Alla inlägg under april 2020

Av Ulf - Torsdag 30 april 09:15


Regi: Paca Plaza

Manus: Juan Galiñanes & Jorge Guerricaechevarría

Skådespelare: Luis Tosar, Xan Cejudo, Ismael Martínez mfl.

Produktionsbolag: Atresmedia Cine/Film Constellation/Canal+ mfl.

År: 2019

Längd: 107 min

Land: Spanien/Frankrike/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7967412/


Den åldrade knarkkungen Antonio Padín släpps av humanitära skäl från fängelset. Hans söner är helt övertygade om att farsgubben kommer hem och blir förvånade när Antonio istället väljer att bosätta sig på ett ålderdomshem. Antonio är trött på det gamla livet och ser fram emot händelselösa sista dagar. Det ändras dock när han träffar på Mario, chefssjukskötaren på hemmet. Mario har nämligen en gammal koppling till Antonio och vissa saker går inte att förlåta...

 

Eye For An Eye gör mig förbannad, men av fel anledningar. Det finns så mycket bra här, men filmen är feldisponerad i sitt manus. Båda huvudrollsinnehavarna, Luis Tosar (Mario) och Xan Cejudo (Antonio) är sjukt bra och det är på deras förhållande som historien borde haft sitt totala fokus. Tyvärr kombineras denna ofta extremt drabbande hämndhistoria med en bihandling om en knarkaffär som är så klichéartad att den skär sig med den täta spänning som råder mellan Mario och Antonio. Även slutet, som ska kännas chockerande och brutalt, lyckas bara halvvägs eftersom filmskaparna inte riktigt vågar ta hela steget ut. Trist.

 

Å andra sidan är Eye For An Eye en som sagt mycket välspelad film med ett klart moraliskt dilemma. Hämnd funkar jättebra tills du förlorar allt på grund av den. Det hade kunnat tryckas lite mer på, speciellt med kopplingen i slutet, men det här är ändå manusets starkaste kort. Paco Plaza, kanske mest känd internationellt för skräckserien [Rec] (2007), visar återigen prov på fin regi när det kommer till skådespelarna, men den realistiska ton han ofta försöker få med i sina ofta ganska spektakulära historier fungear lite sisådär här.

 

Som ni märker är jag kluven till Eye For An Eye. Den hade kunnat bli något så myclet bättre. Nåja, den har gett mig en anledning till att skriva en novell igen. Jag kan nämligen göra det här bättre själv.

 

Betyg: 2+ mordiska gubbstruttar av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Söndag 26 april 22:00

 


Regi: Cory Finley

Manus: Mike Makowsky

Skådespelare: Hugh Jackman, Allison Janney, Ray Romano mfl.

Produktionsbolag: Automatik Entertainment/HBO Films/Sight Unseen Pictures mfl.

År: 2020

Längd: 103 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8206668/

 

Skoldistriktet Roslyn i New York lyckades 2002 placera sig som landets fjärde främsta. Mycket var tack vare det hårda arbetet från skolföreståndaren Frank Tassone och administratören Pam Gluckin. När den sistnämnda åker fast för att ha förskringrat från skolbudgeten är Tassone och de övriga i skolstyrelsen livrädda för att det ska påverka bra mycket mer än bara skolan och försöker sopa det under mattan. Vad de inte hade räknat med var eleven och skoljournalisten Rachel Bhargava...

 

När Allison Janney är med i något ser jag det. Så enkelt är det. Janney är en av den här generationens främsta amerikanska skådespelerskor och har en sådan perfekt komisk timing och dräpande utstrålning att allt hon gör blir sevärt. Janney är lysande även här, men är inte den som bär filmen. Istället är det Hugh Jackman, i en väldigt atypisk roll, som drar det tunga lasset i rollen som Frank Tassone. Om filmåret 2020 hade varit ett normalt år hade både Janney och Jackman varit Oscarssnackisar inför nästa prissäsong.

 

Jag har arbetat inom skolväsendet i merparten av mitt vuxna liv och det här är väl ungefär så nära man kommer sanningen. Lärarkåren, som den porträtteras, är underbetald och överarbetad och de högre upp skor sig på skolorna, oavsett om de är privat- eller skattefinansierade. Därför är det väldigt skönt att se en film där detta ämne tas upp. Mike Makowskys manus tar den verkliga händelsen och friserar den förvisso något, men till syvende och sist ger Bad Education en ganska korrekt bild av vad som hände i Roslyn 2002. Händer något liknande någonstans i Sverige? Troligen.

 

Med träffsäker regi av Cory Finley, tidigare nämnda manus och skådespelare var Bad Education en riktigt positiv överraskning. Jag borde väl kanske inte vara förvånad. Allison Janney var ju med.

 

Betyg: 4 korrupta mellanchefer av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Fredag 24 april 19:30

Regi: Fernando González Molina

Manus: Luiso Berdejo (efter Dolores Redondos roman)

Skådespelare: Marta Etura, Elvira Mínguez, Carlos Librado mfl.

Produktionsbolag: Nostromo Pictures/Atresmedia Cine/Nadcon Film mfl.

År: 2017

Längd: 129 min

Land: Spanien/Tyskland

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4924942/

 

Amaia Salazar hade helst av allt inte återvänt till sin hemstad, men som högt uppsatt utredare inom polisen är hon så illa tvungen. En seriemördare härjar i det baskiska samhället och samtidigt som hon jagar mördaren måste Salazar navigera de komplicerade familjeförhållanden hon lämnade bakom sig när hon flyttade därifrån - inte minst när det visar sig att mördaren kan vara någon hon känner.

 

Dolores Redondos trilogi om Amaia Salazar blev några av de mest uppskattde europeiska deckarna när de kom. Jag kan förstå varför. Det är familjeintriger på hög nivå, en serie mord som verkligen är vidriga (och därför fascinerande rent narrativt) och den baskiska naturen får mycket spelrum. Det som inte riktigt får plats i den här adaptionen, namnet till trots, är den magiska realism som Redondos böcker gjorde sig kända för. Den ligger lite väl mycket i bakgrunden för att spela någon större roll, vilket är väldigt synd.

 

Inte heller manuset är riktigt väladapterat nog för att The Invisible Guardian ska fungera fullt ut. Det går lite för långsamt och har inte fokuset som behövs för att hålla igång alla bihandlingar. Det som funkar bättre är regin och framförallt fotot. Naturen, med de djupa skogarna och ihållande regnet, är riktigt vacker. Marta Etura gör också en bra huvudroll som Salazar och framförallt hennes samspel med Elvira Mínguez (i rollen som Amaias syster, Flora) är bland filmens höjdpunkter.

 

The Invisible Guardian ligger trots sina problem en bit över genomsnittet. Framförallt såg jag den eftersom filmatiseringen av andra boken i serien precis har landat på Netflix. Det är den klart bästa boken i trilogin och ska bli intressant att se vad de har gjort med!

 

Betyg: 3 djupa skogar av 5 möjliga

 

 


Av Ulf - Tisdag 21 april 15:30


Regi: Jeff Chan

Manus: Chris Pare

Skådespelare: Kari Matchett, Robbie Amell, Penny Eizenga mfl.

Produktionsbolag: Colony Pictures

År: 2019

Längd: 98 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6259380/

 

I en nära framtid har personer med superkrafter blivit andra klassens medborgare, förbjudna att använda sina krafter under allt annat än mycket kontrollerade och specifika förhållanden. Connor, en ung man med kontroll över elektricitet, är desperat efter att skaffa pengar till sin mors sjukhusbehandling. Med dåliga utsikter arbetsutsikter dras han allt djupare in i gängkriminalitet och får snart nys om ett stort jobb som kan göra honom och de andra i gänget stenrika.

 

Code 8 har gått från att vara en film som varit lite i skymundan till att ligga på topplistan på Netflix. Jag kan förstå varför. Det är en film som klarar av något många större produktioner har problem med - världsbyggande. Den värld som Chris Pares manus målar upp känns levande och framförallt trovärdig. Karaktärerna i Code 8 har inte superkrafter som är totalt utflippade utan det kan röra sig om att kunna kontrollera eld mer eller mindre bra, vara känslig för lögner etc. De graderas dessutom på en skala där ju högre du ligger på skalan desto mer kontroll har du. Det är en bra touch - samma krafter, olika styrka.

 

Problemet med Code 8 ligger i att det här borde varit en tv-serie och inte en film. Karaktärerna blir något åsidosatta till förmån för actionscenerna och jag skulle definitivt vilja se mer av vad Pares hade planerat för dem. Nu blir det kanske så, i och med att Pares nyligen annonserat en tv-serie satt i samma värld. Det kan bli riktigt bra och ett alternativ till superhjältejättarna Marvel och DC.

 

Skådespelarmässigt är Code 8 inte så mycket att skriva hem om. Samtliga sköter sig någorlunda bra, men här finns ingen som sticker ut. Istället är det de tidigare nämnda actionsekvenserna som spelar huvudrollen. Dessa är å andra sidan ofta väldigt bra. På det hela taget känns Code 8 som en ganska lyckad blandning av en lång rad inspirationskällor som skulle tjänat på att fokusera på det man gör bäst - världsbyggandet. Om Pares kan överföra detta till den planerade tv-serien kan det här bli riktigt kul!

 

Betyg: 3 elchocker av 5 möjliga


Av Ulf - Måndag 13 april 19:34

 


Regi: Tommy O'Haver

Manus: Tommy O'Haver & Irene Turner

Skådespelare: Melissa Leo, Brandon Mychal Smith, Juno Temple mfl.

Produktionsbolag: Brownstone Productions

År: 2017

Längd: 91 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4842646/

 

1963, Texas. När den nyexaminerade juristen Madalyn Murray upptäcker att hennes ateistiske son tvingas recitera morgonbön i skolan stämmer hon statens skolstyrelse. Religionsfrihet, menar Murray, borde även vara friheten att välja bort religion. Det blir startskottet på en 30 år lång kamp och grundandet av Amerikanska Ateister. Ett kvarts sekel senare, 1995, försvinner dock Murray, en av hennes söner och hennes barnbarn spårlöst. Någon har kidnappat dem, men varför?

 

Det är alltid kul när färgstarka personligheter som ligger åtminstone en aning utanför allmänbildningen hos gemene person får biografifilmer. Jag hade hört talas om organisationen Amerikanska Ateister, men hade väldigt dålig koll på Murray. Enligt rapporter online är den här filmen till allra största del representativ för hennes livsverk, vilket för en sekulär svensk framstår som minst sagt bisarrt.

 

Murray, fantastiskt spelad av Melissa Leo, lägger inga fingrar emellan. Hon är inte älskvärd på något vis. Snarare framstår hon som snarstucken, självrättfärdig och... hon har rätt. Legendarisk svada som hon ska ha haft hjälper till med flera riktigt vassa repliker. Min favorit, som jag ska försöka komma ihåg att använda, måste vara "I wouldn't even spit in your ass if your guts were on fucking fire!".

 

Dialogen funkar till synes väldigt bra och Leo är alltid sevärd. Annat än Leo finns här inga riktigt stora namn i rollistan, men den gamle birollsveteranen Josh Lucas gör en väldigt bra skurk i rollen som David Waters. Regin är tajt och tack och lov är det inte en utdragen två och en halv timmes-biografi det här. The Most Hated Woman In America visar klart och tydligt att man kan göra en biografi som berör specifika delar av en persons liv och lägga tonvikten på en särskild utan att det känns som något går förlorat. Filmen får vara kort nog att inte kräva toapauser. Tag lärdom, filmskapare.

 

The Most Hated Woman In America är en intressant och absurd historia som jag kan rekommendera. Av någon anledning tryckte Netflix stenhårt på den här filmen i reklamkampanj just nu även om den kom ut 2017. Well played, Netflix! Jag hade riktigt kul!

 

Betyg: 4 svärande ateister av 5 möjliga

Av Ulf - Fredag 10 april 22:32

 

Regi: David & Àlex Pastor

Manus: David & Àlex Pastor

Skådespelare: Javier Gutiérrez , Mario Casas , Bruna Cusí mfl.

Produktionsbolag: Nostromo Pictures

År: 2020

Längd: 103 min

Land: Spanien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9345754/

 

När den arbetslöse reklammannen Javier tvingas flytta från sin lyxiga lägenhet tillsammans med sin familj tar han det hårt. Med inget nytt jobb i sikte spenderar Javier sina dagar med att spionera på de nya hyresgästerna. Av nyfikenhet söker han upp mannen i familjen, Tomás, på hans AA-möte. Plötsligt ser Javier en chans att få tillbaka sin drömlägenhet - kosta vad det kosta vill.

 

Wow, snacka om oväntat! Jag drog igång den här filmen på vinst och förlust då jag för ovanlighetens skull inte ens hade hört talas om den. Det visade sig vara ett lyckodrag. The Occupant är en väldigt välspelad och obehaglig thriller som vilar mycket på karaktärspsykologi istället för chockeffekter.

 

Javier Gutiérrez är fullkomligt strålande i huvudrollen som sin namne. Med ett manus som är smart nog att ta sin tid lyckas bröderna Pastor bygga upp hans karaktär till en imponerande sol-och-vårare som egentligen mest verkar följa sina instinkter. Han vill, som hans mest berömda reklamkampanj proklamerar, bara ha tillbaka "det liv han förtjänar". Rationaliseriangarna bakom hans handlingar går från att vara allmänt obehaglig (men, med en pervers logik, något förståelig) till att bli värre och värre ju längre filmen går. Gutiérrez spelar skjortan av samtliga i filmen som tack och lov är välspelad i övrigt också.

 

Med ett smart manus, riktigt tajt regi och ett bra användande av både foto och ljud är The Occupant en riktig överraskning. Det som hade kunnat vara lite bättre, trots att jag gillar hur manuset tar sin tid, är att tempot ibland skulle behöva stramas upp lite mer. Det finns även en bihandling som lägger extra krut till den kurtdurk som Javier bygger som sen bara försvinner. Det är lite synd. Vill du se en lågmäld thriller med gott skådespel rekommenderas dock The Occupant varmt. Good show!

 

Betyg: 4 skrupellösa reklammakare av 5 möjliga

 

Av Ulf - Torsdag 9 april 16:23

 

Regi: Liz Garbus

Manus: Michael Werwie (baserat på Robert Kolkers bok)

Skådespelare: Amy Ryan, Thomasin McKenzie, Gabriel Byrne mfl.

Produktionsbolag: Archer Grey & Langley Park Pictures

År: 2020

Längd: 95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt3111426/

 

När Mari Gilberts dotter Shannan försvinner spårlöst upptäcker hon snart att polisen inte tar försvinnandet på allvar. Shannan är inte ett "högprofilerat" offer i och med att hon är prostituerad, men när polisen hittar benen efter fyra andra kvinnor i närheten av där Shannan försvann tvingas de inleda en utredning.

 

Jag brukar ha rätt bra koll på ökända kriminalfall, men historien om seriemorden på Long Island hade helt gått mig förbi. Mellan 1996 - 2010 använde någon Long Island som dumpningsplats för åtminstone tio offer. Att jag inte hört talas om det bevisar i viss mån filmens tes - vissa offer anses som mer värda än andra.

 

Polisutredningen som följer Shannans försvinnande skildras väl i all sin inkompetens. Alltid sevärde Gabriel Byrne spelar sheriffen som i mångt om mycket får stå till svars för utredningens brister - inte minst från Shannans mor, Mari. Mari spelas skickligt av Amy Ryan och är den stora behållningen med den här filmen. Ryan är liksom Byrne alltid skicklig, men utan henne hade Lost Girls blivit ännu mer slätstruken än vad den är.

 

För slätstruken är den tyvärr. Thrillergenren idag är välbefolkad med filmer och tv-serier som springer cirklar kring Lost Girls. Framförallt försöker man berätta en alldeles för omfattande historia på för kort tid. Som tv-serie hade man kunnat underbygga karaktärerna desto mer, vilket också gjort att många av dem hade gjort större intryck. Michael Werwie försöker med sitt manus berätta om just de här offren som ingen vill ha att göra med, men paradoxalt nog hamnar offren i skymundan även här till förmån för fokus på deras familjer.

 

Till syvende och sist är Lost Girls en ganska tråkig film. Fallet är sjukt intressant och det finns tillräckligt många vändningar för att jag ska rekommendera lite research om det. Tyvärr lyckas inte detta översättas till film. Synd, eftersom målsättningen är nobel.

 

Betyg: 2+ filmer som bara är... där av 5 möjliga

Av Ulf - Måndag 6 april 21:15

 


Regi: Cathy Yan

Manus: Christina Hodson

Skådespelare: Margot Robbie, Rosie Perez, Mary Elizabeth Winstead mfl.

Produktionsbolag: DC Entertainment/Clubhouse Pictures/Kroll & Co. Entertainment mfl.

År: 2020

Längd: 109 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7713068/

 

Det är inte lätt att vara Harley Quinn. Efter att ha gjort slut med den långtida pojkvännen Jokern (för gott den här gången... yeah right) börjar alla som hon gjort förbannade inse att hon inte längre har beskydd av den galne clownen. Det dröjer inte länge förrän hon är jagat villebråd i Gotham och ser bara en utväg - hon måste jobba för maffiabossen Black Mask och hitta en diamant han är ute efter.

 

Strike two! När Margot Robbie återvänder till rollen som var den enda räddande faktorn med Suicide Squad (2016) var min förhoppning att de skulle hitta en kompetent manusförfattare också. Christina Hodsons manus visar sig tyvärr vara väldigt svagt. Det är inte på långa vägar lika illa som David Ayers dito till Suicide Squad, men i grund och botten känns det som Hodson gjort en urvattnad version av Deadpool (2016). Det är ett konstant brytande av fjärde väggen, ett mix mellan extremt våldsam action och slå-sig-för-pannan-aktiga försök till humor, vilket inte låter helt fel. Det funkade för Deadpool, så varför inte för Harley Quinn? Svaret är timing och identitet.

 

För en gångs skull är det något så pass ovanligt som dålig komisk timing i manuset och inte från skådespelarinsatserna. Robbie och gänget gör vad de kan med materialet och lyckas rädda en del skämt, men vissa faller så platt de bara kan på grund av dåligt manusarbete. Robbie är lika lyckad i rollen som Quinn här och har god hjälp av Ewan McGregor som Black Mask. McGregor är alltid sevärd och så även här. Bland de övriga är min favorit helt klart Mary Elizabeth Winstead som The Huntress. Winsteads mix mellan gravallvarlighet och försök till att passa in i gruppen är ofta riktigt roliga.

 

Det andra problemet med Birds Of Prey är bristen på egen identitet. Jag har redan skrivit om likheterna med Deadpool, men det stora kruxet är att det är för mycket av allt. Det är lite Suicide Squad-light med en film som aldrig, aldrig är tyst och som kastar allt den kan tänka på i ansiktet på tittaren och hoppas att något fastnar. Skillnaden mellan den här filmen och Självmordspatrullen är att här landar åtminstone hälften av försöken rätt. Men, kom igen, även när det gäller superhjältefilm måste man veta när man ska ta bort foten från gaspedalen och låta både film och tittare andas en minut.

 

Birds Of Prey är trots min kritik ett fall framåt för Harley Quinn, men det är fortfarande inte den fullträff som karaktären förtjänar. Den lär dock lyckas sälja femtiotusen maskeradkostymer till i oktober. Harley Quinn är jäkligt underhållande i all sin galenskap och ibland är även Birds Of Prey det.

 

Betyg: 2+ third time's the charm? av 5 möjliga

 

 

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9 10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2020 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se