Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 2

Av Ulf - 25 januari 2022 21:10

Regi: Aaron Sorkin

Manus: Aaron Sorkin

Medverkande: Nicole Kidman, Javier Bardem, J.K Simmons mfl.

Produktionsbolag: Amazon Studios/Escape Artists/Big Indie Pictures

År: 2021

Längd: 131 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4995540/


Under den värsta kommunisthysterin i Hollywood under 1950-talet hamnar Lucille Ball, stjärnan i I Love Lucy, i blåsväder då det uppdagas att hon en gång registrerat sig som kommunistsympatisör. Utan att veta om de kommer ha en tv-serie veckans därpå är spänningarna på inspelningen värre än någonsin och saken blir inte bättre av att Balls äktenskap med Desi Arnaz, seriens andra stjärna, knakar i fogarna.


Nog för att jag visste att I Love Lucy var en amerikansk tv-klassiker som fortfarande refereras till, men att den var så pass stor som den var hade jag ingen aning om. När NCIS sågs av 47 miljoner tittare i USA 2016 var det så pass noterbart att det uppmärksammades i tidningarna. I Love Lucy hade i regel runt 60 miljoner tittare i USA – per avsnitt. Därför är det också tämligen naturligt att allt som hände Lucille Ball och Desi Arnaz var höggradig ammunition för skvallerpressen. Aaron Sorkin har i Being The Ricardos lyckats fånga både periodens Lucy-hysteri som stämning. Nicole Kidman och Javier Bardem är båda bra i huvudrollerna, men det saknas en viktig aspekt – manuset.


Det här är en intressant historia som borde gå att berätta så mycket mer om. Istället har Sorkin valt att dra ut på vissa element samtidigt som han inte låter karaktärerna utvecklas emotionellt. Isbergstekniken som Sorkin valt sig av är imponerande i vissa scener (filmens klart bästa scen är en extremt spänd repetition av en middagsscen), men irriterande i andra. Den ger inte karaktärerna det djup de skulle behöva och man kan riktigt höra att det finns en inre monolog som inte får uttryck i varken ord eller bild. Synd!


Skådespelet är som sagt bra, med en aldrig åldrande Nicole Kidman (seriöst, antingen har hon klippkort hos plastikkirurgerna eller gener som behöver studeras!) som klarast lysande stjärna. Min favorit är dock den alltid lika sevärde J.K Simmons som en av I Love Lucys birollsinnehavare, William Frawley. Jag tror ärligt talat att Simmons kan spela allt han företar sig, men det är den här rollen, den buttre och otrevlige äldre mannen med ett hjärta av guld innerst inne, som är hans paradgren.

Till syvende och sist är dock Being The Ricardos en smärre besvikelse. Alla delarna finns där, men hopkoket funkade sådär.


Betyg: 2+ eldfängda rödtoppar av 5 möjliga

Av Ulf - 6 januari 2022 16:35

 

Regi: Lana Wachowski

Manus: Lana Wachowski/David Mitchell/Aleksandar Hemon

Medverkande: Keanu Reeves, Carrie-Anne Moss, Neil Patrick Harris mfl.

Produktionsbolag: Warner Bros./Village Roadshow Pictures/Venus Castina Productions

År: 2021

Längd: 148 min

Land: USA/Storbritannien/Australien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt11286314/


Thomas Anderson har bara vaga minnen av att en gång ha varit Neo, mänsklighetens räddare i kampen mot maskinerna. Minnena har han använt sig av för att skapa en trilogi klassiska datorspel vid namn “Matrix”. När Thomas mentala hälsa börjar vackla börjar han ifrågasätta sin verklighet och finner sig snart utanför det “riktiga” Matrix igen.


Wachowski-syskonen var 90-talet personifierat när de släppte den första filmen i den här franchisen 1999. Redan då var estetiken nästan skrattretande “edgy” och genom att dra inspiration från en mängd andra filmer och böcker skapade man en modern klassiker i det avseende att den för väldigt många blev en inkörsport till science fiction-genren. Med sin något mer begränsade budget än de som efterföljarna hade fick också storyn ta större plats och första filmen är än idag en bra, om än plågsamt daterad, film. Sen kom uppföljarna. Ju mindre sagt om dem desto bättre, men från att ha varit en underhållande sci-fi-action-saga utvecklades franchisen till något löjeväckande kvasiintellektuellt dravel komplett med Messiaskomplex. De var… inte bra.


Varför Wachowskis valde att göra den här uppföljaren, nästan 20 år efter att det tämligen utskällda avslutet, vette fanken. Det kan knappast ha med pengar att göra eftersom filmen kostade cirka 190 miljoner dollar att göra och släppt under pandemin vet jag inte hur man tänkte sig att detta skulle gå runt? För närvarande har filmen gått med cirka 85 miljoner dollar i förlust. Det kan inte heller röra sig om en fanatisk fanbase, för ärligt talat – har franchisen det?


Till en början tänkte jag att Lana Wachowski kanske hade en ny historia att berätta trots allt. Öppningen med Thomas Anderson som plågad programmerare är faktiskt riktigt bra och smart skriven, trots att Keanu Reeves inte kan skådespela. Filmen tappar dock det mesta av intresse när metalinjen släpps och Thomas än en gång blir Neo. Givetvis beror detta på att ett annat ondskefullt program vill ställa till det för den ömtåliga fred som uppstod mellan maskiner och människor i slutet av förra filmen. Snark.


The Matrix Resurrections är helt enkelt inte en bra film. Från den intressanta öppningen är det här bara mer pseudofilosofi och överdrivna actionsekvenser utan spänning eller nerv. Manuset uppvisar också en förvånande egoism. Lana Wachowski har som bekant bytt könsidentitet sedan förra trilogin och just “valet att välja sitt rätta jag” är genomsyrande i manuset. Det val som Lana gjorde var personligt. Det val som Neo gör påverkar däremot hela mänsklighetens säkerhet. Därför har jag också svårt att se honom som en hjälte. När man sen blandar kärlek med kvantfysik (som Film till fikat-lyssnare vet är en dödssynd!) satt jag mest av tiden. Trots några goda avstamp och infallsvinklar är den här filmen redan lika daterad som nu metal.


Betyg: 2 matriser av 5 möjliga

Av Ulf - 30 november 2021 17:46

 


Regi:

Manus:

Medverkande: Scarlett Johansson, Florence Pugh, David Harbour mfl.

Produktionsbolag: Marvel Studios/True North Productions

År: 2021

Längd: 134 min

Land:USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt3480822/

 

Medan pojkarna slår varandra på käften under upptakten till Captain America: Civil War (2016) verkar det som Natasha "Black Widow" Romanoffs förflutna är på väg ikapp henne. Någon är uppenbart ute efter henne och spåren leder till hennes adoptivsyster, Yelena, som hon tappade kontakten med efter att familjen fick fly hals över huvud från USA då deras spionuppdrag uppdagats. Men det är inte Yelena som är efter henne utan en gammal fiende har mot alla odds överlevt Kalla kriget...

 

Black Widow kan var den sämst skrivna karaktären i MCU. Jag har inte läst tillräckligt av serieförlagorna där hon spelar huvudrollen för att uttala mig om dem annat än att säga att de är bra mycket bättre. Det är alltså inte karaktären det är fel på - det är tolkningen, eller bristen därav. Därför väntade jag också med att se den här filmen. Jag vet helt enkelt inte vem den är till för. Här hade manusförfattarna all möjlighet att ge karaktären en badass svansång, men istället är det över två timmar med samma fingerborgsdjupa karaktär. Tack och lov räddar birollerna filmen upp till ett okej betyg.

 

Florence Pugh är en av mina favoritskådespelerskor som fortfarande kan ses som "up-and-coming". Hon är alltid minst bra i sina filmer och här är hon den klart mest intressanta av systrarna Rövspark. Pugh går in i rollen som någon som inte har spelat den några minuter åt gången under ett decenniums tid och energinivån märks. Där Johansson mest verkar vilja ha det här överstökat glänser Pugh i alla sina scener.

 

Filmens andra stora behållning av David Harbour i rollen som systrarnas adoptivpappa och tillika Captain America-wannabe, Red Guardian. Harbour får tillsammans med Pugh det klart roligaste och bästa dramatiska materialet att arbeta med. Det ryktas om att Marvel var så pass nöjda med Pugh att hon kanske ska ta över rollen som Black Widow nu när Johanssons version råkade få ett svårbotat fall av död under vad som ledde fram till slutstriden mot Thanos. Jag hade gärna sett det!

 

Men ovanstående paragraf sätter fingret på vad som är den här filmens stora problem - varför nu? Vi vet alla Black Widows öde i MCU och ingenting som händer i den här filmen spelar något större roll i den större berättelsen. Ja, jag vet att post-credit-scenen gör ett avstamp för en viss serie på Disney+, men det hade man inte behövt en hel film för att berätta. Om huvudkaraktären hade varit i en starkare tolkning hade det här kunnat bli ett bra matinéäventyr, men när birollerna får bära det tunga lasset blir jag mest trött. Nu kan jag i alla fall pricka av den från listan av MCU Phase 4. Alltid något.

 

Betyg: 2+ svarta änkor av 5 möjliga

Av Ulf - 5 november 2021 11:00

 

FFF 2021 Dag 6: Och då är det Kazakstan som ska in på lodrätt 4

 

Mig veterligen har jag aldrig sett en film från Kazakstan tidigare. Det är alltid kul att bocka av nya länder i sin "filmatlas" (har inte alla en sådan?) och med ett land med endast drygt 500 titlar registrerade av IMDB. Som kontext registrerar samma sajt 700 respektive 400 titlar per år från dagens andra två upphovsländer, USA och Japan. Sen att filmen i sig, Sweetie, You Won't Believe It (2020), är ganska charmig är givetvis också en bonus.

 

 

Dastan har det inte särskilt lätt. Hans väldigt gravida fru ska snart föda och den tid hon inte spenderar med att klaga över detta hunsar hon sin make. För att fly fältet ett tag bestämmer Dastan sig för att åka på en spontan fisketur med sina kompisar Arman och Murat. Det är bara det att på den kazakiska landsbygden pågår det allsköns märkliga saker och gänget finner sig snart jagade av både maffian, inavlade bönder och odödliga mördare.

 

Sweetie, You Won't Believe It är som sagt en ganska charmig film som framförallt lever på kemin mellan de tre huvudrollsinnehavarna. Det är en salig genremix mellan alltifrån road movie till skräckkomedi med en betydande dos splatter som krona på verket. Den puttrar på utan större motstånd och kanske inte är en film jag hade kommit ihåg särskilt länge om det inte hade varit för att den just är från ett filmland jag inte sett något från tidigare. Det är en typisk film som man kan trycka in i valfri mediaspelare en sömnig fredag och ha rätt kul med. En ball rulle med doft av den gamla goda tiden när man gick och hyrde sina filmer i butik. Gott så. 3 bokstavliga shotgun weddigns av 5 möjliga.

 

 

Kvällens andra film var den av mig hett efterlängtade We're All Going To The World's Fair (2021). Tonåriga Casey kommunicerar främst med omvärlden via olika sociala medier och har sin egen YouTube-kanal. Det rör sig dock inte om någon större publik som tittar på hennes videos, men blyg och tillbakadragen är det ändå Caseys utlopp. En kväll bestämmer hon sig för att göra The World's Fair Challenge - lite av en initiationsrit till ett onlinespel där spelaren kan förvänta sig att förändras på ett eller annat sätt. Casey dokumenterar sin process och får kontakt med JLB, en spelare som verkar veta väldigt mycket om spelet i sig.

 

Årets festival hade potential till att bli den första där jag inte satte en etta i betyg på en film. Näst sista dagen bjöd dock på den här travestin till berättelse som gjorde mig väldigt besviken. Jag är ett stort fan av fenomenet Creepypastas och hur det har blivit lite av vår tids lägereldsberättelser som byggs på av dem som berättar dem. Det är moderna legender som har sin egen mytologi och som oftast är fristående, utan beröringspunkter, men ibland ger sken av att tillhöra en slags samlad verklighet likt den H.P Lovecraft ville skapa med Cthulu. Just den här typen av spel som ligger mellan fantasi och verklighet är en betydande del av scenen och många Creepypastas fokuserar på vad spel kan göra med användaren. Spelen blir till vår tids magiska artefakter, trollformelsböcker eller förtrollade äpplen.

 

World's Fair bryr sig inte om ovanstående och berättar istället en klumpig historia om psykisk ohälsa hos en ung kvinna. Produktionen är amatörmässig utan charmen som amatörfilmer kan besitta och Caseys mående, vilket blir det centrala för filmen, skildras utan större insikt. Om jag jämför med de ungdomar jag arbetar med som lider av psykisk ohälsa (det är en realitet i skolvärlden) är det här en på tok för blek bild som varken är intressant eller överensstämmer med verkligheten. World's Fair är tyvärr en riktig skräpfilm. Undvik. 1 tappade manusidéer av 5 möjliga.

 

 


Kvällens sista film, japanska Wonderful Paradise (2020), var om inte bra så i alla fall bättre. Familjen Sasaya tvingas flytta från sitt väldigt stora familjehem i Tokyo efter att pappa Shuji dragit på sig en massa skulder. Dottern Akane vill inte alls flytta, men har en plan för att göra den sista dagen minnesvärd. Hon bjuder in till flyttfest öppen för alla och folk är inte nödbedda att komma.

 

Surrealistisk japansk humor är svår. Ofta går den förbi mig som "weird for the sake of being weird" och till stora delar är det just vad Wonderful Paradise gör. Även i de mest utflippade berättelser måste det finnas en röd tråd i galenskapen och inte bara en känsla av att "vad som helst kan hända". I den här filmen händer saker bara för att och det är förvisso en smålustig resa då och då, men på det hela taget känns det som jag hellre skulle sett något annat. Jag fick en distinkt känsla av att jag skulle uppskattat den här berättelsen mer om den kommit från exempelvis Balkan med deras festkultur. Nu blir det lite för återhållsamt även när det ska vara wild and crazy och det gör inte filmen några tjänster. Fungerande som underhållning för stunden, men inte mer. 2 galna munkar av 5 möjliga.

 

Ikväll stannar jag kvar i Japan då jag ser en dokumentär om Satoshi Kon, kanske en av de främsta animeskaparna genom tiderna, och sen Kons mästerverk Paprika på stor duk! 18:00 respektive 20:30 på Kino. Det blir även avslutning och prisutdelning. Om du ser en film på festivalen, missa inte Paprika om du inte sett den. Satoshi Kon var en sann mästare.

Av Ulf - 4 november 2021 12:00

 


FFF 2021 Dag 5: En annan nivå av brutalitet

 

Efter gårdagens känslostormar var det dags att återvända till Kino för två fysiska visningar. Först kände jag dock att det var dags att sätta tänderna i de kortfilmer som är nominerade till årets Méliès-pris. Jag tänkte göra som förra året och gradera dem i stigande ordning istället för att använda mitt vanliga betygssystem. Det blir ofta mer rättvisande eftersom kortfilmsformen ofta kan fånga känslor och stämningar som är svåra att placera in på en skala som först och främst är tänkt för längre berättelser.

 

I år tävlar åtta filmer från skilda delar av Europa, men tonvikten har hamnat på Frankrike och Storbritannien som tillsammans står för fem av bidragen. Lite förvånande saknas representation från Spanien som annars brukar vara ett starkt kortfilmsland på festivalen:

 

8. Luna In The Dark (Storbritannien)

 

Handling: En liten flicka använder sin säng/kuddfort som en fantasiflykt från föräldrarnas gräl.

Omdöme: På fem minuter hinner man ofta inte berätta så mycket om man tar ett så här pass tungt ämne att behandla. Tillsammans med nästa film i ordningen den mest experimentella av de nominerade, men för mig gick inte experimentet hem. Den sticker ut bland de nominerade på ett negativt sätt i form av kvalitet och teknik och jag hade själv inte sett den som en film för tävlan.

 

7. The Seine's Tears (Frankrike)

Handling: Under revolten i Algeriet (1954 - 1962) levde Paris algeriska minoritet i rädsla för polisen. Detta kulminerade i den så kallade "Parismassakern" 1961 där polis attackerade en fredlig demonstration med resultatet att uppskattningsvis 100 - 300 personer miste livet.

Omdöme: Ett intressant ämne som jag visste mycket lite om innan den här filmen. Tyvärr gav inte filmen mig så mycket mer info. En niominuters dockanimation är väldigt kort tid och form för att utforska det här ämnet. Den ledde mig dock vidare till en påkostad fransk miniserie från 2005 som skildrar händelseförloppet i detalj. Alltid något!

 

 6. Breathe (Bulgarien)

Handling: En ung man byter till sig ett munspel och inser snabbt att det fastnat i hans ansikte. Detta innebär givetvis en massa problem.

Omdöme: En absurd historia som har potential, men som inte är logisk inom sin egen kontext. Ibland verkar det som folk hör hans "munspelsandning", ibland inte och eftersom det inte händer så mycket annat än att diverse personer irriterar sig på ljudet blir det en ganska långsam historia.

 

5. Les Curiosités du mal (Frankrike)

Handling: Ett kompisgäng åker till en stuga i skogen (stop me if you've heard it!) och träffar på en märklig varelse i skogen. Efter att gängets begåvningsreserv misshandlar varelsen och lämnar den att dö får en annan deltagare samvetskval och letar upp varelsen på natten.

Omdöme: Jag vet inte riktigt hur jag ska sätta fingret på vad jag gillar med den här berättelsen. Under större delen av speltiden finns här verkligen ingen karaktär att gilla eller identifiera sig med, men när protagonisten väljer att gå emot sina nya "kompisar" och belönas med varelsens respekt finns här ändå någonting som slår an en sträng. Får fundera vidare på den här!

 

4. Pressure Drop (Schweiz)

Handling: En författare gömmer sig i Alperna efter en katastrofal intervju i princip dödat hans karriär. När två fans träffar på honom av en slump blir det början till att den psykiska pressen kokar över.

Omdöme: En historia av ett slag som jag tänker att Stephen King hade kunnat skriva. Författare som dukar under pressen, överlevnad och psykologisk stress? All good. Har ett lite för hastigt slut för att kunna bli något större, men ändå en gedigen kortfilm.

 

3. Unnecessary Things (Ukraina)

Handling: Roboten Rob är en samlare av onödiga och märkliga ting. En dag upptäcker han Robert, en äldre man som säljer sig själv som husdjur. Han har ju ändå ingenstans att vara och då kan man ju bringa glädje åt någon istället!

Omdöme: De tre filmerna i topp på den här listan är alla i viss mån utbytbara i ranking. De är verkligen av annan klass. Unnecessary Things ger en vackert tecknad tolkning av vad det innebär att vara människa, om maskiner kan ha känslor och om vi kan lära av varandra. Det är imponerande på 14 minuter. Baseras på Robert Sheckleys novell The Old Curiosity Shop som defintivt är på min läslista nu.

 

2. You're Dead, Helen (Frankrike)

Handling: Maximes flickvän Helen vägrar lämna jordelivet. Hennes spöke förföljer honom och sätter käppar i hjulen för hans nya romantiska intressen.

Omdöme: En ömsom rolig, ömsom sorglig historia om att vägra släppa taget. De klart bästa skådespelarinsatserna i kortfilmspaketet. Framförallt påminner den mig lite om en gammal festivalfavorit i Nina Forever (2015). Det är ett väldigt gott betyg.

 

1. Such Small Hands (Storbritannien)

Handling: Marina anländer till ett barnhem för flickor efter att hennes föräldrar dött i en bilolycka. Blyg och tillbakadragen blir Marina snabbt offer för diverse pikar och elakheter, men en kväll kommer hon på en lek som fascinerar de andra. En i gruppen ska vara en docka. Som docka får du inte prata eller reagera på något annat sätt, men du får också höra alla andras hemligheter.

Omdöme: Om någon kortfilm i årets paket av nominerade fyllde mig med obehag var det Maria Martinez Bayonas adaption av Andrés Barbas bok med samma namn. Ett lysande exempel på att less is more utspelas skräcken i vårt eget huvud och det är som bekant så mycket värre än något som kan visas på duk. Den i min mening absolut bästa kortfilmen av de nominerade.

 

Efter kortfilmskavalkaden var det då dags att åter bege sig till Kino för att se två kanadensiska filmer, där en var en gäspning men den andra fick eventuella tankar på tupplurar att fly någonstans långt bort.

 

 

Sophies dröm om att tävla i OS som utförsåkare har gått i kras då hennes medfödda synnedsättning i princip gjort henne blind. För att tjäna pengar hyr hon ut sina tjänster som husvakt till företrädesvis rika klienter i lugna områden. När hon får i uppdrag att ta hand om ett avsides beläget hus mitt ute i skogarna verkar det vara vilket uppdrag som helst. Det är tills huset håller på att bli plundrat av tre rånare. Sophie måste nu förlita sig på en app, See For Me, där seende hjälper synskadade. Och hon hittar absolut rätt hjälpare...

 

Det är väldigt sällan som filmerna på FFF ger mig en känsla av... "meh". De brukar ha något som verkligen sticker ut, positivt eller negativt, som man kan ta fasta på. See For Me (2021) kommer jag ha glömt om någon månad. Den är snarlik många andra filmer där en huvudperson med någon typ av funktionsvariation ställs inför liknande utmaningar.

 

Det som kanske skiljer den från merparten är att huvudrollsinnehavaren, Skyler Davenport, verkligen är synskadad och det ger filmen en realism i sättet den hanterar nämnda variation på. Problemet är bara att Sophie är en karaktär som är väldigt svår att tycka om och sympatisera med. Jag förstår hennes frustration på allt "medkännande" och i princip nedlåtande attityd hon stöter på, men hon är så fast i sin vilja att inte vara ett offer att hon blir just det - ett offer.

 

De tekniska lösningarna som filmen presenterar är det som fascinerar mig mest, framförallt med diverse appar för smartphones som verkligen måste ha inneburit en smärre revolution i självständighet för personer med synnedsättning. Men det är något fel när jag som tittare främst bryr mig om de tekniska lösningarna och inte historien eller karaktärerna. 2 axelryckningar av 5 möjliga.

 

 

Om kvällens första film var något av en besvikelse levererade Violation (2020) något helt annat. Det var mycket länge sedan jag var på en film där folk reste sig upp och gick, troligen inte för att de tyckte den var dålig utan för att det blev för mycket för dem. Det respekterar jag, för det här är brutalitet på en annan nivå.

 

Miriam åker tillsammans med sin make till sin yngre syster Greta för att spendera en vecka i deras sommarhus. Det har uppenbart varit ett tufft år för Miriam och maken, Caleb, och paret står på randen till att gå skilda vägar. Miriam tyr sig till Gretas man, Dylan, och anförtror honom med hur hon känner inför allt. En natt, när Miriam somnat fram en lägereld, vaknar hon av att Dylan har sex med henne. Den samtyckeslösa handlingen blir starten på Miriams totala förfall och det enda hon kan tänka på är hämnd.

 

Jag har skrivit en del om rape-revenge-genren tidigare och ett stort problem med denna är att vi, sjukt nog, vant oss. Sexualiserat våld föder blodig hämnd som ger snabb katarsis åt karaktär och tittare. Gott så, men genren har i mångt om mycket förlorat det som en gång gjorde den chockerande. Visst finns det undantag, såsom Gaspar Noés Irreversible (2002), men i mångt om mycket känns det som genren stått och stampat sedan 80-talet. Jag kan givetvis ha fel i detta och det kanske finns en uppsjö bra exempel som jag inte hittat, men Violation tar ett grepp jag aldrig tidigare sett. Det är inte det sexuella våldet som skildras ingående utan hämnden. Det är inte tal om att skjuta en slemmig karaktär och gå vidare utan under betydande del av filmens speltid skildras istället den utsattas våld mot förövraren så pass ingående att det suger till i magen. Violation skildrar både bildligen och bokstavligen psykets och kroppens förgörelse. Det är som om Michael Haneke hade gett sig på genren.

 

Många av filmens scener är direkt plågsamma att se, men det som visas gör aldrig det av sensationslystnad utan av "nödvändighet". Miriams karaktär har genom filmens uppbrutna kronologi gjort en resa från offer till att bli den varg som återkommer i berättelsens kanske lite väl tilltagna "konstnärliga övergångar". Det är framförallt i dessa som filmen skvallrar om att det är en produktion av ett team utan så mycket erfarenhet. Samtidigt tror jag att bristen på erfarenhet gör att autenciteten blir desto mer drabbande. 

 

Det råder ingen tvekan om att Violation är en bra film, men den har sina skönhetsfläckar. Bland annat berörs egentligen aldrig det faktum att Miriam själv utför ett liknande övergrepp på sin man morgonen efter hon själv blivit utsatt för det. Just Calebs karaktär försvinner väldigt hastigt och jag hade personligen nog klippt om/ner vissa scener för tid och tempo. Jag kan dock lova dig att du inte sett något liknande tidigare. Ett varningens ord dock: Om jag någonsin skulle skriva "trigger warning" om en film så är det denna. Den går på djupet och träffar hårt om saker som inte är enkla att prata om. 4+ eländes, eländes, elände av 5 möjliga.


Ikväll avslutar jag TriArt Plays digitala paket och beger mig på resa till Japan, Kazakstan och USA.

 

Av Ulf - 2 november 2021 13:00

 


FFF 2021 Dag 3: Blek dystopi, femme fatales och den mest osannolika av pjäser

 

Det här med att se kvalitetsfilm jag antagligen inte skulle hitta i medieflödet från bekvämligheten av min egen soffa är något jag kan vänja mig vid. Dag tre av festivalen valde jag att djupdyka i de nominerade till Lund Fantastic Special Award. Det tog mig från turkiska proletärer, via spanska mardrömsdejter och avslutningsvis i den märkligaste teateruppsättning av en storfilm du har sett. Vi börjar i Turkiet.

 

 

Zait bor med sina medarbetare/fångar i en sliten gammal fabrik där arbetarna tvingas behandla malm från en närbelägen gruva. De står under ständig kameraövervakning från ett system vars representanter de aldrig sett. När Zait drar på sig en mystisk sjukdom tvingas han försöka kontakta de styrande, men blir snart varse om att systemet kanske inte är så allomfattande som alla trott.

 

In The Shadows (2020) är festivalens hitintills snyggaste film men tyvärr också den sämsta. Jag förstår vad

 

 

 

Efter den tämligen sömniga dystopirullen blev det desto mer spännande och tätt i den spanska Cross The Line (2020). Dani är en ung man som under flera åt tagit hand om sin sängbundne och dödssjuke far. När pappan till sist somnar in står Dani fri att göra vad han alltid drömt om - resa jorden runt. Kvällen då han sitter på en bar och planerar sin resväg träffar han den vackra Mila som är som en person från en annan värld jämfört med den väldigt blyge och tillbakadragne Dani. Det blir början på en kväll av ond bråd död och Dani finner sig plötsligt efterlyst för mord.

 

Cross The Line var en film jag inte väntade mig särskilt mycket av, men som verkligen levererade. Det är svårt att skriva mycket mer om handlingen än ovanstående utan att spoila filmens twists och tro mig, här finns riktigt bra twists. Det enda jag kanske vänder mig lite mot är att Dani känns som en för snäll kille. I verkligheten känns det som han inte hade följt med Mila på äventyr överhuvudtaget, men när han väl gör det borde här finnas en stegring i karaktärsutvecklingen. Mario Casas är bra i huvudrollen, men jag måste hålla Milena Smit i rollen som Mila ännu ett snäpp högre. Hon är en manic pixie nightmare girl.

 

Cross The Line lyckas också med något många filmer i liknande genrer misslyckas med - att svänga in på en totalt oväntad riktning och inte tappa tempo. Snarare ökar den. Filmen börjar kanske någorlunda långsamt, men efter filmens första twist ökar tempot och insatserna konstant. Mycket bra! Jag kan helt klart rekommendera den här filmen för thrillerdiggare och alla andra. Den är riktigt vass, no pun intended... eeeeller? 4 mardrömsdejter av 5 möjliga.

 

 

 

 

Av alla filmer man kan välja att göra en scenproduktion av hade Ridley Scotts Alien (1979) kanske inte varit den första jag hade tänkt på. Det hindrade inte ett gäng busschaffisar i brittiska Dorset från att göra just detta. Men hur gör man en scenuppsättning av en film med specialeffekter som fortfarande är imponerade idag och med ett gäng mer eller mindre usla skådespelare? Äh, man bara kör!

 

Alien On Stage (2020) är en riktigt kul idé, både i verkligheten och att göra dokumentär om. Det känns dock som det här hade varit bättre som en kortfilm. Här finns helt enkelt inte riktigt material för en 86 minuter lång dokumentär för att den inte ska upprepa sig. Jag hade ganska kul med busschaffisarna från Dorset och det är en fascinerande historia, men som dokumentär är den sådär. 3- osannolika scenframträdanden av 5 möjliga.

 

Ikväll fortsätter jag min digitala kavalkad med den sista nominerade till Lund Fantastic Special Award, den norska dokumentären Code Name: Nagasaki (2021) och fortsätter beta av min lista! Kom ihåg, TriArt Play is where the action's at.

Av Ulf - 20 oktober 2021 20:00

 

 

Regi:

Manus:

Medverkande: Chris Rock, Samuel L. Jackson, Max Minghella mfl.

Produktionsbolag: Lionsgate/Twisted Pictures/Serendipity Productions mfl.

År: 2021

Längd: 93 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt10342730/

 

Ezekiel "Zeke" Banks har knappast gjort sig några vänner på polisenheten han arbetar på. Efter att han fått en kollega dömd för mord mer än ett decennium tidigare är det fortfarande ingen som vill jobba med honom. Saken blir inte bättre av att hans far är en legendarisk pensionerad poliskapten. När Zeke får en ny partner i den nyexaminerade polisen William dras han dessutom in en serie mord som använder sig av en för staden alldeles för välbekant symbolik. Någon vill Zekes kollegor väldigt illa...

 

Det ska sägas att jag knappast gick in med högt uppskruvade förväntningar med den här spinoffen till Saw-franchisen. Jag blev dock positivt överraskad... till en början. Kopplingarna till tidigare filmer i serien är i mångt om mycket kosmetiska och mördaren är knappast någon ny Jigsaw, trots snarlika metoder. Det som skiner igenom istället är viljan att göra en mer karaktärsdriven film, likt det avstamp som gjorde första filmen så lyckad. Tyvärr tappar man bort sig på vägen.

 

Chris Rock har fått mycket skit för sin rolltolkning i den här filmen, men det mesta av det är oförtjänt. Är han bra? Nej. Är han dålig? Nej. Han är precis i mitten när det gäller sitt dramatiska skådespel, långt ifrån hans mer skrikiga komedier. Han kommer knappast vinna några priser för rollen som Zeke, men han gör knappast bort sig heller. Dessutom är  Samuel L. Jackson alltid Samuel L. Jackson och således också sevärd.

 

Som sagt gör manusförfattarna en ansats till att låta Zekes historia ta första rummet och det är också här man tappar bort sig. Med några klumpiga beslut och dålig klippning lyckas filmskaparna förlägga manuselement i helt fel ordning för att de ska ge ordentlig effekt. Allt behöver inte vara en flashback! Det går att berätta en rak historia när berättelsen kräver det. Inte i den här filmen dock.

 

Samtidigt måste jag ge en liten tumme upp till manusets sätt att lyckas lura mig på. Saw-filmerna är lite som magitrick - det är väldigt tillfredsställande att se "the reveal", men samtidigt kan det också döda ögonblicket. Spiral hamnar någonstans i mitten med en lysande början på avslöjandet men en gäspning till avslutning. Det är också symptomatiskt för den här filmen - den är hela tiden nästan bra, men faller platt oftare än inte. Det är ändå en nystart för en franchise som jag trodde skulle vara död och begraven ett tag nu. Det är lite imponerande i sig.

 

Betyg: 2+ var är Jackie Chan när man behöver honom? av 5 möjliga

Av Ulf - 31 juli 2021 21:34

 

 

Regi:

Manus:

Medverkande: Peri Baumeister, Carl Anton Koch, Dominic Purcell mfl.

Produktionsbolag: Rat Pack Filmproduktion & Sirena Film

År: 2021

Längd: 121 min

Land: Tyskland/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6402468

 

Nadja ska åka till New York tillsammans med sin son Elias för att få en experimentell behandling för sin långt gångna leukemi. När terrorister tar över planet inser Nadja snart att hon måste avslöja sin hemlighet för Elias och medpassagerarna för att kunna stå upp mot kaparna. Visst är hon "sjuk", men det är inte leukemi det handlar om. Mer... vassa tänder och problem med solljus.

 

Blood Red Sky vill så väldigt, väldigt mycket. Den vill vara delar gorefest, delar vampyrfilm. Den vill också vara delar drama och delar thriller. Resultatet blir en genreblandning som i viss mån känns fräsch, men samtidigt också väldigt splittrad.

 

Skådespelarna är klart över genomsnittet för den här typen av film, med Peri Baumeister (Nadja) som drar det tunga lasset. Kul är också att den för Arrowverse-tittare gamle bekante Dominic Purcell är med på ett hörn. Han är precis lika stenhård här om än inte med ett hjärta av guld direkt. Den som tyvärr inte riktigt håller måttet är Carl Anton Koch som Elias. Mer irriterande unge får man leta efter. Det är med största sannolikhet hur rollen är skriven, men i kombination med ett hackigt karaktärsarbete med honom och hans ringa erfarenhet som skådespelare sticker han verkligen ut som en sore thumb.

 

Specialeffekterna är oftast riktigt snygga och för tankarna tillbaka till mer klassiska vampyrfilmer där vampyrer var monster och inte glittrade i solsken. Manuset vet dock inte vad det vill säga eller göra. Det går tillbaka till ovanstående splittring gällande genrerna. Om du lyckas med en genreblandning blir det ofta guld. Om vissa delar av ditt manus är vida överlägsna andra blir det lite sisådär. Dramadelarna är i mångt om mycket väldigt svagt skrivna, medan själva gisslandramat funkar mycket bättre. Skräckelementen ligger någonstans mitt emellan.

 

Blood Red Sky försöker mycket och snubblar lika ofta som den lyckas springa. Det är en helt okej film att slötitta på, men tillhör knappast de bättre i projektet än så länge.

 

Betyg: 2+ över Atlanten kan ingen höra dig skrika av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards