Bruce Banner snarare är en för- än nackdel. Hans ersättare, Mark Ruffalo, överträffar Norton på så gott som alla plan i rollen. Även Tom Hiddleston, riktigt träig som skurk i Thor, har skärpt till sig avsevärt. Nykomlingen till truppen, Jeremy Renner, sköter även han sig bra i rollen som Hawkeye.


Sen var det tyvärr det där med filmens tempo. Joss Whedon har i intervjuer berättat hur han tvingades klippa bort närmre 30 minuter från filmen - något som verkligen märks. Det må ha varit svårt att sälja in en tre timmar lång superhjältefilm, men faktum är att det troligen skulle blivit en bättre slutversion om Whedon fått behålla sina subplots om Captain America. Filmen saknar i viss mån riktning så som den är nu. De sista 40 minuterna är totalt actionguld, men emellanåt blir det ganska många set pieces där en superhjälte ställs mot någon annan i oftast ganska trista en-mot-en-strider. Undantaget är den riktigt häftiga slagsmålsscenen mellan filmens två giganter - Thor och Hulk. Just Hulk har de absolut roligaste scenerna i filmen och skapar dem med enkel fysisk komik. Whedon har hittat den perfekta tonen mellan Hulks förstörelsemani och den egentligen ganska komiska varelse han är i serierna.


The Avengers är en ojämn film och således inte en fullpoängare. Den är dock ett måste för alla superhjältefans. Till hardcorefansen säger jag bara - håll ut, tänk på vad som komma skall! En sak som är värd att notera är förresten också att 3D-tekniken bara var minimalt irriterande den här gången. Sänk priserna nu också så kanske jag kan sluta avsky gimmicken och åtminstone börja acceptera den!


Betyg: 4+ ja, den saknade halvtimmen kommer på dvd! av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 28 april 2012 23:28


Regi: Timo Vuorensola

Manus: Michael Kalesniko

Medverkande: Julia Dietze, Götz Otto, Christopher Kirby mfl.

Produktionsbolag: Blind Spot Pictures Oy/27 Films Production/New Holland Pictures

År: 2012

Längd: 93 min

Land: Finland/Tyskland/Australien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1034314/



Året är 2018 och USA:s president Sarah Palin ska precis påbörja sin omvalskampanj. Samtidigt, på månens mörka sida, smider ättlingar till förrymda nazister från andra världskrigets slut planer på åter låta Blitzkrieg rasa över Jorden. Palins och nazisternas vägar korsas, för som vi alla vet - en president i krigstid blir alltid omvald...


Iron Sky har hypats, hypats och hypats lite till under vad som verkar vara en evighet. Filmen tog sex år att producera, med en betydande del av finanserna från fans. Den långa produktionstiden och lysande trailers på YouTube har gjort att jag otåligt kollat in filmens IMDB-sidan då och då under flera år. Ikväll fick jag äntligen se den färdiga produkten och som med mycket annat man väntar för länge på blev det mest ett "meh" av det hela.


Idén med rymdnazister kombinerat med kritik av USA:s utrikespolitik är lysande - det kan jag inte nog understryka. Det tekniska utförandet är också oftast utsökt med design att dö för och den väldigt pompösa naziestetiken kombinerat med retrofuturism. Vissa skämt är också totalt klockrena och fick mig att skratta högt i salongen. Sen tar det roliga dessvärre slut. Ja, det är kitschigt och ja, det är galet men var tog storyn vägen? Jag hade inte förväntat mig någon djuplodande story precis, men när merparten av manuset går ut på att leverera halvkassa ordvitsar blev jag mest trött. De roligaste scenerna är sällan de där nazisterna, filmens försäljningspunkt, medverkar utan de som rör det politiska spelet på Jorden.


Inte heller skådespelarna är något speciellt, även om Udo Kier, den gamle räven, medverkar på ett hörn. Huvudrollerna är en blandad kompott av helt okej (Dietze) till ganska usla (Kirby). Det verkar på det hela taget som att Iron Sky har bra beståndsdelar (utöver delar av manuset) men att den långa produktionstiden gjort att man inte vetat hur man skulle sätta ihop dem. Det är en helt okej film men översåldes något fantastiskt. Synd.


Betyg: 3 Laibach/Wagner-soundtrack av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 27 april 2012 22:45


Regi: Renny Harlin

Manus: Alexi Hawley

Medverkande: Stellan Skarsgård, Izabella Scorupco, James D'Arcy mfl.

Produktionsbolag: Morgan Creek Productions & Dominion Productions

År: 2004

Längd: 114 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0204313/


Fader Lancaster Merrin förlorar sin tro på grund av val han tvingas göra under andra världskriget. Ett tiotal år senare har han sadlat om till arkeolog med bas i Kairo. En dag kontaktas han av en man som vill att han ska hitta en artefakt till honom på en arkeologisk utgrävning i Kenya. Det visar sig att man hittat en helt orörd, men begravd, kyrka. Mysteriet tätnar när dateringen visar att kyrkan är från 500-talet - långt innan kristendomen ens hade kommit till regionen...


Historien bakom den här filmen är minst sagt bisarr. Regissören Paul Schrader kontrakterades för att göra en prequel till The Exorcist (1973). Produktionsbolagen ansåg dock att Schraders slutprodukt inte alls var vad de hade räknat med så Schrader fick helt sonika sparken. Istället hyrdes Renny Harlin, sunkig b-skräckfilmsregissör och förstörare av actionfilmer, in för att "rädda" projektet. Harlin filmade om cirka 90% av filmen och resultatet blev dagens film. Harlins film floppade stenhårt och fick bolagen att trots allt släppa Schraders film på dvd. Givetvis kommer även denna recenseras.


Det är ingen hemlighet att jag inte gillar Renny Harlins totala brist på känsla i regissörsstolen. Den här filmen är inget undantag i hans CV och han kommer undan med blotta förskräckelsen på grund av att han har en duktig fotograf. Så fort Harlin ska in och regissera skådespelare ser man vilken nolla han är på regi. På tal om skådespelare är det ganska intressant att se två svenska skådespelare, Stellan Skarsgård och Izabella Scorupco, spela huvudrollerna i en amerikansk film gjord av en finne. Skarsgård sköter sig bra fram till tredje akten (mer om akt tre senare) men Scorupco är som vanligt lika underskön att titta på som hon är usel på att skådespela.


Den tidigare nämnda tredje akten är var en tills dess ganska okej film ballar ur fullständigt. Jag hade svårt att förstå de nästan uteslutande negativa recensionerna och tänkte att Harlin masade visserligen på med allt blod och äckelskap han kunde, men så dålig var ju inte filmen? Sen börjar CG-effekterna, demonbesatthet som mest liknar något från Mupparna och ett skådespel så stolpigt att jag gapskrattade flera gånger. De sista 20 minuterna av The Exorcist: The Beginning är en total tågkrasch från Hälsingland. Fram tills den totala kollapsen är det dock en ganska trevlig, om än standardiserad, exorcismrulle.


Betyg: 2 trötta svenska exorcister av 5 möjliga





Av Ulf - 25 april 2012 21:52


Regi: William Peter Blatty

Manus: William Peter Blatty (efter hans egen roman, Legion)

Medverkande: George C. Scott, Ed Flanders, Brad Dourif mfl.

Produktionsbolag: Morgan Creek Productions

År: 1990

Längd: 110 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0099528/


Drygt 15 år efter fader Damien Karras död vid exorcismen av Regan MacNeil plågas hans vänner fortfarande av förlusten. Kommissarie Kinderman, knuten till utredningen 15 år tidigare, har dock mer omedelbara problem. En bestialisk seriemördare avrättad på 70-talet verkar mot all logik vara tillbaka.


Efter den totala floppen med The Exorcist II: The Heretic (1977) tog det 13 år innan nästa del i serien kom. Att försöka bygga vidare på det förvirrade manuset till tvåan blev snart en omöjlig uppgift. Lösningen blev att helt enkelt ignorera händelserna i film två. Gott så. William Peter Blatty återvänder som manusförfattare och nu även som regissör. Boken han baserar sitt manus på, Legion, hade dock ett problem - den hade ingen exorcism i sig. Filmstudion blev alldeles till sig och krävde att en sådan scen skulle skrivas in. Om vi ignorerar detta väldigt klumpiga tilltag är Blattys manus väldigt bra. Jag hade inte sett den här rullen på minst tio år, men blev riktigt överraskad av hur bra berättad den är. Blatty borde däremot lämnat regin till någon annan. Skådespelarregin är ofta riktigt bra, men det övriga lämnar en del övrigt att önska.


På tal om skådespelarna är även dessa överraskande bra. Vi har förvisso Oscarsvinnaren George C. Scott i huvudrollen och att han skulle göra en god prestation förväntade jag mig nästan. Att däremot skräpfilmskungen Brad Dourif skulle kanalisera sin sällan skådade talang var dock oväntat. Dourifs scener är riktigt jäkla obehagliga och visar att han verkligen kan skådespela om han ges rätt roller och tillräckligt med tid. Här finns också lite bisarra cameos att hålla ögonen öppna efter. I en drömsekvens värdig David Lynch kan man bland annat se sliskmodellen Fabio som ängel och en ung Samuel L. Jackson.


The Exorcist III är en riktigt bra skräckrulle uppblandad med thrillerinslag. Den är mycket tydligare i sin övernaturliga tematik än originalet, men bjuder ändå på tillräckligt många mind games för att vara intressant rakt igenom. 


Betyg: 3+ viga pensionärer av 5 möjliga




Av Ulf - 23 april 2012 21:51


Regi: John Boorman

Manus: William Goodhart

Medverkande: Linda Blair, Louise Fletcher, Richard Burton mfl.

Produktionsbolag: Warner Bros. Pictures

År: 1977

Längd: 118 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0076009/



Fyra år efter händelserna i första filmen lider Reagan fortfarande av sviterna av demonutdrivningen, även om hon inte kan minnas något annat än att hon har varit väldigt sjuk. Som ett led i hennes terapi börjar hennes terapeut med en ny terapiform - synkroniserad hypnos, ett tillstånd där två personer kan dela samma hypnostillstånd. Samtidigt skickar katolska kyrkan ut fader Lamont för att undersöka omständigheterna kring fader Merrins död - en undersökning som leder honom rakt till Reagan.


Vissa filmer borde aldrig få en uppföljare. The Exorcist (1973) är nära toppen på den listan. En inspelning som plågades av allsköns problem blev till en film som bokstavligen skrattades ut när den hade premiär. Den blev så illa mottagen att regissören John Boorman drog tillbaka filmen inte en utan två gånger för omklippning. Jag förstår honom. Jag skulle inte heller vilja lämna en sådan här skithög efter mig. För att riktigt driva hem hur usel den här filmen är kan jag nämna att den ligger på Golden Raspberries tio sämsta-lista och att den hade tv-premiär innan den första filmen hade det. Nu vet ni vilket territorium vi rör oss i...


Om den här filmen hade varit 90 minuter lång hade jag till viss mån kunnat avfärda den som ett försök att casha in på nummer etts popularitet och framgång. Nu verkar det faktiskt som Boorman och Goodhart har försökt göra något som de tyckte skulle vara genuint bra och det är också därför det blir ett spektakulärt magplask. Ett totalt obegripligt manus med en störtlöjlig premiss (delad hypnos?!) och ett hopklipp av diverse scener som inte bildar en enhet överhuvudtaget. Det kan också vara en av de segaste filmer jag sett. Första gången jag skulle se den tog det tre gånger innan jag kunde hålla mig vaken.


De enda två element som är okej är vissa skådespelarinsatser (Blair & Fletcher) samt Ennio Morricones soundtrack. Fast, det är klart, om du velat se James "Darth Vader" Earl Jones göra leopardljud och spotta ägg på spik samtidigt som han bär en gigantisk gräshoppa på huvudet är det här filmen för dig. Sämst av alla är dock en konstant överspelande Richard Burton - gravt alkoholiserad under inspelningen och gissa om det märks. Dessutom vet vi ju alla att Afrika är en helt homogen kultur där man kan se berber och massajer på inom två mils avstånd... suck.


Det här är en så pass usel film att den inte ens är kitschbra. Vissa scener är förbaskat roliga tagna ur sin kontext, men de kan ni lika gärna se på YouTube. Hela filmen är dock knappast värd din tid.


Betyg: 1 James Earl Jones gjorde en annan film 1977... tur för honom av 5 möjliga




Av Ulf - 22 april 2012 21:16


Regi: William Friedkin

Manus: William Peter Blatty (efter hans egen roman med samma namn)

Medverkande: Ellen Burstyn, Max von Sydow, Linda Blair mfl.

Produktionsbolag: Warner Bros. Pictures

År: 1973

Längd: 132 min (director's cut)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0070047/



Fader Merrin gräver upp en demonavbild nära den urgamla staden Nineveh, Irak. Samtidigt, i Washington, börjar dottern till en Hollywoodaktris uppträda allt märkligare. Efter att ha testat allt som läkarvetenskapen kan erbjuda vänder sig flickans mor till kyrkan för en exorcism. Lotten faller på fader Damian Karras. Karras inser snart att han måste ha hjälp och en viss fader Merrin står till förfogande...


Som en av de få skräckfilmer som vunnit Oscars (Bästa ljud, Bästa manus efter förlaga plus ytterligare åtta nomineringar) är The Exorcist lite av den "seriösa" skräckfilmens flaggskepp. När den kom hade ingen sett något liknande. Det finns nyhetsartiklar från 70-talet om hur folk svimmade i biosalongerna. En man försökte till och med stämma Warner Bros. då han ådrog sig en spricka i hakan i fallet efter han tuppade av. Fortfarande idag, snart 40 år efter premiären, håller The Exorcist fanan högt. Det här är nämligen inte bara en lysande skräckfilm utan en helsikes bra film alla kategorier.


Personligen är jag inte troende kristen och därför skrämmer inte demoner mig nämnvärt. Vad som däremot skrämmer mig är mixen mellan psykologisk och fysisk skräck som The Exorcist bjuder på. Till allra största del kan man nämligen förklara händelserna i filmen på ett åtminstone möjligt logiskt vis. Fader Merrin är gammal, sjuk och tar piller för sitt hjärta samtidigt som fader Karras är så gott som lamslagen av skuld och sorg över sin mors död. Vad spelar dessa psykologiska processer för roll i en ritual där båda två är övertygande om att en 12-årig flicka är besatt? Det är klart att man kan se The Exorcist som en ockult skräckfilm rakt av, men det är att förminska den. Paradoxalt nog blir den mest logiska förklaringen att Reagan är besatt. Att lägga ihop allt annat blir mer otroligt.


Skådespelarmässigt är filmen ett mästarprov från flera håll. Linda Blair som den besatta Reagan gör sitt livs roll (och ja, jag vet att hon i viss mån hade en stuntkvinna till några av scenerna) och Max von Sydow spelar den roll han alltid kommer bli ihågkommen för för en stor del av den icke-svenska publiken. Jason Miller gör även han en riktigt bra roll som fader Karras. Den enda skådis som inte är på topp är överraskande nog den alltid annars så bra Ellen Burstyn. Hon har inget mellanläge i den här filmen - antingen fullt ös och farligt nära hysterika eller väldigt lågmäld.


Detaljen som får den här filmen att bli en riktig klassiker är dock något så bortglömt i filmrecensentkretsar som ljudbilden. Det prisbelönade ljudarbetet är fantastiskt och sätter en stämning som verkligen känns längs ryggraden. Tillsammans med Mike Oldfields kusliga tema blir The Exorcist den mest vällåtande skräckfilm jag sett.


Som ni märker av min hyllning håller den här filmen än idag och är en av de främsta i hela skräckgenren. Subgenren "exorcismfilm" följer än idag samma mall men ingen har någonsin ens kommit i närheten av Friedkins mästerverk. Om ni inte sett, se. Om ni har sett, se om.


Betyg: 5 nej, nej, använd inte krucifixet sådär, snälla av 5 möjliga






Av Ulf - 21 april 2012 22:06


Regi: Craig Moss

Manus: Craig Moss & Elliot Tishman

Medverkande: Danny Trejo, Charles S. Dutton, Ron Perlman mfl.

Produktionsbolag: Amber Lamps & Silver Nitrate

År: 2012

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1928330/



Efter Vietnamkriget har livet inte varit särskilt kul för Frank Vega. En dag blir han dock en något ovillig hjälte när han försvarar en gammal man på en buss. Efter att ha flyttat tillbaka till sitt gamla kvarter blir Frank indragen i en korruptionshärva när hans bäste vän blir mördad. Frank vill ha rättvisa och det Frank vill ha tar Frank i egna händer.


Danny Trejo fick välförtjänt sin egen rulle i den stenhårda Machete (2010) där han visade att han kunde bära en actionfilm på egen hand. Jag har sällan haft så kul i en biosalong som när jag såg nämnda film - en förvisso simplistisk men ack så skön avreagering från verklighet och vardag. Därför hade jag också ganska högt ställda förväntningar på Bad Ass. Tyvärr är Bad Ass mest en urvattnad, om än våldsammare, version av Clint Eastwood-rullen Gran Torino (2008).


Bad Ass är "okej" rakt igenom utan att glänsa på något sätt. Vissa av Trejos scener är riktigt underhållande och men lika många går förbi utan att lämna något större avtryck. Först och främst är det det splittrade manusets fel. Jag tror att Moss & Tishman hade en idé om Trejo som vigilante eller ofrivillig hjälte men föll tillbaka på actionstandard 1A av någon anledning. Filmens första 20 minuter är de klart bästa och eftersom Bad Ass håller sig till actionfilmslängden 90 minuter var det tillräckligt för jag skulle se färdigt den. Ganska bra fighting, Ron Perlman i en biroll och ett bra soundtrack gör den här filmen till en lagom bagatell som jag säkert kommer se om någon tråkig söndag eller nåt.


Betyg: 3- hungriga avfallskvarnar av 5 möjliga


Av Ulf - 20 april 2012 23:08

Titel: Thinner

Svensk titel: Förbannelse

Författare: Stephen King (under pseudeonymen Richard Bachman)

År: 1984 (svensk utgåva 1986)

Sidor: 304

Förlag: NAL (svenskt förlag Bra Spänning)

ISBN: ?


Billy Halleck är inte bara lite stor eller välbyggd - han är helt enkelt fet. Halleck bär dessutom på en skuld som långsamt håller på att förtära honom. Tack vare svågerpolitik och ryggdunkningar lyckades han gå helt fri från att ha kört ihjäl en gammal gumma. När skenrättegången är över stöter Billy på en gammal man som drar ett finger längs hans kind och viskar ett enda ord: "magrare". Nästa morgon börjar Billy tappa i vikt...


Richard Bachman, kom tillbaka! Stephen King skrev under sin pseudonym några av de bästa böcker jag läst av skräckmästaren. Thinner är inte riktigt lika vass som exempelvis Rage (1977) men har ändå en ton av desperation som är medryckande och skrämmande på samma gång. Billy Halleck är en ganska alldaglig karaktär som sätts i en väldigt speciell situation. King har verkligen lyckats beskriva den mest oförargliga av protagonister som förändras till en väldigt kall, hård och cynisk varelse ju längre boken går.


Tematiken är tyvärr lika giltig idag som den var 1984 - kroppsidealets bojor. Vad King gör är att ställa det på sin spets. När är smal smalt nog? När omgivningen börjar se på Billy inte så mycket som han är en förebild med sin viktnedgång utan snarare ett hålögt monster är metamorfosen komplett - från ett tillstånd som det är socialt accepterat att klaga på (fetma) till ett dito som ingen ens vill se åt (sjuklig smalhet).


Dessvärre har historien om förbannelsen i sig en ganska fadd bismak då det är "farliga" romer som står för den onda magin. Å ena sidan beskriver King aspekter av romsk kultur som jag blev intresserad av och som vid en vidare undersökning visade stämma, men å andra sidan är bokens romer extremt otrevliga mot icke-romer. Jag pratar alltså inte bara om misstänksamhet utan öppen fientlighet. Det går inte riktigt ihop.


Thinner är dock ändå, speciellt med tanke på huvudkaraktären, en spännande historia som också ställer frågor om vad som är accepterat kroppsligt utseende - ett tema som King tack och lov inte skriver på våra näsor.


Betyg: 4- pulserande pajer av 5 möjliga



Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4
5 6 7 8
9
10
11
12 13 14
15
16
17 18 19 20 21 22
23
24
25
26
27 28 29
30
<<< April 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se