Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 2

Av Ulf - Tisdag 10 sept 13:00


Regi: Andy Muschietti

Manus: Gary Dauberman (baserat på Stephen Kings roman)

Medverkande: Jessica Chastain, James McAvoy, Bill Hader mfl

Produktionsbolag: New Line Cinema/KatzSmith Productions/Vertigo Entertainment mfl.

År: 2019

Längd: 169 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt7349950/

 

Efter 27 års tystnad händer det igen. Bestialiska mord drabbar den lilla staden Derry och Mike Hanlon, en av medlemmarna i The Losers Club, ringer de övriga i gänget för att kalla hem dem. Löftet de gav som barn, att återvända om Pennywise kom tillbaka, behöver infrias. Den här gången blir det en kamp till slutet, vad som än händer.

 

Jahapp... det var det det. Lite så känns det efter nästan tre timmars avslutning av Kings clownepos. Är den bra? Den har absolut sina stunder, men dras med ett stort antal problem. Det tydligaste är speltiden. Väldigt få filmer behöver vara 169 minuter långa och IT2 är definitivt inte i behov av det... samtidigt som den är det. Vi har fortfarande inte fått en komplett adaption av romanen, vilket vi kanske hade kunnat få med den här versionens väl tilltagna speltid. Nu spenderas den framförallt med långsamma tillbakablickar och en överexponering av Pennywise.

 

Överexponeringen av Pennywise är ett stort problem av många orsaker, men framförallt är det för att nu, efter två filmer med Skarsgård i rollen, kan jag sluta mig till att jag verkligen, verkligen inte gillar den här tolkningen av karaktären. Det som Tim Curry gjorde med rollen var att blanda slapstick med allvar på ett sätt som gjorde honom obehaglig. Skarsgårds tolkning har inte ingen subtilitet överhuvudtaget. Det är fullt ös medvetslös från första bildrutan och det funkar sådär. Det är inte så mycket Skarsgårds fel som det är manusförfattarens. Pennywise i 1990-versionen var, trots sina skämt, alltid en hotfull karaktär med pondus. Designen och dialogvalen på Pennywise i Skarsgårds tapping gör honom till en ofokuserad ADD-version av samma karaktär. Det är för mycket slapstick och de, förvisso daterade men ack så charmiga, praktiska effekterna i originalet får stå tillbaka till för någon av den värsta CG som skådats i år. Det var ett problem även i del 1, men inte alls lika illa som det är här.

 

Nåväl, medan jag inte har mycket till övers för Skarsgårds Pennywise finns det skådespelare här som gör bättre roller än sina motsvarande i originalet. Framförallt gäller det Jessica Chastain som alltid är sevärd och som bär The Losers Club tillsammans med James McAvoy (Bill) och James Ransone (Eddie). Vissa centrala teman från boken har också fått något större plats, vilket jag är glad över, framförallt den ådra av undertryckt sexualitet som Kings originaltext har. Dessvärre har Gary Dauberman (manus) inte tryckt på Pennywise ursprungshistoria tillräckligt. Det finns allusioner till den större bild som presenteras i boken, men den, förvisso knarkiga men samtidigt mycket mer intressanta upplösningen i boken, har gått förlorad även här. Vad jag aldrig kommer förstå är varför man pumpar in så här mycket pengar och produktion i en nyversion av en film som behövde ligga närmre originaltexten och sen gör något riktigt halvhjärtat av den? För att maximera vinsten troligen, men det blir bara så jäkla tröttsamt.

 

Sammanfattningsvis är nyversionen av IT, både del 1 (2017) och del 2, mest en axelryckning. King har upprepat flertalet gånger att de två filmerna ska ses som en och som sådan landar den på en trea i betyg. För den här, andra halvan, blir det dock inte mer än:

 

Betyg: 2+ less is goddamn more av 5 möjliga


ANNONS
Av Ulf - Torsdag 5 sept 09:45

 

 

Regi: Gary Dauberman

Manus: Gary Dauberman

Medverkande: Vera Farmiga, Patrick Wilson, Mckenna Grace mfl.

Produktionsbolag: Atomic Monster/New Line Cinema/The Safran Company

År: 2019

Längd: 106 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt8350360/

 

Familjen Warren låste in den besatta dockan Annabelle i ett skåp gjort av kyrkglas av en anledning. När en vän tills deras dotters barnvakt olovligen utforskar familjens hus väljer hon att ignorera de varningar som står skrivna på skåpet och öppnar det. Det skulle hon inte gjort.

 

Jag har orerat en väldig massa om familjen Warren och deras livsöde som nästan blivit en franchise i sig självt. Från deras väldokumenterade spökerier i Amityville till den här filmserien är familjen Warren troligen de främsta undersökarna av saker som go bump in the night. Naturligtvis är de också fulla med skit och fabricerade sina fynd till höger och vänster. Nåväl, trots min aversion mot charlataner i allmänhet och religiösa sådana i synnerhet har jag en viss svaghet för filmerna som baseras på nämnda bluffmakare. De är sällan eller aldrig lysande, men de är lika sällan riktigt dåliga. Typiska mysrysare utan större tuggmotstånd som kan avnjutas en kväll man inte hade något annat för sig. Annabelle Comes Home är tyvärr den svagaste i serien än så länge.

 

Mycket handlar om bristen på överraskningar. Gary Dauberman är vanligtvis en ganska kompetent författare när det kommer till skräck, men Annabelle Comes Home är själva definitionen av att gå på tomgång. Det är inte direkt dåligt, kompetent gjort fast med så idiotiska karaktärsval att det inte hade blivit någon historia alls om de hade agerat som folk verkligen hade agerat i krissituationer.

 

Annabelle Comes Home flyter dock på bra med vissa scener som är lite creepy här och där. Det är dock inte någon film jag kommer komma ihåg om tre månader och saknar identitet. Horror by the numbers. Meh.

 

Betyg: 2 industriellt framställda skräckupplevelser av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Torsdag 29 aug 14:14

 


Regi: Kyle Patrick Alvarez, Gregg Arak, Jessica Yu (main directors)

Manus: Brian Yorkey (head writer, efter Jay Ashers bok)

Medverkande: Dylan Minnette, Grace Saif, Christian Navarro mfl.

Produktionsbolag: July Moon Productions/Paramount Television/Anonymous Content mfl.

År: 2019

Längd: cirka 780 min (13 x cirka 60 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1837492/


Några månader efter att Clay lyckats få Tyler att ge upp sina planer på en skolskjutning är gänget av förklarliga skäl fortfarande riktigt skärrade. De hoppas att deras gemensamma ansträngningar ska hjälpa Tyler komma till bukt med alla sina problem. Samtidigt inträffar ett mord i staden. Bryce Walker, eleven som låg bakom många av de handlingar som ledde fram till allt dåligt som hänt på Liberty High, hittas ihjälslagen i hamnen. Men vem dödade honom? Alla verkar ha haft motiv. Spåren pekar mot Clay, men är det verkligen sanningen? Eller en del av sanningen? Eller ren lögn?


13 Reasons Why var i sin första säsong något tämligen unikt. Jag tror inte jag sett något som skapade en sådan debatt bland folk i min egen ålder förr och bara timingen att den kom samtidigt som meetoo-rörelsen tog sina första steg gjorde att den fick ett gigantiskt genomslag. Det var välfötjänt. Visst, den led i viss mån av samma problem som alla ungdomsserier gör (alla ser ut som modeller, även om du tillhör en utsatt socioekonomisk grupp har du en lyxlägenhet etc), men i grund och botten gjorde den första säsongen av Reasons något nytt i all sin råhet som den skildrade. Andra säsongen följde upp med ett mer eller mindre hafsigt rättegångsdrama som hade sin poänger och nu har alltså säsong 3 landat. Och nu kan det lika gärna vara slut för min del.


Från att ha gått en balansgång mellan att vara ställningstagande samtidigt som den försökt skildra karaktärerna som flerdimensionella personligheter börjar Reasons nu bara dra mer och mer mot en typiskt ungdomsserie 1a. Den unika röst som första säsongen hade finns bara i små detaljer i säsong 3 och framförallt faller säsongen på sin orimlighet. Säsong 1 - 3 ska ha inträffat under ett och samma år. Visst, rent kronologiskt får händelserna plats, men händelseförloppet känns alldeles för komprimerat. Jag hade kunnat bortse från detta om det inte vore för karaktärsutvecklingen.


Reasons tredje säsong slår nästan knut på sig själv för att visa att det finns orsaker (no pun intended) och skäl till allt ont som människor gör. Det är inte minst fallet med säsongens de facto huvudperson, Bryce Walker. Serien har byggt upp Walker som i princip ett monster i två säsonger och gör nu ett halvhjärtat försök att vi ska känna sympati med karaktären. Det funkar inte så bra. Även om han får en viss "personlig upprättelse" skulle denna i sådana fall behöva visas under en mycket längre tidsperiod (se det komprimerade händelseförloppet) och med fler hållpunkter på vägen. När dessutom en annan antagonist, Montgomery de la Cruz, motivation till sina handlingar sopas under mattan så fort man bara kan rimmar Walkers utveckling extra illa. Men, ja, i den oundvikliga säsong 4 får vi säkert reda på att de la Cruz fick äta spik till frukost som barn eller något...


Seriens enda större nytillskott är Grace Saif i rollen som Ani, Clays nya bästa vän och boendes tillsammans med familjen Walker då hennes mamma fungerar som sköterska åt familjens patriark. Saif själv gör ett bra jobb, men karaktären är så inkonsekvent skriven att jag mest vill skaka henne och fråga vad som är fel.


Reasons tredje säsong ligger mer åt Riverdale (2017) än sina rötter. Några halvhjärtade försök att utforska viktiga frågor gör serien mest till en gäspning. Den är inte värdelös dock. Som ungdomsdrama fungerar den fortfarande över snittet, men vi behöver inte fler generiska ungdomsdramer.


Betyg: 2+ låt den bara dö nu av 5 möjliga

 

Av Ulf - Torsdag 18 juli 22:38

 

Regi: Thomas Sieben

Manus: Thomas Sieben & J Blakeson

Medverkande: Jella Haase, Clemens Schick, Max von der Groeben

Produktionsbolag: Henning Ferber Production

År: 2019

Längd: 89 min

Land: Tyskland

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt8613876/


Vic och Tom är två småskurkar som tänker att de måste starta ett nytt liv, någonstans där deras förflutna inte ställer till det för dem. För det behövs pengar. De båda kidnappar Stella, dotter till en affärsmagnat, och försöker pressa hennes far på pengar. Det är bara det att fadern inte är helt medgörlig och att Tom kanske inte har varit helt sanningsenlig när han sagt till Vic att han inte alls känner Stella sedan tidigare.


Ibland undrar jag hur pitching-möten går tillväga. "Ja, vi vill göra en tysk remake på The Disapperance Of Alice Creed (2009). Vad vår twist är? Eh... den är på tyska? Och lite sämre än originalet också!" Det är ungefär allt den här filmen är. Originalet, även det författat av J Blakeson, kommer inte gå till historien som en av filmhistoriens tätaste thrillers direkt, men den var välspelad och hade framförallt Gemma Arterton i huvudrollen. Den tyska varianten har istället Jella Haase som konstant spelar över i varenda scen. De två manliga skådespelarna är bättre, men adaptionen av manuset gör att vi här inte får reda på särskilt mycket av vad de är för typer och det som huvudsakligen etableras är deras stereotypa alpha-beta-relation till varandra.


Ni ser hur lite jag har att säga om den här filmen? Den är inte värdelös, men den är så slätstruken att jag undrar hur fan den fick finansiering överhuvudtaget? Är det ett sätt att tvätta pengar? Skattefusk? Den här filmen har inget existensberättigande när den gör vad originalet gör men sämre på alla punkter. Bah.


Betyg: 2 slöseri med tid av 5 möjliga

Av Ulf - Torsdag 20 juni 15:19

 


Regi: Jim Muro

Manus: Roy Frumkes

Medverkande: Mike Lackey, Bill Chepil, Vic Noto mfl.

Produktionsbolag: Street Trash Joint Venture

År: 1987

Längd: 101 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt0094057/

 

En spritförsäljare hittar en gammal låda gömd i sin affär innehållandes ett märke likör som han aldrig hört talas om. Som en annan Bert Karlsson resonerar han att det ska säljas, inte förtäras. Det är bara det att flaskorna innehåller något som smälter människor så fort de tar en klunk. Och sen är det något med en galen Vietnamveteran och ett gäng hemlösa och... jag vet ärligt talat inte!

 

Street Trash är något av det märkligaste jag sett de senaste fem åren. Det är en totalt osammanhängande historia som inte har särskilt bra sammanhållning, ton eller skådespel. Vad den har är scener som är så over-the-top att den är sevärd bara för det. Framförallt är den intressant ur ett filmhistorisk perspektiv. Regissören James Munro har sedermera blivit en av Hollywoods absoluta främsta kameramän och räknas som ett levande geni när det kommer till steady cams. Det går igen i Street Trash. Den må vara fullkomligt ologisk, men det är en av de snyggast filmade independentproduktioner jag sett. Som assistent hade Munro även en viss Bryan Singer. Undrar vad som hände med honom?

 

Street Trash är definitivt inte en film för alla smaker. Som film betraktat är den tämligen värdelös, men här finns så mycket briljans utspillt i den kompletta galenskapen att jag främst rekommenderar den till genrefans. Manusförfattaren Roy Frumkes har i intervjuer sagt att han skrev manuset för att stöta sig med så många grupper han kunde. Det här kan vara den minst politiskt korrekta filmen från 80-talet och då finns det ändå en uppsjö. Vissa saker, som en jakt på en avhuggen penis (ja...), är förbaskat roliga i all sin svärta. Andra är mer svårsmälta, såsom den totalt godtyckliga våldtäktscenen mitt i filmen som bara lämnar en dålig smak i munnen. I och med sin ojämna struktur och berättande är det inte heller den mest underhållande schlockfilm jag sett. Den är dock absolut... "speciell".

 

Mest schlockiga scenen: En stackars man jagar sin avhuggna mandom genom ett skrotupplag till slapstickmusik medan de lokala hemlösa spelar boll med den.

Av Ulf - Måndag 10 juni 19:05

 


Regi: Grant Sputore

Manus: Michael Lloyd Green

Medverkande: Rose Byrne, Clara Rugaard, Hilary Swank mfl.

Produktionsbolag: The Penguin Empire/Southern Light Films/Rhea Films

År: 2019

Längd: 115 min

Land: Australien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6292852/

 

Exakt 24 timmar efter mänsklighetens undergång vaknar en robot till liv i en underjordisk bunker. Roboten sätter genast igång med sitt uppdrag - att sätta ett av de cirka 60 000 embryon som finns lagrade i basen i en konstgjord livmoder. Drygt 16 år senare börjar planetens nya hopp, en flicka enbart kallad för "daughter", ifrågasätta sin "mor". Varför kan hon inte gå ut? Det hela blir ännu märkligare när det knackar på dörren till bunkern...

 

I Am Mother är en axelryckning. Det finns inget bättre sätt att säga det på. Vi har sett det här så otroligt många gånger förr med tematiken robot kontra människa, kall logik mot varm känsla och yada, yada, yada. Det hade dock kunnat bli något mycket mer. Michael Lloyd Greens manus börjar nämligen väldigt bra och ställer intressanta frågor om vad som egentligen krävs för att uppfostra en "god och moralisk" människa. Manuset är dessutom förankrat i Asimovs robotlagar, med en twist, vilket gör den relativt verklighetstrogen när det kommer till AI. Här borde man också stannat.

 

Någonstans efter att Daughter och Mother får besök devolverar filmen till trötta troper och upptrampade stigar. Det finns en klar poäng som sammankopplas med första delens mer lågmälda berättande, men karaktärerna reagerar helt ologiskt angående den. Green tycks mena att även om man blivit uppfostrad av en "kännande" robot är man alltid mänsklig i sitt tankesätt. Jag är inte så säker på det, men det vore en mycket mer intressant sak att ta reda på än vad som nu händer.

 

Det som räddar I Am Mother är design och skådespel. Det här ser ut som jag hade kunnat tänka mig att en avancerad framtida AI-styrd bunker hade kunnat se ut och det hela för tankarna till gamla 70-talsrullar. Mycket bra. Hilary Swank är som alltid sevärd, men det är framförallt det unga danska stjärnskottet Clara Rugaard som äger den här filmen i rollen som Daughter. Det fanns dock bra mycket mer potential här som gått förlorad med den väldigt typiska andra halvan av filmen. Synd.

 

Betyg: 2+ do electric mother dream of electric kids? av 5 möjliga

Av Ulf - Tisdag 28 maj 17:34

 

 

Regi: McG

Manus: Zack Stentz

Medverkande: Jack Gore, Miya Cech, Benjamin Flores Jr. mfl.

Produktionsbolag: Netflix & Wonderland Sound And Vision

År: 2019

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8179388/

 

Trettonårige Alex spenderar i princip all sin vakna tid inomhus vid en skärm av något slag. Nu har hans mamma beslutat att han ska åka till Rim Of The Worlds sommarläger i två veckor för att få grabben att socialisera lite. Vad ingen av dem (eller någon annan för den delen) hade räknat med är att hela planeten snart befinner sig i krig mot en utomjordisk invasionsstyrka och Alex och hans nyfunna vänner är de enda som kan stoppa striderna.

 

Det finns en kvalitet som filmer och tv-serier måste besitta för att de ska slå stort och bli ihågkomna bortom nästa års blockbuster - genuinitet. En film som uppenbart är inne för att haka på en trend utan något eget att berätta blir ofta en gäspning. Rim Of The World har ett kul koncept (kids fighting aliens!), men den påtvingade våta nostalgifilten ligger tung över hela produktionen.

 

Zack Stentz manus är smockfullt med referenser till framförallt 90-talets storfilmer och jag blir trött redan efter en kvart. Det här är "nästa generation" av den nostalgi som Stranger Things (2016) gör så jäkla bra och som alla försöker kopiera med mer eller mindre lyckade resultat. Allt du förväntar dig är här, ända ner till att de fyra osannolika hjältarna tar sig fram på cyklar. Kombinera detta extremt förutsägbara manuset med en av de största medelmåttorna i Hollywood i registolen blir det här aldrig särskilt intressant eller bra. 

 

Det kanske värsta är att jag är så himla säker på att jag sett den här filmen förr. Det slog mig mot slutet att jag verkligen kunde varenda scen. Om det beror på en jäkla lång deja vu eller om det filmen är så generisk att jag blev tillfälligt klärvoajant låter jag vara osagt. I och med att den spelar efter alla regler den kan hitta är den heller inte totalt värdelös. Det finns klyschor av en anledning. Det är dock en mycket lätt film att glömma bort. Jag lär inte komma ihåg den om två veckor.

 

Betyg: 2 tröttsamma stereotyper av 5 möjliga

Av Ulf - Fredag 10 maj 20:30

 


Regi: Kevin Kölsch & Dennis Widmyer

Manus: Jeff Buhler (baserat på Stephen Kings roman)

Medverkande: Jason Clarke, Amy Seimetz, John Lithgow mfl.

Produktionsbolag: Alphaville Films/Di Bonaventura Pictures/Paramount Pictures mfl.

År: 2019

Längd: 101 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt0837563/


Dr. Louis Creed flyttar med familj till den lilla orten Ludlow. Huset ligger naturskönt om det inte hade varit för den stora huvudleden där lastbilar dundrar förbi då och då. Men bakom huset, in i de gamla skogarna, finns grannskapets kyrkogård för husdjur. När familjens katt blir påkörd av en av lastbilarna får Louis höra en legend från grannen Judd som insisterar på att de ska begrava katten på ett visst ställe i skogen. Ett ställe där det som begravs kommer tillbaka ifrån...


Pet Sematary (1983) är en av Stephen Kings allra bästa böcker. Även om jag "bara" gav den en fyra i den länkade recensionen har jag återvänt till den flera gånger sedan dess. Det är en bok som måste mogna för att man ska uppskatta den fullt ut tror jag. Det finns väldigt mycket under ytan i familjeförhållandena som dessvärre i stor mån gick förlorat i den första filmatiseringen från 1989. Det finns ett ursinne under ytan hos King här som så här i backspegeln troligen berodde på hans missbruk och den stress det innebar för hans eget äktenskap. Jag såg fram emot att Jeff Buhler skulle ha tagit fasta på det här i sin adaption av Kings text. Det visade sig att 1989 års version är bättre på att leverera vad jag ville ha.


Det är klart att en film från 2019, i princip vilken som helst, kommer vara tekniskt snyggare än en film från 1989 om den senare hade en starkt begränsad budget. Och ja, 2019 års Pet Sematary har sina stunder med ögongodis, men det är också det enda som har blivit bättre. Det och John Lithgow. Lithgow gör ännu en mycket bra roll, den här gången som grannen Judd, och han är alltid sevärd. Desto värre är det med huvudrollsinnehavarna. Jason Clarke kan vara den tråkigaste leading man-skådespelaren i Hollywood idag. Han har verkligen ingen stjärnkvalitet och även om han gör ett habilt jobb här lyfter han knappast filmen. Lika illa är det med Amy Seimetz som jag har sett i en långa radda saker men aldrig lärt mig namnet på. Så förglömelig är hon.


Där Pet Sematary hade som störst utrymme att göra förbättringar var som sagt i manuset. Det här är i princip samma manus med en del försämringar. John Lithgow till trots finns det ingen anledning att se den här nyinspelningen. Some times dead is better.


Betyg: 2 jag hade hellre sett Lithgow med katten i två timmar av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10 11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se