Alla inlägg under juni 2015

Av Ulf - 28 juni 2015 12:25

 

 

Regi: Colin Trevorrow

Manus: Rick Jaffa /Colin Trevorrow/Amanda Silver/Derek Connolly

Medverkande: Chris PrattBryce Dallas Howard, Irrfan Khan mfl.

Produktionsbolag: Legendary Pictures/China Film Co.

År: 2015

Längd: 124 min

Land: USA/Kina

Svensk åldersgräns:  11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0369610/

 

Jurassic World är den vision som John Hammond hade tänkt sig när han skapade den första parken 22 år tidigare. Som en enorm turistattraktion och multimiljardindustri är parken ständigt under press att leverera något bättre och större. När verkställande direktören Claire får sina systersöner som besökare är hon därför ganska stressad. Det är bara dagar innan man ska presentera parkens senaste tillskott - en genetiskt modifierad köttätare som är parkens helt egna skapelse. Medan systersönerna smiter från sin guide går dock allt fel och den nya dinosaurien rymmer från sin inhängnad. Det är nu upp till ex-marinkårssoldaten Owen att komma på ett sätt att fånga in den igen.

 

Jurassic World är om inget annat det slutgiltiga beviset på att dinosaurier alltid säljer. Filmen har lyckats med konststycket att ha haft den bästa öppningshelgen någonsin. Det är inte så konstigt. Det är en film som stora delar av familjen kan se och är en ny och påkostad installation i en gammal franchise som varit på dekis. Problemet för undertecknad är att wow-faktorn som jag kände när jag såg den första filmen på bio inte infinner sig. Jag är förvisso 22 år äldre än förra gången det begav sig, men det är inte bara en åldersfråga - Spielberg-effekten saknas. 

 

Jag har ofta nämnt vad jag dubbat till Spielberg-effekten när jag talar om nämnda regissörs klassiska verk. Spielberg-effekten består först och främst av kärnfamiljen under hot från inte ett, inte två utan tre håll samtidigt. Det gör extremt spännande filmer. För att ta den första filmen i serien som exempel: två barn hotas av dinosaurier, isolation på en ö och elementen själva i form av extremt väder. I Jurassic World har vi förvisso två barn som hotas av dinosaurier... men på en ö med 20 000 andra och strålande solsken. I Jurassic Park (1993) fick Spielberg oss att bry oss om barnkaraktärerna på ett sätt som bara han kan när det gäller äventyrsfilm. I Jurassic World känner jag ett direkt ointresse för ungarna. De hade kunnat skrivas ut helt ur filmen utan problem. I och med att regissörsstolen lämnats till Colin Trevorrow och Spielberg bara står för finanserna blir detta väldigt tydligt. Trevorrow försöker vara Spielberg, men lyckas bara halvdant.

 

Likaså är effekterna ett problem. Jurassic Park fungerade så bra som den gjorde i och med de begränsningar som den dåvarande tekniken satte. Nuförtiden är vi ständigt bombarderade av det ena tekniska undret efter det andra som ofta sker på bekostnad av historieberättandet. Som sådant blir Jurassic World mer av ett tekniskt betonat spektakel istället för som första filmen en historia som förhöjs av dåtidens främsta tekniska vinster.

 

Det kanske är orättvist att jämföra Jurassic World med en av tidernas mest banbrytande filmer, men det är ofrånkomligt. Det är inte en dålig film, men samtidigt går det inte att blunda för att den uppenbarelse som Jurassic Park innebar för många inte finns här. Det är en helt okej popcorn-rulle, men inte mer än så. Med det sagt, det är alltid kul med dinosaurier.

 

Betyg: 3 var köper jag en raptor? av 5 möjliga

 


ANNONS
Av Ulf - 23 juni 2015 16:16

 


Regi: Tim Burton

Manus: Scott Alexander & Larry Karaszewski

Medverkande: Amy AdamsChristoph Waltz, Danny Huston mfl.

Produktionsbolag: Silverwood Films/Tim Burton Productions/Electric City Entertainment

År: 2014

Längd: 106 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns:  11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1126590/

 

När Margaret lämnar sin make för att söka lyckan som konstnär i 1950-talets San Francisco gick inte allt som planerat. Hennes säregna tavlor av barn med väldigt stora ögon gick inte hem hos det modernistiska konstnärsetablissemanget i staden och det faktum att hon var en kvinnlig konstnär skavde också. Allt detta förändras när Margaret träffar och gifter sig med Walter Keane. Walter försöker konstant sälja sin konst till folk, men när personer börjar berömma och köpa hans nyblivna hustrus konst istället börjar han ta åt sig äran. Båda heter ju Keane, eller hur?

 

Ironin är slående när Tim Burton, mannen som gjort samma film sedan 2003, gör ett porträtt av Margaret Keane, konstnären som målat samma tavla sedan 50-talet. Nej, nu ska jag vara snäll. Keane är så mycket mer intressant än Burton varit det senaste decenniet. Glädjande nog är Big Eyes också en påminnelse om vad Burton kan göra när han inte låter Johnny Depp go bananas med kajalpennan i två timmar.

 

Big Eyes berättar om en tid där kvinnors konst fortfarande nedvärderades till den milda grad att den inte kunde betraktas som säljbar. Det är bisarrt att tänka sig att det bara är drygt 50 år sedan. Samtidigt kämpar många kvinnor fortfarande mot samma mansgriseri i kulturvärlden, om det så rör sig om film, litteratur eller bildkonst. Således är Big Eyes en samtidigt underhållande som viktig film.

 

Amy Adams gör bra ifrån sig i huvudrollen som den något timida Margaret, men den här filmen tillhör Christoph Waltz i rollen som Walter. Jag upphör aldrig att förvånas över hur Waltz kan vända en scen på en sekund, från charmerande och rolig till djupt obehaglig. Hans porträtt av en av de mest kända konstplagiatörerna genom tiderna formligen lyser och det är helt uppenbart att han har kul när han får spela den här typen av manipulativa svin. Och så jävla bra han gör det! Ingen skugga på Adams alltså, men filmen tillhör Waltz.

 

Burton visar fin känsla och teknik i sin regi den här gången. Borta är de överdrivna, datorgjorda, bakgrunderna och den påklistrade smutskänsla som präglat hans filmer under 2000-talet. Det är så här Burton ska jobba! Med ett starkt manus, bra karaktärer och sen lägga sin egen touch på det hela. Vissa inslag av surrealism finns här, men de för historien framåt och fördjupar karaktärerna - de är inte bara där för att de ska vara det.

 

Big Eyes är en välberättad och bra historia som fick på tok för lite uppmärksamhet när den kom förra året. Se den.

 

Betyg: 4 stora ögon av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 22 juni 2015 13:13


 

Regi: Leigh Whannell

Manus: Leigh Whannell

Medverkande: Dermot MulroneyStefanie Scott, Lin Shaye mfl.

Produktionsbolag: Automatik Entertainment/Blumhouse Productions/Sony Pictures International mfl.

År: 2015

Längd: 97 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3195644/

 

Quinn Brenner har under en längre tid försökt kontakta sin bortgångna mor på andra sidan, men har fått inse att hon inte har någon medial förmåga. När hon försöker ta hjälp av det pensionerade mediet Elisie Rainier stöter hon också på patrull. Elisie vägrar att ha något med andevärlden att göra längre av okänd anledning. Till sist lyckas hon dock övertala henne att försöka. Fast något väntar på både Elisie och Quinn i andevärlden...

 

Efter en bra förstadel i filmserien blev jag måttligt imponerad av uppföljaren, Insidious: Chapter 2 (2013). Från att ha varit effektiva och krypande spökerier lyckades tvåan schabbla bort det mesta. Slutscenen lovade dock gott och pekade mot en förklaring eller utveckling i nästa film i serien. Så blev det inte. Istället får vi en prequel som utspelar sig innan film nummer ett. Det är klart att man vill suga ut så mycket man kan av en lågbudgetserie som drar in mycket pengar, men att slänga in annan film än vad fansen väntat sig efter två års tystnad är lite väl kalkylerande. Mina invädningar om hur man gått tillväga till trots visade sig del tre i serien vara ett steg i rätt riktning.

 

Framförallt beror det på manus och foto. Manuset är knappast originellt, men ger oss en välsammanhållen historia som fungerar under filmens knappa hundra minuter. Här finns tyvärr en del logiska luckor mot slutet, däribland uppföljningen av filmens kanske bästa scen, men tempot är gott och tekniken i övrigt likaså. Fotot förhöjer som sagt berättandet. För diggare av filmteori blir det ganska övertydligt på sina ställen med färgkoder och dylikt, men lika ofta är det subtila små vinkar och framförallt en komposition som man oftast inte ser i gemene skräckrulle.

 

Lin Shaye gör sin paradroll som mediet Elisie Rainier lika bra som hon gjort i föregående delar. Däremot är filmens huvudsakliga protagonist, Quinn, kan vara en av de mest irriterande skrivna tonårskaraktärerna jag sett på länge. Varje gång hon börjar gnälla ville jag se ett förbannat spöke plåga henne i några minuter. Det är inte Stefanie Scotts, skådespelerskan bakom Quinn, fel utan troligen manusförfattaren Leigh Whannells totala oförståelse för tonåringar som gör det.

 

Insidious: Chapter 3 levererar vad som förväntas av den och kanske till och med lite mer. Det är ingen lysande skräckrulle på något vis, men för dem som gillade de tidigare delarna och skräckfans i allmänhet finns det bra mycket sämre alternativ att tillgå.

 

Betyg: 3- knakande ben av 5 möjliga


Av Ulf - 19 juni 2015 15:04

 



Regi: Dan Fogelman

Manus: Dan Fogelman

Medverkande: Al Pacino, Annette Benning, Christopher Plummer mfl.

Produktionsbolag: Big Indie Pictures/ShivHans Pictures

År: 2015

Längd: 106 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1772288/

 

Efter närmre 40 år av att spela för utsålda konserthus har Danny Collins börjat tröttna. Hans idéer om att bli den nye store singer/songwritern kom på skam och han har fått spendera sin karriär med att sjunga mediokra och lättuggade hits. Allt det ändras när han får en födelsedagspresent av sin manager. Det visar sig att Collins gjorde en intervju precis i början på sin karriär där han uttryckte sin beundran för John Lennon. Lennon skrev ett brev till honom som aldrig levererades, men som managern nu spårat rätt på. Det blir startskottet för vad som kanske, bara kanske, kan bli en nytändning för en artist på dekis.

 

Jag hade helt missat den här rullen innan jag scrollade igenom rollistan. Med en så här pass imponerande casting borde filmen ha fått väldigt mycket uppmärksamhet, inte minst eftersom det är Pacinos första riktiga roll på jag vet inte när. När man dessutom har med Oscarsfavoriter Plummer i en större biroll undrar jag lite vad tusan som hände med marknadsföringen? Speciellt förvånande blir det när Danny Collins visade sig vara en riktigt bra film. Inte lysande, men riktigt bra.

 

Det här är egentligen den tråkigaste typen av recensioner att skriva. Jag kan i princip inte hylla något, för även om allt är mycket bra är det inget som sticker ut som fantastiskt. Pacino gör en jättebra roll, men är fortfarande fjärran från sina ikoniska prestationer från 70- och 80-talet. Faktum är att han oftast får stå i skuggan för Plummer när de två delar en scen. Plummer har alltid varit bra, men fråga värt om han det senaste decenniet inte varit i sitt livs bästa form? Till och med ett av mina hatobjekt i Hollywood, Jennifer Garner, gör bra ifrån sig.

 

Samtidigt som jag inte kan hylla något kan jag inte heller såga något. Det finns inget som är dålig i Danny Collins. Den är ett exempel på väldigt bra storytelling, men problemet är att den inte riktigt lyfter. Det mest frustrerande är att jag inte kan sätta fingret på vad som saknas. Jag låter det stanna vid det. Mycket sevärd, inte fantastisk, men mycket bra. Fan, vad frustrerande!

 

Betyg: 4- ambivalenta recensenter av 5 möjliga

 

Av Ulf - 18 juni 2015 15:54


Regi: Mark Hartley

Manus: Mark Hartley

Medverkande: Sam Firstenberg, David Paulsen, Luigi Cozzi mfl.

Produktionsbolag: Fury Productions/RatPac Documentary Films/XYZ Films

År: 2014

Längd: 106 min

Land: Australien/USA/Israel/Storbritannien

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2125501/

 

Menahem Golan och Yoram Globus växte upp som kusiner med en dröm - att göra film. Efter att ha lagt hemlandet Israel under sina fötter under sent 70- och tidigt 80-tal fanns dock drömmen om Hollywood och den amerikanska marknaden fortfarande kvar att uppnå. Med mer entusiasm än kapital och kunnande skulle kusinerna förändra drömfabriken med sitt nystartade bolag - Cannon Films. Det här är historien om bolagets uppgång och fall.

 

Cannon Films. Så fort man såg loggan visste man vad man skulle få. Det skulle bli explosioner, storbystade nakna kvinnor och så mycket våld att Studio S hade spytt i moralpanikpåsarna. Som barn av 80-talet älskade jag givetvis de av Cannon Films alster som tog sig hit och än idag kan de väcka den inre pre-pubertala grabben i mig. Cannon Films är ansvariga för att bland annat göra Chuck Norris och Jean-Claude Van Damme till actionikoner. Här finns en historia som måste vara bra. Och ja, det är den. Dessvärre har dokumentären i sig sina brister.

 

Menahem Golan var ett galet geni. Man kan inte titulera honom som så mycket annat. Han var Israel motsvarighet till Ed Wood i den mån att han visste exakt vilka filmer han ville göra och om det sen inte alltid (läs: oftast) inte blev vad kritikerna skulle klassa som "kvalitet" var det inte så viktigt. Hans filosofi, som uttrycks åtskilliga gånger i filmen, var att alla andra bara snackar en massa, han fick saker gjorda. När man ser antalet filmer som Cannon Films producerade är det svårt att argumentera mot det uttalandet.

 

Just historierna om Golan är Electric Boogaloos höjdpunkter. Som lysande exempel på hans personlighet kan man ta historien om hur han till en film ville ha musik i stil med Poltergeist (1982). När musikansvarige invände med att den filmmusiken spelades av en hundramannaorkester och att de inte hade råd med detta kallade Golan honom för idiot och sa åt honom att anställa 50 musiker som skulle spela soundtracket två gånger istället...

 

Dokumentärens stora problem är tyvärr att det är en väldig massa personer som pratar om Golan och Globus men de två medverkar inte själv. Det gör att man hela tiden känner att man får en andrahandsberättelse av händelserna. Varför de inte var med? Tja, varför låta en bra idé gå till spillo? tänkte de två och gjorde sin egen dokumentär om sig själva. Bara en sådan sak!

 

Betyg: 3+ galna regissörer av 5 möjliga


Av Ulf - 16 juni 2015 13:38

 


Regi: Kornél Mundruczó

Manus: Kornél Mundruczó/Viktória Petrányi/Kata Wéber

Medverkande: Zsófia PsottaSándor ZsótérLili Horváth mfl.

Produktionsbolag: Proton Cinema/Hungarian National Film Fund/Film i Väst mfl.

År: 2014

Längd: 121 min

Land: Ungern/Tyskland/Sverige

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2844798/

 

När 13-åriga Lili måste flytta in hos sin far tar hon med sig sin hund, Hagen. Hennes far är dock inte pigg på att betala den skatt som krävs för att få ha en icke renrasig hund som husdjur och till sist släpper han ut Hagen på gatan. Medan Lili letar efter sin vän får Hagen lära sig om mänsklighetens baksidor. Det blir läxor som kommer få konsekvenser för hela samhället...

 

Det finns ingen mer lojal varelse på denna planet än hunden. Själv växte jag upp med en cockerspaniel som husdjur och familjemedlem. Cockerspanieln avlades fram som jakthund (främst fågeljakt) och sällskapsdjur. Vad vi människor ofta glömmer är att bakom fasaden hos såväl djur som människa finns det instinkter som i mångt om mycket dikterar våra handlingar. En dag bet min hund mig. Det blev inte några allvarliga skador, men jag lärde mig en läxa - hur mycket jag än älskar hundar måste man respektera att de inte bara är sällskapsdjur. Min hund var med oss i många år efter denna händelse och bet aldrig någon igen. Varför han bet mig den där gången? Jag har fortfarande ingen aning. I Kornél Mundruczós White God råder det aldrig något tvivel. Människans nonchalans, grymhet och utnyttjande av hundens lojalitet slår till sist tillbaka mot dem själva.

 

White God är en ovanlig film. Det är en historia med främst djuren i centrum, men det är så fjärran från gullig Disneyfilm man kan komma. Ofta är den väldigt grym och vissa scener är synnerligen magstarka att se för någon som vuxit upp som djurälskare. Det är också scenerna som fokuserar på just hundarna som är filmens höjdpunkter. Utan dialog (tack och lov!) berättar Mundruczós en historia som är lika delar rörande som skrämmande. Hundarna i filmen är samtliga räddade från hundfångare och på något vis har Mundruczós lyckats få dem att göra vad han vill att de ska göra. Att regissera drygt 270 hundar måste vara bland det tuffaste man kan tänka sig som regissör, men Mundruczós slit belönar sig. I och med att det inte finns datoranimerade djur, duplicerade hundar genom digital teknik eller något liknande blir närvaron i filmen desto större. 

 

White God är dock ingen perfekt film. Medan scenerna med hundarna är fantastiska lämnar de mänskliga relationerna lite över att önska. Zsófia Psotta är bra i rollen som Lili och likaså Sándor Zsótér i rollen som hennes far. Scenerna dem emellan fungerar oftast riktigt bra. Däremot försöker manusförfattarna berätta en parallellhistoria om Lilis utforskande av vuxenvärlden som allt som oftast faller platt. Denna tid hade kunnat spenderas åt fler hundscener eller strykas helt och hållet.

 

Intressant nog är svenska produktionsbolaget Film i Väst med på ett hörn i produktionen av White God. Jag önskar att detta (och andra!) bolag gjorde liknande satsningar på hemmaplan. White God är en säregen film som inte kommer lämna dig oberörd. Vi behöver mer sådant här i svensk film.

 

Betyg: 4 hundrevolter av 5 möjliga

Av Ulf - 13 juni 2015 16:42


Författare: Stephen King

År: 1977 (svensk utgåva 1980)

Sidor: 416

Förlag: Doubleday (Svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 0-450-0418-6

 

"Sometimes human places, create inhuman monsters."


Jacks äktenskap sjunger på sista versen, inte minst på grund av hans alkoholism och det faktum att han under en särskilt djup fylla råkade bryta armen på sin son, Danny. När Jack förlorar sitt jobb som lärare får han en chans av en gammal vän - se över det högt ansedda Overlook Hotel över vintern. Samtidigt börjar Danny inse att han inte är som alla andra. Pojken kan "höra" folks tankar och ser ibland saker som inte rimligtvis kan finnas där. Och nu menar alla röster och syner en och samma sak - åk inte till Overlook Hotel...

 

Att recensera The Shining som roman bär på ett stort problem - Stanley Kubrick. Kubricks fantastiska filmadaption från 1980 är i mitt, och många andras, tycke en av de bästa skräckfilmerna som någonsin gjorts. Samtidigt tyckte King själv mycket illa om den. Jag kan i viss mån förstå honom. Huvudtemat i boken försvinner i princip helt i Kubricks filmatisering. King skrev enligt egen utsago romanen i mångt om mycket som självterapi. Hans egen alkoholism började bli allt mer allvarlig och han oroade sig sjuk för vad som skulle hända om han faktiskt en dag skadade sina barn under en av sina fyllor.

 

Det är sällan en författares alter ego i en roman så tydligt återspeglar författaren själv. Ofta vill författare försköna eller ge förklaringar till varför de är som de är på boksidorna. I The Shining härskar brutal ärlighet. Det är ett av Kings bästa karaktärsporträtt i karriären, vilket gör det hela än mer tragiskt - han visste mycket väl vad han höll på med och utsatte sin familj för, men kunde inte förmå sig att tackla sitt eget missbruk förrän långt senare.

 

The Shining är en bok som fungerar som debut för många av Kings återkommande troper. Det är den första roman han skrev där författaren är protagonisten, den första där kärnfamiljsenheten är under attack från utomstående krafter och den första där en återkommande "ond kraft" sakta men säkert driver karaktärerna galna. När jag någon gång i framtiden försöker mig på en analys för att koppla samman alla Kings verk (de flesta har beröringspunkter med varandra, vilket gör mitt eviga King-läsande så mycket roligare) kommer The Shining vara ett centralt verk.

 

Därmed inte sagt att det här är en perfekt roman. Den är inte ens bland mina topp 5 när det gäller King. Den skulle behöva en språkmässig genomgång och framförallt skulle den behöva vara längre. Det är en märklig bedömning när det kommer till en författare som ofta får kritik för att vara för långrandig, men även om jag uppskattar bokens höga tempo blir det för högt de sista hundra sidorna. Och det för mig tillbaka till Kubrick. Även om Kubricks filmversion i mångt om mycket plockar bort huvudtemat är det en av få filmatiseringar av Kings historier som är inte bara bättre utan mycket bättre än sitt källmaterial. Även denna version har sina skavanker, men om jag ska välja en av versionerna väljer jag Kubricks alla dagar i veckan.

 

Betyg: 4- men den där Kubrick-scenen med mannen i hundkostym blir i alla fall desto klarare av 5 möjliga


Av Ulf - 11 juni 2015 15:54


In Memoriam: Christopher Lee (1922 - 2015)  

 

Christopher Lee har gått ur tiden. För den yngre generationen kanske han mest förknippas med sina roller i Star Wars-universumet och Lord Of The Rings-trilogin, men för mig kommer han alltid vara synonym med en roll - Dracula. Lee plockade upp Bela Lugosis mantel som den legendariske blodsugaren och gjorde honom relevant igen efter decennier av mer eller mindre lyckade "uppdateringar". Ett annat barndomsminne jag har av honom är som Scaramanga i Bondrullen The Man With The Golden Gun (1974).

 

Inte nöjd med att vara en total badass på scen och i film hade Lee även en spektakulär karriär i det militära (främst under andra världskriget) där han bland annat tjänstgjorde med Ian Fleming och James Doohan (!). På senare år har han även gett ut ett antal skivor, främst inom metalfacket, vilka samtliga blivit väldigt uppskattade.

 

Lee gjorde mer med sina 93 år än de flesta. Det är givetvis tråkigt att han lämnat oss, men samtidigt kan man inte säga att han inte levde! Parta loss med Doohan och Fleming nu, Lee!

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frĺgor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6 7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18 19
20
21
22 23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se