Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 1

Av Ulf - Söndag 30 april 12:42

 



Regi: Kitty Green

Manus: Kitty Green

Medverkande: Hannah Cagwin, Aeona Cruz, Liv Bagley mfl.

Produktionsbolag: Forensic Films/Symbolic Exchange/Meridian Entertainment

År: 2017

Längd: 80 min

Land: USA/Australien/Kina

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt6333052/

 

Mordet på sexåriga JonBenet Ramsey blev en mediecirkus och ett av mest uppmärksammade brotten i USA under andra halvan av 90-talet. Fallet, som aldrig blivit löst, hade mängder av märkliga detaljer och klumpigt polisarbete gjorde att viktigt bevismaterial förstördes. Casting JonBenet låter lokala talanger anta rollerna som familjen Ramsey och spela upp nyckelscener i händelseförloppet.

 

Det är väldigt sällan jag blir stött av en film, men Casting JonBenet är en uppvisning i dålig smak. Som motpol till de flesta andra dokumentärer inom genren true crime finns här ingen som helst vilja att berätta vad man egentligen vet. Istället spekuleras det friskt om vem mördaren skulle kunna vara. Ofta känns det som de går över de misstänktas gravar och teorierna som de lokala skådespelarna för fram är en salig röra av spekulation och rent skvaller. I mångt om mycket är det här (de vuxna skådespelarna det vill säga) personer som åtminstone befann sig i periferin för familjen Ramsey och jag antar att detta är deras claim to fame som de berättar om efter några drinkar.

 

Solen skiner utanför fönstret och jag tänker inte lägga mer tid på en dokumentär som har mer gemensamt med Svensk damtidning än något annat. Jag trodde mer än så här om Netflix. Enda anledningen till att den klarar sig från nollan är att produktionen åtminstone är ganska snygg. Undvik.

 

Betyg: 1- exploaterade tragedier av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Tisdag 18 april 22:30

 


Regi: Adam Wingard

Manus: Simon Barrett

Medverkande: James Allen McCune, Callie Hernandez, Corbin Reid mfl.

Produktionsbolag: Lionsgate/Room 101/Snoot Entertainment mfl.

År: 2016

Längd: 89 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1540011/

 

James åker med sina vänner Lisa, Ashley och Peter för att följa upp ett nytt spår gällande James syster som försvann i skogarna runt Burkittsville 17 år tidigare. Med kameror i högsta hugg ska de försöka hitta det hus där Heather sist sågs. Men är de ensamma i skogen?

 

Även om den knappast var den första found footage-filmen var det The Blair Witch Project (1999) som på gott och ont populariserade genren. Med en minimal budget är det dessutom en av filmhistoriens mest inkomstbringande filmer sett i procent. Året därpå kom Book Of Shadows: Blair Witch 2 (2000) som trots sina brister har fått oförtjänt dåligt rykte. Sen blev det tyst. Förra året kom så den här filmen som ignorerar film nummer två och spelar som en rak uppföljare till originalet.

 

Jag såg om orignalet häromdagen inför att jag skulle se den här rullen och jag måste säga att den fortfarande håller. Med smart regi och ett improviserat manus känns den mycket mer verklighetstrogen än nio av tio andra found footage-filmer och i och med att man inte får några riktiga svar gör att den blir desto mer effektiv. Med Adam Wingard i registolen kunde förra årets uppföljare kanske bli något bra, trots att jag var tveksam. Wingard har visat att han är en mycket lovande regissör med filmer som The Guest (2014) och You're Next (2011), men skillnaden mellan nämnda filmer och Blair Witch är att han hade bra manus att leka med. Blair Witch är nästan en total tågolycka till film och det är inte så mycket Wingards fel som manusets.

 

Intressant nog är manuset skrivet av Wingards parhäst Simon Barrett som bland annat skrivit just de två filmerna jag nämnda i paragrafen ovan. Jag vet inte vad som gick fel här. Kanske hade han strikta förhållningsregler från studion eller något. Slutprodukten är hur som helst i princip en re-make på första filmen men med bra mycket mindre autencitet. Här finns några räddande detaljer som aldrig utvecklas fullt ut och dessa är tillräckliga för att undvika nollan i betyg. Det gör den dock inte värd att se. Se om originalet istället.

 

Betyg: 1 vilsesprungen idiot av 5 möjliga

 

ANNONS
Av Ulf - Lördag 25 mars 13:21

 


Regi: M. Night Shyamalan

Manus: M. Night Shyamalan

Medverkande: James McAvoy, Anya Taylor-Joy, Betty Buckley mfl.

Produktionsbolag: Blinding Edge Pictures & Blumhouse Productions

År: 2016

Längd: 117 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4972582/

 

Kevin har 23 bekräftade personligheter. Tills nu har han lyckats hålla de destruktiva i schack, men när "Dennis" kommer fram finner sig Kevin snart som fångvaktare åt tre tonårstjejer som han kidnappat. Exakt varför han kidnappat dem vet han inte, bara att de väntar på något, eller någon. Kanske är personlighet 24 på väg att visa sitt ansikte?

 

Jag gick nästan på det. Det hade varit en plot twist som heter duga, men nej, M. Night Shyamalan är tillbaka i träsket. The Visit (2015) visade sig just vara ett besök tillbaka till god form. Split tar en ganska intressant premiss och kör den genom en köttkvarn tills det inte finns något kvar. Jag antar att de goda recensionerna lurade mig. Själv undrar jag om resten av världens filmfans har käkat svamp.

 

Den enda anledningen till att ge den här filmen en chans är James McAvoy i rollen som Kevin. Det måste ha varit en skitrolig roll att spela i och med att han får skifta mellan en rad olika personligheter, från nioåriga Hedwig till modefotografen Barry. McAvoy är riktigt sevärd i en annars ganska habilt spelad film. Ingen gör bort sig totalt, men Shyamalans manus kväver vad de skulle ha kunnat uträtta.

 

Det är just manuset som sänker Split. Alla karaktärer i filmen är så urbota dumma att alla problem de ställs inför hade kunnat lösas på en halv minut om de bara använt hjärnan som annat än pappersvikt i huvudet. Kombinera detta med kvasifilosofiska flummigheter om psykisk sjukdom och du har en skitfilm. McAvoy är anledningen till att filmen får ett plus, men om du inte är ett fanatiskt fan av honom kan du skippa Split.

 

Betyg: 1+ idiotiska karaktärer av 5 möjliga

Av Ulf - Fredag 24 mars 21:15

 


Regi: Geoffrey Orthwein & Andrew Sullivan

Manus: Geoffrey Orthwein & Andrew Sullivan

Medverkande: Maika Monroe, Matt O'Leary, Arnar Jónsson mfl.

Produktionsbolag: Zealous Pictures/Vintage Pictures/Verge Pictures

År: 2017

Längd: 92 min

Land: Island/USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3722062/

 

Jenai och Riley njuter av en romantisk resa till Island när något mycket märkligt händer. Över natten försvinner alla på ön spårlöst. Snart inser paret att det inte bara är på Island det är problem utan över hela världen. Sakta förstår de att räddningen inte kommer och att de måste klara sig själva.

 

Den här filmen kunde varit vad för något som helst. En independentfilm listad under science fiction-genren i isländsk-amerikansk samproduktion? Det lät tillräckligt knäppt för att jag skulle bli intresserad. Intresset höll också i sig i den underskönt fotograferade upptakten. Island visar sig från sin vackraste sida och hela filmen (minus massförsvinnandet då) är som en reklamfilm för ön. Det är bara det att det inte händer något. Alls.

 

Om du ska göra en film med bara i princip bara två skådespelare är det livsviktigt att de har kemi. Monroe och O'Leary sköter sig fint i de inledande scenerna, men när det kommer till de starkare känslorna svajar både kemin och skådespelartalangen betänkligt. Jag hade i viss mån kunnat ha överseende med det här om manuset hade varit något att skriva hem om. Det är det inte. Det är ett så urbota dumt manus att jag till sist satt och skrek åt skärmen. Ni är på en ö! Ni vill hem! Ta en jävla båt, packa den full med förnödenheter och segla västerut. När ni slår i USA är ni framme. Gud!

 

På tal om den store snubben i skyn är Bokeh också full med kvasireligiöst babbel på så låg nivå att alla referenspunkter berörs. Är det ett test av Gud? Är det som Job? Är det domedagen? Det enda som saknas är Johannes 3:16 så har vi fått med allt som brukar citeras.

 

Bokeh gör mig bara förbannad. Sällan har jag sett en så snyggt fotad film som samtidigt är så förbaskat tom! Undvik eller skicka en tungur knivur på den!

 

Betyg: 1 foto som räddar den från nollan av 5 möjliga

Av Ulf - Onsdag 22 mars 21:30

 


Regi: Damien Macé & Alexis Wajsbrot

Manus: Joe Johnson

Medverkande: Gregg Sulkin, Garrett Clayton, Bella Dayne mfl.

Produktionsbolag: Bigscope Films/Don't Hang Up Films/Wild Spark

År: 2016

Längd: 83 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3610746/

 

Fyra vänner driver en framgångsrik YouTube-kanal (eller den här filmens motsvarighet till YouTube) där de delar med sig av väldigt intrikata busringningar som definitivt går steget längre än rent irritationsmoment. När en av killarna, Sam, har problem med sin flickvän bestämmer sig hans polare Brady för att muntra upp honom. En kväll med lite för mycket öl och busringningar tar dock en skrämmande vändning när ett av deras offer inte visar sig vara en man som uppskattar deras humor...

 

Don't Hang Up hamnade i min recensionshög som de andra två filmer med snarlika titlar jag recenserat på sistone. Tredje gången gillt för en "Don't-film" på kort tid alltså. Tyvärr visade sig Don't Hang Up vara en riktig dussinfilm.

 

Vanligtvis brukar en film ha en stark öppningsakt för att få tittaren intresserad nog att hänga med på resten av historien. Den här filmen börjar istället med en usel första halvtimme för att gradvis bli bättre. Jag hyser ingen som helst sympati för varken Sam eller Brady. De är urtypen av de jobbigaste killarna du stötte på under gymnasietiden. Gott så, men då måste väl åtminstone deras nemesis vara bättre? Nej, inte det heller tydligen. När manusförfattare Joe Johnson försöker vara smart med sina plot twists kan jag bara sucka. Jag såg hur det här skulle sluta innan förtexterna slutat - ingen överdrift.

 

Efter att ha sett den fantastiska sociala medier-skräckantologin Black Mirror (2011) finns det inget som överraskar alls med den här rullen. Med uselt skådespel, ett manus lika förutsägbart som trasigt och de jobbigaste karaktärerna i mannaminne bör du hålla dig ifrån den här filmen. Lägg på.

 

Betyg: 1 douchebag av 5 möjliga

Av Ulf - Torsdag 12 jan 21:09

 


Regi: Maren Ade

Manus: Maren Ade

Medverkande: Sandra Hüller, Peter Simonischek, Michael Wittenborn mfl.

Produktionsbolag: Komplizen Film/Coop99 Filmproduktion/KNM mfl.

År: 2016

Längd: 165 min

Land: Tyskland/Österrike/Rumänien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4048272/

 

När Winfrieds älskade hund dör bestämmer han sig för att hälsa på sin mycket ambitiösa affärskvinna till dotter i Rumänien. Dottern, Ines, oroar Winfried med sin glädje- och håglöshet, något som han kopplar samman med det stressiga liv hon lever. När han är på väg hem till Tyskland vänder han och kommer tillbaka som "Toni Erdmann", en karaktär som Winfried spelar så väl att han lyckas bli coach till Ines chef...

 

I nästan ett års tid har jag hört sagolika recensioner om den här filmen. Superlativen har staplats ovanpå varandra och den har hyllats i både Cannes och på de andra europeeiska festivalerna. Efter att ha sett Toni Erdmann måste jag ifrågasätta min verklighet. Är det jag eller världen som blivit galen?

 

Det här är en av de långsammaste museringar jag någonsin sett om en förälders förhållande till sitt barn. Såld som en komedi är det extremt långt mellan ens fnissen när Winfried/Toni drar igång med förlegad rekvisitakomedi som mest får en att ta sig för pannan. Det här är "pappahumor" på en nivå som är så låg att inte ens göteborgarna hade skrattat. En scen involverar en pruttkudde. I shit you not...

 

Jag ser vad Maren Ade försöker gör med sin film. Genom att kasta in "Toni" i Ines liv vill hon skapa en kontrast mellan dotterns hyperseriösa arbete och Winfrieds låt-gå-attityd. Winfried vill att hans dotter ska släppa loss och ha roligt. Ines är dock en av de kallaste och mest ointressanta karaktärer jag sett på mycket länge. Filmens emotionella final hade kunnat ändra på detta - om det inte vore för att filmen klockar in närmre tretimmarsstrecket än det vid två.

 

För att berätta en historia på 165 minuter krävs det ett epos, en berättarteknik, intressanta karaktärer och riktiga storylines. Toni Erdmann liknar mest valfri Jerry Lewis-film på det tyngsta nedåttjack du kan hitta. Det är så förbaskat långsamt och träigt att om jag inte hade befunnit mig på en plats där jag inte hade något annat att göra (långfärdståg) hade jag troligen gett upp. Den klarar sig undan nollan på grund av goda skådespelarinsatser mer än något annat, men det här är riktigt uselt. Undvik.

 

Betyg: 1 löstandstysk av 5 möjliga

Av Ulf - 23 oktober 2016 11:30

 


FFF 2016 Dag 6: Ett steg fram, två steg bak (men ganska bra ändå)

 

Entusiastisk över fredagens Bieffekterna såg jag fram emot att se mer svensk genrefilm i Vilsen (2016). Jag valde mellan detta och att uppleva virtual reality som ett skadat rådjur (!) i Oh Deer! (2016). Jag valde fel...

 

 

Flera bestialiska mord inträffar i Göteborg. Gemensamt är de geometriska mönster som karvats in i offrens ryggar. Polisen Göran Lidman får i uppdrag att leda utredningsgruppen som tillsätts. Bevisen pekar mot en ockult grupp som verkar i staden. Samtidigt försöker den före detta prästen Gabriella komma underfund med vad som egentligen hände när hennes far försvann på 70-talet. Snart korsas Lidmans och Gabriellas vägar, men frågan är om det är för sent?

 

Alltså, jag är ledsen, men jag kan inte ta det här på allvar. Vilsen innehåller i princip alla klyschor du kan tänka dig i filmer av det här slaget. Exempelvis är Lidman givetvis en frånskild far som låtit jobbet komma i första hand. Vidare har han ett komplicerat förhållande till sin son och hans team består av medelålders män som "alltid gjort saker på sitt sätt" kombinerat med ambitiösa yngre poliser som kommer med "nydanande" idéer som gärningsmannaprofilering. Snark. Det enda som saknas är att en av poliserna tar sig en sup, lutar sig tillbaka och säger "fan, vilket jobb man har alltså".

 

Klyschor är klyschor av en anledning. Om man använder dem på ett bra sätt och är medveten om vad man gör kan de fortfarande fungera. Det kräver dock bra karaktärer och ett tajt manus. Karaktärerna i Vilsen är, som ovan beskrivet, tyvärr papperstunna och manuset läcker som ett såll. Framförallt är det feldisponerat. Det är Gabriellas historia som man hade kunnat göra något med, inte Lidmans fattigmans-Beck. Dessutom skulle dialogen behöva ett antal revideringar. Jag dog lite inombords redan vid repliken: "Guds hand finns i Göteborg". Det som fick mig att skratta högt var dock när en karaktär, för att understryka hur ond hen är, slår ihop tänderna framför Lidman. I shit you not. Om Bieffekterna var ett steg framåt är Vilsen två steg tillbaka. 1 vilsen själ i pannkakan av 5 möjliga.

 

 

 


Jag hade planerat att spendera lördagkvällen i soffan med screeners av de två övriga filmer som visades, Don't Knock Twice (2016) och Egomaniac (2016). Wilmer X ljög dock för mig - jag kunde inte lita på teknikens under. Istället tog jag mig till Filmstaden (och inte Kino som jag skrev igår) för att tvätta bort den beska smaken av Vilsen. Det visade sig vara ett lyckodrag.

 

Don't Knock Twice handlar om hur en konstnär, Jess, försöker återankyta med sin dotter efter att hon lämnat henne hos socialen nio år tidigare. Dottern, Chloe, är inte alltför tänd på idén, men när en gammal vandringssägen som hon själv har en del i visar sig kanske vara sann följer hon med sin mor hem trots allt. Men Chloe har inte bara kläder med sig i bagaget...

 

DTK är kul. Det finns inget bättre ord att beskriva den med. Istället för att försöka ge en djuplodande psykologisk undersökning av sina karaktärer eller dylikt trycker den plattan i mattan och släpper inte på gasen tills eftertexterna rullar. Caradog W. James står för regin och håller den lika tajt som jag hoppades på i och med att jag verkligen gillade hans insatser i registolen med hans förra film, The Machine (2013). Här verkar James ha fått en säck med beprövade skräckteman och troper och istället för att välja och vraka tömmer han ut hela innehållet på en gång. Detta tillvägagångssätt ger förvisso en ganska splittrad film där logiken inte alltid fungerar, men jag kan ha överseende med det den här gången. DTK vill skrämma dig och gör det med beprövade knep som funkar mycket bättre i biosalongen än hemma (läs: jump scares). Dessutom, med Katee Sackhoff i huvudrollen är det svårt att gå fel. Om du gillar spökerier och är redo att sätta hjärnan på standby ett tag är DTK något att kolla in! 3+ knackningar av 5 möjliga.

 

 

 

Innan kvällens avslutande film, Egomaniac, visades den mycket ambitiösa svenska kortfilmen Legend Of Dark Rider (2016). Det är början till en längre film på samma tema som kretsar kring vikingalegender och är den enda kortfilm som visas utanför specifika kortfilmspaket på FFF i år. Handlingen kretsar kring en grupp soldater som skickas norrut för att ta reda på sanningshalten bakom ryktena om ett monster som härjar på de snöiga vidderna. När de söker skydd på ett värdshus inser de snart att jägaren lätt kan bli byte själv. Jag ser verkligen fram emot och hoppas att detta blir den långfilm som planeras. Produktionsvärdena är genom taket för en kortfilm och fick mig att tänka på en mix mellan valfri Conan-film och någon av de senare årens fantasyserier. Mycket väl värd att hålla ögonen på!


Jag hade ingen koll alls på vad jag gav mig in på med Egomaniac, men den visade sig vara festivalens (nåja, Lundadelen av festivalen) bästa film hittills. Catherine Sweeney är en aspirerande filmskapare som försöker få finansiering för sitt nästa projekt, en romantisk zombiekomedi, samtidigt som hon måste hålla sig flytande med pengar för att betala mat och hyra. Catherine stiftar bekantskap med två mer eller mindre lodisar till producenter, men inser att hon måste börja kompromissa för att få sin film gjord. Men var drar man gränsen? Kan man verkligen ha med en talande hund i en romantisk zombiekomedi?


Egomaniac är verkligen en filmälskares film. Många som är så pass filmintresserade som undertecknad har någon gång försökt göra en film själva. Oftast faller det på teknik och pengar. Mitt eget projekt, en slasher inspelad i världens läskigaste ödehus, föll samman när man helt sonika rev huset. Igenkänningsfaktorn med Catherine är därför stor för min del. Möten utan poäng, kompromisser och åter kompromisser. Catherine måste dessutom kämpa mot synen på kvinnliga genreregissörer (något som jag av förklarliga skäl inte behövde göra) och ändra sin image därefter.

 

Resultatet är en fruktansvärt rolig film för dig som gillar galghumor och kreativa processer. Filmens titel är smått briljant bara den, eftersom den verkligen sätter fingret på vilken typ av person du behöver kunna vara för att få saker och ting gjorda i affärsvärlden. Nic Lamont är perfekt i rollen som Catherine och har en slags surmulen uppsyn som gjorde att jag småskrattade vid varje närbild. Hon har komisk timing och jag både hoppas och tror vi kommer se mer av Lamont i framtiden. Om DTK var kul på ett underhållande sätt, fast utan skratt, är Egomaniac en veritabel skrattfest. Den innehåller scener som fick mig att tjuta av skratt och är ett måste för alla aspirerande filmskapare eller fans av svart komik i allmänhet. Lysande! 5 pratande strumphundar av 5 möjliga.

 

Idag kollar jag in de Méliés-nominerade kortfilmerna i ett paket på Kino klockan 15:00 och stannar kvar för Lilith's Awakening klockan 17:00. Ikväll visas även Shelley och K-Shop 19:00 respektive 21:00 på Kino, men dessa har jag redan hunnit se. Hepp!

Av Ulf - 12 oktober 2016 20:59

 


Regi: Nick Gillespie

Manus: Nick Gillespie

Medverkande: Rupert Evans, Steve Garry, Deirdre Mullins mfl.

Produktionsbolag: Belstone Pictures

År: 2015

Längd: 87 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4475992/

 

En grupp soldater jagas av något genom de brittiska skogarna. Med sig i släptåg har de två fångar. Utan chans att nå säkerhet innan natten tar de skydd i en gammal sliten tank, men när märkliga saker börjar hända såväl innanför som utanför deras nya metallboning får de skäl att undra om det var så klokt att stanna just där...

 

Tank 432 är slöseri. Det är den bästa beskrivningen av den här filmen. En premiss som hade kunnat bli något (klaustrofobisk miljö, okänd fiende, gruppslitningar) blir 87 minuter av tittande på klockan. Nej, nu är jag lite orättvis. Den har snyggt foto och okej skådespelarinsatser, men manuset glömde de ta med till inspelningen. Nick Gillespie har både regisserat och glömt manus och jag har inte alltför mycket positivt att berätta av hans avsaknad av berättarstruktur och teknik. Vad Gillespie verkar ha missat är att det är en stor skillnad mellan att vara mysterisk för att förhöja stämningen och vara mysterisk för sakens skull. En bra manusförfattare vet att det måste komma någon form av vettig pay off för mysterierna. Här får vi mest en halvdan "förklaring" i filmens slutscen som känns mer än lovligt krystad och typisk.

 

Jag önskar att jag hade mer att säga om Tank 432, men det är en väldigt tom film utan något som utmärker den... annat än tristess.

 

Betyg: 1 tankhotell av 5 möjliga

 

Tank 432 visas på FFF 2016, måndag 24/10, klockan 21:00 på Kino 1

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1
2
3 4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21 22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se