Alla inlägg under mars 2010

Av Ulf - 30 mars 2010 18:20



Titel: The Last World War

Författare: Dayton Ward

År: 2003 (ingen svensk utgåva)

Sidor: 482

Förlag: Pocket Star Books

ISBN: 978-0-7434-5789-7


Under ett krigspel i Missouris skogar blir en grupp reservister i marinkåren de första människorna som stöter på utomjordiskt liv. En del av soldaterna finner en grupp med till synes vänliga varelser. Några andra blir beskjutna så fort de får kontakt med en annan grupp utomjordingar. Det står snart klart att mänskligheten har fastnat mitt i ett inbördeskrig som de inte förstår. Det enda problemet är att Jorden nu blivit ett slagfält för de stridande grupperingarna och mänskligheten är i vägen.


Jag hittade den här boken under en misslyckad räd mot Sci-fi bokhandeln i Malmö och köpte den mest för att få någonting med mig att läsa. Ramberättelsen intresserade mig eftersom jag skrivit något liknande själv en gång för länge sedan. Problemet med min historia var att den spretade åt alldeles för många håll och kollapsade till sist under sin egen tyngd. Problemet med The Last World War är det totalt motsatta - den lider total brist på förgreningar och förvecklingar. En global konflikt utspelas och det enda vi får under de 320 inledande sidorna är ett gäng mer eller mindre pantade reservister som leker krig i Missouri. Det är en färd utan överraskningar och Ward har tydligen en riktig fetisch för marinkåren. Behöver jag nämna att han är tidigare yrkesmilitär? Gissa tre gånger inom vilken gren...


Språket är dödfött och känns som det skrivits av en medelmåttig fan fiction-författare. Karaktärerna är tunna som pappret deras "äventyr" är tryckt på och vi får egentligen aldrig sympati för någon av dem. Värst av allt är nog ändå den otroligt naiva historiesyn som Ward klämmer ur sig med jämna mellanrum. Hans egna politiska åsikter lyser igenom som en finne på en 13-årings haka och man undrar om Ward inte fick någon hjälp med att bearbeta sina trauman från Vietnam.


Varför tvingade jag mig då igenom knappt 500 sidor av meningslöst dravel? Jo, för att jag ville verkligen att den här boken skulle vara bra. Jag ville kunna läsa den och peka på var Ward hade lyckats där jag misslyckades. Kanske få lite tips och eventuellt ta lärdom. Nu känner jag att jag kanske borde översätta min historia, skriva färdigt den och skicka den till Pocket Star Books. Den är åtminstone bättre än den här skiten.


Betyg: 1 karaktär som får en att tänka på Delieverence av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 28 mars 2010 00:49



Regi: Rob Minkoff

Manus: John Fusco

Skådespelare: Jackie Chan, Jet Li, Michael Angarano mfl.

Produktionsbolag: Casey Silver Productions

År: 2008

Längd: 104 min

Land: USA/Kina/Australien/Sydkorea

Svensk åldersgräns: 11 år


Jasons största intresse i livet är sunkig kung fu-film från 70-talets glansdagar. Annars har han inte särskilt mycket som går som han vill i sitt liv. När han en dag blir tvingad att följa med på ett rån av den äldre mannen han köper film av tar Jasons liv en dramatisk vändning. Han sugs in i en portal till ett medeltida Kina. Där härskar Jade Warlord – en odödlig krigare som styr med järnhand till dess att kejsaren återvänder. Warlords ärkefiende, The Monkey King,  är den ende som kan stoppa honom. Dessvärre är han för närvarande en stenstod i Warlords palats. Det enda sättet att rädda honom är att föra hans vapen till honom. Gissa vem som fick med sig vapnet från Boston?


Jackie Chan är kungen av kung fu-film. Jag bryr mig inte om hur banbrytande Bruce Lee var, hur hårt Jet Li slår eller hur cool Tony Liu verkar – Jackie är kung. Dessvärre har hans karriär gått ordentligt i stå de senaste tio åren. Istället för att göra sin sedvanliga slapstickaction han blev känd för har han förlitat sig alldeles för mycket på CGI. Den här filmen är full med CGI men det funkar faktiskt förvånansvärt bra som eftersom den spelar som ett komplement till Jackies klassiska fightingstil. Det är också intressant att notera att Chan är den främste skådespelaren i den här filmen. Det är rätt illa. Jet Li är riktigt, riktigt usel. Han är bra i actionscenerna men har en blöt papperspåses personlighet när han ska leverera en replik. Han är dock inte sämst i filmen, otroligt men sant. Yifei Liu som spelar hans love interest är så urbota dålig att man bara vill strypa henne så fort hon har en scen. Michael Angarano är väl okej som protagonisten, men knappast någon man lägger på minnet.


Manuset spretar åt alla håll. Det medeltida Kina vi presenteras för är inte vad vi skulle kunna vänta oss. Här finns sagofigurer och odödliga krigare. Faktiskt är själva sättningen ganska charmig. Dessutom är scenografin helt fantastisk med varje scen som tagen ur en asiatisk konstbok. Tråkigt nog är berättelsen i sig väldigt ordinär och går ordentligt i clinch med den fantasirika miljön. Som bäst är det när Chan får spela ut sitt register som mästare av Drunken Kung Fu eller när han helt enkelt sparkar röv. Historien finns någonstans i bakgrunden, men är mest transportsträcka mellan fightingscenerna.


Regimässigt är filmen ett gediget hantverk om än inte något man hoppar högt över Minkoff är tidigare mest känd för båda filmerna om Stuart Little, så då förstår ni på vilken nivå vi rör oss här. Han skulle definitivt behövt göra något åt vissa delar av sin skådespelarregi för den är riktigt usel på sina ställen. En bra regissör kan till och med få Jet Li att se bra ut.


The Forbidden Kingdom är en matinérulle utan någon vidare substans. Den är otroligt vacker att titta på men är i grund och botten en ganska tom historia. Försäljningsargumentet att Li och Chan var i samma film för första gången funkar inte heller. Li suger. Punkt. Filmen kan vara helt okej tidsfördriv, men vänta er inget spektakulärt.


Betyg: 2+ asiatiska kampsportslegender som pratar som Mr. T av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 27 mars 2010 18:12

 


Det kommer en tid i varje ung mans liv när han måste bege sig till Malmömässan i iskallt ösregn för att införskaffa livsnödvändiga plastsaker. Den tiden nådde mig redan som alldeles för fattig tonåring, men nu när jag har en fast inkomst riskerade jag liv och hem (inte så mycket lem men väl dock hyran) när jag vandrade in på det årligen återkommande evenemanget. För den som aldrig har varit på ett science fiction-konvent finns det några generella observationer att göra:


1. Du är inte unik i din nördighet. Ett konvent är ett ypperligt tillfälle för att träffa människor du aldrig velat träffa som "snor" just dina prylar mitt framför ögonen på dig. Det är också trångt, varmt och har en öronbedövande ljudnivå.


2. Om du är finsmakare när det gäller din sci-fi behöver du inte ens åka. Det mesta är överpriserade samlarsaker som du kan hitta billigare på nätet.


3. Det finns en särskild plats i helvetet för Twilight-fans.


Den sorgliga sanningen är att näthandeln och auktionssidorna har dödat ovanstående konvent. Det är visserligen rätt underhållande att strosa runt och titta på folk som cosplayar (mer eller mindre bra ska tilläggas), men från en ren samlarsynpunkt är det inte mycket att hurra för. Efter att ha ställt mig i kön till Robert Englunds autografsignering insåg jag att mannen tänkte ta 200 kronor per autograf. För något år sedan, då Englund också besökte mässan, tog han 100 kronor för samma tjänst. Jag må ha ett arbete och därmed också lite större summor att röra mig med, men herregud, 200 kronor?! Jag vände ganska omgående på klacken och letade vidare efter något värt min uppmärksamhet.


Snart upptäckte jag ännu en sorglig utveckling. Från att ha varit ett konvent som hade en bra blandning av prylar från en mängd serier och filmer kan man nu sammanfatta det huvudsakliga utbudet med tre titlar - Star Wars, Twilight och Marvel. Under mina timmar i hallen såg jag tillräckligt mycket Star Trek för att fylla ett bord eller två. Jag hittade två Battlestar Galactica-tröjor och inte en enda pinal från Babylon 5. Det är sorgligt när till och med ett event som främst riktar sig till personer med väldigt specifik smak lyckas strömlinjeforma sitt utbud till den större massan. Visst, det säljer väl bättre, men är ack så tråkigt.


Till sist fick jag nog av att trängas och svettas. Jag hittade vad jag kom dit för (en t-shirt modell Star Trek TOS) och drog mig ut i den regniga Malmölördagen igen. Det är nog tyvärr så att jag inte åker nästa gång. Summan av det hela - satsa på ett konvent i Köpenhamn eller annan närbelägen storstad istället. Å andra sidan är det fortfarande en rätt skön och surrealistisk känsla att se en Borg köa för att köpa en varm macka. Det är alltid värt ett leende.


Betyg: 2- överpriserade samlardockor i LIMITERAD utgåva (OMFG!) av 5 möjliga

Av Ulf - 24 mars 2010 17:04



Regi: Jeff Kanew

Manus: Jeff Buhai, Miguel Tejada-Flores, Steve Zacharias

Skådespelare: Robert Carradine, Anthony Edwards, Curtis Armstrong mfl.

Produktionsbolag: 20th Century Fox

År: 1984

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år


Lewis och Gilbert ska lämna high school-livet bakom sig och börja på Adams College. Dessvärre är de helt ovetandes om att de ses som nördar av gemene man. Detta blir väldigt tydligt när de kastas ut från sina rum av skolans fotbollslag. Efter en sejour i en sunkig gymnastiksal lyckas dock Gilbert och Lewis hitta ett hus tillsammans med några andra, mer eller mindre, socialt missanpassade individer. Men fotbollslaget har bara börjat...


När jag var omkring tolv år gammal hade jag redan hunnit vara intresserad av flickor i några år. När jag fick höra talas om att man faktiskt fick se bröst i den här filmen blev det ett uppdrag att få tag i den. Säg efter mig, barn, det var tiden innan Internet. Hormonella pojkars tillgång till nakna kvinnor på bild var inte som den är idag. Hur som helst så såg jag till sist filmen någon gång mitt i natten på okänd kabelkanal. Någonting oförutsett hände dock. Jag återvände gång på gång till filmen av någon anledning. Kanske var det för att jag identifierade mig själv med nördarna? Antagligen var det så.


Det här är inte stor filmkonst på något vis. Skådespelarinsatserna varierar från skrattretande usla (samtliga nördar) till någorlunda bra. Håll utkik efter en väldigt ung John Goodman och en James Cromwell med hår i några mindre roller. Manuset är en standardversion av collegefilmerna så som vi känner dem idag. Jag vill dock hävda att tiden bara gjort filmen charmigare. Jag brukar säga att 80-talet var som mest 80-tal någon gång runt 1984 och här har vi ett av de främsta bevisen för min tes. Det är synthar, burkiga datorer och tuperat hår så långt ögat kan nå.

Regin är väl...okej. Det är en relativt ordinär historia som inte går att göra så mycket med, men Jeff Kanew lyckas ändå göra ett helt okej jobb.


Sen så var det det där med brösten. När jag såg om filmen igår slog det mig hur fruktansvärt kvinnoförnedrande den här filmen är. Vi bjuds bland annat på en fullfjädrad våldtäkt som tjejen helt godtar när det visar sig att killen var ju bra i sängen. Det kan låta magstarkt, men jag kan på något vis ändå förlika mig med det här. Om man som en tittare idag, 2010, tror att relationer fungerar på det här viset har man nog inte riktigt alla chipsen i påsen. Det är en collegekomedi, go figure. Istället för att förfasas över scenen (och andra tilltag) är det väl egentligen ett tecken på hur långt vi kommit i jämställdhetsarbetet sedan 1984? Inte för att det på något sätt är slut, men den här filmen ger verkligen perspektiv.


Så är den då slutligen bra? Jag älskar den! Jag kan inte motivera det annat än med att den är charmig, har ett underbart soundtrack och fångar 80-talet helt perfekt. Inga av de vanligtvis viktiga beståndsdelarna är särskilt bra, men jag antar att det är lite det som definierar en guilty pleasure.


Betyg: 5 panty raids av 5 möjliga

Av Ulf - 21 mars 2010 21:17




Regi: Troy Duffy

Manus: Troy Duffy

Skådespelare: Sean Patrick Flanery, Norman Reedus, Billy Connolly mfl.

Produktionsbolag: Stage 6 Films

År: 2009

Längd: 118 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år


Åtta år efter händelserna i första filmen (om du inte sett den...skäms) bor bröderna MacManus på en gård på Irland tillsammans med sin far. En dag får de reda på att prästen i deras gamla område i Boston mördats. Det verkar som att någon försöker skylla mordet på bröderna. Att döda en präst och skylla mordet på våldsamma irländare med förkärlek för krucifix? Inte dagens smartaste idé...


Jag drog mig väldigt länge för att se den här filmen. Jag älskade verkligen del ett och anser den som en av de mest underskattade filmerna de senaste tio åren. Den lyckades vara smart, rolig och actionspäckad - något som kanske inte låter som en så stor utmaning men som verkligen är det. Även om så gott som alla karaktärer återvänder i uppföljaren kan jag inte låta bli att känna att det är någonting som saknas.


Sean Patrick Flannery och Norman Reedus är fortfarande bra som The Saints, men de har förlorat något av sin pojkaktiga charm som gjorde dem älskvärda i första filmen. De verkar helt enkelt mer cyniska. Billy Connolly är tillbaka som deras stenhårde far, men lyckas inte alls med konsten att vara lika tuff förra gången. Det är små detaljer det här, men det stör intrycket. Vad som verkligen inte funkar är frånvaron av Willem Dafoes excentriske FBI-agent Smecker. Istället får vi den alltid lika undersköna Julie Benz som hans kvinnliga motsvarighet. Inget ont om Benz, hon är en av de mer intressanta skådespeleskorna i Hollywood just nu, men hon är defintivt inte i Dafoes kaliber.


Manuset är även det sämre än i förra filmen. Ibland blir det till och med riktigt segt. Det finns ingen riktning i vad de egentligen vill åstadkomma. Hitta mannen som mördade prästen? Ja, jo, det gör de ju, men är det poängen? Hitta deras fars nemisis? Jo, jo, det också, men är det poängen? Här finns några helt underbara scener som fick mig att skratta högt, men dessvärre är det alldeles för långt emellan dem för att filmen ska lyfta. De sista minuterna är dock riktigt bra och hade varit en långt mycket mer intressant historia att utveckla. Kanske till en tredje film? Eller nej, det räcker nu.


Regin är minst sagt ojämn. Duffy har som vanligt bra grepp om dialog och skådespelarregi, men de actionscener som kändes förvånansvärt fräscha i första filmen känns bara väldigt påklistrade här. Duffy älskar sin slow-motion och det märks. Sen är jag bara lite förvånad över en sak - två filmer om irländska hårdingar och inte en enda låt av The Pouges? Kom igen!


Så...var det här bra? Nej, inte nämnvärt. Var det här dåligt? Nej, inte nämnvärt. Det var en totalt onödig uppföljare, det var vad det var. Den är underhållande för stunden och det är också därför den får det betyg den får. Personligen ser jag hellre om ettan några gånger till istället.


Betyg: 2+ solariehoppattacker av 5 möjliga

Av Ulf - 18 mars 2010 21:42



Titel: Atlantis

Författare: David Gibbins

År: 2005 (svensk utgåva 2006)

Sidor: 380

Förlag: Norstedts

ISBN: 978-91-1-301523-1


Jack Howard är en framgångsrik marinarkeolog som specialiserar sig på den gamla minoiska kulturen på Kreta. När han blir kallad till Alexandria för att delta i en konferens har han ingen aning om vad som väntar honom. Det visar sig att två av hans kollegor har grävt fram ett papyrusfragment från en sarkofag. Fragmentet berättar om det mytomspunna Atlantis som sjönk i havet för mer än 6000 år sedan. Men Atlantis är väl bara en myt? Eller?


Jag köpte den här boken på vinst och förlust för den hisnande summan av 30 kronor. Det var den absolut värd. Däremot vet jag inte om jag skulle varit lika nöjd om jag betalt fullpris för den. Premissen är intressant. Jag har alltid varit intresserad av historia i allmänhet och antiken i synnerhet. Här går vi ännu längre tillbaka och får en bild av en "kultur" som var flera tusen år före sin tid. Förutom några riktigt löjliga detaljer (exempelvis har jag svårt att köpa att en civilisation från den här tiden skulle kunna ha tekniken att bygga automatiska lås till stendörrar) målar Gibbins en fascinerande bild av ett försvunnet rike. Om bara resten av boken hade varit lika intressant...


Dessvärre märker man snabbt att Gibbins verkligen inte är någon lysande författare. Han har i stort skapat en idealiserad version av sig själv med sin protagonist och det blir direkt skrattretande mer än en gång. Speciellt talande är den väldigt påklistrade "kärlekshistorien" mellan Jack och hans ryska kollega. Gibbins slänger in en sexscen som inte har något med handlingen att göra och nämner den aldrig igen. Faktum är att Gibbins inte ens beskriver någon vidare ömhet karaktärerna emellan varken innan eller efter. Inte heller någon fysisk attraktion. Jack ville helt enkelt knulla.


Bokens antagonist, krigsherren Aslan (ja...jag vet), är en klyscha som heter duga. Hans överdrivna karaktär påminner inte så lite om de historier man kan läsa om Idi Amin. Hur som helst spelar Aslan andrafiol till den andra stora skurken - den farliga tekniken. Gibbins älskar teknik. Han älskar teknik på ett sätt som kommer ge honom en elektrisk stöt på ett känsligt ställe en vacker dag. Vissa delar av boken känns som att lyssna på ett seminarium om tekniska undervattenslösningar. Det är precis lika knastertorrt som det låter.


Jag skulle verkligen vilja ogilla den här boken och såga den längs med fotknölarna. Dessvärre (eller hur man nu ser det) håller den intresset vid liv för historienörden i mig. Om du inte är särskilt historieintresserad kommer du antagligen lägga från dig boken i avsmak. Jag trodde aldrig jag skulle säga det här men...läs Dan Brown istället. Han är en (jag kan inte! Jo, det kan du!)...mfgfrsd...bättre...författare.


Betyg: 2 sjunkna städer av 5 möjliga

Av Ulf - 17 mars 2010 19:26



Regi: David Bruckner, Dan Bush, Jacob Gentry

Manus: David Bruckner, Dan Bush, Jacob Gentry

Skådespelare: Anessa Ramsey, Sahr Ngujah, A.J Bowen mfl.

Produktionsbolag: Lakeshore Entertainment

År: 2007

Längd: 103 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år


En mystisk signal börjar sändas i alla former av elektronisk utrustning. De som hör den i en telefon eller för den delen ser den på en bildskärm förändras snabbt och utan förvarning. Plötsligt förstärks alla basala känslor till det yttersta, vilket givetvis får förödande konsekvenser. Mitt i kaoset försöker Mya fly från sin man (som ärligt talat inte var mycket att hurra för redan innan signalen) och ta sig ut från staden tillsammans med sin hemlige älskare. Det finns bara ett problem - vem kan hon lita på?


Snacka om överraskning! Jag köpte den här filmen under mitt reafrossande förra veckan i tron om att den baserades på Stephen Kings roman med samma namn. Jag har försökt ta mig igenom Kings roman vid två tillfällen men insett att det inte är en av skräckmästarens bättre alster. En billig filmatisering kunde däremot fånga mitt intresse. Det visade sig dock att filmen inte är baserad på boken alls. De delar samma premiss och titel men Kings namn är som bortblåst. Jag undrar hur de fick igenom det?


Hur som helst blev jag mycket positivt överraskad av den här filmen. Med en ensamble av mer eller mindre okända skådespelare lyckas den spela skjortan av det mesta i genren. Anessa Ramsey är bra som protagonisten Mya, men den som verkligen äger varenda scen han är med i är A.J Bowen som hennes våldsamme make.


Filmen är uppdelad i tre episoder med varsin distinkt stil. Den första är en klassisk apokalypsskräckhistoria som faktiskt lyckas vara riktigt kuslig i all sin vardaglighet. Filmens "monster" är inte hjärndöda zombies utan vanliga människor vara instinkter tar över. Det är bra mycket mer skrämmande och intressant. Den andra delen är filmens bästa och spelar mycket på överdriven paranoia och vanföreställningar. Det kanske är svårt att tro, men den här delen är också förbannat rolig på sina ställen. Den sista delen utforskar en mer handgriplig skräck och är tyvärr lite svagare än de föregående episoderna.


Regin och manuset är ett samarbete mellan inte mindre än tre skapare, vilket brukar betyda katastrof för en films enhet. Här är det inte riktigt så illa, men det råder en viss diskrepens mellan de olika delarna som kan irritera - om inte för att utan dessa vore filmen värd en extra siffra i betyg. Regissörerna/manusförfattarna har inte särskilt långa resuméer, men är definitivt värda att hålla ett öga på.


Det här är inte en skräckfilm för alla. Vissa kommer ogilla den direkt för dess episodiska karaktär. Andra kommer avsky den svarta humorn som genomsyrar den på ett väldigt roligt och cyniskt vis. För egen del anser jag att detta är en av de främsta skräckfilmerna jag aldrig hört talas om innan jag såg den.


Betyg: 4+ foliéhattar av 5 möjliga

Av Ulf - 15 mars 2010 17:06



Regi: Guillermo del Toro

Skådespelare: Ron Pearlman, Jon Hurt, Selma Blair mfl.

Produktionsbolag: Lawrence Gordon Productions

År: 2004

Längd: 132 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11 år


Häng med nu, för nu blir det historierevision! Att Hitler och hans muntra gossar sysslade med ockultism och allsköns skumheter är välbelagt. Att de skulle ha invaderat en ö utanför Skottland för att göra det var en nyhet för mig. Hur som helst, en mäktig mystiker vid namn Rasputin (ja, den Rasputin...fråga inte) lovar Hitler att han kan öppna portalen till de sju kaosgudarna. Med hjälp av dessa kan Hitler krossa de allierade en gång för alla. Ritualen blir dock avbruten av de allierade styrkorna tillsammans med deras egen expert på det ockulta, Trevor Bruttenholm. Ingenting hann komma igenom portalen. Ingenting föutom en liten röd demon med en stennäve. Drygt 60 år senare leder Bruttenholm en topphemlig organisation som kämpar mot paranormala hot. Deras lille röde demon har vuxit upp till ett imponerande vapen med attitydproblem. Plötsligt återvänder Rasputin från de döda (igen?!) och helvetet, om ordvitsen ursäktas, brakar löst.


Jag älskar serier, men jag har aldrig fallit för Hellboy. Detta trots tappra försök. Jag såg filmen när den kom, förpassade den till min samling av serietidningsfilmer, och glömde i stort sett bort den. Jag har fortfarande inte haft någon vidare drivkraft att se del två, men när jag hittade den väldigt billigt på en utförsäljning tänkte jag att "vad fan, jag ger Hellboy en andra chans." Nu förstår jag verkligen inte varför.


Karaktären Hellboy är riktigt trist. Jag antar att han ska ses som en "känslig hårding" men för mig verkar han mest som en emofjortis med stora muskler. Allting är "whine, bitch, moan". I så fall är hans partner, Abe Sapien (Doug Jones) mycket mer sympatisk. Dessvärre får han inte särskilt många scener. De scener han har emot Hellboy är filmens absolut bästa. Hans röst görs för övrigt av David Hyde Pierce. Han är alltid hörvärd. Rasputin, spelad av som vanligt typecastade Karl Roden, är en skurk som är totalt överdriven men saknar dessvärre den charm som skulle gjort honom minnesvärd. John Hurt spelar den mysige fadersfiguren Bruttenholm och det märks att han går mest på sparlåga. Andra skådespelare, så som Selma Blair, är totalt förglömliga.


Jag hade kunnat uppskatta den här filmen mer än vad jag gör om den bara hade haft en engagerande actionhistoria att falla tillbaka på. Nu blir manuset en kopia av dussintalet andra, bättre, filmer. Hjälte skapas, ond kille vill förstöra världen (varför vill alla förstöra världen? Han måste ju själv bo nånstans? Eller?), ond kille dör. The End. Regin är bara...där. Kan någon förklara del Toros storhet för mig? Och börja inte prata om El laberinto del fauno - en av 2000-talets mest överskattade filmer. Nåväl, tillbaka till uppgiften.


Det här är ingen bra film. Det är ingen usel film heller. Det är en film vi sett gång på gång tidigare och setts göra bättre. Vågar jag ge mig på tvåan?


Betyg: 2 historieförvanskningar av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8 9 10
11
12 13
14
15
16
17 18
19
20
21
22
23
24
25
26
27 28
29
30
31
<<< Mars 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se