Regi: Cate Shortland

Manus: Eric Pearson

Medverkande: Scarlett Johansson, Florence Pugh, David Harbour mfl.

Produktionsbolag: Marvel Studios/True North Productions

År: 2021

Längd: 134 min

Land:USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt3480822/

Medan pojkarna slår varandra på käften under upptakten till Captain America: Civil War (2016) verkar det som Natasha "Black Widow" Romanoffs förflutna är på väg ikapp henne. Någon är uppenbart ute efter henne och spåren leder till hennes adoptivsyster, Yelena, som hon tappade kontakten med efter att familjen fick fly hals över huvud från USA då deras spionuppdrag uppdagats. Men det är inte Yelena som är efter henne utan en gammal fiende har mot alla odds överlevt Kalla kriget...

Black Widow kan var den sämst skrivna karaktären i MCU. Jag har inte läst tillräckligt av serieförlagorna där hon spelar huvudrollen för att uttala mig om dem annat än att säga att de är bra mycket bättre. Det är alltså inte karaktären det är fel på - det är tolkningen, eller bristen därav. Därför väntade jag också med att se den här filmen. Jag vet helt enkelt inte vem den är till för. Här hade manusförfattarna all möjlighet att ge karaktären en badass svansång, men istället är det över två timmar med samma fingerborgsdjupa karaktär. Tack och lov räddar birollerna filmen upp till ett okej betyg.

Florence Pugh är en av mina favoritskådespelerskor som fortfarande kan ses som "up-and-coming". Hon är alltid minst bra i sina filmer och här är hon den klart mest intressanta av systrarna Rövspark. Pugh går in i rollen som någon som inte har spelat den några minuter åt gången under ett decenniums tid och energinivån märks. Där Johansson mest verkar vilja ha det här överstökat glänser Pugh i alla sina scener.

Filmens andra stora behållning av David Harbour i rollen som systrarnas adoptivpappa och tillika Captain America-wannabe, Red Guardian. Harbour får tillsammans med Pugh det klart roligaste och bästa dramatiska materialet att arbeta med. Det ryktas om att Marvel var så pass nöjda med Pugh att hon kanske ska ta över rollen som Black Widow nu när Johanssons version råkade få ett svårbotat fall av död under vad som ledde fram till slutstriden mot Thanos. Jag hade gärna sett det!

Men ovanstående paragraf sätter fingret på vad som är den här filmens stora problem - varför nu? Vi vet alla Black Widows öde i MCU och ingenting som händer i den här filmen spelar något större roll i den större berättelsen. Ja, jag vet att post-credit-scenen gör ett avstamp för en viss serie på Disney+, men det hade man inte behövt en hel film för att berätta. Om huvudkaraktären hade varit i en starkare tolkning hade det här kunnat bli ett bra matinéäventyr, men när birollerna får bära det tunga lasset blir jag mest trött. Nu kan jag i alla fall pricka av den från listan av MCU Phase 4. Alltid något.

Betyg: 2+ svarta änkor av 5 möjliga

Hamsters, ponies and bees - oh my! Gustaf har ett jäkla sjå att hålla oss i schack den här veckan, men det blir ju tidelagsdiskussioner ändå. Rod Stewarts och Richard Geres fritidsintressen avhandlas i detalj (förlåt!) Linda återvänder från Amsterdam som enligt rapport var fullt av cyklar och höga människor - det vill säga lite som Malmö. Ulf avslöjar vem hans Anti-Jennifer Connelly är och tänker inte vara tyst alls om det. Halva podden stöter sig med Ungern, men Matti och Ulf kan fortfarande åka dit. I alla fall tills Matti stöter sig med dem. Med hans track record ger vi det ungefär tre veckor. Frågan är bara om det fanns något viktigare som hände i världen 1999 än Catherine Zeta-Jones röv från Entrapment? Tveksamt. Chicago är ju trots allt om all that ass!

Regi: Edgar Wright

Manus: Krysty Wilson-Cairns

Medverkande: Thomasin McKenzie, Anya Taylor-Joy, Matt Smith mfl.

Produktionsbolag: Complete Fiction/Film4/Working Title Films mfl.

År: 2021

Längd: 116 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9639470/

Ellies dröm om att studera mode i London besannas, men hennes studenthem är inte riktigt vad hon föreställt sig. Istället hittar hon ett rum att hyra och Ellie kan äntligen börja fokusera på sina studier - om det inte vore för den återkommande dröm hon har där hon nattetid är en passiv passagerare i den aspirerande sångerskan Sandys liv i 1960-talets London. Från vad som från början är en rolig distraktion utvecklas Sandys historia till något mycket mörkare och frågan är om Ellie ens har riktigt grepp om sin egen verklighet längre?

För några veckor sedan skrev jag ett inlägg om Satoshi Kon, en av mina favoritregissörer inom animefacket som lämnade oss alldeles för tidigt. Efter att ha sett Last Night In Soho har jag lite känslan av att ha sett en bortglömd film från just Kon. Den är inte lika genomarbetad som animemästarens verk, men känslan finns absolut här. Det är dubbla identiteter, unga kvinnor i trubbel med mental hälsa och en yttre värld vars mörker de inte riktigt passar in i. Edgar Wright har länge varit en av mina favoritregissörer från England och här visar han återigen varför. Last Night In Soho är en genreblandning som heter duga med allt ifrån coming-of-age-drama till rena skräckelement. Och det funkar väldigt bra.

Framförallt är det de två kvinnliga huvudrollernas förtjänst. Både Anya Taylor-Joy (Sandy) och i synnerhet Thomasin McKenzie (Ellie) gör riktigt bra roller och där Taylor-Joy redan är en stjärna är McKenzie inte långt efter. Om hennes fina bana med roller håller kan hon mycket väl bli nästa stora kvinnliga skådis. Även Matt Smith gör en bra och väldigt okarakteristisk roll fjärran ifrån blå telefonkiosker.

Fint skådespel till trots skulle den här filmen falla ihop som ett korthus utan sitt välskrivna manus. Det är också här jag har vissa invändningar gällande tempo och avslutning. De första 20 minuterna är något för långsamma, om än karaktärsbyggande och den avslutande kvarten blir lite för mycket, lite för snabbt. Historien som helhet håller dock ihop väl och Last Night In Soho är ytterligare ett exempel på att Wrights fingertoppskänsla när det kommer till skådespelarregi och bildspråk är något utöver det vanliga.

Betyg: 4 mode-mord-coming-of-age-drama-skräckfilmer av 5 möjliga

När de två andra gökarna är borta (det är säkert Lindas fel!) plockar Gustaf och Ulf in Fredrik från Skräckfilmspodden och snackar Tank Girl. Vad passar liksom bättre än tre snart medelålders män för att prata om en feministikon? Alla är dock förvånade över hur väl den här extremt utskällda rullen håller. Ulf har världens sämsta ljud (nästa vecka blir det en fin, dansk, mikrofon. De kan, danskarna!) men låter sig inte hållas när det vankas kängrugenitalier. Gustafs tur med filmerna vi drar diskuteras och han får en varning ifrån en bekymrad allmänhet! Socialstyrelsen informerar! Fredrik, mannen med skrattet, låser sig vid kängruhumpande, men vi tycker om honom ändå! Nästa vecka blir det musikal! Det ni!

Regi: Uta Briesewitz & Wayne Yip

Manus: Rafe Judkins (showrunner) & Michael Clarkson (baserat på Robert Jordans romansvit)

Medverkande: Rosamund Pike, Josha Stradowski, Barney Harris mfl.

Produktionsbolag: Amazon Studios & Sony Pictures Television

År: 2021

Längd: 180 min (3 x 60)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7462410/

I ganska exakt 25 år har jag väntat på en adaption av Robert Jordans fantasyepos The Wheel Of Time. Böckerna följde mig genom tonåren, upp till den sista släpptes 2013, flera år efter Jordans död. Det är min favoritfantasyberättelse någonsin och just nu håller jag på att läsa de 14 böckerna en sjätte gång rakt igenom. Det är med andra ord en serie jag kan utan och innan och har byggt upp egna bilder av miljöer, karaktärer och händelser som inte kommer gå att ruckas på.

Det är också ansett som en ofilmbar boksvit. Skalan, antalet karaktärer och den extremt rika mytologin har länge setts som mer eller mindre omöjlig att fånga på film eller tv på ett rättvist sätt. Det är ett persongalleri som slår exempelvis Game Of Thrones-böckerna med hundratals fler namngivna karaktärer. Hur kondenserar man detta till en tv-serie? Med varierande resultat verkar det som.

Berättelsen om Drakens återkomst tar sitt avstamp i att Moiraine Damodred, en magikunnig kvinna vid den uråldriga Aes Sedai-ordern, anländer till en liten by i landområdet Two Rivers. Hon letar efter Draken återfödd - reinkarnationen av Lews Therin Telamon, mannen som orsakade världens fall och vars handlingar för evigt besudlade den manliga sidan av magianvändande. Män som använder magi, få som de är, kommer förr eller senare bli galna och bli en fara inte bara för sig själva utan världen i stort. Moiraine har kommit fram till att det är en av fem ungdomar i Two Rivers som är Telamon reinkarnerad. Innan hon hinner undersöka saken vidare attackeras byn av mörkrets horder och de tvingas fly mot Tar Valon, där Moiraines Aes Sedai-systrar förhoppningsvis kan hjälpa dem.

Öppningen av The Wheel Of Time tillhör mina favoritdelar av hela serien och det är i det närmsta tragiskt att se hur förenklad den blivit i tv-adaptionen. Hela prologen om Lews Therin Telamon utelämnas och det är väsentlig världsbyggande information såväl som en viktig inblick i hur galen en magianvändande man faktiskt blir. Allt detta får vi berättat om med två meningar. Likaså är årstiden helt fel. Det kanske låter som nitpicking, men det finns en genomgående känsla av hopplöshet i bokens inledande kapitel i och med att vintern aldrig vill släppa. De boende i Two Rivers riskerar svält om den onaturliga årstiden inte släpper snart och i skogarna ylar vargarna. Det är förlorad stämning även detta.

Mycket har sagt på diverse ljusskygga delar av nätet om att castingen av karaktärerna är för "diversifierad", för att använda ett politiskt korrekt ord. Den och den karaktären ska inte se ut så och så eftersom Jordan beskrev dem annorlunda. Jag har ingen större åsikt om den saken annat än att jag kan tycka det är lite smålöjligt från båda håll. Jordans värld innehåller en mängd karaktärer av alla möjliga färger, former, etnisk härkomst och så vidare, men jag har lite svårt att se den extrema uppblandningen som finns i ett en avkrok som Two Rivers i tv-versionen. Samtidigt, vem bryr sig? Har det bäring på storyn? Nej, den ende karaktären de inte "fick" ändra på för storyanledningar är Rand al'Thor (Josha Stradowski) och hans röda hår. Hans hårfärg har (faktiskt!) betydelse för berättelsen och inte bara i förbifarten.

Mer intressant är hur de sköter sig i respektive roller. Överlag skulle jag säga att de klarar sig mycket bra. Rosamund Pike (Moiraine) är den klart namnkunnigaste av skådespelarna och har precis rätt anslag och även Marcus Rutherford (Perrin) sköter sig bra. Den som dock äger alla scener han är med i är Barney Harris som Mat Cauthon. Manusförfattarna har valt att spela upp Mats småkriminella beteende och det gör honom redan i de inledande avsnitten till den karaktär han sedermera kommer bli under böckernas gång. Där har vi en snabbutveckling som fungerade! Tyvärr har Harris redan flaggat för att han inte kommer återvända till rollen för nästa säsong. Det är djupt olyckligt då han verkligen hittat rätt med karaktären.

Medan det inte finns någon som är direkt dålig är det helt klart de två kvinnliga karaktärerna från Two Rivers, Egwene al'Vere (Madeleine Madden) och Nynaeve al'Meara (Zöe Robbins), som fått den mest styvmoderliga behandlingen av manusförfattarna. De är helt enkelt inte alls lika intressanta som i böckerna än så länge. Jag gillar dock att de har gett Egwene och Rand mer kemi än i böckerna redan från början. Däremot finns det andra, märkliga, val gällande berättarperspektivet. Jag har redan varit inne på att första avsnittet går på tok för fort. Det borde varit två avsnitt eller kanske till och med två och ett halvt. Karaktärer och händelser som får stor betydelse längre fram sopas under mattan eller presenteras inte alls. Samtidigt har man lagt till karaktärer som inte spelar någon roll i det stora hela och som helt enkelt kunnat klippas bort. 

Det är det som är problemet med The Wheel Of Times första tre avsnitt. Efter det alldeles för hastiga pilotavsnittet tar sig storyn och hittar ett mer rimligt tempo i avsnitt två och tre. Första intrycket är dock bestående och om jag inte hade varit ett så stort fan av böckerna undrar jag om jag ens skulle sett vidare efter piloten. Man har gjort sig själv en stor otjänst med pilotavsnittets klumpiga hantering av det mesta som gör serien till ett så uppslukande fenomen. Med de efterföljande avsnitten har man påbörjat stegen mot återhämtning och jag ser framåt med viss tillförsikt trots allt. Det är dock helt klart att de hade kunnat göra det här bättre.

Betyg: 3+ men trollockerna ser coola ut iaf! av 5 möjliga

Regi: Destin Daniel Cretton

Manus: Destin Daniel Cretton, Dave Callaham, Andrew Lanham

Medverkande: Simu Liu, Awkwafina, Ben Kingsley mfl.

Produktionsbolag: Walt Disney Pictures/Marvel Studios/Fox Studios Australia

År: 2021

Längd: 132 min

Land: USA/Australien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9376612/

Notoriske underachievern Shaun tvingas avslöja för sin bästa vän Katy att han egentligen är någon helt annan än han utgett sig. Det blir startskottet för deras livs äventyr. Shaun, eller Shang-Chi som han egentligen heter, är son till ledaren för brottssyndikatet De tio ringarna - en urgammal orden som i tusen år styrt regeringar och världshändelser från skuggorna. Nu måste Shang-Chi och Katy åka till Kina för att rädda den förres syster och kanske, bara kanske, finna deras mor fortfarande i livet. Men farsgubben är inte den som glömmer ett svek...

I och med pandemin har min tradition att se alla MCU-filmer på bio kommit av sig. När filmerna nu dessutom kommer på Disney+ tämligen omgående efter biopremiär är det kanske en tradition som jag kommer låta gå hädan. Jag måste nämligen berömma streamingjättens kvalitet när det kommer till bild och ljud, som i min mening inte har någon konkurrent i dagens läge.

Nåja, det var ju en film här med! Shang-Chi är den första filmen i MCU:s Phase 4. Ja, jag vet att tekniskt sett är Black Widow (2021) är först, men i och med den filmens placering i tidslinjen vette fanken om jag skulle kalla den Phase 4. Det är hur som helst i Shang-Chi som den nya övergripande handlingen tar vid. Det är för tidigt att sia om denna än (även om jag som serienörd vet vart vi är på väg), men som öppningsfilm funkar det här väldigt bra. Framförallt är det manusets förtjänst.

Cretton, Callaham och Lanham har skrivit ett manus som förvisso är ett klassiskt matinéäventyr, men samtidigt är det inte svartvitt. Ondingarna är inte genomonda och de goda har sina hangups med. Manuset gör även fina ansatser till att förankra sig stadigt i MCU utan att det känns krystat. Alluderingar till Infinity Saga, gästspel från andra filmer i universumet och en Ben Kingsley som äntligen får upprättelse för sin utskällda roll som "The Mandarin" i en rolig biroll. Han har dessutom hår. Bara en sådan sak. När såg ni Kingsley med hår senast? Eller någonsin?

Fightingen är snyggt koreograferad och baserar sig föga förvånande på kinesiska kampsporter som wushu och wing chun uppblandat med en del wire fu. Jag brukar vara smått allergisk till ett överanvänande av vajrar i mina kampsportsscener, men i och med att detta är satt i en värld med monster och magi stör det mig inte lika mycket här. Resultatet blir lika delar Jackie Chan som Jet Li och balansen bibehålls väl.

Det enda som jag är lite frågande till är huvudrollsinnehavaren. Simu Liu gör absolut inte bort sig, men han har inte den där omedelbara självklarheten i rollen som exempelvis Tom Holland har som Spider-Man eller Chadwick Boseman hade som Black Panther. Han växer förhoppningsvis in i rollen allteftersom Phase 4 fortsätter. Utöver detta fungerar Shang-Chi alltså väldigt väl. Det är inte den bästa Marvelfilm jag sett, men den har det ofördelaktiga läget att börja bygga något nytt från grunden som kommer genomsyra Marvels produktioner under några år. Good show.

Betyg: 4 Eagles-texter av 5 möjliga

Vad är väl en matador utan sin tjur? Det är frågan som Linda ställer till Matti, alias Gomer Pyle. Hon är för övrigt så pass trevlig i det här avsnittet att Matti anar oråd. Ulf är och filmfestivalar sig, men hans ande ligger tung som dieselrök även över veckans produktion, inte minst för sin tolkning av finska Linda för något avsnitt sedan. Annars pratar vi mycket om fiffi i veckans avsnitt, eller? Vi konstaterar att australiensisk barnuppfostran är hardcore och passar på att stöta oss med landet down under. Varför bryta en vinnande tradition? Gustaf är en huvudrollsinnehavare i Mattis liv (det börjar verka kärlek, banne mig?) och Linda får en kombinerad kräkattack, psykbryt och kanske lite pirr i privata delar av ett bokomslag. We all come from a land down under!

Regi: Denis Villeneuve

Manus: Denis Villeneuve/Jon Spaihts/Eric Roth (efter Frank Herberts roman)

Medverkande: Timothée Chalamet, Rebecca Ferguson, Oscar Isaac mfl.

Produktionsbolag: Warner Bros./Legendary Entertainment/Villeneuve Films

År: 2021

Längd: 155 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1160419/

Ökenplaneten Arrakis är den enda kända källan till "spice" - ett ämne som krävs för att kunna navigera mellan stjärnorna. Under decennier har planeten kontrollerats av det brutala huset Harkonnen, men när kejsaren beslutar sig för att överlämna kontrollen till huset Atreides uppstår genast konflikt. I centrum för konflikten står Paul Atreides, en ung arvtagare till sitt hus som verkar ha en mycket större roll att spela än någon kunnat ana.

Jag har ett komplicerat förhållande till Dune. Som science fiction-älskare förväntas jag att se Frank Herberts verk som en centralpelare i genren eller något, men berättelsen har aldrig fångat mig. Den lyckas vara för simplistisk (the chosen one) och för komplicerad (alla intriger) på samma gång. Som alla redan vet är David Lynch min favoritregissör genom alla tider och hans version av historien blev så pass slaktad av studion att Lynch valt att ta bort sitt namn ifrån den. Det är en ständig sore spot för honom och han är känd för att avsluta de intervjuer han så sällan ger om någon nämner Dune.

Denis Villeneuve har hyllats för sina science fiction-filmer, men jag har aldrig riktigt kunnat ta dem till mig. De har alltid varit yta över innehåll, fyllda med goda idéer men med en halvdan storytelling. Därför sprang jag inte benen av mig för att se Dune. Tack och lov är det här Villeneuves i särklass bästa film sedan 2015 års Sicario. Han visar en ny nivå av regi här där det visuella komplementerar storyn och inte tar över den. För Dune är snygg. Den är till och med 2021 års snyggaste film alla kategorier. Den stora skalan och designen på allt ifrån skepp till arkitektur gör att den här filmen kommer plocka de flesta Oscars i de tekniska klasserna nästa år. Den har ingen konkurrens när den.

Storymässigt är det lite same old, same old. Dune är ingen vidare story annat än en ganska simplistisk Messias-berättelse som vi sett tusen gånger förr. Det som Villeneuve lyckas fånga (som Lynch blev ifråntagen) är världsbyggandet. Det här känns som en värld som kan existera, mitt i all sin bombastiska prakt och skala. Handlingen är som vanligt förlagd till 10 000-talet, vilket gör att teknik och utveckling inte verkar otänkbar. Att den huvudsakliga handlingen sker på Arakkis, en ökenplanet, gör också att man kunnat fokusera alltmer på design gällande objekt och karaktärer. Miljön är en öken. En öken är en öken, den behöver inte byggas upp eller designas. 

Skådespelarmässigt är Dune inte så mycket att skriva hem om. Timothée Chalamet är samma älskvärde lille manspojke han är i alla sina filmer och gör sitt jobb. Den som står ut mest är Oscar Isaac som hans far, Leto, men i övrigt är det ganska blekt. Stellan Skarsgård gör ett bra jobb under alla sina proteser som baron Vladimir Harkonnen, men har inte jättemånga scener att arbeta med. En sak bara, Jason Momoa borde aldrig, aldrig, aldrig raka av sig skägget igen. Kan vi införa en lag mot det?

Dune är ett matinéäventyr som trots min kritik levererar. Det är inte årets bästa film som många sagt, men den gör mig definitivt peppad på att se fortsättningen. Väntan till 2023 känns lite väl tilltagen dock. Jag hade hellre sett det här som en av tidernas mest påkostade tv-serier som kom ut med kortare säsonger, men men, money talks.

Betyg: 4 sandmaskar av 5 möjliga