Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 2

Av Ulf - Tisdag 15 okt 19:15


Regi: Vincenzo Natali

Manus: Vincenzo Natali (baserad på Stephen Kings och Joe Hills kortroman)

Skådespelare: Laysla De Oliveira, Avery Whitted, Patrick Wilson mfl.

Produktionsbolag: Copperheart Entertainment & Netflix

År: 2019

Längd: 101 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4687108/

 

Becky och Cal är på väg till San Diego när gör ett kort stopp vid ett fält täckt av högt gräs. Från fältet hör de rop på hjälp av en unge pojke som inte kan hitta sin väg ut. Intet ont anande försöker Becky och Cal hitta pojken men inser snart att de själva är vilse... och fältet tycks flytta på vägarna ut - om det ens finns en.


För den som jag är uppvuxen i en tämligen lantlig miljö är fält med höga grödor rätt obehagliga. Det har en enkel förklaring. Har du någon gång gått över ett fält där det som växer på dig är högre än vad du är lång vet du hur jäkla lätt det är att irra bort sig. Hjärnan börjar spela spratt och obehaget sätter in. Det är klart, hur stort ett majsfält (en annan King-favorit) än är kommer du ut från det om du håller samma riktning tillräckligt länge. Så funkar det inte riktigt i In The Tall Grass.


Baserad på en kortroman som King skrev tillsammans med sonen, Joe Hill, är In The Tall Grass en bra idé, men utförandet lämnar en hel del över att önska. Förlagan förklarar mycket mer ingående hur de mest logiska sätten att ta sig ut från fältet inte fungerar och att de inte ens testar dem i filmen blir en källa till irritation. Jag antar att Vincenzo Natali ville skapa mer mystik i sin adaption, men kortromanen är skrämmande nog som den är utan att behöva slänga in tolkningar här och där. Den påminner inte så lite om Natalis genombrottsfilm, den lysande Cube (1997), men där denna blev förhöjd av mystiken är den mest irriterande i In The Tall Grass. När dessutom bara Patrick Wilson kommer undan med äran i behåll gällande skådespelet blir In The Tall Grass en besvikelse. Mycket tråkigt då det var en av de otaliga adaption av Kings verk jag sett fram emot mest.


Betyg: 2 var är gräsklipparmannen när man behöver honom? av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Fredag 4 okt 12:30


FFF Dag 7: Spanska tidsloopar och världens mest misslyckade zombie

 

Efter snart en vecka utan att vara hemma mer för sömn och mat fick jag inse min organisationsbegränsning och skippa kvällens sista film, Bliss (2019). Den avgörande faktorn var när jag fick dricka morgonkaffe ur hemmets enda rena kärl - en blomkruka. 

 

Innan jag började sanera drängstugan hann jag dock iväg för att se spanska science fiction dramakomedin The Incredible Shrinking Wknd (2019)

 

 

 

Alba åker på en weekendresa upp till sin föräldrars stuga i bergen tillsammans med sin pojkvän och deras gemensamma vänner. Strax under 30 år gammal förväntas Alba ha full koll på sitt liv, vilket hennes vänner tycks ha, men istället lever hon för fester och dagen som sådan. Hennes ansvarslösa leverne ställs dock på sin spets då hon utan synbar anledning tycks hamna i en tidsloop där hon återupplever samma förstadag på resan om och om igen. Som inte det vore jobbigt nog verkar loopen dessutom blir kortare och kortare för varje gång...

 

Science fiction och tidsparadoxer är sängkamrater sedan gammalt och jag älskar konceptet. En välgjord tidsloop/paradox får dig att tänka utanför inkörda banor och även om de allt som oftast inte håller för närmre granskning sätter de åtminstone igång de grå. The Incredible Shrinking Wknd är en fullständigt kompetent tidsparadox till film, men innehåller inte särskilt mycket att skriva hem om heller.

 

Framförallt är det karaktärerna jag irriterar mig på, eller framförallt Alba. Vi har alla den där vännen i bekantskapskretsen som vi tycker om men inte riktigt kan räkna med eller lita på. Alba är den vännen i kubik. De flesta människor man stöter på med det här särdraget har åtminstone den goda smaken att be om ursäkt för sin brist på agerande eller försöka bättre nästa gång. Förutom i filmens avslutande 20 minuter eller så är Alba helt oförstående för varför hennes vänner verkar tröttnat på hennes fuck ups. Det gör att karaktärsutvecklingen kommer igång för sent och då är Alba redan mest påfrestande. Här finns roliga scener och manuset är ganska välskrivet, men jag kommer knappast se om eller rekommendera filmen till någon. 2+ tidslooper på spanska av 5 möjliga.

 

 

 

Samtidigt som jag stod och slabbade med disken kollade jag in den sydkoreanska zombiekomedin The Odd Family: Zombie On Sale (2019). När ett läkemedelsföretag av misstag skapar en zombie har man dessutom oturen att den nyligen odöde rymmer från labbet. Det är dock inte en särskilt kompetent zombie det handlar om och han blir snart tillfångatagen av den något udda familjen Park. När familjens patriark upptäcker att ett bett ifrån zombien inte dödat honom utan snarare gjort att han ser 20 år yngre ut föds en affärsidé.

 

The Odd Family liknar inte någon annan zombiefilm du sett. Zombien ifråga, döpt till Jjong-Bi (läs det högt...) av familjens dotter, kan vara den mest misslyckade odöding jag sett på film och det är här mycket av filmens komik kommer ifrån. Rent strukturellt är jag inte riktigt vän med manuset dock. Väldigt få komedier behöver vara över 90 minuter och Jjong-Bis äventyr blir något enahanda efter ett tag. När den är rolig är den dock förbannat rolig och filmen bjöd mig på flera gapflabb. Den är ojämn, men om du är på rätt humör för någon genomlöjligt men ändå ganska smart under ytan kan det här vara något för dig. Ganska många av skämten far dock rakt över huvudet på mig som västerlänning och The Odd Family är ytterligare ett bevis på det gamla påståendet att komik är kulturellt betingat. 3 salladshuvudsätande odödingar av 5 möjliga.

 

Ikväll kollar jag in The Last To See Them från soffan och förflyttar mig sen till Filmstaden för det psykologiska dramat Swallow 19:30 för att avsluta kvällen på Kino med japanska Mankiri (med regissörsbesök!) 22:30.

ANNONS
Av Ulf - Onsdag 2 okt 12:03

 


FFF Dag 5: Produktionsdesignsperfektion och slöseri med stop motion

 

Halvtid för festivalen som fortsätter leverera även under dag 5... delvis. Tisdagen blev dock en biofri dag då jag försökte få koll på den närmst apokalyptiska röran i min lägenhet samtidigt som jag kollade in tysk sci-fi i The Final Land (2019) och kinesisk animation i S He (2018).

 

 

Adem rymmer från fängelset på en ödslig ökenplanet och har turen att hitta vad han tror är ett skeppsvrak. När han hinns upp av en av fångvaktarna, Novak, inser de att skeppet fortfarande fungerar. Eftersom båda vill fly planeten, fånge som fångvaktare, bestämmer de sig för att ge sig ut i det okända. Men var kommer skeppet ifrån? Det liknar ingenting de någonsin sett och vad hände med besättningen?

 

Marcel Barions The Final Land är ett smärre mirakel i sin produktionsdesign. Hur en film med en budget på runt 20 000 dollar kan se bättre ut än många filmer som räknar sin budget i hundratalet miljoner är en gåta. Det visar bara på att stil och smak inte kan köpas för pengar. Eftersom jag är en sucker för snygg science fiction-design är Barions film en riktig höjdare när det kommer till just den aspekten. Även skådespelarna, Torben Föllmer och Milan Pesl, är riktigt bra i vad som mer och mer utvecklar sig till ett klaustrofobiskt kammarspel.

 

Där The Final Land i viss mån tappar mig är med manuset. Premissen är bra och Barions bygger upp stämningen och suspensen väldigt fint. Det är bara det att det inte mynnar ut i något av vikt. Vi får bara några hintar till mysteriets lösning och det hade behövts bra mycket mer för att filmen skulle lyfta ur sin ganska makliga berättarlunk. Trots det är The Final Land definitivt sevärd för genrefansen. Med sin fantastiskt vackra produktionsdesign och ett Vangelis-doftande soundtrack fördes mina tankar tillbaka till 1980-talets mer påkostade sci-fi-rullar. Det är bra bara det. 3+ mystiska skeppskamrater av 5 möjliga.

 

  I kvällens andra film får vi följa med till en dystopisk värld där skor härskar. Eller rättare sagt, manliga skor härskar. Kvinnliga skor får inte jobba eller ens existera. Istället görs de om till manliga skor vid "födseln" och sätts i arbete i en cigarettfabrik. En fängslad sko lyckas dock skydda sin dotter mot tvångskönskorrigeringen och måste jobba undercover i fabriken för att försörja henne.

 

Nej, jag har inte rökt på. Det där är handlingen. Shengwei Zhous stop motion-film är förvisso imponerande rent tekniskt, men över 90 minuter av en i princip dialoglös berättelse blir ganska påfrestande när det handlar om en tung tematik som Kinas enbarnssystem och i förlängningen sexualpolitik. Jag gillar stop motion som konstform, men jag drogs aldrig in i Zhous berättelse, alla goda föresatser till trots. Historien är det inget fel på, men formen passar in berättelsen. Om filmens tekniska begränsningar eller stil kommer i vägen för manuset bör man tänka om. Samtidigt kanske det inte vore det allra enklaste för Zhou att få den här filmen gjord men konventionella medel. Kina är ju inte direkt kända för att ta kritik liggandes. Synd på en viktig historia som faller under sin egen tyngd. 2 klacksparkar av 5 möjliga.

 

Idag skyndar jag mig hem så jag kan screena dokumentären Horror Noire innan det är dags för prisutdelningar, twisttävling och screening av klassikern Pulp Fiction på Mejeriet med start klockan 19:00.

 

Av Ulf - Lördag 28 sept 01:00

 


FFF Dag 1: It starts with knives and AI:s

 

Sen september betyder min vana trogen Fantastisk Filmfestival. I år firar festivalen 25 år med en rad olika tillbakablickar på åren som gått och det är ett digert program man fått fram! Festivalen invigdes traditionsenligt av festivalgeneralen, Maritte Sørensen, som axlat manteln för andra året i rad. Festivalens invigningsfilm var den amerikanska Knives And Skin (2019).

 

 

 

 

Carolyn Harper är lite av en outcast i high school, men har trots detta lyckats få en kille på kroken. När Carolyn drar sig ur ett bestämt sexmöte med grabben leder det ena till det andra och Carolyn råkar falla så illa att hon dör. Den lilla hålan där Carolyn bor och går i skola är i chock när hon inte står att finna. Samtidigt har stadens övriga innevånare sina egna problem att ta hand om.

 

Finns det en sak jag är väldigt trött på är att så fort en film handlar om ett dödsfall i en amerikansk småstad så ska den jämföras med Twin Peaks. Det visar sig nämligen aldrig stämma, inte heller här. Knives And Skin är en serie lösryckta scener som var för sig ibland kan glimra till, men blir en ytterst tunn helhet. Jennifer Reeder (manus och regi) presenterar egentligen aldrig karaktärerna eller låter dem växa innan hon hoppar vidare till nästa problematik. Resultatet blir en film med karaktärer som är väldigt lättviktiga. När de dessutom brister ut i covers av kända new wave-hits i tid och otid sitter jag mest och gäspar. Knives And Skin har sina stunder, framförallt gällande kameraarbete och färgsättning, men till syvende och sist är det en substanslös och vattnig soppa att inleda festivalen med. 2- lustiga hattar av 5 möjliga.

 

 


 

 

Då var kvällens andra film, franska sci-fi-rullen Blood Machines (2019), en mycket trevligare bekantskap. Två marodörer (det finns inget bra svenskt ord för "marauder") har lyckats sänka ett rymdskepp på en outforskad planet. När de ska plundra sitt byte insisterar besättning på att deras skepp lever och att de kan hela det. Ett levande skepp? Knappast! Eller...?

 

Blood Machines är en fullständig visuell och audiotiv fest. Manuset kanske inte är det allra bästa och skådespelarinsatserna varierar mellan riktigt usla och godtagbara, men produktionsdesign och framförallt musik är av allra yppersta klass. Musiken, komponerad av franska synthwaveundret Carpenter Brut, är en av de få moderna efterapningarna till 70- och 80-talens klassiska synthsoundtrack (inte sällan signerade hans namne, John Carpenter) som verkligen prickar allt rätt. Jag lyssnar på det i skrivande stund och det kommer snurra många varv de kommande veckorna.

 

När Blood Machines fokuserar på det visuella och musiken är den en grymt häftig upplevelse att se på duk. De mer karaktärsdrivna scenerna fungerar sådär, mycket på grund av danske Anders Heinrichsen som verkligen slaktar sin huvudroll med en skrattretande bedrift.

 

Som ni märker är jag något kluven till helheten här, men det är helt klart så att Blood Machines är en upplevelse som du inte får missa om du gillar genren. 3+ ansiktssmältande synthsoundtrack av 5 möjliga.


Imorgon är det fullt ös med White Snake och Werewolf på Södran (13:00 respektive 15:30) och två rullar på Kino i Why Don't You Just Die? och Boyz In The Wood (19:00 samt 21:30).

Av Ulf - Tisdag 10 sept 13:00


Regi: Andy Muschietti

Manus: Gary Dauberman (baserat på Stephen Kings roman)

Medverkande: Jessica Chastain, James McAvoy, Bill Hader mfl

Produktionsbolag: New Line Cinema/KatzSmith Productions/Vertigo Entertainment mfl.

År: 2019

Längd: 169 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt7349950/

 

Efter 27 års tystnad händer det igen. Bestialiska mord drabbar den lilla staden Derry och Mike Hanlon, en av medlemmarna i The Losers Club, ringer de övriga i gänget för att kalla hem dem. Löftet de gav som barn, att återvända om Pennywise kom tillbaka, behöver infrias. Den här gången blir det en kamp till slutet, vad som än händer.

 

Jahapp... det var det det. Lite så känns det efter nästan tre timmars avslutning av Kings clownepos. Är den bra? Den har absolut sina stunder, men dras med ett stort antal problem. Det tydligaste är speltiden. Väldigt få filmer behöver vara 169 minuter långa och IT2 är definitivt inte i behov av det... samtidigt som den är det. Vi har fortfarande inte fått en komplett adaption av romanen, vilket vi kanske hade kunnat få med den här versionens väl tilltagna speltid. Nu spenderas den framförallt med långsamma tillbakablickar och en överexponering av Pennywise.

 

Överexponeringen av Pennywise är ett stort problem av många orsaker, men framförallt är det för att nu, efter två filmer med Skarsgård i rollen, kan jag sluta mig till att jag verkligen, verkligen inte gillar den här tolkningen av karaktären. Det som Tim Curry gjorde med rollen var att blanda slapstick med allvar på ett sätt som gjorde honom obehaglig. Skarsgårds tolkning har inte ingen subtilitet överhuvudtaget. Det är fullt ös medvetslös från första bildrutan och det funkar sådär. Det är inte så mycket Skarsgårds fel som det är manusförfattarens. Pennywise i 1990-versionen var, trots sina skämt, alltid en hotfull karaktär med pondus. Designen och dialogvalen på Pennywise i Skarsgårds tapping gör honom till en ofokuserad ADD-version av samma karaktär. Det är för mycket slapstick och de, förvisso daterade men ack så charmiga, praktiska effekterna i originalet får stå tillbaka till för någon av den värsta CG som skådats i år. Det var ett problem även i del 1, men inte alls lika illa som det är här.

 

Nåväl, medan jag inte har mycket till övers för Skarsgårds Pennywise finns det skådespelare här som gör bättre roller än sina motsvarande i originalet. Framförallt gäller det Jessica Chastain som alltid är sevärd och som bär The Losers Club tillsammans med James McAvoy (Bill) och James Ransone (Eddie). Vissa centrala teman från boken har också fått något större plats, vilket jag är glad över, framförallt den ådra av undertryckt sexualitet som Kings originaltext har. Dessvärre har Gary Dauberman (manus) inte tryckt på Pennywise ursprungshistoria tillräckligt. Det finns allusioner till den större bild som presenteras i boken, men den, förvisso knarkiga men samtidigt mycket mer intressanta upplösningen i boken, har gått förlorad även här. Vad jag aldrig kommer förstå är varför man pumpar in så här mycket pengar och produktion i en nyversion av en film som behövde ligga närmre originaltexten och sen gör något riktigt halvhjärtat av den? För att maximera vinsten troligen, men det blir bara så jäkla tröttsamt.

 

Sammanfattningsvis är nyversionen av IT, både del 1 (2017) och del 2, mest en axelryckning. King har upprepat flertalet gånger att de två filmerna ska ses som en och som sådan landar den på en trea i betyg. För den här, andra halvan, blir det dock inte mer än:

 

Betyg: 2+ less is goddamn more av 5 möjliga


Av Ulf - Torsdag 5 sept 09:45

 

 

Regi: Gary Dauberman

Manus: Gary Dauberman

Medverkande: Vera Farmiga, Patrick Wilson, Mckenna Grace mfl.

Produktionsbolag: Atomic Monster/New Line Cinema/The Safran Company

År: 2019

Längd: 106 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt8350360/

 

Familjen Warren låste in den besatta dockan Annabelle i ett skåp gjort av kyrkglas av en anledning. När en vän tills deras dotters barnvakt olovligen utforskar familjens hus väljer hon att ignorera de varningar som står skrivna på skåpet och öppnar det. Det skulle hon inte gjort.

 

Jag har orerat en väldig massa om familjen Warren och deras livsöde som nästan blivit en franchise i sig självt. Från deras väldokumenterade spökerier i Amityville till den här filmserien är familjen Warren troligen de främsta undersökarna av saker som go bump in the night. Naturligtvis är de också fulla med skit och fabricerade sina fynd till höger och vänster. Nåväl, trots min aversion mot charlataner i allmänhet och religiösa sådana i synnerhet har jag en viss svaghet för filmerna som baseras på nämnda bluffmakare. De är sällan eller aldrig lysande, men de är lika sällan riktigt dåliga. Typiska mysrysare utan större tuggmotstånd som kan avnjutas en kväll man inte hade något annat för sig. Annabelle Comes Home är tyvärr den svagaste i serien än så länge.

 

Mycket handlar om bristen på överraskningar. Gary Dauberman är vanligtvis en ganska kompetent författare när det kommer till skräck, men Annabelle Comes Home är själva definitionen av att gå på tomgång. Det är inte direkt dåligt, kompetent gjort fast med så idiotiska karaktärsval att det inte hade blivit någon historia alls om de hade agerat som folk verkligen hade agerat i krissituationer.

 

Annabelle Comes Home flyter dock på bra med vissa scener som är lite creepy här och där. Det är dock inte någon film jag kommer komma ihåg om tre månader och saknar identitet. Horror by the numbers. Meh.

 

Betyg: 2 industriellt framställda skräckupplevelser av 5 möjliga

Av Ulf - Torsdag 29 aug 14:14

 


Regi: Kyle Patrick Alvarez, Gregg Arak, Jessica Yu (main directors)

Manus: Brian Yorkey (head writer, efter Jay Ashers bok)

Medverkande: Dylan Minnette, Grace Saif, Christian Navarro mfl.

Produktionsbolag: July Moon Productions/Paramount Television/Anonymous Content mfl.

År: 2019

Längd: cirka 780 min (13 x cirka 60 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1837492/


Några månader efter att Clay lyckats få Tyler att ge upp sina planer på en skolskjutning är gänget av förklarliga skäl fortfarande riktigt skärrade. De hoppas att deras gemensamma ansträngningar ska hjälpa Tyler komma till bukt med alla sina problem. Samtidigt inträffar ett mord i staden. Bryce Walker, eleven som låg bakom många av de handlingar som ledde fram till allt dåligt som hänt på Liberty High, hittas ihjälslagen i hamnen. Men vem dödade honom? Alla verkar ha haft motiv. Spåren pekar mot Clay, men är det verkligen sanningen? Eller en del av sanningen? Eller ren lögn?


13 Reasons Why var i sin första säsong något tämligen unikt. Jag tror inte jag sett något som skapade en sådan debatt bland folk i min egen ålder förr och bara timingen att den kom samtidigt som meetoo-rörelsen tog sina första steg gjorde att den fick ett gigantiskt genomslag. Det var välfötjänt. Visst, den led i viss mån av samma problem som alla ungdomsserier gör (alla ser ut som modeller, även om du tillhör en utsatt socioekonomisk grupp har du en lyxlägenhet etc), men i grund och botten gjorde den första säsongen av Reasons något nytt i all sin råhet som den skildrade. Andra säsongen följde upp med ett mer eller mindre hafsigt rättegångsdrama som hade sin poänger och nu har alltså säsong 3 landat. Och nu kan det lika gärna vara slut för min del.


Från att ha gått en balansgång mellan att vara ställningstagande samtidigt som den försökt skildra karaktärerna som flerdimensionella personligheter börjar Reasons nu bara dra mer och mer mot en typiskt ungdomsserie 1a. Den unika röst som första säsongen hade finns bara i små detaljer i säsong 3 och framförallt faller säsongen på sin orimlighet. Säsong 1 - 3 ska ha inträffat under ett och samma år. Visst, rent kronologiskt får händelserna plats, men händelseförloppet känns alldeles för komprimerat. Jag hade kunnat bortse från detta om det inte vore för karaktärsutvecklingen.


Reasons tredje säsong slår nästan knut på sig själv för att visa att det finns orsaker (no pun intended) och skäl till allt ont som människor gör. Det är inte minst fallet med säsongens de facto huvudperson, Bryce Walker. Serien har byggt upp Walker som i princip ett monster i två säsonger och gör nu ett halvhjärtat försök att vi ska känna sympati med karaktären. Det funkar inte så bra. Även om han får en viss "personlig upprättelse" skulle denna i sådana fall behöva visas under en mycket längre tidsperiod (se det komprimerade händelseförloppet) och med fler hållpunkter på vägen. När dessutom en annan antagonist, Montgomery de la Cruz, motivation till sina handlingar sopas under mattan så fort man bara kan rimmar Walkers utveckling extra illa. Men, ja, i den oundvikliga säsong 4 får vi säkert reda på att de la Cruz fick äta spik till frukost som barn eller något...


Seriens enda större nytillskott är Grace Saif i rollen som Ani, Clays nya bästa vän och boendes tillsammans med familjen Walker då hennes mamma fungerar som sköterska åt familjens patriark. Saif själv gör ett bra jobb, men karaktären är så inkonsekvent skriven att jag mest vill skaka henne och fråga vad som är fel.


Reasons tredje säsong ligger mer åt Riverdale (2017) än sina rötter. Några halvhjärtade försök att utforska viktiga frågor gör serien mest till en gäspning. Den är inte värdelös dock. Som ungdomsdrama fungerar den fortfarande över snittet, men vi behöver inte fler generiska ungdomsdramer.


Betyg: 2+ låt den bara dö nu av 5 möjliga

 

Av Ulf - Torsdag 18 juli 22:38

 

Regi: Thomas Sieben

Manus: Thomas Sieben & J Blakeson

Medverkande: Jella Haase, Clemens Schick, Max von der Groeben

Produktionsbolag: Henning Ferber Production

År: 2019

Längd: 89 min

Land: Tyskland

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt8613876/


Vic och Tom är två småskurkar som tänker att de måste starta ett nytt liv, någonstans där deras förflutna inte ställer till det för dem. För det behövs pengar. De båda kidnappar Stella, dotter till en affärsmagnat, och försöker pressa hennes far på pengar. Det är bara det att fadern inte är helt medgörlig och att Tom kanske inte har varit helt sanningsenlig när han sagt till Vic att han inte alls känner Stella sedan tidigare.


Ibland undrar jag hur pitching-möten går tillväga. "Ja, vi vill göra en tysk remake på The Disapperance Of Alice Creed (2009). Vad vår twist är? Eh... den är på tyska? Och lite sämre än originalet också!" Det är ungefär allt den här filmen är. Originalet, även det författat av J Blakeson, kommer inte gå till historien som en av filmhistoriens tätaste thrillers direkt, men den var välspelad och hade framförallt Gemma Arterton i huvudrollen. Den tyska varianten har istället Jella Haase som konstant spelar över i varenda scen. De två manliga skådespelarna är bättre, men adaptionen av manuset gör att vi här inte får reda på särskilt mycket av vad de är för typer och det som huvudsakligen etableras är deras stereotypa alpha-beta-relation till varandra.


Ni ser hur lite jag har att säga om den här filmen? Den är inte värdelös, men den är så slätstruken att jag undrar hur fan den fick finansiering överhuvudtaget? Är det ett sätt att tvätta pengar? Skattefusk? Den här filmen har inget existensberättigande när den gör vad originalet gör men sämre på alla punkter. Bah.


Betyg: 2 slöseri med tid av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se