Alla inlägg under augusti 2016

Av Ulf - 30 augusti 2016 12:29


In Memoriam: Gene Wilder (1933 - 2016)  

 


Ännu en gigant har gått ur tiden. Gene Wilder, kanske mest känd för sina samarbeten med Mel Brooks, somnade igår in, 83 år gammal. För den som enbart är bekant med Wilder från nämnda filmer av Brooks rekommenderar jag verkligen att ni letar upp hands stand up-rutiner. Mitt eget starkaste minne av Wilder är dock från den första (och den enda bra) filmatiseringen av Willy Wonka & The Chocolate Factory (1971). 

 

Wilder är fantastisk i rollen som den halvgalne chokladmagnaten, men det som verkligen fånga mig som liten var att han verkade vara allergisk mot bullshit. Allt som sägs av ungarna i hopp om att vinna hans förtroende särskådas och sopas inte under mattan som många vuxna är benägna att göra med barns upptåg. Det var både ett sätt att visa att man kan ta barn på allvar samtidigt som man inte accepterar dåligt uppförande.

 

Jag vet inte varför just detta slog an så hårt hos mig. Jag växte upp i en lugn och skyddad miljö och det enda jag kan tänka är att jag ibland hade svårt att förstå mina jämnårigas behov av att skrika och leva rövare. Jag var lillgammal så det förslog, inte helt olikt en viss Kalle. Willy Wonka blev en jultradition för mig eftersom TV3 av någon anledning körde den varje julaftonsförmiddag under många år. Wilder och hans speciella form av "barnuppfostran" är ett kärt minne och varje jul är han ett mycket mysigare inslag i firandet än en gapig anka och hans vänner.

Av Ulf - 29 augusti 2016 16:30

 


Regi: Jean-François Richet

Manus: Peter Craig & Andrea Berloff (baserat på den förres roman)

Medverkande: Mel Gibson, Erin Moriarty, Diego Luna mfl.

Produktionsbolag: Why Not Productions/Wild Bunch

År: 2016

Längd:  88 min

Land: Frankrike

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3647498/


När Link kommer ut från fängelset har hans dotter rymt hemifrån. Två år senare får han ett telefonsamtal från dottern - hon är i fruktansvärd knipa och behöver hans hjälp. Till en början tror Link att det endast rör sig om pengar, men sanningen, att hans dotter mördat en knarklangare, kommer snart fram. Och det visar sig att knarklangaren hade kopplingar längre upp i näringskedjan än de båda kunnat ana...


Jag kan inte riktigt komma över att Mel Gibsons karaktär i den här filmen heter Link. Jag väntar mig att han ska dra fram ett svärd och försöka rädda Zelda. Med Gibsons track record vore det inte helt otroligt. Nåja, säga vad man vill om Gibsons mentala krumbukter sedan 2000-talets början, men i Blood Father visar han återigen att han är en actionhjälte att räkna med. Han är fullkomligt trovärdig som den före detta brottslingen som försöker få rätsida på sitt liv. Scenerna han har med sin AA-sponsor, spelad av den alltid lika duktige William H. Macy, tillhör filmens höjdpunkter.


Medan Gibson sköter sig riktigt bra har jag lite problem med Erin Moriarty i rollen som hans dotter, Lydia. Moriarty pendlar mellan riktigt bra skådespel och att spela under i en del scener. Det är en ojämn prestation helt enkelt. Sen ska det också sägas att Blood Father inte står och faller på lysande skådespel heller. Det här är en hårdkokt actionthriller som skickade mig tillbaka till 80-talets genrediton. Samtidigt har den tydliga drag av mer modern film, inte minst No Country For Old Men (2007). Fokuset ligger dock mer på action än i nämnda inspirationskälla.


Det som lyfter Blood Father långt över gemene actionthriller är den tekniska kompetensen. Den amerikanska öknen har sällan sett så vacker ut och vissa scener är mästerligt klippta. Actionsekvenserna är tunga och hårdslående. Det enda jag egentligen har att anmärka på är kemin mellan Moriarty och Gibson som inte riktigt funkar alla gånger. Annars är det här en riktigt högoktanig actionthriller. Överraskande bra.


Betyg: 4 ökentatueringar av 5 möjliga

Av Ulf - 28 augusti 2016 15:13

 

Regi:  Billy O'Brien

Manus: Billy O'Brien & Christopher Hyde (baserat på Dan Wells roman)

Medverkande: Max Records, Christopher Lloyd, Laura Fraser mfl.

Produktionsbolag: Floodland Pictures/Fantastic Films/Level 5 Films mfl.

År: 2016

Längd:  104 min

Land: Irland/Storbritannien

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4303340/


John är allmänt ansedd som en konstig enstöring av sina klasskamrater. Saken blir inte bättre när hans mor är stadens rättsläkare och John praktiserar på samma arbetsplats. När en rad bestialiska mord inträffar i det lilla samhället riktas Johns uppmärksamhet mot en av sina grannar. Hans fascination för seriemördare och smått instabila grepp om verkligheten gör dock att han samtidigt måste kämpa mot sitt eget mörker. Är han en seriemördare i vardande själv?


Jag gick in i den här filmen utan några som helst förväntningar och förkunskaper. Titeln drog in mig. Vad jag fick var en mycket säregen historia långt ifrån gemene seriemördarthriller. I Am Not A Serial Killer är en del uppväxtdrama, en del deckare och en del lek med det mänskliga psyket. För det mesta funkar det också väldigt bra. Max Records (vilket namn!) är bra i huvudrollen, men det är Christopher Lloyd som den här filmen nästan verkar skriven för. Lloyd, med ett galet utseende redan under hans glansdagar på 80-talet, är genuint obehaglig i rollen som den misstänkte grannen, Crowley.


Det är ingen tillfällighet att grannen heter just Crowley. Det är inte en så subtil nick till en viss ökänd ockultist och ger också en föraning om filmens vändning. Jag är inte riktigt tillfreds med hur manuset utvecklar sig, men det är sannerligen unikt i sin genrekombination. Främst kom jag till att tänka på en serie gamla avsnitt av The X-Files (1993 - 2015) om Victor Tooms. Mulder och Scully gjorde det dock bättre. Lloyd räddar filmen från att sjunka alltför långt ner med sitt spel och jag vill se honom i fler roller av den här typen.


I Am Not A Serial Killer är också en tekniskt utsökt film, med ett blekt foto och välkomponerad musik. Det är något märkligt att ett främst irländskt team gör en film med amerikanska skådespelare som utspelar sig i den amerikanska mellanvästern. Varför inte förlägga handlingen till Irland? Resultatet blir att filmen redan gått upp i USA, men vi europeer får vänta tills minst december. Förhoppningsvis kommer den göra en rundtur på de europeiska genrefilmsfestivalerna innan dess. Det är en film som passar som handen i handsken på sådana tillställningar.


I Am Not A Serial Killer är en originell historia som säkert inte kommer falla alla i smaken. Om du vill se en annorlunda thriller med fint skådespel kan jag dock rekomendera den varmt.


Betyg: 4- men vem låter sin tonårige son praktisera som patolog? av 5 möjliga

Av Ulf - 26 augusti 2016 23:45

 


Regi:  Patricia Rozema

Manus: Patricia Rozema (baserat på Jean Heglands roman)

Medverkande: Ellen Page, Evan Rachel Wood, Max Minghella mfl.

Produktionsbolag: Rhombus Media & Bron Studios

År: 2015

Längd:  101 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2625810/


Nell och Eva bor tillsammans med sin far mitt ute i skogen. En kväll drabbas familjen och den närbelägna staden av ett strömavbrott. Det är bara det att strömmen inte kommer tillbaka. Snart slutar samhället fungera och när deras far dessutom dör i en olycka tvingas systrarna klara sig själva. Fast hur gör man det i en värld där man gjort sig berorende av elektricitet?


Jag brukar ju påstå att inget bra händer i skogen. Antingen är det hockeymaskbeklädda zombies eller så är det hemsökta kojor. Into The Forest är ännu ett exempel på detta. Nu är det inte så dramatiskt som ovanstående beskrivningar utan bara en tämligen tråkig film. Det är samtidigt väldigt synd, eftersom den har all potential i världen att vara bra, men slösar bort den på ett överdrivet långsamt berättande där det egentligen inte händer så mycket.


Patricia Rozemas manus läser som en modern Robinson Crusoe om hur den rationella människan klarar allt på egen hand. Nu har jag inte läst boken som filmen bygger på, men I call bullshit. Det är alldeles för enkelt för systrarna att klara av både att skaffa mat och föda barn. Ja, jag inser att man kanske inte kan skildra långsamma förlopp med mycket trial and error på film särskilt enkelt, men utöver yttre påverkan från väder och onda män (som vanligt gör apokalypsen alla män till våldtäktsmän) är båda systrarna riktiga överlevnadskonstnärer... trots att en av dem har dedikerat sitt liv till att bli dansare och den andra pluggar inför antagningsproven till college.


Rozemas manus fokuserar nästan uteslutande på syskonrelationen och detta är också vad som räddar filmen när själva händelseförloppet sviker. Ellen Page och Evan Rachel Wood gör båda mycket bra roller och är tillsammans med fotot av trolsk skog en anledning att se den här filmen i alla fall från en teknisk ståndpunkt. Rent berättarmässigt håller den dock inte måttet. Synd.


Betyg: 2+ tomma skogar ekar mest av 5 möjliga

Av Ulf - 23 augusti 2016 12:28

 


Regi:  Daniel Ragussis

Manus: Daniel Ragussis

Medverkande: Daniel Radcliffe, Toni Collette, Tracy Letts mfl.

Produktionsbolag: Atomic Features/Green-Light International/Grindstone Entertainment Group mfl.

År: 2016

Längd:  109 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4781612/


Nate Foster är en väldigt begåvad FBI-agent som har det svårare med det sociala samspelet. När han kallas in för att förhöra en misstänkt terrorist uppmärksammas hans kunnande av Angela, en veteran inom anti-terror. Angela är övertygad om att nästa stora terrorattack kommer bli från landets högerextrema element. Spåren leder till den kontroversielle radioprataren Dallas Wolf. Någon behöver dock luska ut exakt vad Wolf och områdets vit makt-organisationer har i kikaren. Lotten faller på Nate. Frågan är om han kan stoppa planerna i tid?


För personer som är intresserade av brottsbekämpning är Michael German ett välkänt namn. German var en av de främsta agenterna FBI hade under täckmantel och först och främst bekämpade han högerextremism. Imperium är i mångt om mycket baserad på Germans erfarenheter och han hjälpte även till med manusarbetets mer tekniska detaljer. Det gör att filmen, även om det inte är en sann historia som sådan, får en väldigt autentisk ton. Det är också det som gör den stundtals så skrämmande.


Daniel Ragussis manus är så pass drabbande som det är i och med att han tar en helhetsbild av den amerikanska nynazismen. I de flesta andra filmer jag sett om fenomenet behandlas endast skinheadvarianten av nynazister, men Ragussis låter oss följa med in i de välartade förortshusen och visar hur den riktiga makten hos de högerextrema ligger bakom ljusskygga fasader långt från kängor och rakade skallar.


Ragussis regi är även den mycket bra, framförallt när det kommer till skådespelarna. Daniel Radcliffe är långt, långt från Hogwarts i rollen som Nate och gör det mycket bra. Jag var till en början lite skeptisk till hur han skulle klara av att porträttera en FBI-agent (killen är tämligen ung), men det är just detta utseende och framtoning som gör att han klarar av att även spela undercover-rollen som övertygad nazist. Även Toni Collette är bra i rollen som anti-terrorexperten Angela och kemin mellan henne och Radcliffe fungerar utmärkt.


Det enda jag har att anmärka på är filmens tempo. Det finns en tydlig nedgång i tempo och berättande i filmens mitt, vilket gör att andra akten blir något lidande. Dessutom skulle jag vilja ha en lite tydligare förklaring om de olika grupperingarna i filmen. För en icke-amerikan kan det ibland vara svårt att hänga med i alla förkortningar de slänger sig med gällande dessa organisationer. Men, Imperium är en bra film som visar något viktigt - rasismen kommer inte bara med rakad skalle utan även i kostym.


Betyg: 4 you're a skinhead, Harry av 5 möjliga

Av Ulf - 20 augusti 2016 15:00

 


 

OBS! Uppdatering! The good people på Apart Förlag AB vill stötta sina författare och även ge er läsare av Skitfinkultur en chans till lite rabatt! Köp boken direkt från apartforlag.se så får Andersson bra mycket mer pengar än om ni skulle köpt den annorstädes. Dessutom, om ni anger rabattkoden SKITFINKULTUR får ni 10% på köpet. En serieskapare får betalt, du betalar mindre och allt är groovy. Win win!

 

Författare: Kim W. Andersson (med dialogassistans av C/M Edenborg)

Tecknare: Kim W. Andersson

År: 2012

Sidor: 125

Förlag: Apart Förlag AB

ISBN: 978-91-87877-74-2

 

Alena är inte som de andra flickorna på den snobbiga privatskolan Ekensberg. När hennes bästa vän Josefin hoppar från en bro börjar allsköns rykten spridas om att de två haft en romans - något socialt förbjudet i den hårda hackordningen bland skolans tjejer. Men även om Alena är utstött och mobbad har hon en hemlighet. Josefin är inte alls borta - hon är bara inte särskilt levande längre.

 

Alena markerar en viktig händelse i svensk populärkultur. Det är första gången på hur länge som helst som en serieroman med svenskt ursprung blir film. Dessutom är det kanske den första riktigt bra svenska skräckfilmen på decennier. För handen på hjärtat, det har gjorts tafatta försök inom genren i Sverige men merparten av slutresultaten har mest kunnat sägas vara "bra för att vara svenskt". Det är egentligen bara Henrik Möllers exkursioner ner i det mänskliga mörkret som varit något att se de senaste åren. Alena är något helt annat. I motsats till Möllers skräckfyllda produktioner i till exempel Lokalvårdaren (2014) håller sig Alenas källmaterial mycket mer åt traditionell skräck, men med en säregen och mycket svensk touch.

 

Tankarna går oundvikligen till Stephen Kings Carrie (1974), men där nämnda bok (och sedermera film) var djupt rotad i det förljugna amerikanska förortssamhället går Alena vägen med klasskillnader och sexuell läggning istället. Alena presenteras direkt som en outsider som inte hör hemma på Ekensberg och genom hela berättelsen uttrycks förakt för hennes sociala bakgrund, inte minst riktat från hennes huvudsakliga plågoande, Filippa.

 

Filippa är en otroligt bra skriven karaktär. Vi har alla träffat henne när vi gick i skolan, men Andersson skruvar upp henne till elva. Självgod, bortskämd och utan konsekvenstänkande blir hon den populära tjejen som alla egentligen hatade men samtidigt var rädda för. Precis som mobbarna i Carrie blir Filippa den drivande kraften som får allt att krascha, talande nog både i en duschscen och ett avslöjande på en fest. Andersson är en kombination av Stephen King och John Ajvide Lindqvist i sitt berättande och jag fullkomligen älskar det. Med sin tecknarstil, full av rundade konturer och välgenomtänkt färgsättning, har Andersson dessutom lyckats fånga sina miljöer perfekt.

 

Det är också det som gör att jag inte riktigt kan ge den här serieromanen högsta betyg. Jag vill helt enkelt ha mer. Jag vill ha en "special edition", utökad version med mer Alena, mer vedervärdig Filippa och mer förvirrade tonåringar. Det här är nämligen riktigt jäkla bra och en anledning att se filmatiseringen när den nu går upp på biograferna. Se filmen, läs boken och förbluffas över att det faktiskt görs bra svensk skräck i serieform och på duk.

 

Betyg: 4+ flickor som springer med saxar av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - 19 augusti 2016 12:36

 


Regi:  Henry JoostAriel Schulman

Manus: Christopher Landon & Barbara Marshall

Medverkande: Sofia Black-D'Elia, Analeigh Tipton, Travis Tope mfl.

Produktionsbolag: Blumhouse Productions/Busted Shark Productions/Chapter One Films mfl.

År: 2016

Längd:  85 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2597892/


När en mycket allvarlig sjukdom når en amerikansk småstad finner sig innevånarna, däribland systrarna Emma och Stacey, avskurna från omvärlden. Militären sätter staden i karantän och innevånarna tvingas rätta sig efter nya regler och utegångsförbud. När Stacey blir sjuk måste Emma dock gömma sin syster för att hon inte ska bli bortförd... samtidigt som sjukdomen kanske inte direkt är en vanlig influensa.


Viral har en intressant premiss då den tar en ganska typisk tematik och försöker göra en twist på den. Manuset är en blandning mellan high school-film, valfri zombieapokalyps och den gamla sjukdomsthrillern Outbreak (1995). Problemet är att den inte gör något av det särskilt bra. Uppbyggnaden är det inget fel på. Vi känner igen high school-troperna och dessa funkar utan att glänsa. Att berätta hela sjukdomsförloppet och vad detta gör med den lilla staden hade dock krävt åtminstone en halvtimme extra speltid. Den knappa speltiden blir ännu mer problematisk i och med att man slänger ut en mycket intressant bihandling som aldrig får något avslut eller förklaring.


Skådespelarmässigt är Viral verkligen par for the course när det gäller skräckrullar. Ingen glänser, men ingen är heller så usel att det stör. Sofia Black-D'Elia är den typiska granntjejen i huvudrollen och är klart bäst i ensemblen. En titt på hennes IMDB bekräftar också detta. Black-D'Elia har ett mycket fint 2016 med flera roller i mer uppmärksammade produktioner än Viral.

 

Viral är en dussinfilm som inte gör något med den potential den ändå har. Tråkigt, men om du inte har något bättre för dig (det har du troligen) kan den fungera som kvällsunderhållning om inget annat.


Betyg: 2 maskar i maskopi av 5 möjliga

Av Ulf - 17 augusti 2016 22:15

 


Regi:  Martin Owen

Manus: Martin Owen/Elizabeth Morris/Jonathan Willis mfl.

Medverkande: Elizabeth Morris, Elliot James Langridge, Isabelle Allen mfl.

Produktionsbolag: Let's Be Evil/Posterity Pictures

År: 2016

Längd:  83 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3655682/


Jennys lycka är gjord när hon lyckas landa ett välbetalt arbete som vårdare för kandidater som genomgår ett inlärningsexperiment. Tillsammans med sina nya kollegor, Darby och Tiggs, introduceras Jenny för världens mest avancerade AR-system (augmented reality). Snart börjar de tre dock inse att allt inte är riktigt som det ska vara i experimentets lokaler...


Löjlig titel åsido måste jag gratulera teamet bakom Let's Be Evil. I och med sommarens Pokémon-galenskap kunde den här filmen inte haft ett mer passande premiärdatum. AR är det nya svarta och många, många kommer se den här filmen enbart på grund av dess tematik. Och för all del, det är en underhållande film det här. Dum som en säck med gråsten, men underhållande.


Let's Be Evil är en film man inte ska börja nysta i utan sätta hjärnan på autopilot i knappa en och halv timme istället. Börjar man dra i manusets trådar inser man hur mycket det är som är osannolikt och ibland rentav omöjligt i både teknik och storytelling. Skådespelarna är dessutom av varierande kvalitet, med en ganska träig huvudrollsinnehaverska i Elizabeth Morris (även manus). Men sen har filmen också sin speciella charm.


Med ena benet i thrillergenren och den andra i skräckens värld har Let's Be Evil ett speciellt utseende som jag bara kan beskriva som om någon hade blivit åksjuk i The Matrix. Färgskalan är uppåt väggarna mest hela tiden och musiken låter som hämtad från John Carpenters slaskhög. Det borde bli dåligt, men är faktiskt väldigt charmigt. När filmen dessutom går i ett rasande tempo är Let's Be Evil en trevlig bekantskap. Den kommer knappast vinna några priser eller vara ihågkommen om några år, men för stunden är den god nog för en sömnig onsdag.


Betyg: 3 farliga teknikprylar av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6 7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19 20
21
22
23
24
25
26
27
28
29 30
31
<<< Augusti 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards