Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 2

Av Ulf - Lördag 8 feb 22:15

 


Regi: Pedro Almodóvar

Manus: Pedro Almodóvar

Skådespelare: Antonio Banderas, Asier Etxeandia, Leonardo Sbaraglia mfl.

Produktionsbolag: El Primer Deseo/Canal+/Cine + mfl.

År: 2019

Längd: 113 min

Land: Spanien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8291806/

 

Salvador Mallos karriär som regissör har ebbat ut och nu är han mestadels ensam med sina krämpor. När en biograf i Madrid restaurerar en av hans tidigare filmer för en nylansering blir det en ursäkt för Salvador att återuppta bekantskapen med vänner från förr och även att se tillbaka på sitt liv.

 

Förr eller senare antar jag att det händer - förlamande sentimentalitet. Pedro Almodóvar har gått från att vara en av Spaniens främsta filmskapare till att rapa upp samma film år in och år ut. Tyvärr är Pain & Glory mer av det samma. Det är närmre två timmars onani om en svunnen tid och det lidande geniet. Man kan bli trött för mindre.

 

Hur det än står till med manuset har Almodóvar inte tappat fingertoppskänslan när det gäller regi i allmänhet och skådespelarregi i synnerhet. Jag tror att det här kan vara Antonio Banderas främsta rollprestation under karriären och han har lyckats åldras med stil. Som vanligt när det gäller Almodóvar skymtar även Penélope Cruz förbi i en roll och hon är lika bra som alltid.

 

Pain & Glory känns till syvdende och sist, trots fint skådespel och regi, som en enda lång egotripp. Den har inte särskilt mycket att säga, men den är i alla fall fin att titta på. En två för det tekniska och skådespelet, en etta i övrigt.

 

Betyg: 2 spanska legendarer på dekis av 5 möjliga

 

 

ANNONS
Av Ulf - Söndag 2 feb 20:15

 

 

Regi: Greta Gerwig

Manus: Greta Gerwig (efter Louisa May Alcotts roman)

Skådespelare: Saoirse Ronan, Emma Watson, Florence Pugh mfl.

Produktionsbolag: Columbia Pictures/Pascal Pictures/Sony Pictures Entertainment mfl.

År: 2019

Längd: 135 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Btl.

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt3281548/

 

De fyra systrarna March, Jo, Amy, Beth och Meg, växer upp i 1800-talets USA. Vi får följa dem på de olika vägar de tar fram till vuxen ålder och hur de försöker staka ut sina liv som de själva vill i en tid då detta inte var självklart.

 

Jag har bävat för den här filmen. Jag tillhör minoriteten som verkligen hatade Greta Gerwigs senaste film, Lady Bird (2018), och att sitta igenom en av tidernas mest överskattade romaner i behandling av Gerwig lät mardrömslikt. Och ja, jag gillade inte Little Women heller, men här kan jag åtminstone skönja en kompetent gjord film, även om den inte är min kopp te.

 

De fyra systrarna är samtliga välcastade men det är framförallt Saoirse Ronan i huvudrollen som Jo som skiner. Jag brukar skriva en hel del gott om Ronan, men blir ofta ganska besviken när hon väljer skitfilmer att medverka i. Little Women är ingen skitfilm, men den är så, så omständlig! Gerwig har förvisso gjort några intressanta drag med adaptionen, men lika många val som inte känns särskilt genomtänkta. Framförallt är det dock hennes registil som jag vänder mig mot. Det är så snackigt att det inte är sant!

 

Jämför exempelvis med Quentin Tarantino, en annan regissör som älskar att fylla sina filmer med absurda mängder dialog. Tarantino låter sina karaktärer prata till punkt och resultatet blir intressanta storys. Gerwig låter alla prata i mun på varandra, hela jävla tiden! Det gör att de scener där det av en eller annan anledning inte finns någon dialog blir som en respit och här kommer verkligen det fina fotot och det välskrivna musikspåret till sin rätt.

 

Little Women är en godkänd film i min bok. Jag har aldrig gillat källmaterialet och Gerwigs track record har jag redan förklarat ovan. Därför är det ändå ett fall framåt i mina ögon.

 

Betyg: 2+ are they scary litte? av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 21 december 2019 20:17

 


Regi: Fernando Meirelles

Manus: Anthony McCarten

Skådespelare: Jonathan Pryce, Anthony Hopkins, Juan Minujín mfl.

Produktionsbolag: Netflix

År: 2019

Längd: 125 min

Land: USA/Storbritannien/Italien/Argentina

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8404614/

 

När Johannes Paulus II går ur tiden står valet för påveämbetet mellan den konservative Joseph Ratzinger och den reformvänlige Jorge Bergoglio. Ratzinger blir vald, men hans tid som påve Benedictus XVI kantas av prekära avslöjanden om den katolska kyrkan. Ett antal år senare kallar han kardinal Bergoglio till Italien för att diskutera dennes ansökan om att avgå. Det blir starten på en oväntad vänskap.

 

Förutom att se ut som kejsar Palpatine från Star Wars blev Ratzinger den förste påve som avgick på omkring 700 år. Hans tid som katolska kyrkans överhuvud blev turbulent, dels för avslöjanden om pedofili inom kyrkan och dels för hans egna uttalanden som hade en benägenhet att skapa internationella kriser. Det är också här som det huvudsakliga problemet med The Two Popes ligger - den är alldeles för snäll.

 

Ratzingers slapphänta agerande mot oegentligheterna i de egna leden berörs väldigt kort och hans homofoba och islamofoba uttalanden berörs inte alls. Först och främst porträtteras hans som en vresig bakåtsträvare, men om jag inte hade haft koll på den "riktiga" (hur mycket vi nu vet) historien hade jag helt klart köpt den här bilden. Det är snudd på historieförvanskning.

 

The Two Popes är rent filmiskt en förbaskat bra film. Anthony Hopkins (Ratzinger) och Jonathan Pryce (Bergoglio) gör båda fantastiska roller och regin av Fernando Meirelles (kanske mest känd för 2002 års fantastiska Cidade de Deus) är fläckfri. Jag kan dock inte bortse från manusets stora luckor. När Bergoglios agerande under den argentinska militärdiktaturen nagelfars väntade jag på det samma gällande Ratzingers förflutna under nazistregimen och ett bemötande av hans kontroversiella uttalanden som påve. Det kommer aldrig. Således är det här en halv film. Om den bara hade vågat ta steget att kritisera påveämbetet fullt ut hade det här kunnat bli en modern klassiker. Nu är det en välspelad och tillrättalagd historia. Synd, i mer än en bemärkelse.

 

Betyg: 2+ rökiga skorstenar av 5 möjliga

Av Ulf - 7 december 2019 15:45

 

Regi: James Gray

Manus: James Gray & Ethan Gross

Skådespelare: Brad Pitt, Tommy Lee Jones, Ruth Negga mfl.

Produktionsbolag: New Regency Pictures/Bona Film Group/20th Century Fox mfl.

År: 2019

Längd: 123

Land: USA/Kina

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt2935510/

 

Astronauten Roy McBride accepterar ett uppdrag för att undersöka mystiska elektromagnetiska pulser från Neptunus. Samtidigt som uppdraget är livsviktigt för mänsklighetens överlevnad har Roy också personliga skäl till att bege sig ut i solsystemets ytterkanter. Trettio år tidigare har hans far, Clifford, försvunnit tillsammans med den ambitiösa rymdstationen Lima i närheten av Neptunus.

 

Jag blir inte riktigt klok på Ad Astra. Produktionsmässigt är det här en fantastiskt snygg film som gör allt rätt i sin skildring av en framtid där mänskligheten flyttat ut till sina närmsta grannar, Månen och Mars. Designen är trovärdig och de problem mänskligheten fört med sig till sina nya himlakroppar är troligen så det också kommer utveckla sig i vår verklighet. Scenen är alltså satt för en fantasieggande resa som kanske kommer ha något att säga också. Det tråkiga är att den inte har det.

 

James Gray & Ethan Gross har tillsammans skrivit ett manus som är märkligt lättviktigt. De försöker utforska allt ifrån relationer mellan far och son McBride till jakten på utomjordiskt liv, men slutresultatet blir splittrat. Framförallt är den vetenskapliga slutsatsen i filmen så urbota dum att vem som helst hade kunnat lösa "problemet" genom enkel logik. Gray & Gross gör väldigt svepande generaliseringar, vilket skadar filmen som helhet.

 

Skådespelarmässigt är Ad Astra en blandning av högt och lågt. Det märkliga är att det ofta rör sig inom en och samma skådespelares arbete. Brad Pitt är stundtals lysande, stundtals väldigt oinspirerad och hans voice overs hade jag gärna kunnat vara utan. Tommy Lee Jones är den som kommer undan med mest heder i behåll som McBride den äldre.

 

Ad Astra är en axelryckning som hade kunnat bli så mycket mer. I händerna på en annan regissör och andra manusförfattare hade det här kunnat bli så pass episkt som herrarna Gray och Gross uppenbarligen ville att det skulle vara. Nu blir det mest en väldigt snygg teknikdemonstration med enskilda scener som är bra mycket bättre än helheten.

 

Betyg: 2+ rymdbabianer av 5 möjliga

Av Ulf - 27 november 2019 21:22

 


Regi: Adrian Grunberg

Manus: Matthew Cirulnick  & Sylvester Stallone

Skådespelare: Sylvester Stallone, Paz Vega, Sergio Peris-Mencheta mfl.

Produktionsbolag: Millennium Films/Campbell Grobman Films/Balboa Productions mfl.

År: 2019

Längd: 101 min (director's cut)

Land: USA/Spanien/Bulgarien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1206885/

 

John Rambo har flyttat hem till familjens gård i Arizona. Fortfarande plågad av sina upplevelser i Vietnamkriget har Rambo ändå lyckats bygga sig en ganska dräglig tillvaro tillsammans med en gammal familjevän och dennas dotter. När dottern får reda på var hennes sedan länge försvunna far befinner sig beger hon sig mot bättre vetande ner till Mexico för att leta reda på honom. Saker och ting går inte riktigt som planerat och nu har en mexikansk kartell en jävligt sur gubbe efter sig.

 

I motsats till Sylvester Stallones andra stora franchise, Rocky-filmerna, har filmsagan om John Rambo aldrig riktigt kunnat lämna 1980-talet bakom sig. Visst finns det en poäng att göra i och med att Rambo lever i en mer eller mindre aktiv krigspsykos från ett krig som sedan länge är slut, men rent filmmässigt blir det ganska tröttsamt.

 

Det här är nämligen inte så mycket 80-talsnostalgi att tala om som manuset tar de där delarna från 80-talets filmer vi gärna glömmer bort med våra nostalgibrillor på. Likt flera andra delar i serien är Last Blood djupt rasistisk och pendlar mellan att porträttera mexikaner som antingen de ondaste av de onda eller så godhjärtade att de fjärtar glorior. Det handlar alltså om både positiva och negativa fördomar här på ett vis som merparten av dagens actionfilmer lyckas undvika rätt bra. Inte så med Last Blood.


Nåväl, man ser inte en Rambo-film för djuplodande sociala kommentarer kanske, så frågan är egentligen hur det står till med actionsekvenserna? Sådär, ärligt talat. Från att ha tagit en mer realistisk ton än sina föregångare kulminerar filmen i någon slags extremvariant av Home Alone (1990) med bortsprängda huvuden istället för dratta-på-arslet-komik. Tonlägesskiftningen blir det som sänker den här filmen för mig. Vill du göra en schysst actionrulle? Gör då det. Vill du göra ett bokslut över en inflytelserik filmsaga genom att återvända mer till originalets socialrealism? Gör då det. De här filmskaparna är tyvärr inte skickliga nog att hålla igång både och. 

 

2 krigsveteraner som bör sättas på grönbete av 5 möjliga

Av Ulf - 24 november 2019 18:15

 



Regi: Mads Brügger

Manus: Mads Brügger

Skådespelare: Mads Brügger, Göran Björkdahl, Dag Hammarskjöld mfl.

Produktionsbolag: Wingman Media ApS/Piraya Film A/S/Film i Väst

År: 2019

Längd: 119 min

Land: Danmark/Norge/Sverige/Belgien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9352780/

 

Den danske dokumentärfilmaren Mads Brügger försöker tillsammans med den svenske experten Göran Björkdahl gå till botten med vad som egentligen hände när Dag Hammarskjölds plan störtade i Zambias djungel. Med nya vittnen och tidigare hemligstämplade dokument beger sig Brügger och Björkdahl till Zambia för att börja sitt sökande.

 

Sedan Dag Hammarskjölds död 1961 har händelsen kantats av konspirationsteorier, gissningar och spekulation. Den officiella förklaringen var att planet fått fel på sin höjdmätare, men det finns tillräckligt många besvärande frågor för att en dokumentärfilmare ska börja gräva i det här. Och Brügger gräver och gräver - ibland ner sig själv i sina egna hål.

 

Cold Case Hammarskjold har kritiserats för att vara sensationalistisk och göra påståenden som inte kan beläggas. I viss mån kan jag ställa mig bakom nämnda kritik. Brügger sätter sig själv i första rummet på ett sätt som inte anstår en dokumentärfilmare och inramningen är ibland riktigt problematisk och pajig. Exempelvis har vi scenen där Brügger och Björkdahl beger sig till det ställe där Hammarskjölds plan ska ligga nedgrävt... med en metalldetektor och två spadar... iklädda tropikhjälmar.

 

Historien som Brügger gräver upp spretar också ganska betänkligt, från det påstådda mordet på Hammarskjöld till hemliga organisationer i Sydafrika. Samtidigt som man ganska lätt kan avfärda några av de mer fantastiska påståendena presenteras dock andra berättelser som inte är lika enkla att förklara på annat sätt. Till sist är det här en dokumentär där det verkligen är upp till tittaren vilka påstådda fakta de väljer att svälja och vilka de avfärdar. Om ens hälften av vad Brügger säger stämmer är det fog för ytterligare undersökningar och forskning. Nästa gång bör han kanske lämna tropikhatten hemma dock...

 

Betyg: 2+ intressanta skrönor? av 5 möjliga

Av Ulf - 15 oktober 2019 19:15


Regi: Vincenzo Natali

Manus: Vincenzo Natali (baserad på Stephen Kings och Joe Hills kortroman)

Skådespelare: Laysla De Oliveira, Avery Whitted, Patrick Wilson mfl.

Produktionsbolag: Copperheart Entertainment & Netflix

År: 2019

Längd: 101 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4687108/

 

Becky och Cal är på väg till San Diego när gör ett kort stopp vid ett fält täckt av högt gräs. Från fältet hör de rop på hjälp av en unge pojke som inte kan hitta sin väg ut. Intet ont anande försöker Becky och Cal hitta pojken men inser snart att de själva är vilse... och fältet tycks flytta på vägarna ut - om det ens finns en.


För den som jag är uppvuxen i en tämligen lantlig miljö är fält med höga grödor rätt obehagliga. Det har en enkel förklaring. Har du någon gång gått över ett fält där det som växer på dig är högre än vad du är lång vet du hur jäkla lätt det är att irra bort sig. Hjärnan börjar spela spratt och obehaget sätter in. Det är klart, hur stort ett majsfält (en annan King-favorit) än är kommer du ut från det om du håller samma riktning tillräckligt länge. Så funkar det inte riktigt i In The Tall Grass.


Baserad på en kortroman som King skrev tillsammans med sonen, Joe Hill, är In The Tall Grass en bra idé, men utförandet lämnar en hel del över att önska. Förlagan förklarar mycket mer ingående hur de mest logiska sätten att ta sig ut från fältet inte fungerar och att de inte ens testar dem i filmen blir en källa till irritation. Jag antar att Vincenzo Natali ville skapa mer mystik i sin adaption, men kortromanen är skrämmande nog som den är utan att behöva slänga in tolkningar här och där. Den påminner inte så lite om Natalis genombrottsfilm, den lysande Cube (1997), men där denna blev förhöjd av mystiken är den mest irriterande i In The Tall Grass. När dessutom bara Patrick Wilson kommer undan med äran i behåll gällande skådespelet blir In The Tall Grass en besvikelse. Mycket tråkigt då det var en av de otaliga adaption av Kings verk jag sett fram emot mest.


Betyg: 2 var är gräsklipparmannen när man behöver honom? av 5 möjliga

Av Ulf - 4 oktober 2019 12:30


FFF Dag 7: Spanska tidsloopar och världens mest misslyckade zombie

 

Efter snart en vecka utan att vara hemma mer för sömn och mat fick jag inse min organisationsbegränsning och skippa kvällens sista film, Bliss (2019). Den avgörande faktorn var när jag fick dricka morgonkaffe ur hemmets enda rena kärl - en blomkruka. 

 

Innan jag började sanera drängstugan hann jag dock iväg för att se spanska science fiction dramakomedin The Incredible Shrinking Wknd (2019)

 

 

 

Alba åker på en weekendresa upp till sin föräldrars stuga i bergen tillsammans med sin pojkvän och deras gemensamma vänner. Strax under 30 år gammal förväntas Alba ha full koll på sitt liv, vilket hennes vänner tycks ha, men istället lever hon för fester och dagen som sådan. Hennes ansvarslösa leverne ställs dock på sin spets då hon utan synbar anledning tycks hamna i en tidsloop där hon återupplever samma förstadag på resan om och om igen. Som inte det vore jobbigt nog verkar loopen dessutom blir kortare och kortare för varje gång...

 

Science fiction och tidsparadoxer är sängkamrater sedan gammalt och jag älskar konceptet. En välgjord tidsloop/paradox får dig att tänka utanför inkörda banor och även om de allt som oftast inte håller för närmre granskning sätter de åtminstone igång de grå. The Incredible Shrinking Wknd är en fullständigt kompetent tidsparadox till film, men innehåller inte särskilt mycket att skriva hem om heller.

 

Framförallt är det karaktärerna jag irriterar mig på, eller framförallt Alba. Vi har alla den där vännen i bekantskapskretsen som vi tycker om men inte riktigt kan räkna med eller lita på. Alba är den vännen i kubik. De flesta människor man stöter på med det här särdraget har åtminstone den goda smaken att be om ursäkt för sin brist på agerande eller försöka bättre nästa gång. Förutom i filmens avslutande 20 minuter eller så är Alba helt oförstående för varför hennes vänner verkar tröttnat på hennes fuck ups. Det gör att karaktärsutvecklingen kommer igång för sent och då är Alba redan mest påfrestande. Här finns roliga scener och manuset är ganska välskrivet, men jag kommer knappast se om eller rekommendera filmen till någon. 2+ tidslooper på spanska av 5 möjliga.

 

 

 

Samtidigt som jag stod och slabbade med disken kollade jag in den sydkoreanska zombiekomedin The Odd Family: Zombie On Sale (2019). När ett läkemedelsföretag av misstag skapar en zombie har man dessutom oturen att den nyligen odöde rymmer från labbet. Det är dock inte en särskilt kompetent zombie det handlar om och han blir snart tillfångatagen av den något udda familjen Park. När familjens patriark upptäcker att ett bett ifrån zombien inte dödat honom utan snarare gjort att han ser 20 år yngre ut föds en affärsidé.

 

The Odd Family liknar inte någon annan zombiefilm du sett. Zombien ifråga, döpt till Jjong-Bi (läs det högt...) av familjens dotter, kan vara den mest misslyckade odöding jag sett på film och det är här mycket av filmens komik kommer ifrån. Rent strukturellt är jag inte riktigt vän med manuset dock. Väldigt få komedier behöver vara över 90 minuter och Jjong-Bis äventyr blir något enahanda efter ett tag. När den är rolig är den dock förbannat rolig och filmen bjöd mig på flera gapflabb. Den är ojämn, men om du är på rätt humör för någon genomlöjligt men ändå ganska smart under ytan kan det här vara något för dig. Ganska många av skämten far dock rakt över huvudet på mig som västerlänning och The Odd Family är ytterligare ett bevis på det gamla påståendet att komik är kulturellt betingat. 3 salladshuvudsätande odödingar av 5 möjliga.

 

Ikväll kollar jag in The Last To See Them från soffan och förflyttar mig sen till Filmstaden för det psykologiska dramat Swallow 19:30 för att avsluta kvällen på Kino med japanska Mankiri (med regissörsbesök!) 22:30.

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frĺgor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4
5
6
7
8
9
10 11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2020
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se