Alla inlägg under maj 2011

Av Ulf - 30 maj 2011 17:52


Regi: Rob Marshall

Manus: Ted Elliott & Terry Rossio

Medverkande: Johnny Depp, Penélope Cruz, Geoffrey Rush mfl.

Produktionsbolag: Walt Disney Pictures/Jerry Bruckheimer Films/Moving Picture Company

År: 2011

Längd: 136 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11 år

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt1298650/


Kapten Jack Sparrow har haft en enklare tillvaro än sin nuvarande. Fast på land utan sitt skepp får han höra talas om en "annan" Jack Sparrow som försöker sätta ihop en expedition för att leta efter Ungdomens källa. När Sparrow avslöjar bedragaren som sin gamla flamma Angelica Malon blir det början på en resa som ska ta dem till nämnda källa. De är dock inte ensamma om sin ambition - långt ifrån.


Pirates of the Caribbean - franchisen var otroligt charmig när det begav sig en gång i tiden. Johnny Depps porträtt av Jack Sparrow har blivit så pass ikoniskt att det parodierats av i princip alla och bara nu sneglar jag ut mot länklistan till bloggen och ser "en blogg om bara Jack Sparrow". Men hur charmig originalfilmen än var blev installationerna allt sämre i och med uppföljarna. Denna, den fjärde filmen i serien, gör en nystart och plockar bort exempelvis de två mest irriterande karaktärerna från de tidigare delarna, dvs Orlando Blooms och Keira Knightleys riktigt tunna och illa skrivna kärlekspar. Det här är, till sist, Johnny Depps film, även om han får god draghjälp av en mycket bra birollslista, med Penélope Cruz som främsta företrädare.


Det är klart det finns störningsmoment även här. Bland annat finns det ett försök till kärlekshistoria som känns ytterst påklistrat och mer som en efterkonstruktion än något annat. Dessutom är Blackbeard, trots uppbyggnaden han får och trots det faktum att han spelas av den väldigt duktige Ian McShane, inte en alltigenom övertygande skurk.


Men, sammanfattningsvis, är jag otroligt glad att se att den aktuella filmserien är på helt rätt spår igen och kan bara rapportera att jag hade en riktigt kul stund i biostolen. Möjligen hade filmen kunnat kortas omkring 20 minuter och gjorts ännu lite tajtare, men överhuvudtaget är det här en riktigt kul matinéfilm som bör ses om pirater gillas.


Betyg: 4- som inte hade varit ett minus om den varit i 2d av 5 möjliga

Av Ulf - 23 maj 2011 14:21


Regi: Michael Pavone

Manus: Michael Pavone

Medverkande: Ed Harris, Chase Ellison, Alexander Walters mfl.

Produktionsbolag: WWE Entertainment

År: 2011

Längd: 101 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej granskad (IMDB), gränsfall mellan 7 och 11 år.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1606180/


Andy Nichols har en av sina värsta skoldagar någonsin när han får reda på att han kommer bli tvungen att arbeta på sitt slutprojekt i engelska tillsammans med skolans paria, "The Big G". Samtidigt dras Andys uppmärksamhet allt mer till skolans snyggaste tjej, Mary. Men Nichols ganska vardagliga skolliv ställs på sin spets när hans lärare i engelska anklagas för den i 1960-talets USA väldigt stora synden att vara homosexuell.


Det sägs att man kan sälja allt med mördande reklam och den här filmen är ett bevis för det. De som känner mig eller har läst bloggen ett tag vet att ett av mina största guilty pleasures är wrestling. Eftersom den här filmen producerades av WWE och har en av deras stjärnor, Randy Orton, i en biroll var det inte konstigt att man de senaste månaderna bombarderat sina tittare med trailers för That's What I Am. Därmed inte sagt att det här är en dålig film - jag bara känner mig lite smutsig på sättet de lyckades få mig att införskaffa den.


That's What I Am är en typisk coming-of-age-historia (bara det att den utspelar sin under 1960-talet) men lyckas ändå hoppa över de vanligaste fallgroparna filmer av den här typen tycks falla i. Med exakt rätt mängd svärta lyckas manuset balansera sig kvar på rätt sida sentimentalitetens linje. Vissa händelseförlopp känns ytterst amerikanska, men filmen ska samtidigt ha beröm för att den faktiskt inte backar från problematik utan möter den rakt på. Framförallt visar den upp hur både barn och vuxna kan vara utstuderat vardagsgrymma trots att de har helt olika motiv till att vara det.


Ed Harris roll som Mr. Simon, den misstänkt homosexuelle läraren, är filmens stora behållning tillsammans med Alexander Walters som "The Big G". Harris är dessvärre en underutnyttjad skådespelare som jag saknar att se i större produktioner och jag betvivlar att en film av den här typen kommer vara ett argument för hans agent vid förhandlingar om storfilmerna.  Även om Walters har en otrolig närvaro i sina scener och lyckas verkligen göra "The Big G" till en karaktär som man bryr sig om är märkligt nog är många av de andra barnskådespelarna ganska dåliga. Är det något man brukar kunna särskilja en amerikansk produktion med barnskådespelare i från en dito från något annat land är hur fruktansvärt många duktiga barn det finns i de förstnämnda. Här är det verkligen hugget som stucket. Chase Ellison klarar sig ganska bra i huvudrollen men jag kunde inte komma över att han ser ut som en kopia av Will Wheaton från Stand By Me (1986).


That's What I Am är en söt historia om att växa upp och framförallt att välja sin egen identitet - oavsett vad andra anser. Det finns bättre coming-of-age-filmer, men det här är faktiskt inte alls dumt.


Betyg: 4- homofobiska förorter av 5 möjliga

Av Ulf - 22 maj 2011 14:01

Regi: D.J Caruso

Manus: Alfred Gough, Miles Millar & Marti Noxon (baserat på "Pittacus Lores" bok med samma namn)

Medverkande: Alex Pettyfer, Timothy Olyphant, Dianna Agron mfl.

Produktionsbolag: Bay Films

År: 2011

Längd: 109 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1464540/


David tillhör en utomjordisk ras som förlorat ett förödande krig mot ett folkslag som inte bara tar över planeter - de förgör dem fullständigt. Som en sista utväg skickas ett antal barn till Jorden för att tillsammans med sina beskyddare någon gång kunna slå tillbaka mot sin fiende. När David inser att tre av hans "syskon" mördats vet han att han står på tur...


Jag har en term för Michael Bay-producerade filmer - söndagseftermiddagsmähä. I de flesta fall fungerar Bays filmer som hjärndöd underhållning vid baksmälla eller att somna till. De är inga filmiska mästerverk precis, vissa är till och med så usla att jag börjar tvivla på mänsklighetens kulturella uttryck, men saker exploderar och manusen är så lättuggade att man orkar följa med i dem hur trött man än är. I Am Number Four lyckades, trots denna bakgrund, fånga mitt intresse ganska väl.


Jag kan komma på fyra anledningar till detta ganska förvånande faktum: D.J Caruso, de två huvudrollsinnehavarna och manuset. Caruso, som bland annat gjorde mysthrillern Disturbia (2007), visar återigen att han kan få fram det bästa av unga skådespelare utan att för den sakens skull få dem att låta som lillgamla cyniker. Framförallt har han lyckats göra Alex Pettyfers huvudkaraktär lätt att tycka om - vilket inte är det lättaste med en blonderad surfarsnubbe. Men, den som äger den här filmen i varenda scen hon är med i är Dianna Agron, troligen mest känd från Glee. Agron är inte världens bästa skådespelerska - än - men hon har något som man inte kan lära med tiden - star quality. En skådis att hålla ögonen på med andra ord. Slutligen är manuset, trots vissa dalar, inte alls så illa som jag befarat. Det enda som jag inte riktigt kunde komma över var hur fruktansvärt löjliga skurkarna var. Jag kände aldrig ett hot ifrån dem genom hela filmen. Intressant nog lyckades dialogen prata upp dem hela tiden så att jag tänkte "tja, så illa är de väl inte?" tills jag såg en scen med dem igen. De är riktigt usla.


I Am Number Four är trots de usla skurkarna, lite märklig karakterisering och ett soundtrack som gjorde att jag ville slita av mig öronen, en helt okej film. Det är inte stor filmkonst, men underhållande för stunden. För en film som jag förväntade mig skulle vara ett söndagseftermiddagsmähä är det gott nog.


Betyg: 3 transmuterade beagles av 5 möjliga

Av Ulf - 18 maj 2011 22:04



Regi: Steve Miner

Manus: Ron Kurz

Medverkande: Adrienne King, John Furey, Warrington Gillette mfl.

Produktionsbolag: Georgetown Productions Inc.

År: 1981

Längd: 87 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0082418/


Fem år efter händelserna i första filmen har Camp Crystal Lake varit avspärrat. Ställets historia hindrar dock inte att ett träningsläger för sommarlägerledare hålls på andra sidan sjön. Men även om Mrs. Vorhees är tämligen död är det någon som smyger runt i skogarna.


Det var ingen överraskning att det blev en snabb uppföljare till den mycket finansiellt framgångsrika Friday the 13th (1980). Dessvärre hade man lite för bråttom. Det här kan vara det värsta hafsverken i serien samtidigt som här finns ögonblick som är riktigt innovativa och bra. Det verkar främst ha varit i post-production som det funnits rejäl tidspress för klippningen är riktigt, riktigt usel. Jag brukar inte lägga märke till dålig klippning om den inte totalt tar mig ur historien, och den här filmen lyckades med det flera gånger.


Men, det ska sägas, det här är trots sina tekniska skavanker en bättre film än sin föregångare. Skådespelarna, om än inte särskilt bra, är ett klart fall framåt och Adrienne King har en väldigt charmig girl next door-charm som hjältinnan. Steve Miner har även dragit ner på point of view-sekvenserna som saktade ner ettan något fruktansvärt.


Tyvärr blir det aldrig riktigt intressant. Det är fortfarande för långsamt, för omständigt och har inte stått pall för tidens tand.


Betyg: 2+ mordiska skogsmullar av 5 möjliga

Av Ulf - 15 maj 2011 21:18


Svensk titel: Svart flicka, vit flicka

Författare: Joyce Carol Oates

År: 2006 (svensk utgåva 2007)

Sidor: 283

Förlag: Ecco (svenskt förlag Bonnier Pocket)

ISBN: 978-91-0-012052-8


När Genna Meade ska börja college har hon stora skor att fylla. Hennes far, Max Meade, är en berömd människorättsadvokat med vissa anarkistiska tendenser och hennes förfäder hjälpte till att grundlägga colleget självt. Hennes liv blir inte lättare av hennes rumskamrat, Minette Swift, som är snarstucken, sur och riktigt otrevlig. Trots det beslutar sig Genna för att bli hennes vän. Men det är inte allt som riktigt stämmer på colleget - någon har tydligen något emot Minette och rasistiska trakasserier riktas mot henne.


Joyce Carol Oates figurerar ganska flitigt här på bloggen och det är inte så konstigt - jag har hitintills aldrig läst en riktigt dålig bok av henne. Dessvärre är Svart flicka, vit flicka den första av hennes verk jag läst som helt enkelt inte håller måttet jämfört med vad jag vet att hon kan göra. Vad som hade kunnat bli en intressant dynamik mellan en vit överklassflicka med ett arv från sin medborgarrättskämpe till far och en svart flicka så långt från stereotypa "sassy young black woman" man kan komma blir istället en långdragen och ganska trist bekantskap. Det värsta är att jag som läsare förstår varför människor vill Minette illa (även om rasism aldrig är acceptabelt) då hon kort och gott är en fruktansvärd karaktär. Oates hade kunnat försöka göra en poäng av just detta - att bara för någon av en viss ras är en idiot är inte rasistiska tillmälen okej - men istället tuggar historien på utan någon egentlig upplösning. Konflikten är helt enkelt ointressant.


Oates språk är som vanligt underbart och anledningen till att jag trots allt inte kan såga den här boken längs med fotknölarna. Trots att konflikten aldrig blir särskilt intressant lyckas Oates också skapa intressanta karaktärer (min irritation med Minette är ett bra exempel). Oates har dock skrivit många mycket bättre böcker. Svart flicka, vit flicka känns mest som en parantes i hennes vanligtvis imponerande författarskap.


Betyg: 2 halvgalna människorättsadvokater av 5 möjliga



Av Ulf - 12 maj 2011 17:30



I veckan hände det igen – en lovande science fiction-serie, Stargate Universe, körde sitt sista avsnitt efter att inte ha fått förnyat kontrakt för en tredje säsong. Tyvärr är detta ett alltför vanligt förekommande fenomen som följer samma mönster – en tv-serie med science fiction och/eller fantasyinslag får en bejublad första säsong, när antalet tittare sjunker under säsong två får tv-bolagen panik och serien läggs ner. Det är ett kontraproduktivt och kortsiktigt tänkande.


Alla serier måste ses utifrån produktionskostnad, eventuella intäkter från reklam/dvd-marknad och huruvida nätverken anser att det finns något mer inkomstbringande att lägga på den aktuella sändningstiden. Det är en krass kalkyl som inte tar hänsyn till något annat än ekonomi, men det är så verkligheten allt som oftast ser ut. Däremot förstår jag inte hur vissa nätverk tänker när de lägger ner serie på serie efter endast en säsong.


Det är förståeligt om en serie går i sank redan efter några avsnitt (vilket de flesta serier faktiskt gör) men om en serie trots allt har en publik på tiotals miljoner är det lite märkligare. En tv-serie är inte en statisk enhet – den kommer inte dra samma publik genom hela sin existens men kan ändå vara en lukrativ affär sett till kalkylen vinst kontra produktionskostnad. Dessutom är det inte ovanligt att en tv-serie återfår delar av sin publik i senare säsonger eller till och med överträffar sina tidigare resultat. Ett bra exempel är Seinfeld som inte blev den succé den blev förrän under säsong fyra.


Produktionskostnaderna för tv-serier med science fiction-inslag brukar vara tämligen höga. Just nämnda serie, Stargate Universe, ska enligt skådespelaren Robert Carlyle ha haft en budget på 2 miljoner dollar per avsnitt. Därmed måste samma uttalande ses i kontext av att alla skådespelare för serien gick med på lägre lön än brukligt för att hålla nere produktionskostnaderna. Samtidigt ställer jag mig frågande till varför en science fiction-serie behöver en så stor budget? 


Babylon 5 lyckades med relativt billig datoranimation och duktiga animerare göra hela serien (110 avsnitt) för cirka 90 miljoner dollar (eller knappt 818 000 dollar per avsnitt). Utöver specialeffekterna lyckades smart logistik rädda cirka 300 000 dollar per avsnitt. Om du frågar ett sci-fi-fan vad han eller hon kommer ihåg främst från den serien är det heller inte de ganska billiga specialeffekterna utan manuset, dialogen och karaktärerna. De där små beståndsdelarna som gör historien och inte sminket man sätter på den.


Det går alltså att göra smart skriven science fiction som inte behöver kosta bolagen enormt mycket pengar. Men, för att Babylon 5 skulle lyckas krävdes att någon trodde på serien.  Det krävdes att någon trodde på skaparen J. Michael Straczynskis vision för att serien skulle få en andra säsong och också bli en modern science fiction-klassiker. Men vilket bolag idag vågar tro på en serie som kanske inte lönar sig efter de första avsnitten? Jo, det finns ett – HBO.


HBO lägger ofta enorma summor pengar på sina serier och låter dem utvecklas även om de kanske inte alltid blir succéer direkt.  Så science fiction-seriens framtid skulle mycket väl kunna vara en storsatsning på genren. Med den ypperliga Game of Thrones kanske de har insett att det finns publik även för fantasy och science fiction. Det finns kanske trots allt ljus i slutet av tunneln.


Av Ulf - 10 maj 2011 16:31


Regi: Eli Craig

Manus: Eli Craig & Morgan Jurgenson

Medverkande: Tyler Labine, Alan Tudyk, Katrina Bowden mfl.

Produktionsbolag: Eden Rock Media/Looby Lou/Urban Island mfl.

År: 2010

Längd: 89 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: Ej granskad (IMDB), största sannolikhet från 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1465522/


Tucker och Dale är ett radarpar som äntligen har kunnat förverkliga sin dröm om att köpa en semesterstuga mitt ute i skogen. Vad de inte hade räknat med är att ett gäng collegeungdomar skulle åka ut för att campa precis bredvid deras ägor. När Dale räddar en av ungdomarna från att drunkna misstolkar hennes vänner detta som att hon blir kidnappad. Frågan är mest om inte tonåringarna är sina egna värsta fiender.


Jag skaffade den här filmen helt på grund av titeln. En film som har "vs. Evil" i sin titel kan inte vara genomusel, resonerade jag. Det visade sig att jag hade rätt. Det här är något av det roligaste jag sett på flera år. Bara konceptet är helt fantastiskt - att använda sig av såväl regionala som filmiska stereotyper för att skapa riktigt roliga scener och dialog. En varning bör dock utfärdas (om det inte framgår av postern ovan) - det krävs troligen att man har en förkärlek för svart humor för att uppskatta den här filmen då Eli Craig sannerligen inte sparat in på den röda sörjan. Tänk er Evil Dead II (1987) möter Deliverance (1972) och ni kommer ganska nära en beskrivning av den här filmen.


Manuset är kort och gott genialiskt. Alla som sett en slasherfilm vet hur idiotiska tonåringarna i sådana filmer brukar vara. Tucker & Dale vs. Evil använder detta till sin fördel och radar upp missförstånd på missförstånd så att det ligger nära väldigt blodig slapstick ibland. Likaså är dialogen välskriven och skådespelarna helt perfekta i sina roller. Den allra bästa av dem är Alan Tudyk som den kroniskt blyge och kärlekskranke Dale. Han har en komisk timing som är obetalbar. Tudyk är troligen mest känd för sin roll i den alltför tidigt nedlagda sci-fi-serien Firefly (2002-2003) och förhoppningsvis kan han fortsätta få roller i Joss Whedons produktioner. Det är han definitivt värd. Eli Craigs regi är riktigt imponerande för att vara hans första långfilm och han vann mycket riktigt en del fina utmärkelser för sitt arbete. Han är någon att hålla ögonen på längre fram.


Jag blev, som ni kanske förstår, helt knockad av den här filmen. Fruktansvärt rolig, intressant på ett rent filmiskt plan och kunglig underhållning. Vad mer kan man begära?


Betyg: 5 missförstådda stereotyper av 5 möjliga

Av Ulf - 6 maj 2011 12:53


Författare: Nick Hornby

År: 2009 (svensk utgåva 2011)

Sidor: 323

Förlag: Riverhead Books (svenskt förlag Månpocket)

ISBN: 978-91-7001-851-0


Tucker Crowe försvann för musikscenen över en natt 1986 och har inte hörts av sedan dess. Detta har lett till spekulationer bland hans fanatiska fans, däribland Duncan som driver en fansajt på nätet om sin idol. När Tucker till sist bryter tystnaden och släpper demoversionerna av låtarna på sin uppbrottsplatta Juliet är det det första livstecknet från idolen på över 20 år. Duncans flickvän, Annie, skriver en kritisk recension av skivan som leder till parets uppbrott. Men någon som identifierar sig som "Tucker Crowe" mejlar Annie och anser att hennes recension var helt korrekt...


Nick Hornbys High Fidelity är en bok som följt med mig sen tonåren - inte minst eftersom bokens huvudkaraktär delar alla mina dåliga sidor multiplicerat med tusen. Temat med insnöade män som förlorar sina förhållanden och tvingas växa upp har sedan dess gått som en röd tråd genom Hornbys författarskap och Juliet, Naked är inget undantag. På gott och ont är detta precis vad Hornby gör som allra bäst. De bra aspekterna, karaktärerna och den torra humorn, är lika njutbara här som i tidigare nämnda bok. Dessvärre håller formeln på att bli lite väl mossig.


Hornbys språk flyter lika bra som alltid, men redigeringen skulle behöva en andra genomtitt. Vissa kapitel känns maratonlånga medan andra bara är några sidor långa. Det blir inte någon lyckad konstnärlig effekt av det utan bara en upphackad känsla som gjorde att den här boken tog mycket längre tid att läsa än vad jag trodde den skulle.


Juliet, Naked förblir en bagatell i mitt bibliotek och troligen inte något jag kommer återvända till. Den har sina stunder men Hornby har skrivit bra mycket bättre böcker än så här.


Betyg: 2+ inlagda hajögon av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2 3
4
5 6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards