Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 2

Av Ulf - Måndag 16 okt 16:45

 

Regi: Nikolaj Arcel

Manus: Akiva Goldsman/Jeff Pinkner/Anders Thomas Jensen mfl. (baserat på Stephen Kings romansvit)

Medverkande: Idris Elba, Matthew McConaughey, Tom Taylor mfl.

Produktionsbolag: Sony Pictures Entertainment (SPE)/Media Rights Capital (MRC)/Imagine Entertainment mfl.

År: 2017

Längd:  95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1648190/

 

I universums centrum står ett stort torn. Tornet binder samman alla världar och även gränserna till vårt universum. Unge Jakes mardrömmar handlar om hur detta torn är under attack av någon som kallas för "Mannen i svart". Givetvis tror inte hans mor eller styvfar på honom utan vill skicka honom på klinisk utredning. När Jake känner igen personalen från kliniken som Mannen i svarts hantlangare flyr han och finner sig snart i en ny värld - en ny värld där det kanske finns någon som kan stoppa Mannen i svart.

 

Jag ville verkligen inte se The Dark Tower med tanke på all den kritik den fått av inte bara andra kritiker utan även Stephen King-fans. Det råder dock ingen tvekan om att filmatiseringen av i huvudsakligen den första delen i romansviten är en av årets största filmer, även om vi med facit i hand mycket riktigt kan se att den inte blev något vidare. Därmed inte sagt att det inte finns ljusglimtar.

 

Både Idris Elba och Matthew McConaughey är stencoola i rollerna som revolvermannen Roland respektive Mannen i svart. Speciellt McConaughey gör en tolkning av Kings ikoniske skurk som vi inte sett på film tidigare. Med en nästan allsmäktig självklarhet bestraffar han hantlangare som gjort bort sig, men det som gör honom så bra är att han fångat den barnsliga förtjusningen som karaktären har för att skapa till synes slumpmässigt lidande.

 

Där tar också det som är genuint bra med The Dark Tower slut. Tom Taylor är okej i rollen som Jake, men fina skådespelarinsatser till trots kämpar man emot manuset större delen av tiden. The Dark Tower omfattar i skrivande stund åtta böcker med en komplicerad mytologi och bakgrundshistorik. Eftersom King skrivit på sagan sedan 70-talet kan det nästan vara en överväldigande uppgift att sätta sig in i alla kopplingar till hans andra verk, alla återkommande karaktärer och tematiken. De fyra manusförfattarna sa "vi skiter i det och gör en actionfilm istället". Förvisso följer filmen den första boken ganska troget, men alla saker som inte direkt har att göra med huvudhandlingen har skalats bort. Jag har inga problem med Jakes något nya roll i berättelsen, men däremot har jag stora problem med bristen på bakgrund till exempelvis Rolands karaktär.

 

Ovanstående vore enkelt att fixa. Till att börja med kanske man inte ska göra filmen 95 minuter lång. Jag hade absolut kunnat tänka mig att den första boken hade kunnat få plats på kanske 150 minuter och då också kunna göra utvikningar och ge förklarande scener. Vad vi fick var istället en formelmässig god vs. ond-historia som inte engagerar nämnvärt. Var är dramat? Var är de svulstiga nästan operettliknande scenerna? Var är alla särdragen?

 

The Dark Tower är inte en katastrof som film betraktat. Däremot är det en av de värsta adaptioner jag sett på mycket länge. Snälla, gör om, gör rätt.

 

Betyg: 2 manusförfattare som glömde sin faders ansikte av 5 möjliga

 

 

ANNONS
Av Ulf - Fredag 6 okt 15:15

 

FFF 2017 Dag 8: It could be witches, some evil witches...

 

Min Cronenbergskapelse till kropp hindrade mig från att komma iväg till biosalongen igår, men med ett ispack på magen och en katt i sidovagnen (eller vid fötterna i soffan) screenade jag filmerna hemma istället. Det var ganska angenämna bekantskaper, även om de fortfarande inte följer min kardinalregel om att ingenting bra händer i skogen. Båda gårdagens filmer utspelade sig i skogsmiljö. Man tycker att de borde ha lärt sig vid det här laget.

 

 

Irländska Crone Wood (2016) låter oss följa andra hälften av en väldigt lång förstadejt mellan Hailey och Danny. Istället för en kyss eller walk of shame bestämmer sig de två för att fortsätta dejten med en campingtur. Valet faller på Haileys uppväxttrakter runt den mytomspunna Crone Wood där det enligt legenden ska ha funnits en grupp häxor. Men det är bara en legend, eller hur?

 

Jag har ett hatkärleksförhållande till found footage. När det används på rätt sätt kan det verkligen förhöja stämningen i en film, men alltför ofta används det som en gimmick för att dölja ett bristfälligt manus. Crone Wood börjar i den andra kategorin men lyckas arbeta sig upp till den första under filmens speltid. Huvudrollsinnehavarna är bra och har en god kemi, även om jag ibland ville hoppa upp och klappa till Danny för att vara ett sådant klantarsle och då och då även den där creepy snubben/snubban vi alla velat fly en dejt från.

 

Första halvan är mycket springa runt i skogen och titta efter saker som kanske eller kanske inte rör sig bland träden. Det som räddade mitt intresse var framförallt Elva Trill i rollen som Hailey. Hon spelar skjortan av resterande ensemble och är ett fynd för framtiden! Crone Wood blir mycket mer intressant under sin andra halva då man kommer ifrån skogsspringandet och istället hamnar i en variant av The Wicker Man (1973). Jag har gjort den liknelsen innan under min festivalrapportering, men i Crone Woods fall är det mer än en ytlig produktionsdesignshyllning. Även om filmen tappar lite igen precis mot slutet kan jag absolut rekommendera Crone Wood varmt till folk som gillar genren, gamla religiösa riter och annat intressant. Betyg: 4- fast var är all skogsporr? av 5 möjliga

 

 

Kvällens andra film var den kandensiska skräckkomedin Dead Shack (2017). Jag tror det är första gången jag fått en screener som inte är riktigt klar än. Här och där fanns det noteringar om vilka ljud som skulle läggas till, någon etableringsbild saknades och så vidare. Det är intressant i sig, men jag vet inte riktigt om jag kan ge en rättvis bedömning på det rent tekniska gällande en ofärdig produkt. Såvida inte manuset ändrats nämnvärt kan jag dock bedöma historieberättandet... vilket är okej, antar jag.

 

Jason följer med sin väns familj på en campingtripp ute i de kanadensiska skogarna. Granne med den stugan de ska bo i bor en kvinna som har sin egensinniga hobby att hålla sin zombiefamilj vid "liv" genom att kidnappa intet ont anande män för att göra dem till zombiesnacks. Jason och de andra inser snart att de måste agera för att inte de själva ska stå näst på menyn.

 

Dead Shack vill väldigt, väldigt gärna vara en skräckfilm från 80-talet och slår ibland knut på sig själv i den ambitionen. Framförallt verkar Stranger Things (2016) vara en brunn de öst inspiration ifrån, vilket blir ett problem. Stranger Things är som bekant själv en 80-talshyllning med starka populärkulturella band. Dead Shack blir i förlängningen en destillerad version av en hyllning. Det funkar sådär. När man väl låter 80-talsnostalgin vara ifred och istället fokuserar på sin egen komedi funkar det bättre. Det är mycket hit or miss, men så brukar det vara med skräckkomedier. Ingen sticker ut nämnvärt i rollistan och det mesta fungerar om än inte på toppnivå. Om du gillar skräckkomedier kan det här vara något att kolla in, men det finns så många bättre filmer inom genren. Betyg: 2+ goda grannar av 5 möjliga.

 

Ikväll körs ett kortfilmspaket med lite längre kortfilmer 19:00 på Kino 2. Jag tar hand om Cronenbergkroppen och kollar istället in den enligt uppgift totalgalna tyska rullen Snowflake, 21:00 på Kino 1 för att avsluta med talkshow 23:00 på Stadshallen.

ANNONS
Av Ulf - Tisdag 3 okt 15:00

 

FFF 2017 Dag 5: Begreppsförvirring och andra demoner

 

Finns det något jag inte tål så är det lata filmskapare. Manusförfattare som tycker att "eh, close enough" och regissörer som försummar en del av en film för att lägga fullt fokus på en annan. Måndagens filmer, Death On Scenic Drive (2017) och The Heretics (2017), visade dessvärre upp båda dessa sidor i varierande grad. 

 

Jag screenade filmerna från min soffa i hopp om att kunna hämta igen lite förlorad sömn. Det visade sig vara ett lyckoddrag då formatproblem satte gremlins i maskinen för festivalens visning av The Heretics. Formatförbistring är och förblir bland det mest irriterande med att intressera sig för film utanför det som går att få tag i på din lokala Hemmakväll. Förhoppningsvis kommer ett nytt visningsförsök ske inom kort. Själv hade jag problem med den screener jag fått i och med bristande komprimering, men efter att ha stannat videon för att buffra (när behövde jag göra det senast?) kunde jag dock avnjuta en rulle som har sina förtjänster om än även många problem.

 

 

The Heretics börjar med att vi bevittnar en offerritual där en ung kvinna, Gloria, är på väg att offras av en kult. I sista sekund skär kultmedlemmarna halsen av sig själva istället för Gloria. Fem år senare lider Gloria fortfarande av sviterna från händelsen och går i gruppterapi med bland andra sin flickvän Joan. När Gloria blir kidnappad av en överlevande från sekten börjar Joan en desperat jakt på förövaren, men allt är inte så enkelt som det verkar...

 

The Heretics gör sig skyldig till den första synden (ha!) på min lista - att som manusförfattare inte göra sin research. Jag är förvisso ganska svår att imponera på när det gäller demonologi och ockultism då det är ett litet specialintresse, men det finns filmer som klarat av det, däribland den i avseendet ypperliga A Dark Song (2016). Jayme Laforests manus ger till ytan sken av att använda sina källor på ett bra sätt, men när man verkligen läser om den i filmen aktuella demonen inser man hur mycket som gått förlorat (kom igen, hur coolt vore det inte med gräshoppor med människoansikten som den namngivna demonen brukar omge sig med exempelvis?) och hur mycket som är rena felaktigheter. Om du ska koppla ditt manus till en existerande mytologi, gör din hemläxa och undvik begreppsförvirring.

 

Nåväl, mina problem med manusets grundidé åsido har The Heretics en rad förmildrande omständigheter. Det är tydligt att man hämtat estetisk inspiration från The Wicker Man (1973, not the one with the BEES!) och det finns bra mycket sämre inspirationskällor. Blanda detta med valfri body horror från 80-talet och du får en ganska god idé om hur The Heretics ser ut. Jag gillade också karaktärsarbetet fram tills filmens mittpunkt då man kastar fram en plot twist från ingenstans och jag mest slog ut med händerna, inte i överraskning utan i en suck. Sammanfattningsvis är The Heretics verkligen en blandning av högt och lågt. Om du gillar genren kan den vara värd att kolla in. Det är dock en mycket skakig trea i betyget. Betyg: 3- dumma plot twists av 5 möjliga

 

 

Den visning som blev av på Kino var den av Death On Scenic Drive, eller som jag vill kalla den - när allt tekniskt är bra och man glömmer manuset i skrivaren när man åkt till inspelningsplatsen.

 

Larissa ska sitta husvakt mitt ute i ingenstans och upplever att det finns någon/något som bevakar henne. Hon försöker ignorera dessa tankar, men lämnar sig öppen för att bli besatt av en övernaturlig varelse som förvandlar henne till döden inkarnerad. Det är sånt som sänker huspriserna i grannskapet.

 

Jag vet ärligt talat inte vad jag ska säga om den här filmen. Efter en helt okej början som effektivt döljer skådespelarnas brister genom att vara mycket sparsmakad på dialog tar filmen en lika uppenbar som tråkig vändning vid halvtid. Det som händer Larissa har ingen rim och reson även inom sin egen kontext och när förklaringen sent omsider kommer är det mest så jag vill ta mig för pannan. Återigen är begreppsförvirringen i farten. Men, sen är det den tekniska biten. Death On Scenic Drive har festivalens hitintills bästa soundtrack, komponerat av Starsky Partridge. Fotot har några makalösa bilder och framförallt ljussättningen är anmärkningsvärd i sin Dario Argento-hyllning. Men vad gör det när historien är så oinspirerad att dryga 80 minuter känns som två timmar? Tekniskt bra alltså, men inget för dig som vill ha en story. Betyg: 2 fina bilder att titta på i alla fall av 5 möjliga.

 

Ikväll infinner jag mig på Love Coffee klockan 19:00 för att ägna mig åt två av mina favoritsaker - kaffe och film. Vilken film? Hemlig än så länge. Kvällen avslutas med talkshow 21:20.

 

 

Av Ulf - Söndag 1 okt 12:00

 

FFF 2017 Dag 3: Kannibaler med familjekänsla och fantastisk kortfilm

 

Ibland väljer man helt enkelt rätt. Jag brukar säga att om det gäller ett binärt val brukar jag alltid välja fel, men igår lyckades jag undkomma en visning av den gamla kalkonklassikern Deep Blue Sea (1999) där tydligen ingenting gick rätt tekniskt. Jag får tacka min huvudvärk för att jag behövde mörker och ett rum utan klor istället för vishet. Det var en jäkligt rolig idé att köra en hajfilm på ett stort inomhusbad, men det är ju inte lätt att göra något sådant när ens tekniska setup plockas ner timmarna innan visning och sladdar försvinner i processen. Ingen skugga på FFF dock. Jag vet själv hur frustrerande det är att stå där inför ett event och sakna just en sladd samtidigt som ens noga planerade inställningar blivit totaldemolerade av puckon. Förhoppningsvis kommer ett nytt försök med visning under festivaldagarna, så stay tuned.

 

Istället för bad hamnade jag återigen på Kino 2, den här gången för de Méliès-nominerade kortfilmerna. Av tradition brukar jag inte sätta sifferbetyg på kortfilmerna (det hade blivit en jäkla massa siffror!), men rent generellt måste jag säga att årets nominerade är de starkaste på flera år. Det är också kul att den tidigare hårda dominansen från Spanien och Frankrike bryts upp i år med filmer från Sverige, Ungern, Norge, Tyskland, Storbritannien och Österrike. För en gångs skull var jag inte heller osäker på hur jag skulle gradera dem.

 

Den österrikiska bagatellen MeTube 2 - August sings Carmina Burana (2016) är liksom sin föregångare MeTube: August sings Carmen ‘Habanera’ (2014) i grund och botten en konceptmusikvideo och inte en särskilt intressant eller utflippad sådan. Man försöker väldigt mycket, men lyckas inte särskilt väl. Det samma gäller i viss mån brittiska Cautionary Tales (2016) som handlar om en stödgrupp för människor som inte lyssnat på de där varningarna man fick som liten, exempelvis "om du inte slutar göra grimaser kommer ditt ansikte förbli så!". Skillnaden mellan denna kortfilm och den österrikiska är den väldigt hjärtvärmande slutpoängen. Ungerska Recall (2017) undersöker ett mystiskt försvinnande på en badort som kanske har kopplingar till en märklig gammal kamera. Jag gillade konceptet, och andra år kanske den stått sig bättre, men den har inget på topptrion i paketet.

 

På plats tre har vi den norska The Art Of Not Appearing (2016). Den följer det olyckliga spöket Laurits som tvångsförflyttas ut på landet när det skrivbord han hemsöker köps av ett ungt par. Där träffar han ett annat spöke som väntar på att hennes man ska dö så de återigen kan vara tillsammans. Själv vill Laurits inte lämna jordelivet innan han skrivit klart sin bok. Frågan är bara om de två inte väntar på något som de egentligen inte vill ha? Rolig, välspelad och med en slutpoäng som funkar riktigt bra.

 

Silverplatsen knips av den tyska When Demons Die (2016). Den följer åttaårige Joshua som bor ensam ute på landet med sin pappa Aaron. Joshua har aldrig varit utomhus eftersom det enligt Aaron finns farliga varelser som äter småpojkar där. När Aaron försvinner tvingas Joshua ta sina första steg utanför huset - ett beslut som kommer förändra allt. When Demons Die både ser ut och låter som den hade kunnat gå upp för bred release vilken dag som helst. Det är ett imponerande tekniskt hantverk och har ett manus som bjuder på en twist som till viss mån är förutsägbar, men som ändå tar det några steg längre.

 

Kortfilmen som stack ut i fältet var dock den svenska Dreamlife (2017). Den följer nyblivna mamman Olivia som lever ett isolerat liv efter att hennes partner valt att flytta ut. Hon spenderar dagarna med det The Sims-liknande datorspelet Dreamlife där hon bygger just ett sådant till sin digitala avatar. Med en dotter som skriker oavbrutet och ett liv som håller på att falla sönder och samman börjar gränserna mellan det digitala livet och det riktiga bli allt suddigare.

 

Dreamlife är sjukt obehaglig. Med en estetik och berättarteknik som påminner om ett extra deprimerande avsnitt av Black Mirror (2011) letade den sig in under huden på mig. Michaela Berner är dessutom mycket bra i huvudrollen och det nästan surrealistiska bildspråket gör mycket för stämningen. Det var lite speciellt att ha ett spädbarn i salongen som skrek då och då också. Vanligtvis hade det irriterat skiten ur mig, men här var det mest stämningshöjande. Om ni kan få tag i Dreamlife, se den! Om någon inköpare för SVT snubblar över det här inlägget på något sätt, här har ni en svensk kortfilm som skulle platsa perfekt som segment en sen fredag- eller lördagkväll.

 

 

Innan jag lät mig drabbas av årets nominerade kortfilmer hade jag dock hunnit hösta in två Alvedon och screena brittiska Habit (2017) från soffan. Det visade sig också vara den hitintills bästa filmen nominerad i Mélièsklassen för långfilm.

 

Habit följer den unge Michael och hans tillvaro med jobbletande och att dricka sig stupfull på Manchesters pubar. En kväll träffar han på Lee som undrar om hon kan sova hos honom några dagar. När Michael följer med henne till hennes farbrors massageställe leder det ena till det andra och Michael blir vittne till vad han är helt säker på är ett mord. Farbrodern försäkrar honom om att mannen han såg blödande mår bra och att han vill ge Michael ett jobb som dörrvakt. Men hur var det egentligen med den blödande mannen och varför tycks folk helt sonika försvinna från lokalen?

 

Habit är något så ovanligt som en kannibalfilm med familjekänsla. Det är något jag aldrig trodde jag skulle få se. Michael tas upp i "familjen" som ersätter hans egen och det märkliga uppstår att man gärna hejar på folk som äter människor istället för att reflektera över det bisarra i det hela. Det kanske bästa med Habits manus är att alla som är med i "familjen" behandlar detta som en häftig sak, något de gör för att komma närmre varandra, och inte som något som behöver analyseras eller moraliseras om. Vi är kannibaler, so what? Med ett neondränkt foto och känsla av Manchesters skuggsida är Habit en riktigt trevlig bekantskap - om du har stark mage. Stort plus även för Elliot James Langridge i huvudrollen och Jessica Barden som Lee. Betyg: 4 rare steaks av 5 möjliga

 

 

 

Kvällens sista film var den amerikanska thrillern Midnighters (2017). Lindsey och Jeff Pittmans nya år får en våldsam start när de på väg hem från en nyårsfest kör ihjäl en man som står mitt på vägen. I och med att de båda har haft lite väl mycket att dricka bestämmer de sig till sist för att ta med mannen hem, nyktra till och sen dumpa honom vid sjukhuset. Mysteriet tätnar dock när de går igenom mannens plånbok och hittar en lapp med deras egen adress på...

 

Midnighters är en "nästan-film". Den är nästan riktigt bra, nästan trovärdig i sitt manus och har nästan bra skådespel. Den försöker tyvärr vara lite för smart för sitt eget bästa och när de dramatiska avslöjandena staplas ovanpå varandra blir det till sist ganska oengagerande. Bäst är Ward Horton som skurken Smith. Han verkar ha riktigt kul även när han spelar över och blir väldigt underhållande att titta på. Det som stör mig med Midnighters är vad jag skrev ovan - det känns som här finns mycket förlorad potential. Trist. Betyg: 2+ men fotot är snyggt av 5 möjliga

 

Ikväll missar jag tyvärr kortfilmspaketet Dead or Alive (19:00, Kino 2), men återvänder i tid till danska Bakerman (21:00, Kino 2) och avslutar som vanligt kvällen med talkshow (23:00, Stadhallen).

Av Ulf - Lördag 30 sept 12:45

 

FFF 2017 Dag 2: Bitska japaner och Vitenamflashbacks till telemarketing

 

När jag var 16 sålde jag min själ till Satan. Givetvis handlade det om en tjej jag ville imponera på. Jag hade fått ett jobb som inte var inom snabbmatsindustrin, jag var en telemarketer! Och en idiot. Allt är bättre än telemarketing. Allt. Kvällens gäster, Mars Roberge och Debra Haden från filmen Scumbag (2017), lockade fram minnena igen - fast uppskruvat till 11.

 

 

Scumbag är en självbiografisk svart komedi där Mars Roberge tar oss tillbaka till hans dagar som telemarketer i Toronto under mitten av 90-talet. DJ:n Phil blir erbjuden ett jobb för att dryga ut kassan. Han ska sälja skrivartoner tillsammans med några av stadens största original. Samtidigt försöker han balansera förhållandet till sin flickvän Christine med företagets minst sagt påfestande festkultur.

 

Scumbag är en bitvis träffande skildring av galenskaperna många dras med när man är mellan 20 - 30. Jag skriver "bitvis" eftersom jag har svårt att sätta mig in i hur det skulle vara att jobba på en arbetsplats med alla de här märkliga människorna. När det i det efterföljande regissörssamtalet kommer fram att historien till allra största del är sann undrar man hur Roberge överlevde.

 

Som många liknande filmer är Scumbag dock i viss mån i avsaknad av en röd tråd. Ja, det finns många roliga anekdoter under filmens 114 minuter, men när det i grund och botten är en coming-of-age-historia om att svälja sin stolthet blir den lite för fragmentiserad. Jag blev också något besviken på hur filmen såldes in som fruktansvärt chockerande och att folk lämnat salongerna i drivor på andra ställen. Jag väntade på något chockvärde, men väntade förgäves.

 

Det som är kul med den här filmen är den totalt galna ensemblen man fått till. Det må inte vara de största namnen rent mainstreammässigt, men gillar du punk och har sett mer än en film där människor råkar ha sex framför en kamera kommer du känna igen en hel drös personer. De har ofta mindre roller dock. Den som äger varenda scen han är med i är Ryan Beard som Cornelius - en totalt bindgalen narcissist med förkärlek för olika typer av kostymer och starka åsikter om det mesta.

 

Till syvende och sist är Scumbag en ojämn men ändå underhållande film. Den hade tjänat på att vara närmre en halvtimme kortare och blev tyvärr upphaussad till något som den inte kunde leverera fullt ut. Betyg: 3 fast Debra Hadens känsla för kostym är nästan äckligt bra av 5 möjliga

 

 

 

Kvällen inleddes dock med den japanska live-action-versionen av nästa kapitel i CLAMPS animefranchise Blood. Asura Girl (2017). Filmen följer seriens protagonist Saya, en mer eller mindre odödlig samuraj, och hennes jakt på vampyrer i en liten bergsby utanför Tokyo. Den här gången är handlingen satt till åren precis innan andra världskriget och Dai-Nippon är going strong. En grupp korrupta poliser börjar förlora medlemmar var och varannan natt och de är övertygade om att byns kommunister är skyldiga. När Saya hamnar mitt i en räd tvingas hon ta skydd hos en idealistisk ung man med en mörk hemlighet...

 

CLAMPS samurajfranchise har aldrig intresserat mig nämnvärt, så jag är fel publik för Asura Girl. Så långt, så gott, men jag kan ändå bedöma den som film och dess fighting. Och ja... det är en film... och de slåss. Det är dock inte någon bra film och fightingen är i bästa fall acceptabel, i värsta fall usel. Asura Girl är en svår film att recensera eftersom den i grund och botten känns som ett längre avsnitt av en av CLAMPS animeserier. Det är inte mer episkt, inte mer på spel och filmen puttrar på utan större tuggmotstånd. Den är inte direkt dålig, så om serien intresserar dig kan du säkert hitta saker här som du gillar. För undertecknad blev det dock mest av en gäspning. Betyg: 2 lättviktiga vampyrer av 5 möjliga.

 

Ikväll screenar jag Habit från soffan (17:00, Kino 2), försöker bota min huvudvärk så jag kan gå och bada samtidigt som hajar käkar upp Samuel L. Jackson på Högevallsbadets visning av Deep Blue Sea (19:00) och avslutar kvällen med Midnighters (21:20, Kino 1) och talkshow på Stadshallen (23:00).

Av Ulf - Onsdag 30 aug 21:45

 


Regi: Trey Edward Shults

Manus: Trey Edward Shults

Medverkande: Joel Edgerton, Christopher Abbott, Carmen Ejogo mfl.

Produktionsbolag: Animal Kingdom/A24

År: 2017

Längd:  91 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4695012/

 

Paul och Sarah har lyckats fly från den farsot som sveper över världen tillsammans med deras son Travis. Livet i de amerikanska skogarna går sin gilla gång, även om de ständigt måste kolla varandra efter tecken på sjukdom. Deras liv vänds dock upp och ner när Will, en deperat man på jakt efter förnödenheter till sin familj, bryter sig in i deras hem.

 

It Comes At Night har prisats av flertalet kritiker och tillhör den handfull skräckfilmer som går upp på svenska biografer varje år. Därför hade jag också ganska högt ställda förväntningar på Trey Edward Shults film. Det börjar också bra med skådespel klart över medel, riktigt snyggt kameraarbete och trovärdiga karaktärer. Någonstans runt timmesstrecket började jag dock ana oråd. Skulle inte manuset ha en poäng också?

 

Manuset till It Comes At Night är lågmält och långsamt. Det är inget fel med det i sig, men ett manus som inte siktar på ren underhållning måste också ha någonting att komma med. Shults manus vill gärna visa på överlevnadsvinkel i en värld som gått rent åt helsike, men vad den egentligen bara lyckas med är att peka på att medmänsklighet i extrema situationer är fel och gott så ungefär. Det finns knappt någon problematisering över valen karaktärerna gör och ingen oväntad utveckling. Istället rullar filmen på till ett slut som alla kunde se från bildruta ett. Det är en snygg men tom film som lämnar mycket till övers att önska.

 

Betyg: 2 tråkhistorier i tråkskogar av 5 möjliga

Av Ulf - Tisdag 15 aug 22:45

 


Regi: Michael O'Shea

Manus: Michael O'Shea

Medverkande: Eric RuffinChloe LevinePhyillicia Bishop mfl.

Produktionsbolag: Transfiguration Productions

År: 2016

Längd: 97 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5039088/

 

Milo är inte riktigt som alla andra. Förutom sociala svårigheter har han en sjuklig besatthet av vampyrer och lever dessutom ut sina fantasier med bloddrickande av intet ont anande offer. När en ny tjej i Milos ålder, Sophie, flyttar in i lägenhetshuset verkar det som att han äntligen har hittat en vän. Men kan Milo kombinera vänskapen med sitt blodiga intresse?

 

Det här var så lovande. En produktion som verkade vilja utforska de sociala svårigheterna i USA:s mindre bemedlade områden och dessutom bygga en så pass realistisk vampyrmyt som möjligt. Med de senaste årens våg av riktigt bra filmer på socialrealistiska teman från USA hade jag ganska stora förhoppningar på att The Transfiguration skulle göra något nytt och fräscht av vampyrgenren. Vad Michael O'Shea istället har lyckats med är att suga ut allt hjärta ur Låt den rätte komma in (2008) och försöka försätta den i New Yorks slumområden. Det funkar inte särskilt bra.

 

Att O'Shea har mer än sneglat på Tomas Alfredsons filmatisering av John Ajvide Lindqvists bok står klart när han låter sina karaktärer diskutera den. Där Lindqvists karaktärer ofta är sympatiska är däremot O'Sheas mest trasiga utan egentlig riktning. Det är klart att det kanske blir mer realistiskt (som Milos hela tiden tjatar om), men det är knappast bättre rent berättarmässigt. Istället får vi en berättelse som släpar sig fram över 97 minuter utan egentlig karaktärsutveckling. Det måste dock sägas att skådespelet, i synnerhet av Eric Ruffin som Milo, är riktigt bra.

 

Gott skådespel är dock ingen anledning till att se The Transfiguration. Det var en lovande premiss och film som inte kunde leverera annat än små ljusglimtar i ett annat alltför tomt skal. Synd.

 

Betyg: 2- vampyrer i solljus av 5 möjliga

Av Ulf - Lördag 29 juli 20:30

 


Regi: Bill Condon

Manus: Stephen Chbosky & Evan Spiliotopoulos (främst baserat på Linda Woolvertons manus från 1991)

Medverkande: Emma Watson, Dan Stevens, Luke Evans mfl.

Produktionsbolag: Mandeville Films/Walt Disney Pictures

År: 2017

Längd: 129 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2771200/

 

Belle är inte som andra unga kvinnor. Istället för att intressera sig för byns krigshjälte (och skrävlare), Gaston, lever hon i böckernas värld. När Belle tvingas ingå en överenskommelse för att rädda sin far från ett odjurs fängelse blir det starten på ett nytt kapitel i hennes liv. Men kan hon verkligen älska ett odjur?

 

Om jag skulle beskriva den här filmen med ett ord skulle det vara "onödig". Disneys egen animerade förlaga från 1991 slår nämligen den här live action-adaptionen på fingrarna när det gäller allt. En andefattig Emma Watson (som brukar vara bra) i huvudrollen som Belle spelar mot ett marginellt bättre Odjur med röst av Dan Stevens. Stevens kanske inte hade varit mitt första val till röstskådis, men han klarar av sångscenerna med mer än godkänt betyg. Dialogen blir dock lite för lättviktig i Stevens tappning.

 

Annars är det just det imponerande röstskådespeleriet som räddar 2017 års version av Beauty & The Beast upp till godkänd nivå. Seriöst, kolla in rollistan på IMDB. Men, sen var det ju det där med manuset. Okej, Beauty & The Beast är för de flesta en animerad film från 1991 baserad på en klassisk historia. Gott så. Nu är det över 25 år senare och med alla diskussioner om Disneyprinsessor och deras sätt att välja män borde det blivit en lite annorlunda tolkning. Det här är fortfarande historien om hur två våldsamma män kurtiserar en ung kvinna med huvudet i molnen. Vad är det egentligen för skillnad på Odjuret och den förskräcklige Gaston? Tja, Odjuret gör det rätta till sist, men inte efter att Belle "förändrat" honom med sin blotta närvaro. 

 

Okej, huvudtematiken är fortfarande tvivelaktig, men det finns det många filmer som gör sig skyldiga till. Vad som irriterar mig mer är den totala brist på smak och återhållsamhet när det kommer till designen. Den animerade versionen hade fantastisk animation men också karaktärer, antropomorfiska eller ej, som alltid var väldesignade. Likaså, det finns en total brist på ambition när man gör en remake som inte tillför något till historien eller ger nya tolkningar. Det är ett skakigt godkännande, men kommer säkert komma upp på tapeten igen till Oscarsgalan...

 

Betyg: 2 be our guest? no thanks av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se