Inlägg publicerade under kategorin Film/TV

Av Ulf - Lördag 9 dec 21:59

 


Regi: Matthew Vaughn

Manus: Matthew Vaughn & Jane Goldman (baserat på Mark Millars & Dave Gibbons serie The Secret Service)

Medverkande: Taron Egerton, Mark Strong, Julianne Moore mfl.

Produktionsbolag: 20th Century Fox/Marv Films/TSG Entertainment mfl.

År: 2017

Längd: 141 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4649466/

 

Efter att The Kingsmans baser i Storbritannien bombas av drogbaronessan Poppy tvingas de enda två överlevande, Eggsy och Merlin, söka hjälp hos sin systerorganisation i USA. Förutom en kulturkrock som heter duga blir det ett kärt återseende med en gammal vän och givetvis en jäkla massa action!

 

Kingman: The Secret Service (2014) var en fantastiskt underhållande agentpastisch som för det allra mesta lyckades balansera totalt utflippade actionsekvenser med en medryckande story. Det var också en kassasuccé så att uppföljaren skulle dyka upp förr eller senare var ingen överraskning. Andra svängen med agenterna är underhållande den med, men tyvärr inte alls i samma nivå som sin föregångare.

 

Där den första filmen ofta spelade på känslosträngarna (om än snabbt och ganska fult ibland) är uppföljaren plattan i mattan från första bildrutan. Problemet är bara att det blir för mycket av det goda. Man har haft ett rejält budgetlyft mellan filmerna från 81 till 104 miljoner dollar och man har spenderat varenda spänn av den ökade budgeten på att göra actionscenerna större, mer spektakulära och tyvärr även tv-spelsliknande.

 

Fightingscenerna i 2014 års installation såg ut att göra ont. Det fanns en tyngd i dem som fick mig att utbrista "holy shit!" mer än en gång. Tre år senare har de flesta actionscenerna fallit för vår tids största filmsjuka - fysiken verkar ha satts ur spel. Visst, det är snyggt och det smäller, men inte förrän mot slutet blir det någon rejäl tyngd i fightingen igen.

 

Actionscenernas försämring till trots är Kingsman: The Golden Circle fortfarande en underhållande film. Det är en klassisk fish out of water-historia med ofta riktigt bra rollprestationer. Taron Egerton är tillbaks i huvudrollen och har hjälp av en minst sagt imponerande ensemble, med inte mindre än fem Oscarsvinnare. Visserligen är en av dem Elton John, vinnare för musik och inte skådespel, men Sir Elton står för filmens enda riktiga gapflabb från min sida. Utöver John får jag ge priset för bästa nykomling till franchisen till Julianne Moore i rollen som Poppy. Moore är alltid bra, men det är inte alltför ofta hon får riktigt spela ut i en skurkroll. Här får hon och hon verkar ha väldigt kul med den psykotiska 50-talsnostalgikern till bov.

 

Kingsman: The Golden Circle må vara ett steg tillbaka från sin föregångare, men det är fortfarande en underhållande film. Tills nästa uppföljare (redan i förproduktionsstadiet) kan det dock vara värt att komma ihåg att ibland är less more.

 

Betyg: 3+ coolare kungar än i verkligheten av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Torsdag 7 dec 20:14

 


Regi: Darren Aronofsky

Manus: Darren Aronofsky

Medverkande: Jennifer Lawrence, Javier Bardem, Ed Harris mfl.

Produktionsbolag: Protozoa Pictures

År: 2017

Längd: 121 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5109784/

 

Ett äkta par bor i ett avsides hus där mannen försöker få fart på sin skrivarkarriär igen och kvinnan renoverar huset. När ett annat par kommer på oannonserat besök börjar märkliga saker hända - minst sagt märkliga.

 

Jag betvivlar att jag kommer bli klar med Mother! inom det närmsta. Filmen har splittat publiken i två och jag förstår verkligen varför! Om man bara ser Mother! som en rakt berättad film utan att fundera och pussla ihop symboliken och metaforerna blir den stundtals väldigt långsam. Om man däremot börjar skrapa lite på ytan finner man en otroligt mångbottnad historia som fortsätter att ge långt efter sluttexterna tonat ut.

 

Darren Aronofsky är förvisso känd för att vända och vrida på koncepten, men fråga värt om Mother! inte är hans märkligaste film. I mer oerfarna händer hade det lätt kunnat bli pretentiöst och navelskådande, men Aronofsky bygger upp en av de mest obehagliga stämningarna jag sett på film i år. När filmen sedan totalt ändrar karaktär med halvtimmen kvar känns det som man får en spark i magen. Det tyckte även Jennifer Lawrence i huvudrollen som gick in för det så pass att hon spräckte ett revben genom att hyperventilera under inspelningen. Det är rätt extremt.

 

Jag skulle vilja säga att jag rekommenderar Mother! till alla, men det kan jag inte göra. Om du bara ser film för att bli underhållen utan större tuggmotstånd kommer du troligen hata den här filmen. Jag är inte helt såld själv, men jag kan definitivt uppskatta filmkonsten som Aronofsky visar upp. Framförallt är det en film som får mig att tänka. Den kommer fortsätta att diskuteras och lär inte gå obemärkt förbi. Det är ett gott betyg om något.

 

Betyg: 4 psycho freakouts av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Lördag 2 dec 13:00

 


Regi: Chris Smith

Manus: N/A

Medverkande: Jim Carrey, Milos Forman, Peter Bonerz mfl.

Produktionsbolag: Vice Films

År: 2017

Längd: 94 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7 eller 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt7214762/

 

 

Under inspelningen av Man On The Moon (1999), en biografi över den legendariske komikern Andy Kaufman, gick Jim Carrey in i huvudrollen totalt. Som en av Carreys största hjältar ville han göra en så träffsäker prestation som möjligt, vilket ledde till att han vägrade gå ur rollen (eller rollerna) när han kommunicerade med filmteamet och hade även stora problem med att släppa rollerna i privatlivet. Jim & Andy är en fascinerande inblick i en skådespelarprocess som ofta balanserade på kanten till galenskap.

 

Chris Smiths Jim & Andy är så nära en genuin dokumentär man kan komma. Till allra största del baserad på material filmat behind-the-scenes försöker Smith aldrig ta över och sätta sig själv i första rummet. Istället låter han bilderna berätta tillsammans med en intervju med Jim Carrey. Carrey år 2017 framstår för det mesta som en man som funnit ro i livet. Om vi bortser från något märkliga trossatser (googla!) är det en mycket lång väg han vandrat sedan sitt genombrott i mitten på 90-talet.

 

Andy Kaufman hade även sitt alter ego, Tony Clifton, och det är framförallt som den vedervärdige Clifton som Carrey tycks ha problem att komma ner till jorden igen. Samtidigt verkar de två rollerna, Kaufman och Clifton, uppenbart som terapi för Carrey. Det ligger väldigt mycket under ytan som kommer upp då och då, inte minst gällande förhållandet mellan Carrey och hans far. Det påminner inte så lite om gestaltterapi, inte minst då Carrey i rollen som Kaufman även hjälper Kaufmans riktiga familj att komma till avslut gällande sonens död.

 

Jim & Andy är en mycket bra dokumentär för den som är intresserad av skådespeleri och filmproduktion i allmänhet. Det enda lilla jag har att anmärka på är att isbergstekniken med Carreys egen karaktär (såsom i ovan beskrivna förhållandet till sin far) ibland tynger ner materialet. Du behöver inte vara ett Carrey-fan för att uppskatta Jim & Andy, men du kommer troligen bli det efteråt. Från sin början som skränig fysisk komiker till sin roll som Kaufman och vidare har Carrey visat på en en utveckling och talang som andra komiker som började i samma fåra inte lyckats med. Imponerande.

 

Betyg: 4+ män på månen av 5 möjliga

Av Ulf - Onsdag 29 nov 21:48

 


Regi: Don Mancini

Manus: Don Mancini

Medverkande: Alex Vincent, Brad Dourif, Fiona Dourif mfl.

Produktionsbolag: Universal 1440 Entertainment

År: 2017

Längd: 119 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB http://www.imdb.com/title/tt3280262/

 

Några år efter händelserna i Curse Of Chucky (2013) har Chuckys senaste offer, Nica, precis blivit förflyttad från ett rättspsykiatriskt sjukhus med högsta säkerhetsgrad till ett där hon får ta emot besökare. Anklagad för de mord som Chucky utförde försöker Nica pussla ihop vad som hände med domstolens beslut att hon lider av en personlighetsstörning. Det går ganska bra... tills en viss docka hittar till sjukhuset. 

 

Om jag räknat rätt är Cult Of Chucky den sjunde (!) filmen i franchisen om dockan man inte vill ha under julgranen. Jag nämner detta eftersom en film med ordningsnummer sju i en serie är i regel inte så här pass underhållande. Cult Of Chucky är en slasherrulle som förvisso bryter den fjärde väggen här och där, men ändå vågar ta sig själv seriöst utan att be om ursäkt. 

 

Don Mancini, skaparen till Chucky, återvänder återigen till både manus och regi och det märks att han har riktigt kul med de här filmerna. Istället för att göra en själlös produkt som pliktskyldigt avhandlar alla de klassiska slashertroperna leker Mancini inte bara med seriens etablerade mytos utan även med filmiska referenser på både ett ganska subtilt sätt.

 

Brad Dourif, den evige rösten till Chucky, gör sin paradroll ännu en gång och har även den här gången sällskap av dottern Fiona Dourif i den kvinnliga huvudrollen. Värt att notera är att även Alex Vincent spelar sin roll som Andy, Chuckys första terroroffer, för första gången i större utsträckning sedan 1992 års Child's Play 2.

 

Alla vet att en Chucky-film knappast är högboren kultur, men för fans av slashers är underhållningsvärdet i Cult Of Chucky högt. En kul överraskning som definitivt är värd att kolla in om du gillar genren!

 

Betyg: 3+ vintage dolls av 5 möjliga

Av Ulf - Söndag 26 nov 12:30

 

 

Regi: Steve Lightfoot (showrunner)

Manus: Ross Andru/Ken Kristensen/Angela LaManna (head writers)

Medverkande: Jon Bernthal, Amber Rose Revah, Ebon Moss-Bachrach mfl.

Produktionsbolag: ABC Studios/Marvel Television/Netflix mfl

År: 2017

Längd: cirka 572 min (13 x cirka 44 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5675620/

 

Efter att ha levt under radarn ett tag tvingas Frank "The Punisher" Castle återigen städa upp gamla synder från sitt förflutna. Det verkar som någon har information om den dödspatrull Castle var medlem av under sin tjänstgöring i Afghanistan - information som pekar på att Castles familj kanske inte alls bara var på fel plats vid fel tillfälle utan att det var ett beställningsjobb... som råkade missa Frank.

 

Det borde egentligen inte vara så svårt att göra en adaption av Marvels favoritvigilante. Alla ingredienser för ett lyckat actiondrama finns redan på plats och speciellt idag, med konservatismen på frammarsch i USA, borde det finnas hur mycket som helst att problematisera och dra ifrån. Och ja, när Netflix version av förbannade Frank gör just detta - kopplar sig själv till nutida problematik och kombinerar med allmängiltiga teman som sorg och krigets fasor - blir det här också väldigt bra. Sen var det bara resten av manuset också...

 

Med sitt facit har jag vissa förväntningar på en Netflix-produktion av en Marvel-serie. Framförallt förväntar jag mig att den är skriven så att man helt enkelt inte kan sluta titta. Det finns exempel på serier i deras bakkatalog där detta inte riktigt funkade, men när man insåg detta var man ändå så långt in i serien att man lika väl kunde se klart den. Runt avsnitt 6 av The Punisher tröttnade jag ganska betänkligt. Det är inget bra tecken. Framförallt tröttnade jag på att historien stod och stampade på samma ställe på tok för länge. Man kan bara visa flashbacks från Franks lyckliga familjeliv så många gånger innan de börjar förlora sin effekt. Ja, jag förstår att det är ett sätt att försöka skildra PTSD på, men ibland funkar subtilitet så mycket bättre.

 

Samtidigt har The Punisher några saker den lyckas riktigt bra med. Jon Bernthal är fortfarande den bäst castade skådisen i Netflix Marvel-serier och han har några fantastiska scener i sin soloserie. Likaså är Amber Rose Revah mycket bra i den kvinnliga huvudrollen (även om hennes karaktär kan vara den sämsta befälhavaren någonsin) och serien har även i övrigt en bra ensemble. Soundtracket funkar också riktigt bra, med en skön blueskänsla kryddat med Bruce Springsteen-pastischer.

 

Tack och lov visar säsongens två sista avsnitt en markant förbättring i historieberättande och pekar mot en intressant fortsättning som fans av källmaterialet kan se fram emot. Om den kommer eller inte får vi se i och med att The Punisher välförtjänt blivit den av Netflix Marvel-serier som tillsammans med Iron Fist (2017) fått fränast kritik. Den som lever får se, men klart står att både The Punisher och Bernthal förtjänar bättre än den här mycket ojämna serien.

 

Betyg: 3- kreativa plastikoperationer av 5 möjliga

Av Ulf - Söndag 19 nov 19:30

 


Regi: Dee Rees

Manus: Dee Rees & Virgil Williams (baserat på Hillary Jordans roman)

Medverkande: Carey MulliganGarrett HedlundJason Clarke mfl.

Produktionsbolag: Armory Films/ArtImage Entertainment/Black Bear Pictures mfl.

År: 2017

Längd:  134 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2396589/

 

Henry McAllan drömmer om att skapa ett liv för sig själv, hustrun Laura och deras två barn på en bondgård i Mississippi under tidigt 1940-tal. På gården jobbar familjen Jackson vars äldste son, Ronsel, drar ut i andra världskriget. När han och Henrys bror Jaime återvänder från Europa har de svårt att komma tillbaka till vardagslivet, inte minst det faktum att de för några månader sedan stridit tillsammans med nu förväntas vara rasfiender.

 

Jag blir inte riktigt klok på Mudbound. Den har fantastiska delar, såsom Carey Mulligans skådespel och Rachel Morrisons foto. Samtidigt har den ett mycket splittrat berättande som ligger filmen till last. Dee Rees och Virgil Williams har en mängd olika bihandlingar att dra i och har svårt att etablera en huvudkonflikt fram tills filmens sista tredjedel. Likaså använder de sig av ett märkligt stilgrepp med berättarröster från olika karaktärer som fasas ut mer och mer ju längre filmen går. Jag är inte riktigt säker på vad de vill uppnå med detta eftersom det snarare tar tittaren ur berättelsen än förhöjer den.

 

Carey Mulligan är filmens stora höjdpunkt på skådespelarsidan som den hårt prövade Laura. Mulligan har redan haft en imponerande karriär och går från klarhet till klarhet, inte bara i sina roller utan sättet hon väljer filmer att medverka i också. Hon påminner mig på något sätt om Jodie Foster i både det sistnämnda och uttryck. Båda kan på en sekund pendla mellan att vara sårbar till stentuff. Mulligan kan mycket väl plocka sin andra Oscarsnominering för den här rollen.

 

Fotot är som sagt utsökt. Rachel Morrison har haft en väldigt bra miljö att jobba med och är mästerlig på att använda ljus och skugga till sin fördel. Överhuvudtaget är Mudbound en tekniskt mycket lyckad film. Problemen ligger i det tidigare beskrivna manuset. Jag kan mycket väl tänka mig att berättelsen fungerar mycket bättre i bokform då man i filmatiseringen ibland har svårt att hitta egentligen vad man vill berätta i de många bihandlingarna. Mot filmens sista tredjedel lyckas man dock få lite bättre fokus och det blir också filmens klart starkaste del.

 

Mudbound kommer bli en Oscarsfavorit av många orsaker, men personligen är jag inte helt såld. Det är en ojämn film med vissa riktiga toppar och en mycket bra tredje akt. Den skulle dock behövt lite bearbetning på flera andra plan.

 

Betyg: 3 leråkrar av 5 möjliga

Av Ulf - Fredag 17 nov 21:15

 



Regi: Kevin Phillips

Manus: Ben Collins & Luke Piotrowski

Medverkande: Owen CampbellCharlie TahanElizabeth Cappuccino mfl.

Produktionsbolag: Higher Content/Neighborhood Watch/Om Films mfl.

År: 2017

Längd:  100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt5112578/

 

Bästa vännerna Zach och Josh lever ett vanligt high school-liv med trånande efter flickor, skola och nyfikenhet när det gäller allt från droger till vapen. När de två träffar på Zachs gamle vän Darryl blir en lek snart allvar när Darryl av misstag omkommer under ett slagsmål mellan honom och Josh. I panik döljer vännerna kroppen, men medan Zach brottas med dåligt samvete verkar Josh nästan oberörd...

 

Super Dark Times spretar åt alla håll den kan spreta åt. Med en titel som knappast väcker rätt associationer pendlar den mellan att försöka vara ett seriöst high school-drama, thriller, skräck och allt däremellan. Vissa manusförfattare klarar av att bolla en mängd olika genres i samma film, men Ben Collins & Luke Piotrowski tillhör inte dessa. Som tämligen nya skribenter av långfilmsmanus har de förvisso flera intressanta infallsvinklar i sin historia, men lyckas inte fullt ut med någon.

 

Utöver det splittrade berättandet är det framförallt dialogen jag vänder mig mot. Av och till skär den verkligen i öronen och det av en enkel anledning: förortsbor svär inte så här mycket. Antalet "fuck" är i paritet med något av Quentin Tarantino och det blir i den här filmen extremt lökigt. Om det hade varit en eller två karaktärer som pratade såhär hade jag inte reagerat, men när till och med Zachs mamma säger till sin son: "Can't you give me a fucking hug?" blir det lite skämskudde över det.

 

Super Dark Times är Kevin Phillips första långfilm som regissör och även om han har potential måste han öva ordentligt på sin ojämna skådespelarregi. Jag blev inte förvånad över att han främst arbetat som filmfotograf på tidigare produktioner. Det här är nämligen en film som är alldeles för snygg för resten av sina beståndsdelar. Phillips leker med kamera och framförallt skuggor på ett mycket säreget sätt. Det är just detta och andra tekniska vinningar (såsom ett bra soundtrack) som trots allt lyfter filmen till ett godkänt betyg. Det är inte mer än så dock och du kan hitta mycket bättre fredagsunderhållning än det här.

 

Betyg: 2 vackert filmade bagateller av 5 möjliga

Av Ulf - Tisdag 14 nov 19:33

 


Regi: Akiva Goldsman (showrunner)

Manus: Bryan Fuller & Alex Kurtzman (head writers)

Medverkande: Sonequa Martin-Green, Doug Jones, Shazad Latif mfl.

Produktionsbolag: CBS Television Studios/Living Dead Guy Productions/Roddenberry Entertainment mfl.

År: 2017

Längd:  cirka 540 min (9 x cirka 60 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5171438/

 

Efter gårdagens avsnitt, Into The Forest I Go, tar Star Trek: Discovery en paus tills januari. Jag tyckte det därför var läge att titta lite närmre på hur serien har utvecklats sedan mitt hyllande av de två första avsnitten för ungefär en och en halv månad sedan. Dysterkvistarna bland fansen har kallat Discovery för den sämsta serien i franchisen och att den saknar det som utmärkte de äldre installationerna. Enligt mig kunde de inte ha mer fel.

 

Discovery har på sina nio första avsnitt lyckats ta en franchise som i princip var död och begraven efter att filmerna som utspelar sig i det alternativa Kelvin-universumet börjat floppa och fullständigt vänt skutan. Serien är det bästa av två världar. Det är action kombinerat med science fiction-spekulation på hög nivå. Röster har höjts om att nivån av teknologi som Federationen har tillgång till skulle bryta mot kanon i och med att serien utspelar sig innan Kirk och grabbarna gav sig ut på uppdrag. Jag undrar mest hur man som tittare kan missa att mycket av den här tekniken, inte minst den kontroversiella spordriften, förr eller senare kommer krascha och orsaka stor förödelse. Tekniken kommer helt sonika bli förbjuden inom Federationen av en händelse eller serie händelser som kommer ställa saken på sin spets.

 

Det som skiljer Discovery från tidigare serier är de tydligare definierade interpersonella relationerna karaktärerna emellan. Detta var ett måste i moderniseringen av franchisen och manusförfattarna sköter det väldigt bra. Likaså är kontinuiteten mycket mer betydande i Discovery än tidigare, med möjligt undantag för de senare säsongerna av Star Trek: Deep Space Nine (1993 - 1999).

 

Med berättelser som kombinerar den tidigare nämnda actionen med att på typiskt Trek-manér plocka in aktuella sociala frågor gör att även jag som sett de övriga serierna otaliga gånger är på tårna och har oftast ingen aning om vad som ska hända. Det är minst sagt uppfriskande! Ett bra exempel på detta är sättet som gårdagens avsnitt porträtterade sexuella övergrepp på. Det sågs ur ett manligt perspektiv med en klassisk "stark man som kan ta vara på sig själv" men som av psykologisk nedbrytning inte kunde värja sig. Det var verkligen ett starkt tv-ögonblick och gav säkert många män ett annorlunda perspektiv jämfört med tidigare.

 

Huvudberättelsen om kriget mellan Federationen och Klingonimperiet är också den intressant, inte minst eftersom den alluderats till otaliga gånger under årens lopp men aldrig utforskats ordentligt. Jag har i princip ingenting att klaga på när det gäller Discovery. Det är en fantastisk present till alla fans och kan säkert väcka intresset hos fler. Jag kommer sitta som på nålar tills januari.

 

Betyg: 5 rymdhopp av 5 möjliga

 

En liten personlig betraktelse. Just nu är det inte så många recensioner på bloggen. Detta beror på en mycket jobbig period för mig rent privat just nu. Jag ska inte orera om vad som händer eller vad som hänt, men ville ändå lämna en förklaring. Recensionerna kommer igång igen med vanlig frekvens när livet blir lite enklare.

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2 3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se