Alla inlägg under maj 2019

Av Ulf - 28 maj 2019 17:34

 

 

Regi: McG

Manus: Zack Stentz

Medverkande: Jack Gore, Miya Cech, Benjamin Flores Jr. mfl.

Produktionsbolag: Netflix & Wonderland Sound And Vision

År: 2019

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8179388/

 

Trettonårige Alex spenderar i princip all sin vakna tid inomhus vid en skärm av något slag. Nu har hans mamma beslutat att han ska åka till Rim Of The Worlds sommarläger i två veckor för att få grabben att socialisera lite. Vad ingen av dem (eller någon annan för den delen) hade räknat med är att hela planeten snart befinner sig i krig mot en utomjordisk invasionsstyrka och Alex och hans nyfunna vänner är de enda som kan stoppa striderna.

 

Det finns en kvalitet som filmer och tv-serier måste besitta för att de ska slå stort och bli ihågkomna bortom nästa års blockbuster - genuinitet. En film som uppenbart är inne för att haka på en trend utan något eget att berätta blir ofta en gäspning. Rim Of The World har ett kul koncept (kids fighting aliens!), men den påtvingade våta nostalgifilten ligger tung över hela produktionen.

 

Zack Stentz manus är smockfullt med referenser till framförallt 90-talets storfilmer och jag blir trött redan efter en kvart. Det här är "nästa generation" av den nostalgi som Stranger Things (2016) gör så jäkla bra och som alla försöker kopiera med mer eller mindre lyckade resultat. Allt du förväntar dig är här, ända ner till att de fyra osannolika hjältarna tar sig fram på cyklar. Kombinera detta extremt förutsägbara manuset med en av de största medelmåttorna i Hollywood i registolen blir det här aldrig särskilt intressant eller bra. 

 

Det kanske värsta är att jag är så himla säker på att jag sett den här filmen förr. Det slog mig mot slutet att jag verkligen kunde varenda scen. Om det beror på en jäkla lång deja vu eller om det filmen är så generisk att jag blev tillfälligt klärvoajant låter jag vara osagt. I och med att den spelar efter alla regler den kan hitta är den heller inte totalt värdelös. Det finns klyschor av en anledning. Det är dock en mycket lätt film att glömma bort. Jag lär inte komma ihåg den om två veckor.

 

Betyg: 2 tröttsamma stereotyper av 5 möjliga

Av Ulf - 25 maj 2019 15:53

 

Regi: Antonio Campos (main director)

Manus: Derek Simonds (creator/head writer) & Petra Hammesfahr (head writer/novel)

Medverkande: Jessica Biel, Bill Pullman, Christopher Abbott mfl.

Produktionsbolag: Iron Oceans Films & Universal Cable Productions

År: 2017

Längd: cirka 360 min (8 x cirka 45 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6048596/

 

Cora Tannetti lever ett lugnt liv tillsammans med sin make och deras son. Det enda som skaver lite är att hennes svärföräldrar bor i huset intill och maken, Mason, har svårt att inte spendera varje kväll där. Annars är det en sorglös tillvaro som dock får ett abrupt slut. När familjen har en dag på stranden tappar Cora koncepten fullständigt när hon hör en viss låt. Utan förvarning hugger hon ihjäl killen som spelar den. När hon kommer till sans vet hon inte varför hon gjorde det. Utredaren Harry Ambrose sätts på fallet - ett fall som är mycket märkligare än vad han kunnat ana.

 

Jessica Biel är en av de där skådisarna som alltid seglat precis under radarn för att slå igenom stort. Med en betydande roll i den kristna tv-såpan 7th Heaven (1996 - 2007) verkade det som hon var på väg mot något större när hon plötsligt skrevs ut ur serien. Anledningen (som uppgetts) är att Biel poserade för några lättklädda bilder, något som stred mot den helylleframtoning som skaparna bakom serien ville ha. Att sen huvudrollsinnehavaren i samma serie visade sig vara pedofil måste varit jobbigt värre.

 

Hur som helst är första säsongen av The Sinner Biels absoluta genombrott i min bok. Hon är helt fenomenal i rollen som Cora och bär hela den här serien på sina axlar. Visst finns här bra draghjälp av Bill Pullman som hennes motpart, men Biel spelar skjortan av alla och det här är så långt från hennes etablerade image som man kan komma. Det är fullkomligt lysande.

 

Adaptionen av Petra Hammesfahrs roman är något av det mest kusliga jag sett på sistone. Det finns ett genomgående mörker i manus, regi och tematik som gör att The Sinner vägrade släppa taget om mig. Mycket är tack vare musiken, till stor del signerad enmansprojektet Big Black Delta, som spelar en stor roll för både stämning och handling. Det enda som stör mig något är att slutet, hur bitterljuvt/tragiskt (svårt att sätta fingret på det!) det än är känns upplösningen lite för hastig. Säsongen hade gott tjänat på att få ytterligare ett avsnitt på sig för att knyta ihop alla trådar, inte minst Ambrose (Pullman) och hans parallellhandling i att ta på sig skulden för saker som inte alltid är hans fel.

 

Med det sagt är karaktärspsykologin enastående i The Sinner och visar på ett trovärdigt sätt hur PTSD funkar. Jag rekommenderar The Sinner till alla som vill ha något som ligger lite utanför mittfåran i thrillergenren men som för den sakens skull inte flippar ur.

 

Betyg: 5 huggin' and kissin' av 5 möjliga

Av Ulf - 21 maj 2019 21:45

 

Game Of Thrones: En anledning att samlas

 

För åtta år sedan såg jag och några miljoner till pilotavsnittet av Game Of Thrones. Visst var det tydligt redan från början att serien skulle bli populär, men den förhållandevis blygsamma tittarskaran (2,2 miljoner i USA, vilket trots att siffran låter hög är ett medelmåttigt resultat för en pilot), hade nog inte anat hur populär den skulle bli.

 

Egentligen hade den väldigt mycket emot sig från början. Innan GoT hade vilken tv-bolagschef som helst nobbat liknande serier. Fantasy var sällan eller aldrig ett lyckat drag i tv-format och jag skulle verkligen velat vara en fluga på väggen när skaparna pitchade serien till HBO. En fantasyberättelse som inte var färdigskriven? Cirka 7,5 miljoner dollar i budget för piloten? HBO tog chansen och ett fenomen föddes... mer eller mindre.

 

Det tog tre år från att man hade nått en deal tills att piloten visades. Under denna tid hade omkring 90% av piloten fått filmas om på grund av överväldigande negativ respons från testvisningar. När serien till sist visades vann den dock snabbt en publik, men inte den extremt breda diton som senare säsonger av serien skulle få. Om man granskar tittarsiffrorna (återigen, mätningar från Nielsen i USA) ser man dock ständigt ökande tittarsiffror säsong för säsong. Å andra sidan är Nielsens siffror numera inte särskilt tillförlitliga, av en enkel anledning - internet.

 

TV-landskapet har ändrats fullständigt under de åtta år som GoT visats. Förvisso var nedladdning av tv-serie-avsnitt vida utbrett redan 2011, men antalet som har sett GoT via illegalt nedladdade filer ökade ständigt - fram till en viss punkt. Jag skulle hävda att GoT är huvudanledningen till att HBO såg sig tvingade att lansera sin egen streamingtjänst. Netflix var redan etablerade i det stora landet i väst, men i och med att industrijätten HBO gav sig in i kampen skulle plötsligt alla bolag börja planera sina egna streamingtjänster. Streaming har knappast utrotat illegal nedladdning, men den har under de senaste åtta åren seglat upp som ett allt mer vedertaget alternativ.

 

Streaming och nedladdning har lett till att de gamla sätten att mäta tittarsiffror inte riktigt funkar längre. Nielsen uppmäter exempelvis att HBO slog rekord med det sista avsnittet med 13,6 miljoner tittare. Denna mätning baserar sig på kabelkanalen i USA. Hur många som såg avsnittet via streamingplattformen finns det inga siffror på än. Om vi dessutom faktorerar in antal nedladdningar av avsnittet från mer eller mindre ljusskygga källor är det mycket möjligt att det gamla tittarrekordet för ett enskilt avsnitt slogs i måndags. Det var i sådana fall på tiden. Rekordet, på dryga 50 miljoner tittare vid första sändningstillfället, är från serieavslutningen av M*A*S*H (1983).

 

Så varför blev då GoT så omåttligt populär? Handen på hjärtat är det inte för de senare säsongernas manus eller karaktärsutveckling, så som många die hard-fans ofta säger. Om jag ska se serien från ett mer kritiskt perspektiv är det inte en av de mest välskrivna när materialet från George R.R Martin började sina. Produktionstekniskt har den dock inte haft någon konkurrent de senaste fem åren. Det är en fantastiskt snygg serie som slår de flesta filmproduktioner på fingrarna. Men produktionsvärden gör inte en story. Mitt svar på min egen fråga är att GoT delar i mångt om mycket samma karaktär som andra omåttligt populära berättelser. Det är en kamp mellan ont och gott i olika konstellationer, men de moraliskt ambivalenta karaktärerna blir mer principfasta ju längre serien går.

 

Det är också därför jag tror att sista säsongen har kritiserats så hårt. Karaktärer gjorde plötsligt snabba och hårda val som de i resten av serien skulle spenderat en massa ångestdialog åt att undersöka. Själv anser jag slutet som fullkomligt logiskt. Ett genomgående tema i serien har varit maktens lockelse kontra personliga relationer - plikt ställd mot ingivelse. Makt korrumperar och absolut makt korrumperar absolut, som Lord Acton skulle sagt.

 

För mig har GoT främst handlat om något annat än serien i sig. Serien har varit en anledning att samlas i kompisgänget för att se det nya avsnittet. Det har varit diskussionämnet i fikarummet och mitt eget liv har förändrats markant sedan första avsnittet rullade på min skärm. Jag står fast vid att det mesta som kom efter The Red Wedding varit för utdraget och långsamt, men när en serie kan vända på en femöring och leverera totalt magiska avsnitt och ögonblick var den alltid sevärd. Det var också serien som fick kreti och pleti att prata om spoilers. Jag hade nog aldrig hört den termen utanför mina nördforum förrän GoT hade premiär.

 

GoT är slut och de mest kvarvarande minnena jag kommer ha av serien är de där ögonblicken när man satte andan i halsen. De blev färre och färre ju längre serien pågick, men att kalla GoT för något annat än en fullständig triumf rent publikmässigt skulle vara omöjligt. Världens bästa tv-serie är den dock inte.

Av Ulf - 19 maj 2019 19:15

 


Regi: Kenneth Kainz (head director) & Natasha Arthy

Manus: Jannik Tai Mosholt, Christian Potalivo, Esben Toft Jacobsen (head writers/creators)

Medverkande: Alba August, Lucas Lynggaard Tønnesen, Mikkel Boe Følsgaard mfl.

Produktionsbolag: Miso Film

År: 2019

Längd: cirka 240 min (6 x cirka 40 min)

Land: Danmark/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6656238/

 

Gruppen med överlevande från det virus som haft ihjäl i princip 99% av alla i södra Skandinavien befinner sig hos skuggorganisationen Apollon, någonstans i Sverige. De tvingas dock fly hals över huvud när det visar sig att organisationen knappast har deras bästa intresse i första rummet. Flykten går till en forskningsbas utanför Roskilde och en kamp mot klockan börjar för att hitta ett botemedel för Rasmus, nu erkänd som patient zero. Men vill Rasmus egentligen bli frisk? Eller är han ens sjuk i ordets rätta mening?

 

Jag var inte något vidare snäll mot den dansk-amerikanska postapokalyptiska Netflix-seriens första säsong när jag recenserade den förra året. Mycket handlade om bortslösad potential i vad som troligen ligger någonstans mot toppen på listan över mest påkostade skandinaviska serier genom tiderna. Trots att första säsongen inte imponerade nämnvärt drog jag igång den två avsnitt kortare säsong 2 i fredags. Utlåtandet är en om inte enorm förbättring så i alla fall en avsevärd!

 

Första säsongen hade en hel del svaga karaktärer som mest tog upp plats. Säsong 2 har plockat bort alla dessa (det är smidigt rent berättartekniskt när ett virus kan ha ihjäl en när som helst) förutom stoppklossarna Jean och Lea. Förhållandet mellan övriga karaktärer fördjupas och det faktum att säsongen huvudsakligen utspelar sig på en och samma plats gör att karaktärsutvecklingen verkligen tar fart. Det är i synnerhet sant för Rasmus (mycket bra spelad av Lucas Lynggaard Tønnesen) som får mycket mer att jobba med här.

 

Även manuset är tajtare och det finns en riktning i det som jag saknade i den alldeles för splittrade första säsongen. Bland nykomlingarna i rollistan sticker Clara Rosager ut som Rasmus kärleksintresse Sarah. Tyvärr finns det en ganska betydande kvalitetsskillnad mellan de danska och de svenska skådespelarna där de förstnämnda ofta spelar skjortan av de blågula. Samtidigt är det inte några direkt dåliga skådespelare det rör sig om på den svenska sidan heller, utan jag skulle tro att det i viss mån har med regin att göra. Den svenska dialogen låter konstlad på ett sätt som den danska inte gör, vilket inte hjälper till.

 

The Rain har gått från att vara en serie med missad potential till en serie som jag absolut ser fram emot en tredje säsong av. Den är inte lysande, men klart över medel, och för en skandinavisk sci-fi-produktion är det nästan ett under i sig.

 

Betyg: 3+ danskjävlar av 5 möjliga

Av Ulf - 16 maj 2019 19:17

 

 

Regi: Marc Webb (head director)

Manus: Christopher Keyser (creator, head writer)

Medverkande: Kathryn Newton, Sean Berdy, Natasha Liu Bordizzo mfl.

Produktionsbolag: Netflix

År: 2019

Längd: cirka 600 min (10 x cirka 60 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8778064/

 

Tonåringarna i en amerikansk småstad återvänder hem efter en skolutflykt för att upptäcka att alla andra har försvunnit spårlöst. När de försöker lämna staden inser de att de är helt omringade av en djup skog som inte fanns där dagen innan. Nu måste de hitta ett sätt att överleva bortom den första fest- och ångestfyllda veckan - något som är enklare sagt än gjort med så pass många starka viljor.

 

The Society är lite av "serien som nästan, nästan är lysande" men inte riktigt kan kliva över den tröskeln. Till att börja med är den hedersvärd i vad den försöker göra. Det här är inte det vanliga tonårsdramat och/eller dystopin utan kan med sitt manus ses som ett tankeexperiment i hur det faktiskt skulle fungera (eller inte) om personer som aldrig haft makt plötsligt måste ta den. Mycket av seriens konflikt ligger i det förvånansvärt intrikata politiska spelet som hela tiden balanserar på en mycket tunn linje mellan demokrati, polisstat och anarki. Med tanke på att jag spenderar mina arbetsveckor med ungdomar i samma ålder som karaktärerna i The Society måste jag säga att resonemangen som förs fram är väldigt verklighetstrogna. Det känns som Christopher Keyser helt enkelt gjort sin research och inte förenklat karaktärerna till att passa in i en mall. Mycket bra.

 

Manusets baksida är dock att serien är väldigt långsam. Det finns ett antal fixhändelser där dramat tar fart, men det är lite för långt mellan dessa. I de flesta fall fungerar dessutom inte berättartekniken för att lägga någon grund till karaktärsutvecklingen - något man skulle kunna tänka att den kunde göra. Det stora undantaget är Campbell, seriens fullblodspsykopat, som med det långsamma berättartempot verkligen utvecklas till riktigt obehaglig karaktär. Toby Wallace är första säsongens stora skådespelarbehållning i rollen som annars dras med en ganska blek ensemble. Kathryn Newton är helt okej i huvudrollen, men inte i en roll som verkligen lyfter. Istället är det just Wallace och Sean Berdy som Campbells godhjärtade bror Sam som har seriens bästa scener än så länge.

 

Även om serien är lite för långsam är den absolut sevärd och framförallt kan den få den tilltänkta huvudpubliken, unga vuxna, att tänka på de här frågorna. Dock ett varningens ord att vissa scener absolut inte är för yngre så om du har någon tweener som ska se den bör du gärna hålla ett öga själv också. Många frågor och bra diskussioner kan uppkomma. Med en bra cliffhanger hoppas jag dessutom på en andra säsong med mer intriger och jäkelskap.

 

 

Betyg: 3+ marxistiska teorier av 5 möjliga

 

Av Ulf - 11 maj 2019 15:05

 


Regi: Fritz Böhm

Manus: Fritz Böhm & Florian Eder

Medverkande: Bel Powley, Liv Tyler, Brad Dourif mfl.

Produktionsbolag: Maven Pictures/Film i Väst/Filmgate Films mfl.

År: 2018

Längd: 92 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5085924


Anna växer upp i fångenskap hos en man hon enbart känner som "Daddy". Trots att hon inte får gå ut från sin "cell" får hon en någorlunda god, om än ensam, uppväxt. När Anna kommer i tonåren börjar dock Daddy medicinera henne med någonting som nästan har ihjäl henne. Efter att Daddy försökt ta livet av sig inser Anna att hon måste fly. Men vem är hon egentligen? Och varför fick hon aldrig gå ut?


Fritz Böhm har gjort sig känd i Europa som en av de skickligare specialeffektsmakarna och produktionsteknikerna. Wildling är hans första långfilm och han är helt klart någon att hålla ögonen på. Även om IMDB listar produktionslandet som USA har filmen ett mischmasch av produktionsbolag från USA, Tyskland och Sverige. Någonstans i det här vimlet av olika röster från olika filmkulturer hittar Wildling en egen identitet. Tyvärr förstörs det fina inramningen till viss del av vissa skådespelarinsatser.


Har Liv Tyler någonsin gjort en bra roll? Jag kan inte inte komma på någon och den här rollen är inget undantag. Någon måste någon gång ha försökt röstcoacha Tyler och slitit sitt hår. I de flesta filmer hon är med i, så även här, låter hon som ett mellanting mellan stendum eller bara stenad. Hon klarar inte av att uppbringa någon som helst riktig känsla i sina scener, vilket tyvärr är många. Lika illa ställt är det inte med Brad Dourif, men efter att ha varit typecastad sedan 80-talet är det svårt att se honom i en mer seriös roll.


Nåja, Bel Powley är åtminstone riktigt bra i huvudrollen som Anna. Powley spelar Annas totala brist på kunskap om social interaktion väldigt bra. I en sämre skriven roll hade karaktären varit helt tyst och tillbakadragen. Anna är istället en korsning av detta och genuint nyfiken på världen - en mer realistisk reaktion skulle jag tro.


Manuset håller tyvärr inte fullt ut. Det är ganska övertydligt vart detta är på väg och de sista 25 minuterna är en kavalkad av dåliga beslut. Fram tills dess håller Böhms långfilmsdebut dock mycket god klass och jag kommer hålla ögonen öppna efter hans nästa projekt.


Betyg: 3 ge Liv lite kaffe, nu! av 5 möjliga

Av Ulf - 10 maj 2019 20:30

 


Regi: Kevin Kölsch & Dennis Widmyer

Manus: Jeff Buhler (baserat på Stephen Kings roman)

Medverkande: Jason Clarke, Amy Seimetz, John Lithgow mfl.

Produktionsbolag: Alphaville Films/Di Bonaventura Pictures/Paramount Pictures mfl.

År: 2019

Längd: 101 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt0837563/


Dr. Louis Creed flyttar med familj till den lilla orten Ludlow. Huset ligger naturskönt om det inte hade varit för den stora huvudleden där lastbilar dundrar förbi då och då. Men bakom huset, in i de gamla skogarna, finns grannskapets kyrkogård för husdjur. När familjens katt blir påkörd av en av lastbilarna får Louis höra en legend från grannen Judd som insisterar på att de ska begrava katten på ett visst ställe i skogen. Ett ställe där det som begravs kommer tillbaka ifrån...


Pet Sematary (1983) är en av Stephen Kings allra bästa böcker. Även om jag "bara" gav den en fyra i den länkade recensionen har jag återvänt till den flera gånger sedan dess. Det är en bok som måste mogna för att man ska uppskatta den fullt ut tror jag. Det finns väldigt mycket under ytan i familjeförhållandena som dessvärre i stor mån gick förlorat i den första filmatiseringen från 1989. Det finns ett ursinne under ytan hos King här som så här i backspegeln troligen berodde på hans missbruk och den stress det innebar för hans eget äktenskap. Jag såg fram emot att Jeff Buhler skulle ha tagit fasta på det här i sin adaption av Kings text. Det visade sig att 1989 års version är bättre på att leverera vad jag ville ha.


Det är klart att en film från 2019, i princip vilken som helst, kommer vara tekniskt snyggare än en film från 1989 om den senare hade en starkt begränsad budget. Och ja, 2019 års Pet Sematary har sina stunder med ögongodis, men det är också det enda som har blivit bättre. Det och John Lithgow. Lithgow gör ännu en mycket bra roll, den här gången som grannen Judd, och han är alltid sevärd. Desto värre är det med huvudrollsinnehavarna. Jason Clarke kan vara den tråkigaste leading man-skådespelaren i Hollywood idag. Han har verkligen ingen stjärnkvalitet och även om han gör ett habilt jobb här lyfter han knappast filmen. Lika illa är det med Amy Seimetz som jag har sett i en långa radda saker men aldrig lärt mig namnet på. Så förglömelig är hon.


Där Pet Sematary hade som störst utrymme att göra förbättringar var som sagt i manuset. Det här är i princip samma manus med en del försämringar. John Lithgow till trots finns det ingen anledning att se den här nyinspelningen. Some times dead is better.


Betyg: 2 jag hade hellre sett Lithgow med katten i två timmar av 5 möjliga

Av Ulf - 7 maj 2019 17:45

 

 

Regi: Joe Berlinger

Manus: Elizabeth Kendall & Michael Werwie (baserat på Kendalls bok)

Medverkande: Zac Efron, Lily Collins, Angela Sarafyan mfl.

Produktionsbolag: COTA Films/Ninjas Runnin' Wild Productions/Voltage Pictures

År: 2019

Längd: 110 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt2481498/

 

Liz Kendall vägrar att tro att hennes pojkvän, Ted Bundy, är skyldig till de bestialiska brott som han anklagas för, men ju längre rättegången löper tvingas hon inse fakta - hon har under flertalet år levt med en av de värsta seriemördarna i amerikansk historia. Medan Liz försöker pussla ihop sitt liv igen får både polis och allmänhet reda på allt mer om Teds brottsbana.

 

Tidigare i år släppte Netflix Joe Berlingers dokumentärserie Conversations With A Killer: The Ted Bundy Tapes (2019) och effekten lät inte sig väntas på. Berlinger, en fantastiskt skicklig dokumentärfilmsmakare med flertalet true crime-berättelser i sin filmografi, berättade om en karismatisk man som in i det sista nekade till alla anklagelser samtidigt som han vann delar av allmänhetens hjärtan. Berlingers serie gav också en något oväntad och skrämmande effekt - Bundy blev återigen föremål för beundran, inte minst från unga kvinnor. Det är helt klart så att Bundy är en lika skrämmande som hypnotisk personlighet som fortfarande, snart 30 år efter sin död, kan väcka något hos människor.

 

Berlingers andra "del" i sin Bundy-exposé är den här spelfilmen. Tyvärr är han inte riktigt lika skicklig på att berätta en fiktionaliserad variant av händelserna. Därmed inte sagt att här inte finns några riktiga guldkorn. Zac Efron får något av ett andra genombrott med den här filmen. Tidigare främst känd för att spela tonårsidoler och/eller i musikaler har Efron aldrig varit något namn som nämnts bland sin generations mer lovande skådespelare. Det får vi revidera nu. Efron är magisk i rollen som Ted Bundy. Han är så pass bra att produktionsbolaget skickade ut filmen till tillräckligt många biografer för att den skulle möta minimikraven för en Oscarsnominering. Om han kan plocka en? Absolut. Efron har mycket god draghjälp av Lily Collins i rollen som Liz. Collins levererar ett klassiskt porträtt av partnern som vägrar tro illa om sin andra hälft. Slutscenerna mellan henne och Efron är så täta att man kan skära spänningen med kniv.

 

Det som i viss mån fäller filmen är dock manuset. Å ena sidan gillar jag beslutet att fokusera på Bundys charmiga fasad och inte på brotten som sådana, men å andra sidan ger manuset också ganska dålig inblick i vad som fick honom att ticka. Flertalet myter om fallen och Bundy upprepas också här. Många som var involverade i processen runt rättegångarna har ifrågasatt bilden av Bundy som hyperintelligent och charmig. Det vore intressant om Berlinger och manusförfattarna hade tagit fasta på detta. Istället har många menat att det som gjorde Bundy så farlig var hans förmåga att smälta in överallt. Detta vore ett mycket mer intressant, originellt och, i grund och botten, viktigare fokus än att återberätta myten om "den charmige psykopaten".

 

Extremely Wicked är en ojämn skildring av en av modern tids största rättegångar. För den som är intresserad av true crime eller vill se bra skådespel är den dock en höjdare. Som karaktärsstudie är den tveksam.

 

Betyg: 3+ normal guys av 5 möjliga 

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10 11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2019 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards