Regi: Paul Feig

Manus: Kristen Wiig & Annie Mumolo

Medverkande: Kristen Wiig, Maya Rudolph, Rose Byrne mfl.

Produktionsbolag: Apatow Productions

År: 2011

Längd: 125 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Btl

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1478338/

Annie Walkers bästa vän ska gifta sig. Det vore något att fira om det inte vore för att Annies liv är en katastrof med... nej, det här går inte. Annies liv är inte en katastrof. Hon har ett jobb, hon har en lägenhet som hon av oförklarlig anledning delar med två puckon och ett ganska stort socialt umgänge. Hon har ett kk-förhållande, har blivit utsedd till en av sin bästa väns brudtärnor men kan trots det inte vara nöjd! Det som saknas är ett väldefinierat kärleksförhållande... jisses.

Hur Bridesmaids kan vara nominerad både till bästa kvinnliga biroll (Melissa McCarthy) och bästa originalmanus är för mig fullständigt obegripligt. Det här är antitesen av förra årets mest pretentiösa rulle, The Tree Of Life (2011), men är precis lika illa genomtänkt. Där The Tree Of Life misslyckades fatalt med att vara poetisk och/eller symbolladdad finns det ingen som helst substans i Bridesmaids. Det är ett luftslott som bara tangerar stereotyperna för romantiska komedier och dessutom förstärker såväl puckade myter om kvinnor som män. Det här är inte karaktärer, det är pappfigurer. Det här är inte ett manus, det är återvinning av redan söndertuggade matrester. Det här är inte ens en film, det är två timmars reklam för bröllopsfixare.

Man kan göra en jämförelse med Sex & The City (1998 - 2004) som på ytan har liknande tematik - kvinnlig vänskap och/eller ovänskap uppblandat med kärlek och sex. Inte för att jag är något större fan av den serien heller, men den lyckades då och då bryta upp de väldigt typiska könsnormerna och framförallt prata om första ordet i sin titel - sex. De handfull sexscener och/eller samtal om sex som finns i Bridesmaids kan vara något av det sämsta jag sett. Det finns varken något sexigt eller roligt över dem.

Som sur grädde på det ruttna moset har alltså Melissa McCarthy fått en Oscarsnominering för bästa kvinnliga biroll. Vilken scen fick hon den för? Var det hennes klyschiga peptalk mot slutet eller var det månne när hon skiter i vasken efter att ha blivit matförgiftad? Men framförallt är det här som sagt en film som understryker negativa kvinnliga stereotyper. Eller som en karaktär säger: "Why can't you just be happy for me, then go home and talk about me behind my back like a normal person?". Ja... seriöst.

Betyg: 1 vaskskitare av 5 möjliga

Regi: J.C Chandor

Manus: J.C Chandor

Medverkande: Kevin Spacey, Zachary Quinto, Jeremy Irons mfl.

Produktionsbolag: Before The Door Pictures/Washington Square Films/Margin Call

År: 2011

Längd: 107 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Btl

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1615147/

När en investmentbank gallrar ut personal uppdagas det att firman levt över sina tillgångar å det grövsta. Den unge riskanalytikern Peter Sullivan kastas in i händelsernas centrum och upplever hur vad som ska komma att bli en global finanskris utvecklar sig.

Ovanstående låter jäkligt torrt och inte särskilt intressant om man inte helt snöat in på ekonomiteori. J.C Chandor lyckas dock göra Margin Call inte bara till en spännande styrelserumsthriller utan en viktig inblick i ekonomiska spekulationer som påverkar stora delar av världen. Chandor plockar ner terminologin på en nivå så att till och med jag, som inte ens läst företagsekonomi på gymnasienivå, inte har några problem att följa med i svängarna. Han har också lyckats med att regissera en film med rejäl nerv, trots att den nästan uteslutande utspelar sig i kontorslandskap och mötesrum.

Att Chandors manus är något alldeles extra är jag inte ensam om att tycka. Det har varit nominerat till och även vunnit priser redan och förra veckan fick Chandor en Oscarsnominering att lägga till sitt CV. Inte dåligt för en snubbes första långfilm. Chandors talang bakom ordbehandlaren lockade även en lång rad kända ansikten som arbetade för liten eller ingen lön. Jag har redan i inforutan där uppe nämnt Kevin Spacey, Zachary Quinto och Jeremy Irons. Lägg till bland andra Stanley Tucci, Demi Moore och Mary McDonnell till den listan och du får en fantastisk ensemble. Det är dessutom just vad Margin Call är - ett ensemblespel där ingen skådespelare tillåts sno huvudrollen.

Anledningen till att jag inte vill ge Margin Call full pott är först och främst att jag skulle vilja att filmen var längre och berättade vad som hände med de enskilda karaktärerna när finanskrisen verkligen slog till. Vem kom undan? Vem blev metaforiskt korsfäst? Här finns flera intressanta frågeställningar om moral och etik som Chandor hade kunnat ta ställning till och jag skulle definitivt vilja se hur han tacklade dessa frågor i ett längre perspektiv. Men är du intresserad av ekonomi eller helt enkelt din omvärld är Margin Call en skrämmande upplevelse som ger en god inblick i ett kapitalistiskt system på fallrepet. 

Betyg: 4 pyramidspel av 5 möjliga