Regi: Wes Craven

Manus: Wes Craven

Medverkande: Sandra Peabody, Lucy Grantham, David Hess mfl.

Produktionsbolag: Lobster Enterprises/Sean S. Cunningham Films/The Night Co.

År: 1972

Längd: 91 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0068833/

Mari och kompisen Phyllis åker på den förras 17-årsdag till New York för att fira med ett konsertbesök. På vägen tänker de köpa med sig något att röka på kvällen och finner sig snart i en lägenhet med fyra förrymda brottslingar. Tvingade att göra vad de tre männen och deras kvinnliga kumpan säger åt dem inser Mari att hennes enda chans är att fly hemåt, hem till sista huset på vänster sida vägen.

Alla måste vi börja någonstans och det var med The Last House On The Left som skräckfilmslegendaren Wes Craven tog sina första steg. Tillsammans med mannen som senare skulle skapa Friday The 13th-franchisen, Sean S. Cunningham, gjorde han med den här filmen en av de första så kallade "rape-revenge-filmerna" - en subgenre inom skräck- och thrillervärlden som handlar precis om vad det låter som. En kvinnlig protagonist blir brutaliserad av män och tar en gruvlig hämnd antingen för egen hand eller genom sin familj. Genren inom filmens värld kan spåras tillbaka till Bergmans Jungfrukällan (1960), vilket också är en film som Craven nämnt som inspirationskälla till sin regidebut. Jag är knappast någon dyrkare av Bergman, men Jungfrukällan är en av hans absolut bästa filmer i min mening. Att se den "uppdaterad" av en manusförfattare och regissör som knappt har plockat av stödhjulen än är... intressant, om vi ska vara snälla.

Det stora problemet med The Last House On The Left är det ojämna utförandet. Vissa scener är extremt effektiva och skräckinjagande, för att sen följas av scener som innehåller, I shit you not, dratta-på-ändan-komik till ett soundtrack av kazoos. Många av Cravens kännetecken är synliga redan här med starka kvinnliga protagonister, inkompetenta poliser och hur förorten invaderas av ett utomstående hot. Det som stör mig med Cravens kvinnliga karaktärer här är dock hur illa de står upp i jämförelse dels med regissörens senare verk och dels till andra filmer i samma subgenre, exempelvis den rättfärdiga vigilanten Jennifer i 1978 års Day Of The Woman (aka I Spit On Your Grave). Kort sagt lyckas Craven inte bygga upp samma dramaturgiska struktur som senare tillskott i genren uttrycker. The Last House On The Left har alla kännetecken av ett förstlingsverk från en sedermera duktig regissör - lovande, men inte riktigt där än.

Betyg: 2+ skrik i skogen av 5 möjliga

Chockerande idag?: Här finns några scener som jag tror skulle chockera gemene man än idag, så ryktet som en sann "video nasty" är befogat. Det är dock fortfarande ingenting mot de grövre filmerna på listan.

Förbjuden i: Argentina, Australien, Finland, Island, Tyskland (endast klippt version tillgänglig), Storbritannien, Irland, Italien, Malaysia, Nya Zeeland, Norge, Singapore, Sverige, USA.

Fortfarande förbjuden i: Island, Malaysia, Singapore