Alla inlägg under oktober 2019

Av Ulf - Söndag 20 okt 16:00

 


Regi: Vince Gilligan

Manus: Vince Gilligan

Skådespelare: Aaron Paul, Jesse Plemons, Charles Baker mfl.

Produktionsbolag: Sony Pictures Television/High Bridge Productions/Gran Via Productions

År: 2019

Längd: 122 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9243946/

 

Jesse Pinkman är på flykt. Efter att ha undkommit fångenskap och ett sista möte med sin gamle chef och tidigare vän, Walter "Heisenberg" White, måste Jesse på något vis undvika stadens polis och samtidigt komma fram till en plan för ett nytt liv. Men vänner och bundsförvanter växer inte på träd och att försvinna kostar pengar...

 

Okej, en epilog till Breaking Bad (2008 - 2013), en av årtiondets bästa tv-serier? Av seriens skapare och utan krystade skådespelarförändringar? Count me in! Samtidigt som jag verkligen uppskattade den här filmen för vad den var fråntar den en del av nämnda seriens sista avsnitt. Jag behöver inte veta hur Jesse agerade efteråt - det räcker med att han är fri att göra precis vad han vill. Jag förstår viljan att knyta samman eventuella lösa trådar, men jag brukar föredra ett lite öppnare slut på mina populärkulturella besattheter. Nåja, Vince Gilligan visar var skåpet ska stå med sin fortsatta karaktärsanalys av en viss Mr. Pinkman.

 

Föga förvånande är El Camino Aaron Pauls film från bildruta ett. Många bekanta ansikten dyker upp både i tillbakablickar och i nyinspelat material, men det här är Jesses story arc som får ett slut. Både Paul och Gilligan känner karaktären utan och innan och med en längre speltid än ett avsnitt av tv-serien låter de båda Jesse få tid att utvecklas. Om du förväntar dig mer av den snabba och suspensfyllda serie som var originalet blir du kanske besviken. Det här är mer eftertänksamt, tillbakalutat och, återigen föga förvånande, filmiskt.

 

El Camino är en märklig liten film. Den står upp väl på egna ben som en epilog till serien, men å andra sidan tror jag att många av seriens fans inte riktigt kommer gilla den. Det gör att den hamnar i någon slags limbo. Du måste ha god kännedom om serien för att det här ska vara begripligt överhuvudtaget, men om du har god kännedom om serien kanske du inte gillar den just därför. Själv blev jag positivt överraskad av El Camino. Den må inte vara nödvändig i berättelsens kontext, men Jesse Pinkman är en fascinerande karaktär som jag alltid gärna ser mer av.

 

Betyg: 4- välfyllda kylskåp av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Torsdag 17 okt 18:24

 


Regi: Abe Forsythe

Manus: Abe Forsythe

Skådespelare: Lupita Nyong'o, Josh Gad, Alexander England mfl.

Produktionsbolag: Made Up Stories/Protagonist Pictures/Snoot Entertainment

År: 2019

Längd: 93 min

Land: Storbritannien/Australien/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7390588/


Den misslyckade musikern Dave drömmer fortfarande om att hans gamla band (som inte finns längre) ska slå igenom. När han blir dumpad av sin flickvän och tvingas flytta in hos sin syster verkar allt hopplöst. En dag följer han sin systerson till skolan och får se dagisfröken Miss Caroline. Snart har han skrivit upp sig som frivillig att följa med på en skolresa med klassen. Det är kort sagt ett jäkligt illa valt tillfälle för en zombieapokalyps att slå till!


För den som arbetat med pedagogiskt arbete i någon form finns det få saker som får det att ila längs ryggraden som orden "utflykt" eller "skolresa". Att ha ansvar för ett trettiotal personer som helst av allt skulle vilja utforska platsen man åkt till på egen hand är minst sagt uttröttande. Jag kan verkligen känna med Dave och Caroline trots att jag hitintills har sluppit zombies på mina exkursioner.


Little Monsters tar ett tämligen fräscht grepp om de odöda i och med sin genremix mellan romantisk komedi och zombierulle. Komedier om zombies har vi haft både på kors och tvärs, men det är sällan det blandas upp med en kärlekshistoria också. Det gör att Little Monsters står ut i en väldigt överbefolkad genre. Mycket är också tack vare Lupita Nyong'o som likt alltid går in i sin roll med allt hon har. Hennes blandning av Julie Andrews och badass här är väldigt tilltalande. Hon har dessutom bra kemi med Alexander England i rollen som Dave.


Idén är rolig, skådespelarna bra, men manuset är tyvärr ganska ojämnt. Det finns scener och dialog här som är förbannat jäkla rolig och som fick mig att skratta högt flertalet gånger. När filmen väl etablerat sig finns här dessvärre också perioder där tempot går ner och det blir lite väl sockersött för undertecknad. Om du vill se en annorlunda zombiefilm är dock Little Monsters ett bra val och Lupita Nyong'o spelar alltid skjortan av de flesta.


Betyg: 3+ sweet Carolines av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Tisdag 15 okt 19:15


Regi: Vincenzo Natali

Manus: Vincenzo Natali (baserad på Stephen Kings och Joe Hills kortroman)

Skådespelare: Laysla De Oliveira, Avery Whitted, Patrick Wilson mfl.

Produktionsbolag: Copperheart Entertainment & Netflix

År: 2019

Längd: 101 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4687108/

 

Becky och Cal är på väg till San Diego när gör ett kort stopp vid ett fält täckt av högt gräs. Från fältet hör de rop på hjälp av en unge pojke som inte kan hitta sin väg ut. Intet ont anande försöker Becky och Cal hitta pojken men inser snart att de själva är vilse... och fältet tycks flytta på vägarna ut - om det ens finns en.


För den som jag är uppvuxen i en tämligen lantlig miljö är fält med höga grödor rätt obehagliga. Det har en enkel förklaring. Har du någon gång gått över ett fält där det som växer på dig är högre än vad du är lång vet du hur jäkla lätt det är att irra bort sig. Hjärnan börjar spela spratt och obehaget sätter in. Det är klart, hur stort ett majsfält (en annan King-favorit) än är kommer du ut från det om du håller samma riktning tillräckligt länge. Så funkar det inte riktigt i In The Tall Grass.


Baserad på en kortroman som King skrev tillsammans med sonen, Joe Hill, är In The Tall Grass en bra idé, men utförandet lämnar en hel del över att önska. Förlagan förklarar mycket mer ingående hur de mest logiska sätten att ta sig ut från fältet inte fungerar och att de inte ens testar dem i filmen blir en källa till irritation. Jag antar att Vincenzo Natali ville skapa mer mystik i sin adaption, men kortromanen är skrämmande nog som den är utan att behöva slänga in tolkningar här och där. Den påminner inte så lite om Natalis genombrottsfilm, den lysande Cube (1997), men där denna blev förhöjd av mystiken är den mest irriterande i In The Tall Grass. När dessutom bara Patrick Wilson kommer undan med äran i behåll gällande skådespelet blir In The Tall Grass en besvikelse. Mycket tråkigt då det var en av de otaliga adaption av Kings verk jag sett fram emot mest.


Betyg: 2 var är gräsklipparmannen när man behöver honom? av 5 möjliga

Av Ulf - Söndag 6 okt 14:43

 


FFF Dag 9: Ut med flaggan i topp!

 

Ännu en festival läggs till handlingarna och jag är mer än nöjd både med sista dagen och med festivalen i stort. Det kanske mest talande för 2019 års upplaga av FFF är hur jämna årets filmer var. Den grå massan med tvåor i betyg uteblev och om jag räknar efter skulle jag inte bli förvånad om att 2019 års FFF har det högsta snittet av de festivaler jag i princip sett allt på. Det lite tråkiga med jämnheten är att den även tycks ha påverkat extremerna. Jag har satt väldigt få ettor och femmor i år jämfört med tidigare, men är ändå glad över att femmor var övervägande de förra.

 

Innan betygssammanställning och min egen tradition, Skitfint pris, är det i sin ordning att kolla av vad som hände under sista kvällen. Man gick verkligen ut med flaggan i topp nämligen!

 

 

Ryan Spindell har varit på festivalprogrammet tidigare. Den gången var det med hans kortfilm The Babysitter Murders  (2015) - en kortfilm som i viss mån är inbakad i hans långfilmsdebut, skräckantologin The Mortuary Collection (2019). Filmens ramberättelse kretsar kring den lokale begravningsentreprenören, Montgomery Dark, i staden Raven's End. Sedd som en lokal boogeyman skyr traktens barn hans hus, men Sam, en ung kvinna i desperat behov av ett jobb, låter sig inte skrämmas. Darks stora intresse är att samla på levnadsöden (eller snarare dödsöden) från de "kunder" som passerar hans bord. När Sam bönar att han ska berätta några av historierna för henne är han något motvillig, men för att veta vad hon ger sig in på faller han snart till föga.

 

Som form är skräckantologier fantastisk. Utförandet av dessa brukar dock alltid lämna mycket att önska. Vissa struntar i ramberättelsen helt, andra har segment som är klart svagare än andra och röda trådar lämnas ofta i sina nystan. The Mortuary Collection duckar alla dessa fallgropar och är det bästa jag sett i subgenren på många år. Ja, första berättelsen är lite svagare än resten, men den har en poäng att göra som spelar in på handlingen i stort. Clancy Brown är helrätt i rollen som Mr. Dark, en slags cryptkeeper i modern tappning. Bara hans uppenbarelse gör filmen sevärd. Med ett riktigt smart manus, socialkritik och mer än sin beskärda del gore och äckel är The Mortuary Collection något du absolut inte får missa om du gillar skräck. Ryan Spindell visar att han fortfarande är ett framtidsnamn att hålla ögonen på! 5 sedelärande blodbad av 5 möjliga.

 

 

Festivalens inofficiella avslut, det där alla kalenderbitare och nattugglor närvarar, var det första avsnittet av rebooten på den klassiska skräckantologifilmen Creepshow (2019). Originalet, i regi av FFF-bekantingen George A. Romero var en av 80-talets mest lyckade antologier - inte minst eftersom man dessutom hade Stephen King vid skrivmaskinen. Jag gillar ju Stephen King och så... för att slå till med århundradets underdrift. King medverkar även i rebooten med en adaption av hans novell Grey Matter (1973).

 

Grey Matter utspelar sig i en liten håla där det blåst upp till rejäl storm. Timmy, son till lokale hantverkaren Richie, anläder trots stormen till samhällets bensinmack för att köpa öl till farsan. Uppenbart skärrad ber han om hjälp från stadens sheriff och läkare som båda har tagit skydd från stormen på macken. Något är riktigt fel med Richie, något som Timmy inte kan lösa själv...

 

Grey Matter är en märklig novell att adaptera. Den är en väldigt rakt berättad skräckberättelse utan de riktiga twistarna som en typisk Creepshow-story bör ha. Det var egentligen tänkt att man skulle adaptera King-novellen Survivor Type (1982) som i min mening hade varit ett bättre val. Problemet med den novellen är att den troligen är lite väl utflippad med gore för att passa till ett pilotavsnitt. Kanske till en eventuell säsong 2? Nåja, Grey Matter är inte dålig på något vis, men när man har Kings enorma novellskatt att ösa ur skulle det knappast bli mitt förstaval. Stort plus för Tobin Bell i rollen som sheriff dock!

 

Då var pilotens andra segment, The House Of The Head av Josh Malerman, en mycket bättre upplevelse. Den handlar om hur en liten flickas dockhus till synes blir besatt av en figur av ett zombiehuvud. Varje gång flickan tittar i huset har något nytt inträffat och hennes familj med dockor har flyttat på sig. Och huvudet kommer närmre och närmre...

 

Finns det en sak jag tycker är obehaglig så är det levande dockor. Eller ja, saker som lever fast de inte borde göra det är en bättre beskrivning. När det handlar om skräck på film brukar det just betyda dockor. Jag vill inte säga mer än så eftersom historien innehåller flertalet både roliga och kusliga twists. Den lyckades dock trycka på alla mina knappar samtidigt och jag kom på mig själv med att sitta längst ut på stolskanten under större delen av speltiden. Lysande!

 

Creepshow anno 2019 kommer definitivt bli en höjdare nu i höst. Se den. Det finns inget liknande på tv just nu! 4 dead things that shouldn't move! av 5 möjliga

 

 

 

Då har det blivit dags att summera festivalen i siffror och hylla det som bör hyllas och bua det som bör buas. Sammanlagt såg jag 18 av festivalens 20 nya features samt ett kortfilmspaket:

 

5

 


Boyz In The Wood

Swallow

The Mortuary Collection

 

 

4

 

White Snake

His Master's Voice (+)

Extra Ordinary

Here Comes Hell

Mope (-)

Horror Noire

Manriki (-)

Creepshow

 

3

 

Blood Machines (+)

Werewolf (+)

The Final Land (+)

The Incredible Shrinking Wknd

The Odd Family: Zombie For Sale (-)

 

2

 


Knives & Skin (-)

S He

 

1

 


Monument (+)

The Last To See Them

 


Om vi samlar ihop allt till en fin siffra blir ovanstående: 70/20 = 3,50. Det kanske inte ser ut som en märkvärdig siffra, men eftersom jag gjort några sådana här listor genom åren kan jag generellt säga att allt över 3,0 är bra. Allt över 3,30 är lysande! Stort cred till programläggarna i år! Ja, inte bara till dem utan till alla som jobbar med festivalen. Det har flutit på enormt bra och Maritte Sørensen har vuxit in i rollen som festivalgeneral på ett briljant vis. Jag kan bara applådera och hoppas att hon återkommer nästa år! 

 

 

Prisvinnare både från juryn och mig

 


Det har ju givetvis delats ut en del priser under festivalen också. Jag har tidigare rapporterat om Mélièspriserna som gick till Werewolf (feature) respektive Stigma. Igår tillkännagavs vinnaren av Sirenen för bästa internationella film. Både jag och stora delar av publiken jublade när den helgalna och sjukt roliga Boyz In The Wood plockade hem priset! 

 

Men, som vi alla vet, är ju Skitfint pris det skitfinaste av priser! Jag väntar fortfarande på att någon ska acceptera en utmärkelse. Någon dag kanske! Nåväl, mina utmärkelser i år går till:

 


Best Short Film: Avarya
Best Visual Effects: The Mortuary Collection
Best Use Of Original Songs Or Covers: Blood Machines
Best Original Score: Blood Machines
Best Art Direction: The Final Land
Best Editing: Mope
Best Cinematography: The Final Land
Best Adapted Screenplay: His Master's Voice (from the Stanislav Lem novel "His Master's Voice")
Best Original Screenplay: The Mortuary Collection (Ryan Spindell)
Best Directing: Swallow (Carlo Mirabella-Davis)
Best Supporting Actress: The Mortuary Collection (Caitlin Custer)
Best Leading Actress: Swallow (Haley Bennett)
Best Supporting Actor: Boyz In The Wood (Viraj Juneja)
Best Leading Actor: Mope (Nathan Stewart-Jarrett)

Best Picture: Boyz In The Wood

 

 

Av Ulf - Lördag 5 okt 13:45

 

FFF Dag 8: Snarkthriller, briljant psykodrama och galna japaner

 

Nästsista dagen för 2019 års upplaga av Fantastisk Filmfestival bjöd på tre väldigt annorlunda filmer, både sett till tematik och kvalitet. Jag inledde kvällen med att screena den italiensk-tyska antithrillern The Last To See Them (2019) från soffan... och fick kämpa för att hålla mig vaken.

 

 

The Last To See Themöppnar med ett statement att familjen Durati hittades mördade i sitt hem 2012. Det är också det enda vi får reda på gällande detta faktum. Filmen i övrigt visar upp en vanlig dag i bondefamiljens liv. Storasyster ska gifta sig och förberedelserna är igång, men utöver det verkar det som det här är vilken dag som helst. Tonårsdottern Dora syr brudtärneklänningar, sonen Matteo bygger en trälåda han ska ge som bröllopspresent och föräldrarna tecknar försäkringar samt deppar över en förestående operation. Det är precis lika spännande som det låter.

 

Jag förstår vad Sara Summa (manus/regi) är ute efter med sin film. Vi bombarderas dagligen av krimserier och true crime där det frossas i den ena äckliga detaljen efter den andra. Att då göra en film där inget av detta sker, trots att vi redan från början känner till den förestående katastrofen, är en intressant idé i sig. Det är bara det att man då måste lägga ut trådar att dra i gällande vem som kan tänkas vara mördaren så att tittaren kan bilda sig en egen uppfattning. Inget av detta finns här och kombinerat med skådespel som varierar från okej till pinsamhetskuddemässigt intar Summas film den föga hedrande platsen som festivalens sämsta, vackra italienska miljöer att filma i till trots. 1 men gör något då! av 5 möjliga.

 

 

 

 

Efter The Last To See Them kunde det bara gå uppåt och som det gjorde det! Amerikansk-franska Swallow (2019) kretsar kring det subtilt sönderfallande äktenskapet mellan Hunter och Richie. Richie, arvtagare till ett framgångsrikt företag, är inte uttalat elak mot sin fru, men lyckas med olika former av härskartekniker ändå "tygla" henne till ett liv som hemmafru - något som Hunter inte alls hade tänkt sig. När Hunter blir gravid utvecklar hon pica, ett psykologiskt tillstånd där den drabbade blir besatt av att svälja små föremål...

 

Swallow är en fantastisk välspelad psykologisk mardröm där Haley Bennett briljerar i huvudrollen som Hunter. Carlo Mirabella-Davis (manus/regi) har skrivit en historia om ett fruktansvärt dysfunktionellt äktenskap där det inte är de stora gesterna som är de som sårar mest. Istället är det Richies sätt att tiga ihjäl sin hustru och i förlängningen hela Hunters ingifta familj som spär på den isolation hon känner, oftast ensam i det stora och sterila hus mitt ute i ingenstans där de bor. Hunters sätt att ta tillbaka makten över sig själv och sin egen kropp må vara destruktivt, men Mirabella-Davis skriver henne på ett sätt som gör att vi paradoxalt nog "hejar" på henne trots vad hon utsätter sig själv för. Komplett med en subtil 1950-talsestetik som för tankarna till det amerikanska folkhemmet i form av kläder och inredning är Swallow en mardröm i Stepfordland. Om du gillar djuplodande psykologiska porträtt är det här definitivt en film för dig. Lysande! 5 häftstift av 5 möjliga.

 

 

 

 

Kvällen avslutades på Filmstaden med den märkliga och drabbande japanska Manriki (2019)En modell besatt av att hon tycker att hennes ansikte är för stort tar till sist steget och träffar en plastikkirurg. Det är bara det att nämnde kirurg har lite... okonventionella metoder. Var försiktig med vad du önskar dig!

 

Manriki lyckas balansera på den där tunna avsatsen mellan satir och obegriplighet som många av de främsta satirskildringarna gör. Yasuhiki Shimizus debutfilm (vilket inte syns) är å ena sidan en hejdlös drift med samhällets skönhetsideal och å andra sidan en djupt störande inblick i hur våra förväntningar och illusioner om oss själva försätter oss i trubbel. Lika delar surrealistisk som socialrealistisk liknar Manriki inte något jag sett tidigare - på ett bra sätt. Det här är skumt på ett japanskt sätt när det är som bäst. Många filmer från landet i öst lyckas inte riktigt översättas till en västerländsk publik, men Manriki lyckas skildra något allmängiltigt. Oavsett vilket samhälle vi lever i finns skönhetsideal som en slags våt filt över framförallt den kvinnliga befolkningen. Shimizu visar på ett komiskt och skräckinjagande sätt att vi kanske faktiskt inte vill ha det där som vi säger att vi eftersträvar. Eller, som en karaktär säger: "This world is built on delusions". Manriki är en feberdröm om våra önskningar kontra verkligheten och rekommenderas varmt! 4 okonventionella skönhetsingrepp av 5 möjliga.

 

Ikväll avslutar jag festivalen med att kolla in The Mortuary Collection klockan 20:00 och får samtidigt reda på vem som kniper Siren-priset. Avslutningsvis är det en hemlig screening 23:30 på Kino som jag kan rekommendera till alla Stephen King-fans. Om jag gillar King? Har påven en löjlig mössa?

Av Ulf - Fredag 4 okt 12:30


FFF Dag 7: Spanska tidsloopar och världens mest misslyckade zombie

 

Efter snart en vecka utan att vara hemma mer för sömn och mat fick jag inse min organisationsbegränsning och skippa kvällens sista film, Bliss (2019). Den avgörande faktorn var när jag fick dricka morgonkaffe ur hemmets enda rena kärl - en blomkruka. 

 

Innan jag började sanera drängstugan hann jag dock iväg för att se spanska science fiction dramakomedin The Incredible Shrinking Wknd (2019)

 

 

 

Alba åker på en weekendresa upp till sin föräldrars stuga i bergen tillsammans med sin pojkvän och deras gemensamma vänner. Strax under 30 år gammal förväntas Alba ha full koll på sitt liv, vilket hennes vänner tycks ha, men istället lever hon för fester och dagen som sådan. Hennes ansvarslösa leverne ställs dock på sin spets då hon utan synbar anledning tycks hamna i en tidsloop där hon återupplever samma förstadag på resan om och om igen. Som inte det vore jobbigt nog verkar loopen dessutom blir kortare och kortare för varje gång...

 

Science fiction och tidsparadoxer är sängkamrater sedan gammalt och jag älskar konceptet. En välgjord tidsloop/paradox får dig att tänka utanför inkörda banor och även om de allt som oftast inte håller för närmre granskning sätter de åtminstone igång de grå. The Incredible Shrinking Wknd är en fullständigt kompetent tidsparadox till film, men innehåller inte särskilt mycket att skriva hem om heller.

 

Framförallt är det karaktärerna jag irriterar mig på, eller framförallt Alba. Vi har alla den där vännen i bekantskapskretsen som vi tycker om men inte riktigt kan räkna med eller lita på. Alba är den vännen i kubik. De flesta människor man stöter på med det här särdraget har åtminstone den goda smaken att be om ursäkt för sin brist på agerande eller försöka bättre nästa gång. Förutom i filmens avslutande 20 minuter eller så är Alba helt oförstående för varför hennes vänner verkar tröttnat på hennes fuck ups. Det gör att karaktärsutvecklingen kommer igång för sent och då är Alba redan mest påfrestande. Här finns roliga scener och manuset är ganska välskrivet, men jag kommer knappast se om eller rekommendera filmen till någon. 2+ tidslooper på spanska av 5 möjliga.

 

 

 

Samtidigt som jag stod och slabbade med disken kollade jag in den sydkoreanska zombiekomedin The Odd Family: Zombie On Sale (2019). När ett läkemedelsföretag av misstag skapar en zombie har man dessutom oturen att den nyligen odöde rymmer från labbet. Det är dock inte en särskilt kompetent zombie det handlar om och han blir snart tillfångatagen av den något udda familjen Park. När familjens patriark upptäcker att ett bett ifrån zombien inte dödat honom utan snarare gjort att han ser 20 år yngre ut föds en affärsidé.

 

The Odd Family liknar inte någon annan zombiefilm du sett. Zombien ifråga, döpt till Jjong-Bi (läs det högt...) av familjens dotter, kan vara den mest misslyckade odöding jag sett på film och det är här mycket av filmens komik kommer ifrån. Rent strukturellt är jag inte riktigt vän med manuset dock. Väldigt få komedier behöver vara över 90 minuter och Jjong-Bis äventyr blir något enahanda efter ett tag. När den är rolig är den dock förbannat rolig och filmen bjöd mig på flera gapflabb. Den är ojämn, men om du är på rätt humör för någon genomlöjligt men ändå ganska smart under ytan kan det här vara något för dig. Ganska många av skämten far dock rakt över huvudet på mig som västerlänning och The Odd Family är ytterligare ett bevis på det gamla påståendet att komik är kulturellt betingat. 3 salladshuvudsätande odödingar av 5 möjliga.

 

Ikväll kollar jag in The Last To See Them från soffan och förflyttar mig sen till Filmstaden för det psykologiska dramat Swallow 19:30 för att avsluta kvällen på Kino med japanska Mankiri (med regissörsbesök!) 22:30.

Av Ulf - Torsdag 3 okt 14:45

 


FFF Dag 6: Prisutdelning och skräckhistoria

 

Det här årets festival går alldeles för snabbt. Varje tidigare år har jag trots att jag älskar det här varit ganska lättad när det varit över. Det har en benägenhet att bli väldigt intensivt liksom. I år har man dock lyckats fantastiskt bra med schemaläggningen. Ingen dag känns för tung eller för lätt och det gör att jag upplever att det går så snabbt som det gör. Eftersom man aldrig kan vara nöjd känns det som det går för snabbt nu. Mest för att jag inte vill att festivalen ska ta slut. Igår kollade jag in Horror Noire: A History Of Black Horror (2019), gick på prisutdelningen för Mélièspriserna och såg en klassiker på duk för första gången i Pulp Fiction (1994).

 

 

Horror Noire är en analys och historielektion i den amerikanska skräckfilmens sätt att behandla afroamerikaner på vita duken. Ett stort antal framstående skådespelare, regissörer och filmhistoriker ger sin syn på saken med avstamp från 1915 års Birth Of A Nation och jobbar sig framåt.

 

Det är inte jättevanligt att FFF kör dokumentärer, men när man gör det hittar man så gott som alltid riktiga pärlor. Det här är inget undantag. Horror Noire gör något som merparten av populärkulturella dokumentärer inte gör - riktig analys. I de flesta liknande dokumentärer jag sett har det förr eller senare urartat i ett referensmaraton som kan sammanfattas med "kommer du ihåg den här filmen? Det gör vi!". Horror Noire är både smart och ger en mycket bredare analys än brukligt. Det funkar riktigt, riktigt bra. Givetvis kulminerar filmen med Jordan Peeles meteoriska karriär från YouTube-komiker till att vinna en Oscar för ett manus som dessutom råkade vara för en skräckfilm. För filmintresserade i allmänhet och genrefilmfans i synnerhet är Horror Noire en höjdare. 4 dokumentärer som inte fördummar av 5 möjliga.

 


Jag tänker inte recensera Pulp Fiction här och det av den enkla anledningen att jag förväntar mig att alla har sett den. Har du inte sett den och är över 15 år, vad gör du då här? Sluta läs och se en av de bästa filmer som någonsin gjorts. Det är en order.

 

Innan screeningen av Pulp Fiction drog igång var det dags för både prisutdelning för kort- respektive långfilm nominerade i Méliès-klassen för bästa europeiska genrefilm. Årets nominerade var Werewolf, Why Don't You Just Die, Boyz In The Wood, His Master's Voice, Monument samt Here Comes Hell. Själv hoppades jag stenhårt på Boyz In The Wood, men priset för bästa långfilm gick istället till polska Werewolf. Det var ett okej val, även om jag bland de nominerade filmerna rankade den ganska lågt. I kortfilmsklassen knep spanska Stigma priset och även om jag skulle vilja att den var längre var det ett mycket bra val. När jag på söndag summerar festivalen kommer jag ge en massa rankings och egna "priser" så håll utkik!

 

Jag måste också nämna twisttävlingen som föregick Pulp Fiction. Jag har varit på en herrans massa filmfestivaler i mina dagar, men det är bara på FFF sådant här händer. Små happenings som förhöjer ens upplevelse så jäkla mycket. Jag är full av beundran för alla idéer och lekfullhet som ingår i Lundafestivalen och det gör mig till en lycklig besökare! Stort cred till festivalgeneral Maritte Sørensen för hela festivalupplägget än så länge!

 

Ikväll blir det ett digert program med spanska The Incredible Shrinking Wknd 17:30 (Kino 2), över till Filmstaden 2 för sydkoreansk zombierulle i The Odd Family: Zombie On Sale 19:30 och avslutningsvis tillbaka till Kino för amerikanska Bliss 21:35. Häng på!

Av Ulf - Onsdag 2 okt 12:03

 


FFF Dag 5: Produktionsdesignsperfektion och slöseri med stop motion

 

Halvtid för festivalen som fortsätter leverera även under dag 5... delvis. Tisdagen blev dock en biofri dag då jag försökte få koll på den närmst apokalyptiska röran i min lägenhet samtidigt som jag kollade in tysk sci-fi i The Final Land (2019) och kinesisk animation i S He (2018).

 

 

Adem rymmer från fängelset på en ödslig ökenplanet och har turen att hitta vad han tror är ett skeppsvrak. När han hinns upp av en av fångvaktarna, Novak, inser de att skeppet fortfarande fungerar. Eftersom båda vill fly planeten, fånge som fångvaktare, bestämmer de sig för att ge sig ut i det okända. Men var kommer skeppet ifrån? Det liknar ingenting de någonsin sett och vad hände med besättningen?

 

Marcel Barions The Final Land är ett smärre mirakel i sin produktionsdesign. Hur en film med en budget på runt 20 000 dollar kan se bättre ut än många filmer som räknar sin budget i hundratalet miljoner är en gåta. Det visar bara på att stil och smak inte kan köpas för pengar. Eftersom jag är en sucker för snygg science fiction-design är Barions film en riktig höjdare när det kommer till just den aspekten. Även skådespelarna, Torben Föllmer och Milan Pesl, är riktigt bra i vad som mer och mer utvecklar sig till ett klaustrofobiskt kammarspel.

 

Där The Final Land i viss mån tappar mig är med manuset. Premissen är bra och Barions bygger upp stämningen och suspensen väldigt fint. Det är bara det att det inte mynnar ut i något av vikt. Vi får bara några hintar till mysteriets lösning och det hade behövts bra mycket mer för att filmen skulle lyfta ur sin ganska makliga berättarlunk. Trots det är The Final Land definitivt sevärd för genrefansen. Med sin fantastiskt vackra produktionsdesign och ett Vangelis-doftande soundtrack fördes mina tankar tillbaka till 1980-talets mer påkostade sci-fi-rullar. Det är bra bara det. 3+ mystiska skeppskamrater av 5 möjliga.

 

  I kvällens andra film får vi följa med till en dystopisk värld där skor härskar. Eller rättare sagt, manliga skor härskar. Kvinnliga skor får inte jobba eller ens existera. Istället görs de om till manliga skor vid "födseln" och sätts i arbete i en cigarettfabrik. En fängslad sko lyckas dock skydda sin dotter mot tvångskönskorrigeringen och måste jobba undercover i fabriken för att försörja henne.

 

Nej, jag har inte rökt på. Det där är handlingen. Shengwei Zhous stop motion-film är förvisso imponerande rent tekniskt, men över 90 minuter av en i princip dialoglös berättelse blir ganska påfrestande när det handlar om en tung tematik som Kinas enbarnssystem och i förlängningen sexualpolitik. Jag gillar stop motion som konstform, men jag drogs aldrig in i Zhous berättelse, alla goda föresatser till trots. Historien är det inget fel på, men formen passar in berättelsen. Om filmens tekniska begränsningar eller stil kommer i vägen för manuset bör man tänka om. Samtidigt kanske det inte vore det allra enklaste för Zhou att få den här filmen gjord men konventionella medel. Kina är ju inte direkt kända för att ta kritik liggandes. Synd på en viktig historia som faller under sin egen tyngd. 2 klacksparkar av 5 möjliga.

 

Idag skyndar jag mig hem så jag kan screena dokumentären Horror Noire innan det är dags för prisutdelningar, twisttävling och screening av klassikern Pulp Fiction på Mejeriet med start klockan 19:00.

 

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se