Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 2

Av Ulf - 21 december 2019 20:17

 


Regi: Fernando Meirelles

Manus: Anthony McCarten

Skådespelare: Jonathan Pryce, Anthony Hopkins, Juan Minujín mfl.

Produktionsbolag: Netflix

År: 2019

Längd: 125 min

Land: USA/Storbritannien/Italien/Argentina

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8404614/

 

När Johannes Paulus II går ur tiden står valet för påveämbetet mellan den konservative Joseph Ratzinger och den reformvänlige Jorge Bergoglio. Ratzinger blir vald, men hans tid som påve Benedictus XVI kantas av prekära avslöjanden om den katolska kyrkan. Ett antal år senare kallar han kardinal Bergoglio till Italien för att diskutera dennes ansökan om att avgå. Det blir starten på en oväntad vänskap.

 

Förutom att se ut som kejsar Palpatine från Star Wars blev Ratzinger den förste påve som avgick på omkring 700 år. Hans tid som katolska kyrkans överhuvud blev turbulent, dels för avslöjanden om pedofili inom kyrkan och dels för hans egna uttalanden som hade en benägenhet att skapa internationella kriser. Det är också här som det huvudsakliga problemet med The Two Popes ligger - den är alldeles för snäll.

 

Ratzingers slapphänta agerande mot oegentligheterna i de egna leden berörs väldigt kort och hans homofoba och islamofoba uttalanden berörs inte alls. Först och främst porträtteras hans som en vresig bakåtsträvare, men om jag inte hade haft koll på den "riktiga" (hur mycket vi nu vet) historien hade jag helt klart köpt den här bilden. Det är snudd på historieförvanskning.

 

The Two Popes är rent filmiskt en förbaskat bra film. Anthony Hopkins (Ratzinger) och Jonathan Pryce (Bergoglio) gör båda fantastiska roller och regin av Fernando Meirelles (kanske mest känd för 2002 års fantastiska Cidade de Deus) är fläckfri. Jag kan dock inte bortse från manusets stora luckor. När Bergoglios agerande under den argentinska militärdiktaturen nagelfars väntade jag på det samma gällande Ratzingers förflutna under nazistregimen och ett bemötande av hans kontroversiella uttalanden som påve. Det kommer aldrig. Således är det här en halv film. Om den bara hade vågat ta steget att kritisera påveämbetet fullt ut hade det här kunnat bli en modern klassiker. Nu är det en välspelad och tillrättalagd historia. Synd, i mer än en bemärkelse.

 

Betyg: 2+ rökiga skorstenar av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 7 december 2019 15:45

 

Regi: James Gray

Manus: James Gray & Ethan Gross

Skådespelare: Brad Pitt, Tommy Lee Jones, Ruth Negga mfl.

Produktionsbolag: New Regency Pictures/Bona Film Group/20th Century Fox mfl.

År: 2019

Längd: 123

Land: USA/Kina

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt2935510/

 

Astronauten Roy McBride accepterar ett uppdrag för att undersöka mystiska elektromagnetiska pulser från Neptunus. Samtidigt som uppdraget är livsviktigt för mänsklighetens överlevnad har Roy också personliga skäl till att bege sig ut i solsystemets ytterkanter. Trettio år tidigare har hans far, Clifford, försvunnit tillsammans med den ambitiösa rymdstationen Lima i närheten av Neptunus.

 

Jag blir inte riktigt klok på Ad Astra. Produktionsmässigt är det här en fantastiskt snygg film som gör allt rätt i sin skildring av en framtid där mänskligheten flyttat ut till sina närmsta grannar, Månen och Mars. Designen är trovärdig och de problem mänskligheten fört med sig till sina nya himlakroppar är troligen så det också kommer utveckla sig i vår verklighet. Scenen är alltså satt för en fantasieggande resa som kanske kommer ha något att säga också. Det tråkiga är att den inte har det.

 

James Gray & Ethan Gross har tillsammans skrivit ett manus som är märkligt lättviktigt. De försöker utforska allt ifrån relationer mellan far och son McBride till jakten på utomjordiskt liv, men slutresultatet blir splittrat. Framförallt är den vetenskapliga slutsatsen i filmen så urbota dum att vem som helst hade kunnat lösa "problemet" genom enkel logik. Gray & Gross gör väldigt svepande generaliseringar, vilket skadar filmen som helhet.

 

Skådespelarmässigt är Ad Astra en blandning av högt och lågt. Det märkliga är att det ofta rör sig inom en och samma skådespelares arbete. Brad Pitt är stundtals lysande, stundtals väldigt oinspirerad och hans voice overs hade jag gärna kunnat vara utan. Tommy Lee Jones är den som kommer undan med mest heder i behåll som McBride den äldre.

 

Ad Astra är en axelryckning som hade kunnat bli så mycket mer. I händerna på en annan regissör och andra manusförfattare hade det här kunnat bli så pass episkt som herrarna Gray och Gross uppenbarligen ville att det skulle vara. Nu blir det mest en väldigt snygg teknikdemonstration med enskilda scener som är bra mycket bättre än helheten.

 

Betyg: 2+ rymdbabianer av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 27 november 2019 21:22

 


Regi: Adrian Grunberg

Manus: Matthew Cirulnick  & Sylvester Stallone

Skådespelare: Sylvester Stallone, Paz Vega, Sergio Peris-Mencheta mfl.

Produktionsbolag: Millennium Films/Campbell Grobman Films/Balboa Productions mfl.

År: 2019

Längd: 101 min (director's cut)

Land: USA/Spanien/Bulgarien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1206885/

 

John Rambo har flyttat hem till familjens gård i Arizona. Fortfarande plågad av sina upplevelser i Vietnamkriget har Rambo ändå lyckats bygga sig en ganska dräglig tillvaro tillsammans med en gammal familjevän och dennas dotter. När dottern får reda på var hennes sedan länge försvunna far befinner sig beger hon sig mot bättre vetande ner till Mexico för att leta reda på honom. Saker och ting går inte riktigt som planerat och nu har en mexikansk kartell en jävligt sur gubbe efter sig.

 

I motsats till Sylvester Stallones andra stora franchise, Rocky-filmerna, har filmsagan om John Rambo aldrig riktigt kunnat lämna 1980-talet bakom sig. Visst finns det en poäng att göra i och med att Rambo lever i en mer eller mindre aktiv krigspsykos från ett krig som sedan länge är slut, men rent filmmässigt blir det ganska tröttsamt.

 

Det här är nämligen inte så mycket 80-talsnostalgi att tala om som manuset tar de där delarna från 80-talets filmer vi gärna glömmer bort med våra nostalgibrillor på. Likt flera andra delar i serien är Last Blood djupt rasistisk och pendlar mellan att porträttera mexikaner som antingen de ondaste av de onda eller så godhjärtade att de fjärtar glorior. Det handlar alltså om både positiva och negativa fördomar här på ett vis som merparten av dagens actionfilmer lyckas undvika rätt bra. Inte så med Last Blood.


Nåväl, man ser inte en Rambo-film för djuplodande sociala kommentarer kanske, så frågan är egentligen hur det står till med actionsekvenserna? Sådär, ärligt talat. Från att ha tagit en mer realistisk ton än sina föregångare kulminerar filmen i någon slags extremvariant av Home Alone (1990) med bortsprängda huvuden istället för dratta-på-arslet-komik. Tonlägesskiftningen blir det som sänker den här filmen för mig. Vill du göra en schysst actionrulle? Gör då det. Vill du göra ett bokslut över en inflytelserik filmsaga genom att återvända mer till originalets socialrealism? Gör då det. De här filmskaparna är tyvärr inte skickliga nog att hålla igång både och. 

 

2 krigsveteraner som bör sättas på grönbete av 5 möjliga

Av Ulf - 24 november 2019 18:15

 



Regi: Mads Brügger

Manus: Mads Brügger

Skådespelare: Mads Brügger, Göran Björkdahl, Dag Hammarskjöld mfl.

Produktionsbolag: Wingman Media ApS/Piraya Film A/S/Film i Väst

År: 2019

Längd: 119 min

Land: Danmark/Norge/Sverige/Belgien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9352780/

 

Den danske dokumentärfilmaren Mads Brügger försöker tillsammans med den svenske experten Göran Björkdahl gå till botten med vad som egentligen hände när Dag Hammarskjölds plan störtade i Zambias djungel. Med nya vittnen och tidigare hemligstämplade dokument beger sig Brügger och Björkdahl till Zambia för att börja sitt sökande.

 

Sedan Dag Hammarskjölds död 1961 har händelsen kantats av konspirationsteorier, gissningar och spekulation. Den officiella förklaringen var att planet fått fel på sin höjdmätare, men det finns tillräckligt många besvärande frågor för att en dokumentärfilmare ska börja gräva i det här. Och Brügger gräver och gräver - ibland ner sig själv i sina egna hål.

 

Cold Case Hammarskjold har kritiserats för att vara sensationalistisk och göra påståenden som inte kan beläggas. I viss mån kan jag ställa mig bakom nämnda kritik. Brügger sätter sig själv i första rummet på ett sätt som inte anstår en dokumentärfilmare och inramningen är ibland riktigt problematisk och pajig. Exempelvis har vi scenen där Brügger och Björkdahl beger sig till det ställe där Hammarskjölds plan ska ligga nedgrävt... med en metalldetektor och två spadar... iklädda tropikhjälmar.

 

Historien som Brügger gräver upp spretar också ganska betänkligt, från det påstådda mordet på Hammarskjöld till hemliga organisationer i Sydafrika. Samtidigt som man ganska lätt kan avfärda några av de mer fantastiska påståendena presenteras dock andra berättelser som inte är lika enkla att förklara på annat sätt. Till sist är det här en dokumentär där det verkligen är upp till tittaren vilka påstådda fakta de väljer att svälja och vilka de avfärdar. Om ens hälften av vad Brügger säger stämmer är det fog för ytterligare undersökningar och forskning. Nästa gång bör han kanske lämna tropikhatten hemma dock...

 

Betyg: 2+ intressanta skrönor? av 5 möjliga

Av Ulf - 15 oktober 2019 19:15


Regi: Vincenzo Natali

Manus: Vincenzo Natali (baserad på Stephen Kings och Joe Hills kortroman)

Skådespelare: Laysla De Oliveira, Avery Whitted, Patrick Wilson mfl.

Produktionsbolag: Copperheart Entertainment & Netflix

År: 2019

Längd: 101 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4687108/

 

Becky och Cal är på väg till San Diego när gör ett kort stopp vid ett fält täckt av högt gräs. Från fältet hör de rop på hjälp av en unge pojke som inte kan hitta sin väg ut. Intet ont anande försöker Becky och Cal hitta pojken men inser snart att de själva är vilse... och fältet tycks flytta på vägarna ut - om det ens finns en.


För den som jag är uppvuxen i en tämligen lantlig miljö är fält med höga grödor rätt obehagliga. Det har en enkel förklaring. Har du någon gång gått över ett fält där det som växer på dig är högre än vad du är lång vet du hur jäkla lätt det är att irra bort sig. Hjärnan börjar spela spratt och obehaget sätter in. Det är klart, hur stort ett majsfält (en annan King-favorit) än är kommer du ut från det om du håller samma riktning tillräckligt länge. Så funkar det inte riktigt i In The Tall Grass.


Baserad på en kortroman som King skrev tillsammans med sonen, Joe Hill, är In The Tall Grass en bra idé, men utförandet lämnar en hel del över att önska. Förlagan förklarar mycket mer ingående hur de mest logiska sätten att ta sig ut från fältet inte fungerar och att de inte ens testar dem i filmen blir en källa till irritation. Jag antar att Vincenzo Natali ville skapa mer mystik i sin adaption, men kortromanen är skrämmande nog som den är utan att behöva slänga in tolkningar här och där. Den påminner inte så lite om Natalis genombrottsfilm, den lysande Cube (1997), men där denna blev förhöjd av mystiken är den mest irriterande i In The Tall Grass. När dessutom bara Patrick Wilson kommer undan med äran i behåll gällande skådespelet blir In The Tall Grass en besvikelse. Mycket tråkigt då det var en av de otaliga adaption av Kings verk jag sett fram emot mest.


Betyg: 2 var är gräsklipparmannen när man behöver honom? av 5 möjliga

Av Ulf - 4 oktober 2019 12:30


FFF Dag 7: Spanska tidsloopar och världens mest misslyckade zombie

 

Efter snart en vecka utan att vara hemma mer för sömn och mat fick jag inse min organisationsbegränsning och skippa kvällens sista film, Bliss (2019). Den avgörande faktorn var när jag fick dricka morgonkaffe ur hemmets enda rena kärl - en blomkruka. 

 

Innan jag började sanera drängstugan hann jag dock iväg för att se spanska science fiction dramakomedin The Incredible Shrinking Wknd (2019)

 

 

 

Alba åker på en weekendresa upp till sin föräldrars stuga i bergen tillsammans med sin pojkvän och deras gemensamma vänner. Strax under 30 år gammal förväntas Alba ha full koll på sitt liv, vilket hennes vänner tycks ha, men istället lever hon för fester och dagen som sådan. Hennes ansvarslösa leverne ställs dock på sin spets då hon utan synbar anledning tycks hamna i en tidsloop där hon återupplever samma förstadag på resan om och om igen. Som inte det vore jobbigt nog verkar loopen dessutom blir kortare och kortare för varje gång...

 

Science fiction och tidsparadoxer är sängkamrater sedan gammalt och jag älskar konceptet. En välgjord tidsloop/paradox får dig att tänka utanför inkörda banor och även om de allt som oftast inte håller för närmre granskning sätter de åtminstone igång de grå. The Incredible Shrinking Wknd är en fullständigt kompetent tidsparadox till film, men innehåller inte särskilt mycket att skriva hem om heller.

 

Framförallt är det karaktärerna jag irriterar mig på, eller framförallt Alba. Vi har alla den där vännen i bekantskapskretsen som vi tycker om men inte riktigt kan räkna med eller lita på. Alba är den vännen i kubik. De flesta människor man stöter på med det här särdraget har åtminstone den goda smaken att be om ursäkt för sin brist på agerande eller försöka bättre nästa gång. Förutom i filmens avslutande 20 minuter eller så är Alba helt oförstående för varför hennes vänner verkar tröttnat på hennes fuck ups. Det gör att karaktärsutvecklingen kommer igång för sent och då är Alba redan mest påfrestande. Här finns roliga scener och manuset är ganska välskrivet, men jag kommer knappast se om eller rekommendera filmen till någon. 2+ tidslooper på spanska av 5 möjliga.

 

 

 

Samtidigt som jag stod och slabbade med disken kollade jag in den sydkoreanska zombiekomedin The Odd Family: Zombie On Sale (2019). När ett läkemedelsföretag av misstag skapar en zombie har man dessutom oturen att den nyligen odöde rymmer från labbet. Det är dock inte en särskilt kompetent zombie det handlar om och han blir snart tillfångatagen av den något udda familjen Park. När familjens patriark upptäcker att ett bett ifrån zombien inte dödat honom utan snarare gjort att han ser 20 år yngre ut föds en affärsidé.

 

The Odd Family liknar inte någon annan zombiefilm du sett. Zombien ifråga, döpt till Jjong-Bi (läs det högt...) av familjens dotter, kan vara den mest misslyckade odöding jag sett på film och det är här mycket av filmens komik kommer ifrån. Rent strukturellt är jag inte riktigt vän med manuset dock. Väldigt få komedier behöver vara över 90 minuter och Jjong-Bis äventyr blir något enahanda efter ett tag. När den är rolig är den dock förbannat rolig och filmen bjöd mig på flera gapflabb. Den är ojämn, men om du är på rätt humör för någon genomlöjligt men ändå ganska smart under ytan kan det här vara något för dig. Ganska många av skämten far dock rakt över huvudet på mig som västerlänning och The Odd Family är ytterligare ett bevis på det gamla påståendet att komik är kulturellt betingat. 3 salladshuvudsätande odödingar av 5 möjliga.

 

Ikväll kollar jag in The Last To See Them från soffan och förflyttar mig sen till Filmstaden för det psykologiska dramat Swallow 19:30 för att avsluta kvällen på Kino med japanska Mankiri (med regissörsbesök!) 22:30.

Av Ulf - 2 oktober 2019 12:03

 


FFF Dag 5: Produktionsdesignsperfektion och slöseri med stop motion

 

Halvtid för festivalen som fortsätter leverera även under dag 5... delvis. Tisdagen blev dock en biofri dag då jag försökte få koll på den närmst apokalyptiska röran i min lägenhet samtidigt som jag kollade in tysk sci-fi i The Final Land (2019) och kinesisk animation i S He (2018).

 

 

Adem rymmer från fängelset på en ödslig ökenplanet och har turen att hitta vad han tror är ett skeppsvrak. När han hinns upp av en av fångvaktarna, Novak, inser de att skeppet fortfarande fungerar. Eftersom båda vill fly planeten, fånge som fångvaktare, bestämmer de sig för att ge sig ut i det okända. Men var kommer skeppet ifrån? Det liknar ingenting de någonsin sett och vad hände med besättningen?

 

Marcel Barions The Final Land är ett smärre mirakel i sin produktionsdesign. Hur en film med en budget på runt 20 000 dollar kan se bättre ut än många filmer som räknar sin budget i hundratalet miljoner är en gåta. Det visar bara på att stil och smak inte kan köpas för pengar. Eftersom jag är en sucker för snygg science fiction-design är Barions film en riktig höjdare när det kommer till just den aspekten. Även skådespelarna, Torben Föllmer och Milan Pesl, är riktigt bra i vad som mer och mer utvecklar sig till ett klaustrofobiskt kammarspel.

 

Där The Final Land i viss mån tappar mig är med manuset. Premissen är bra och Barions bygger upp stämningen och suspensen väldigt fint. Det är bara det att det inte mynnar ut i något av vikt. Vi får bara några hintar till mysteriets lösning och det hade behövts bra mycket mer för att filmen skulle lyfta ur sin ganska makliga berättarlunk. Trots det är The Final Land definitivt sevärd för genrefansen. Med sin fantastiskt vackra produktionsdesign och ett Vangelis-doftande soundtrack fördes mina tankar tillbaka till 1980-talets mer påkostade sci-fi-rullar. Det är bra bara det. 3+ mystiska skeppskamrater av 5 möjliga.

 

  I kvällens andra film får vi följa med till en dystopisk värld där skor härskar. Eller rättare sagt, manliga skor härskar. Kvinnliga skor får inte jobba eller ens existera. Istället görs de om till manliga skor vid "födseln" och sätts i arbete i en cigarettfabrik. En fängslad sko lyckas dock skydda sin dotter mot tvångskönskorrigeringen och måste jobba undercover i fabriken för att försörja henne.

 

Nej, jag har inte rökt på. Det där är handlingen. Shengwei Zhous stop motion-film är förvisso imponerande rent tekniskt, men över 90 minuter av en i princip dialoglös berättelse blir ganska påfrestande när det handlar om en tung tematik som Kinas enbarnssystem och i förlängningen sexualpolitik. Jag gillar stop motion som konstform, men jag drogs aldrig in i Zhous berättelse, alla goda föresatser till trots. Historien är det inget fel på, men formen passar in berättelsen. Om filmens tekniska begränsningar eller stil kommer i vägen för manuset bör man tänka om. Samtidigt kanske det inte vore det allra enklaste för Zhou att få den här filmen gjord men konventionella medel. Kina är ju inte direkt kända för att ta kritik liggandes. Synd på en viktig historia som faller under sin egen tyngd. 2 klacksparkar av 5 möjliga.

 

Idag skyndar jag mig hem så jag kan screena dokumentären Horror Noire innan det är dags för prisutdelningar, twisttävling och screening av klassikern Pulp Fiction på Mejeriet med start klockan 19:00.

 

Av Ulf - 28 september 2019 01:00

 


FFF Dag 1: It starts with knives and AI:s

 

Sen september betyder min vana trogen Fantastisk Filmfestival. I år firar festivalen 25 år med en rad olika tillbakablickar på åren som gått och det är ett digert program man fått fram! Festivalen invigdes traditionsenligt av festivalgeneralen, Maritte Sørensen, som axlat manteln för andra året i rad. Festivalens invigningsfilm var den amerikanska Knives And Skin (2019).

 

 

 

 

Carolyn Harper är lite av en outcast i high school, men har trots detta lyckats få en kille på kroken. När Carolyn drar sig ur ett bestämt sexmöte med grabben leder det ena till det andra och Carolyn råkar falla så illa att hon dör. Den lilla hålan där Carolyn bor och går i skola är i chock när hon inte står att finna. Samtidigt har stadens övriga innevånare sina egna problem att ta hand om.

 

Finns det en sak jag är väldigt trött på är att så fort en film handlar om ett dödsfall i en amerikansk småstad så ska den jämföras med Twin Peaks. Det visar sig nämligen aldrig stämma, inte heller här. Knives And Skin är en serie lösryckta scener som var för sig ibland kan glimra till, men blir en ytterst tunn helhet. Jennifer Reeder (manus och regi) presenterar egentligen aldrig karaktärerna eller låter dem växa innan hon hoppar vidare till nästa problematik. Resultatet blir en film med karaktärer som är väldigt lättviktiga. När de dessutom brister ut i covers av kända new wave-hits i tid och otid sitter jag mest och gäspar. Knives And Skin har sina stunder, framförallt gällande kameraarbete och färgsättning, men till syvende och sist är det en substanslös och vattnig soppa att inleda festivalen med. 2- lustiga hattar av 5 möjliga.

 

 


 

 

Då var kvällens andra film, franska sci-fi-rullen Blood Machines (2019), en mycket trevligare bekantskap. Två marodörer (det finns inget bra svenskt ord för "marauder") har lyckats sänka ett rymdskepp på en outforskad planet. När de ska plundra sitt byte insisterar besättning på att deras skepp lever och att de kan hela det. Ett levande skepp? Knappast! Eller...?

 

Blood Machines är en fullständig visuell och audiotiv fest. Manuset kanske inte är det allra bästa och skådespelarinsatserna varierar mellan riktigt usla och godtagbara, men produktionsdesign och framförallt musik är av allra yppersta klass. Musiken, komponerad av franska synthwaveundret Carpenter Brut, är en av de få moderna efterapningarna till 70- och 80-talens klassiska synthsoundtrack (inte sällan signerade hans namne, John Carpenter) som verkligen prickar allt rätt. Jag lyssnar på det i skrivande stund och det kommer snurra många varv de kommande veckorna.

 

När Blood Machines fokuserar på det visuella och musiken är den en grymt häftig upplevelse att se på duk. De mer karaktärsdrivna scenerna fungerar sådär, mycket på grund av danske Anders Heinrichsen som verkligen slaktar sin huvudroll med en skrattretande bedrift.

 

Som ni märker är jag något kluven till helheten här, men det är helt klart så att Blood Machines är en upplevelse som du inte får missa om du gillar genren. 3+ ansiktssmältande synthsoundtrack av 5 möjliga.


Imorgon är det fullt ös med White Snake och Werewolf på Södran (13:00 respektive 15:30) och två rullar på Kino i Why Don't You Just Die? och Boyz In The Wood (19:00 samt 21:30).

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18 19
20
21
22
23 24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2020
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se