Alla inlägg under oktober 2013

Av Ulf - 31 oktober 2013 15:31

 

 

Regi: Don Mancini

Manus: Don Mancini

Medverkande: Fiona Dourif, Brad Dourif, Summer Howell mfl.

Produktionsbolag: Universal 1440 Entertainment

År: 2013

Längd: 97 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2230358/

 

Child's Play-franchisen  är en av de där skräckfilmsserierna som traumatiserade fler ungar än de som faktiskt såg filmerna. Det fanns alltid något "välvilligt" syskon eller klasskamrat som berättade hela handlingen. Givetvis såg de också till att överdriva mängden äckel och blod. Det hörde liksom till. Själv är jag livrädd för levande dockor. Trots detta har Child's Play-filmerna aldrig varit något som skrämt mig. Det har en enkel anledning - Brad Dourif.

 

Brad Dourif Oscarnominerades för sin roll som Billy Bibbit i One Flew Over The Cuckoo's Nest (1975) och har sedan dess spelat knäppgök i merparten av sina roller. För den stora massan kommer han dock säkert främst bli ihågkommen som rösten till just Chucky. Varje gång Chucky pratar ser jag bara Brad Dourif framför mig. Det är inte särskilt skrämmande och inte särskilt kul heller. I denna, den sjätte filmen i serien, har skaparen Don Mancini, försökt gå tillbaka till en lite mer seriös ton efter de senaste delarnas slapstickkomedi. Det funkar faktiskt rätt bra - tills Dourif öppnar munnen.

 

Handlingen kretsar kring den rullstolsbundna Nica, som bor tillsammans med sin överbeskyddande mor i ett stort gammalt kråkslott till hus. En dag får modern ett paket innehållande en docka. Den natten verkar det som att moderns depression till sist tar överhanden och hon hoppar från husets stora trappa. Men hoppade hon verkligen? Nicas syster anländer nästa dag med sin familj för att ta hand om det praktiska med begravning och annat. Det verkar dock inte vara det enda hon är ute efter...

 

Curse Of Chucky fungerar riktigt bra den första halvtimmen. Den har en suspens som jag inte brukar förknippa med serien, men det beror ironiskt nog på att Chucky i sig inte har en särskilt stor roll i filmen förrän ungefär mittstrecket passeras. Karaktärerna är, om än inte enormt djuplodande, helt okej och Fiona Dourif (dotter till Brad) gör en bra roll som Nica. Sen öppnar Chucky munnen. Från att ha varit en spännande, nästan mer thrillerliknande än slasher, film blir Curse Of Chucky en standardslasher. Inget fel med det, men skillnaden mellan ton gällande filmens första och andra halva gör att det känns som en halv historia. För fansen funkar det, för mig som aldrig varit en stor fan av serien blir det mest en axelryckning.

 

Betyg: 2 dockor som tittar snett på mig av 5 möjliga

Av Ulf - 30 oktober 2013 21:53

 

Som jag skrev i min recension av ovanstående film för några dagar sedan tänkte jag dela med mig av min favoritscen. Sedan dog Lou Reed och jag har varit ganska apatisk när jag tänkt på bloggen på sistone. Nu kör vi dock vidare. Ingen vidare presentation behövs (se recensionen) utan vi kastar oss rakt in i scenen med filmens bästa one-liner.

 

Scen: "The wrong goddamned rec room!"

 

Av Ulf - 27 oktober 2013 19:02

 

In Memoriam: Lou Reed (1942 - 2013)


I Lunds skolkatalog över gymnasieskolor årgång 1999 kan man se en yngling med rock av 70-talssnitt, v-jeans och vit skjorta. I handen håller han en vinylskiva av Lou Reed. Den ynglingen är jag, 17 år gammal. Jag ska senare samma dag gå hem och lägga min andra kopia av Transformer på spelaren. Den första kopian är lika sönderspelad som Reeds släpiga New York-dialekt är sluddrande.

 

Lou Reeds Transformer var en jätteviktig milstolpe i mitt musikaliska liv. Året innan hade jag sett honom första gången live på Brofestivalen. Det var den i särklass bästa konserten på festivalen och en Reed på spelhumör till och med log från scenen. Dagen efter köpte jag min första skiva med Lou Reed. Den skivan sitter i skrivande stund inramad på väggen till vänster om mig. Vissa skivor stannar med en. Transformer skickade mig till ett galghumoristiskt New York i Walk On The Wild Side, till ensamhetstristessen i Goodnight Ladies, till den bitterljuva Perfect Dayoch till den obegripliga (men ack så vackra) Satellite Of Love. Lou Reed visade tillsammans med sin vapendragare David Bowie att jag var okej som jag var. Jag behövde inte definiera mig enligt en mall som andra hade tryckt ut åt mig.

 

Idag gick Lou Reed ur tiden, 71 år gammal. För mig kommer han alltid påminna mig om vem jag var när jag var 17. Vissa dagar stannar med en, liksom vissa skivor gör det. Dagen det där klassfotot togs kommer alltid stanna med mig. Timmen innan hade jag suttit på ett café med en tjej jag gillade och fick frågan vad det var för skiva jag hade köpt. "Har du inte hört Lou Reed?" frågade jag på drygt 17-åringsvis. "Det får vi göra något åt". Tack, Lou. Tack för musiken, tack för texterna, tack för att du fick ihop mig med den där tjejen, tack för allt.

Av Ulf - 26 oktober 2013 21:41


 

Regi: Ron Underwood

Manus: Brent Maddock & S.S Wilson

Medverkande: Kevin Bacon, Fred Ward, Finn Carter mfl.

Produktionsbolag: No Frills Film Production

År: 1990

Längd: 96 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0100814/


Val & Earl har fått nog av den lilla staden Perfection, Nevada. Nu ska de flytta in till staden (nåja...) Bixby och packar därför sitt pick och pack och ger sig av. Det finns dock något under jorden i ökendalen som inte vill att de ska lämna stället utan istället bli lunch...

 

Tremors är den nästintill perfekta monsterfilmen. Gjord för en liten budget (elva miljoner dollar var inte mycket pengar ens 1990 när det gäller film), med Kevin Bacon som fixstjärna och en säregen blandning av komedi, äventyr och klassisk monsterskräck blev den snabbt en av mina favoritfilmer som liten. Jag hade inte sett den på några år och var orolig för att ett nostalgiskt skimmer hade slätat över skavanker här och där. Jag måste nog säga att detta också blev fallet.

 

Vissa filmer mår ypperligt bra av att ges ut på blu-ray, andra bör man lämna på sina raspiga VHS-kopior. Tremors tillhör de sistnämnda. Någonting har gått förlorat i remastringen till blu-ray, men jag kan verkligen inte sätta fingret på vad det är. Tremors är fortfarande en rolig och spännande film som är väl värd din tid, men se den på VHS om du kan! Jag vet inte hur många som har kvar sina gamla videomaskiner, men själv ser jag den på min gamla köpfilmskopia nästa gång jag känner suget.


Trots mitt muserande om olika versioner hit och dit hade jag riktigt kul med Tremors. Det är tyvärr ganska sällsynt att man ser en monsterfilm som trots sitt kitschvärde har ett genomtänkt manus. Skådespelarna är väl inget att skriva hem om, men utöver Kevin Bacon har man lyckats få med en lång rad skådisar som du har sett i små biroller i otaliga filmer och tv-serier. Tremors är en film som du kommer sitta och fundera över var du sett den där skådespelaren om och om igen. Det här är en pärla som inte bör glömmas bort. En budgetversion av Jaws (1975) med sand istället för vatten och maskar istället för hajar.

 

Betyg: 4+ och imorgon kommer en odödlig scen från Tremors av 5 möjliga

Av Ulf - 24 oktober 2013 21:57


Som liten parvel var eftermiddags-tv lika mycket min utbildning som skolan var. Jag lärde mig engelska först och främst genom att lyssna på dialogen till de otaliga syndikatiserade polis- och/eller actionserier som speciellt TV3 körde på eftermiddagarna. Mina hjältar var Thomas Magnum i Magnum P.I (1980 - 1988), gänget i The A-Team (1983 - 1987) och allas rättrådige pojkscout MacGyver(1985 - 1992). Jag var helt enkelt ett barn av 80-talet, men vad jag inte insåg förrän långt senare var hur mycket av 1970-talets tv-estetik som fanns kvar i de här serierna. Det skulle Beastie Boys upplysa mig om med videon till sin låt Sabotage.

 

Sabotage är en 70-talsdeckare på lite drygt tre minuter med alla klyschor du kan tänka dig. Ungefär fem år senare började jag beta mig igenom serierna som videon parodierar. Då hittade jag ännu fler klyschor som jag helt enkelt missat. Om du såg 70-talsserierna när du var liten eller har sett dem senare, kör igång Sabotage och njut av tre minuters nostalgi.

 

Artist: Beastie Boys

Låt: Sabotage

Album: Ill Communication

År: 1994

 

Av Ulf - 22 oktober 2013 21:39

 


Tom Lehrer, nu 85 år gammal, är en sann renässansmänniska. Doktorand i matematik vid Harvard, professor i politisk vetenskap vid MIT, professor i matematik vid University of California, arméveteran, lärare i musikaluppträdande, hyllad musiker och satiriker. Lehrer, med sin extremt långa meritlista, hade mycket lätt kunnat ha blivit en av de torraste människorna på Jorden. Istället skrev han några av de roligaste låtarna jag hört - låtar som han ofta använde i sin undervisning. Dagens inlägg handlar om en av dessa alster, The Masochism Tango.


Jag ska inte uppehålla mig vid låten i sig alltför länge (jag vill låta texten tala för sig själv) utan istället säga några ord om videon nedan. Användaren A2TT's Dream Factory lade för en herrans massa år sedan ut en video på nätet där låten i sig klippts ihop med scener från de två filmatiseringarna av 1960-talsserien The Addams Family. Det är ännu ett exempel på hur internet kan låta kreativa användare få utlopp för sina idéer. Ibland blir det till och med riktigt, riktigt bra.

 

Om låten fungerar, som Tom Lehrer sa, att "haunt him and taunt his and if possible consume you in a kiss of fire"? Tja, jag sjöng den för en mycket vacker kvinna i lördags och det verkade gå hem, om än inte riktigt lika dramatiskt.

 

Av Ulf - 20 oktober 2013 11:27

 

Regi: Kevin & Michael Goetz

Manus: Kyle Killen

Medverkande: Josh Duhamel, Dan Fogler, Miracle Laurie mfl.

Produktionsbolag: Anonymous Content & Best Medicine Productions

År: 2013

Längd: 86 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2012011/

 

Mitchell och Carter, tidigare bästa vänner, har glidit ifrån varandra mer och mer i och med Mitchells äktenskap. En grabbhelg för att liva upp vänskapen igen tar snart en mörk vändning när deras bil går sönder mitt ute i öknen. Strandsatta, utan mat och vatten, börjar snart gamla konflikter dras upp till ytan igen...

 

Alla som är 30-någonting konfronteras förr eller senare med faktumet att du spelar för en av två sidor - familje- eller singelsidan. Vänskap prövas, omformas, rinner ibland ut i sanden och det är så livet måste få vara. Förhoppningsvis går du bra ihop med polarnas respektive, men ibland får du snällt stå tillbaka. Det är just den här känslan som Scenic Route fångar perfekt. Det är vuxenlivet 2.0 som börjar tidigare för vissa och inte alls för somliga.

 

Scenic Route tillhör typen av film som jag verkligen beundrar. Den utspelar sig nästan uteslutande på ett och samma ställe, med i princip bara två skådespelare. Det ställer stora krav på manus, karaktärsutveckling och dialog. Kyle Killen lyckas för det mesta skapa en trovärdig och snabbt berättad historia, som bara dras ner av vissa ack så viktiga detaljer. Den som stör mig mest är varför Mitchell och Carter inte beslutar sig för att gå mot närmsta stad. De har en karta, det är cirka nio mil dit, men nio mils gång (även i öken) är nog att föredra än att dö av törst. Nåja...

 

Josh Duhamel och Dan Folger är riktigt bra i huvudrollerna och det är lätt att tro att de skulle kunna vara vänner på riktigt. Speciellt Duhamel, killen med familj, är imponerande i sin slitning mellan sin lojalitet mot sin gamle vän och sin nya fru. Regin är tajt och håller tempot uppe under större delen av filmen. Det finns svackor här och där, och i en film som bara är 86 minuter lång är det ganska märkbart. För den som gillar road movies (även om det är en stillastående sådan), god karaktärsutveckling och bra dialog rekommenderas dock Scenic Route varmt.

 

Betyg: 4 improviserade mohawks av 5 möjliga

 

Av Ulf - 18 oktober 2013 23:00

 

 

Regi: Evan Goldberg & Seth Rogen

Manus: Evan Goldberg & Seth Rogen (baserat på Jason Stones kortfilm Jay & Seth vs. the Apocalypse)

Medverkande: Seth Rogen, Jay Baruchel, James Franco mfl.

Produktionsbolag: Point Grey Pictures & Mandate Pictures

År: 2013

Längd: 107 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1245492/

 

Jay Baruchel valde den absolut värsta helgen han kunde för att besöka L.A och polaren Seth Rogen. Under en fest hemma hos James Franco (vad är det med alla filmer som utspelar sig på fester jag sett på sistone?) händer det otänkbara - domedagen från Bibeln visar sig faktiskt stämma på pricken. Marken öppnar sig, festdeltagare trillar ner i avgrunden eller skickas en trappa upp. Kvar i Francos hus finns till sist bara Baruchel, Rogen, Franco, Jonah Hill, Craig Robinson och Danny McBride kvar. Sex Hollywoodskådisar och en apokalyps? Vad kan gå fel?

 

Michael Cera. Vi måste tala om Michael Cera. Även om han bara har en liten roll i This Is The End är Cera skäl nog att se den här filmen. Cera, mest känd för att alltid spela den älskvärde och lite småkorkade killen i exempelvis Juno (2007) och Scott Pilgrim vs. the World (2010), lyckas göra en sådan total kovändning av sin vanliga image i This Is The End att jag gapskrattade varje scen han var med i. Som alla skådespelare i den här rullen spelar Cera "sig själv", och är ett sådant ärkesvin att den komiska effekten blir lysande! De övriga skådespelarna i filmen får snällt nöja sig med att spela andrafiol, även om Jonah Hill också är riktigt rolig som den alltigenom goda killen man förväntar sig att han ska vara.

 

This Is The End bjuder på en del riktigt rolig dialog och scener, men det stora problemet med filmen är att den egentligen inte lyfter förrän de sista 20 minuterna. Här skulle behövas en starkare och mer genomgående story annat än att vara en slackerextravaganza. Det är helt klart att alla inblandade har haft riktigt kul när de spelat in filmen, men ibland känns det lite väl mycket som ett filmat studentspex med hög budget.

 

Trots detta hade jag emellanåt riktigt kul åt This Is The End. Ett plus är också att det här otippat nog är den film som rent utseendemässigt kommer närmst så som jag alltid föreställt mig just den här specifika varianten av apokalyps. Ge den en chans om ni har en stund över. Till och med jag, allergisk mot Seth Rogen som jag är, tyckte det här var helt okej.

 

Betyg: 3+ needs more Cera av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2 3 4 5 6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17 18
19
20
21
22
23
24
25
26 27
28
29
30 31
<<< Oktober 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards