Inlägg publicerade under kategorin Film/TV

Av Ulf - Tisdag 12 nov 20:30

 

 

Regi: Todd Phillips

Manus: Todd Phillips & Scott Silver

Skådespelare: Joaquin Phoenix, Robert De Niro, Frances Conroy mfl.

Produktionsbolag: BRON Studios/Warner Bros./DC Entertainment mfl.

År: 2019

Längd: 122 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7286456/

 

Arthur Fleck drömmer om att bli komiker, inte minst eftersom han mor alltid sagt till honom att han kom till världen för att sprida glädje och skratt. Det är inte så enkelt att slå igenom dock, speciellt inte när man dras med diverse mentala problem. I ett ruffigt och nedgånget Gotham City jagar Arthur sin dröm samtidigt som han måste slåss både mot inre och yttre hot.

 

Det har skrivits spaltkilometer om Joker och det kommer säkert skrivas åtskilliga till innan filmvärlden vänder blad. Och ja, Todd Phillips porträtt av mannen som ska komma att bli Batmans ärkefiende har en hel del att komma med, men det är inte den revolutionerande film som så många fans kallat den.

 

Man kan inte frånta Joaquin Phoenix att det här är hans livs rollprestation. Det är något med den här karaktären som lockar fram det bästa ur skådespelare (vi ska... inte tala om Jared Leto här...) från Jack Nicholson till Heath Ledger och nu alltså också från Phoenix. Det här är en version av Jokern vi inte sett på duk tidigare. Det är en psykologisk djupdykning i Arthur Flecks inre där Phoenix får spela ut hela sitt register, från spritt språngande galen till mer finstämd och känslig. Alla kan "spela" galna, men det krävs något extra för att få galenskapen att verka äkta. I Joker är det inte tal om någon industriolycka eller att Fleck helt enkelt var född galen. Istället är det en beskrivning om hur dåligt arv, både monetärt och genetiskt, under helt fel förhållanden kan skapa farliga våldsverkare.

 

Filmens svagaste punkt är manuset bortom karaktärsbeskrivningen ovan. Todd Phillips & Scott Silver har skrivit en historia som lånar väldigt mycket från Martin Scorseses Taxi Driver (1976) i form av både tematik och bildspråk. Problemet är att Phillips & Silver lånar lite väl mycket ibland. Tematiken runt samhällets förfall ner i dekadens och brist på vanlig medmänsklighet utforskas inte lika väl som i Scorseses klassiker och blir i sina sämsta stunder en mer lättviktig version av den samma uppdaterad till ett 2010-tals-synsätt. Det manuset lyckas med, fram tills slutet, är dock att på ett effektivt sätt beskriva klassklyftor och socialt patos. Detta får i sin upplösning dock en ganska sur smak då det inte inbjuder till någon djupare analys annat än pöbelmentalitet.

 

Joker är trots min kritik en väldigt sevärd film. Phoenix gör sitt livs roll och Phillips står för en väldigt fin regi. Manuset är som sagt i visst behov av genomarbetning, men här finns många poänger som gör den till årets hitintills mest intressanta blockbuster. Nu slipper jag dock gärna floden av imitatörer som kommer som ett brev på posten där man ska göra socialrealistiska tolkningar av olika superhjältar.

 

Betyg: 4+ smile, though your heart is breakin' av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Söndag 10 nov 17:36


Regi: Jim Mickle

Manus: Gregory Weidman & Geoffrey Tock

Skådespelare: Boyd Holbrook, Cleopatra Coleman, Michael C. Hall mfl.

Produktionsbolag: 42/Automatik/Belladonna Productions mfl.

År: 2019

Längd: 115 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8110640/

 

Philadelphia 1988. Locke är en patrullerande polis med ambitioner om att bli kriminalare. Under en helg förändras hans liv dock för alltid när han blir inblandad i en serie bisarra mord. Trots att han har ihjäl den misstänkta gärningspersonen är det något som inte riktigt stämmer. Varför vet hon så mycket om honom och hans fru? Och hur i helsike lyckas hon dyka upp igen, nio år senare, utan en skråma på kroppen, för att börja mörda igen?

 

In The Shadow Of The Moon är, precis som sin huvudkaraktär, ambitiös. Att skildra en mordutredning där morden inträffar vart nionde år ställer stora krav på manuslogik och kontinuitet. Gregory Weidman & Geoffrey Tock lyckas ganska väl med ovanstående i sitt manus. Det största problemet är att de också ganska ofta målar in sig i hörn som de bara kan förklara och ta sig ur med hjälp av tämligen stereotypa lösningar.

 

Det som funkar rakt igenom är dock Jim Mickles regi. Mickle har visat förr att han kan hantera karaktärsdrivna och hårdkokta berättelser och även om In The Shadow Of The Moon i mångt om mycket är en konceptuell science fiction-rulle i skepnad av en standardthriller lyckas Mickle ändå få mig att bry mig om karaktärerna. Det ständigt fuktiga och dimmiga Philadelphia utgör en perfekt backdrop till historien, men trots detta är det något som gör att den här filmen inte lyfter. Den har en väldigt lovande start, bra skådespelare och en intressant (om än förutsägbar) premiss. Vad den inte riktigt har är det lilla extra som lyfter en film från att vara kompetent underhållning till något större. För genrediggare är det dock absolut värt att kolla in. Förvänta dig inte för mycket bara.

 

Betyg: 3 mörka och stormiga nätter


ANNONS
Av Ulf - Torsdag 7 nov 20:45

 


Regi: Tyler Nilson & Michael Schwartz

Manus: Tyler Nilson & Michael Schwartz

Skådespelare: Shia LaBeouf, Dakota Johnson, Zack Gottsagen mfl.

Produktionsbolag: Armory Films/1993/Lucky Treehouse mfl.

År: 2019

Längd: 97 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4364194/

 

Zak har på krokiga vägar fastnat på ett äldreboende trots att han är en 22-årig man med Downs syndrom. Alla, inklusive Zak, inser att det inte är rätt miljö för honom och när han lyckas rymma har han bara en sak i tankarna - att kunna ta sig till sin hjältes, The Salt Water Redneck, wrestlingskola. På vägen träffar han Tyler, som behöver fly av en helt annan anledning och en märklig vänskap tar sin början.

 

Avdelning "söta filmer 1a" hade man utan större problem kunnat passa in The Peanut Butter Falcon i. Med titeln och åtminstone en bihandling om den ädla konstformen wrestling var jag dock tvungen att se den. Shia LaBeouf fortsätter sin märkliga karriär med rollen som Tyler. LeBeouf rör sig ledig mellan allt från blockbusters till art films och är en grymt underskattad skådespelare. Han gör väldigt bra ifrån sig i rollen som Tyler, men den som äger varenda scen är dock Zack Gottsagen i rollen som Zak. Det är inte så konstigt i och med att filmen är skriven runt honom som personlighet. Regissörerna träffade Gottsagen på ett läger för ungdomar med Downs syndrom där han uttryckte sin vilja att bli filmstjärna. Feelgoodgudarna log mot produktionen och Zacks önskan blev sann. You can't make shit like that up!

 

Överhuvudtaget är det imponerande skådespelare man fått med även i mindre biroller. Bruce Dern, Jon Bernthal och John Hawkes skymtar alla förbi i mer eller mindre betydande roller. För wrestlingfansen är det värt att notera att även Jake Roberts och Mick Foley gör biroller. Den enda som jag tyvärr inte tål i den här produktionen är Dakota Johnson. Jag tänkte att hennes taskiga skådespel jag sett henne stå för innan i mångt om mycket berodde på brister i manus och regi, men det här, något av det med mest kvalitet jag sett henne i, visar att det inte var där skon klämde. Hon är helt enkelt usel.

 

Manuset landar lite på den väl sockersöta sidan ibland, men är i regel bra. Utöver Zack Gottsagen finns det dock ingenting som riktigt lyfter den här filmen. Det är en väldigt kompetent gjord film som underhåller och värmer för stunden i novembermörkret, men inget jag kommer komma ihåg särskilt länge. Något så ovanligt som en slit-och-släng-film med kvalitet, vilket inte är fy skam det heller.

 

Betyg: 3+ jordnötssmörsbrottare av 5 möjliga

Av Ulf - Onsdag 30 okt 12:08


David Lynch - Better eat your soup, son!

 

Stockholm, november 2003. Jag och hundratals andra åhörare sitter och lyssnar på en Q&A med David Lynch. Det här är anledningen till att jag som fattig student sparat undan tillräckligt med pengar för att kunna leva på nudlar i den kungliga huvudstaden, se Lynchs samlade verk på duk och kanske, bara kanske, få skaka hand med mannen vars konst befolkar både mina drömmar och mardrömmar. Tyvärr är jag också sjuk och febern börjar nå kaminnivå när frågestunden är över. När jag tar mod till mig för att gå fram till honom blir kombinationen av sjukdom och ett bryskt ingripande av säkerhetsvakter lite för mycket för mig. Jag mår uppriktigt sagt som ett rövhål.

 

"Why don't'cha fellas let him go?" hör jag från bakom köttmassan som utgör säkerhetsdetaljen. Golvad av hela händelseförloppet får jag inte fram ett ljud när David synar mig från topp till tå. "You don't look too well there. Better eat your soup, son!". En klapp på axeln och sen är han borta. Min kamera försvinner hos säkerhetsvakterna. Jag önskar innerligt att jag hade kvar den där suddiga bilden av mig själv och en förvånad David Lynch, tagen pre-selfie-eran med en tämligen värdelös digitalkamera.

 

Det är svårt för mig att skriva något om David Lynch som jag inte redan sagt tusen gånger innan. Ovanstående historia har jag aldrig berättat i fullo för någon. Jag vet inte varför. Kanske för att jag gjorde bort mig för en hel föreläsningssal, kanske för att på minneskortet till kameran fanns det också mer eller mindre intima bilder av min dåvarande flickvän (no worries, de har inte kommit ut någonstans de inte skulle). Kanske ville jag spara historien till ett sådant här ögonblick, när Lynch, 39 år efter sin första Oscarsnominering äntligen fick ta emot en gyllene statyett.

 

Efter att ha läst och sett allt mannen producerat sedan 70-talet kan jag våga mig på att säga att jag tror inte priset spelade någon roll för honom. Lynch har alltid marscherat inte bara till sin egen trumma utan till sin egen rytmsektion. Det jag tror spelade roll för honom var att bli hyllad av sin "adopterade" familj. Talen, som länkas nedan, av Isabella Rossellini, Kyle MacLachlan och Laura Dern är rörande och framförallt ett erkännande av Lynchs konstnärsskap som något värt att placera in i filmvärldens mest kända alumni. Alltid mer uppskattade i Europa än i hemlandet (fråga bara fransmännen) är det fantastiskt kul att se honom få en stund i rampljuset för sitt livsverk även i USA.

 

Lynchs filmer har betytt mer för mig än jag tror någon förstår. Jag tror inte jag förstår det till fullo själv. Men idag återvänder tankarna till Stockholm, november 2003 och en uppmaning om att äta soppa. Det ska jag göra... med en rykande kopp kaffe och en bit paj.

 


 


Av Ulf - Tisdag 29 okt 11:39

 


Regi: Babak Anvari

Manus: Babak Anvari (baserat på Nathan Ballingruds kortroman The Visible Filth)

Skådespelare: Armie Hammer, Zazie Beetz, Karl Glusman mfl.

Produktionsbolag: Annapurna Pictures/Two & Two Pictures/AZA Films

År: 2019

Längd: 95 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5913798/


Will lever ett till synes enkelt liv som bartender på det lokala vattenhålet Rosie's. En kväll hamnar en av stamgästerna, Eric, i slagsmål. När Will städar upp i förödelsen hittar han en mobiltelefon som någon tappat i tumultet. Besluten att lämna tillbaka den till den rättmätige ägaren tar Will med sig mobilen hem över natten. Allt ställs dock på sin spets när mobilen får en rad mycket obehagliga meddelanden - som kan ha med mord att göra.

 

Sågad längs med fotknölarna av tyckarna på IMDB och ljumna recensioner av kritikerna har Wounds knappast haft en lysande release. Jag förstår ärligt talat inte varför. Armie Hammer är alltid sevärd och så även här i rollen som Will. Birollerna sköter sig också med kanske den främste företrädaren i Brad William Henke som Eric. Det är inga rollprestationer som kommer ge någon en Oscar direkt, men för genren är de gott och väl över standard.

 

Wounds främsta kvalitet ligger i manuset. Om det inte vore för att Babak Anvari i ett svagt ögonblick hade valt att överförklara en del skeenden är det här en jäkligt obehaglig film. Bortom de omedelbara chockeffekterna (vilka ofta är snygga) finns här ett underliggande tema av missbruk i allmänhet och alkoholmissbruk i synnerhet som är väldigt stark. Några märkliga dialogval och ovan beskrivna svaga ögonblick i att förklara saker lite väl mycket är manuset en rejäl sak fjärran från många lättviktiga kusiner i genren.

 

Det här är det första jag ser av Babak Anvari och jag kommer hålla ögonen öppna för fler projekt. Nu ska han tydligen göra en serie om kryptider, vilket kanske inte är det främsta sätt att använda sin talang på. Nåja, den som lever får se.

 

Betyg: 4- djupgående sår av 5 möjliga

Av Ulf - Onsdag 23 okt 17:22

 


Regi: Nicole Kassell

Manus: Damon Lindelof

Skådespelare: Regina King, Don Johnson, Tim Blake Nelson mfl.

Produktionsbolag: DC Comics/HBO

År: 2019

Längd: 60 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7049682/

 

Trettio år efter att Ozymandias "räddade" världen i Watchmen är USA och världen fortfarande väldigt olika vår verklighet. I Tulsa, Oklahoma, bor Angela Abar med man och barn. Till synes en vanlig konditoriägare är Abar egentligen en del av den organiserade styrkan av maskerade brottsbekämpare som stadens polis använder sig av. Men någon har inte glömt händelserna i Tulsa nästan 100 år tidigare då USA:s kanske värsta raskravaller kostade många livet...

 

Vad i helvete är det här?! Watchmen räknas ofta som en av de främsta exemplen på vad grafiska romaner kan vara och med all rätta. Alan Moores fantastiska berättelse frihet kontra stat, missriktad makt och en värld i upplösning är fortfarande, mer än 30 år sedan den publicerades, något av det främsta som getts ut i serieform. Zack Snyder gjorde en adaption 2009 för bioduken som var... av varierande kvalitet. Den hade sina stunder men var också, på typiskt Snyder-manér, ofta totalt tondöv när det kom till stämning och redigering. Nu har manteln tagits över av Damon Lindelof, en av de i min mening sämsta manusförfattarna i Hollywood idag. Resultatet är därefter.

 

Har du ingen koppling till serieförlagan kanske du kan uppskatta det här, men där Moore hade en svart humor som löpte igenom hela romanen är Lindelofs "version" precis så "edgy" och HBO som den kan bli - på ett dåligt sätt. Det är givetvis svårt att döma helt utifrån ett pilotavsnitt, men från vad jag såg är seriens sanna hjältar en fascistisk polisstyrka där de anställda råkar bära mask. Det ger en sjukt dålig smak i munnen. Det här handlar inte om att verka utanför lagen för att upprätthålla en idé om moral utan om att hylla en bräcklig status quo som uppkommit efter händelserna 30 år tidigare. Eller är det egentligen det?

 

Lindelof har valt att inte kalla det här för en uppföljare i intervjuer utan en historia satt i en alternativ tidslinje där händelserna från serieromanen trots allt är kanon. Va?! Om du vill göra en uppföljare, säg då bara det, men kasta inte in tittaren i en värld som är mycket långt ifrån den som Moore en gång skrev om. Kopplingarna till originalet är ytliga och de direkta konsekvenserna av Ozymandias handlingar följer ofta ingen logik som de presenteras här.

 

Visst, kastar man tillräckligt mycket pengar på en hög med skit så kan man täcka smutsen vid en första anblick, men gräver du lite finns här ingen av den substans som originalet hade. Det här är inte bara en besvikelse utan en ren skymf. Om Alan Moore blir sur när man gör halvkassa filmatiseringar av hans verk vill jag inte ens tänka på hur han reagerade på det här. Och alla hyllar den... Ibland förstår jag inte världen, för att citera Rorschach. Lindelof är och förblir en sopa.

 

Betyg: 1 den ser åtminstone okej ut av 5 möjliga

Av Ulf - Söndag 20 okt 16:00

 


Regi: Vince Gilligan

Manus: Vince Gilligan

Skådespelare: Aaron Paul, Jesse Plemons, Charles Baker mfl.

Produktionsbolag: Sony Pictures Television/High Bridge Productions/Gran Via Productions

År: 2019

Längd: 122 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9243946/

 

Jesse Pinkman är på flykt. Efter att ha undkommit fångenskap och ett sista möte med sin gamle chef och tidigare vän, Walter "Heisenberg" White, måste Jesse på något vis undvika stadens polis och samtidigt komma fram till en plan för ett nytt liv. Men vänner och bundsförvanter växer inte på träd och att försvinna kostar pengar...

 

Okej, en epilog till Breaking Bad (2008 - 2013), en av årtiondets bästa tv-serier? Av seriens skapare och utan krystade skådespelarförändringar? Count me in! Samtidigt som jag verkligen uppskattade den här filmen för vad den var fråntar den en del av nämnda seriens sista avsnitt. Jag behöver inte veta hur Jesse agerade efteråt - det räcker med att han är fri att göra precis vad han vill. Jag förstår viljan att knyta samman eventuella lösa trådar, men jag brukar föredra ett lite öppnare slut på mina populärkulturella besattheter. Nåja, Vince Gilligan visar var skåpet ska stå med sin fortsatta karaktärsanalys av en viss Mr. Pinkman.

 

Föga förvånande är El Camino Aaron Pauls film från bildruta ett. Många bekanta ansikten dyker upp både i tillbakablickar och i nyinspelat material, men det här är Jesses story arc som får ett slut. Både Paul och Gilligan känner karaktären utan och innan och med en längre speltid än ett avsnitt av tv-serien låter de båda Jesse få tid att utvecklas. Om du förväntar dig mer av den snabba och suspensfyllda serie som var originalet blir du kanske besviken. Det här är mer eftertänksamt, tillbakalutat och, återigen föga förvånande, filmiskt.

 

El Camino är en märklig liten film. Den står upp väl på egna ben som en epilog till serien, men å andra sidan tror jag att många av seriens fans inte riktigt kommer gilla den. Det gör att den hamnar i någon slags limbo. Du måste ha god kännedom om serien för att det här ska vara begripligt överhuvudtaget, men om du har god kännedom om serien kanske du inte gillar den just därför. Själv blev jag positivt överraskad av El Camino. Den må inte vara nödvändig i berättelsens kontext, men Jesse Pinkman är en fascinerande karaktär som jag alltid gärna ser mer av.

 

Betyg: 4- välfyllda kylskåp av 5 möjliga

Av Ulf - Torsdag 17 okt 18:24

 


Regi: Abe Forsythe

Manus: Abe Forsythe

Skådespelare: Lupita Nyong'o, Josh Gad, Alexander England mfl.

Produktionsbolag: Made Up Stories/Protagonist Pictures/Snoot Entertainment

År: 2019

Längd: 93 min

Land: Storbritannien/Australien/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7390588/


Den misslyckade musikern Dave drömmer fortfarande om att hans gamla band (som inte finns längre) ska slå igenom. När han blir dumpad av sin flickvän och tvingas flytta in hos sin syster verkar allt hopplöst. En dag följer han sin systerson till skolan och får se dagisfröken Miss Caroline. Snart har han skrivit upp sig som frivillig att följa med på en skolresa med klassen. Det är kort sagt ett jäkligt illa valt tillfälle för en zombieapokalyps att slå till!


För den som arbetat med pedagogiskt arbete i någon form finns det få saker som får det att ila längs ryggraden som orden "utflykt" eller "skolresa". Att ha ansvar för ett trettiotal personer som helst av allt skulle vilja utforska platsen man åkt till på egen hand är minst sagt uttröttande. Jag kan verkligen känna med Dave och Caroline trots att jag hitintills har sluppit zombies på mina exkursioner.


Little Monsters tar ett tämligen fräscht grepp om de odöda i och med sin genremix mellan romantisk komedi och zombierulle. Komedier om zombies har vi haft både på kors och tvärs, men det är sällan det blandas upp med en kärlekshistoria också. Det gör att Little Monsters står ut i en väldigt överbefolkad genre. Mycket är också tack vare Lupita Nyong'o som likt alltid går in i sin roll med allt hon har. Hennes blandning av Julie Andrews och badass här är väldigt tilltalande. Hon har dessutom bra kemi med Alexander England i rollen som Dave.


Idén är rolig, skådespelarna bra, men manuset är tyvärr ganska ojämnt. Det finns scener och dialog här som är förbannat jäkla rolig och som fick mig att skratta högt flertalet gånger. När filmen väl etablerat sig finns här dessvärre också perioder där tempot går ner och det blir lite väl sockersött för undertecknad. Om du vill se en annorlunda zombiefilm är dock Little Monsters ett bra val och Lupita Nyong'o spelar alltid skjortan av de flesta.


Betyg: 3+ sweet Carolines av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se