Alla inlägg under oktober 2019

Av Ulf - Onsdag 30 okt 12:08


David Lynch - Better eat your soup, son!

 

Stockholm, november 2003. Jag och hundratals andra åhörare sitter och lyssnar på en Q&A med David Lynch. Det här är anledningen till att jag som fattig student sparat undan tillräckligt med pengar för att kunna leva på nudlar i den kungliga huvudstaden, se Lynchs samlade verk på duk och kanske, bara kanske, få skaka hand med mannen vars konst befolkar både mina drömmar och mardrömmar. Tyvärr är jag också sjuk och febern börjar nå kaminnivå när frågestunden är över. När jag tar mod till mig för att gå fram till honom blir kombinationen av sjukdom och ett bryskt ingripande av säkerhetsvakter lite för mycket för mig. Jag mår uppriktigt sagt som ett rövhål.

 

"Why don't'cha fellas let him go?" hör jag från bakom köttmassan som utgör säkerhetsdetaljen. Golvad av hela händelseförloppet får jag inte fram ett ljud när David synar mig från topp till tå. "You don't look too well there. Better eat your soup, son!". En klapp på axeln och sen är han borta. Min kamera försvinner hos säkerhetsvakterna. Jag önskar innerligt att jag hade kvar den där suddiga bilden av mig själv och en förvånad David Lynch, tagen pre-selfie-eran med en tämligen värdelös digitalkamera.

 

Det är svårt för mig att skriva något om David Lynch som jag inte redan sagt tusen gånger innan. Ovanstående historia har jag aldrig berättat i fullo för någon. Jag vet inte varför. Kanske för att jag gjorde bort mig för en hel föreläsningssal, kanske för att på minneskortet till kameran fanns det också mer eller mindre intima bilder av min dåvarande flickvän (no worries, de har inte kommit ut någonstans de inte skulle). Kanske ville jag spara historien till ett sådant här ögonblick, när Lynch, 39 år efter sin första Oscarsnominering äntligen fick ta emot en gyllene statyett.

 

Efter att ha läst och sett allt mannen producerat sedan 70-talet kan jag våga mig på att säga att jag tror inte priset spelade någon roll för honom. Lynch har alltid marscherat inte bara till sin egen trumma utan till sin egen rytmsektion. Det jag tror spelade roll för honom var att bli hyllad av sin "adopterade" familj. Talen, som länkas nedan, av Isabella Rossellini, Kyle MacLachlan och Laura Dern är rörande och framförallt ett erkännande av Lynchs konstnärsskap som något värt att placera in i filmvärldens mest kända alumni. Alltid mer uppskattade i Europa än i hemlandet (fråga bara fransmännen) är det fantastiskt kul att se honom få en stund i rampljuset för sitt livsverk även i USA.

 

Lynchs filmer har betytt mer för mig än jag tror någon förstår. Jag tror inte jag förstår det till fullo själv. Men idag återvänder tankarna till Stockholm, november 2003 och en uppmaning om att äta soppa. Det ska jag göra... med en rykande kopp kaffe och en bit paj.

 


 


ANNONS
Av Ulf - Tisdag 29 okt 11:39

 


Regi: Babak Anvari

Manus: Babak Anvari (baserat på Nathan Ballingruds kortroman The Visible Filth)

Skådespelare: Armie Hammer, Zazie Beetz, Karl Glusman mfl.

Produktionsbolag: Annapurna Pictures/Two & Two Pictures/AZA Films

År: 2019

Längd: 95 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5913798/


Will lever ett till synes enkelt liv som bartender på det lokala vattenhålet Rosie's. En kväll hamnar en av stamgästerna, Eric, i slagsmål. När Will städar upp i förödelsen hittar han en mobiltelefon som någon tappat i tumultet. Besluten att lämna tillbaka den till den rättmätige ägaren tar Will med sig mobilen hem över natten. Allt ställs dock på sin spets när mobilen får en rad mycket obehagliga meddelanden - som kan ha med mord att göra.

 

Sågad längs med fotknölarna av tyckarna på IMDB och ljumna recensioner av kritikerna har Wounds knappast haft en lysande release. Jag förstår ärligt talat inte varför. Armie Hammer är alltid sevärd och så även här i rollen som Will. Birollerna sköter sig också med kanske den främste företrädaren i Brad William Henke som Eric. Det är inga rollprestationer som kommer ge någon en Oscar direkt, men för genren är de gott och väl över standard.

 

Wounds främsta kvalitet ligger i manuset. Om det inte vore för att Babak Anvari i ett svagt ögonblick hade valt att överförklara en del skeenden är det här en jäkligt obehaglig film. Bortom de omedelbara chockeffekterna (vilka ofta är snygga) finns här ett underliggande tema av missbruk i allmänhet och alkoholmissbruk i synnerhet som är väldigt stark. Några märkliga dialogval och ovan beskrivna svaga ögonblick i att förklara saker lite väl mycket är manuset en rejäl sak fjärran från många lättviktiga kusiner i genren.

 

Det här är det första jag ser av Babak Anvari och jag kommer hålla ögonen öppna för fler projekt. Nu ska han tydligen göra en serie om kryptider, vilket kanske inte är det främsta sätt att använda sin talang på. Nåja, den som lever får se.

 

Betyg: 4- djupgående sår av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Onsdag 23 okt 17:22

 


Regi: Nicole Kassell

Manus: Damon Lindelof

Skådespelare: Regina King, Don Johnson, Tim Blake Nelson mfl.

Produktionsbolag: DC Comics/HBO

År: 2019

Längd: 60 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7049682/

 

Trettio år efter att Ozymandias "räddade" världen i Watchmen är USA och världen fortfarande väldigt olika vår verklighet. I Tulsa, Oklahoma, bor Angela Abar med man och barn. Till synes en vanlig konditoriägare är Abar egentligen en del av den organiserade styrkan av maskerade brottsbekämpare som stadens polis använder sig av. Men någon har inte glömt händelserna i Tulsa nästan 100 år tidigare då USA:s kanske värsta raskravaller kostade många livet...

 

Vad i helvete är det här?! Watchmen räknas ofta som en av de främsta exemplen på vad grafiska romaner kan vara och med all rätta. Alan Moores fantastiska berättelse frihet kontra stat, missriktad makt och en värld i upplösning är fortfarande, mer än 30 år sedan den publicerades, något av det främsta som getts ut i serieform. Zack Snyder gjorde en adaption 2009 för bioduken som var... av varierande kvalitet. Den hade sina stunder men var också, på typiskt Snyder-manér, ofta totalt tondöv när det kom till stämning och redigering. Nu har manteln tagits över av Damon Lindelof, en av de i min mening sämsta manusförfattarna i Hollywood idag. Resultatet är därefter.

 

Har du ingen koppling till serieförlagan kanske du kan uppskatta det här, men där Moore hade en svart humor som löpte igenom hela romanen är Lindelofs "version" precis så "edgy" och HBO som den kan bli - på ett dåligt sätt. Det är givetvis svårt att döma helt utifrån ett pilotavsnitt, men från vad jag såg är seriens sanna hjältar en fascistisk polisstyrka där de anställda råkar bära mask. Det ger en sjukt dålig smak i munnen. Det här handlar inte om att verka utanför lagen för att upprätthålla en idé om moral utan om att hylla en bräcklig status quo som uppkommit efter händelserna 30 år tidigare. Eller är det egentligen det?

 

Lindelof har valt att inte kalla det här för en uppföljare i intervjuer utan en historia satt i en alternativ tidslinje där händelserna från serieromanen trots allt är kanon. Va?! Om du vill göra en uppföljare, säg då bara det, men kasta inte in tittaren i en värld som är mycket långt ifrån den som Moore en gång skrev om. Kopplingarna till originalet är ytliga och de direkta konsekvenserna av Ozymandias handlingar följer ofta ingen logik som de presenteras här.

 

Visst, kastar man tillräckligt mycket pengar på en hög med skit så kan man täcka smutsen vid en första anblick, men gräver du lite finns här ingen av den substans som originalet hade. Det här är inte bara en besvikelse utan en ren skymf. Om Alan Moore blir sur när man gör halvkassa filmatiseringar av hans verk vill jag inte ens tänka på hur han reagerade på det här. Och alla hyllar den... Ibland förstår jag inte världen, för att citera Rorschach. Lindelof är och förblir en sopa.

 

Betyg: 1 den ser åtminstone okej ut av 5 möjliga

Av Ulf - Söndag 20 okt 16:00

 


Regi: Vince Gilligan

Manus: Vince Gilligan

Skådespelare: Aaron Paul, Jesse Plemons, Charles Baker mfl.

Produktionsbolag: Sony Pictures Television/High Bridge Productions/Gran Via Productions

År: 2019

Längd: 122 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9243946/

 

Jesse Pinkman är på flykt. Efter att ha undkommit fångenskap och ett sista möte med sin gamle chef och tidigare vän, Walter "Heisenberg" White, måste Jesse på något vis undvika stadens polis och samtidigt komma fram till en plan för ett nytt liv. Men vänner och bundsförvanter växer inte på träd och att försvinna kostar pengar...

 

Okej, en epilog till Breaking Bad (2008 - 2013), en av årtiondets bästa tv-serier? Av seriens skapare och utan krystade skådespelarförändringar? Count me in! Samtidigt som jag verkligen uppskattade den här filmen för vad den var fråntar den en del av nämnda seriens sista avsnitt. Jag behöver inte veta hur Jesse agerade efteråt - det räcker med att han är fri att göra precis vad han vill. Jag förstår viljan att knyta samman eventuella lösa trådar, men jag brukar föredra ett lite öppnare slut på mina populärkulturella besattheter. Nåja, Vince Gilligan visar var skåpet ska stå med sin fortsatta karaktärsanalys av en viss Mr. Pinkman.

 

Föga förvånande är El Camino Aaron Pauls film från bildruta ett. Många bekanta ansikten dyker upp både i tillbakablickar och i nyinspelat material, men det här är Jesses story arc som får ett slut. Både Paul och Gilligan känner karaktären utan och innan och med en längre speltid än ett avsnitt av tv-serien låter de båda Jesse få tid att utvecklas. Om du förväntar dig mer av den snabba och suspensfyllda serie som var originalet blir du kanske besviken. Det här är mer eftertänksamt, tillbakalutat och, återigen föga förvånande, filmiskt.

 

El Camino är en märklig liten film. Den står upp väl på egna ben som en epilog till serien, men å andra sidan tror jag att många av seriens fans inte riktigt kommer gilla den. Det gör att den hamnar i någon slags limbo. Du måste ha god kännedom om serien för att det här ska vara begripligt överhuvudtaget, men om du har god kännedom om serien kanske du inte gillar den just därför. Själv blev jag positivt överraskad av El Camino. Den må inte vara nödvändig i berättelsens kontext, men Jesse Pinkman är en fascinerande karaktär som jag alltid gärna ser mer av.

 

Betyg: 4- välfyllda kylskåp av 5 möjliga

Av Ulf - Torsdag 17 okt 18:24

 


Regi: Abe Forsythe

Manus: Abe Forsythe

Skådespelare: Lupita Nyong'o, Josh Gad, Alexander England mfl.

Produktionsbolag: Made Up Stories/Protagonist Pictures/Snoot Entertainment

År: 2019

Längd: 93 min

Land: Storbritannien/Australien/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7390588/


Den misslyckade musikern Dave drömmer fortfarande om att hans gamla band (som inte finns längre) ska slå igenom. När han blir dumpad av sin flickvän och tvingas flytta in hos sin syster verkar allt hopplöst. En dag följer han sin systerson till skolan och får se dagisfröken Miss Caroline. Snart har han skrivit upp sig som frivillig att följa med på en skolresa med klassen. Det är kort sagt ett jäkligt illa valt tillfälle för en zombieapokalyps att slå till!


För den som arbetat med pedagogiskt arbete i någon form finns det få saker som får det att ila längs ryggraden som orden "utflykt" eller "skolresa". Att ha ansvar för ett trettiotal personer som helst av allt skulle vilja utforska platsen man åkt till på egen hand är minst sagt uttröttande. Jag kan verkligen känna med Dave och Caroline trots att jag hitintills har sluppit zombies på mina exkursioner.


Little Monsters tar ett tämligen fräscht grepp om de odöda i och med sin genremix mellan romantisk komedi och zombierulle. Komedier om zombies har vi haft både på kors och tvärs, men det är sällan det blandas upp med en kärlekshistoria också. Det gör att Little Monsters står ut i en väldigt överbefolkad genre. Mycket är också tack vare Lupita Nyong'o som likt alltid går in i sin roll med allt hon har. Hennes blandning av Julie Andrews och badass här är väldigt tilltalande. Hon har dessutom bra kemi med Alexander England i rollen som Dave.


Idén är rolig, skådespelarna bra, men manuset är tyvärr ganska ojämnt. Det finns scener och dialog här som är förbannat jäkla rolig och som fick mig att skratta högt flertalet gånger. När filmen väl etablerat sig finns här dessvärre också perioder där tempot går ner och det blir lite väl sockersött för undertecknad. Om du vill se en annorlunda zombiefilm är dock Little Monsters ett bra val och Lupita Nyong'o spelar alltid skjortan av de flesta.


Betyg: 3+ sweet Carolines av 5 möjliga

Av Ulf - Tisdag 15 okt 19:15


Regi: Vincenzo Natali

Manus: Vincenzo Natali (baserad på Stephen Kings och Joe Hills kortroman)

Skådespelare: Laysla De Oliveira, Avery Whitted, Patrick Wilson mfl.

Produktionsbolag: Copperheart Entertainment & Netflix

År: 2019

Längd: 101 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4687108/

 

Becky och Cal är på väg till San Diego när gör ett kort stopp vid ett fält täckt av högt gräs. Från fältet hör de rop på hjälp av en unge pojke som inte kan hitta sin väg ut. Intet ont anande försöker Becky och Cal hitta pojken men inser snart att de själva är vilse... och fältet tycks flytta på vägarna ut - om det ens finns en.


För den som jag är uppvuxen i en tämligen lantlig miljö är fält med höga grödor rätt obehagliga. Det har en enkel förklaring. Har du någon gång gått över ett fält där det som växer på dig är högre än vad du är lång vet du hur jäkla lätt det är att irra bort sig. Hjärnan börjar spela spratt och obehaget sätter in. Det är klart, hur stort ett majsfält (en annan King-favorit) än är kommer du ut från det om du håller samma riktning tillräckligt länge. Så funkar det inte riktigt i In The Tall Grass.


Baserad på en kortroman som King skrev tillsammans med sonen, Joe Hill, är In The Tall Grass en bra idé, men utförandet lämnar en hel del över att önska. Förlagan förklarar mycket mer ingående hur de mest logiska sätten att ta sig ut från fältet inte fungerar och att de inte ens testar dem i filmen blir en källa till irritation. Jag antar att Vincenzo Natali ville skapa mer mystik i sin adaption, men kortromanen är skrämmande nog som den är utan att behöva slänga in tolkningar här och där. Den påminner inte så lite om Natalis genombrottsfilm, den lysande Cube (1997), men där denna blev förhöjd av mystiken är den mest irriterande i In The Tall Grass. När dessutom bara Patrick Wilson kommer undan med äran i behåll gällande skådespelet blir In The Tall Grass en besvikelse. Mycket tråkigt då det var en av de otaliga adaption av Kings verk jag sett fram emot mest.


Betyg: 2 var är gräsklipparmannen när man behöver honom? av 5 möjliga

Av Ulf - Söndag 6 okt 14:43

 


FFF Dag 9: Ut med flaggan i topp!

 

Ännu en festival läggs till handlingarna och jag är mer än nöjd både med sista dagen och med festivalen i stort. Det kanske mest talande för 2019 års upplaga av FFF är hur jämna årets filmer var. Den grå massan med tvåor i betyg uteblev och om jag räknar efter skulle jag inte bli förvånad om att 2019 års FFF har det högsta snittet av de festivaler jag i princip sett allt på. Det lite tråkiga med jämnheten är att den även tycks ha påverkat extremerna. Jag har satt väldigt få ettor och femmor i år jämfört med tidigare, men är ändå glad över att femmor var övervägande de förra.

 

Innan betygssammanställning och min egen tradition, Skitfint pris, är det i sin ordning att kolla av vad som hände under sista kvällen. Man gick verkligen ut med flaggan i topp nämligen!

 

 

Ryan Spindell har varit på festivalprogrammet tidigare. Den gången var det med hans kortfilm The Babysitter Murders  (2015) - en kortfilm som i viss mån är inbakad i hans långfilmsdebut, skräckantologin The Mortuary Collection (2019). Filmens ramberättelse kretsar kring den lokale begravningsentreprenören, Montgomery Dark, i staden Raven's End. Sedd som en lokal boogeyman skyr traktens barn hans hus, men Sam, en ung kvinna i desperat behov av ett jobb, låter sig inte skrämmas. Darks stora intresse är att samla på levnadsöden (eller snarare dödsöden) från de "kunder" som passerar hans bord. När Sam bönar att han ska berätta några av historierna för henne är han något motvillig, men för att veta vad hon ger sig in på faller han snart till föga.

 

Som form är skräckantologier fantastisk. Utförandet av dessa brukar dock alltid lämna mycket att önska. Vissa struntar i ramberättelsen helt, andra har segment som är klart svagare än andra och röda trådar lämnas ofta i sina nystan. The Mortuary Collection duckar alla dessa fallgropar och är det bästa jag sett i subgenren på många år. Ja, första berättelsen är lite svagare än resten, men den har en poäng att göra som spelar in på handlingen i stort. Clancy Brown är helrätt i rollen som Mr. Dark, en slags cryptkeeper i modern tappning. Bara hans uppenbarelse gör filmen sevärd. Med ett riktigt smart manus, socialkritik och mer än sin beskärda del gore och äckel är The Mortuary Collection något du absolut inte får missa om du gillar skräck. Ryan Spindell visar att han fortfarande är ett framtidsnamn att hålla ögonen på! 5 sedelärande blodbad av 5 möjliga.

 

 

Festivalens inofficiella avslut, det där alla kalenderbitare och nattugglor närvarar, var det första avsnittet av rebooten på den klassiska skräckantologifilmen Creepshow (2019). Originalet, i regi av FFF-bekantingen George A. Romero var en av 80-talets mest lyckade antologier - inte minst eftersom man dessutom hade Stephen King vid skrivmaskinen. Jag gillar ju Stephen King och så... för att slå till med århundradets underdrift. King medverkar även i rebooten med en adaption av hans novell Grey Matter (1973).

 

Grey Matter utspelar sig i en liten håla där det blåst upp till rejäl storm. Timmy, son till lokale hantverkaren Richie, anläder trots stormen till samhällets bensinmack för att köpa öl till farsan. Uppenbart skärrad ber han om hjälp från stadens sheriff och läkare som båda har tagit skydd från stormen på macken. Något är riktigt fel med Richie, något som Timmy inte kan lösa själv...

 

Grey Matter är en märklig novell att adaptera. Den är en väldigt rakt berättad skräckberättelse utan de riktiga twistarna som en typisk Creepshow-story bör ha. Det var egentligen tänkt att man skulle adaptera King-novellen Survivor Type (1982) som i min mening hade varit ett bättre val. Problemet med den novellen är att den troligen är lite väl utflippad med gore för att passa till ett pilotavsnitt. Kanske till en eventuell säsong 2? Nåja, Grey Matter är inte dålig på något vis, men när man har Kings enorma novellskatt att ösa ur skulle det knappast bli mitt förstaval. Stort plus för Tobin Bell i rollen som sheriff dock!

 

Då var pilotens andra segment, The House Of The Head av Josh Malerman, en mycket bättre upplevelse. Den handlar om hur en liten flickas dockhus till synes blir besatt av en figur av ett zombiehuvud. Varje gång flickan tittar i huset har något nytt inträffat och hennes familj med dockor har flyttat på sig. Och huvudet kommer närmre och närmre...

 

Finns det en sak jag tycker är obehaglig så är det levande dockor. Eller ja, saker som lever fast de inte borde göra det är en bättre beskrivning. När det handlar om skräck på film brukar det just betyda dockor. Jag vill inte säga mer än så eftersom historien innehåller flertalet både roliga och kusliga twists. Den lyckades dock trycka på alla mina knappar samtidigt och jag kom på mig själv med att sitta längst ut på stolskanten under större delen av speltiden. Lysande!

 

Creepshow anno 2019 kommer definitivt bli en höjdare nu i höst. Se den. Det finns inget liknande på tv just nu! 4 dead things that shouldn't move! av 5 möjliga

 

 

 

Då har det blivit dags att summera festivalen i siffror och hylla det som bör hyllas och bua det som bör buas. Sammanlagt såg jag 18 av festivalens 20 nya features samt ett kortfilmspaket:

 

5

 


Boyz In The Wood

Swallow

The Mortuary Collection

 

 

4

 

White Snake

His Master's Voice (+)

Extra Ordinary

Here Comes Hell

Mope (-)

Horror Noire

Manriki (-)

Creepshow

 

3

 

Blood Machines (+)

Werewolf (+)

The Final Land (+)

The Incredible Shrinking Wknd

The Odd Family: Zombie For Sale (-)

 

2

 


Knives & Skin (-)

S He

 

1

 


Monument (+)

The Last To See Them

 


Om vi samlar ihop allt till en fin siffra blir ovanstående: 70/20 = 3,50. Det kanske inte ser ut som en märkvärdig siffra, men eftersom jag gjort några sådana här listor genom åren kan jag generellt säga att allt över 3,0 är bra. Allt över 3,30 är lysande! Stort cred till programläggarna i år! Ja, inte bara till dem utan till alla som jobbar med festivalen. Det har flutit på enormt bra och Maritte Sørensen har vuxit in i rollen som festivalgeneral på ett briljant vis. Jag kan bara applådera och hoppas att hon återkommer nästa år! 

 

 

Prisvinnare både från juryn och mig

 


Det har ju givetvis delats ut en del priser under festivalen också. Jag har tidigare rapporterat om Mélièspriserna som gick till Werewolf (feature) respektive Stigma. Igår tillkännagavs vinnaren av Sirenen för bästa internationella film. Både jag och stora delar av publiken jublade när den helgalna och sjukt roliga Boyz In The Wood plockade hem priset! 

 

Men, som vi alla vet, är ju Skitfint pris det skitfinaste av priser! Jag väntar fortfarande på att någon ska acceptera en utmärkelse. Någon dag kanske! Nåväl, mina utmärkelser i år går till:

 


Best Short Film: Avarya
Best Visual Effects: The Mortuary Collection
Best Use Of Original Songs Or Covers: Blood Machines
Best Original Score: Blood Machines
Best Art Direction: The Final Land
Best Editing: Mope
Best Cinematography: The Final Land
Best Adapted Screenplay: His Master's Voice (from the Stanislav Lem novel "His Master's Voice")
Best Original Screenplay: The Mortuary Collection (Ryan Spindell)
Best Directing: Swallow (Carlo Mirabella-Davis)
Best Supporting Actress: The Mortuary Collection (Caitlin Custer)
Best Leading Actress: Swallow (Haley Bennett)
Best Supporting Actor: Boyz In The Wood (Viraj Juneja)
Best Leading Actor: Mope (Nathan Stewart-Jarrett)

Best Picture: Boyz In The Wood

 

 

Av Ulf - Lördag 5 okt 13:45

 

FFF Dag 8: Snarkthriller, briljant psykodrama och galna japaner

 

Nästsista dagen för 2019 års upplaga av Fantastisk Filmfestival bjöd på tre väldigt annorlunda filmer, både sett till tematik och kvalitet. Jag inledde kvällen med att screena den italiensk-tyska antithrillern The Last To See Them (2019) från soffan... och fick kämpa för att hålla mig vaken.

 

 

The Last To See Themöppnar med ett statement att familjen Durati hittades mördade i sitt hem 2012. Det är också det enda vi får reda på gällande detta faktum. Filmen i övrigt visar upp en vanlig dag i bondefamiljens liv. Storasyster ska gifta sig och förberedelserna är igång, men utöver det verkar det som det här är vilken dag som helst. Tonårsdottern Dora syr brudtärneklänningar, sonen Matteo bygger en trälåda han ska ge som bröllopspresent och föräldrarna tecknar försäkringar samt deppar över en förestående operation. Det är precis lika spännande som det låter.

 

Jag förstår vad Sara Summa (manus/regi) är ute efter med sin film. Vi bombarderas dagligen av krimserier och true crime där det frossas i den ena äckliga detaljen efter den andra. Att då göra en film där inget av detta sker, trots att vi redan från början känner till den förestående katastrofen, är en intressant idé i sig. Det är bara det att man då måste lägga ut trådar att dra i gällande vem som kan tänkas vara mördaren så att tittaren kan bilda sig en egen uppfattning. Inget av detta finns här och kombinerat med skådespel som varierar från okej till pinsamhetskuddemässigt intar Summas film den föga hedrande platsen som festivalens sämsta, vackra italienska miljöer att filma i till trots. 1 men gör något då! av 5 möjliga.

 

 

 

 

Efter The Last To See Them kunde det bara gå uppåt och som det gjorde det! Amerikansk-franska Swallow (2019) kretsar kring det subtilt sönderfallande äktenskapet mellan Hunter och Richie. Richie, arvtagare till ett framgångsrikt företag, är inte uttalat elak mot sin fru, men lyckas med olika former av härskartekniker ändå "tygla" henne till ett liv som hemmafru - något som Hunter inte alls hade tänkt sig. När Hunter blir gravid utvecklar hon pica, ett psykologiskt tillstånd där den drabbade blir besatt av att svälja små föremål...

 

Swallow är en fantastisk välspelad psykologisk mardröm där Haley Bennett briljerar i huvudrollen som Hunter. Carlo Mirabella-Davis (manus/regi) har skrivit en historia om ett fruktansvärt dysfunktionellt äktenskap där det inte är de stora gesterna som är de som sårar mest. Istället är det Richies sätt att tiga ihjäl sin hustru och i förlängningen hela Hunters ingifta familj som spär på den isolation hon känner, oftast ensam i det stora och sterila hus mitt ute i ingenstans där de bor. Hunters sätt att ta tillbaka makten över sig själv och sin egen kropp må vara destruktivt, men Mirabella-Davis skriver henne på ett sätt som gör att vi paradoxalt nog "hejar" på henne trots vad hon utsätter sig själv för. Komplett med en subtil 1950-talsestetik som för tankarna till det amerikanska folkhemmet i form av kläder och inredning är Swallow en mardröm i Stepfordland. Om du gillar djuplodande psykologiska porträtt är det här definitivt en film för dig. Lysande! 5 häftstift av 5 möjliga.

 

 

 

 

Kvällen avslutades på Filmstaden med den märkliga och drabbande japanska Manriki (2019)En modell besatt av att hon tycker att hennes ansikte är för stort tar till sist steget och träffar en plastikkirurg. Det är bara det att nämnde kirurg har lite... okonventionella metoder. Var försiktig med vad du önskar dig!

 

Manriki lyckas balansera på den där tunna avsatsen mellan satir och obegriplighet som många av de främsta satirskildringarna gör. Yasuhiki Shimizus debutfilm (vilket inte syns) är å ena sidan en hejdlös drift med samhällets skönhetsideal och å andra sidan en djupt störande inblick i hur våra förväntningar och illusioner om oss själva försätter oss i trubbel. Lika delar surrealistisk som socialrealistisk liknar Manriki inte något jag sett tidigare - på ett bra sätt. Det här är skumt på ett japanskt sätt när det är som bäst. Många filmer från landet i öst lyckas inte riktigt översättas till en västerländsk publik, men Manriki lyckas skildra något allmängiltigt. Oavsett vilket samhälle vi lever i finns skönhetsideal som en slags våt filt över framförallt den kvinnliga befolkningen. Shimizu visar på ett komiskt och skräckinjagande sätt att vi kanske faktiskt inte vill ha det där som vi säger att vi eftersträvar. Eller, som en karaktär säger: "This world is built on delusions". Manriki är en feberdröm om våra önskningar kontra verkligheten och rekommenderas varmt! 4 okonventionella skönhetsingrepp av 5 möjliga.

 

Ikväll avslutar jag festivalen med att kolla in The Mortuary Collection klockan 20:00 och får samtidigt reda på vem som kniper Siren-priset. Avslutningsvis är det en hemlig screening 23:30 på Kino som jag kan rekommendera till alla Stephen King-fans. Om jag gillar King? Har påven en löjlig mössa?

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29 30
31
<<< Oktober 2019 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se