Alla inlägg under oktober 2009

Av Ulf - 30 oktober 2009 13:12

 


Cambridge, 1998: En grupp forskare försöker desperat skicka ett meddelande tillbaka i tiden för att varna för de stora ekologiska katastrofer som skakar världen. En dödlig algblomning hotar att förstöra allt liv i haven, New York finns inte längre efter en terroristattack (spooky) och klassklyftorna har ökat till den milda grad att vägarna är fulla av människor som bara försöker överleva genom att gå från en plats till en annan för att tigga/stjäla mat. Kort sagt suger det att leva år 1998.


La Jolla, 1963: En lovande ung forskare lyckas fånga upp vad han bara kan anta är meddelanden under ett experiment. Men vad betyder meddelandena? Vem har skickat dem och viktigast av allt - hur ska han övertyga sina kollegor om att det här inte bara är ett dåligt skämt.


Jag blev nog skadad under min utbildning. Hur illa jag än tycker om en bok så måste jag läsa den till slut. Det finns vissa undantag där jag lyckats lägga en bok ifrån mig halvfärdig, men de är inte många. Oftast är detta till min fördel eftersom många böcker kräver ett antal hundra sidor innan de blir intressanta. Timescape tillhör den kategorin men här handlar det snarare om att genomlida 350 sidor av säkert väldigt underbyggda men ack så tråkiga fysiska experiment innan man blir belönad med de sista 50 sidorna som åtminstone är helt okej. Det är mitt största problem med den här boken - det är på tok för mycket "science" och på tok för lite "fiction". Det finns säkert naturvetare som går igång på de beskrivna experimenten, men själv ville jag veta mycket mer om de sociala faktorerna i framtidsvisionen.


Det märks att Benford är utbildad fysiker och vad han tycker om maktspelen inom universiteten. Jag måste medge att det vore rätt intressant att läsa en thriller av Benford satt i universitetsmiljö, eftersom han uppenbarligen är så hemma där, men här blir politiken inom fakulteten bara tröttsam efter ett tag. Den överskuggar den lite större frågan om att de faktiskt får meddelanden från framtiden! Skulle inte vilken verklig fysiker som helst skita knäck inför en sådan upptäckt? Skulle man inte ge honom en massa finansiellt stöd och uppmuntran? Jag vill i alla fall tro det. Hur som helst märks det även på språket att Benford knappast är en skolad humanist eller liknande. Språket är torrt och akademiskt, men vad som verkligen irriterade mig var den totala okunskap om förhållanden mellan kvinnor och män som han tycks uppvisa. Var fick du din uppfattning om kvinnor, Benford? Penthouse forum?


Trots mina klagomål kan jag inte totalsåga den här boken. Den är ett imponerande verk av ren spekulativ vetenskap. Det gör den tyvärr inte till en särskilt bra bok.


Betyg: 2- totalt orealistiska sexscener av 5 möjliga

Av Ulf - 29 oktober 2009 10:12

 


Under andra världskrigets sista dagar "rekryteras" sju tonåriga pojkar för att vakta en bro dit amerikanerna är på väg. Utan träning och utan egentligt hopp om att överleva får de bevittna den en gång så stolta krigsmakten svika dem gång på gång. Men med ungdomlig idealism kommer också ungdomlig dumhet och snart brakar helvetet löst.


Jag måste erkänna att jag inte gjorde kopplingen mellan den här filmen och dess namne från 1959 förrän de kommer till bron i titeln. Originalet är ansett som en av de främsta krigsfilmsklassikerna från Europa och skulle ha överskuggat den här remaken om jag hade tänkt på det så det var egentligen bara bra att jag åtminstone till en början kunde se den här filmen på dess egna meriter. Så håller den samma klass som sin föregångare? Tyvärr är svaret nej.


Filmen är ytterst välspelad med Francois Goeske i huvudrollen som bombflyktingen Albert. Även Lars Steinhöfel är bra i rollen som hans bäste vän, Walter och för att toppa en duktig ensamble har vi Franka Potente (The Bourne Identity) med på ett hörn. Det enda jag störde mig på med skådespelarna var de uppenbart icke-amerikanska amerikanska soldaterna. Brytningen var på sina ställen väldigt tydlig.


Så långt är allt väl. Vad den här filmen faller på är sitt manus. Originalet var lågmält och fokuserade mer på karaktärsutveckling än på action. Här är det precis tvärtom. Actionscenerna dominerar filmens andra hälft och det är egentligen inte särskilt spännande eftersom vi som publik vet hur det kommer att sluta. Då skulle det vara mycket mer intressant att som originalet fokusera på vad som rör sig i huvudet på de vanliga skolpojkar som kastas in i stridens hetta direkt från skolbänken. En annan, totalt onödig, bihandling är kärleksförhållandet mellan Walter och hans lärarinna (Potente). Den hade bäring i originalet, men kunde enkelt ha strukits här för att ge mer tid åt karaktärsutveckling.


Regin är av varierande kvalité och det märkligaste är att regissören klarar av de känslosamma dramascenerna mycket bättre än de actionscener han tvingats fokusera på. Det kanske är lite galghumoristiskt, men jag kunde inte låta bli att skratta till när jag såg regissörens namn - Wolfgang Panzer. En kille som heter Panzer gör en film om andra världskriget. Jisses...


På det hela taget är det här en dussinfilm. Den är varken särskilt bra eller dålig och jag hade kunnat ge den ett lite högre betyg om det nu inte vore som så att den obönhörligen kommer bli jämförd med sitt överlägsna original. Se det istället.


Betyg: 2+ slovakiska amerikaner av 5 möjliga

Av Ulf - 27 oktober 2009 19:06

 


Psychonauts blev en ordentlig hit bland världens gamers när det kom 2005 men sålde inte särskilt bra trots de väldigt fina recensioner det fick. Jag köpte spelet begagnat något år senare och blev helt såld. Men håller det för en andra genomspelning?


Spelets handling tar sin början med att protagonisten Raz bryter sig in på ett sommarläger för de "psykiskt begåvade". Raz har under hela sitt unga liv fått höra att han är konstig och hans egen far är rädd för hans psykiska förmågor. Men det finns hopp för Raz och alla som honom. Sommarlägret drivs nämligen av The Psychonauts, internationella agenter med hjärnan som slagfält. Raz antas till lägrets första lektioner på nåder och visar sig snabbt vara en naturbegåvning. Men när han ska gå på upptäcksfärd i sitt eget sinne upptäcker han att det är något som inte stämmer. När barn på lägret dessutom börjar förlora sina hjärnor titt som tätt misstänker Raz att en konspiration är i görningen.


Psychonauts är uppbyggt som ett plattformsspel i 3-d med äventyrsinslag insprängda här och där. Plattformsmomenten är helt okej och pusslen man stöter på följer en ganska logisk bana. Grafiskt är det egentligen inte särskilt imponerande och inte heller musiken är något man lägger alltför mycket på minnet. Vad spelet däremot lever på är design och manus. Tim Schafer, mannen bakom klassiker som The Secret Of Monkey Island, Day of the Tentacle och Grim Fandango har haft helt fria händer att skapa sin vision och för oss som är uppvuxna med hans specialla humor är detta inget annat än briljant. Dialogen får mig fortfarande att skratta högt och designen ser ut som något Tim Burton hade kunnat göra efter en syratripp. Samtidigt som manuset lyckas underhålla finns det en eller två ögonblick i spelet som ger en riktigt kalla kårar. En sak, som jag av naturliga skäl inte vill avslöja, fick mig att nästan må lite dåligt.


Framförallt är dock Psychonauts en humoristiskt mästerverk. Bara idén att sortera "emotional luggage" från folks hjärnor eller rensa "mental cobwebs" är inget annat än genialiskt. Jag är dock inte helt överväldigad av kontrollen som ställer till det lite då och då. Kanske beror detta på att jag spelade spelet på PC och inte Playstation 2 som originalversionen gjordes för. En sak som är säker är att irritationen över kameran som ibland dyker upp skulle vara bra mycket mindre på Playstation än på PC. Det här är dock smådetaljer och ingen anledning till att inte spela spelet om du inte har gjort det eller spela det igen om det var ett tag sen. Eller som jag sa till min sambo häromdan: "Om alla hade spelat Psychonauts hade behovet av terapi i vårt samhälle minskat drastiskt."


Betyg: 5 gråtande emotionella väskor av 5 möjliga



Av Ulf - 25 oktober 2009 13:32

 


I fredags släppte ABC de första nio minuterna av remaken av 80-talskultserien V för allmän beskådan online. V var i allra högsta grad medverkande till att mitt intresse för science fiction bildades och det har varit med blandade känslor jag sett den här nyinspelningen ta form det senaste året. Nu när vi fått se de första minuterna tänkte jag dela några funderingar och rädslor med er, kära bloggläsare.


Vad som först slår en är att serien, trots att originalet är över 25 år gammalt, är mer USA-centrerad än originalet. Det här är givetvis en första titt och det kanske (förhoppningsvis) kommer att ändras, men inte någonstans under den korta förhandstitten gav det någon som helst indikation till att vad som händer är ett globalt fenomen.


Mina första intryck av skådespelarna är blandat. Elizabeth Mitchell, mest känd som Juliet Burke i Lost, tycks ha huvudrollen och jag har aldrig gillat henne nämnvärt. Roligare blir det när man ser att Joel Gretsch från The 4400 är med i rollen som prästen Jack Landry. Jag gillade verkligen The 4400 och tyckte den gick i graven alldeles för tidigt så det är kul att Gretsch får en ny chans i en större serie.


Slutligen, specialeffekterna är förvisso snygga än så länge, men var de verkligen tvugna att ändra designen på rymdskeppen? En del i vad som gjorde de så charmiga i originalet var att de verkligen såg ut som gigantiska flygande tefat.


Behöver vi en remake? Egentligen inte eftersom V har åldrats med stil. Visst, specialeffekterna är kanske inte de allra fräckaste, men det ger serien en viss b-filmscharm som jag är ganska säker på kommer gå förlorad i remaken. Vi får helt enkelt se. Den andre november är det premiär i USA. Vilket svenskt TV-bolag blir först med att plocka upp serien? Mina pengar är på Viasat och att de lägger serien på fredagkvällarna i TV6. Kom ihåg var ni läste det först.

Av Ulf - 23 oktober 2009 14:19

 


I förra delen hyllade jag en rad böcker som sporrade mig att sätta mig i skuld till CSN. Det finns dock en skuggsida till att läsa en ganska så komplett odyssé över västerlandets viktigaste litteratur. Det är böckerna som får dig att vakna kallsvettig om nätterna och förbanna det skriva ordet. Det är pjäserna som ges i helvetets nionde krets. Det är poesin som får vogonerna att framstå som Shakespeare. Det är kort sagt de värsta böckerna jag tvingade mig igenom under min utbildning. Lite information om föregående inlägg innan jag ger mig in på den fördömda listan. Jag tog bara upp saker vi läste under utbildningen. Annars skulle listan sett ganska annorlunda ut. Speciellt Oscar Wilde och Robert Louis Stevenson saknades enligt min egen mening. Nåväl, till listan.


Bottenskrapet



10. Brott & Straff

Av: Fjodor Dostojevski
Var: St. Petersburg
När: 1866
Handling: Raskolnikov mördar en pantlånerska. Hans straff? 800 sidors ångest.
Varför: 800 sidors ångest. Jag upprepar, 800 sidors ångest.


9. Porträtt av konstnären som ung
Av: James Joyce
Var: Österrike-Ungern, Zürich, Schweiz
När: 1914 - 1915
Handling: Stephen växer upp på Irland, blir trött på ön och sticker därifrån. Typ.
Varför: James Joyce är en av litteraturvetenskapens heliga kor. Jag kan erkänna hans stilistiska storhet, men hans
böcker är helt enkelt förbannat tråkiga. Det här är den tråkigaste av de tråkiga.

8. Den unge Werthers lidande
Av: J.W von Goethe
Var: Wetzlar, Tyskland
När: 1774
Handling: Werther är emopojkarnas emopojke och blir olyckligt kär. Sen fegar han ur och dör i en duell.
Varför: Goethes pekorala stil kanske imponerade på 1700-talet men det här är ungefär som Twilight utan vampyrer. Visst, fint skrivet men så mycket hjärta och smärta att man spyr.

7. Don Quijote
Av: Miguel de Cervantes
Var: Sevilla/Madrid, Spanien
När: Första delen 1605, andra delen 1615
Handling: Alonso förläser sig på riddarromaner och ger sig ut på en odyssé med sin vapendragare Sancho Panza. Väderkvarnar och sånt.
Varför: Don Quijote är halvrolig i små doser. När man tvingar sig igenom romanens två delar på en vecka för en skoluppgift hatar man allt som Cervantes heter efteråt. Första delen, okej, den kan man ta sig igenom och ha kul då och då. Andra delen, nej.  

6. Nu var det 1914
Av: Eyvind Johnson
Var: Sverige (ort har jag inte hittat)
När: 1934
Handling: Olof börjar arbeta och springer på stockar i en fors. Folk dör. Olof tycker allt mest är trist.
Varför: Svensk socialrealism från första hälften av 1900-talet är bland det mest deprimerande man kan läsa. Undantaget hittar ni på förra listan.

5. Madame Bovary
Av: Gustave Flaubert
Var: Paris, Frankrike
När: 1857
Handling: Doktorsfrun Emma ligger runt och läser sliskiga kärleksromaner. Saker skiter sig och Emma tar livet av sig. Skoj.
Varför: Emma är en alltigenom jobbig karaktär. Själv utbrast jag ett "äntligen!" när hon sväljer arseniken som tar död på henne.

4. Papa Goriot
Av: Honoré de Balzac
Var: Paris, Frankrike
När: 1835
Handling: Rastignac kommer till Paris som juridikstudent och passar inte in i societeten. Han får lite lektioner i hur man uppför sig och sen vill en ytlig bekant att han ska gifta sig rikt. Det vill inte Rastignac.
Varför: Paris har aldrig varit så tråkigt.

3. På spaning efter den tid som flytt

Av: Marcel Proust
Var: Paris, Frankrike
När: 1909 - 1922
Handling: Ja du...lite allt möjligt faktiskt. Har du en dag eller två kan jag sammanfatta den.
Varför: Så pretto att man nästan gråter. Långdragen, seg och överhuvudtaget inte värd din tid. Det värsta är att jag bara läst första delen. Jag vill inte ens tänka på vad de andra sex innehåller.

2. Vathek
Av: William Thomas Beckford
Var: Fonthill Abbey, England
När: 1786
Handling: Kalif Vathek avsäger sig islam och försöker få övernaturliga krafter. Det går inget vidare.
Varför: När vi fick den här boken som läxa fick jag höra att det var en av de tidigaste gotiska romanerna. Vad jag fick lära mig den hårda vägen är att nio av tio gotiska romaner suger, så även Vathek. Innan någon lol-intellektuell människa attackerar mig för det uttalandet vill jag bara påpeka att vad vi idag ser som "gotik" eller "goth" har lite eller inget alls med den historiska genren att göra. Modern gotik är helt okej. Klassisk gotik är, om ni ursäktar ordvitsen, i de flesta fall dödstråkig.

1. Phaidra
Av: Jean Racine
Var: Paris, Frankrike
När: 1677
Handling: Tragisk kärlek i antikens Grekland. Oh joy...
Varför: Antikens tragedier är helt okej läsning än idag. Franskklassicisternas bastarder till efterapande verk är inte lika bra. Phaidra är så fruktanvärt torr och tråkig att jag måste erkänna att jag gav upp i slutet av akt fyra. Detta gör den till den enda bok jag inte orkade mig igenom under min utbildning. För att få hela historien började jag se filmen. Jag somnade under mina fyra första försök. Till sist lyckades jag hålla mig vaken genom hela skiten, kvävde en gäspning och gick vidare. Det här är så uselt att jag inte ens hade energi till att attackera den under följande seminarium utan satt tyst (jag, tyst!) under två timmar. Ingen annan bok har tråkat ut mig som Phaidra.


Av Ulf - 21 oktober 2009 13:07

 


När man säger att man läser och ser science fiction får man ofta menande blickar från äldre läsare som säger att "du växer nog också upp, lille vän.". Vad många inte inser är att science fiction är så mycket mer än rymdskepp som skjuter på varandra. I en kortare serie artiklar tänker jag försvara vad många anser som skräpgenrerna inom litteratur och/eller film. Det här är inte ett gnällande utan poäng utan ett försök att kanske åtminstone få en eller några läsare att bli intresserade av genrerna i fråga. Som jag har skrivit innan har jag en bakgrund
inom litteraturvetenskap. När det blev dags att välja ämne för kandidatuppsats valde jag att skriva om en subgenre inom science fiction. Vad jag inte hade förväntat mig var att jag skulle bli tvungen att slåss för mitt ämne och rättfärdiga mig inför universitetspersonal med klassikerna så långt uppkörda där solen inte skiner att de kunde omvandla dem till de diamanter de anser de vara. Uppsatsen gick till slut igenom och fick fin kritik. Därför tänkte jag börja med subgenren jag skrev om - alternativ historia.

Alternativa historieromaner har en lång tradition med Livius Roms historia från dess grundande som första kända verk. Livius visar här vad som skulle ha hänt om Alexander den store hade expanderat västerut istället för österut och vad ett krig mot Rom skulle ha medfört. Redan med det första kända exemplet lyckas författaren fånga genrens kärna - "vad skulle hänt om skeende x hade inträffat istället för skeende y?" Det är på den här vägen som de flesta stora verk inom genren har formats. Genren sätter fingret på en väldigt fundamental mänsklig egenhet,
att undra över händelsers olika möjliga utkomster även efter det att händelserna inträffat. Vi ser det dagligen i sportsektionen av dagstidningarna - om Zlatan inte hade träffat stolpen och om Källström hade satt den där straffen hade Sverige gått till VM. Vi älskar att analysera och tyvärr också att älta. Det negativa ältandet har dock väldigt litet spelrum i den alternativa historieromanen. Istället går den ofta ut på att ta en mer eller mindre viktig historisk händelse och ge svar på hur världen skulle sett ut om det ena eller andra skett. Detta görs oftast genom att definiera en brytpunkt, point of divergence, där historien tog en annan vändning än den vi ser i verkliga livet.

Genren är tätt sammankopplad med dystopi/utopigenrerna men där dessa ofta visar upp en ganska enahanda bild av verkligheten ger den alternativa historieromanen läsaren möjlighet att avgöra vad som egentligen är att föredra. Exempelvis anser ingen vettig människa att Orwells 1984 är en särskilt kul värld att leva i, men i de alternativa historieromanerna är verkligheten ofta mer nyanserad än en förtryckande stat eller ett sockerfluffigt sagoland där alla mår jättebra.

Så varför läser jag om saker som aldrig kan inträffa eftersom genren per definition skrivs efter de aktuella händelserna inträffat? Det finns två svar på den frågan. Det första är att de ofta är förbannat spännande. Den andra är att det får dig att tänka på historia som något kausalt och levande. Genren ger upphov till tankeexperiment och frågor som inte hade dykt upp annars. När en bok får dig att tänka samtidigt som den underhåller uppstår också några av de finaste stunderna man kan ha med en roman.


Lästips:

The Man In The High Castle av Philip K. Dick - vad skulle hänt om Franklin D. Roosevelt mördades 1933?

Bring The Jubilee av Ward Moore  - vad skulle hänt om sydstaterna vann Slaget vid Gettysburg?

Watchmen av Alan Moore - vad skulle hänt om världen fick superhjältar under sent 1930-tal?

Attentatet i Pålsjö skog av Hans Alfredson - vad skulle hänt om Nazityskland invaderade Sverige?

The End Of Eternity av Isaac Asimov - vad skulle hänt om Fermi inte blev fysiker och atombomben aldrig konstruerades?

Pavane av Keith Roberts - vad skulle hänt om spanska armadan vann över England?

Fatherland av Robert Harris - hur skulle Europa se ut tjugo år efter att axelmakterna vann andra världskriget?

Av Ulf - 19 oktober 2009 12:23

 


I en odefinierad framtid (även om serieförlagan säger att det är år 2017) har i stort sett alla i USA kopplat upp sig mot så kallade "surrogates" - otroligt avancerade robotversioner av dem själva. Robotarna har gjort att befolkningen knappt lämnar sina hem rent fysiskt längre utan lever hela sina liv genom avatarer. En liten grupp människor gör dock motstånd mot surrogattrenden och bildar egna små enklaver där surrogatrobotar är förbjudna. En kväll blir en surrogatrobot tillhörande sonen till surrogatmodellernas uppfinnare "mördad". Det som är annorlunda den här gången är att skyddsprotokollen som skyddar användaren inte går igång utan personen bakom avataren dör också. FBI kallas in och agent Tom Greer (Bruce Willis med hår!) kallas in för att undersöka vad som gått snett.


Bruce Willis är en av mina barndomshjältar. Första gången jag såg Die Hard fick jag filmnördens motsvarighet till en riktig sockerkick och terroriserade alla mina vänner och mina föräldrar med att berätta filmen i detalj så fort jag kunde spränga in den i en konversation. Därför har jag också svårt att klaga på Bruce Willis skådespel. Han är en adekvat skådespelare när han får rätt manus att arbeta med, exempelvis i Terry Gilliams utmärkta 12 Monkeys. Däremot kan han också vara riktigt oinspirerad och trött i sina roller ibland. Den här filmen är en mellanfilm i Willis karriär och han gör sitt jobb, varken mer eller mindre. Birollerna är för det mesta också välspelade, med birollskungen James Cromwell som bästa exempel, även om filmen underanvänder honom på tok för mycket. Cromwell är en av skådespelarna ni har sett i så gott som alla filmer där det måste finnas en lite äldre, tuff kille, gärna polis. Här spelar han en desillusionerad uppfinnare och resultatet är som sagt väldigt bra.


Om skådespelarna är bra så är regin och manuset bristfälligt. Den här filmen gjorde mig rent ut sagt förbannad. Den har ett ton riktigt bra idéer men springer verkligen igenom dem så pass att filmen landar till och med utanför vad jag brukar kalla för "90-minuterskonventionen". Det här har säkert en massa folk redan lagt märke till, men om ni tittar på valfri b-film och/eller valfri skräckfilm så hamnar förbluffande många filmers längd mellan 85 - 95 minuter med en klar majoritet av dessa på exakt 90 minuter. Jag antar att det är en studiokonvention som används till filmer de inte vill lägga en massa pengar på och således har jag dubbat det till "90-minuterskonventionen". Surrogates landar precis utanför den här konventionen och klockar in på 84 minuter. Det finns verkligen inte en död stund under dessa 84 minuter och ibland önskar man att filmen ville sakta ner och förklara vissa intressanta saker mer ingående. Jag hade lätt kunnat sitta i två och en halv timme om jag hade fått mer karaktarisering, mer social kontext och framförallt ett lite lugnare tempo. Det verkar som att manusförfattarna (John D. Brancato och Michael Farris) har plockat flera intressanta tematiska grepp men inte har tid att genomföra dem. Deras föregående manuserfarenheter är inte särskilt imponerande (Terminator Salvation, någon?) men här har de fått ett mycket bra källmaterial att arbeta med och kan ändå bara skrapa på ytan av vad som skulle göra den här filmen så mycket mer intressant - mänskliga relationer och lite mer känsla, tack! Regin av Jonathan Mostow är där men inte så mycket mer. Någon borde dock ha ett allvarligt snack med klipparen eftersom den här filmen verkligen lider av "ett-klipp-varannan-sekund-syndromet".


Trots alla mina invändningar är det här åtminstone en underhållande film. Det enda som känns lite surt är att den hade kunnat bli något mycket, mycket bättre i mer kompetenta händer. Som det är nu känns den lite väl lättförglömlig och kommer knappast kommas ihåg av den större massan om något år.


Betyg: 3- elchocksorgasmer av 5 möjliga



Av Ulf - 17 oktober 2009 01:30

 


När jag städade en mapp med dokument hittade jag en obskyr sak som jag började skriva för några år sedan, glömde bort och förpassade till filsystemets dunkla vrår. För den som inte känner mig, eller orkar läsa min presentation, kan jag berätta att min huvudsakliga sysselsättning i några år var att läsa böcker, skriva om böcker och gräla med föreläsare om böcker. För det mesta var det otroligt kul, men ibland fick man nog av dammiga gamla volymer och knastertorra tolkningsmodeller. Här är de tio bästa böckerna vi fick läsa daterade mellan 850 f.Kr och 1950 e.Kr


Top 10


10. Faust

Av: Johann Wolfgang von Goethe

Var: Diverse ställen i främst Tyskland och Italien

När: Första delen 1808, andra delen 1832

Handling: Faust är en besserwisser som tycker att han slösat sitt liv på sin jakt efter kunskap. Vad han inte vet är att både Gud och Djävulen har ett vad om hans själ. Faust säljer sin själ till Djävulen och sen blir det lite kärlek, lite sex och pretentiösa konvesationer till förbannelse.

Varför: Tja, eftersom jag arbetade med texten i några månader för min B-uppsats är det svårt att inte uppskatta boken i viss mån. Det är visserligen bara första delen som är särskilt läsvärd men den har å andra sidan några riktigt bra poänger.


9. Ondskans blommor

Av: Charles Baudelaire

Var: Paris, Frankrike

När: 1842 - 1857

Handling: Coola dikter om döden, människoätande växter och annat som gör livet värt att leva. Inspirerade hela surrealiströrelsen.

Varför: När man passerat tonårsstadiet där man skriver dålig poesi kan man börja skriva saker som folk faktiskt vill läsa. Det här är en inspirationskälla att ösa ur. Dessutom är köttätande växter the shit.


8. Hamlet

Av: William Shakespeare

Var: London, England

När: 1603

Handling: Emopojken Hamlet besöks av sin fars vålnad som berättar att han inte dog en naturlig död. Hamlet får reda på att det är den nuvarande kungen, Claudius, som ligger bakom dådet och vill ha lite sån där hämnd och så. Spoiler: Alla dör

Varför: Trots att pjäsen innehåller en del riktigt stolpig dialog (ja, jag vet att jag just gav självaste Shakespeare en wedgie. Stäm mig!) är det här bland det första vi fick läsa som hade relativt trovärdiga karaktärer. Den har dessutom en spöklik och magisk stämning vilket vi gillar. Det kungliga "vi" alltså.


7. Tartuffe

Av: Moliére

Var: Paris, Frankrike

När: 1664

Handling: Tartuffe är en svindlare som utger sig för att vara en man av Gud. Han nästlar sig in hos en rik familj för att lägga beslag på arvet de bortskämda snorungarna ska få.

Varför: Moliére är kul. Tartuffe är kul. Nog sagt.


6. Therese Raquin

Av: Emile Zola

Var: Paris, Frankrike

När: 1867

Handling: Föräldralösa Therese blir adopterad. När hon är tillräckligt gammal tvingar adoptivmodern henne att gifta sig med sin sjuklige adoptivbror. Terese blir dock förälskad i Laurent, en kass konstnär. Efter lite sexuella eskapader beslutar de sig för att döda Terese man.

Varför: Mord, sex, galenskap och ångest. Woho!


5. Essäer volym 1

Av: Michel de Montaigne

Var: Lite varstans i Europa, mestadels Bordeaux, Frankrike

När: 1580

Handling: En samling essäer av de mest varierande slag där författaren arguementerar för sina ståndpunkter.

Varför: Montaigne var rolig, beläst och allmänt grym på att skriva. Många av essäerna är fortfarande aktuella idag. Men först och främst är läsning av Montaigne ypperlig träning i att argumentera.


4. Processen

Av: Franz Kafka

Var: Om det tvistar de lärde. Antingen Prag, Tjeckien eller Wien, Österrike.

När: 1925 (publikationsdatum i alla fall)

Handling: Josef K. har en allmänt dålig dag. Han blir på oklara grunder anklagad för ett brott och måste gå igenom en helvetsmarch av byråkrati för att ens få reda på vad han står anklagad för - om han egentligen är anklagad för något.

Varför: Det här är surrealism, skräck och socialkritik i en enda underbar röra. Kafka har tyvärr ett rykte om sig att vara "svår och djup" men den här boken är förvånansvärt rolig och framförallt jäkligt bra.


3. Kvinnor & äppelträd

Av: Moa Martinson

Var: Ösmo, Sverige

När: 1933

Handling: Ellen och Sally lever i skilda världar i en tid då kvinnorättsfrågor verkligen förändrade saker. De blir politiskt involverade och är allmänt coola.

Varför: Det här är den enda svenska bok på listan och den sparkar ordentlig bakdel. Feminism, spänning, politik och bra karaktärer. Läs!


2. Mörkrets hjärta

Av: Joseph Conrad

Var: Bishopsbourne, England

När: 1899

Handling: Marlow är kapten på en flodbåt som får i uppdrag att hämta hem den till synes galne Kurtz. Saker och ting skiter sig ganska friskt på vägen.

Varför: Man kan argumentera för att den inte överlevt post-kolonialismen hur mycket man vill, men det är att göra det enkelt för sig. Läs den och se om du själv anser den lika problematisk som många andra gör. Ligger dessutom till grund för världens bästa film, Apocalypse Now.


1. Främlingen

Av: Albert Camus

Var: Paris, Frankrike

När: 1942

Handling: Meursalut får reda på att hans mor är död. Han tar nyheten...ganska bra. Mersursalut mördar en arab på stranden. Det tycker inte staten om. Meursalut skiter i vilket.

Varför: Min extremt korthuggna beskrivning till trots - detta är en av de bästa böcker jag någonsin läst. Psykologiskt engagerande, skrämmande och på sina ställen även vacker. Inspirerade även en riktigt bra låt av The Cure. Bara en sån sak måste premieras. Ett måste i bokhyllan. Köp nu!


Så där har ni det; tio bra böcker att läsa och tycka om. Men! Vågar ni följa med mig på den hemskaste resan av dem alla? Till det verkliga mörkrets hjärta? I nästa del: De tio sämsta böckerna jag tvingats läsa på littvet.


Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2 3
4
5
6
7 8
9
10 11
12 13 14
15
16 17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29 30
31
<<< Oktober 2009 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards