Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 1

Av Ulf - 5 november 2021 11:00

 

FFF 2021 Dag 6: Och då är det Kazakstan som ska in på lodrätt 4

 

Mig veterligen har jag aldrig sett en film från Kazakstan tidigare. Det är alltid kul att bocka av nya länder i sin "filmatlas" (har inte alla en sådan?) och med ett land med endast drygt 500 titlar registrerade av IMDB. Som kontext registrerar samma sajt 700 respektive 400 titlar per år från dagens andra två upphovsländer, USA och Japan. Sen att filmen i sig, Sweetie, You Won't Believe It (2020), är ganska charmig är givetvis också en bonus.

 

 

Dastan har det inte särskilt lätt. Hans väldigt gravida fru ska snart föda och den tid hon inte spenderar med att klaga över detta hunsar hon sin make. För att fly fältet ett tag bestämmer Dastan sig för att åka på en spontan fisketur med sina kompisar Arman och Murat. Det är bara det att på den kazakiska landsbygden pågår det allsköns märkliga saker och gänget finner sig snart jagade av både maffian, inavlade bönder och odödliga mördare.

 

Sweetie, You Won't Believe It är som sagt en ganska charmig film som framförallt lever på kemin mellan de tre huvudrollsinnehavarna. Det är en salig genremix mellan alltifrån road movie till skräckkomedi med en betydande dos splatter som krona på verket. Den puttrar på utan större motstånd och kanske inte är en film jag hade kommit ihåg särskilt länge om det inte hade varit för att den just är från ett filmland jag inte sett något från tidigare. Det är en typisk film som man kan trycka in i valfri mediaspelare en sömnig fredag och ha rätt kul med. En ball rulle med doft av den gamla goda tiden när man gick och hyrde sina filmer i butik. Gott så. 3 bokstavliga shotgun weddigns av 5 möjliga.

 

 

Kvällens andra film var den av mig hett efterlängtade We're All Going To The World's Fair (2021). Tonåriga Casey kommunicerar främst med omvärlden via olika sociala medier och har sin egen YouTube-kanal. Det rör sig dock inte om någon större publik som tittar på hennes videos, men blyg och tillbakadragen är det ändå Caseys utlopp. En kväll bestämmer hon sig för att göra The World's Fair Challenge - lite av en initiationsrit till ett onlinespel där spelaren kan förvänta sig att förändras på ett eller annat sätt. Casey dokumenterar sin process och får kontakt med JLB, en spelare som verkar veta väldigt mycket om spelet i sig.

 

Årets festival hade potential till att bli den första där jag inte satte en etta i betyg på en film. Näst sista dagen bjöd dock på den här travestin till berättelse som gjorde mig väldigt besviken. Jag är ett stort fan av fenomenet Creepypastas och hur det har blivit lite av vår tids lägereldsberättelser som byggs på av dem som berättar dem. Det är moderna legender som har sin egen mytologi och som oftast är fristående, utan beröringspunkter, men ibland ger sken av att tillhöra en slags samlad verklighet likt den H.P Lovecraft ville skapa med Cthulu. Just den här typen av spel som ligger mellan fantasi och verklighet är en betydande del av scenen och många Creepypastas fokuserar på vad spel kan göra med användaren. Spelen blir till vår tids magiska artefakter, trollformelsböcker eller förtrollade äpplen.

 

World's Fair bryr sig inte om ovanstående och berättar istället en klumpig historia om psykisk ohälsa hos en ung kvinna. Produktionen är amatörmässig utan charmen som amatörfilmer kan besitta och Caseys mående, vilket blir det centrala för filmen, skildras utan större insikt. Om jag jämför med de ungdomar jag arbetar med som lider av psykisk ohälsa (det är en realitet i skolvärlden) är det här en på tok för blek bild som varken är intressant eller överensstämmer med verkligheten. World's Fair är tyvärr en riktig skräpfilm. Undvik. 1 tappade manusidéer av 5 möjliga.

 

 


Kvällens sista film, japanska Wonderful Paradise (2020), var om inte bra så i alla fall bättre. Familjen Sasaya tvingas flytta från sitt väldigt stora familjehem i Tokyo efter att pappa Shuji dragit på sig en massa skulder. Dottern Akane vill inte alls flytta, men har en plan för att göra den sista dagen minnesvärd. Hon bjuder in till flyttfest öppen för alla och folk är inte nödbedda att komma.

 

Surrealistisk japansk humor är svår. Ofta går den förbi mig som "weird for the sake of being weird" och till stora delar är det just vad Wonderful Paradise gör. Även i de mest utflippade berättelser måste det finnas en röd tråd i galenskapen och inte bara en känsla av att "vad som helst kan hända". I den här filmen händer saker bara för att och det är förvisso en smålustig resa då och då, men på det hela taget känns det som jag hellre skulle sett något annat. Jag fick en distinkt känsla av att jag skulle uppskattat den här berättelsen mer om den kommit från exempelvis Balkan med deras festkultur. Nu blir det lite för återhållsamt även när det ska vara wild and crazy och det gör inte filmen några tjänster. Fungerande som underhållning för stunden, men inte mer. 2 galna munkar av 5 möjliga.

 

Ikväll stannar jag kvar i Japan då jag ser en dokumentär om Satoshi Kon, kanske en av de främsta animeskaparna genom tiderna, och sen Kons mästerverk Paprika på stor duk! 18:00 respektive 20:30 på Kino. Det blir även avslutning och prisutdelning. Om du ser en film på festivalen, missa inte Paprika om du inte sett den. Satoshi Kon var en sann mästare.

Av Ulf - 14 oktober 2021 23:00

 

 

Regi:

Manus:

Medverkande: Annabelle Wallis, Maddie Hasson, George Young mfl.

Produktionsbolag: New Line Cinema/Atomic Monster/Starlight Culture Entertainment

År: 2021

Längd: 111 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt3811906/


Madison är hoppfull att äntligen kunna få det barn hon längtat efter med sin man Derek. När Derek visar sig vara ett misshandlande as börjar dock märkliga saker att hända i huset. Samma natt dör Derek mystiskt och Madison attackeras av någon, eller något. När hon vaknar upp igen är hon på sjukhuset och har förlorat barnet. Hon har dock fått något annat - förmågan att se fruktansvärda mord utförda av samma person som attackerade henne. Allt verkar peka tillbaka till en "incident" på ett forskningssjukhus 27 år tidigare...


Sett postern? Den är sjukt cool. Nu har du också sett det bästa med Malignant. James Wan, känd för en massa noterbar modern skräck, kommer snart att bli lite av den officielle Stephen King-adaptören. Han har just nu tre projekt igång från skräckmästaren och då passar det ju bra att man tar ett fjärde, döper om det, blandar det med troper och idéer från ett halvdussin andra filmer och kallar det sitt eget. Anledningen till att jag tar upp Wans nyvunna status som BFF med King är att om inte hade haft denna hade han antagligen blivit stämd av King för plagiat. Det här är en version av The Dark Half (1989) med all subtilitet och metahumor bortskalad.


Jag vet ärligt talat inte vem som skrev den här filmen. Alla tre skribenterna står listade som att de ligger bakom "story" och ingen har en screenwriter credit för Malignant. Jag förstår alla inblandade. Jag skulle inte heller basunera ut att jag hade skrivit det här. Manuset kan vara 2021 års sämsta, alla kategorier. Karaktärerna är så illa skrivna att man börjar undra om det är en AI som försöker lura oss att den fått självmedvetande som ligger bakom. Ingen någonsin reagerar på traumatiska situationer som karaktärerna i den här filmen och skådespelarna får desperat kämpa för att ens verka trovärdiga som människor.


Det som stör mig mest är hur Wan ogenerat plockat från olika uppmärksammade independentfilmer, inte minst i kortfilmsfacket, utan att ge någon som helst credit. Tvärtom har han i intervjuer tydligt poängterat att det här är en "original ip". Ja du, Wan... när du exempelvis låter en illa dold remix av Where Is My Mind? av The Pixies fungera som genomgående tema utan att ge credit hamnar geniknölen lite på sned.


Malignant klarar sig från nollan av två enkla anledningar - den är tämligen tekniskt kompetent och fungerar som en omedveten komedi. Den är dock inte dålig så den blir bra, den är bara dålig så den blir "meh". Den mäktar inte ens med att misslyckas med stil.


Betyg: 1 where is your mind, James? av 5 möjliga

Old

Av Ulf - 22 september 2021 23:00

 


Regi:

Manus: (baserat på s och grafiska roman Sandcastle)

Medverkande: Gael García Bernal, Vicky Krieps, Rufus Sewell mfl.

Produktionsbolag: Universal Pictures/Blinding Edge Pictures/Perfect World Pictures

År: 2021

Längd: 108 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt10954652/

 

Tillsammans med två andra familjer hamnar Guy och Prisca med sina barn Maddox och Trent på en paradisstrand kopplad till den resort de alla åkt till. Snart börjar dock märkliga saker att hända. På något sätt tycks alla börja åldras onaturligt fort och för att göra saken än värre verkar de inte kunna lämna stranden vägen de kom...

 

Ibland kan man bara kasta upp händerna i luften och fråga sig själv vad fan det var man just såg? började hitta tillbaka till formen igen efter ett antal filmer som var mindre bra, för att vara snäll. Det är därför lite förvånande att Old är hans klart sämsta film i karriären än så länge. Det säger inte lite när man har elaka träd på sitt CV.

 

Framförallt undrar jag om allt i den här filmen är förstatagningar? Den har en väldig Ed Wood-känsla över sig i skådespelet. Det är helt enkelt totalt uruselt! Det är mycket, mycket sällan jag ser en produktion med hyfsat namnkunniga skådespelare som uppenbart inte haft någon regi att tala om. Allra tydligast är detta hos den kvinnliga huvudrollen, spelad av Vicky Krieps. Att Krieps kan skådespela har hon visat i diverse europeiska produktioner, men hennes engelska, som hon verkligen skulle behöva hjälp med, gör att jag inte kan ta henne på allvar.

 

Det mest frustrerande är att här finns ett intressant koncept, men allt är så fruktansvärt tafatt. Det enda snälla jag kan säga är att Shyamalan vet hur man sätter samman snygga etablerings- och miljöbilder. Resten är en osedvanligt brutal tågolycka till film. Den kommer få kultstatus för hur usel den är. Därför undviker den nollan i betyg. Inte dålig så den är bra utan dålig så att den är fascinerande. Det är... bra?

 

Betyg: 1 Shyamalamadingdong av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - 6 juli 2021 18:00

 



Regi: Mikhail Red

Manus: Mikhail Red/Mariah Reodica/Rae Red

Medverkande: Bea Alonzo, Charo Santos-Concio, Jake Cuenca mfl.

Produktionsbolag: ABS-CBN Film Productions, Cre8 Productions, Star Cinema mfl.

År: 2018

Längd: 101 min

Land: Filippinerna/Singapore

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8723216/

 

Pat arbetar som skolpsykolog på en katolsk flickskola strax utanför Manila. Skolan har nyligen skakats av en tragedi då en av eleverna hängde sig i ett av badrummen. Pat har dock förmågan att kommunicera med den döda flickan, mer eller mindre, och anar att det ligger något annat än depression bakom dådet. När en annan flicka blir mördad på skolan börjar Pat undersöka saken.

 

Det är inte ofta, men då och då stöter jag på en skräckfilm som är så paint by numbers att jag undrar om manusförfattaren haft en enda originell tanke i sitt liv. Skräckgenren som stort bygger mycket på upprepning, men det är hur du upprepar saker, leker med förväntningar och bryter mot de samma som gör att genrefansen kommer återkomma till filmerna gång på gång. Eeerie har inget av det här. Det är en fullkomligt själlös produkt.

 

Filippinerna är ett intressant land att göra film om annars. Jag tror inte jag känner till något annat land där kolonialmakternas inflytande över lokalbefolkningens språk bitit sig fast så hårt som där. Det är lite spanska, lite engelska och lite av diverse lokala språk, i synnerhet tagalog. Denna kulturella smältdegel hade kunnat ge upphov till en intressant skräckhistoria, inte minst eftersom den utspelar sig på en kristen institution. Det blir dock aldrig någon clash mellan det traditionellt filippinska och det med kolonisatörerna komna kristna.

 

Vad vi istället får är drygt 100 minuter av värdelösa jump scares. Och när jag säger värdelösa menar jag verkligen just det. En bra jump scare kan man inte värja sig mot. Den anfaller alla sinnen samtidigt i princip. Såvida man inte överanvänder tekniken är den sjukt effektiv. I Eerie går i princip alla jump scares till på samma sätt: Pat hör någon gråta och spårar ljudet till ett mörkt rum. En flicka sitter med ryggen vänd mot Pat och när Pat ska lägga handen på hennes axel vänder hon sig plötsligt om och har någon liksminkning eller nåt. Ooogedi-boogedi-boo!

 

Projektets första riktiga blindgångare. Undvik.

 

Betyg: 1 spökflicka som doppat näsan i sminket av 5 möjliga

Av Ulf - 22 april 2021 12:30

   


Animated Double Feature: Over The Moon & A Shaun The Sheep Movie: Farmageddon

 

Efter att ha trollbundits av årets animerade nominerade hitintills var det igår dags för de som inte tippas ha någon större chans att vinna. Därmed inte sagt att de skulle vara dåliga. Ofta hittar jag mina favoriter bland just de där produktionerna som inte hyllats till skyarna. Igår började det dock illa med kinesisk-amerikanska Over The Moon (2020).

 

Over The Moon

 


Regi: Glen Keane & John Kahrs

Manus: Audrey Wells

Medverkande: Cathy Ang, Phillipa Soo, Ken Jeong mfl.

Produktionsbolag: Glen Keane Productions/Janet Yang Productions/Netflix mfl.

År: 2020

Längd: 95 min

Land: USA/Kina

Svensk åldersgräns: Btl

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7488208/

 

Fei Fei växer upp med de sagor hennes mamma berättar för henne om mångudinnan Chang'e och dennas gemål, Houyi. När mamman efter en tids sjukdom dör lyckas Fei Fei ändå hitta glädje i arbetet på familjens bageri - tills den dagen då hennes pappa träffar en ny kvinna. Fast besluten att träffa mångudinnan för att få sin önskan om hennes mamma tillbaka uppfylld börjar Fei Fei bygga en raket.


Varje gång jag recenserar en animerad film för barn måste jag tänka mig tillbaka till hur jag själv skulle reagerat om jag såg den som liten. Vissa saker översätts helt enkelt inte så bra från barndom till ens vuxna jag. När jag gjorde detta tankexperiment med Over The Moon blev resultatet dock det samma - det här är en riktig skitfilm.


Tänk en valfri Pixar-film och plocka bort all charm, all karaktärdesign värd namnet och krydda den med riktigt taffliga sångnummer och du får Over The Moon. Jag gillar musikaler skarpt. Vad jag inte gillar är musikaler där alla låtarna handlar om vad karaktärerna för tillfället gör. Jämför exempelvis med öppningen till The Lion King (1994). Här är ledmotivet integrerat med historien, men slår dig inte över huvudet med vad de menar hela tiden. Istället för "it's the circle of life" skulle det i Over The Moons sätt att skriva låttexter på bli något i stil med "the monkey is carrying the lion cub up the cliff and there are a lot of animals down below.". När det musikaliska dessutom låter plastigt och massproducerat blir varje sångnummer en övning i tålamod.


Karaktärsdesignen ser ut som något katten hostat upp och sen är det manuset... det är helt enkelt uselt.Vi har sett den här storyn tusen gånger förr. "Åh nej, min familj ser inte ut som den en gång gjorde! Jag måste göra något åt saken, men på vägen lär jag mig att min förälder alltid är med mig i mina minnen" och yada-yada-yada. Som sagt, en riktig skitfilm. Betyg: 1 döda CG-ögon av 5 möjliga.



A Shaun The Sheep Movie: Farmageddon

 


Regi: Will Becher & Richard Phelan

Manus: Mark Burton  & John Brown

Medverkande: Justin Fletcher, John Sparkes, Amalia Vitale mfl.

Produktionsbolag: Aardman Animations/Amazon Prime Video/StudioCanal mfl.

År: 2019

Längd: 86 min

Land: Storbritannien/Frankrike/Belgien + ett ton andra

Svensk åldersgräns: Btl

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6193408/

 

Den lilla bondgården på den engelska landsbygden där fåret Shaun bor tillsammans med sina vänner får utomjordiskt besök! Staden drabbas av UFO-feber när flera i lokalbefolkningen ser något mystiskt på natthimmeln. Men allt är inte vad det verkar som och Shaun måste skydda besökaren från en organisation som säkert inte vill bjuda den på pizza direkt.

 

Jag är sjukt svag för leranimation. Det finns något så tillfredsställande med att verkligen se att det här är karaktärer och modeller som verkligen finns fysiskt och inte enbart som ettor och nollor. Därför har jag också alltid gillat Will Bechers filmer. De är lika mycket hantverk som roliga och spännande äventyr och hans stil går aldrig att ta miste på. När man dessutom blandar leranimation med science fiction-tema har man sålt mig direkt.

 

I motsats till Over The Moon är den här filmen fylld av fantasi och detaljrikedom. Becher är, skulle jag vilja påstå, världens främste leranimatör och han visar verkligen prov på det här. Bechers vana trogen talar inte karaktärerna annat än i påhittade fraser och läten. Det gör att filmen passar mycket bra för vem som helst. Det finns ingen språklig barriär och ingen anledning att vänta på en dubb. Allt berättande är visuellt och även om det inte är världens mest originella historia (det här är leranimationen av E.T. (1982)) lyser kärleken till både karaktärer och genre igenom. Referenserna är många och ofta jäkligt smarta, men ligger inte heller i förgrunden och blir ett ok för filmen att dra. Har du minsta intresse av sci-fi har du mycket kul igenkänningshumor att hämta här.

 

Farmageddon var precis vad jag behövde efter skitmackan som var Over The Moon. Där den förra var en överdrivet tillrättalagd "produkt" känns det här som en rejäl film. Och leranimation är som sagt jäkligt coolt!

 

Betyg: 4 fårastronauter av 5 möjliga




Av Ulf - 20 april 2021 19:04

 


Regi: Jason Woliner

Manus: Sacha Baron Cohen och ett ton fler.

Medverkande: Sacha Baron Cohen, Maria Bakalova, Tom Hanks mfl.

Produktionsbolag: Four by Two Films

År: 2020

Längd: 95 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt13143964/

 

Seriöst? Nej, bara nej. Men man kan åtminstone... nej, åt helvete nej.

 

Betyg: 0 brutalt usla koncept och filmer av 5 möjliga

Av Ulf - 4 april 2021 14:54

 



Dokumentärkategorin på Oscarsgalan brukar alltid ha ett gäng filmer som är svåra att få tag i. På grund av pandemin har det i år varit enklare än vanligt att hitta dem på streamingtjänster, inte minst eftersom många av dem är medproducerade av tjänsterna i fråga. Efter att ha sett den troliga vinnaren i kategorin, Collective(2019), gav jag mig i kast med två extremt väsenskilda dokumentärer igår med det amerikanska rättssystemdramat Time och den sydafrikanska naturdokumentären My Octopus Teacher.

 

Time

 

 

Regi: Garrett Bradley

Manus: N/A

Medverkande: Rob Rich II, Fox Rich, Freedom Rich mfl.

Produktionsbolag: Concordia Studio/Good Gravy Films

År: 2020

Längd: 81 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej granskad, troligen 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt11416746/

 

Fox Rich kämpar för att hennes man Rob ska släppas ut från fängelset i förtid med vad hon anser vara ett på tok för hårt straff. Genom Richs filmade material får vi följa processen mot ett frisläppande.

 

Det finns inte mycket jag gillar med Time. Faktum är att jag mest blir arg bara jag tänker på den och det är av flera anledningar, men däribland finns troligtvis inte vad filmen ämnade. Det är klart att Rich har en agenda här. Hon vill få hem sin make och gott så, men jag har sällan sett en så pass vinklad dokumentär som den här!

 

Tidigt i filmen får vi reda på att Rich dömts till 60 års fängelse för ett bankrån. Riktigt hårt, så jag började göra research för att kolla vad som låg bakom domen. Förutom att han hade tidigare fängelsestraff för allvarliga brott sa han nej till en uppgörelse som skulle gett honom max tolv år bakom galler. Återfallsförbrytare, får chans att klara sig undan ett livstidsstraff och sumpar den och erkänner villigt att han utförde brottet. Om man är dum i huvudet får hela kroppen lida, känner jag mest. Det är inte synd om Rich och jag känner inte större sympati för Fox heller. Hon visas upp som en "god kristen kvinna" men när hon inte är i kyrkan och pratar om hur mycket hon älskar Jesus visar hon upp allt annat än en kristlig sida. Det är så mycket spel för gallerierna.

 

Det vinklade berättandet till trots hade jag kanske kunnat ge den här filmen något för produktionsvärdena... om där fanns några. Filmad i svartvitt utan poäng och med ett ljudspår som hela tiden ligger som en surrande nål i örat är Time en riktigt jobbig film att titta på. Det kanske värsta är att den fråntar fokus på det reella problemet med galna straff och helt bisarr överrepresentation i de amerikanska fängelserna om du är av en mörkare nyans. Den här filmen gör både sitt eget ämne och ämnet i en bredare kontext en otjänst. Undvik.

 

Betyg: 1 friserad historia av 5 möjliga

 

My Octopus Teacher

 


Regi: Pippa Ehrlich & James Reed

Manus: Pippa Ehrlich & James Reed

Medverkande: Craig Foster, Tom Foster

Produktionsbolag: Netflix/Off The Fence/The Sea Change Project

År: 2020

Längd: 85 min

Land: Sydafrika

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt12888462/

 

Dokumentärfilmaren Craig Foster håller på att gå in i väggen efter att ha arbetat i princip dag och natt i flera år. Hans räddning blir att återvända till de vatten utanför Godahoppsudden för att återuppta sin barndomspassion för fridykning. En dag får Craig se något fantastiskt - hur en bläckfisk använder snäckskal för att bygga kamoflage. Fascinerad börjar han observera bläckfisken och en märklig vänskap uppstår.


Vem spillde Disneymagin utanför Sydafrikas kust? Den här historien är så osannolik att jag inte hade trott på den om jag inte sett den själv. Craig Fosters vänskap med bläckfisken, som uppenbarligen känner igen honom och gärna kommer fram och vill ligga i hans famn, är en mäktig upplevelse. Att bläckfiskar var intelligenta visste jag sedan innan (faktum är att de testar lika högt som primater i vissa avseenden), men att veta att de kan lösa ett pussel är väldigt annorlunda från att se den i princip uppträda som en knähund.


Fosters passion för att skildra undervattensmiljön som den är slits också mellan att låta naturen ha sin gång och om han ska hjälpa sin vän när hon då och då råkar illa ut. Han försöker hålla sig så neutral till projektet i sig som möjligt, men det är uppenbart att han är rörd över den tillgivenhet som bläckfisken visar honom. Sedan tidigare har Foster arbetat som fotograf till en del större dokumentärproduktioner och hans kunnande när det gäller undervattensfotografering (notoriskt svårt även för dem som kan) är verkligen i världsklass. Det är en förunderlig värld Foster visar oss. De böljande kelpskogarna är fulla av liv från de minimala, millimeterstora räkorna till stora bestar till hajar. Jag önskar att jag hade kunnat se den på duk. Det är säkert en upplevelse! Kanske något för Den Blå Planet att satsa på?


My Octopus Teacher är en historia som träffar mig rakt i hjärtat. Den som känner mig vet att jag är en stor djurmänniska som ofta trivs bättre än deras sällskap än med mina artfränder. Det enda lilla jag hade önskat är att filmen varit lite längre och att vi hade fått reda på lite mer om Foster själv. Om du gillar naturdokumentärer vågar jag dock lova att du kommer gilla det här!


Betyg: 4+ bläckfisktentakler av 5 möjliga

Av Ulf - 27 december 2020 21:05

 


Regi: Patty Jenkins

Manus: Patty Jenkins/Geoff Johns/Dave Callaham

Medverkande: Gal Gadot, Chris Pine, Kristen Wiig mfl.

Produktionsbolag: Atlas Entertainment/DC Comics/Warner Bros. mfl.

År: 2020

Längd: 151 min

Land: USA/Storbritannien/Spanien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7126948/

 

Drygt 70 år efter att Diana Prince först tog steget ut i människornas värld arbetar hon på Smithsonian som arkeologiexpert. Hon är dock väldigt ensam. Det ändras när en mystisk artefakt som tycks bevilja önskningar, hur långsökta de än är, kommer till museumet. Dianas sedan länge döde pojkvän, Steve, landar mer eller mindre välbehållen (om än i någon annans kropp...) i Washington 1984. Allt är dock inte odelat positivt. När en aspirerande oljemagnat får tag i artefakten sätter han igång en händelsekedja som kan hota hela världen...

 

Wonder Woman (2017) var den hitintills enda riktigt bra filmen i DC-verse. Den hade hjärta och hjärna (åtminstone fram tills sista kvarten) och var Gal Gadots riktiga genombrott. Därför hade jag ganska höga förväntningar på Patty Jenkins uppföljare. Eftersom det här är 2020 och vi inte kan ha bra saker det här skitåret kom dock dessa förväntningar på skam tämligen omgående.

 

WW84 är en jäkla tågolycka till film. Det finns inget snällare sätt att säga det på. Gal Gadot gör vad hon kan i rollen som Diana "Wonder Woman" Prince och får backning av en alltid lika älskvärd Chris Pine. Där tar dock berömmet för skådespelet slut. Resterande cast är skrattretande usel. Kristen Wiig är aldrig bra. Seriöst, hon är aldrig bra. Visst, hennes stand-up är helt okej, men som skådespelare är hon så tråkig att klockorna stannar. Wiig kommer dock undan jumboplatsen i WW84. Den innehas istället av en konstant överspelande Pedro Pascal som är så usel att jag var tvungen att pausa filmen några minuter för att frustskratta åt hans rolltolkning... och det var inte för att han var särskilt rolig direkt.

 

Jag hade till viss mån kunnat bortse från både Wiig och Pascal om inte manuset hade varit så in i helvete dåligt. Förra filmen skrevs av Allan Heinberg. Det betydde en röst, en vision och det syntes i den färdiga berättelsen. Det var inte ett komplext berättande direkt, men manuset gjorde precis vad det behövde ur narrativ synpunkt och hade flera fina karaktärsögonblick och interaktioner. WW84 skrevs av Jenkins, Geoff Johns och Dave Callaham. Resultatet är ett manus som kastar in för många karaktärer, är långdraget och ärligt talat tämligen tråkigt. Här finns vissa bra scener, ja, men helheten är en total soppa. Vad WW84 påminner mig mest om är en annan DC-film, Superman IV: The Quest For Peace (1987), och det är ingen jämförelse man vill få. Anledningen till att förlägga filmen till 1984 är också den mest krystade ni kan tänka er...

 

Patty Jenkins regi är bättre än manuset, men medan första filmen var en balansakt mellan action och karakärsarbete har hon mest pekorala såpoperascener att jobba med här. WW84 är en av årets största filmbesvikelser. Snälla, återanställ Heinberg till nästa film och låt Jenkins fokusera på regin.

 

Betyg: 1 och att inte använda temat mer än ni gör är fan oförlåligt av 5 möjliga

 

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards