Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 1

Av Ulf - Torsdag 7 feb 13:17

 


Regi: Pawel Pawlikowski

Manus: Pawel Pawlikowski/Janusz Glowacki/Piotr Borkowski

Skådespelare: Joanna Kulig, Tomasz Kot, Borys Szyc mfl.

Produktionsbolag: Opus Film/Apocalypso Pictures/MK Productions mfl.

År: 2018

Längd: 89 min

Land: Polen/Storbritannien/Frankrike

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6543652/

 

I efterkrigstidens Polen får den lysande musikern Wiktor i uppdrag att sätta samman ett turnérande sällskap som ska visa på vad polsk musik och dans har att erbjuda. Under uttagningarna träffar han den vackra och talangfulla Zuba och de två inleder snart en romans. Problem uppstår dock när Wiktors längtan efter friheten i väst inte faller Zuba i smaken.

 

Det är inget bra tecken när man en stund in i Pawel Pawlikowskis Cold War mest tänker "är ni inte döda än?". Jag tillhörde knappast hyllningskörerna för hans förra film, Ida (2013) som jag tyckte var en om tekniskt vacker tämligen själlös film. Det utlåtandet är sant även för Cold War, med skillnaden att här lyser den förra filmens tekniska briljans allt som oftast med sin frånvaro.

 

Att sätta en internationell kärlekshistoria i kontexten av Kalla krigets kallaste år är ingen dum idé då det verkligen ger mycket utrymme för drama. Det kräver givetvis att man har trovärdiga och/eller älskvärda karaktärer. Cold War skildrar sitt kärlekspar som två fullkomligt ologiskt agerande lallande fånar som egentligen är sina egna värsta fiender. Ja, jag förstår symboliken med att "deras förhållande är som ett kallt krig", men det känns verkligen som den värsta typen av tonårsromans - stora och tomma gester av självförhärligande. Zuba är en subba (jag var tvungen) och Wiktor har en offerkofta som håller på att kväva honom.

 

Det värsta är filmens fragmentariska natur. Wiktor återvänder till Polen och får 15 år i ett arbetsläger? Äh, det finns väl inget intressant med det, vi spolar fram bandet ooooooch han är ute igen för gott uppförande, mutor eller varför inte förgiftad vodka? Vad vet jag? Det enda som sägs är han högt uppsatte bekante som säger att det var skönt att de kunde hjälpa honom därifrån. Filmens klimax, eller antiklimax, talar för resten av filmen - melodramtiskt dravel utan någon vidare konstnärlig touch. Undvik.

 

Betyg: 1 eländes, eländes, elände av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Söndag 27 jan 22:15

 



Animated Double Feature: Ralph Breaks The Internet & Incredibles 2

 

Eftersom Disney med underbolag abonnerar på minst hälften av nomineringarna till bästa animerade långfilm på Oscarsgalan tänkte jag vara lite effektiv och slå ihop deras två stora rullar för 2018 i en och samma recension. Tekniskt sett har de också med ett finger i Spider-Man: Into The Spider-Verse (2018) också, men då det främst handlar om ägandet av Marvel och inte produktionen av filmen får den en egen recension.

 

Ralph Breaks The Internet (2018) är föga förvånande uppföljaren till den väldigt charmiga Wreck-It Ralph (2012). Sedan händelserna i den filmen har Ralph och Vanellope levt en sorglös tillvaro i arkadhallen där de umgås med andra tv-spels-karaktärer. När Vanellopes arkadkabinett går sönder tvingas de två dock använda företagets nya wi-fi för att bege sig ut på en resa via internet för att skaffa reservdelar. Att försöka navigera internet som en karaktär från ett 80-tals-spel är dock inte det allra lättaste. 

 

Jag gillade verkligen den första filmen med Ralph och såg fram emot uppföljaren. Problemet är att man i viss mån går bort från det som gjorde originalet så pass charmigt. Jag älskar gamla tv-spel eftersom det är en påminnelse om en analog tid där internet, på gott och ont, inte existerade. Spelen från 80-talet andas barndom för mig och första filmen var således en riktig nostalgitripp. Om originalet väckte känslor från barndomen väcker uppföljaren mer tonårsångest över internets dummare sidor. Referenshumorn finns givetvis med igen, men den här gången är den riktad till den sociala mediegenerationen. Det kanske är ett sätt att försöka få humorn färsk och fräsch, men att baseras den förra filmen på troper från 80-talet gjorde att originalet kommer stå sig längre. Lite synd, då Sarah Silverman är lika bedårande som innan som rösten till Vanellope. Betyg: 3 kul-för-stunden-filmer av 5 möjliga.

 

Disneys andra nominerade film i år är Incredibles 2 (2018). Familjen Parr har, tillsammans med alla andra superhjältar, blivit förbjudna att använda sina krafter. En rik affärsmagnat, Winstone Deavor, vill ändra på detta då hans föräldrar var betydande superhjältesupporters. Första steget är att bygga upp hjältarnas image igen. Valet faller på matriarken, Helen, som får bli talesperson för världens hjältar. Samtidigt som Helen strider mot den onde Screen Slaver försöker Bob hålla ihop familjen bäst han kan som hemmapappa. Det är lättare sagt än gjort med tre barn med superkrafter...

 

The Incredibles (2004) är en av de där animerade filmerna som jag inte förståt storheten i. Den drog in enorma summor pengar och det är nästan bisarrt att tänka sig att det dröjde 14 år tills uppföljaren. För min del hade det kunnat vara 14 år till. Incredibles 2 är gjord i ett helt annat filmklimat än första filmen. Det finns tonvis med superhjältefilmer att hämta inspiration ifrån till både humor och story. Att detta var det bästa man kunde åstadkomma är ganska lamt.

 

Det här är en film som går från punkt A till punkt B utan nämnvärda överraskningar eller humor för den sakens skull. De få roliga scenerna har alldeles för mycket luft mellan sig för att filmen ska fungera som helhet. När man dessutom har en röstskådespelare som Holly Hunter i en av de största rollerna (Helen) kan jag inte rekommendera den här filmen. Hunter har alltid haft en talröst som låter som man stelopererat käken på henne och att lyssna på detta i två timmar blir väldigt gammal, väldigt fort. Det är också en av de mest illalåtande filmer jag kan komma på. Michael Giacchinos soundtrack försöker låta som en spionfilm från 60-talet (tänk valfri James Bond-rulle med Sean Connery), men är en orgie i trumpetstötar och blåssektioner varenda.jäkla.sekund. 

 

Oinspirerat, tråkigt och tydligen oemotståndelig för den hord av fans som franchisen har? Vi lever i en märklig värld.

 

Betyg: 1 superhjälte på dekis av 5 möjliga

 

 


ANNONS
Av Ulf - 30 oktober 2018 21:45

 


Regi: Olaf de Fleur Johannesson

Manus: Ben Ketai & Eva Konstantopoulos (baserat på Konstantopoulos roman "Hush")

Skådespelare: Florence Pugh, Ben Lloyd-Hughes, Scott Chambers mfl.

Produktionsbolag: Catalyst Global Media/Sigma Films/Thruline Entertainment

År: 2018

Längd: 89 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt2386237/

 

Angela försöker tjäna lite extrapengar tillsammans med sin bror och två vänner genom att blåsa godtrogna personer att de "renar" deras hus från spöken. Under en sådan blåsning ser Angela dock något hon inte kan förklara och när en gammal dam vill hyra deras tjänster till ett gammalt barnhem hon bor i tvekar Angela. Hon skulle litat på magkänslan.

 

Oj, vad det här var formelmässigt. Jag gillar alltid en bra spökhistoria, allra helst skriven av någon som kan skriva, och när författaren bakom boken är med och skriver manuset kan det bli bra. När ens film dessutom blir upplockad av Netflix och annonseras med en trailer på deras huvudsida var det här klar intressant. Det var det inte.

 

Det här blir en kort recension, eftersom jag i princip inte har något att säga om en totalt ointressant film. Allt är undermåligt. Skådespel, foto, musik, specialeffekter - allt görs bättre av en kompetent filmskapare på fyllan. Manuset är så urbota dumt att jag bara kunde sucka och satt och servade min gitarr under större delar av filmen istället. Dumheten som vissa karaktärer agerar med får mig att tro att det här snarare är en parodi än seriöst menat. För att parafrasera Goose från Top Gun (1986): Vi beklagar att informera att era barn är döda eftersom de är dumma i huvudet. Bläeh.

Av Ulf - 5 oktober 2018 13:15

 


FFF Dag 7 och 8: Sydafrikanska hemskheter och indiska miljöbovar

 

Och på den sjunde dagen kom livet och gav recensenten en käftsmäll så han icke kunde se The Wind. No biggie, jag överlever och det bästa sätt jag vet att överleva på är att ägna mig åt saker jag älskar, däribland film. Sen om filmen är bra är det ju lite enklare med den saken också. Tyvärr bjöd åttonde festivaldagen på den hitintills svagaste line-upen för i år.

 

 

Det är inte varje dag man ser en indisk film på festivalen. Därför såg jag fram emot Mercury (2018) som en inblick i ett enormt filmland vars produktioner sällan når hit. Mercury hade dock gärna fått stanna i Indien.

 

Filmen låter oss följa fem vänner som bor på ett boende för döva. Samtliga är offer för ett kvicksilverutsläpp i området och är drivande krafter bakom ett center för personer som drabbats av olika miljöutsläpp. Under en blöt kväll bestämmer sig gänget för att köra en runda och kör då av misstag ihjäl en man. Redan bekanta med hur den lokala polisen fungerar (eller inte fungerar) gömmer de kroppen, men vad de inte vet är att miljögifter kan göra andra saker än orsaka dövhet...

 

Mercury har en nobel ambition att rikta strålkastarljuset på de som drabbats av miljöutsläpp i kapitalismens namn. Indien har en tragisk nutidshistoria när det gäller detta, vilket filmen också tar upp. Den har också en intressant form i och med att den är helt utan talad dialog. Istället använder karaktärerna en säregen variant av ASL och vad jag antar är en lokal variation av detta. Coolt. Dessa två saker är dock de enda positiva jag kan säga om Mercury. Det största problemet är att den inte vet vad den vill vara. Vissa stunder är det en renodlad skräckfilm av slasherkaraktär (fast utan blod...) och i andra stunder verkar den vilja vara ett finstämt drama. Den har också en av de mest ofrivilligt roliga skurkarna jag sett, vilket förvisso är underhållande men knappast engagerande. Ett nobelt försök, med andra ord, men faller helt platt och kan inte komma upp. Betyg: 1 kvicksilverförgiftning av 5 möjliga.

 

 


Färden gick från Indien till Sydafrika för kvällens två sista filmer, thrillern Number 37( 2018) och skräckfilmen The Tokoloshe (2018). En liten notering för den som försöker hitta information om den sistnämnda filmen är att det finns en uppsjö filmer med den här titeln från Sydafrika. Min länk leder till den aktuella. Nästa adaption kommer redan i december.

 

Number 37 är en sydafrikansk uppdatering av Hitchcock-klassikern Rear Window (1954) där den nyligen förlamade Randal tvingas till desperata vägar för att lösa en skuld. När hans flickvän ger honom en kikare börjar Randal följa vardagslivet utanför fönstret, men blir snart vittne till något som kan vara lösningen på hans finansiella problem. Frågan är bara hur han ska gå tillväga för att inte försätta sig själv eller sin flickvän i fara?

 

Rear Window kan vara en av filmhistoriens mest återberättade premisser. Jag förstår defintivt varför då historien har det mesta för att skapa suspens. Nosipho Dumisa (både manus och regi) är dock ingen Hitchcock direkt. För att premissen ska fungera krävs trovärdiga karaktärsrelationer - inte minst eftersom större delen av filmen av hävd måste utspela sig på samma plats. Karaktärerna i Dumisas version är samtliga dryga dumskallar. Det blir väldigt svårt att identifiera sig med någon av dem och/eller känna empati, vilket är ett måste för en karaktärsdriven thriller. Vissa tekniska lösningar gör att jag kan sätta ett godkänt betyg trots allt, men när det finns så många bättre versioner av en redan fantastisk film finns det ingen anledning att se Number 37. Betyg: 2 en dum leder en dum av 5 möjliga.

 

 


Busi försöker med alla medel få sin syster från landsbygden till staden för att komma ifrån övergreppen deras far utsatt dem för. När hon får ett jobb som städerska på ett nedgånget sjukhus får hon dock problem med sin slemmige chef och den övriga personalen. Som om inte det vore nog verkar barnen på sjukhuset leva i skräck för en ond varelse som kallas för The Tokoloshe. Busi slits snart mellan att skydda en av patienterna och att behålla sitt jobb.

 

Tokoloshe är en djupt rotad legend i det sydafrikanska samhället och kan likställas med berättelser om demoner i Europa. Det är därför inte så konstigt att den här historien har berättats många gånger på film. Jag älskar skildringar av folklore från alla möjliga delar av världen, men det är tyvärr sällan det görs särskilt bra. The Tokoloshe är en väldigt ojämn film, men när den är bra är den också väldigt bra! Det som stör är den skiftande produktionskvaliteten och i viss mån tempot i manuset. Man märker ganska snabbt att vissa delar är mer genomarbetade än andra och resultatet blir lite av en berg- och dalbana i kvalitet. Det som räddar filmen upp till en svag trea är dock det sociala patos den har. The Tokoloshe skyggar inte för problemen som finns i Sydafrika utan låter dessa vara en del av berättelsen samtidigt som man inte låter dem ta överhanden. Med mer tid och lite större budget hade det här kunnat bli ytterligare ett snäpp bättre. Betyg: 3- zuludemoner av 5 möjliga.

 

Ikväll kollar jag in Brother's Nest på Kino 19:30 och återvänder sedan till soffan för att screena Upgrade och fräscha upp minnet gällande The Ranger.

Av Ulf - 19 september 2018 21:03

 


Regi: Sam Shaw & Dustin Thomason (show runners)

Manus: Michael Uppendahl (main director)

Medverkande: André Holland, Melanie Lynskey, Bill Skarsgård mfl.

Produktionsbolag: Bad Robot & Warner Bros.

År: 2018

Längd: 600 min (10 x cirka 60 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6548228/

 

När fängelsedirektören på Shawshankfängelset begår självmord uppdagas det att han av oklar anledning hållit en ung man inspärrad i en bur i en sedan länge övergiven del av fängelset. Mannen begär att Henry Deaver, en tidigare Castle Rock-bo med ett mörkt förflutet, ska agera som hans advokat. Deaver återvänder till staden för att föra sin klients talan men inser snart att allt verkligen inte står rätt till.

 

Ok, jag måste samla mig lite. Ok, ok, ok (alright, alright, alright): Det här är ren skit. När ryktena om den här serien började spridas var jag minst sagt entusiastisk eftersom det verkade att Stephen Kings historier i allmänhet, och de som utspelar sig i Castle Rock i synnerhet, äntligen skulle få den tid de behövde att utvecklas. Många av adaptionerna av Kings berättelser lider nämligen av att de inte har tid att etablera den stämning och de karaktärsporträtt som Kings böcker bjuder på. Istället går man rakt på skräckelementen och missar således stora delar av berättelsen. Sen läste jag att J.J Abrams skulle producera. Ridå.

 

Jag avskyr Abrams arbete med en passion som jag vanligtvis sparar till koffeinfritt kaffe och spindlar. Från sitt genombrott med Lost (2004 - 2010) har Abrams gång på gång visat vilken sopa han är när det kommer till historieberättande. Såvida han inte får en redan befintlig franchise att förhoppningsvis göra en godkänd film i landar hans produktioner alltid i samma fålla: En mystisk person/grupp personer har flashbacks från ett tidigare/alternativt liv och de befinner sig nu på ett ställe de inte kan komma ifrån. Släng in så mycket meningslös symbolik du kan för att förvirra och vilseleda men ge aldrig svar på några frågor. Profit.

 

Castle Rock följer samma modell, men med ett lysande undantag: Abrams hade hela Kings bibliografi (i princip) att leka med, bryta upp, ta element ifrån och så vidare. Så vad gör han och manusförfattarna Sam Shaw och Dustin Thomason? De leker referensbonanza genom att kasta in lite easter eggs här och där men berättar samma jävla historia igen! Som om det inte vore nog får vi i sista avsnittet en teaser för nästa säsong. Den har potential att bli ett brott mot mänskligheten i kvalitet...

 

Den enda anledningen till att jag ens bemödade mig med säsongens tio avsnitt var att jag någonstans hoppades på att det skulle komma en twist som var värd lidandet. Det gör det inte. Det kommer en twist, men en särdeles dum sådan. Abrams och grabbarna lyckas inte fånga ett jota av Kings kärna utan gör som de alltid gjort - yta framför substans. Några fina skådespelarinsatser (Sissy Spacek och Bill Skarsgård framförallt) till trots är Castle Rock en sådan vedervärdig varböld till serie att jag önskar jag kunde ge den en nolla i betyg. Det kan jag tyvärr inte på grund av nämnda skådespelarinsatser och en produktion som åtminstone är adekvat. Om du som King-fan uppskattar den här serien läser vi inte King på samma sätt. Just det, King har inte haft ett finger med i manus eller regi - det är bara försäljningsfläsk. Mmm... kvalitet.

 

Betyg: 1 skitserie av 5 möjliga

Av Ulf - 27 juli 2018 17:15

 




Cruel Summer del 2: Jurassic World: Fallen Kingdom & Solo

 

Dag två av min flykt från sommarvärmen bestod av två filmer som jag egentligen inte ville se på bio. Anledningarna är olika, men liknande. Jurassic World: Fallen Kingdom (2018) följer en förvisso underhållande men ack så överskattad popcornrulle. Solo: A Star Wars Story (2018) är å andra sidan Disneys sätt att mjölka Star Wars-franchisen på allt de kan och tvångsmata en redan mättad marknad. Nåja, jag fick spendera några timmar i svala biosalonger i alla fall.

 

Jurassic World: Fallen Kingdom utspelar sig tre år efter att den nya parken fick överges. Dinosaurierna lever kvar på den lilla ön Isla Nublar utanför Costa Ricas kust, men när öns tidigare vilande vulkan plötsligt vaknar uppstår ett dilemma - ska man rädda dem eller låta dem dö? Claire och Owen bestämmer sig för att hjälpa rädda ett antal arter, men frågan är om de som bekostar räddningsaktionen har rent mjöl i påsen?

 

Den första filmen i den rebootade franchisen var om inte ett mästerverk på något sätt så åtminstone underhållande på ett klassiskt äventyrsvis. Uppföljaren följer samma väg som uppföljaren till 1993 års film gjorde - allt är lite sämre, lite dummare och lite drygare. Det här var tanken när filmen hade passerat halvtid. Den sista akten gjorde dock att jag tyvärr fick skriva upp "lite" till "mycket".

 

JW är bland det dummaste jag sett i år. Antalet kreativa misstag kan fylla en hel anteckningsbok, men det som verkligen slår spiken i kistan är karaktärerna och skådespelet. Bryce Dallas Howard fortsätter sin nedåtgående spiral som en av de sämsta skådespelerskorna på blockbustersscenen idag och det blir pinsamt uppenbart att regissör J.A Bayona valt att lägga fokus på hennes fysiska attribut istället för något annat. Det är mycket, mycket hoppande bröst om vi säger så. Hennes parhäst Chris Pratt klarar sig någorlunda bättre, även om han går på halvfart och mest verkar vänta på att skräpet ska vara över. För att göra en rutten ensemble komplett har filmen givetvis en irriterande och brådmogen unge och Jeff Goldblum får bara göra två scener. Tyvärr öppnar man också dörren för ytterligare en film. Låt oss hoppas på en svalare sommar så jag slipper se den på bio. 1 cg-saurie av 5 möjliga.

 

 


I motsats till gårdagen var det inte svårt för andra filmen att överglänsa den första. Trots det visade det sig att mina farhågor om Solo till allra största mån var sanna. Solo låter oss följa en 20+ Han Solo under hans tidiga dagar på Corellia - en planet som alla egentligen bara vill fly. Han lyckas ta sig därifrån, men får inte med sig sin flickvän Qi'ra. Några år senare, efter att ha fått utbildning som pilot hos imperiet, får Han chansen att göra en enorm stöt tillsammans med bland andra en viss wookie och en viss gambler för att kunna rädda Qi'ra. Saker går dock föga förvånande inte riktigt som planerade.

 

Någonstans måste nostalgihumpandet ta slut. Förhoppningsvis är det med Solo, men jag är inte alltför övertygad om det. Alden Ehrenreich är en total felcasting i huvudrollen som Han Solo och besitter inte ett uns av Harrison Fords charm. Ehrenreich är dock inte den som gör bort sig mest i filmen. Emilia Clarke visar återigen att hon inte kan bära en roll som inte har med drakar att göra. Herregud, vad dålig hon är!

 

Träiga skådespelarinsatser till trots (Donald Glover gör en bra Lando Calrissian trots allt) visar filmen några få ljusglimtar här och där. Samspelet mellan Han och Chewbacca fungerar emellanåt och jag fick Star Wars-gåshud vid ett tillfälle. Sen är det all den här nostalgifetischen som får mig totalt ur storyn. Det behövs inte att man hela tiden gör alluderingar och tributes till de äldre filmerna. Jag förstår om det är tematiska diton, men när man slänger in totalt meningslösa repliker som bara ska fungera som en länk till det gamla (exempelvis säger en stormtrooper "move along, move along" i samma röst som i A New Hope) blir det bara drygt.

 

Produktionen är som vanligt snygg, musiken sitter där som en smäck, men vi måste gå vidare nu. Det finns en galax av berättelser. Gör något nytt, våga lämna de gamla karaktärerna och teman bakom er. Det är inte för intet som folk börjar tröttna nu. 2 bad feelings about this av 5 möjliga.






Av Ulf - 14 maj 2018 22:30

 


Regi: Coralie Fargeat

Manus: Coralie Fargeat

Medverkande: Matilda Lutz, Kevin Janssens, Vincent Colombe mfl.

Produktionsbolag:  M.E.S Productions/Monkey Pack Films/Charades mfl.

År: 2017

Längd: 108 min

Land: Frankrike

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6738136/

 

Jennifer åker med sin älskare Richard till en exklusiv jaktstuga mitt ute i ingenstans. Varken hon eller Richard har dock räknat med att den senares jaktpolare skulle komma i förtid. Efter att ha umgåtts en kväll tillsammans åker Richard för att lämna sina vänners pass hos den lokala jaktmyndigheten. Då passar en av hans vänner på att våldta Jennifer. För att röja undan henne bestämmer sig Richard helt sonika att kasta ut henne för ett stup. Men det som inte dödar...

 

Frankrike har sedan början av 2000-talet varit ett riktigt intressant skräckland med en egen särprägel på sina genrefilmer. Det är ofta osentimentala och extremt våldsamma skildringar som vill chocka tittaren och ta med dem på en resa där allt inte är vad det ser ut som att vara. Revenge är precis vad den verkar vara- Det här är exploitation 1a utan att bjuda på nämnvärt tuggmotstånd.

 

Filmen blandar högt och lågt där foto och musik är mer än klart godkända och skådespel och manus haltar betänkligt. Regin ligger någonstans mellan de två extremerna. Karaktärerna, dessvärre även vår hjältinna, är samtliga dumma som spån och manuset bjuder på logiska krumbukter utan dess like. Jag skiter i hur hård du än må vara - du överlever inte att bli spetsad på ett träd och sen ett dygn i en öken utan vatten. Ja, just det, filmen utspelar sig i den stora franska öken som ligger... var? Och så här fortsätter det.

 

Det finns så många bättre filmer i den här genren. Jag hade förväntat mig mer eftersom den franska skräckvågen har varit (och är i regel fortfarande) väldigt bra. Skippa.

 

Betyg: 1 svandyk från klippa av 5 möjliga

Av Ulf - 12 februari 2018 18:21

 


Regi: Paul Thomas Anderson

Manus: Paul Thomas Anderson

Medverkande: Daniel Day-Lewis, Vicky Krieps, Lesley Manville mfl.

Produktionsbolag: Annapurna Pictures/Focus Features/Ghoulardi Film Company mfl.

År: 2017

Längd: 130 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Btl.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5776858/

 

Reynolds Woodcock är en respekterad modedesigner och skräddare i 1950-talets London som gör klänningar till alla berömdheter. När han av en slump träffar den mycket yngre Alma vill han absolut ha henne som stående modell för sitt skrädderi. Reynolds ordningssamma liv tvingas börjar dock nystas upp allt mer av Almas närvaro och Alma själv gör ingen hemlighet att hon är upp över öronen kär i sin arbetsgivare.

 

Paul Thomas Anderson, vad är det med dig? Det känns som jag frågar det varje gång du gör en film nuförtiden. Efter att ha fått sitt stora genombrott under slutet av 90-talet med fantastiska filmer som Boogie Nights (1997) och Magnolia (1999) har han mer eller mindre snöat in på långdragna epos där skådespelarregin oftast är klanderfri, men manusen är så träiga att man får spågar av dem. Phantom Thread, enligt rapport Daniel Day-Lewis sista film innan han drar sig tillbaka, är ytterligare en prinsessbakelse - vacker yta, men med så mycket fluff och dåligt använd isbergsteknik att jag fick kämpa för att hålla mig vaken.

 

Daniel Day-Lewis är som vanligt mycket bra, men hans karaktär är drygare än Yes. Hela Phantom Thread kretsar kring ett i princip oironiskt återberättande av "det manliga geniet" av ett slag som jag trodde vi var färdiga med vid det här laget. De små insticken för att låta pösmunken Reynolds pysa ut en smula blir små ljusglimtar, men det är alldeles för långt emellan dem.

 

Om Day-Lewis är bra är hans kvinnliga motpart, Vicky Krieps, fullkomligt vedervärdig i rollen som Alma. Hon snubblar på orden (Alma ska, liksom Krieps, komma från Centraleuropa) och har noll och ingen kemi tillsammans med mannen hon uppenbarligen ska vara kär i.

 

Det som verkligen fäller Phantom Thread är dock bristen på tempo. I 130 minuter diskuteras allt från hur man brer smör på sin brödskiva tyst (!) till hur mycket det stör i arbetsprocessen när någon serverar en te. Det här är en fars. Andra kritiker har hyllat de djupa karaktärsporträtten och utvecklingen dessa karaktärer genomgår. Den här kejsaren är dock uppenbart naken och fylld med en passivt aggressiv ton som verkligen ger en besk bismak. Undvik.

 

Betyg: 1 nåldyna av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18 19 20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se