Alla inlägg under december 2019

Av Ulf - 30 december 2019 13:36

 


Regi: Rian Johnson

Manus: Rian Johnson

Skådespelare: Daniel Craig, Chris Evans, Ana de Armas mfl.

Produktionsbolag: MRC/T-Street

År: 2019

Längd: 130 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8946378/


När den otroligt framgångsrike deckarförfattaren Harlan Thrombey hittas död på sitt kontor pekar allt på ett självmord. Familjen, tillsammans med Harlans sjuksyster Marta, samlas för att höra vad som kommer hända med den gamles väl tilltagna arv. Samtidigt anländer privatdetektiven Benoit Blanc till familjehemmet. Någon har anlitat honom för att ta reda på vad som egentligen hände Harlan. Han är nämligen inte alls säker på att det rör sig om ett självmord...

 

Rian Johnson lyckades studsa tillbaka från den minst sagt omdebatterade åttonde installationen i Star Wars-sagan, The Last Jedi (2017), med något totalt annorlunda. Knives Out är på ytan en klassisk pusseldeckare, men döljer fler bottnar än vad man först anar. Att den dessutom bitvis är förbaskat rolig skadar inte heller.

 

Ensemblen som Johnson har att arbeta med är rent utav spektakulär. Utöver en lysnade Daniel Craig (med den medvetet värsta fejkaccenten jag hört på ett bra tag) som detektiv Blanc får vi bland andra se Chris Evans, Jamie Lee Curtis, Michael Shannon, Toni Collette och Christopher Plummer. Samtliga är väldigt bra, men om jag skulle välja en favorit av dem blir det Jamie Lee Curtis som den extremfalska äldre bitchen Linda Drysdale, tätt följd av familjens new age-flummare Joni spelad av Toni Collette. Huvudrollen innehas dock av kubanska stjärnskottet Ana de Armas och hon håller verkligen jämna steg med veteranerna. De Armas har haft roller i flertalet välkända produktioner innan men visar här att hon också kan bära en film. Helt klart någon att hålla ögonen på.

 

Johnson har skrivit ett manus som leker med sin genre genom att båda ge oss exakt vad vi förväntar oss samtidigt som han lyckas dra bort mattan under våra fötter vid fler än ett tillfälle. Det är ett smart konstruerat mysterium som dessutom bjuder på rikligt med svart humor. För att göra historien än tajtare skulle jag dock gärna sett att den vore en halvtimme kortare. Det är en vanlig sak jag brukar orera om, men av en anledning - historier som kör extravarv utan att de behöver det använder inte en effektiv berättarstruktur, vilket definitivt är något gynnar de flesta deckare. För den som gillar who-dunnit-mysterier med humor rekommenderas dock Knives Out varmt.

 

Betyg: 4 fejkade Kentuckydialekter av 5 möjliga

Av Ulf - 27 december 2019 10:17

 


Regi: J.J Abrams

Manus: J.J Abrams & Chris Terrio

Skådespelare: Adam Driver, Daisy Ridley, John Boyega mfl.

Produktionsbolag: Lucasfilm/Bad Robot/Walt Disney Pictures

År: 2019

Längd: 142 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt2527338/

 

När den sedan länge döde kejsar Palpatine på något vis verkar vara tillbaka tvingas Rey, Finn och Poe ut på en jakt för att ta reda på vad som egentligen pågår. Samtidigt försöker Kylo Ren, nu högste ledare av The First Order, slutföra vad hans morfar, Darth Vader, en gång föresatte sig att göra. Det drar ihop sig till en slutstrid som kommer avgöra galaxens öde.

 

Jag har inte gjort någon hemlighet av att jag avskyr J.J Abrams filmer. Folk har hyllat honom för att han tog upp facklan efter George Lucas prequels och förde historien vidare. Själv är jag av åsikten att vilken regissör som helst hade klarat av att göra något bättre än Lucas tågolyckor till prologberättelser. Abrams gjorde dock mer än vad plikten krävde med första filmen i den nya trilogin - The Force Awakens (2015). Ja, det är i princip en remake på första filmen från 1977, men som curtain raiser, det vill säga ett första kapitel i en filmserie och dess sätt att etablera den nya ordningen (no pun intended), fungerar den ypperligt.

 

Det samma kan jag tyvärr inte säga om 2017 års The Last JediNär jag recenserade den gav jag den en trea. När jag nu såg om båda de nya filmerna inför The Rise Of Skywalker märkte jag hur jäkla ihopklistrad den är. Den hänger inte ihop någonstans med nästan tragiskt uselt berättartempo och karaktärsögonblick som kommer från ingenstans alls. Jag hade knappast gett den en trea vid en omrecension. Den satte också Walt Disney Pictures och J.J Abrams i en prekär situation - hur fan räddar vi upp en trilogi där andra delen gör sitt yttersta för att motsäga den första? Svaret är att man gör så gott man kan. The Rise Of Skywalker är knappast en perfekt film, men med tanke på den uppförsbacke den tvingas starta i tack vare Rian Johnsons felsteg med förra filmen är det nästan ett under att den inte har fler logiska luckor i manuset.

 

Det som Terrio & Abrams lyckas med i sitt manus är att ge flertalet karaktärer en motivation till att göra saker som inte fanns i förra filmen. Det är också här jag för första gången känner att fokus ligger nästan helt på de nya karaktärerna. Ja, många karaktärer från de gamla filmerna är med även här, men med undantag av Palpatine tar de en mycket mer tillbakalutad roll än tidigare. Det är förvisso nästan ett måste med Han Solo borta (The Force Awakens), Luke Skywalker i de sälla jaktmarkerna (The Last Jedi) och Carrie Fishers död (jävla verkligheten), men skiftet av fokus är inte mindre välkommet för det.

 

Tyvärr har man också gjort valet att slänga in alla karaktärer man kunnat rättfärdiga att ha med i en eller annan cameo, samt presenterar nya karaktärer som antingen redan skulle varit etablerade sedan innan eller försvunnit i en manusrevidering. The Rise Of Skywalker är en film som formligen osar fan service och det är verkligen en mixed bag. Bara för att man kan visa något så behöver man inte göra det. Även problemet med tempot från förra filmen kvarstår. Första halvan av filmen ville jag mest bara skrika "andas, för helvete!" åt duken eftersom det är ett väldigt hoppande fram och tillbaka mellan planeter, actionsekvenser och jakten på MacGuffins. Runt mittstrecket börjar dock filmen fokusera allt mer på relationen mellan Rey (Daisy Ridley) och Kylo Ren (Adam Driver) och det blir genast mycket bättre.

 

Jag har verkligen avskytt karaktären Kylo Ren i de tidigare filmerna och i och med The Last Jedi känner jag att hans historia inte fick tid att utvecklas. När den i den här filmen kommer till sin logiska slutpunkt känns det därför lite bitterljuvt. Om karaktären hade varit bättre skriven från början hade effekten blivit desto maffigare. Adam Driver gör vad han kan med rollen och han har trots allt fått några scener här som vida överträffar alla tidigare skrivna för karaktären. Daisy Ridley har konsekvent varit den bättre av de två och så även här. Driver har redan en betydande och imponerande karriär utanför Star Wars och jag både hoppas och tror att Ridley inte kommer ha några problem att staka ut en bana för sig själv i en post-Star Wars-värld.

 

Filmens två veteraner som får mest att göra framför kameran är Carrie Fisher och Ian McDiarmid. Fishers tragiska bortgång för några år sedan borde enligt all logik betytt slutet för hennes Leia, men med hjälp av Disney-magi och kreativ klippning har man lyckats få med henne i den här filmen också. Det är brutalt imponerande att man inte bara låtit hennes scener bli en hyllning utan att hon är en drivande karaktär i vissa skeenden. Jag tror att Fisher hade varit stolt. 

 

McDiarmid gör en repris på sin roll som kejsar Palpatine och ingen, absolut ingen, annan kan göra den rollen. Jag är väl sisådär imponerad av förklaringen till varför och hur karaktären överlevt, men så fort han börjar prata glömmer jag bort allt det där. Palpatine är en av filmhistoriens bästa skurkar. Jag håller honom högre än till och med Darth Vader eftersom Vader hade försonande drag och avslutade sitt liv med en heroisk handling. Palpatine har inget av det. Han är ondska rakt igenom... och jag älskar det.

 

Så ja, Skywalker-sagan har kommit till ett bokslut. Är det en perfekt film? Absolut inte, men med tanke på oredan den hade att städa upp efter The Last Jedi är den ett smärre mirakel. Jag uppskattade den framförallt för hur den gick tillbaka till det cykliska berättande som genomsyrat sagan och till sist gör en ansats att bryta kretsloppet. Det är en tillfredsställande pang-pang-avslutning med mer hjärta än hjärna och om man ska ha en av dessa kvaliteter väljer jag alltid den förra... även om det svider lite att ge Abrams ett gott betyg. 

 

Betyg: 4- bokslut av 5 möjliga

Av Ulf - 23 december 2019 12:08

 


Regi: Noah Baumbach

Manus: Noah Baumbach

Skådespelare: Adam Driver, Scarlett Johansson, Laura Dern mfl.

Produktionsbolag: Netflix/Heyday Films

År: 2019

Längd: 137 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: Btl.

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7653254/

 

Charlie och Nicole bor i New York med sin åttaårige son Henry. När deras äktenskap knakar i fogarna tar Nicole med sig Henry till Los Angeles där hon ska filma ett pilotavsnitt till en tv-serie. Charlie är till en början fast besluten att rädda äktenskapet, men när det visar sig att Nicole anlitat en advokat tvingas han inse att det är över och att han nu istället måste kämpa för delad vårdnad om Henry.

 

Det närmsta jag kommit till att vara gift var en förlovning som slutade i total misär. Därför är jag kanske inte riktigt rätt person att säga om Marriage Story är verklighetstrogen eller ej, men den känns verkligen brutalt äkta och ärlig. Det är mycket tack vare Adam Driver och Scarlett Johansson som båda återigen visar att de kan spela skjortan av de flesta när de inte är relegerade till tråkkaraktärer som Kylo Ren eller Black Widow. Det finns så många nyanser i deras spel tillsammans och regissör Noah Baumbach har medvetet låtit tagningarna dem emellan vara långa och nästan dogmaaktiga i sin stil. 

 

Baumbach har baserat mycket av manuset på den egna skilsmässan från Jennifer Jason Leigh och det är troligen därför det känns så äkta. Varken Charlie eller Nicole skönmålas utan båda har rejäla karaktärsbrister och det här är inte en fråga om vem som har rätt och fel. Snarare är det en jobbig situation med ett barn i mitten som skildras. Tankarna går till Kramer vs. Kramer (1979) och Scener från ett äktenskap (1974) och det är liknelser som förpliktigar. Samtidigt är alla olyckliga familjer olyckliga på sitt eget vis, som Tolstoj sa.

 

Stort plus är det även för birollerna med en lysande Laura Dern som främsta höjdpunkt. Jag hoppas verkligen att Dern får all beröm hon förtjänar nu efter en karriär precis, precis utanför de riktiga legendarernas. Även Julie Hagerty, Alan Alda och Ray Liotta är värda hedersomnämndanden. Marriage Story är helt enkelt en förbaskat välspelad film!

 

Det enda jag har att anmärka på är att berättarstrukturen gärna hade kunnat vara lite tajtare. Ibland blir det lite för långa transportsträckor, men om du vill se något sjukt deprimerande men ändå märkligt hoppfullt är Marriage Story bäst just nu.

 

Betyg: 4 förhållanden i kras av 5 möjliga

Av Ulf - 21 december 2019 20:17

 


Regi: Fernando Meirelles

Manus: Anthony McCarten

Skådespelare: Jonathan Pryce, Anthony Hopkins, Juan Minujín mfl.

Produktionsbolag: Netflix

År: 2019

Längd: 125 min

Land: USA/Storbritannien/Italien/Argentina

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8404614/

 

När Johannes Paulus II går ur tiden står valet för påveämbetet mellan den konservative Joseph Ratzinger och den reformvänlige Jorge Bergoglio. Ratzinger blir vald, men hans tid som påve Benedictus XVI kantas av prekära avslöjanden om den katolska kyrkan. Ett antal år senare kallar han kardinal Bergoglio till Italien för att diskutera dennes ansökan om att avgå. Det blir starten på en oväntad vänskap.

 

Förutom att se ut som kejsar Palpatine från Star Wars blev Ratzinger den förste påve som avgick på omkring 700 år. Hans tid som katolska kyrkans överhuvud blev turbulent, dels för avslöjanden om pedofili inom kyrkan och dels för hans egna uttalanden som hade en benägenhet att skapa internationella kriser. Det är också här som det huvudsakliga problemet med The Two Popes ligger - den är alldeles för snäll.

 

Ratzingers slapphänta agerande mot oegentligheterna i de egna leden berörs väldigt kort och hans homofoba och islamofoba uttalanden berörs inte alls. Först och främst porträtteras hans som en vresig bakåtsträvare, men om jag inte hade haft koll på den "riktiga" (hur mycket vi nu vet) historien hade jag helt klart köpt den här bilden. Det är snudd på historieförvanskning.

 

The Two Popes är rent filmiskt en förbaskat bra film. Anthony Hopkins (Ratzinger) och Jonathan Pryce (Bergoglio) gör båda fantastiska roller och regin av Fernando Meirelles (kanske mest känd för 2002 års fantastiska Cidade de Deus) är fläckfri. Jag kan dock inte bortse från manusets stora luckor. När Bergoglios agerande under den argentinska militärdiktaturen nagelfars väntade jag på det samma gällande Ratzingers förflutna under nazistregimen och ett bemötande av hans kontroversiella uttalanden som påve. Det kommer aldrig. Således är det här en halv film. Om den bara hade vågat ta steget att kritisera påveämbetet fullt ut hade det här kunnat bli en modern klassiker. Nu är det en välspelad och tillrättalagd historia. Synd, i mer än en bemärkelse.

 

Betyg: 2+ rökiga skorstenar av 5 möjliga

Av Ulf - 17 december 2019 12:27

 

Regi: Ruben Fleischer

Manus: Dave Callaham/Rhett Reese/Paul Wernick

Skådespelare: Woody Harrelson, Jesse Eisenberg, Emma Stone mfl.

Produktionsbolag: 2.0 Entertainment/Columbia Pictures/Pariah

År: 2019

Längd: 99 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1560220/


Tio år har gått sedan zombieapokalypsen och Tallahassee, Columbus, Wichita och Little Rock har försökt göra det bästa av situationen. Att bo i Vita Huset är bara en bonus liksom. När Columbus friar till Wichita tar hon det dock inte särskilt väl. Istället flyr hon och Little Rock från den gamla presidentboningen. Flykten får dock ett abrupt slut när en ensam Wichita återvänder för att informera att Little Rock rymt med den värsta av alla tänkbara varelser - en hippie!

 

När jag för tio år sedan (damn, I'm old) recenserade Zombieland (2009) här på bloggen var jag tämligen underhållen om än inte jätteimponerad. Den kom i en tid då marknaden formligen översvämmades av zombierelaterade produktioner och jag var mer än lovligt mätt på de levande döda. Nu tio år senare börjar zombievågen mattas av och det är säkert en av anledningarna till att jag uppskattar den här filmen mer än originalet. En annan är att den helt enkelt inte är karbonkopia av Shaun Of The Dead (2004), vilket originalet hade en benägenhet att vara. Double Tap har en egen identitet som en zombiekomedi med americana-inslag och mer hyllningar till sina föregångare än efterapningar.

 

Mycket är det tack vare skådespelarna. För tio år sedan var trion Stone, Eisenberg och framförallt Breslin ganska gröna, med en Woody Harrelson som åldermannen. Nu har Harrelson draghjälp på ett helt annat sätt av sina ensemblemedlemmar, inte minst av Emma Stone som är den här filmens riktiga stjärna tillsammans med nytillskottet Zoey Deutch.

 

Manuset är, om än något episodiskt till sin karaktär, oftast också väldigt roligt med flertalet fantastiska one-liners. Det är troligen också världens värst bevarade "hemlighet" att Bill Murray repriserar sin roll som sig själv i en av filmens absolut bästa scener. Hur han gör det, med tanke på att han dog i förra filmen, får ni se. Var dock noga med att se eftertexterna! Du vill inte missa den scenen!

 

Double Tap må inte gå till historien som världens bästa zombierulle, men här finns ögonblick som är så jäkla roliga att jag fick ont i magen. Favoriten, förutom Murray, måste vara hur the zombie kill of the year utvecklar sig. Om du gillar splattig humor har du helgen räddad.

 

Betyg: 4 Homer-zombies av 5 möjliga

Av Ulf - 15 december 2019 19:16

 


Regi: Robert Kenner & Taki Oldham

Manus: Robert Kenner & Taki Oldham

Skådespelare: Bob Prince, Hugh Aynesworth, Henry Lee Lucas mfl.

Produktionsbolag: Netflix

År: 2019

Längd: 238 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt11307176/

 

I juni 1983 greps Henry Lee Lucas, en dagdrivare som spenderat tio år i fängelse för mordet på sin mor, för vapenbrott. Vad ingen hade förväntat sig var att Lucas skulle börja erkänna mord på mord. Till sist hävde Lucas att han hade haft ihjäl omkring 600 människor och polisen började kryssa av en lång rad olösta mord som hans gärningar. Det är bara det att när han sen tog tillbaka alla erkännanden fanns det ingen bevisning som band honom till brotten...

 

Det går verkligen tio på dussinet av true crime-dokumentärer och de allra flesta orkar jag inte se klart eftersom de faller på samma grepp - ett frossande i vem mördaren var och inte en bredare kontext som tittar på samhället som hen verkade i, mediauppmärksamhet eller andra liknande infallsvinklar. The Confession Killer lyckas tack och lov hoppa över den här fallgropen och är lika delar en skildring av Lucas som det är en skildring av ett rättssystem i total förnekelse.

 

Robert Kenner & Taki Oldham har gjort ett gediget researcharbete med sin dokumentärserie och låter båda sidor komma till tals, de som tror att Lucas utförde brotten och de som arbetar för att bevisa att han inte gjorde det. Serien är fri från tillrättalagda intervjuer och överdrifter och vad vi får se är hur Texas Rangers framställer sig själva som väldigt löjliga och småaktiga när de inte kan erkänna att de möjligen kan ha begått fel.

 

Vad jag hade önskat är att de hade ställt lite tuffare frågor där det börjar dra sig till sin spets. Det är klart att tittaren ska vara den som drar de stora slutsatserna i en dokumentär av den här typen, men det är inte helt uppåt väggarna att ifrågasätta en intervjuperson som påstår att Lucas utfört ett mord som han bevisligen var 300 mil ifrån. Just de reaktionerna hade varit intressanta att se.

 

The Confession Killer är trots min kritik ovan true crime done right. Om du är intresserad av den här typen av serier eller filmer kan jag verkligen rekommendera den.

 

Betyg: 4 kafkasystem av 5 möjliga

 

Av Ulf - 12 december 2019 13:30

 


Regi: Mike Flanagan

Manus: Mike Flanagan (efter Stephen Kings roman)

Skådespelare: Ewan McGregor, Rebecca Ferguson, Kyliegh Curran mfl.

Produktionsbolag: Intrepid Pictures/Vertigo Entertainment/Warner Bros.

År: 2019

Längd: 152 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5606664/

 

Danny Torrance har vuxit upp för evigt ärrad av händelserna på The Overlook Hotel när hans far Jack tappade förståndet och försökte ha ihjäl både honom och hans mor. Dannys krafter, hans "shine", är fortfarande ett problem för honom då han hemsöks av spöken från förr. Ett liv kantat av alkoholism får dock ett slut i och med han får hjälp av en gammal "vän". Åtta år senare kastas dock Danny in i hetluften igen. Det verkar finnas fler personer runtom i landet som har the shine... och någon som jagar dem.

 

Doctor Sleep (2013) är en av få uppföljare som Stephen King skrivit och det på en av hans mest kända böcker, The Shining (1977). Den ultimata versionen av storyn gjordes dock på film med Stanley Kubricks monumentala filmatisering från 1980, som King hatade. Eller, det är ett vanligt missförstånd. King brukar säga i intervjuer att Kubricks film var en bra film, men det var inte den historia han hade skrivit. The Shining handlar i grund och botten om beroende och vad ett sådant kan göra med oss. Kubrick gjorde historien till en mer rak skräckberättelse, men på typiskt Kubrick-manér är det en ohyggligt välberättad film både när det gäller story och detaljer. Doctor Sleep följer framförallt Kubricks version av händelserna och Mike Flanagan använder sig av flashbacks både här och där, både från Kubricks film och med nyinspelat material. 

 

Framförallt är huvudtematiken i filmversionen av Doctor Sleep dock tillbaka till vad King ämnade med de två berättelserna från första början - beroende och besatthet. Dannys alkoholism är en spegelbild av faderns och den kult som jagar barn med the shine har sina egna beroenden att tampas med. Ewan McGregor gör en helt okej roll som Danny, men det här är framförallt Rebecca Fergusons film. Ferguson spelar kultledaren Rose The Hat och är genuint jäkla obehaglig!

 

Storymässigt fungerar filmatiseringen bättre än boken. Trots sina dryga 150 minuter speltid är det en mycket tajtare historia än Kings ibland ganska långdragna original. En handfull scener är dessutom rejält obehagliga, vilket är ovanligt för dagens King-filmatiseringar som snarare brukar tona ner dessa. Sen är det bara frågan om Doctor Sleep som sådan var en "nödvändig" historia att berätta. Jag skulle hellre valt att behålla The Shining som enda installation i den här sagan och den här filmen kan knappast tävla med Kubricks mästerverk. Trots det är Doctor Sleep en bra skräckadaption som överträffar sitt källmaterial. Mer än så kan jag egentligen inte begära.

 

Betyg: 4- galningar i hatt av 5 möjliga

Av Ulf - 9 december 2019 12:30

 


Regi: Martin Scorsese

Manus: Steve Zaillian (efter Charles Brandts bok I Heard You Paint Houses)

Skådespelare: Robert De Niro, Al Pacino, Joe Pesci mfl.

Produktionsbolag: Tribeca Productions/Sikelia Productions/Winkler Films

År: 2019

Längd: 209 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1302006/

 

Berättelsen om hur Frank "The Irishman" Sheeran steg i graderna hos den italienska maffian i Philadelphia och slutligen kanske, eller kanske inte, var inblandad i mordet på fackföreningsbossen Jimmy Hoffa. En episk berättelse i ordets sanna betydelse som tar sin början i efterkrigstidens ekonomiska boom i USA fram tills Sheerans död många år senare.

 

Den som känner mig vet att jag brukar skruva lite på mig när en film går över 125 minuter. Oftast är det ett tecken på att filmskaparen haft lite väl mycket kreativ frihet och ingen producent som vågat säga till hen att det är dags att klippa. Martin Scorseses The Irishman borde därför genererat åtminstone några suckar från mig med sin speltid på knappt 210 minuter. Scorsese tillhör dock de fåtal filmskapare som kan göra i princip hur långa filmer som helst och få dem att bara flyga förbi.

 

Sanningshalten i The Irishman kan förvisso debatteras, men likt Quentin Tarantino gjorde med Once Upon A Time... In Hollywood (2019) kan man se Scorseses film som en alternativ tolkning av nutidshistorien. Vi vet fortfarande inte vad som faktiskt hände Jimmy Hoffa och Steve Zaillians manus presenterar en trovärdig teori. Zaillian baserade manuset på Charles Brandts bok I Heard You Paint Houses där en döende Frank Sheeran erkände att han mördat Hoffa. Detta påstående har senare inte riktigt kunnat hålla vatten vid granskning, men rent teoretiskt skulle jag inte vara förvånad om det hände ungefär på det här sättet.

 

Ett stort samtalsämne har varit den skådespelarensemble som Scorsese lyckats knyta till projektet. På senare år har Robert De Niro varit en skugga av sitt forna jag, men i The Irishman tar han en gruvlig revansch på tvivlarna. Han är enastående i rollen som Frank Sheeran och har minst sagt namnkunnig hjälp i birollerna. Både Al Pacino (Jimmy Hoffa) och Joe Pesci (Russell Bufalino) gör fantastiska prestationer. Det är i princip omöjligt att peka på vem som är bäst av de tre, men om jag skulle välja någon som ligger en hårsmån över de andra blir det Pesci. Pesci hade egentligen gått i pension från skådespelandet när Scorsese tjatade sig till att han skulle spela rollen som Bufalino och det kan vi vara väldigt tacksamma för.

 

Den enda egentliga kritik jag har att rikta mot The Irishman har dock också med skådespelarna att göra. Eller, inte så mycket skådespelarna i sig som beslutet att "föryngra" dem på digital väg. Ibland funkar det bra, men lika ofta blir det en känsla av the uncanny valley. Framförallt är det bara bisarrt att höra Robert De Niro bli kallad för "kid". Den som lyckas bäst av trion när det gäller att anpassa sig är Pacino. Skådespel handlar inte bara om hur du ser ut utan också om hur du för dig. Pacino lyckas mana fram yngre versioner av sig själv när det gäller saker som gång, hållning och dylikt på ett sätt som framförallt De Niro kämpar med.

 

The Irishman visar på hur Scorsese fortfarande är en av världens främsta filmskapare genom tiderna. Hans känsla för karaktärer och detaljer är få förunnat. Avsätt en eftermiddag och se The Irishman. Den må vara lång, men när något är så här pass bra kan man ställa sig frågan om man ska se något riktigt bra som är långt eller två halvdana filmer med mer återhållsam speltid? Jag vet vad jag väljer.

 

Betyg: 5 things are what they are av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2019 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards