Alla inlägg under maj 2016

Av Ulf - 31 maj 2016 16:12


Som ni kanske har märkt är det ont om uppdateringar i bloggen just nu. Anledningen heter arbetsbelastning. Som pedagog är maj och tidig juni galna tider. Misströsta dock icke! Det blir mer och fler uppdateringar när studenterna flugit ut för den här gången. Jag lär ju göra några uppdateringar fram tills dess också, men vi återvänder till vårt schemalagda program efter 10/6.

 

/Ulf - Skitfinkultur

Av Ulf - 27 maj 2016 18:28

 


Twin Peaks återvänder: Musikalisk round-up

 

Att Twin Peaks och musik är tätt sammansvetsade råder det ingen tvekan om. Från Angelo Badalamentis fantastiska soundtrack till de två första säsongerna till Xiu Xius nytolkning av det samma har serien alltid haft fantastisk musik. Nu börjar det sippra ut lite nya godbitar som fansen kan gotta sig åt.

 

Xiu Xius tolkning av Angelo Badalamenti gjorde premiär på Spotify förra veckan och ingen kunde vara gladare än jag. Om ni inte var på bandets spelning i Malmö eller Köpenhamn, lyssna! Albumet går på repeat för fullt här hemma.

 

Det finns en hel del musiker med bland skådespelarna i den nya säsongen. Som tidigare rapporterat skulle det vara ännu fler i och med att David Bowie skulle reprisera sin roll från filmen. Nu har det börjat spridas rykten om att Trent Reznor, tidigare samarbetspartner med Badalamenti på Lynch-produktioner, utöver en roll som skådespelare även kommer stå för en stor del av soundtracket. Badalamenti står med i produktionen som huvudkompositör, så vem vet? Det är dock en spännande tanke!

 

En annan musiker som släppt lite hintar om att han kanske, kanske inte, kommer vara med i den nya säsongen är en annan Lynch-bekant, Moby. Moby har enligt uppgift skrivit under ett Non Discolure Agreement om de nya avsnitten och kan således inte avslöja något.

 

Slutligen, lite mer info om Mark Frosts kommande bok och en kort uppläsning från den samma, inriktad på att minnas Catherine E. Caulson här.

Av Ulf - 25 maj 2016 16:37

 


Preacher - pilotavsnittet

 

Det finns vissa verk inom populärkulturen som länge ansetts som mer eller mindre omöjliga att adaptera på ett bra sätt. Det rör sig bland annat om Arthur C. Clarkes Rendezvous With Rama (1963), Stephen Kings The Dark Tower (1982 - 2012) och i allra högsta grad Garth Ennis serieepos Preacher (1995 - 2000). Nu har den sistnämnda haft tv-premiär och The Dark Tower filmas i denna stund. Det är lika delar spännande som skrämmande. Jag avgudar nämligen Preacher - pun intended.

 

Preacher handlar om den något misslyckade predikanten Jesse Custer och hans jakt på en frånvarande Gud genom ett betydande filter americana. Den tar upp svåra frågor blandat med underhållningsvåld, humor och en kärlek till det absurda. Om jag skulle välja en serie att läsa för resten av mitt liv skulle det vara Preacher - amen. Sedan innan jag hörde om tv-adaptionen har jag lobbat till serieförlag att ge ut den i snygga utgåvor på svenska och anställa mig som översättare. Det gör jag fortfarande. Om något svenskt förlag tänker ge ut Preacher, kontakta mig. Inget skämt och ingen överdrift - ni kommer aldrig hitta en översättare som är lika beredd att ge sitt allt för nämnda projekt.

 

Hur som helst var jag väldigt orolig över tv-adaptionen. När trailern hade premiär svor jag att jag inte skulle se en minut på serien när den kom. Det där med att lova saker är dock lurigt ibland... När premiäravsnittet damp ner i dropboxen kunde jag hålla mig i två dagar innan jag såg det. Det är ändå ganska bra? Eller? Nu, en timme senare, måste jag säga att det var mycket, mycket bättre än jag vågat hoppas på.

 

Det är klart, en hel del av den underliggande teologin får inte särskilt mycket spelrum i pilotavsnittet (vilket den får i första samlade albumet), men AMC har lyckats med det mest väsentliga i Preacher. Trots viss tveksam casting har man fångat karaktärernas personligheter på ett strålande vis. Jag är väl inte jätteförtjust gällande Dominic Cooper i huvudrollen som Jesse och har sett för lite av Ruth Negga i rollen som Tulip O'Hare för att riktigt bilda mig en uppfattning, men samspelet dessa skådespelare emellan ligger helt rätt i ton. Sen har man fått en riktig jackpot i Joseph Gilgun som den evigt supande vampyren Cassidy. Nej, det är ingen spoiler. Om du inte räknat ut att han är en vampyr efter två minuter av hans karaktär undrar jag hur du sätter en fot framför den andra.

 

Manuset är som sagt helt okej, men ligger en bit från källmaterialet. Det känns lite som en light-version av Preacher, men så länge som man tangerar resten av noterna med den absurda humorn och karaktärsinteraktionen kommer jag fortsätta titta. Preacher var inte omöjlig att adaptera, så länge som du kommer ihåg att det just är en adaption. Kom igen nu, förlag, ge mig jobb!

 

Inget betyg idag. Jag får fundera. Är du fan rekommenderar jag ändå att du ser den själv. Är du inte fan sedan tidigare rekommenderar jag att du läser serien först.

Av Ulf - 22 maj 2016 13:33

 


FFF 2016: Dag 3: Green Room

 

Den lilla varianten av FFF på vårkvisten är över för den här gången och jag kunde inte drömt om ett bättre avslut än så här. Igår fick jag nämligen se Jeremy Saulnier ta revansch på sig själv för den historia han slarvade bort i sin förra film, Blue Ruin (2013). Green Room (2015) var allt jag hade önskat mig och lite till. När en film har en scen som till och med en luttrad skräckfilmsräv som undertecknad högt exklamerar "åååååååååhuuuuurrrreeee!" till i biofåtöljen då har man lyckats.

 

 

Filmen låter oss följa ett kämpande punkband som turnerar nordvästra USA med sin fallfärdiga van. Det går inget vidare och när de dessutom blivit snuvade på ordentlig betalning är goda råd dyra. Mot bättre vetande tar bandet en spelning i ett kommunfritt område ökänt för att kontrolleras av en nynazistisk organisation. Spelningen går så bra som den hade kunnat gå tills bandet blir vittnen till ett mord. Frågan är nu om de kommer kunna lämna klubben i ett stycke?

 

Jag har sett fram emot den här filmen sedan jag hörde att Patrick Stewart skulle spela nynazist. Stewart, för evigt ihopkopplad med sina roll som Jean-Luc Picard och Professor X, är en av mina favoritskådespelare och att se honom göra en sådan helomvändning i karaktär var värt att se Green Room för bara det. Jeremy Saulniers manusarbete är också mycket bättre än i tidigare nämnda Blue Ruin. Karaktärerna är mycket mer trovärdiga och framförallt så är tempot uppskruvat till tio.

 

Det skulle dock inte blivit den fantastiska film det är om det inte vore för den totala kompromisslöshet Saulnier visar i sitt bildspråk. Green Room är våldsam. Nej, det räcker inte. Green Room är helt jävla brutal! Den gör riktigt ont att se, vilket inte är vanligt med film nuförtiden. Det närgångna och mycket explicita våldet blandas upp med en riktigt spännande flykthistoria. Som en liten extra bonus fick jag se min egen huvudkampsport, jujutsu, användas korrekt i en film för en gångs skull.

 

Ibland säger jag att en film inte är för alla och sällan har det varit mer befogat att säga så än här. Om du vet med dig att du har svårt att se grovt våld på film, se inte den här filmen. Du kommer bara må dåligt. Om du däremot är luttrad, gillar punk och spännande thrillers med skräckinslag är Green Room en av årets bästa filmer. Och Patrick Stewart är fan så mycket läskigare som nynazist än han någonsin var som borg. 5 bands on the run av 5 möjliga

 

Med det avslutas FFF - Spring Edition. Fortsättning följer i oktober. Då i Lund. Återigen tack till FFF och till Johan Barrander som låter mig se och recensera de här filmerna under pressackreditering.

Av Ulf - 21 maj 2016 12:30

   


FFF 2016: Dag 2: Évolution & The Invitation


Efter första dagens besvikelse med Cell (2016) kunde det i princip bara gå uppåt. Kvällens första begivenhet var den franska Évolution (2015) - prisad på Stockholms filmfestival förra året för sitt foto. Fotot är mycket riktigt ren magi, men det skulle visa sig att det också var det bästa med filmen.

 

 

Èvolution låter oss följa den unge Nicolas på en ödslig ö där han bor med sin mor (eller är hon det?) och flertalet andra pojkar i samma familjekonstellation. En dag är Nicolas säker på att han sett en död pojke i vattnet. När han förbjuds att simma ensam längre gör Nicolas mer eller mindre uppror för att bevisa för alla att vad han sett var sant. Men varför finns det inga män på ön? Och varför måste Nicolas och hans vänner läggas in på sjukhus när de når en viss ålder?

 

Som läsare av bloggen vet är jag allergisk mot fransk film som är överdrivet svävande och esoterisk. Ha gärna ett komplext narrativ man måste tolka (jag är ju überfan av David Lynch till exempel), men förankra detta i dina karaktärer. Varför skulle jag annars bry mig om eller sympatisera med dem? Évolution faller nästan i denna fälla, men klarar sig ändå upp till en klar godkänd nivå. Huvudanledningen är Max Brebant i rollen som Nicolas. Även om han inte har särskilt mycket att jobba med i manusform för sin karaktär är Lucile Hadzihalilovics skådespelarregi så pass god att han ändå kan förmedla något jag känner för. I kombination med tidigare nämnda foto blir Évolution därför en godkänd film i min bok. Med ett tajtare manus hade det dock kunnat bli riktigt bra. 2 mer devolution är evolution av 5 möjliga.

 

 

 


Om kvällens första film var sparsmakad på karaktärsutveckling och känslomässig investering var kvällens andra film, The Invitation (2015), precis det motsatta.


Efter två års tystnad efter deras sons död får Will en middagsinbjudan från sin ex-fru Eden och hennes nye kille, David. Väl där samlas kompisgänget som inte träffats på så länge och utbyter historier och har en trevlig om än lite spänd förfest. Will är däremot misstänksam inte bara mot David utan även mot Eden som uppträder väldigt annorlunda. Är det här verkligen en middag eller något helt annat?

 

The Invitation drog iväg i 180 knyck och saktade aldrig in. Jag kände mig totalt överkörd när jag gick ut från salongen - på ett positivt sätt. Skådespelet är superbt, inte minst från Logan Marshall-Green som den väldigt kluvne Will. I och med att The Invitation till allra största del utspelar sig på en och samma plats krävs det ett välskrivet manus för att saker och ting inte ska kännas långdragna. Phil Hay och Matt Manfredi har knappast imponerat i sina tidigare manusarbeten, men här har man lyckats med en masterclass i kammarspel. 

 

Den riktiga stjärnan i filmen är dock regissören Karyn Kusama. Sällan har jag sett en film med så tryckt stämning och jobbiga relationer som inte slår över i pekoral. Kusama håller tonen rakt igenom och det enda jag har lite att anmärka på är att den andra akten är lite, lite för lång. Det är dock ingen anledning till att inte se The Invitation. Om man som jag är intresserad av ämnet filmen visar sig handla om (inga spoilers här inte) är det ganska lätt att se åt vilket håll filmen ska utveckla sig, men vägen dit är så förbannat skicklig och fylld med så dålig stämning att jag bara kan ge högsta betyg. 5 jobbiga tystnader av 5 möjliga

 


Ikväll avslutas FFF Spring Edition med Green Room (2015) innan jag ska försöka slå hastighetsrekord tillbaka till Lund för annat socialiserande. Ses där!

 

Av Ulf - 20 maj 2016 11:37

 


FFF 2016: Dag 1: Cell

 


En sak är säker - det är bra mycket mer behagligt att cykla hem genom staden under Fantastisk Filmfestivals nyligen införda vårupplaga än det är under den mer traditionella höstditon. Dessvärre bjöd gårdagen på en ganska stor besvikelse. Jag hade hoppats på att filmatiseringen av Stephen Kings George Romero-hyllning, Cell (2016) skulle fungera bättre än boken, som trots sin potential är bland det sämre jag läst av King från 2000-talet. Filmmediet hade kunnat fungera ypperligt för att illustrera många av bokens scener och göra dem rejält obehagliga. Rent visuellt har också Cell sina poänger, men vad hjälper det när man plockar bort det som boken gjorde bra?

 

Som bok försökte Cell åtminstone ta ställning till en "leva-och-låt-leva-vinkel" som sällan syns i apokalyptisk litteratur av det här slaget. Det fungerade inte fullt ut, inte minst med tanke på bokens korta längd, men försöket fanns där. I filmatiseringen har man ersatt mycket av detta med hjärndöd "zombieslakt". Inget ont om zombieslakt, men Cell utmärkte sig i källmaterialet genom att försöka göra de drabbade mer av egna varelser och inte bara en metafor för konsumtionssamhälle och gamkultur. Filmatiseringen berör detta på bara den mest ytliga av nivåer - kritiken mot överanvändande av teknik i allmänhet och mobiltelefoner i synnerhet. Inte heller den mest intressanta karaktären i boken, ledarna för "mobilarna", får spelutrymme här. Han presenteras i filmens sista fjärdedel och vi får ingen motivation till varför han är ute efter just huvudkaraktären Clayton.

 

Enligt uppgift har Cell varit klar sedan 2013 och sedan letat efter distributör. Det förvånar mig inte. Jag är, som bekant, ett mycket stort fan av Stephen King, och även om jag villigt medger att många av filmatiseringarna av hans historier minst sagt är bristfälliga kan jag ändå underhållas av dem. Det beror mycket på fan service och in-jokes blandat med kitsch. Sen kommer det en riktigt bra filmatisering då och då. Cell tillhör inte dessa. Jag har en känsla av att både John Cusack och Samuel L. Jackson helst vill glömma att de är med i den här rullen. Fast vad kan man vänta sig av regissören till Paranormal Activity 2 (2010)?

 

Betyg: 1 anti-Apple-rulle av 5 möjliga

 

Ikväll försöker jag komma iväg till ett samtal om kvinnor och genrefilm... med öl. Om jag inte hinner med det blir det franska skumheter i Èvolution (2015) och tät thriller i The Invitation (2015). 19:00 respektive 21:00 på Spegeln, Malmö. Kom igen nu! Lite bättre publiktryck, tack!

Av Ulf - 18 maj 2016 15:15


FFF 2016: It starts! (Va? Redan? Jorå!)  


Det står maj i kalendern och ändå ska jag på Fantastisk Filmfestival imorgon. Vad händer?! Har vi till sist slitit hål i tidsrymden och skapat en temporalparadox som slukat sommarmånaderna? Nej, det är bara lite förnyelse och bra film på bio i dagarna tre. Inte illa alls.

 

Minifestivalen går av stapeln på Spegeln i Malmö och består av följande program:

 

Torsdag 19/5:

 

19:00: Quiz och invigningsmingel

 

21:30: Cell (2016): Filmatisering av Stephen King-romanen med samma namn. Även om boken var lite sisådär har jag en känsla av att den här historien passar mycket bättre på duk än på papper. Förvänta er zombies som inte riktigt är zombies och kritik mot överanvändande av teknologi.

 

 

Fredag 20/5:

 

17:00: Workshop på temat Kvinnor och genrefilm.

 

19:00: Èvolution (2015): Fransk film jag sett fram emot om en mystisk ö där enbart kvinnor och pojkar bor. Jag förväntar mig existensiell ångest, snyggt foto och något väldigt franskt - på det bra sättet.

 

21:00: The Invitation (2015): Thriller på temat föredetta partners, försoning och middagsinbjudningar du kanske inte vill ha. Jag planerar att äta innan den här filmen. Förhoppningsvis ångrar jag inte min plan.

 

 

Lördag 21/5:

 

19:00: Green Room (2015): Om det är någon genrefilm jag sett fram emot i år är det Green Room. Varför? Patrick Stewart. Jag avgudar Patrick Stewart. Nuff said.

 


Kom igen nu, alla malmöiter, lundensare och annat löst folk! Nu fyller vi Spegeln!

Av Ulf - 17 maj 2016 21:22


Regi:  Jeff & Michael Zimbalist

Manus: Jeff & Michael Zimbalist

Medverkande: Kevin de Paula, Leonardo Lima Carvalho, Vincent D'Onofrio mfl.

Produktionsbolag: Imagine Entertainment/Seine Pictures/Zohar International

År: 2016

Längd: 107 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 7 eller 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0995868/

 

Det här är historien om hur den unge slumpojken Edson Arantes do Nascimento, mer känd som Pelé, tog sig från Sao Paulos bakgator och förde Brasilien till sitt först VM-guld i fotboll. Med både sociala förutsättningar och en mor, som hellre skulle sett honom gå i skolan, att tampas med får vi följa Pelé fram till hans stora internationella genombrott i fotbolls-VM i Sverige, 1958.

 

En av de första böckerna jag läste på egen hand var en biografi om Pelé. Namnet på boken har försvunnit sedan länge någonstans i minnets dunkla vrår, men den gjorde djupt intryck på mitt sexåriga jag. När min egen spelstil dock var mer Vinnie Jones än Pelé tappade jag snart sugen. Jag bör dock ha kvar distinktionen att vara den enda spelare i Hörby FF:s knattefotbollshistoria som blev utvisad i varenda match han spelade. Det kanske är något att vara stolt över? Hur som helst, att säga att Pelè förtjänar en bra filmatisering om sitt liv är en underdrift. Dessvärre lyckas bröderna Zimbalist bara halvbra.

 

Filmens öppning, med Pelé och hans vänner i favelan, funkar väldigt bra, men filmen tar en abrupt avstickare i ton när en av pojkarna dör i en olyckshändelse. Om man inte känner till Pelés liv sedan innan kan jag tänka mig att den scenen kommer som en chock även för tittaren. Filmen får börja om att bygga upp ett tempo igen och lyckas med en kul sak när de kopplar den brasilianska fotbollen till capoeiran och ginga - den brasilianska folksjälen. Som kampsportare själv har jag ofta undrat om just capoeiran har haft inflytande på hur man spelar fotboll i Brasilien och enligt den här filmen stämmer alltså det. Just scenerna när Pelé ska omskolas från gingafotboll till europeisk stil är bland filmens bästa. Vi vet alla hur det gick - gingan gick segertåg i Sverige och ut över världen.

 

Antiklimatiskt nog är fotbollsscenerna som utspelar sig i Sverige filmens tempofattigaste. Istället för att bygga upp ett tempo med bra klippning väljer bröderna Zimbalist den andra vägen. Allt går i slow motion. Om man hade speedat upp hela den här filmen till normal hastighet skulle den varit 20 minuter kortare. Dessutom skulle filmen i stort mått bättre av bättre skådespelarregi. Vincent D'Onofrio gör en löjlig dialekt som Brasiliens coach Feola och Sveriges coach spelas av Colm Meaney av någon anledning. Inget ont om Colm Meaney, men han är inte riktigt rätt för att spela halvrasistisk brittisk coach för ett svenskt landslag. Det är det som tyvärr sänker den här filmen ner ett snäpp till en stark tvåa - det finns en otroligt stor vilja att måla upp hjältar och skurkar i den här filmen och det blir tämligen simplistiskt. Intressant är dock att Sverige framställs som de stora skurkarna, vilket vi inte brukar vara i amerikansk film.

 

Om du gillar fotboll och Pelé kan det här vara värt en titt. Jag ska försöka hitta den där boken igen...

 

Betyg: 2+ filmer som givetvis skulle haft ett brasilianskt team istället för ett amerikanskt av 5 möjliga


Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4
5
6 7
8
9
10
11
12 13
14
15
16
17 18
19
20 21 22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards