Alla inlägg under juli 2012

Av Ulf - 31 juli 2012 12:00


Regi: Christopher Nolan

Manus: Jonathan & Christopher Nolan 

Medverkande: Christian Bale, Tom Hardy, Anne Hathaway mfl.

Produktionsbolag: DC Entertainment/Legendary Pictures/Syncopy

År: 2012

Längd: 164 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1345836/


Åtta år efter att Batman tagit på sig skulden för Harvey "Two-Face" Dents död lever Bruce Wayne ett liv i självvald exil från societeten. Dents död har lett till hårdare lagstiftning och större befogenheter för polisen att bekämpa organiserad brottslighet och Gotham är en fredligare stad än den någonsin varit. Men när en mystisk legosoldat vid namn Bane attackerar staden tvingas både Wayne och Batman ut i ljuset igen.


Jag såg den här filmen igår, men kunde inte sätta mig ner och recensera den direkt efter jag kommit hem. Jag var tvungen att både samla tankarna och plocka upp hakan från golvet. Nu, efter en natts sömn, är jag säker: det här är den bästa superhjältefilm jag sett. De små detaljer jag störde mig på i The Dark Knight (2008) är borta och bröderna Nolan har skrivit ett helt fantastiskt manus. Filmen klockar in på 164 minuter, eller i klarspråk "skitlång", och borde ha svackor och dalar. Jag vet inte hur det är möjligt, men The Dark Knight Rises känns aldrig lång.


Christian Bale är bra som Wayne/Batman även i den här filmen, men de två stora överraskningarna är Tom Hardy som Bane och framförallt Anne Hathaway som Selina Kyle/Catwoman. Att Hardy är en duktig skådespelare visste jag sedan innan, men han lyckas verkligen göra Bane till en totalt hänsynslös skurk helt i klass med Heath Ledgers version av The Joker. Hardy lyckas leverera sina repliker med en sån självklarhet att man som tittare helt enkelt vet att Bane må vara spritt språngande galen men att han har en metod till sin galenskap. Men sen är det Hathaway...


Jag har stora problem med Anne Hathaways skådespel i det mesta jag sett henne i. När hon dessutom var en totalt usel Oscarsvärd var jag minst sagt skeptisk till att hon skulle klara av att resa sig igen (oh! the pun!). Döm min förvåning när hon gör den bästa Catwoman jag sett! Mycket är bröderna Nolans förtjänst - de har inte gått i samma fälla som tidigare manusförfattare och gjort karaktären översexualiserad, som i Batman Returns (1992), eller vad fan det var Halle Berry sysslade med i Catwoman (2004). Istället är karaktären skriven som den femme fatale hon oftast är i serieförlagorna. En kvinnlig gentlemannatjuv med stil. Hathaway ger karaktären upprättelse i filmens värld och för det är jag jäkligt tacksam!


Det tidigare nämnda manuset, främst baserat på Knightfall (1993) och No Man's Land (1999), knyter ihop Nolans trilogi på ett förtjänstfullt sätt. Temaordet för filmen är "smärta" enligt bröderna Nolan och ja, det är rejält mörkt det här. Faktum är att serieförlagorna är ännu ett snäpp mörkare, men utan att avslöja något för dem som inte läst speciellt den förstnämnda historien hade det varit ytterst svårt att få med allt utan att filmen hade blivit omkring fyra timmar lång. Nolans manus till Batman-filmerna har ibland kritiserats för att vara för dialogtunga. Jag kan i viss mån hålla med om att så är fallet med manuset till The Dark Knight, med sina långa och ibland ganska pretentiösa tal. Dialogen i The Dark Knight Rises är dock så pass välskriven och låter så pass ärlig att den förhöjer filmen istället för att sinka ner den. Tillsammans med Christopher Nolans fingertoppskänsla när det gäller regin föreslår jag att vi inför en lex Nolan - alla superhjältefilmer måste hädanefter göras av teamet Chris & Jonathan Nolan. Jag vet ingen annan idag verkande regissör som kan variera väldigt finkänsliga dramascener med actionscener som får en att tappa andan.


Alla borde se den här filmen, seriefantaster som andra. Det är en intelligent actionfilm som aldrig släpper på gasen och hur ofta ser man något sådant? Något som har båda delar hjärta och hjärna och sparkar alla möjliga sorters röv? Inte ofta.


Betyg: 5 stöd lex Nolan idag! av 5 möjliga


ANNONS
Av Ulf - 29 juli 2012 23:38

 


Regi: Sandor Stern

Manus: Sandor Stern (baserat på John G. James bok Amityville: The Evil Escapes)

Medverkande: Patty Duke, Jane Wyatt, Fredric Lehne mfl.

Produktionsbolag: Steve White Productions

År: 1989

Längd: 95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0096808/


Nancy flyttar med sina tre barn hem till sin mor igen efter hennes makes tragiska död. Men mormodern har fått en present av sin syster i Amityville - en groteskt ful lampa som visar sig vara besatt. Jisses...


Jag upprepar - en besatt lampa. Det här är något av det dummaste jag sett, men det är ganska underhållande för stunden. Nummer fyra (den här gången blev det rätt!) i franchisen gjordes som en tv-film och det märks verkligen i produktionsbudgeten, eller bristen därav. En av specialeffekterna fick mig att skratta högt då jag vet exakt hur den gjordes. Det var på precis samma vis som jag själv filmade en "splatterscen" när jag gick i högstadiet. Kanske missade jag mitt kall om det är okej nog att gå på tv?


Hur som helst, att den här filmen är baserad på en bok är helt otroligt. Kan något så här osammanhängande ha tryckts eller är det adaptionen som är så pass usel att man till exempel glömmer ett lik under huset! Ja, när filmen tar slut finns det fortfarande en olycklig stackare död under huset. Happy ending? Skådespelarna är i en skola för sig. Det krävs talang för att både spela över och under i en och samma scen. Patty Duke må inte vara en skådespelare de flesta känner till, men tanten vann en Oscar för bästa kvinnliga biroll 1962. Det är ett väldigt långt kliv från det till den här rullen.


Trots alla klagomål så är Amityville 4 en ganska rolig rulle. Den är så överdriven på alla sätt den kan att det är en studie i hur man inte ska göra film. Jag kommer säkert tvinga någon annan att se den. Håll lampan brinnande!


Betyg: 2 lampskärmar av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 25 juli 2012 21:56

 

Regi: Paul Scheuring

Manus: Paul Scheuring (baserad på Mario Giordanos roman Black Box och manuset till den tyska förlagan)

Medverkande: Adrien Brody, Forest Whitaker, Cam Gigandet mfl.

Produktionsbolag: Inferno Entertainment/Magnet Media Group/Natural Selection mfl.

År: 2010

Längd: 96 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0997152/


Travis är en ung aktivist som, liksom många unga aktivister, inte har det särskilt gott ställt ekonomiskt. På vinst och förlust söker Travis jobb som försöksperson i ett beteendevetenskapligt experiment. 26 män antas till experimentet och delas upp i två grupper - vakter och fångar. Reglerna är enkla: vakterna får inte bruka våld men måste se till att ordningen består. Sakta men säkert börjar dock experimentet spåra ur...


Phew, nu ska vi se. Det här är en remake av en tysk film som baserades på en bok som i sin tur baserades på verkliga händelser. Enkelt, va? Nej, men grundhistorien till den här filmen har jag nämnt i mina recensioner tidigare. The Stanford Prison Experiment är ett av de mest kontroversiella psykologiexperimenten genom alla tider och var i mångt om mycket droppen som fick bägaren att rinna över för krav på etiska forskningsriktlinjer. Jag rekommenderar verkligen alla att ta del av någon av de otaliga dokumentärer som finns om studien. Experimentet är, tillsammans med Milgrams experiment om vilja att lyda auktoriteter, något av det mest kusliga jag sett fångat på film. Mario Giordano skrev en bok han baserade på händelserna i det förstnämnda experimentet och var även med och skrev manus till den ypperliga filmatiseringen Das Experiment (2001).


Paul Scheuring har tagit en väldigt spännande och tät historia och tryckt ihop den till en nästan 20 minuter kortare, mer actionbetonad, tolkning. Det funkar sådär. Vissa saker i Scheurings version, så som Brodys skådespel och Whitakers måhända överspelade men ack så elake plit, fungerar riktigt bra. Däremot förstår jag inte poängen med att stryka hela förlagans bihandling med forskarna. Den ställde minst sagt intressanta frågor som inte återfinns i den här remaken. Istället blir Scheurings version nästan science fiction-liknande i sin framtoning eftersom det inte verkar finnas någon som övervakar studien. Det hela framstår mer som ett tankeexperiment i stil med Cube (1997) än en tolkning av en verklighetstrogen studie. Det är först och främst manusets fel. Allting går på tok för snabbt och Scheruring tillåter inte karaktärerna att växa och få personligheter.


The Experiment är inte en dålig film, men när man kan välja mellan den tyska förlagan och den här, mer urvattnade, versionen ser jag inte riktigt poängen med den amerikanska varianten.


Betyg: 3 uttryck för amerikaners rädsla för undertexter av 5 möjliga




Av Ulf - 24 juli 2012 19:19


Regi: Ian Fitzgibbon

Manus: Mark Doherty

Medverkande: Mark Doherty, Dylan Moran, Amy Huberman mfl.

Produktionsbolag: Parallel Film Productions

År: 2008

Längd: 89 min

Land: Irland

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1139319/


Mark är en pank, arbetslös skådespelare som håller på att bli lämnad av sin flickvän. För att bevisa att saker alltid kan bli värre krossas flickvännens hund av en nedfallande hylla. Stunden efter faller en kristallkrona ner över Marks invalidiserade bror och, just det, dödar honom. Innan eftermiddagen är slut har Mark fyra döda människor och en död hund i lägenheten - och bara sin idiot till bästis att hjälpa honom med hur de ska förklara allt för polisen.


Jag gillar filmbutikernas realådor. Ni vet de där "ta tio dvd-filmer för 200 kronor" - dealarna som man ser lite då och då? Man vet aldrig vad man kan hitta och oftast lyckas jag plocka med mig ganska många bortglömda guldkorn. A Film With Me In It (AFWMII) är inte ett av de omtalade guldkornen.


Var gick det snett, kan man undra? Vi har några av Irlands mest folkkära komiker, däribland den kriminellt underskattade Dylan Moran, i en svart komedi om mord och döda hundar. Det borde bli hur bisarrt roligt som helst! Döm mig förvåning när jag efter 89 minuters dravel är tvungen att konstatera att detta kan vara en av de sämsta svarta komedier jag sett. Ingenting håller ihop. Manuset är bristfälligt och snubblar på sig själv i sina klumpiga försök att vara meta, regin saknar skärpa och riktning och till och med skådespelarna, även Moran, är riktigt usla. Måhända en kort recension, men skräp utan substans går inte att säga så mycket om. En god idé, riktigt uselt genomförande. Undvik.


Betyg: 1 död hund i farstun av 5 möjliga


Av Ulf - 21 juli 2012 15:15



Slutdiskussion

 

Philip K. Dicks The Man in the High Castle beskriver en konflikt som kan ses som en alternativ Kubakris. Inom romanen återges ännu en konflikt som kan anses som en alternativ Kubakris. Då det skulle ha varit invecklat att jämföra bara två av dessa konflikter har jag presenterat dem så pass konkret och lättfattligt jag kunnat. För att förhoppningsvis göra denna slutdiskussion enklare att följa har jag för det här avsnittet valt att ge de olika konflikterna förkortningar. Kubakrisen kallas hädanefter för K1, krisen i The Man in the High Castle för K2 och följaktligen kallas Abendsens konflikt för K3.


Vad de tre konflikterna har gemensamt är förekomsten av två stormakter. I K1 är det USA och Sovjetunionen, i K2 är det Japan och Nazityskland och i K3 är det USA och Storbritannien. Detta leder oss in på den första frågan jag ställde i min inledning – var en kris oundviklig enligt Dick? Svaret på den här frågan måste bli att det var oundvikligt och jag håller med Dick om den saken.


Andra världskriget utspelade sig vid en tidpunkt då världen redan hade två dominanta makter, USA och Sovjet. I och med de allierades vinst delades stora delar av Europa upp i två polariserande system, kommunism och demokrati. En konstgjord gräns delade Europa i två delar och konstgjorda gränser är aldrig något som fungerat. Ett annat exempel på detta är de regionala krig som drabbar afrikanska länder med jämna mellanrum, ofta beroende på de linjallinjerätor till gränser som kolonialmakterna drog upp.


Det uppstod en förtvivlan och alienation hos den tyska befolkningen när man delade på Tyskland. Familjer splittrades, nytt statsskick skulle implementeras och på den storpolitiska scenen uppstod en spänning mellan öst och väst. I och med atombombens födelse i krigsslutet skapades snart också en terrorbalans. En ledare behövde bara ge en order och planeten skulle i praktiken bli ödelagd. Det ironiska med den här fruktansvärda spänningen var att det antagligen var det bästa som kunde hända. Precis som Joe Cinnadella säger i The Man in the High Castle så skapade detta en jämn spelplan. Hotet om total förgörelse fanns alltid där, sant, men just det var vad som förhindrade att det verkligen skedde enligt min tolkning av Dicks bok. För att vidare illustrera vad jag menar ska jag nu gå in på K2 och K3.


I K2 har Nazityskland ett markant militärt övertag över Japan och är världens stora industriella makt. Därmed inte sagt att de har ett fungerande samhälle. Dick beskriver regimen som kall och kaotiskt; briljant men samtidigt totalt galen. Japanerna å andra sidan har ett samhälle som till stor del verkar bygga på de gamla värderingarna från feodalismens Japan, med ett nästan överdrivet hedersbegrepp och kultur. Japanernas samhälle fungerar, bortsett från slaveriet, på det hela taget väldigt bra, men de skulle inte ha en suck mot nazisterna i strid. Detta beror på det tidigare nämnda gapet i arsenal. Japanerna verkar inte alls lika styrda av en samhällelig ideologi som tyskarna, utan snarare en personmoral, förvisso implementerad av samhället, men till syvende och sist just personlig. En värld med endast en hårt ideologiskt styrd stormakt skulle inte ha överlevt en kris som K1. Det skulle inte ha funnits något att förhandla om när bara den ena sidan sitter med fingret på avtryckaren.


Samma sak ser vi i K3 där amerikanerna drivs av en slags goodwill att hjälpa världen och annat utopiskt svärmeri. De pumpar in enorma summor pengar på att hjälpa andra, medan den världens andra stormakt, Storbritannien, sniket vaktar sitt imperium och vill hålla så hårt i sin överhöghet de bara kan. Dick nämner aldrig hur den militära balansen ser ut i K3, men det är ingen orimlighet att anta att ett land styrt av en despotliknande karaktär ofta spenderar mer på sin militärbudget än vad en demokrati gör. Detta för mig till frågan om ledarskap.


I K1 kan vi skönja två vitt skilda ledartyper i och med Kennedys lugna framtoning och Khrushchevs buffliga. Vad som gör ledarskapet i K1 unikt är däremot att i och med terrorbalansen mellan länderna ställs ett skrämmande ultimatum; samarbeta diplomatiskt eller dö. Det skulle bara vara av akademiskt intresse vem som startade ett kärnvapenkrig i K1 eftersom det inte skulle finnas särskilt många kvar att diskutera saken efteråt. I K2 och K3 däremot finner vi utöver vitt skilda ledartyper även ett stort teknologiskt gap mellan de trätande länderna. Det är nu som de skilda ledartyperna blir ett stort problem i och med att om bara en sida sitter på avancerad militär teknologi kan detta medföra en snabb seger över motståndaren, miljontals döda, förstörda landområden men till slut ett sätt för en regim att bli enväldiga världsherrar. Om man läste The Man in the High Castle när den kom ut, 1962, kunde man säkert finna en slags tröst och lugnande budskap i den eftersom den i grund och botten slår fast att vi lever i den bästa av tänkbara världar. Eller som Dick själv uttryckte det i en av sina lätträknade föreläsningar: ”If you find this world bad you should see some of the others”.[1]


Kan då Dick lära oss någonting om internationella krisers uppkomst och när vi ska börja bli oroliga? Dicks egna exempel, K2 och K3, målar tillsammans med vår egen K1 en gemensam bild och sätter upp kriterier för vad som måste inträffa för att en större kris ska uppkomma. ”Större kris” definierar jag här som en kris där miljontals offer skördas och/eller vår planet utsätts för oreparabel skada. För att anknyta till min första frågeställning så vad dessa kriser har gemensamt är förekomsten av två stormakter med betydande vapenarsenal. Om vi omsätter denna tanke till vår egen verklighet idag kan vi snabbt se att så inte är fallet. Vi har endast en stormakt i världen idag, USA, och även om andra länder utvecklar kärnvapen, biologiska stridsmedel etc. kommer detta inte kunna få alls den enorma genomslagskraft som ett fullskaligt krig mellan två stormakter skulle få. Det råder vissserligen en konflikt mellan USA och vad de kallar för världens terrornätverk, men den brist på centralisering som dessa nätverk både har och överlever genom gör det omöjligt för att en kris så som K1, K2 eller K3 att inträffa. Vad Dick visar i The Man in the High Castle är att så länge vi inte har dessa två stormakter i världen så behöver vi inte heller vara särskilt oroliga. Inom 50 år kommer vi troligen att räkna Kina och möjligen Indien som stormakter. Tills dess kan vi förhoppningsvis undvika större internationella konflikter. Detta är på intet sätt sagt för att förringa de människor som lider av konflikterna i världen idag, men från en kanske lite krasst utilitaristisk synpunkt så måste jag ändå sluta mig till att jag föredrar många mindre konflikter framför en gigantisk och slutgiltig.  Vi kan med detta i åtanke luta oss tillbaka och älska bomben.


Dicks bok fungerar som beskrivet ovan alldeles utmärkt som sedelärande kontrafaktisk roman. Den är ett bevis på att riktigt bra science fiction är tidlös i sin problematik samtidigt som den är tidsbundet samhällskritisk. Precis som annan bra litteratur förtjänar den därför också högre status än vad som den har fått. Dick har genom sin produktion, inte minst genom den aktuella boken, drivit frågeställningar och teser som utmanar oss att tänka, reflektera och därmed utveckla oss själva. Det kan väl inte finnas något viktigare eller finare för en författare att göra?   



[1] Sutin, s. 233 ff.


Av Ulf - 20 juli 2012 18:55


"And as the sun, that had been too afraid to show its face in this city, started to turn the black into grey, I smiled. Not out of happiness. But because I knew... that one day, I wouldn't have to do this anymore. One day, I could stop fighting. Because one day... I would win. One day, there will be no pain, no loss, no crime. Because of me, because I fight. For you. One day, I will win."

 

- Batman 

Av Ulf - 19 juli 2012 22:55

Regi: John Murlowski

Manus: Christopher DeFaria & Antonio Toro

Medverkande: Ross Partridge, Julia Nickson, Lala Sloatman mfl.

Produktionsbolag: A. Ninety-Three Productions

År: 1993

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0106262/


Obs! Av någon anledning listades den här filmen som nummer fyra i serien i min dvd-box. Först nu när jag ska recensera den upptäcker jag att så inte är fallet. Detta är nummer sju. Skit samma, nummer fyra kommer i nästa Franchise Hell. Det är inte precis att den här franchisen har cliffhangers att ta till vara på...

 


Keyes bor tillsammans med sin flickvän och sina närmsta vänner i ett konstnärskollektiv. En dag träffar Keyes på en märklig, hemlös man som envist vill pracka på honom en spegel. Sagt och gjort, spegeln följer med hem. Men snart börjar mystiska saker hända i konstnärskretsarna...


Det är sällan jag blir riktigt förbannad på hur usel en film är. Vanligtvis kan jag hitta något som är åtminstone ofrivilligt underhållande i vilken skräprulle som helst. Med Amityville 7 kan jag inte ens dra på smilbanden. Det här är en av de sämsta filmer jag sett, alla kategorier.


Var börjar jag? Karaktärerna är förkastade idéer från Melrose Place (1992 - 1999). Alla klyschor som vi kommer ihåg från 90-talets "alternativa" scen är med här och jag vill mest strypa idioterna och deras tredagarsstubb, snickarbyxor och fula hattar. De är så illa skrivna att jag knappt kunde skilja dem åt. Mitt i allt det här finns en gammal kultskådis som Richard Roundtree med. Varför, Richard? Filmen hade bara en budget på 1,5 miljoner - de kan inte ha betalat dig särskilt väl! Värd att hålla ögonen på är också Terry Quinn, mest känd från Millennium (1996 - 1999) och Lost (2004 - 2010), som den enda av skådespelarna som inte spelar över å det grövsta.


Manuset är lika illa som karaktärerna. En besatt spegel från det förbannade huset? Kom igen! Var det det enda ni kunde komma på som kunde koppla den här filmen till de övriga? Regin är... ja... nej... det räcker så. Jag orkar inte ödsla mer tid på den här skiten och vill helst glömma att jag har den i filmsamlingen. Så det här var alltså nummer sju? Och den ses som en av de bättre (även om det inte rör sig om någon större skillnad) uppföljarna? Kommer den här serien någonsin ta slut?!


Betyg: 1 dvd att använda som frisbee av 5 möjliga


Av Ulf - 18 juli 2012 22:45

 


Samhälleliga tendenser: The Man in the High Castle

 

Det japanska imperiet

 

I Philip K. Dicks verklighet beskrivs de båda supermakternas inre struktur ganska så ingående – och i Japans fall inte bara när det gäller de politiska besluten utan även vad människorna i allmänhet tycker. Japanerna verkar på det hela taget nöjda med sitt styre. De få klagomål de kan tänkas ha tiger de ofta om istället för att protestera. Detta är typiskt för den japanska pliktkänslan, shimeiishiki, som var ett genomgående inslag i den japanska kulturen under hela feodalperioden fram tills det att landet öppnades upp för västerlänningar.[1] Idag kan man ofta se samma pliktkänsla i arbetslivet i Japan och det har Dick tagit fasta på i sin verklighet. Det faktum att kejsardömet bestod i Dicks verklighet kan vara en bidragande orsak till att pliktkänslan verkar genomsyra allting. Man kan se ett bra exempel på pliktkänslan hos karaktären Tagomi, som genom hela boken oroar sig att överskrida sina befogenheter, eller sitt uppdrag. Shimeiishiki har ingen bra svensk översättning men om jag skulle försöka mig på en definition så är det ”att vara medveten inför sitt eget livsuppdrag”.[2] Jämför med romarnas begrepp om pietas.


Japanerna som bor i USA är uppdelade i vad man kan kalla för två läger. Dels de som var med i eller levde under kriget och dels den yngre generationen som var för små för att inse vad kriget rörde sig om när det pågick eller föddes efter kriget. De gamla soldaterna och tjänstemännen från kriget ser fortfarande lite misstänksamt på amerikanerna, men detta verkar mestadels röra sig om en ytlig misstänksamhet. Den yngre generationen kan röra sig i både amerikanska och japanska kretsar utan att visa någon misstanke mot någon. De är den nya generationen, de är på japanskt vis assimilerade in i kulturen. Det är klart att Dick gör en viss utopisk beskrivning av det japanska styret och om det inte vore för slaveriet som föregår skulle boken nästan bli alldeles för pro-japansk. Slaveriet kan förklaras med ett annat historiskt exempel från vår egen verklighet.


Under feodalstyret i Japan delades samhället upp i strikta klasser eller kast. Den lägsta klassen kallades burakumin och bestod av de människor som sysslade med ”orena” yrken, dvs. enligt den japanska buddhismen allt som har med blod och död att göra.[3] De ansågs inte ens vara värdiga nog att kallas människor så somliga erkände helt enkelt inte att de var det. Systemet förbjöds enligt lag på 1800 – talet men trots detta är en ättling av burakumin än idag mål för en hel del diskriminering om dennes familjehistoria skulle komma ut.[4] På detta vis kan vi se att det är fullkomligt logiskt för japanerna att ha slavar i Dicks verklighet. Det enda som var lägre än en burakumin i det gamla Japan var nämligen en gaijin, utlänning.[5] I och med att det västerländska inflytandet över Japan inte blev så starkt i Dicks verklighet hade de heller ingen anledning att gå ifrån systemet. Intressant nog så behandlar de inte amerikanerna likadant. Att kineserna skulle bli japanska slavar är inte så märkligt när man tänker på deras krigiska historia tillsammans. Däremot framstår det som ganska konstigt att den svarta befolkningen också skulle bli det. Det framgår heller inte om det är den afro-amerikanska befolkningen som åsyftas, om det rör sig om överlevande från Afrika eller båda folkgrupperna.


Nazityskland

 

Medan den japanska befolkningen lever ett ganska lugnt och fridfullt liv är situationen den totalt motsatta i tredje riket. Geniala planer blandas med galna misstag och det råder en stor osäkerhet – såväl politiskt som personligt. De olika regeringsinstanserna konspirerar mot varandra och det finns ingen form av mänskliga rättigheter. Tyskarna har redan förstört Afrika med den ”slutgiltiga lösningen” och om partiledningen får som de vill kommer de också att utrota eller fördriva alla icke-germaner från Europa. Samtidigt som det råder totalt politiskt kaos i landet märks ändå en enorm teknisk framåtanda. Detta får sitt uttryck inte minst i den planerade koloniseringen av solsystemet.


Medan vi får reda på väldigt mycket om de storpolitiska skeendena i Tyskland får vi dock inte reda på särskilt mycket om hur gemene man lever eller tänker. Det närmsta Dick kommer till att beskriva en vanlig människas liv är genom SS-agenten Weneger. Han hyser djup oro för hur hans land håller på att förstöra både sig själv och resten av världen. Det verkar inte heller som att han är i minoritet eftersom när han mot slutet av boken kommer hem till Berlin igen blir hämtad av en beväpnad eskort som för honom till Goebbels politiske motståndare Heydrich.[6] Även Heydrich hyser dessa farhågor, även om man kan läsa in en slags maktaspiration i hans karaktär som överskuggar det mesta.



Samhälleliga tendenser: The Grasshopper lies heavy

 

Dick avslöjar knappt någonting av hur själva samhället ser ut i Abendsens verklighet. Vad vi får vet är att Storbritannien antingen håller sig med slavar eller ett apartheidliknande samhällssystem som styrs av den numer despotiske Churchill. USA beskrivs som en utopi men vi får egentligen aldrig reda på vad medborgarna i de bägge staterna egentligen tycker om sitt respektive styre. Vad som står klart är i alla fall att medan Storbritannien, som har behållit en stor del av sitt forna imperium, styrs som en diktatur styrs USA som en demokrati.



[1] Föreläsningsanteckningar:  Japans Historia 1 – 10 p, Lunds Universitet 30/3 – 2004, kopia i författarens ägo.

[2] Bok: Masatoshi Yoshida & Yoshikatsu Nakamura, Kodansha’s Furigana Japanese Dictionary, Tokyo 1999, s. 206.

[3] Föreläsningsanteckningar: Japans Historia 1 – 10 p, Lunds Universitet 22/3 – 2004, kopia i författarens ägo.

[4] Föreläsningsanteckningar: Japans Historia 1 – 10 p, Lunds Universitet 14/4 – 2004, kopia i författarens ägo.

[5] Internetkälla: Jim Breen, WWWJDIC, sökord ”gaijin” (外人), hämtat från http://www.csse.monash.edu.au/~jwb/cgi-bin/wwwjdic.cgi?1E, 2007-01-04

[6] Dick, s. 235

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4
5 6 7
8
9
10
11 12 13
14
15
16 17 18 19 20 21
22
23
24 25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se