Alla inlägg under september 2009

Av Ulf - 29 september 2009 12:51

 


En tid efter händelserna i första filmen börjar Sam göra sig redo för livet på college. Hans föräldrar och flickvän är ganska efterhängsna och det hela riskerar att utvecklas till en gråtfest av episka mått. Decepticonerna har dock andra planer (tja, gråtfest eller död, du väljer) och återvänder till Jorden för att leta efter en energikälla som skulle försäkra dem om seger över Autoboterna. Samtidigt har Autoboterna format en allians med mänskligheten (läs: USA) för att jaga rätt på Decepticoner kvar på Jorden från förra slaget. När Sam upptäcker att han har kvar en skärva av The AllSpark - Transformers samlade kunskap - flippar han ut under en föreläsning och får samtidigt Decepticonerna efter sig igen.


Michael Bay: mannen, myten, den fruktansvärde Mammon. Att klaga över Michael Bays brist på intelligenta produktioner är ungefär som att konstatera att solen är varm. Det är en självklarhet, en konstant, inom Hollywood som återvänder varje sommar lika säkert som att svenskar vallfärdar till Thailand. Frågan är dock om han inte överträffat sig själv i dumhet med den här filmen. Vad vi bjuds på är 149 minuter av explosioner. Det är inget fel på explosioner, men när hela filmen består av en enda lång strid blir det lite tröttsamt i längden. Regin är i typisk Bay-stil, det vill säga ett klipp varannan sekund och svepande kameraåkningar varvat med slowmotion. För att förstå Bays tydliga storhetsvansinne kan jag berätta att han i en intervju seriöst jämförde den här filmen med en blandning mellan Ben-Hur och Apocalyse Now.


Shia LaBeouf spelar sin vanliga roll som han inte ändrat på hitintills i sin karriär och det fungerar faktiskt rätt väl. LaBeouf är en helt okej skådespelare och det kommer bli intressant att se vad han kan göra när han får lite vettiga manus att arbeta med. Megan Fox däremot är genomusel. Fox må vara ögongodis men vem tutade i henne att hon kunde agera? Jag brukar vara rätt duktig på att skilja rollkaraktär från person men när Fox dessutom blivit drottningen av idiotiska uttalanden i media är det svårt att inte hata henne på förhand. Nåväl, resten av skådespelargänget är sekundärt och inte av särskilt stort intresse. Rösterna till robotarna varierar från helt okej (Hugo Weaving som Megatron och Peter Cullen som sin eviga röstroll Optimus Prime) till totalt vedervärdiga (Reno Wilson som Mudflap och Tom Kenny som Wheelie/Skids). Det ryktades länge om att Leonard Nimoy skulle reprisera sin roll som Megatron, vilket hade varit riktigt häftigt, men tyvärr föll ryktet igenom.


Det är ingen överraskning att det främst är specialeffekterna som spelar huvudrollen i den här filmen. Jag måste, om än motvilligt, erkänna att det här är en förbannat snygg film. Robotarna känns lika tunga som i förra filmen och vissa effekter fick mig faktiskt att högt exklamera: "Fan vad häftigt!". Om filmen inte blir nominerad i de tekniska klasserna på nästa års Oscarsgalan ska jag käka upp min hatt - utan ketchup.


Till syvene och sist är det dock underhållningsvärdet det är fråga om. Det här är inte Shakespeare och jag tror inte någon förväntade sig något djupare heller. Trots min aversion mot Michael Bay kan jag inte hata den här filmen. Den är riktigt, riktigt dum, men den fyller sitt syfte - att sälja popcorn och biljetter till explosionssvultna tonåringar. Manuset dras tyvärr med en del riktigt rasistiska porträtt i de stereotypiskt "svarta" robotarna Mudflap och Skids. Likaså faller logiken inom sina egna ramar lite väl ofta för min smak. Hur som helst är det här en matinéfilm som ska ses med en stor portion distans. Det är lite som ett fyrverkeri - det kanske inte berör, men det är åtminstone fint att titta på.


Betyg: 2 robottestiklar av 5 möjliga (ja...ni kommer att förstå om ni ser filmen)

Av Ulf - 17 september 2009 15:45


När Ted Crawford får reda på att hans fru har en affär bestämmer han sig för att mörda henne. I kallt blod skjuter han henne och inväntar polisen. När de dyker upp erkänner Crawford genast sitt brott och sätts i häkte. När hans fall ska upp i rätten är det Willy Beachum, en ny stjärna bland stadsåklagarna, som får ta an sig fallet. Detta ska bli Beachums sista fall innan han börjar sitt nya jobb i privatsektorn. Ett enkelt fall att avsluta sin karriär inom stadsväsendet med. Fallet visar sig dock bli allt annat än enkelt när Crawford plötsligt drar tillbaka sitt erkännande och de till synes vattentäta bevisen mot honom visar sig läcka som ett soll.

Igår, under en diskussion om Nicolas Cages dalande karriär, försökte jag och en god vän komma på fler skådespelare som en gång gjorde fantastiska filmer men som fastnat i medelmåttiga filmer på senare år. Anthony Hopkins var ett namn som dök upp ganska ofta under diskussionen. Efter att ha gjort en av de bästa thrillers någonsin, Silence of the Lambs, har han nästan bara gjort skräp. Min vän tipsade mig om den här filmen och här märks det återigen vilken fantastisk skådespelare Hopkins är om han bara får rätt manus att arbeta med. Förvisso märks det att han kanaliserar sin mest framgångsrika roll, Hannibal Lecter, mer än en gång men det fungerar som en påminnelse till varför hans rolltolkning fick så stort genomslag - Hopkins kan vara en av de mest obehagliga skådespelarna någonsin när han sätter den sidan till.

Hopkins motståndare spelas av en av de mest underskattade skådespelarna i vår tid, Ryan Gosling. Gosling har en närvaro i sitt skådespel vilken gör mig mer och mer förvånad över att han inte är en större stjärna. Här gör han ytterligare en mästerlig roll som han borde uppmärksammats mer för. Vem har han trampat på tårna i Hollywood? Det finns ingen annan förklaring till varför inte alla vet vem han är.

När det gäller manuset ska det direkt sägas att jag gillar rättegångsdrama som genre i stort. Det krävs dock ett mycket välskrivet och tätt manus för att det inte ska framstå som ett längre avsnitt av Boston Legal. Förutom de två huvudkaraktärernas utveckling och otroliga spel finns här också fler falska spår och smarta vändningar än i de flesta rättegångsdramer jag sett. Manuset har väl egentligen bara en svag punkt i kärlekshistorien mellan Beachum och hans nya chef (Rosamund Pike) som uppenbart bara finns där för att sätta Beachum i kontakt med hennes far och således föra historien vidare. Annars är det ett mycket välskrivet manus som både författats och regisserats av Gregory Hoblit - en riktig veteran inom genren med ett otal rättegångsserier på sitt CV. Regin är anpassad till filmens ämne och istället för jobbiga CSI-åkningar med kameran får vi en ganska avskalad och strikt hållen ton från Hoblit. Det fungerar väldigt bra utan att bli knastertorrt. För att se ett exempel på det senare kan jag rekomendera The Pelican Brief.

Det här är på hela taget en mycket bra film. Den når inte riktigt upp till högsta betyg, främst för att manuset hade kunnat behöva en sista genomgång trots sin intelligens. Vad jag inte förstår är hur den här filmen kunde gå relativt obemärkt förbi. Den skulle åtminstone fått en Oscarsnominering i en av skådespelarklasserna. Om ni som jag gillar en smart deckarhistoria rekomenderas den här filmen varmt.

Betyg: 4 machiavelliska mordförsök av 5 möjliga

 
Av Ulf - 16 september 2009 16:15

 


En skolklass gräver ner en tidskapsel år 1959 tänkt att öppnas av motsvarande årskurs 50 år senare. Ett halvsekel senare undervisar den något deprimerade John Koestler i astrofysik vid MIT. Hans son Caleb är entusiastisk över den stora dagen då tidskapseln ska grävas upp. Medan alla andra barn får teckningar av rymdraketer och dylikt från tidskapsel får Caleb dock en sida fullklottrad med siffror. När han tar med "teckningen" hem börjar John se ett samband mellan siffrorna. De korelerar till katastrofer som ägt rum sedan 1959. Det finns också ett stort problem med sifferserien - det är bara tre händelser kvar.

Jag kräver inte mycket av min science fiction. Ge mig ett rymdskepp och en framtidsvision och jag är lycklig som ett barn på julafton. Knowing lämnade mig med samma känsla man fick när man packade upp sin femte tjocka ylletröja samma kväll - ren besvikelse. Till att börja med undrar jag vad som har hänt med Nicolas Cage? (Stavade han inte det med "ch" innan, eller är det jag som inbillar mig?) Cage har gått från filmer som Arizona Junior, Wild At Heart och Adaptation till att spela i re-maken av Wicker Man och det här skräpet. Cage är en helt okej skådespelare när han får ett bra manus att arbeta med. När han som här får nöja sig med att säga den ena kalkonartade repliken efter den andra blir det bara så sorgligt slöseri med talang. Killen har ju vunnit en Oscar för tusan!

Nicolas Cage och en drös mindre kända skådespelare har som sagt fått ett riktigt, riktigt dumt manus att arbeta med. Trots att jag inte kräver särskilt mycket av min science fiction så kräver jag i alla fall att den ska vara logisk inom sin egen kontext. Så är inte fallet här. Exempelvis är hela scenariot med jordens undergång så fruktansvärt långsökt rent vetenskapligt att jag bara vill skrika. Det skulle helt enkelt inte kunna gå till så här. Om filmen hade försökt ge en övernaturlig förklaring på jordens undergång hade jag kanske kunnat acceptera det eftersom vetenskapen då inte ens hade kunnat börja förklara händelserna. Det här är en fantasyfilm som försöker vara science fiction och lyckas inte med något av det. När filmen dessutom lyckas blanda in biblisk symbolik i det hela blir jag nästan illamående.

Alex Proyas har regisserat debaklet. Proyas har haft en tidigare hit med sin tolking av The Crow - en film som hade åtminstone lite substans under sin flashiga yta. Det verkar som Proyas tänkte att det här med specialeffekter var så kul att man kunde bygga en hel film kring det, även kallat George Lucas-syndromet. Problemet är bara att effekterna, med slutet undantaget, inte ens är intressanta de heller. Det är dålig CGI och scener utan riktig tyngd i som bara finns där för effektsökeriets skull. Skådespelarregin är så obefintlig att man likaväl kunnat ställa upp en bluescreen och sen gått och tagit en kaffepaus medan skådisarna läste innantill.

Jag dör lite varje gång jag ser att seriösa filmrecensenter (Jag, seriös? Aldrig!) blir bländade av kråkguld och dessvärre verkar det som många har just blivit det när det kommer till Knowing. Låt er dock inte luras, det här är riktigt uselt.

Betyg: 1 avdankad skådespelarkarriär av 5 möjliga

Av Ulf - 15 september 2009 14:15

 


Christine har ett ganska bra liv. Hon har ett fast jobb på en bank, en eventuell befodran på gång och dessutom världens bäste pojkvän i universitetsanställde Clay. En dag kommer en gammal kvinna in på banken och vill ha uppskov för betalningen på sitt lån. Om hon inte får det kommer banken att ta hennes hus. Christine, som nyligen fått veta från chefen att hon måste vara lite tuffare om hon ska vara först i kön till befodran, nekar den gamla damen uppskov. Senare på kvällen blir hon attackerad av damen i bankens parkeringshus. Hon verkar nöjd med att ha rivit av en knapp från Christines kappa och försvinner. Märkliga saker börjar snart hända i Christines närhet och hon förstår att det har med den gamla kvinnan att göra.

Sam Raimi sätter tonen direkt i Drag Me To Hell genom att använda Universals logga från 1980-talet istället för den uppdaterade. Det är också vad den här filmen känns som - en tillbakagång till vad som gjorde en stor del av 80-talets skräckfilmer så njutbara. Det här är en mörk historia som genomsyras av Raimis typiska kombination av skräck och humor så svart att man känner sig lite skyldig varje gång man skrattar. Om ni har sett Raimis tidigare skräckfilmer är det Evil Dead II som först dyker upp i minnet. Regin är helt enkelt utsökt och om ni har något som helst intresse för B-film från 80-talet är bara det en anledning till att se Drag Me To Hell. Raimi vet hur man förvandlar enkla skrämseleffekter till en krypande känsla och den tidigare nämnda svarta humorn accentuerar skräcken så att den förvandlas till en surrealistisk mardröm.

Skådespelarna är en annan anledning till att se den här filmen. Alison Lohman är fantastiskt bra i huvudrollen som Christine. Jag kan inte sätta fingret på vad det är som gör hennes spel så bra, men hon har vad man brukar kalla för "det". Efter roller i mindre produktioner samt en roll i den vedervärdiga Beowulf kan detta mycket väl bli hennes stora genombrott. Filmens andra stora roll innehas av Justin Long, killen som verkar vara med i allt nuförtiden. Long spelar sin vanliga, sympatiska och lite tafatta, roll men han gör det lika bra som alltid. Hans stabila karaktär fungerar väldigt bra som motvikt till Christine. Slutligen måste jag nämna Lorna Raver som filmens antagonist. Raver har harvat i birollsfacket för mer eller mindre sunkiga TV-serier hela sin karriär där hon dessutom allt som oftast bara fått medverka i ett enda avsnitt. Det här skulle kunna bli hennes väg till lite större roller eftersom hon är fullständigt briljant i rollen som den förbannade Sylvia Ganush. Av hennes sida på IMDB att döma verkar hennes karriär dessvärre vara på väg ner igen.

Det här är en förbannat bra skräckfilm. Vad den saknar i suggestiv stämning och karaktärsuppbyggnad tar den igen med sin humor, sina chockeffekter och skådespeleriet. Raimi kan stanna här nu. Han gjorde sin slutgiltiga Spider-Man-film redan med Spider-Man II och det är gott så. Nu vill jag se mer skräck av Raimi. Tills hans nästa film inom den genren tänker jag tvinga större delen av bekantskapskretsen att se den här.

Betyg: 5 jävligt sura tanter av 5 möjliga

Av Ulf - 15 september 2009 01:00


Ray, Toby och Pete är inte precis sociala genier och spenderar mestadelen av sin tid med att diskutera science fiction och hänga på den lokala puben. När Ray en kväll blir kontaktad av en vacker kvinna tror han att hans vänner försöker skämta med honom. Kvinnan utger sig för att vara från framtiden där Ray är något av en halvgud. Hans vänner tror att han har hittat på hela historien. Efter ett besök på herrarnas toalett blir de dock varse om att det finns en tidsportal där. En portal som ingen av dem har den blekaste aning om hur man kontrollerar.

Jag drogs först och främst till den här filmen på grund av dess titel. Jag menar, det är inte ofta man hittar en nördig titel överhuvudtaget och här har filmmakarna tagit i så de spricker. Filmen börjar också helt okej med typisk, torr brittisk humor som för tankarna till de båda produktionerna ni kan se citerade på filmpostern. När man dessutom ser att det är en samproduktion mellan BBC Films och HBO Pictures steg i alla fall min förväntansnivå med ytterligare några steg. Tråkigt nog resulterade mina förväntningar i ett "meh" och en axelryckning. Missförstå mig inte nu, det här är en helt okej film, men det är också det som är problemet - den blir aldrig mer än "helt okej". Skådespelarna är helt okej, manuset helt okej och regin helt okej. Det finns inget som riktigt lyfter filmen från medelmåttsträsket. Det finns några helt underbara scener som fick mig att gapskratta, men när manuset i sig inte är starkare än ett typiskt avsnitt om tidsparadoxer i valfri Star Trek-serie blir hela produktionen lite väl platt. När den kvinnliga huvudrollen dessutom spelas av Anna Faris, mest känd från samtliga Scary Movie-filmerna, blir resultatet rätt unket på sina ställen. En användare på IMDB summerade det hela ganska bra: "A fairly decent Red Dwarf story set in a bar. Don't expect miracles, people."

Betyg: 2 människoätande myror (don't ask) av 5 möjliga

 
Av Ulf - 11 september 2009 12:30

 


Survivors följer en liten grupp överlevande från en influensapandemi (har du hört den förut?) i England. Med 90% av jordens befolkning borta faller samhället in i total anarki och kaos. Den starkes rätt råder och mat blir hårdvaluta. I denna efter-apokalyps letar Abby Grant efter sin son som hon tror kan ha överlevt viruset. Tillsammans med en samling omaka överlevare tar Abby upp sin bas i en gammal herrgård varifrån hon letar efter sin son. Allt är dock inte riktigt som det ska i den närliggande staden. En våldsam milis har tagit över kontrollen över stadens matförråd och samtidigt har den enda överlevande från brittiska regeringen sina egna tankar och idéer om hur man ska återuppbygga civilisationen.

Survivors följer i en lång tradition av filmer och tv-serier där ett dödligt virus har ihjäl merparten av jordens befolkning. Intressant nog är detta en re-make på en serie från 1975 som mina föräldrar har tjatat om under större delen av min uppväxt. Därför var jag väldigt förväntansfull när jag bänkade mig inför första avsnittet. Resultatet var...ok. Seriens styrka gentemot den uppsjö av liknande produktioner är att den först och främst handlar om människor. Det finns inga zombies på anabola (28 Days Later, Dawn of the Dead) eller religiösa tolkningar (The Stand, Left Behind) på vad som inträffat. Istället läggs fokus på hur människor bygger samhälle och gemenskap. Detta kanske låter torrt och trist, men det fungerar faktiskt ganska väl.

Karaktärsporträtten är en blandning mellan högt och lågt. Julie Graham är perfekt i rollen som Abby Grant, den oroliga modersgestalten för hela gruppen. Chahak Patel är också väldigt bra som gruppens enda riktigt unga medlem. Max Beesley har en förmåga att se riktigt elak ut, men det är också allt han har. Dessutom är hans karakär ganska träigt skriven, men mer om det senare. Förutom Graham och Patel lyckas Nikki Amuka-Bird väldigt väl i sin roll som den enda kvarvarande medlemmen ur den engelska regeringen.

Manuset är dessvärre väldigt splittrat och har några större logiska luckor som behöver förklaring. Exempelvis undrade jag under hela säsongen varför gruppen inte beväpnar sig eftersom de gång på gång stöter på mindre ädla överlevare som sätter gevärspipor mot deras huvuden. Borde man inte lära sig efter några gånger? Max Beesleys karaktär Tom får dessutom en väldigt märklig karaktärsutveckling. När man precis tror att man fått grepp om honom gör han något så fullständigt genomkorkat eller ur karaktär att man får börja om från början igen. Dessutom borde det vara strikt förbjudet att ha utfyllnadsavsnitt i en säsong som bara har sex avsnitt. Två avsnitt hade man kunnat stryka helt eller åtminstone kortat ner till bihandlingar. De är visserligen rätt välskrivna, men för varken karaktärerna eller historien vidare.

Till syvene och sist handlar allt om serien är underhållande att se. Jag underhölls, om inte kungligt så i alla fall furstligt, under sex avsnitt och tänker ge serien en fortsatt chans in i nästa säsong.

Betyg: 3 svininfluesavaccin av 5 möjliga

Av Ulf - 9 september 2009 23:45

 


I apartheidtidens Johannesburg dyker plötsligt ett enormt rymdskepp upp. När mänskligheten misslyckas med att få kontakt bestämmer de sig (på vanligt människomanér) att spränga sig in. I skeppet hittar de tusentals utomjordingar i väldigt dåligt skick. De undernärda och svaga varelserna forslas ner till ett ghettoliknande område i Johannesburgs utkanter - District 9. Tjugo år senare har mänskligheten fortfarande inte fått några ordentliga fördelar av den teknik som rymdskeppet hade att erbjuda. Tekniken är utformad för att enbart fungera med utomjordingarnas biologiska markörer. Samtidigt har utomjordingarna, dubbade "shrimps" för sitt räkliknande utseende, blivit ett allt större socialt problem. Upplopp och oroligheter får MNU (Multi-National United) att förbereda en massevakution av District 9 ledd av den något tafatte Wikus Van De Merwe - något som kommer få ödesdigra konsekvenser för alla inblandade.

Det är inte ofta det dyker upp en riktigt smart science fictionfilm. Senaste gången det hände mig veterligen var när den utmärkta Children of Men hade premiär 2006. District 9 består av tre distinkta stilar som alla lyckas med att smälta samman till en enhet. Bakgrundhistorien presenteras i en mockumentaryform, den huvudsakliga storyn i en dramaform med smart användade av dv-kamera för att få den rätta, skitiga känslan och slutligen är filmens sista akt presenterad som en actionfilm. Det här hade kunnat ge ett väldigt splittrat intryck, men manuset är så pass välskrivet att sömmarna mellan delarna är väldigt enkla att ignorera. Skådespelarna agerar till stor del som riktiga människor med brister - både moraliska och mer karaktärsspecifika. Speciellt imponerande är Sharlto Copley i huvudrollen som Wikus Van De Merwe. Hans förvandling från en kontorsråtta till actionhjälte är faktiskt trovärdig! Det är inte Keanu Reeves i The Matrix vi snackar om här om man säger så.

Jag har redan berört manuset och det förtjänar att nämnas igen. Filmen är spräckad med referenser och nickar till riktiga konflikthärdar exempelvis USA:s agerande under Irakkriget och israelernas agerande mot palestinierna. Att filmen är satt i Sydafrika, med den tydliga kopplingen till apartheidregimen, är också ett genidrag. Små detaljer, som parkbänkar där bara människor får sitta, ger historien en obehaglig verklighetstrogen ton. Jag skulle inte bli förvånad om det här är hur mänskligheten skulle reagera vid ett möte med en utomjordisk ras. Men det bästa med manuset är hur de skildrar utomjordingarna. Från en början ser vi dem bara ur människans ögon - barbarer som slåss om sopor och har en märklig dragning till att äta kattmat. Allt eftersom filmen går blir det dock klart att det finns mer än vad som möter ögat hos besökarna. Det uppvisas en familjestruktur och intressant nog går det också att dra paralleller till proletariatets kamp i olika länder i början av förra århundrandet. Utomjordingarna är inte ha-galna idioter för att det är deras natur (faktum är att de inte ens kände till ägandebegreppet innan de kom till jorden) utan främst för att människorna har tvingat dem till att bli det.

Regin (av Neill Blomkamp) är välavvägd och känns aldrig påtvingad. Det här är dessutom en re-make av en kortfilm som regissören gjorde redan 2005 så han är minst sagt väl förtrogen med källmaterialet. Blomkamp har haft en viktig välgörare i den något mer kände producenten, Peter Jackson. Det känns att Jackson bidragit med en hel del kunskap om effektmakeri från sina tidiga splatterproduktioner och sitt arbete med The Lord Of The Rings. Filmen känns, trots sin CGI-täthet, väldigt trovärdig i sina effekter. Dessutom kunde Blomkamp, född och uppvuxen i Johannesburg, få tillstånd att filma på plats i en riktig slum som blivit övergiven. Exploatering eller smart platsscoutande? Svårt att avgöra.

På det hela taget är District 9 en skänk från ovan för mitt alltför svultna sci-fihjärta. Tro nu inte att det bara är en film för oss redan frälsta - det här är en film alla bör se. Inte minst för att det är årets hitintills klart bästa film, alla kategorier.

Betyg: 5 kattmatsätande räkor av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15 16 17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2009 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards