Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 1

Av Ulf - Onsdag 23 okt 17:22

 


Regi: Nicole Kassell

Manus: Damon Lindelof

Skådespelare: Regina King, Don Johnson, Tim Blake Nelson mfl.

Produktionsbolag: DC Comics/HBO

År: 2019

Längd: 60 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7049682/

 

Trettio år efter att Ozymandias "räddade" världen i Watchmen är USA och världen fortfarande väldigt olika vår verklighet. I Tulsa, Oklahoma, bor Angela Abar med man och barn. Till synes en vanlig konditoriägare är Abar egentligen en del av den organiserade styrkan av maskerade brottsbekämpare som stadens polis använder sig av. Men någon har inte glömt händelserna i Tulsa nästan 100 år tidigare då USA:s kanske värsta raskravaller kostade många livet...

 

Vad i helvete är det här?! Watchmen räknas ofta som en av de främsta exemplen på vad grafiska romaner kan vara och med all rätta. Alan Moores fantastiska berättelse frihet kontra stat, missriktad makt och en värld i upplösning är fortfarande, mer än 30 år sedan den publicerades, något av det främsta som getts ut i serieform. Zack Snyder gjorde en adaption 2009 för bioduken som var... av varierande kvalitet. Den hade sina stunder men var också, på typiskt Snyder-manér, ofta totalt tondöv när det kom till stämning och redigering. Nu har manteln tagits över av Damon Lindelof, en av de i min mening sämsta manusförfattarna i Hollywood idag. Resultatet är därefter.

 

Har du ingen koppling till serieförlagan kanske du kan uppskatta det här, men där Moore hade en svart humor som löpte igenom hela romanen är Lindelofs "version" precis så "edgy" och HBO som den kan bli - på ett dåligt sätt. Det är givetvis svårt att döma helt utifrån ett pilotavsnitt, men från vad jag såg är seriens sanna hjältar en fascistisk polisstyrka där de anställda råkar bära mask. Det ger en sjukt dålig smak i munnen. Det här handlar inte om att verka utanför lagen för att upprätthålla en idé om moral utan om att hylla en bräcklig status quo som uppkommit efter händelserna 30 år tidigare. Eller är det egentligen det?

 

Lindelof har valt att inte kalla det här för en uppföljare i intervjuer utan en historia satt i en alternativ tidslinje där händelserna från serieromanen trots allt är kanon. Va?! Om du vill göra en uppföljare, säg då bara det, men kasta inte in tittaren i en värld som är mycket långt ifrån den som Moore en gång skrev om. Kopplingarna till originalet är ytliga och de direkta konsekvenserna av Ozymandias handlingar följer ofta ingen logik som de presenteras här.

 

Visst, kastar man tillräckligt mycket pengar på en hög med skit så kan man täcka smutsen vid en första anblick, men gräver du lite finns här ingen av den substans som originalet hade. Det här är inte bara en besvikelse utan en ren skymf. Om Alan Moore blir sur när man gör halvkassa filmatiseringar av hans verk vill jag inte ens tänka på hur han reagerade på det här. Och alla hyllar den... Ibland förstår jag inte världen, för att citera Rorschach. Lindelof är och förblir en sopa.

 

Betyg: 1 den ser åtminstone okej ut av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Lördag 5 okt 13:45

 

FFF Dag 8: Snarkthriller, briljant psykodrama och galna japaner

 

Nästsista dagen för 2019 års upplaga av Fantastisk Filmfestival bjöd på tre väldigt annorlunda filmer, både sett till tematik och kvalitet. Jag inledde kvällen med att screena den italiensk-tyska antithrillern The Last To See Them (2019) från soffan... och fick kämpa för att hålla mig vaken.

 

 

The Last To See Themöppnar med ett statement att familjen Durati hittades mördade i sitt hem 2012. Det är också det enda vi får reda på gällande detta faktum. Filmen i övrigt visar upp en vanlig dag i bondefamiljens liv. Storasyster ska gifta sig och förberedelserna är igång, men utöver det verkar det som det här är vilken dag som helst. Tonårsdottern Dora syr brudtärneklänningar, sonen Matteo bygger en trälåda han ska ge som bröllopspresent och föräldrarna tecknar försäkringar samt deppar över en förestående operation. Det är precis lika spännande som det låter.

 

Jag förstår vad Sara Summa (manus/regi) är ute efter med sin film. Vi bombarderas dagligen av krimserier och true crime där det frossas i den ena äckliga detaljen efter den andra. Att då göra en film där inget av detta sker, trots att vi redan från början känner till den förestående katastrofen, är en intressant idé i sig. Det är bara det att man då måste lägga ut trådar att dra i gällande vem som kan tänkas vara mördaren så att tittaren kan bilda sig en egen uppfattning. Inget av detta finns här och kombinerat med skådespel som varierar från okej till pinsamhetskuddemässigt intar Summas film den föga hedrande platsen som festivalens sämsta, vackra italienska miljöer att filma i till trots. 1 men gör något då! av 5 möjliga.

 

 

 

 

Efter The Last To See Them kunde det bara gå uppåt och som det gjorde det! Amerikansk-franska Swallow (2019) kretsar kring det subtilt sönderfallande äktenskapet mellan Hunter och Richie. Richie, arvtagare till ett framgångsrikt företag, är inte uttalat elak mot sin fru, men lyckas med olika former av härskartekniker ändå "tygla" henne till ett liv som hemmafru - något som Hunter inte alls hade tänkt sig. När Hunter blir gravid utvecklar hon pica, ett psykologiskt tillstånd där den drabbade blir besatt av att svälja små föremål...

 

Swallow är en fantastisk välspelad psykologisk mardröm där Haley Bennett briljerar i huvudrollen som Hunter. Carlo Mirabella-Davis (manus/regi) har skrivit en historia om ett fruktansvärt dysfunktionellt äktenskap där det inte är de stora gesterna som är de som sårar mest. Istället är det Richies sätt att tiga ihjäl sin hustru och i förlängningen hela Hunters ingifta familj som spär på den isolation hon känner, oftast ensam i det stora och sterila hus mitt ute i ingenstans där de bor. Hunters sätt att ta tillbaka makten över sig själv och sin egen kropp må vara destruktivt, men Mirabella-Davis skriver henne på ett sätt som gör att vi paradoxalt nog "hejar" på henne trots vad hon utsätter sig själv för. Komplett med en subtil 1950-talsestetik som för tankarna till det amerikanska folkhemmet i form av kläder och inredning är Swallow en mardröm i Stepfordland. Om du gillar djuplodande psykologiska porträtt är det här definitivt en film för dig. Lysande! 5 häftstift av 5 möjliga.

 

 

 

 

Kvällen avslutades på Filmstaden med den märkliga och drabbande japanska Manriki (2019)En modell besatt av att hon tycker att hennes ansikte är för stort tar till sist steget och träffar en plastikkirurg. Det är bara det att nämnde kirurg har lite... okonventionella metoder. Var försiktig med vad du önskar dig!

 

Manriki lyckas balansera på den där tunna avsatsen mellan satir och obegriplighet som många av de främsta satirskildringarna gör. Yasuhiki Shimizus debutfilm (vilket inte syns) är å ena sidan en hejdlös drift med samhällets skönhetsideal och å andra sidan en djupt störande inblick i hur våra förväntningar och illusioner om oss själva försätter oss i trubbel. Lika delar surrealistisk som socialrealistisk liknar Manriki inte något jag sett tidigare - på ett bra sätt. Det här är skumt på ett japanskt sätt när det är som bäst. Många filmer från landet i öst lyckas inte riktigt översättas till en västerländsk publik, men Manriki lyckas skildra något allmängiltigt. Oavsett vilket samhälle vi lever i finns skönhetsideal som en slags våt filt över framförallt den kvinnliga befolkningen. Shimizu visar på ett komiskt och skräckinjagande sätt att vi kanske faktiskt inte vill ha det där som vi säger att vi eftersträvar. Eller, som en karaktär säger: "This world is built on delusions". Manriki är en feberdröm om våra önskningar kontra verkligheten och rekommenderas varmt! 4 okonventionella skönhetsingrepp av 5 möjliga.

 

Ikväll avslutar jag festivalen med att kolla in The Mortuary Collection klockan 20:00 och får samtidigt reda på vem som kniper Siren-priset. Avslutningsvis är det en hemlig screening 23:30 på Kino som jag kan rekommendera till alla Stephen King-fans. Om jag gillar King? Har påven en löjlig mössa?

ANNONS
Av Ulf - Tisdag 1 okt 12:30

 

FFF Dag 4: Det polskaste av det polska, pastischer och porrmord

 

Festivalens fjärde dag visade bortom allt tvivel att årets feature-startfält är bland de starkaste jag upplevt under mina år på FFF. Jag har nog aldrig delat ut så här många fyror på så kort tid. Förvisso bjöd dagen på festivalens första etta, men FFF är inte komplett utan åtminstone en riktig stinker. När jag summerar festivalen på söndag skulle jag inte bli förvånad om 2019 års upplaga kommer ha det högsta snittet sedan jag började föra statistik. Men, dagen började med den "där" filmen...

 

 

 

En grupp hotell- och restaurangelever åker till den polska landsbygden för att göra sin praktik. Väl där lever de under strikta förhållningsregler under ställets föreståndare samtidigt som de försöker göra sitt främsta för att göra upplevelsen så dräglig som möjligt. Sen kanske det finns en häxa eller något också... eller ja... typ. Kanske.

 

Eftersom många kända regissörer föga förvånande studerade film vid något högre lärosäte finns det också en hel uppsjö med riktigt bra studentfilmer som blivit mer eller mindre klassiker. Jagoda Szelcs Monument (2018) kommer inte gå till historien som en av dessa. Trots prov på fin regi från Szelc, med nästan en von Triersk kvaitetet emellanåt, är hennes manus under all kritik. Det börjar bra, med ett jäkla fint ställe att spela in på och smått groteska små detaljer som lovar mycket. Allt detta faller tyvärr samman efter filmens inledande halvtimme. Det är inte det att vi lämnas med så värst många frågor när eftertexterna rullar utan att svaret på dessa frågor är så urbota dumt att jag brukar underkänna mina gymnasieelever om de tar den här, den lataste, av utvägar.

 

Det är riktigt synd det här. Monument innehåller små korn av briljans, inte minst i Dorota Lukasiewiczs porträtt av den sadistiska hotellföreståndaren, men helheten känns verkligen studentikos. Tekniskt imponerar Monument bitvis, men den överliggande polska dysterheten (se i princip alla polska filmer som kommer utanför landets gränser) ligger som en blöt filt över hela produktionen. Här finns inget av den galghumor som fanns i festivalens andra polska feature, Werewolf (2018), och när jag ser folk runtomkring mig somna till under filmens gång förstår ni på vilken nivå det här är. Undvik. 1+ polska dysterkvistar av 5 möjliga.

 

 

 

 

 

Kvällens två andra filmer avnjöts i soffan. Först ut var den brittiska skräckkomedin Here Comes Hell (2019). Handlingen kretsar kring fem vänners återträff i ett gammalt slott på den engelska landsbygden. Victor, en något oansvarig jetsetter, har köpt slottet av en anledning - det är samma ställe som den ökände ockultisten Ichabod Quinn genomförde sina experiment på och sedermera försvann spårlöst från. Och Victor har tänkt lyckas där Ichabod snubblade...

 

För den som undrar hur The Evil Dead (1981, se där, en bra studentfilm) hade sett ut om den utspelade sig på 1930-talet är Jack McHenrys och Alice Sidgwicks Here Comes Hell en bra fingervisning. Efter att ha börjat som en mer klassisk spökhistoria flippar manuset fullständigt (på ett bra sätt!) och likheterna med Raimis mästerverk är både många och tydliga. McHenry och Sidgwick kan sin filmhistoria och för en gammal skräckräv som undertecknad blev det ett nöje i sig att räkna alla referenser de får till. Referenserna är väldigt smart inbakade dock och tar aldrig över för handlingen.

 

Det enda som i viss mån stör är att det ibland märks att filmen är Kickstarter-finansierad och gjord på en väldigt tajt budget. De praktiska effekterna är verkligen underbara, men vissa andra saker har fått bli nedprioriterade, exempelvis produktionsdesign och det enkla faktum att slottet är så kallt att man ser skådespelarnas andedräkt, hur mycket de än försöker dölja det genom att röka. Småsaker som detta till trots hade jag riktigt jäkla kul med Here Comes Hell med flertalet gapflabb. 4 referenskavalkader av 5 möjliga.

 

 

Sista filmen för kvällen var den amerikanska Mope (2019), en biografisk skildring av de misslyckade porrskådisarna Steve Driver och Tom Dong och deras försök att göra sig namn i branschen. Driver är helt övertygad om att de är stora stjärnor som bara måste få rätt projekt och lyckas övertala Dong att bli hans lojale partner. Tillsammans får de anställning på ett produktionsbolag så långt ner i hierarkin att man är dagar från att gå i konkurs. För Driver och Dong är det dock drömmen, men drömmar kan snabbt bli till mardrömmar.

 

Mope baserar sig på ett uppmärksammat kriminalfall och har flera av de involverade i biroller är de spelar sig själva. Det gör att filmen känns autentisk och frågan är var de skulle hitta casting till många av de här rollerna utanför porrbranchen? Mope är nämligen väldigt explicit i sina sexskildringar så om du har problem med sex på film är det här absolut fel film för dig. Samtidigt känner jag att det här är mest chockerande för en amerikansk publik. Jag kanske är fel person att fråga, eftersom jag har sett i princip allt av det "värsta" som satts på film i konstnärligt syfte, men Lucas Heynes och Zack Newkirks film blir ibland lidande i sina försök att vara "edgy". Det är synd eftersom det finns en riktigt bra och märklig historia här!

 

Även om jag i viss mån kan vända mig mot ovanstående har Heynes och Newkirk skrivit ett förbaskat roligt manus där skrattet fastnar i halsen. De har också en ytterst välspelad film med Mope, i synnerhet gällande de två huvudkaraktärerna som spelas av Nathan Stewart-Jarrett respektive Kelly Sry. Framförallt Stewart-Jarretts mer känslosamma scener känns rakt in i hjärtat och han påminner mig om en yngre Mahershala Ali. Ibland får dock Mope problem med vilken ton man vill förmedla. Vill du göra en avslöjande exposé om porrbranschens mörka sidor? Visst, kör hårt. Vill du göra en komedi om samma branschs trots allt ganska komiska aspekter? All the more power to you! Men var försiktig med hur du blandar och ger. Mope får ibland ett något splittrat intryck, men är ändå sevärd, inte minst av tidigare nämnda skådespelarprestationer. 4- ballbusters av 5 möjliga.

 


Ikväll screenar jag tysk sci-fi i The Final Land och sexualpolitikkritiska kinesisk animation i S He... och diskar.

Av Ulf - Lördag 3 aug 18:19

 


Regi: Michael Dougherty

Manus: Michael Dougherty & Zach Shields

Medverkande: Kyle Chandler, Vera Farmiga, Millie Bobby Brown mfl.

Produktionsbolag: Warner Bros./Legendary Entertaiment/Wanda Qingdao Studios

År: 2019

Längd: 132 min

Land: USA/Japan

Svensk åldersgräns: 11

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt3741700/

 

Familjen Russells verklighet förändrades för alltid när de förlorade sin son under Godzillas attack mot San Francisco. Fem år senare har pappa Mark helt gått upp i sin karriär som viltfotograf och lämnat resterande familjen, hustrun Emma och dottern Madison, hemmavid. Eller nåja, hemmavid och hemmavid. Emma arbetar för Monarch, det kontrollorgan som inrättats för att leta reda på och utvärdera om titanerna är ett hot mot mänskligheten. Jag tror vi kan svara ja på den frågan.

 

Alltså... jag vet inte var jag ska börja. När en film är så usel att den lämnar mig mållös är det riktigt illa. Ni som läser bloggen vet att jag älskar kitsch och löjliga monsterfilmer, men de måste vara gjorda med charm och finess. Godzilla II kan vara den mest charmlösa film jag sett på flera år. Fotot är fyra nyanser av brunt och 50 av grått,  Michael Dougherty har omgett sig med duktiga skådespelare som han formligen mal ner i sin brist på skådespelarregi och den är så förbannat lång!

 

Det här är den tredje filmen i Legendary Entertainments MonsterVerse där Godzilla (2014) stod som första film och Kong: Skull Island (2017) var nummer två. Jag tillhörde dem som gillade Skull Island då den var ett bra matinéäventyr som inte tog sig själv på så stort allvar hela tiden. Om Legendary hade kommit på ett sätt att göra djungeln gråbrun hade de säkert gjort det för jäklar vad man har längtat efter att leka med den färgpaletten igen! Godzilla II, filmen där färgsprakande monster skulle banka skiten ur varandra, blir mest en soppa av murrighet. Nåväl, när monstren väl får slåss är det faktiskt inte så pjåkigt, även om de behöver en fotograf utan allvarliga skakningsproblem. Men sen är det allt det där runtomkring... 

 

Karaktärerna kan vara de sämst skrivna jag sett inte bara i år utan det senaste decenniet i en blockbusterrulle. Mark (Kyle Chandler) och Emma (Vera Farmiga) är dels världens dummaste ursäkter till smarta vetenskapspersoner och dels kanske de sämsta föräldrarna någonsin. Det finns till och med en scen där en mindre biroll till sist bara säger: "If I had you as parents, I'd run away from home too!". Tack! Du tog orden ur mun på mig! Vi har också en felregisserad Millie Bobby Brown i rollen som Madison och en hel uppsjö fina skådespelare som blir parodier av sig själva i den usla regin.

 

Ett manus till en monsterfilm behöver inte vara komplicerat. Det är bättre om det inte är det. Låt monstren slåss och håll käften! Istället tvingas vi genomlida vad jag antar ska vara trovärdiga mänskliga förhållanden, men som får mig mest att ifrågasätta om manuset skrevs av androider som försöker lära sig om känslor. Det enda som räddar den här filmen från en nolla i betyg är tidigare nämnda monsterfajter och att designen på vissa av de samma är riktigt bra. Årets dummaste film med råge.

 

Betyg: 1 Gooooooooojiiiiira av 5 möjliga

Av Ulf - Torsdag 7 feb 13:17

 


Regi: Pawel Pawlikowski

Manus: Pawel Pawlikowski/Janusz Glowacki/Piotr Borkowski

Skådespelare: Joanna Kulig, Tomasz Kot, Borys Szyc mfl.

Produktionsbolag: Opus Film/Apocalypso Pictures/MK Productions mfl.

År: 2018

Längd: 89 min

Land: Polen/Storbritannien/Frankrike

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6543652/

 

I efterkrigstidens Polen får den lysande musikern Wiktor i uppdrag att sätta samman ett turnérande sällskap som ska visa på vad polsk musik och dans har att erbjuda. Under uttagningarna träffar han den vackra och talangfulla Zuba och de två inleder snart en romans. Problem uppstår dock när Wiktors längtan efter friheten i väst inte faller Zuba i smaken.

 

Det är inget bra tecken när man en stund in i Pawel Pawlikowskis Cold War mest tänker "är ni inte döda än?". Jag tillhörde knappast hyllningskörerna för hans förra film, Ida (2013) som jag tyckte var en om tekniskt vacker tämligen själlös film. Det utlåtandet är sant även för Cold War, med skillnaden att här lyser den förra filmens tekniska briljans allt som oftast med sin frånvaro.

 

Att sätta en internationell kärlekshistoria i kontexten av Kalla krigets kallaste år är ingen dum idé då det verkligen ger mycket utrymme för drama. Det kräver givetvis att man har trovärdiga och/eller älskvärda karaktärer. Cold War skildrar sitt kärlekspar som två fullkomligt ologiskt agerande lallande fånar som egentligen är sina egna värsta fiender. Ja, jag förstår symboliken med att "deras förhållande är som ett kallt krig", men det känns verkligen som den värsta typen av tonårsromans - stora och tomma gester av självförhärligande. Zuba är en subba (jag var tvungen) och Wiktor har en offerkofta som håller på att kväva honom.

 

Det värsta är filmens fragmentariska natur. Wiktor återvänder till Polen och får 15 år i ett arbetsläger? Äh, det finns väl inget intressant med det, vi spolar fram bandet ooooooch han är ute igen för gott uppförande, mutor eller varför inte förgiftad vodka? Vad vet jag? Det enda som sägs är han högt uppsatte bekante som säger att det var skönt att de kunde hjälpa honom därifrån. Filmens klimax, eller antiklimax, talar för resten av filmen - melodramtiskt dravel utan någon vidare konstnärlig touch. Undvik.

 

Betyg: 1 eländes, eländes, elände av 5 möjliga

Av Ulf - Söndag 27 jan 22:15

 



Animated Double Feature: Ralph Breaks The Internet & Incredibles 2

 

Eftersom Disney med underbolag abonnerar på minst hälften av nomineringarna till bästa animerade långfilm på Oscarsgalan tänkte jag vara lite effektiv och slå ihop deras två stora rullar för 2018 i en och samma recension. Tekniskt sett har de också med ett finger i Spider-Man: Into The Spider-Verse (2018) också, men då det främst handlar om ägandet av Marvel och inte produktionen av filmen får den en egen recension.

 

Ralph Breaks The Internet (2018) är föga förvånande uppföljaren till den väldigt charmiga Wreck-It Ralph (2012). Sedan händelserna i den filmen har Ralph och Vanellope levt en sorglös tillvaro i arkadhallen där de umgås med andra tv-spels-karaktärer. När Vanellopes arkadkabinett går sönder tvingas de två dock använda företagets nya wi-fi för att bege sig ut på en resa via internet för att skaffa reservdelar. Att försöka navigera internet som en karaktär från ett 80-tals-spel är dock inte det allra lättaste. 

 

Jag gillade verkligen den första filmen med Ralph och såg fram emot uppföljaren. Problemet är att man i viss mån går bort från det som gjorde originalet så pass charmigt. Jag älskar gamla tv-spel eftersom det är en påminnelse om en analog tid där internet, på gott och ont, inte existerade. Spelen från 80-talet andas barndom för mig och första filmen var således en riktig nostalgitripp. Om originalet väckte känslor från barndomen väcker uppföljaren mer tonårsångest över internets dummare sidor. Referenshumorn finns givetvis med igen, men den här gången är den riktad till den sociala mediegenerationen. Det kanske är ett sätt att försöka få humorn färsk och fräsch, men att baseras den förra filmen på troper från 80-talet gjorde att originalet kommer stå sig längre. Lite synd, då Sarah Silverman är lika bedårande som innan som rösten till Vanellope. Betyg: 3 kul-för-stunden-filmer av 5 möjliga.

 

Disneys andra nominerade film i år är Incredibles 2 (2018). Familjen Parr har, tillsammans med alla andra superhjältar, blivit förbjudna att använda sina krafter. En rik affärsmagnat, Winstone Deavor, vill ändra på detta då hans föräldrar var betydande superhjältesupporters. Första steget är att bygga upp hjältarnas image igen. Valet faller på matriarken, Helen, som får bli talesperson för världens hjältar. Samtidigt som Helen strider mot den onde Screen Slaver försöker Bob hålla ihop familjen bäst han kan som hemmapappa. Det är lättare sagt än gjort med tre barn med superkrafter...

 

The Incredibles (2004) är en av de där animerade filmerna som jag inte förståt storheten i. Den drog in enorma summor pengar och det är nästan bisarrt att tänka sig att det dröjde 14 år tills uppföljaren. För min del hade det kunnat vara 14 år till. Incredibles 2 är gjord i ett helt annat filmklimat än första filmen. Det finns tonvis med superhjältefilmer att hämta inspiration ifrån till både humor och story. Att detta var det bästa man kunde åstadkomma är ganska lamt.

 

Det här är en film som går från punkt A till punkt B utan nämnvärda överraskningar eller humor för den sakens skull. De få roliga scenerna har alldeles för mycket luft mellan sig för att filmen ska fungera som helhet. När man dessutom har en röstskådespelare som Holly Hunter i en av de största rollerna (Helen) kan jag inte rekommendera den här filmen. Hunter har alltid haft en talröst som låter som man stelopererat käken på henne och att lyssna på detta i två timmar blir väldigt gammal, väldigt fort. Det är också en av de mest illalåtande filmer jag kan komma på. Michael Giacchinos soundtrack försöker låta som en spionfilm från 60-talet (tänk valfri James Bond-rulle med Sean Connery), men är en orgie i trumpetstötar och blåssektioner varenda.jäkla.sekund. 

 

Oinspirerat, tråkigt och tydligen oemotståndelig för den hord av fans som franchisen har? Vi lever i en märklig värld.

 

Betyg: 1 superhjälte på dekis av 5 möjliga

 

 


Av Ulf - 30 oktober 2018 21:45

 


Regi: Olaf de Fleur Johannesson

Manus: Ben Ketai & Eva Konstantopoulos (baserat på Konstantopoulos roman "Hush")

Skådespelare: Florence Pugh, Ben Lloyd-Hughes, Scott Chambers mfl.

Produktionsbolag: Catalyst Global Media/Sigma Films/Thruline Entertainment

År: 2018

Längd: 89 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt2386237/

 

Angela försöker tjäna lite extrapengar tillsammans med sin bror och två vänner genom att blåsa godtrogna personer att de "renar" deras hus från spöken. Under en sådan blåsning ser Angela dock något hon inte kan förklara och när en gammal dam vill hyra deras tjänster till ett gammalt barnhem hon bor i tvekar Angela. Hon skulle litat på magkänslan.

 

Oj, vad det här var formelmässigt. Jag gillar alltid en bra spökhistoria, allra helst skriven av någon som kan skriva, och när författaren bakom boken är med och skriver manuset kan det bli bra. När ens film dessutom blir upplockad av Netflix och annonseras med en trailer på deras huvudsida var det här klar intressant. Det var det inte.

 

Det här blir en kort recension, eftersom jag i princip inte har något att säga om en totalt ointressant film. Allt är undermåligt. Skådespel, foto, musik, specialeffekter - allt görs bättre av en kompetent filmskapare på fyllan. Manuset är så urbota dumt att jag bara kunde sucka och satt och servade min gitarr under större delar av filmen istället. Dumheten som vissa karaktärer agerar med får mig att tro att det här snarare är en parodi än seriöst menat. För att parafrasera Goose från Top Gun (1986): Vi beklagar att informera att era barn är döda eftersom de är dumma i huvudet. Bläeh.

Av Ulf - 5 oktober 2018 13:15

 


FFF Dag 7 och 8: Sydafrikanska hemskheter och indiska miljöbovar

 

Och på den sjunde dagen kom livet och gav recensenten en käftsmäll så han icke kunde se The Wind. No biggie, jag överlever och det bästa sätt jag vet att överleva på är att ägna mig åt saker jag älskar, däribland film. Sen om filmen är bra är det ju lite enklare med den saken också. Tyvärr bjöd åttonde festivaldagen på den hitintills svagaste line-upen för i år.

 

 

Det är inte varje dag man ser en indisk film på festivalen. Därför såg jag fram emot Mercury (2018) som en inblick i ett enormt filmland vars produktioner sällan når hit. Mercury hade dock gärna fått stanna i Indien.

 

Filmen låter oss följa fem vänner som bor på ett boende för döva. Samtliga är offer för ett kvicksilverutsläpp i området och är drivande krafter bakom ett center för personer som drabbats av olika miljöutsläpp. Under en blöt kväll bestämmer sig gänget för att köra en runda och kör då av misstag ihjäl en man. Redan bekanta med hur den lokala polisen fungerar (eller inte fungerar) gömmer de kroppen, men vad de inte vet är att miljögifter kan göra andra saker än orsaka dövhet...

 

Mercury har en nobel ambition att rikta strålkastarljuset på de som drabbats av miljöutsläpp i kapitalismens namn. Indien har en tragisk nutidshistoria när det gäller detta, vilket filmen också tar upp. Den har också en intressant form i och med att den är helt utan talad dialog. Istället använder karaktärerna en säregen variant av ASL och vad jag antar är en lokal variation av detta. Coolt. Dessa två saker är dock de enda positiva jag kan säga om Mercury. Det största problemet är att den inte vet vad den vill vara. Vissa stunder är det en renodlad skräckfilm av slasherkaraktär (fast utan blod...) och i andra stunder verkar den vilja vara ett finstämt drama. Den har också en av de mest ofrivilligt roliga skurkarna jag sett, vilket förvisso är underhållande men knappast engagerande. Ett nobelt försök, med andra ord, men faller helt platt och kan inte komma upp. Betyg: 1 kvicksilverförgiftning av 5 möjliga.

 

 


Färden gick från Indien till Sydafrika för kvällens två sista filmer, thrillern Number 37( 2018) och skräckfilmen The Tokoloshe (2018). En liten notering för den som försöker hitta information om den sistnämnda filmen är att det finns en uppsjö filmer med den här titeln från Sydafrika. Min länk leder till den aktuella. Nästa adaption kommer redan i december.

 

Number 37 är en sydafrikansk uppdatering av Hitchcock-klassikern Rear Window (1954) där den nyligen förlamade Randal tvingas till desperata vägar för att lösa en skuld. När hans flickvän ger honom en kikare börjar Randal följa vardagslivet utanför fönstret, men blir snart vittne till något som kan vara lösningen på hans finansiella problem. Frågan är bara hur han ska gå tillväga för att inte försätta sig själv eller sin flickvän i fara?

 

Rear Window kan vara en av filmhistoriens mest återberättade premisser. Jag förstår defintivt varför då historien har det mesta för att skapa suspens. Nosipho Dumisa (både manus och regi) är dock ingen Hitchcock direkt. För att premissen ska fungera krävs trovärdiga karaktärsrelationer - inte minst eftersom större delen av filmen av hävd måste utspela sig på samma plats. Karaktärerna i Dumisas version är samtliga dryga dumskallar. Det blir väldigt svårt att identifiera sig med någon av dem och/eller känna empati, vilket är ett måste för en karaktärsdriven thriller. Vissa tekniska lösningar gör att jag kan sätta ett godkänt betyg trots allt, men när det finns så många bättre versioner av en redan fantastisk film finns det ingen anledning att se Number 37. Betyg: 2 en dum leder en dum av 5 möjliga.

 

 


Busi försöker med alla medel få sin syster från landsbygden till staden för att komma ifrån övergreppen deras far utsatt dem för. När hon får ett jobb som städerska på ett nedgånget sjukhus får hon dock problem med sin slemmige chef och den övriga personalen. Som om inte det vore nog verkar barnen på sjukhuset leva i skräck för en ond varelse som kallas för The Tokoloshe. Busi slits snart mellan att skydda en av patienterna och att behålla sitt jobb.

 

Tokoloshe är en djupt rotad legend i det sydafrikanska samhället och kan likställas med berättelser om demoner i Europa. Det är därför inte så konstigt att den här historien har berättats många gånger på film. Jag älskar skildringar av folklore från alla möjliga delar av världen, men det är tyvärr sällan det görs särskilt bra. The Tokoloshe är en väldigt ojämn film, men när den är bra är den också väldigt bra! Det som stör är den skiftande produktionskvaliteten och i viss mån tempot i manuset. Man märker ganska snabbt att vissa delar är mer genomarbetade än andra och resultatet blir lite av en berg- och dalbana i kvalitet. Det som räddar filmen upp till en svag trea är dock det sociala patos den har. The Tokoloshe skyggar inte för problemen som finns i Sydafrika utan låter dessa vara en del av berättelsen samtidigt som man inte låter dem ta överhanden. Med mer tid och lite större budget hade det här kunnat bli ytterligare ett snäpp bättre. Betyg: 3- zuludemoner av 5 möjliga.

 

Ikväll kollar jag in Brother's Nest på Kino 19:30 och återvänder sedan till soffan för att screena Upgrade och fräscha upp minnet gällande The Ranger.

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se