Alla inlägg under september 2019

Av Ulf - 30 september 2019 13:15

 

FFF Dag 3: Existensiella ungrare och irländska spökerier

 

Festivalens tredje dag inleddes från soffan. Jag är väldigt tacksam för att få tillgång till screeners till vissa filmer, för i motsats till vad många tänker är det inte lätt att hålla fokus uppe när man ser x antal filmer om dagen under en tiodagarsperiod. Screeners är ett sätt att kunna sträcka ut på soffan, vila korsryggen och dricka ohälsosamma mängder kaffe. Tacksam var ordet. När man dessutom får se en riktigt bra film från Ungern av alla länder är det bara bonus.

 

 

 

Peter Hogarth försöker hitta sin far som försvann spårlöst närmre 30 år tidigare. Hans far, en framträdande vetenskapsman, tros ha haft något att göra med ett antal olyckor som inträffade efter en rad vetenskapliga experiment i Colorado i början på 1980-talet. Men när Peters undersökningar kopplas till Pentagon och topphemlig information måste han fråga sig vad hans far egentligen arbetade med?

 

Baserad på Stanislav Lems roman från 1968 målar György Pálfi, Zsófia Ruttkay och Gergö V. Nagy upp en konspirationsthriller utöver det vanliga. Det som börjar som en resa för att hitta en försvunnen fadersgestalt blir något större när manuset slänger in allt från SETI till referenser till Francisco Goya (!). Det hade lätt kunnat bli ett mischmasch utan substans, som lite mer esoterisk science fiction tyvärr ofta blir, men till allra största del fungerar ungrarnas film alldeles ypperligt. Det beror först och främst på det ovan nämnda manuset som i all sin märklighet trots allt verkar vettigt och logiskt. Det enda jag i viss mån har att klaga på är att man inte riktigt lyckas knyta ihop slutet och låter diverse karaktärer göra totalt ologiska val. Resan dit är dock väl värd din tid. Fantasieggande, välskriven och spännande. Det är den här typen av filmer som FFF är som gjord för. Var skulle jag annars få tag i en ungersk science fiction-film baserad på en polsk författare? 4+ sovande jättar av 5 möjliga.

 

 Kvällens första pass på bio bjöd på årets Méliès-nominerade kortfilmer. Tidigare år har det varit ganska högt och lågt med bidragen, men det som präglade 2019 års nominerade var hur jämna de var. Tyvärr uteblev därav de riktiga topparna, men här fanns heller ingenting som störde mig till den milda grad att jag bara väntade på att bidraget skulle ta slut. Det bidrag som trots allt stack ut lite mer än andra för min del var turkiska Avarya (2019). 

 

En man ombord på ett rymdskepp har ledsnat rejält på skeppets AI som vägrar låta honom landa på någon planet som inte är "perfekt". Efter att ha legat i kryosömn i flera hundra år bestämmer sig mannen för att göra uppror mot AI:n. Det är dock inte alltid som enkelt att göra när AI:n följer Asimovs robotlagar - däribland att de måste förhindra att människor skadar sig själva eller låter sig själva bli skadade.

 

Gökalp Gönens science fiction-animation är en vackert producerad och galghumoristisk historia om hur vi bör vara försiktiga med hur vi programmerar framtida AI:s. Asimov själv var expert på historier om vad som hände när de robotlagar han själv postulerade sattes ur spel eller motverkade sitt syfte och Gönen följer i samma spår. Good show!

 

Den andra film som stack ut något var den alldeles för korta spanska body horror-rullen Stigma (2018). En ung homosexuell man får en ovälkommen sängkamrat efter en natt tillsammans med sin kille - en sängkamrat som försöker förändra honom från grunden.

 

David Velduques kortfilm har ett förvisso väldigt tydligt tema (bara titeln säger det mesta), men den här Cronenberg-doftande lilla pärlan visar uppe väldigt fina effekter och har något att säga. Som jag skrev ovan är det väldigt synd att den inte är längre. Jag hade väldigt gärna sett att den var dubbelt så lång. Detta för att ge karaktärerna mer tid att utvecklas, vilket hade gett slutpoängen mer eftertryck.

 

Utöver dessa två kortfilmer utgjordes startfältet av Dispersion (Schweiz, 2018), Gunpowder (Frankrike, 2019), Facelift (Tyskland, 2019), Bleeding Lies (Storbritannien, 2018) samt Still Life (Grekland, 2018). Det som jag gillade med årets startfält var att man verkar ha försökt att diversifiera ursprungsländerna mer än tidigare. Sedan jag började bevaka festivalen har annars Frankrike, Spanien och Storbritannien varit överrepresenterade i antalet nominerade och har ofta haft både två och tre bidrag. Ett bidrag per land räcker långt och jag tror också det gjorde det här till det jämnaste startfältet på många år. Sen att ingen kortfilm riktigt föll mig helt i smaken är sin sak.

 

Värt att nämna när jag ändå skriver om kortfilm på festivalen är de retrovisningar av kortfilmer från tidigare festivaler som ligger före vissa features. Det är ett väldigt kul grepp och blir lite som en best of-samling. Framförallt var jag väldigt glad över att få se den kanadensiska höjdaren The Black Bear(2015) som jag letat efter i subtitlad version sedan jag först såg den för fyra år sedan. Se den om ni hittar den. Den är förbannat jäkla rolig!

 

 

Kvällen avslutades med irländska spökerier i Extra Ordinairy (2019 där den eviga singeln Rose är tröttnat på sin mediala förmåga - inte minst eftersom den fick hennes far att bokstavligen explodera! Istället försöker hon försörja sig som bilskoleinstruktör. Detta blir det dock ändring på när änkligen Martin kommer in i hennes liv. Någon eller något har besatt hans tonårsdotter och den enda som kan hjälpa honom är Rose. 

 

Irland är ett av mina favoritländer när det kommer till komedier och Extra Ordinairy bara förstärker min kärlek till den gröna ön. Mest av allt påminner den mig om något som Neil Gaiman hade kunnat koka ihop, vilket är ett bra betyg bara det. Skådespelarna lyckas väldigt bra med sina roller, i synnerhet Will Forte som den avdankade popstjärnan Christian Winter. Manuset är roligt om än inte särskilt fullt med överraskningar. Det är framförallt i regin (Mike Ahern/Enda Loughman) och den komiska timing som denna uppvisar som Extra Ordinairy lyfter. Det är en film av hög klass, men saknar kanske det där lilla extra som lyfter den hela vägen upp till toppbetyg. Jag vill oftast ha lite mer svärta i mina komedier än som ges här, men det är en söt och engagerande spökhistoria som du inte kommer att ha tråkigt med. 4 besatta brödrostar av 5 möjliga.

 

Ikväll landar jag direkt från jobbet i biofåtöljen och kollar in polsk psykologisk thriller i Monument klockan 17:00 för att sen sträcka ut på sofflocket och screenar brittisk skräckkomedi i Here Comes Hell samt något odefinierbart (men säkert underbart) i amerikanska Mope.

Av Ulf - 29 september 2019 00:00

 

FFF Dag 2: Finstämt, dystert och höga skottar

 

Dag 2 på årets festival spenderades till största del på Lunds mysigaste biograf, Södran. Varje år säger jag att jag borde gå mer på Södran och varje år förvånas jag över hur mycket jag tycker om den. Så varför bryta en tradition? Jag måste gå mer på Södran. Vi får se om jag kommer ihåg det det här året. Dagens första två filmer, kinesiska animationen White Snake (2019) och polska skräckdramat Werewolf (2018) bjöd på underhållning av klass.

 

 

 

 White Snake har med sitt återberättande av klassisk kinesisk myt blivit en stor hit i hemlandet. En lönnmörderska, Xiao, som är utskickad för att ha ihjäl den onde kejsaren, tappar minnet och vaknar upp i en by där man livnär sig på att jaga ormar. Hon blir snabbt vän med en av byborna, Xuan, samtidigt som hon försöker få tillbaka sitt minne. Men Xiao har en hemlighet hon inte ens känner till själv...

 

Sagolikt vacker, välberättad och framförallt med en färgsättning att dö för är White Snake en riktig höjdare att se på bioduken. Det mesta här är riktigt bra, från röstskådespel till adaptionen av den klassiska myten. Det enda jag i viss mån har att anmärka på är att actionscenerna har en tendens att bli något för utdragna ibland. Jag är dessutom inte helt hemma med karaktärsdesignen som i många fall är tämligen kantig. Det är dock ingen anledning till att inte gå och se White Snake på duk om du får chansen. Det är ett konstverk i rörelse. 4 ormhatare av 5 möjliga.

 

 

 

 

OWhite Snake var en vacker saga fanns det inget vackert med dagens andra film, polska Werewolf. En grupp pojkar blir i andra världskrigets slutskede räddade från ett koncentrationsläger av ryska trupper. Eftersom situationen är som den är skickas pojkarna till att bo i det första större hus man kan hitta. Under svåra förhållanden tvingas pojkarna både försöka överleva och lappa ihop sig själva psykiskt efter vad de varit med om. För att göra den saken ännu svårare stryker något runt i skogen...

 

Werewolf är en, om än ojämn, väldigt hårdslående skildring av ett kapitel av andra världskriget vi sällan ser något om. Vad hände egentligen med de barn och övriga fångar som faktiskt överlevde koncentrations- och förintelseläger? Adrian Panek (manus och regi) har gjort en ytterst brutal skildring av pojkarnas tillvaro och den första kvarten gör riktigt ont att se. Samtidigt finns här en extremsvart humor i manuset som gör att filmen, trots sin tematik, inte blir genomdeppig. Stort plus för slutet som visar på fin karaktärsutveckling och en åtminstone lite mer hoppfull morgondag för ungdomarna. Välspelat och drabbande om än något långdraget bitvis. 3+ inga varulvar som så... utan värre av 5 möjliga.

 

Kvällens två sista filmer gick av stapeln på Kino och jag lyckades dessvärre missa den första, ryska Why Don't You Just Die!(2018) av den enkla anledningen att livet hade andra planer så som det ibland blir. Jag fick dock höra mycket gott om den när jag satte mig för att se kvällens sista (nåja, sista av de nya filmerna) rulle, brittiska Boyz In The Wood (2019).

 

 

 

Fyra ungdomar, Dean, Duncan, Ian och... DJ Beatroot skickas till de skotska högländerna för att delta i The Duke Edinburgh Award. Eller ja, för de tre förstnämnda är det inte direkt frivilligt utan med sina akademiska "meriter" tvingas de till det. Exkursionen går ut på att ta sig från punkt A till punkt B. Enkelt? Nja, inte när man har tre grabbar med en halv hjärna mellan sig, en socialt bortkommen fjärde medlem och ett helt samhälle som helst skulle vilja hugga huvudet av en i hälarna.

 

Well smack me silly and call me Farmer John! Andra dagen på festivalen och första femman är bärgad! Boyz In The Wood är en sanslöst rolig komedi med en ytterst lovande kvartett unga skådespelare som frontfigurer. Humorn är typisk brittisk och passar mig som handen i handsken. Framförallt lyckas filmen, som de bästa komedierna gör, säga något om vår samtid med sin tolkning av vår tids "generationskrig". Det märks verkligen att Ninian Doff främst arbetat med musikvideos tidigare för här finns en klar och tydlig registil som man ofta återfinner i nämnda medium. Det Doff lyckas med som många av hans kollegor fallerar på är dock att han vet när han ska använda sig av kreativ klippning och specialeffekter och när han bara ska låta kameran tala för sig själv. Han har förvisso också stor hjälp av miljön i och med att de skotska högländerna är fantastiskt vackra och gör sig bra på film.

 

Boyz In The Wood är bland det roligaste jag sett i år. När den blir tillgänglig på bred front i Sverige, se den. Ninian Doff är ett namn att hålla ögonen på framöver! 5 magiska kaninskitar av 5 möjliga.

 


Kvällen avslutas i skrivande stund med en screening av so-bad-it's-good-filmen Tammy & The T-Rex (1994). En recension av filmen ligger någonstans i bloggömmorna. Sök och du skola finna. Den är fantastiskt dålig... på ett bra sätt!

 

 

Imorgon screenar jag His Master's Voice från soffan, kollar in de Mélièsnominerade kortfilmerna klockan 18:00 och avslutar med spökerier i Extra Ordinairy klockan 20:45.

Av Ulf - 28 september 2019 01:00

 


FFF Dag 1: It starts with knives and AI:s

 

Sen september betyder min vana trogen Fantastisk Filmfestival. I år firar festivalen 25 år med en rad olika tillbakablickar på åren som gått och det är ett digert program man fått fram! Festivalen invigdes traditionsenligt av festivalgeneralen, Maritte Sørensen, som axlat manteln för andra året i rad. Festivalens invigningsfilm var den amerikanska Knives And Skin (2019).

 

 

 

 

Carolyn Harper är lite av en outcast i high school, men har trots detta lyckats få en kille på kroken. När Carolyn drar sig ur ett bestämt sexmöte med grabben leder det ena till det andra och Carolyn råkar falla så illa att hon dör. Den lilla hålan där Carolyn bor och går i skola är i chock när hon inte står att finna. Samtidigt har stadens övriga innevånare sina egna problem att ta hand om.

 

Finns det en sak jag är väldigt trött på är att så fort en film handlar om ett dödsfall i en amerikansk småstad så ska den jämföras med Twin Peaks. Det visar sig nämligen aldrig stämma, inte heller här. Knives And Skin är en serie lösryckta scener som var för sig ibland kan glimra till, men blir en ytterst tunn helhet. Jennifer Reeder (manus och regi) presenterar egentligen aldrig karaktärerna eller låter dem växa innan hon hoppar vidare till nästa problematik. Resultatet blir en film med karaktärer som är väldigt lättviktiga. När de dessutom brister ut i covers av kända new wave-hits i tid och otid sitter jag mest och gäspar. Knives And Skin har sina stunder, framförallt gällande kameraarbete och färgsättning, men till syvende och sist är det en substanslös och vattnig soppa att inleda festivalen med. 2- lustiga hattar av 5 möjliga.

 

 


 

 

Då var kvällens andra film, franska sci-fi-rullen Blood Machines (2019), en mycket trevligare bekantskap. Två marodörer (det finns inget bra svenskt ord för "marauder") har lyckats sänka ett rymdskepp på en outforskad planet. När de ska plundra sitt byte insisterar besättning på att deras skepp lever och att de kan hela det. Ett levande skepp? Knappast! Eller...?

 

Blood Machines är en fullständig visuell och audiotiv fest. Manuset kanske inte är det allra bästa och skådespelarinsatserna varierar mellan riktigt usla och godtagbara, men produktionsdesign och framförallt musik är av allra yppersta klass. Musiken, komponerad av franska synthwaveundret Carpenter Brut, är en av de få moderna efterapningarna till 70- och 80-talens klassiska synthsoundtrack (inte sällan signerade hans namne, John Carpenter) som verkligen prickar allt rätt. Jag lyssnar på det i skrivande stund och det kommer snurra många varv de kommande veckorna.

 

När Blood Machines fokuserar på det visuella och musiken är den en grymt häftig upplevelse att se på duk. De mer karaktärsdrivna scenerna fungerar sådär, mycket på grund av danske Anders Heinrichsen som verkligen slaktar sin huvudroll med en skrattretande bedrift.

 

Som ni märker är jag något kluven till helheten här, men det är helt klart så att Blood Machines är en upplevelse som du inte får missa om du gillar genren. 3+ ansiktssmältande synthsoundtrack av 5 möjliga.


Imorgon är det fullt ös med White Snake och Werewolf på Södran (13:00 respektive 15:30) och två rullar på Kino i Why Don't You Just Die? och Boyz In The Wood (19:00 samt 21:30).

Av Ulf - 25 september 2019 21:52

 

“Sometimes loving eyes don't see what they don't want to see.”

 

Författare: Stephen King

År: 2005 (ej i svensk översättning än)

Sidor: 188

Förlag: Hard Case Crime

ISBN: 978-0-8439-5584-2

 

Stephanie McCann stormtrivs med sin praktik på en liten landsortstidning i Maine. Det händer inte så mycket på ön där redaktionen ligger, men de gamla två tidningarrävarna Dave och Vince tar sitt arbete på största allvar. När en resande reporter försöker luska fram om ön har haft några oförklaliga händelser i sin historia kör de honom på båten inför en förvånad Stephanie. När hon undrar varför de gjorde som de gjorde berättar de om den story som blivit en besatthet för dem båda - historien om The Colorado Kid.

 

Kings andra bok för Hard Case Crime (där även tidigare recenserade Joyland publicerades) var en svår nöt att knäcka. Fram tills i år hade den varit out of print sedan månaderna efter de getts ut och av någon anledning har en ny upplaga dröjt fram tills nu. Precis som med Joyland är det här tänkt att vara en hårdkokt (och ironiskt nog lättuggad) kriminalhistoria som skrivits och publicerats i all hast, ala gamla pulpromaner. Den här gången lyser dock övernaturligheterna med sin frånvaro, vilket passar genren bättre.

 

Historien som sådan påminner inte så lite om det berömda fallet med talmud shud (google that sucker) som är ett av de mest häpnansväckande dödsfallen under 1900-talets kriminalhistoria. King citerar inspiration ifrån ett annat fall i efterordet, men vissa detaljer gör att de som läst om ovanstående fall snabbt känner igen sig. Stilen är lika lös och ledig som i Joyland och King har i sina gamla tidningsmurvlar Dave och Vince lyckats skapa två väldigt sympatiska berättare.

 

Slutet kommer vara en vattendelare. Personligen tog det ett tag innan jag kunde acceptera det, men ju mer jag tänker på det desto mer gillar jag det. Det följer samma skola som min favoritregissör David Lynch brukar göra gällande mysterier. Kanske är det inte upplösningen som är det viktigaste utan vägen dit?

 

The Colorado Kid är en lättläst bok som du tar dig igenom på en regnig eftermiddag utan några större problem. Om du gillar kriminalare och King, varför inte? Och just det, även om tv-serien Haven (2010 - 2015) säger sig vara baserad på historien är likheterna väldigt ytliga. 

 

Betyg: 3 borttappade personer av 5 möjliga

Av Ulf - 23 september 2019 21:29

 


Regi: Danny Boyle

Manus: Richard Curtis

Medverkande: Himesh Patel, Lily James, Joel Fry mfl.

Produktionsbolag: Decibel Films/Etalon Film/Perfect World Pictures

År: 2019

Längd: 116 min

Land: Storbritannien/Ryssland/Kina

Svensk åldersgräns: Btl.

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt8079248/


Jack drömmer om att slå igenom som musiker, men annat än hans kompisgäng gapar hans spelningar mest tomma. Efter en märklig olycka där all elektricitet på planeten slås ut under några sekunder (och Jack blir påkörd av en buss) vaknar Jack upp till en värld precis som den han är van vid, med några stora undantag - ingen har hört talas om Coca-Cola, Oasis och framförallt The Beatles. Jack ser sin chans att bygga sig en karriär genom att återskapa Liverpool-kvartettens odödliga klassiker, men han får akta sig för att inte förlora sig själv på vägen.


Det fanns egentligen bara en anledning att jag såg den här filmen - musiken. Som miljontals andra har jag älskat The Beatles sedan barnsben och de är en av huvudanledningarna till att jag själv blev hobbymusiker. Premissen är dessutom väldigt intressant. Vad skulle man egentligen göra i samma situation? Richard Curtis manus tar upp flera intressanta moraliska frågor, men i och med filmens egentliga historia blir dessa undanskuffade ganska bryskt.


Yesterday är i första hand en romantisk komedi och jag brukar vara allergisk mot sådana. När de görs bra kan de vara fantastiska filmer, men allt som oftast presenterar de totalt orealistiska sagor som åtminstone jag blir mer deprimerad än upplyft av. Nu är inte Yesterday så illa. Musiken löper naturligt som en röd tråd genom hela filmen och huvudrollsinnehavarna, Himesh Patel och Lily James, har en fin kemi tillsammans. Och visst finns här småroliga scener här och där (som producenternas insisterande på att döpa Hey Jude till Hey Dude), men det är inte något vi inte sett tusen gånger förr. 


Däremot är Yesterday en extremt kompetent film. Med Danny Boyle bakom kameran blir det sällan annat än åtminstone lyckat och så även här. Om manuset inte imponerar sett till sin helhet är Boyles regi klanderfri som vanligt. Om du är ett fan av genren kommer du säkert älska den här filmen. För mig var musikscenerna (varav det finns många) de absoluta höjdpunkterna... och varje gång Ed Sheeran inte var med i en scen.


Betyg: 3 hey dudes av 5 möjliga

Av Ulf - 18 september 2019 12:14



Dåligt med uppdateringar på bloggen just nu. Anledningen är hälsoskäl. Satsar dock som vanligt på att bevaka Fantastisk Filmfestival med start nästa vecka. Please stand by. 

Av Ulf - 12 september 2019 22:20

 


Regi: Lars Klevberg

Manus: Tyler Burton Smith

Medverkande: Mark Hamill, Aubrey Plaza, Gabriel Bateman mfl.

Produktionsbolag: Orion Pictures/MGM/Bron Creative mfl.

År: 2019

Längd: 90 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt8663516/

 

Den AI-utrustade dockan Buddi är alla barns högsta dröm. Det är dock ingenting som ensamstående mamman Karen har råd med till sonen Andy. En kväll får Karen dock chansen att ta hem en returnerad Buddi från leksaksaffären där hon jobbar. Snart upptäcker Andy att dockan är något defekt. De moraliska begränsningar som modellen ska vara programmerad med tycks inte fungera. Men hur farlig kan egentligen en enmetersdocka vara?

 

Child's Play är den senaste i raden av remakes på klassiska 80-tals-skräckfilmer och vi vet alla hur de brukar bli. I princip alla remakes, framförallt inom slashergenren, är skuggor av sina forna jag och mest ett cyniskt sätt att försöka casha in på en populär franchises namn. Eller så kan man göra det rätt. Child's Play anno 2019 gör det mesta helt rätt.

 

Uppdateringen av storyn med att gå från en docka besatt av själen av en avliden seriemördare (80-talet var en annan tid...) till AI låter som ett typiskt grep för att föra in franchisen i nutid. Det fungerar dock över alla förväntan. Den här versionen av Chucky, med en mästerlig Mark Hamill som röstskådespelare, agerar som jag skulle kunna se en robot som börjar lära sig om självmedvetande skulle göra. Den är bunden av sin grundprogrammering, att göra sin ägare till dess bästa vän, men utan moraliska spärrar finns det ingen gräns den inte kan passera för att detta ska ske. Med en logik kall som vilken Terminator som helst blir Chucky obehaglig för första gången sedan 1988.

 

Egentligen det enda ställe där originalfilmen slår nyversionen på fingrarna handlar om skådespelet. Originalet stack ut för de osedvanliga solida skådespelarprestationerna i en slasherfilm, men här är det mer av det ordinära slaget. Inget som stör, men heller ingen (exklusive Mark Hamills röstskådespel) som sticker ut. Nyversionen är det bästa av två världar. Den har originalets mer seriösa ton i jämförelse med uppföljarna, men de senare filmernas scener av riktigt splattiga ögonblick.

 

Jag hade verkligen inte förväntat mig något av den här filmen och det kanske är därför jag tyckte så mycket om den. Därmed inte sagt att jag inte rekommenderar den för alla fans av 80-talsskräck. Haka inte upp dig på de estetiska skillnaderna bara. Alla behöver en ansiktslyftning då och då... även om man råkar vara gjord av plast och kretsar.

 

Betyg: 4 men de kunde väl gett Brad Dourif en cameo av 5 möjliga

 

Av Ulf - 11 september 2019 12:55

 



“When it comes to the past, everyone writes fiction.”

 

Författare: Stephen King

År: 2013 (ej i svensk översättning än)

Sidor: 288

Förlag: Hard Case Crime

ISBN: 978-1-781-16264-4

 

Devin Jones är en hårt kämpande collegestudent som försöker dryga ut kassan med att ta ett sommarjobb på nöjesparken Joyland i North Carolina. Devin trivs med arbetet och får snabbt två nya vänner i Erin och Tom, även de sommarjobbare. Det finns dock en skugga över Joyland. Några år tidigare mördades en ung kvinna i nöjeslandets spökhus... och frågan är om hon egentligen verkligen har lämnat stället?

 

Joyland är Kings andra bok för förlaget Hard Case Crime, ett förlag som vände sig till redan välkända författare att skriva pulpromaner för deras räkning. De tackade sin lyckliga stjärna när King tackade ja inte bara till en utan två böcker (den andra boken är nästa planerade recension i projektet). King gillar pulplitteratur och det märks. Joyland innehåller alla kännetecken, men det är först och främst en berättelse som bär Kings signum - välutvecklade karaktärer, bra miljöer... och tyvärr ett slut som inte lever upp till det som kommer innan.

 

Det här med Kings oförmåga att skriva bra slut är en smula oförtjänt rykte. Det är helt klart så att han har fler böcker än andra välkända författare där slutet är ett problem, men å andra sidan har han också fler böcker publicerade än de flesta välkända författare. Slutet i Joyland är inte katastrofalt, men det lider lite av att King var under kontrakt att skriva en bok på under 300 sidor. King skriver, som vi vet, gärna långa romaner och om den här hade fått mer utrymme hade den kunnat bli några snäpp bättre än vad den nu är.

 

Det som King verkligen lyckas med i Joyland är miljöbeskrivningarna. Att han inte skrivit något längre som utspelar sig på ett nöjesfält tidigare är ett mysterium. Det är en klassisk skräcktrop som King verkligen gör levande med vad som verkar vara ett genuint intresse för karnevalsfolket och dess egenheter. Det är också dessa som gör Joyland, om inte till en klassiker i Kings bibliografi, läsvärd. Om du gillar stuket med nöjesfält som kan hysa ondska av ett eller annat slag kan jag rekommendera Joyland.

 


Betyg: 3 nöjesfältsmord av 5 möjliga



Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10 11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28 29
30
<<< September 2019 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards